Månad: augusti 2021

Böcker att se fram emot i september

Som vanligt önskar jag mig (minst) en månads semester för att hinna läsa alla höstnyheter som lockar. Listan med böcker jag ser fram emot i september är minst sagt lång.

 

Aktrisen, Anne Enright, Brombergs, 1 september

Att se stjärnor, Vio Szabo, Vox by Opal, 1 september

Den blixten tar, Therese Henriksson, Bokförlaget Opal, 1 september

En enkel till Amerika, Marie-Louise Marc, Printz Publishing, 1 september

Ensamhetsträning med Majken Johansson, Hanna Hallgren, Ellerströms, 1 september

Det lilla biblioteket på Söder, Camilla Dahlson, 2 september

Jobbiga tjejer, Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck, Sara Ohlsson, Gilla böcker, 2 september

Nya namn, Elin Willows, Natur & Kultur, 2 september

Kerstin, solen och kärleken, Helena Hellman, Natur & Kultur, 3 september

Bakom fönstret skälver natten, Forough Farrokhzad, Modernista, 4 september

En sak i taget, Lilly Emme, Historiska media, 6 september

Räkna hjärtslag, Katarina Widholm, Historiska media, 6 september

Djuret, Ulrika Lidbo, Alfabeta Bokförlag, 8 september

Londonflickan, Susanna Alakoski, Natur & Kultur, 9 september

Tio lektioner i svensk historia, Ola Larsmo, Kaunitz-Olsson, 9 september

Dungen, Rachel Mohlin, Bokförlaget Polaris, 10 september

Ingen kommer levande härifrån, Gustav Boman, Rabén & Sjögren, 10 september

Syster, Sofia Nordin, Rabén & Sjögren, 10 september

Kaptenen och Ann Barbara, Ida Jessen, Historiska media, 13 september

Till de döda, Emma Ångström, Piratförlaget, 13 september

Ensamvargar, Katarina Kieri, Gilla Böcker, 14 september

Inte död än, Johan Ehn, Romanus & Selling, 15 september

Så jävla operfekt, Charlotte Cederlund, Bokförlaget Opal, 15 september

Tidsfördriv, Matilda Gunnarsson Rathsman, Vox by Opal,

Smuts, Elise Karlsson, Natur & Kultur, 16 september

Idiotanstalten, Thomas Kanger, Kaunitz-Olsson, 16 september

100% äkta fejk, Sannah Salameh, Rabén & Sjögren, 17 september

Hunter i Huskvarna, Sara Stridsberg, Albert Bonniers förlag, 17 september

One, two, three, four – När Beatles förändrade världen, Craig Brown, Albert Bonniers förlag, 17 september

Ena halvan av månen, Yin Lichuan, Modernista, 18 september

Böcker som förändrade världen, Andrew Taylor, Ordalaget bokförlag, 19 september

Kokain, Pascal Engman, Bookmark förlag, 20 september

Change sings, Amanda Gorman, Bonnier Carlsen, 21 september

Andra stället, Rachel Cusk, Albert Bonniers förlag, 21 september

Bland hittegods och vilsna hjärtan, Helen Paris, 21 september

Mullbärsträdet i Aleppo, Kadir Meral, Hoi förlag, 21 september

När jag tänker på henne, Malin Wollin, Piratförlaget, 22 september

De rotlösa, Frida Skybäck, Louise Bäckelin förlag, 23 september

Nya människor i fel ordning, Jonas Karlsson, 23 september

Betongrosor, Angie Thomas, Natur & Kultur, 24 september

Vackra värld, var är du, Sally Rooney, Albert Bonniers förlag, 24 september

Profeterna, Robert Jones Jr, Modernista, 25 september

Bära och brista, Sara Lövestam, Piratförlaget, 27 september

Ett lyckligare år, Jonas Gardell, Norstedts förlag, 27 september

Inne i spegelsalen, Liv Strömquist, Norstedts förlag, 27 september

Jordoffer, Helén Wigh, Historiska media, 27 september

Boken som öppnas i framtiden, Mats & Susan Billmark, Bookmark förlag, 28 september

En bättre värld, Anthony Doerr, Bookmark förlag, 28 september

Gustave Eiffel och kärleken, Nicolas d’Estienne d’Orves, [sekwa], 28 september

Kärleken är att jag vill att du finns, Oskar Kroon, Brombergs, 28 september

Närheten, Katie Kitamura, [sekwa], 28 september

Spår av liv, Annika Torstensson, Bokfabriken, 28 september

Tolv hundar i juletid, Lizzie Shane, Lavender Lit, 28 september

Autistens överlevnadsguide till skolan

Autistens överlevnadsguide till skolan är skriven av Alexander Skytte, idrottslärare med diagnoserna autism och adhd och Jiang Millington, mamma till två barn med autism och adhd. Jag har följt dem båda i sociala medier under flera år och speciellt Jiang Millingtons vlogg Actually Autistic, som hon gör tillsammans med ett av sina barn, har hjälpt både mig och vår son med autism mycket.

I tio kapitel tar författarna upp hur det är att ha autism och hur det kan påverka både tiden i skolan och fritiden. De berättar om vikten av rutiner, hur det kan vara extra svårt att äta lunch med andra och hur mycket snabbare energin tar slut för någon med autism än någon utan. Texterna är tydliga, informativa och bra. Fakta blandas med rutor som kallas “Fråga Jiang” där hon berättar om olika situationer utifrån sin roll som förälder och “Fråga Alex” där han både skriver om hur det var för honom i skolan när han var barn och hur det är nu som vuxen lärare med npf-diagnoser. Kanske tycker jag allra mest om att Alex vågar berätta om sig själv och hur tydligt det blir att det kan gå bra även för den som haft en jobbig skoltid.

I boken finns också övningar för barnen själva där de genom att kryssa kan berätta om saker som fungerar bra i skolan och situationer som känns omöjliga att klara. De får berätta om strategier för att klara eller undvika och får tips om hur de skulle kunna göra istället. Genom att olika alternativ erbjuds kan barnen också få tips på hur de skulle kunna agera, utan att de behöver läsa långa texter eller för den delen skuldbeläggas för att de gör saker som andra kan finna märkliga. Kanske är det bästa av allt tonen i boken som säger att vissa saker är typiska för diagnosen autism, men att mycket går att leva med. Tyvärr är skolan sällan bra på att erbjuda alternativ och det är inte lätt varken för en enskild lärare med en stor klass, eller en enskild elev och dess föräldrar att själva hitta anpassningar och lösningar. Det finns allt för många barn som far illa i dagens skola och allt för många som väljer strategin flykt och helt enkelt slutar gå dit.

Boken Autistens överlevnadsguide till skolan vänder sig till barn med autism mellan 10 och 16. Jag skulle säga att den fungerar bäst i åldrarna 8-12 år, vilket också är den åldern då barn får diagnosen autism, och/eller problemen i skolan börjar. Ett avsnitt handlar om flickor med autism, som ofta får diagnosen senare främst för att de är bättre på att verka neurotypiska och lägger mycket energi på det. Där känner jag också igen min son och hade därför önskat en bok som vänder sig till en lite äldre målgrupp, då jag kan tänka mig att speciellt de tonåringar med högfungerande autism kan uppfatta boken som något barnslig. Just den gruppen verkar också ha det extra svårt, då de ses som “normala” och kraven ställs därefter, med resultatet att energin tar slut fullständigt. Något som gör mig glad att läsa är att Skytte och Millington planerar fler böcker i serien som vänder sig till skolpersonal och föräldrar. Det finns väldigt många som dels behöver stöd, men också öka sin kunskap och förståelse kring hur det kan vara att möta skolan om man har diagnoser som adhd och autism.

Anteckningar om sorg

Sommaren 2020 förlorade Chimamanda Ngozi Adichie sin far och eftersom en pandemi spreds över världen gick det inte att sörja tillsammans med andra, säga farväl på samma sätt eller hantera sorgen alls. I den lilla boken Anteckningar om sorg beskriver hon frustrationen i att inte kunna få ett värdigt avslut och därmed inte heller kunna gå vidare. Jag läste boken första gången i juli och sedan dess har jag läst den flera gånger till. Först nu har jag kunnat samla mina tankar och jag ska göra ett försök att få ner dem på pränt.

Varje söndag under pandemin har författarens bror, bosatt i England, startat ett zoomsamtal med två syskon i Lagos och tre i USA. Föräldrarna i staden Abba i sydöstra Nigeria är också med och även om pappans panna oftast är allt som syns så finns han där. Den 7 juni, skriver Chimamanda Ngozi Adichie, finns han med i samtalet, men känner sig lite krasslig. Dagen efter åker han in på sjukhus och två dagar senare talar hon med honom för sista gången. Han säger “ka cho fo” som betyder godnatt och det blir hans sista ord till sin dotter.

Den 10 juni var han borta. Min bror Chuks ringde och berättade, och jag gick sönder.

Den sorg som Chimamanda Ngozi Adichie beskriver är en fysisk sådan. Hon berättar om hur hon verkligen går sönder och hur hon inte förmår plocka ihop bitarna. Frågan är om hon ens vet vilka de är och var de finns. Hennes fyraåriga dotter säger sig ha blivit skrämd av sin mors sorg och visar efteråt hur sönderfallet såg ut. Hur det lät när nävarna bankade mot golvet. Någonstans önskar jag att jag hade vågat och kunnat visa sorg på samma sätt. Innan jag läste Anteckningar om sorg hade jag nog trott att ett söderfall vore bättre än att som jag stänga in och implodera, men jag är inte så säker längre. Klart är att sorg gör ont oavsett hur den hanteras. Det handlar inte heller bara om den egna sorgen, utan hur andra reagerar på den. Både närstående och andra.

Sorgen är en obarmhärtig utbildning. Man lär sig hur omilt sörjandet kan vara, hur mycket vrede det rymmer. Man lär sig hur väloljade kondoleanser kan kännas. Man lär sig hur mycket av sorgen som handlar om språk, om hur språket fallerar, hur man famlar efter det.

Kanske är Anteckningar om sorg mer en bok för författaren själv än en tröst för andra i samma situation, men trots att hon hävdar att språket fallerar har hon lyckats sätta ord på sådant som är otroligt svårt att sätta ord på. Genom att läsa en annan människas beskrivning av sorg är det faktiskt också lättare att sätta ord på sin egen. Hon sätter också ord på den ilska som kan bubbla upp när andras välmenande råd mest provocerar. Självgoda kallar hon dem och det är kanske att överdriva, men jag förstår känslan. Ännu mer förstår jag hur hon skyr kondoleanserna för att slippa känna någonting alls. Oavsett hur de är formulerade väcker de en känsla. Nu tror jag inte att hon uppmanar till tysthet, men allt behöver kanske inte sägas. I mitt fall med min pappa kom tankar från andra om att det kanske trots allt var en lättnad eftersom han var så sjuk, men när någon dör är det oåterkalleligt och även om tanken fladdrat förbi även i mitt huvud är det inte en tröst när någon annan säger det.

Läs inte Anteckningar om sorg om du befinner dig mitt i en sådan. Läs den då du är på väg ur den och låt dig själv känna alla de känslor som Chimamanda Ngozi Adichie skriver om eller några helt andra. Eller läs den om du vill försöka förstå vad någon annan går igenom, för även om alla sörjer på olika vis finns det någon universellt med de känslor som väcks.

Fem böcker om böcker

Veckans lista handlar om böcker där böcker har stor betydelse. Först hade jag svårt att komma på titlar, men sedan gick proppen ur och det blev istället svårt att välja. Så kan det gå.

Samlade verk av Lydia Sandgren arbetar en av huvudpersonerna Martin dels på bokförlag och dessutom skriver han på en bok som aldrig tycks bli färdig. Även hans fru Cecilia skriver, men avhandlingar i hennes fall.

Kod 400 av Sophie Divry är en charmig och känslosam monolog framförd av en bibliotekarie som arbetar på avdelningen för geografi, placerad i bibliotekets källare. En bok som inte liknar någon annan.

Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck handlar om den nyblivna änkan Charlotte, som ärver sin mosters bokhandel i London. En riktigt mysig och trevlig bok.

Midnattsbiblioteket av Matt Haig handlar om ett väldigt ovanligt bibliotek. Mellan liv och död finns nämligen en bibliotek med böcker där människors alternativa liv finns beskrivna. När Nora Seed hamnar där efter att ha försökt ta sitt liv får hon ta del av de olika vägar hennes liv hade tagit om hon fattat andra livsbeslut.

Och så levde de lyckliga av Lucy Dillon handlar om Anna som får ta över en boklåda när ägaren hamnar på sjukhus. Hon sätter sin egen prägel på stället och lyckas nå nya kunder. Varje kapitel inleds med ett boktips från henne och hennes kunder.

Trion av Johanna Hedman

Trion är Johanna Hedmans debutbok och har redan blivit en stor snackis. Den har jämförts med Samlade verk och både hyllats och sågats. Klart är att få lämnats oberörda. Egentligen kan jag tycka att det är lite synd att böcker recenseras i relation till andra tidigare utgivna böcker. Jag förstår varför det görs och ser absolut en rad likheter mellan Trion och Samlade verk, men kanske är den ännu mer lik en annan debutbok om en trio, nämligen Edith och Julian av Naoise Dolan. Då tänker jag inte främst på miljön, utan huvudkaraktärens ganska uppgivna syn på livet och kärleken, som påminner mycket om Hedmans Thora och flyktbeteendet som Hugo får stå för. Men låt oss nu lämna andra böcker därhän och koncentrera oss på Trion.

Bokens väntrio består av barndomsvännerna August och Thora. Hon juridikstuderande från en fin familj och han en konstnär som väntar på genombrott. När Hugo hyr ett rum hos Thoras föräldrar blir han först vän med August, men ganska snart också med Thora. Eller vän är kanske överdrivet. Vänskapen är verkligen inte klassisk och ibland ganska märklig. Berättelsen om dem utspelar sig i vår närtid, men boken börjar i framtiden när en ung kvinna besöker en av föräldrarnas vänner som bor i New York. Han är Hugo, de är Thora och kanske August. Hit trodde jag kanske att vi skulle återvända, men istället får vi besöka New York i tiden mellan ungdomen och nuet. En komposition som inte riktigt fungerar, utan lämnar oss med fler frågor än svar. Samtidigt är det lite av tjusningen med Hedmans debut, att det finns mellanrum, hål och en del oklarheter. Den grinige skulle säga att det tyder på ett dåligt manus, men jag väljer att tro att det är medvetet. Med det sagt hade jag önskat att speciellt August hade fått vara lite mer komplex, men som den centrale i både Hugos och Thoras liv hör kanske mystiken till. Om det nu är August som är i centrum. Kanske är det istället Thora som är viktigast, eller Hugo som turas om med Thora att berätta historien om trion och som är den som jag har lättast att relatera till.

Hade Lydia Sandgren inte skrivit Samlade verk skulle Johanna Hedmans debut fått ännu mer uppmärksamhet. På vissa sätt föredrar jag faktiskt Trion och dess mindre omfång och rappare språk. Jättetråkig säger vissa kritiker, men det håller jag inte alls med om. Tvärtom tyckte jag att Trion var lätt att engagera sig i och hade ett rejält driv. Som debut är den fantastisk. Som roman riktigt bra. Kanske blir det inget Augustpris, men jag hoppas och tror att Johanna Hedman är här för att stanna. Trion står på egna ben och behöver inte jämföras. Jag tycker om skildringen av vänskap och kärlek och hur dessa ibland glider in i varandra. Jag tycker också om beskrivningen av det akademiska livet i Stockholm och uppskattar de realistiska och levande dialogerna som driver berättelsen framåt.

Zebrarummet

Förra hösten spelades delar av Zebrarummet in i de lokaler där Lerums gymnasiums estetiska program tidigare varit. En gammal industrilokal som sett sina bättre dagar och som inte längre får inhysa skolverksamhet. Henrik Schyffert, en av seriens skapare, dök upp på förra årets upprop och de som gick i trean på estetiska programmet fick vara med som statister. Eftersom bakgrunden är väldigt suddig ses de inte så ofta, men i avsnitt fyra finns flera av dem utspridda i skolans uppehållsrum och senare syns de även utanför en lokal pizzeria.

I Zebrarummet heter skolan Holmeredsskolan och är en kommunal skola med en rad sociala problem. Lite längre bort, på Nääs slott, ligger Tuna Kvarn, internatskolan som fostrat och fostrar Sveriges elit. I serien är det självklart så att skolorna ligger nära huvudstaden, men trots detta pratar värstingarna från Holmeredsskolan grov göteborgska. Inget fel på skådespelarinsatserna, men det blir lite märkligt. Det tar ett också tag innan jag slutar störa mig på att 27-årige Edvin Endre och snart 26-årige Valter Skarsgård ska spela gymnasieelever, men eftersom deras rolltolkningar är något utöver det vanliga köper jag det efter ett tag. Skarsgårds skildring av den fullständigt vidrige Hugo lämnar ingen oberörd. Endre spelar Philip, som är lite mjukare, men nästan lika hemsk. De två tillhör eliten på elitskolan, men det betyder definitivt inte att de lever perfekta liv. Tillsammans med Caroline (Alva Bratt) bildar de en mycket obehaglig trojka som tycks styra hela skolan.

Zebraklubben är en anrik och hemlig klubb på Tuna Kvarn och i seriens första avsnitt ska två nya medlemmar tas in. Det kräver invigningsriter som verkligen inte är lämpliga. Dagen efter hittas en av eleverna död och en film av ett övergrepp på en annan elev läcker på sociala medier. Skolans ägare Carl Ekberg gör allt för att tysta ner det hela och det blir helt klart lättare av att ha vänner på höga positioner i samhället.

Aliette Opheim spelar Sara, som inledningsvis är kurator på Holmeredsskolan, men senare lockas över till Tuna Kvarn av Carl. Att hon skulle ta ett sådant beslut känns väldigt långsökt och hennes karaktär blir mindre och mindre trovärdig ju längre serien går. Faktiskt finns en rad logiska luckor i serien som stör och fler karaktärer som agerar på sätt som inte känns rimliga eller i alla fall inte får någon rimlig förklaring. Det är synd, för mycket i serien är riktigt bra och spännande.

Zebrarummet är den andra svenska serien jag sett på kort tid som utspelar sig på en Internatskola. Där Young Royals satsar på sexualitet, yta och unga skådespelare kör Zebrarummet på våld, pennalism, äldre skådespelare, spänning, men även en rejäl dos yta. Jag måste säga att jag, trots en del märkliga trådar, tycker mest om Zebrarummet av de två och då främst för de många skickliga skådespelarinsatserna. Förutom de redan nämnda gör Amanda Lindh, från bland annat Bonusfamiljen ett fint porträtt av Nathalie, flickan vars föräldrar kör en Skoda som gör nästan vad som helst för att passa in och Ella Rappich, känd från bland annat Störst av allt, är fin som den blyga Grace. Kaxig och cool är också Wilma Lidén som spelar Louise och även Tiam Miladi som spelar William är ett riktigt fynd.

Veckans kulturfråga v.34 2021

Nu när jag jobbar några veckor efter semestern och kvällarna blir mörkare är det bara att inse att sommaren är över. Dags att summera sommarläsningen alltså!

Vilka böcker var de bästa du läste i sommar?

Jag har läst mycket i sommar och många bra böcker, men få riktigt stora läsupplevelser. Jag vill ändå lyfta fram en trio böcker som stack ut.

Malibu Rising av Taylor Jenkins Reid var riktigt bra och underhållande, vilket gör att författaren seglar upp som en favorit. Tre fullträffar av tre möjliga.

Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth var både obehaglig och välskriven. Berättelsen om en lärare som omvärderar sin yrkesroll och i förlängningen sitt liv är mycket bra.

Som man sår av Michael Hjorth & Hans Rosenfeld är en av de bästa spänningsromaner jag läst på väldigt länge. Hoppas verkligen att nästa bok inte dröjer så länge som den här.

 

 

 

Vänta på vind

Oskar Kroon tilldelades Augustpriset 2019 för sin bok Vänta på vind utgiven på Brombergs Bokförlag, som ha en liten, men högkvalitativ utgivning för barn och unga. Kroon har skapat en sommarberättelse som påminner om de oändliga sommarlov i barndomen, där naturen var nära och livet kanske inte enkelt, men mer lättöverskådligt än det blev senare. Huvudpersonen Vinga tillbringar sommaren hos morfar på ön. Kvar hemma finns mamma som är ledsen över att pappa tycks ha försvunnit för gott. Varje vecka går morfar och Vinga till grannen och ringer till mamma, men i övrigt befinner de sig i den lilla bubbla som ön erbjuder.

Vinga drömmer om att bli sjöman och ge sig ut på havet. När morfar ger henne en snipa är sysselsättningen för sommaren klar. Sällskap får hon också när Rut dyker upp och erbjuder Vinga en vänskap som inte liknar någon annan hon haft. Känslor väcks som aldrig funnits där förut och livet blir både enklare och väldigt mycket mer komplicerat.

Vänta på vind är en väldigt fin bok om hur barndom övergår i ungdom och vad det gör med förståelsen av världen runt omkring. Det är också en härlig sommarskildring och jag tycker mycket om att läsa om den relation morfar och Vinga har. Boken rekommenderas för åldersgruppen 9-12 år och jag kan tänka mig att den passar fint som högläsningsbok för nioåringen, medan tolvåringen kanske kan upptäcka den själv. Å andra sidan behöver även äldre barn högläsning.

Young Royals säsong 1

Idén till tv-serien Young Royals är bra. En svensk prins skrivs in på den fina internatskolan Hillerska. Där går Sveriges elit, inklusive prins Wilhelms kusin August, men också några dagselever som kommer från helt andra förhållanden. Att det är just Hillerska som Wilhelm ska gå på är inte självklart. Det är visserligen en anrik skola och hans bror, kronprins Erik, har gått där, men Wilhelm själv började på en annan skola. Efter ett slagsmål anser dock hans föräldrar att Wilhelm behöver en annan miljö. Hade de vetat om allt som pågår på Hillerska, skulle de kanske gjort ett annat val.

På Hillerska träffar Wilhelm Simon, en av dageleverna som tar bussen till skolan varje dag tillsammans med sin syster Sara, från sin miljonprojektförort. De blir först vänner, men snart också förälskade. Att det skulle vara något konstigt är ingenting seriens skapare förmedlar, men när situationen för Wilhelm förändras ställs andra krav på honom och den frihet han ändå haft begränsas. Livet som kunglighet är långt ifrån en dans på rosor inser vi rätt snart och klart är att Wilhelm ibland vill fly från de förpliktelser han har.

Visst inser jag att en serie om ungdomar också är primärt för ungdomar, men så måste det inte vara. I fallet med Young royals står det dock klart att jag inte tillhör målgruppen. Karaktärerna är för ytliga och platta, intrigen för ointressant och fokus på effekter allt för stor. Ibland bränner det till, men tyvärr allt för sällan. Flera av skådespelarna är dock bra, som Edvin Ryding från Älska mig som spelar Wilhelm och Omar Rudberg från FO&O som spelar Simon. Malte Gårdingers porträttering av den obehaglige August och Nikita Ugglas av den osäkra Felice är också bra. Tyvärr tycker jag inte att det räcker. Trådarna är för många och sex avsnitt räcker inte för att fördjupa karaktärerna. Kanske kan det bli bättre i den andra säsong som det öppna slutet verkligen bäddar för.

Den stora utställningen

Helt ärligt förstår jag inte varför jag väntat så länge med att läsa Den stora utställningen av Marie Hermanson. Jag har tyckt om allt jag läst av henne och äger dessutom ett signerat exemplar av boken. Någonstans hade jag trots detta fått för mig att det här skulle vara tung läsning. Jag kunde inte haft mer fel. Den stora utställningen är en fantastiskt trevlig bok om en viktig tid i Göteborgs historia och Hermanson levandegör den på ett utmärkt sätt.

Det är maj 1923 och i Göteborg pågår Jubileumsutställningen. Där arbetar Ellen som journalist på utställningens gratistidning och istället för att ta tåget hem till Lerum varje dag, bor hon hos sin faster Ida i centrala Göteborg och lever ett liv med mycket större frihet än hon är van vid. Hon går på dans på Liseberg och träffar både nya vänner och Nils Gunnarsson, som är polis.

Den då unga pojken Otto är också med på Jubileumsutställningen med sin åsna Bella, som blir barnens favorit. Han berättar också sina minnen från utställningen i de kapitel som utspelar sig 2002. Dessa delar är kanske de jag tycker minst om, men de tar så liten plats att de inte stör nämnvärt. Mest tycker jag om att läsa om Nils och Ellen och så Einstein såklart.

I juli 1923 kommer Albert Einstein till Göteborg för att hålla sin Nobelföreläsning. Meningen är att den ska genomföras på Liseberg 9 juli, men när tåget kommer in på Centralstationen finns han inte där. Föreläsningen äger istället rum två dagar senare än planerat och det är vad som kan ha hänt som satt igång Hermansons fantasi. Hon introducerar Paul Weyland, ledare för Anti Einstein League och skapar en sannolik situation på liv och död. Här har polisen Nils en viktig roll och till sin hjälp har han Ellen.

För att få en bakgrund till historien låter Hermanson oss träffa Albert Einstein även under våren 1923 och vi får där förklaringen till vad som egentligen händer den där sommaren. Blandningen av fantasi och verklighet gör att det inte går att använda Den stora utställningen som en realistisk beskrivning av Jubileumsutställningen, men det som händer under läsningen är att jag blir otroligt sugen på att läsa mer både om Albert Einstein, Paul Weyland och inte minst Jubileumsutställningen. Så ska en bra roman fungera. Den sista utställningen får en klockren femma i betyg.

Andra boken i serien om Nils Gunnarsson heter Pestön och kom ut i juni. Den läser jag i detta nu och gillar skarpt. Det här är en serie jag verkligen rekommenderar.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: