Månad: mars 2019

Aprilböcker att se fram emot

Jag behöver VERKLIGEN inte fler böcker på min “vill-läsa-lista”, men det kommer ju nya böcker hela tiden och nya böcker är trots allt något av det bästa jag vet. Följande titlar ser jag fram emot i april:

Anteckningar från en orolig planet, Matt Haig, Bokförlaget Polaris, april

Den som lever stilla, Leonora Christina Skov, Bokförlaget Polaris, april

En trött mammas dagbok, Gill Sims, Lind & co, april

Mitt hjärta borde slå någon annanstans, Mia Öström, Gilla Böcker, april

My bloody Valentine, Christine Détrez, [sekwa], april

Ett system så magnifikt att det bländar, Amanda Svensson, Norstedts förlag, 1 april

Fjädrar, Jacqueline Woodson, Natur & Kultur, 1 april

Pixibox: Louise Winblad, Kartago, 1 april

Till Daniel, Olaug Nilssen, Albert Bonniers förlag, 2 april

Med varje andetag, Nicholas Sparks, Forum Bokförlag, 3 april

Regnmannen, Jonas Karlsson, Wahlström & Widstrand, 4 april

Där solen går upp i väster, Britta Röstlund, Norstedts förlag, 8 april

De sista tanterna, Fatima Bremmer, Magnus Wennman, Bokförlaget Forum, 10 april

Du är aldrig ensam, Chevy Stevens, Printz Publishing, 10 april

Crazy rich i Asien, Kevin Kwan, Bokförlaget Forum, 14 april

Djävulen i den vita staden, Eric Larsson, Bookmark förlag, 15 april

Gå förlorad, Agnes Lidbeck, Norstedts förlag, 15 april

Går genom vatten, går genom eld, Christian Unge, Norstedts förlag, 15 april

En underbar död, Emma Ångström, Piratförlaget 16 april

Vem dödade min far, Édouard Louis, Wahlström & Widstrand, 18 april

Och bergen ska rämna, Erika Olofsson Liljedahl, Historiska media, 23 april

Trädhjärta, Gabriella Frödén, Natur & Kultur, 27 april

Drömlistan, Julien Sandrell, Bokförlaget Forum, 29 april

Staden, Camilla Sten, Norstedts förlag, 29 april

Lyrik i april

När jag sammanställde min läsning för 2018 bestämde jag att mina kortare läsutmaningar under året skulle konstrueras så att de gjorde min läsning bredare. Både i februari, när jag läste grafiskt och nu i april handlar det om genrer. Jag har bestämt att april ska ägnas åt lyrik.

Böcker jag kan tänkas läsa är:

Jag glömmer ingen: Valda dikter av Gunvor Hofmo

Moder Justitia av Ida Eklöf

The Sun and her flowers av Rupi Kaur

Sena dikter av Wizlawa Szymborska

Till dikten av Malte Persson

Skönheten: Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg av Gabriela Mistral

Skärvor av pärlemor av Maria Wine

The Fat black woman’s poems av Grace Nichols

Anteckningar av Tua Forsström

Den råttan av Linus Gårdfeldt

En enkelt visa och andra dikter av Marie Modiano

Ur av Agnes Lidbeck

 

Har du fler tips på böcker jag inte får missa?

Två nya ledamöter i Svenska Akademien

Igår beslutade Svenska Akademien om ytterligare två inval, båda författare. Ellen Mattson efterträder Jayne Svenungsson på stol 9, och Anne Swärd efterträder Sara Stridsberg på stol 13.

Ellen Mattsson, född 1962 i Uddevalla, är en författare som jag läst väldigt lite av. Hon tillhör kategorin  “författarejagförstårärbrameninteuppskattarriktigt” men är definitivt beredd att ge henne en ny chans. Hittills har jag bara läst halva Vinterträdet.

Mattsson debuterade 1992 med romanen Nattvandring och har skrivit totalt tio romaner, varav de flesta utspelar sig i Bohuslän.  Senaste boken Tornet och fåglarna utkom 2017 och utspelar sig på Marstrand 1719.

Anne Swärd, född 1969 och bosatt utanför Ystad, debuterade 2003 med Polarsommar, som nominerades till Augustpriset samma år. Jag har läst hennes Till sista andetaget från 2010 och tyckte mycket om den. Senaste boken Vera från 2017 har jag tänkt läsa sedan den var ny och nu är det kanske dags att göra det.

Båda författarna tillhör just nu Albert Bonniers förlags författarstall.

Anne Swärd, Ellen Mattson och även den för ett par månader sedan invalda Tua Forsström inträder formellt i Svenska Akademien vid högtidssammankomsten den 20 december 2019.

Nu återstår endast en vakant stol i Svenska Akademien och Anders Olsson meddelar att arbetet med att hitta den sista ledamoten pågår. Förhoppningsvis kan det sista invalet ske innan sommaruppehållet.

 

 

Anne Swärd (foto: Henric Tiselius) och Ellen Mattson (foto: Kristin Lidell)

Kvartetten — om musik, vänskap och livet

När jag var fyra år började jag spela fiol i den då ganska nystartade Göteborgs Suzukiförening. I många år var det en stor del av mitt liv och därför var det extra fint att läsa Kvartetten av Aja Gabel, där musiken är den kanske viktigaste karaktären.

Van Nesskvartetten består av Jana, som spelar första violin, Brit, som är andraviolinist, Henry, kvartettens mest begåvade musiker som spelar viola och så cellisten Daniel. Brit och Daniel verkar ha en bakgrund inom just Suzuki och spelar duetter från den tiden som tidsfördriv och underhållning. Det behöver absolut inte betyda att de spelat i samma Suzukiförening, då metoden bygger på att barn över hela världen lär sig exakt samma låtar och därför har musiken som ett gemensamt språk.

Att musiken är  kvartettmedlemmarnas gemensamma språk råder det ingen tvekan om och det är också musiken som gör att de håller samman. Visst är de vänner, men de är olika och har egentligen inte mycket mer gemensamt än kärleken till musiken och viljan att hela tiden blir bättre.

Kvartetten inleds när de fyra vännerna spelar sin sista examenskonsert vid konservatoriet 1994. Det är Jana som står i centrum i detta första kapitel och sedan turas de fyra om att berätta historien från sitt perspektiv. I tredje person, med en allvetande berättare och det blir nästan lika personligt som om det vore skrivet i jag-form. Trots att en av dem “äger” varje kapitel, bli det tydligt hur mycket de går in och ut ur varandras liv och att de som den kvartett de bildar verkligen är en enhet. Aja Gabel låter berättelsen vandra från en musiker till en annan, från en tanke till en annan och hon gör det med ett lekfullt och vackert språk, som skapar en stämning jag tycker mycket om. Många är referenserna till den klassiska musiken, men också till filosofi och litteratur. Det gör Kvartetten till en upplevelse utöver den vanliga.

De är inte alltid lätta att tycka om Brit, Daniel, Jana och Henry. Mest fastnar jag ändå för Brit, samtidigt som hennes undergivenhet ibland gör mig galen. Jag har också ibland lite svårt för Henrys egoism, men inser samtidigt att han offrat en hel del för kvartetten och tycker på ett sätt att han är modig som faktiskt vågar ha ett eget liv. Något de tre andra medlemmarna har svårt att skapa sig. Brit och Daniel har ett mycket märkligt förhållande, som ibland landar i kärlek, men för det mesta i vänskap. Gabel skildrar de fyra karaktärerna och deras förhållande till varandra och till musiken på ett lysande sätt.

Jag tyckte mycket om Kvartetten, men det är inte en helt lättforcerad bok. Jag tror att det krävs att du som läser har ett visst intresse för musik, då den spelar en väldigt stor roll. Kanske kan det fungera utmärkt ändå och kanske kan boken väcka ett intresse för klassisk musik som du inte haft tidigare. Hur som helst är det här en välskriven och intressant bok, som jag verkligen rekommenderar.

Black Panther — exotism eller upprättelse?

Familjen O har gått från Pixar till Marvel och jag gillar det faktiskt mer än jag kunnat föreställa mig. Filmer med superhjältar borde verkligen inte vara något för mig, men när hjältarna också visar sig ha humor och hjärta blir det faktiskt riktigt bra.

I helgen såg vi Black Panther, som uppmärksammats massor och nominerats till åtta Oscars och vunnit tre. Förre presidenten Barack Obama lyfte dessutom fram den som en av sina favoritfilmer under förra året och det är väl nästan lika stort som att vinna en Oscar?!

Vad handlade filmen om då?

Huvudpersonen är prins T’Challa av Wakanda, som när hans far dör reser hem till det okända afrikanska landet för att kämpa för den tron han rimligen har rätt till. Dessutom måste han hindra fiender som kommit över artefakter bestående av Wakandas unika metall vibranium.

Jag har alldeles för dålig koll på Marvels universum för att riktigt kunna skriva vettigt om Black Panther känner jag. Det jag kan säga är att det är en underhållande film, inte helt utan djup och dessutom med ett vettigt budskap. Så mycket har jag redan förstått att Marvel brukar syssla med just detta. Lite stör jag dock mig på skildringen av Wakanda, det i hemlighet superrika landet som är både tekniskt välutvecklat och väldigt traditionellt. Det är coolt med alla science-fiction-element som blandas med det traditionella, men jag tycker att skildringen är lite märklig.

Jag litar dock på Obama och inser att jag inte har tolkningsföreträde. Därför hoppas jag att min känsla av exotism i Black Panther inte är något som stör de som skulle kunna känna sig exotifierade (om det nu finns ett sådant ord) eller kanske förminskade. För visst är det skönt som omväxling med en film som faktiskt innehåller i princip bara skådespelare som har sina rötter i Afrika, utan att de behöver spela slavar eller fattiga skurkar.

Black Panther skapades 1966, men det är först nu som han får spela huvudrollen i en film efter att ha introducerats i Captain America: Civil war 2016. Att det sker just nu, när USA har en fullfjädrad rasist som president, är inte så lite symboliskt.

T’Challa spelas av Chadwick Boseman och han gör en habil insats. Ännu mer tycker jag om Michael B. Jordan, som spelar Erik Killmonger, som utmanar honom om tronen. Inte så mycket att jag inte hejar på Black Panther, för det gör jag självklart. Mest av allt gillar jag dock T’Challas lillasyster Shuri, spelad av Letitia Wright, som utan tvekan är filmens coolaste karaktär. Hon var också med i Avengers: Infinity war och har dessutom haft roller i Ready player one och tv-serien Humans.

Jag tycker också om Nakia, spelad av Lupita Nyong’o. Hon har tidigare spelat Maz Kanata i Starwars, såväl tv-serie som filmer, men även om jag lyckats se ett par Marvel-filmer är det många steg kvar innan jag kan uppskatta Starwars.

52 bra saker: En ledig dag

I år jobbar jag 80% och har en ledig dag på onsdagar. Ofta finns det mycket att göra i vår nu mötesfyllda vardag, men i dag är det faktiskt ganska så lugnt. Fåglarna kvittrar utanför och jag känner mig faktiskt lite piggare än jag gjort de senaste veckorna när den massiva vårtröttheten haft mig i sitt grepp.

Den här onsdagen är dessutom den sista lediga dagen på ett bra tag, då de närmaste veckorna blir intensiva. Jag tänker utnyttja den till max och parkera mig i läsfåtöljen med en bok. Månadens lässtatistik är ganska medioker och Goodreads meddelar mig att jag ligger efter i årets läsutmaning.

Dags att koka en balja te och sätta igång. Idag planerar jag att läsa ut Look at me av Mareike Krügel, som jag har ca 50 sidor kvar av och sedan ge mig vidare i slatthögen med halvlästa böcker.

Evelyn Hugos sju äkta män

En bok om en filmstjärna med ett glassigt omslag fick stå i hyllan ett tag innan jag till slut läste den. När jag började läsa Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid förväntade jag mig ytlig underhållning med en stor dos slisk. Jag fick något helt annat och mycket mer.

När boken inleds är Evelyn Hugo gammal, kanske döende och redo att äntligen berätta för världen om sitt liv som firad skådespelerska. Den hon vill berätta sanningen för är den unga journalisten Monique Grant och varför hon valt just henne är en hemlighet hon håller på ett bra tag. De två kvinnorna möts dag efter dag medan den äldre av dem berättar allt för den yngre. Sådant hon dolt under hela sitt liv.

Evelyn Hugo är filmstjärnan som föddes i Hell’s Kitchen, gifte sig ung och tog efternamnet Diaz, blekte sitt hår och blev det blonda bombnedslag som regissörerna ville ha. När Monique börjar intervjua henne är det Evelyn Hugos sju äkta män som står i centrum. De får namnge kapitlen i boken, men egentligen är de flesta av dem oviktiga. Visst har de alla varit en del av hennes liv, men egentligen har Evelyn bara älskat en person på riktigt.

Evelyn Hugos sju äkta män är en välskriven skildring av en filmstjärna som kämpar för att få leva sitt liv och dessutom en intressant berättelse om det klassiska Hollywood. Den visa att vi trots allt i vissa delar av världen har kommit en bra bit på vägen mot att låta människor själva bestämma över sina liv, trots att det på väldigt många platser finns mycket att göra. Evelyn Hugos liv hade kunnat vara väldigt annorlunda om hon fötts i vår tid. Förhoppningsvis.

Ikväll träffas Bokbubblarna och pratar om just den här boken och jag ser fram emot att få höra de andras tankar om den. Själv tyckte jag väldigt mycket om Evelyn Hugos sju äkta män, men jag är glad att jag i mitten av boken bytte till en utgåva på originalspråk. Nu är jag sugen på att läsa mer av Taylor Jenkins Reid.

Fy fan för tystnaden!

Jag har sett dokumentären Josefin Nilsson — älska mig för den jag är och jag mår illa. Jag mår illa av hur en kvinna fullkomligt kan krossas av en man, utan att mannen får något straff. Jag mår illa av att många kvinnor krossats av män utan några som helst konsekvenser. Och tystnaden. Tystnaden skrämmer mig. Den och det faktum att män med makt verkar kunna göra vad som helst utan att det spelar någon som helst roll. Visst har vi kommit längre efter #metoo men fortfarande skuldbeläggs offren och anklagas för att krossa förövarnas liv. Som att det faktum att förövaren redan krossat sitt offer vore helt egalt.

Dokumentären om Josefin Nilsson handlar om en kvinna som gick bort alldeles för tidigt, men den handlar också om en kvinna så mycket mer begåvad än jag någonsin insåg. Det är en upprättelse för en skicklig sångerska. Ett vackert porträtt av någon som verkligen älskade att stå på scenen. För mig var hon Eva i en film jag gillade, sångerska i Ainbusk singers, som jag aldrig hade någon direkt relation till, men ändå såg som en sångerska som berörde inte minst i låten som återfinns i dokumentärens rubrik, Älska mig för den jag är.

I lördags samlades människor utanför Dramaten för att hedra Josefin Nilssons minne. Hon som skulle fyllt 50 år, medan sedan flera år istället saknas av många. Hon som borde haft många år kvar, vars liv förkortades av någon som ansåg sig ha rätten att misshandla henne och hota henne. Inte konstigt egentligen, då vårt samhälle fortfarande skyddar och till och med hyllar de män som alla vet är destruktiva. Det går nämligen utmärkt att se mellan fingrarna om männen i fråga är framstående. För sådana män gäller andra regler, som om #metoo i allmänhet och #tystnadtagning i synnerhet inte spelat något roll alls. De är liksom inte värre än någon annan och det räcker att de och andra säger det för att beteendet ska vara ursäktat.

Vi kan aldrig säga oss leva i ett jämlikt samhälle så länge mäns våld mot kvinnor ursäktas. När vi fortfarande skyller på offret, granskar offret och ifrågasätter offret mer än vi lägger skulden på gärningsmannen, granskar gärningsmannen och ifrågasätter gärningsmannen. Så länge vi skyddar män som hatar kvinnor och ser deras beteende som något normalt har vi misslyckats. Så länge vi skyddar män som hatar kvinnor offrar vi kvinnors liv. Så länge vi skyddar män som hatar kvinnor kommer jag fortsätta att må illa.

 

Foto: Andreas Lundberg

Lethal Weapon som tv-serie

På 80-talet var actionkomedierna Lethal Weapon, eller Dödligt vapen som filmerna hette på svenska, mycket populära. Huvudpersonerna var den snart pensionsfärdige polisen Roger Murtaugh, som spelades av Danny Glover och den yngre värstingpolisen Martin Riggs, spelad av Mel Gibson med en rejäl hockeyfrilla och en massiv dödslängtan.

Nu har vi i familjen O sett den första säsongen av tv-serien Lethal Weapon från 2016, som går att se på Viaplay. Där är Roger Murtaugh något yngre, nyss hjärtopererad och med ett sladdbarn i familjen och Martin Riggs en destruktiv polis som mist sin höggravida fru och därefter flyttat till LA. Riggs kommer undan med en hel del då hans före detta svärfar har en hög position inom LAPD och därifrån försöker beskydda svärsonen som verkligen är en okonventionell polis.. Eftersom Riggs egentligen inte har något att leva för, tänjer han gärna på gränserna och utsätter sig ofta för rejäla faror. Murtaugh står istället för stabiliteten och de två paras ihop och bildar ett klassiskt omaka par, som självklart lyfter varandra.

Radarparet Murtaugh och Riggs spelas av och Clayne Crawford, som verkar ha varit nästan lika påfrestande in person som i roll och därför ersattes efter två säsonger. Jag charmas dock av hans hopplösa agerande och gillar verkligen samspelet mellan de två huvudrollsinnehavarna. Tv-serien utspelar sig i modern tid, men doftar helt klart 80-tal och sättet att blanda action och humor känns igen från förr. Ibland blir det definitivt för mycket och helt klart för stereotypt, men det är en underhållande serie som hela familjen gillar.

Säsong 1 slutade med en rejäl cliffhanger, men eftersom huvudpersonerna är hjältar av den äkta sorten är jag säker på att de överlever ännu en duell med döden. Vi kommer definitivt att titta vidare på nästa säsong så fort vi kan och serien är anledningen till att vår provmånad förlängdes. Det kostar att knarka tv-serier helt klart.

 

Totalskada är en bok om att mista allt

Totalskada av Helena von Zweigbergk är den första boken jag läser i min Bokbloggarboktipsutmaning 2019 och det var Anna på Stories from the city som tyckte att jag skulle läsa den. Jag tackar för tipset! Det här var helt klart en bok som passade mig. Dessutom passar den perfekt in på Kulturkollos tema den här veckan som fått titeln Mitt i livet.

Helena von Zweigbergk beskriver det klassiska äktenskapet som en gång var passionerat och nu blivit någon slags vardagstristess utan barn hemma och utan mening. Agneta och Xavier har på ytan allt. Två gemensamma barn som nu flyttat hemifrån, ett fint hus och någon slags kärlek till varandra. Fortfarande skaver dock relationen mellan Agneta och Xaviers dotter från ett tidigare äktenskap och hon tycker att han favoriserar barnet han fick med sin förra fru. Dessutom reagerar hon, men all rätt, på hans längtan tillbaka till hemlandet Argentina.

Sönderfallet börjar med sex harar, som Xavier skjutit och som Agneta förväntas tillaga. Inget prydligt kött, utan hela djur med päls och ben som ska knipsas av med tång. Det är köttigt och äckligt, lite som äktenskapet som faller sönder. Sedan når katastrofen nya höjder när hararna blir en del av en totalskada.

Helena von Zweigbergk är en mästare på att skildra känslor, även förbjudna sådana. Här finns svartsjuka, avsky och en längtan bort till ett förflutet som inte längre existerar. Kanske är det där vi hamnar när medelålderskrisen knackar på dörren, men jag hoppas att tomheten som Agneta och Xavier upplever går att undvika.

%d bloggare gillar detta: