William Shakespeare

Vad jag tar med mig när jag går i ide

Det snurrar en bild i sociala medier med en fråga om huruvida du skulle kunna tänka dig att vara helt själv på en öde ö under en lång tid om du därefter fick en stor summa pengar. För mig är frågan mycket märklig. Jag hade nämligen gjort det med glädje om förutsättningarna var de rätta. Jag vill att det ska vara en öde ö där det är varmt och det går att få tag på mat och dryck utan större ansträngning och jag vill ha med mig ett obegränsat antal böcker. Om detta uppfylldes skulle jag kunna tänka mig att isolera mig gratis. Bokfabriken sprider en liknande bild där platsen är en stuga i ett snötäckt landskap och förutsättningarna är att du ska stanna där i tre månader med en bokhylla fylld av favoritböcker som sällskap, men ingen telefon och inget internet. För 250 ooo kronor hade jag definitivt gjort det, men jag föredrar värmen.

Veckans tema på Kulturkollo har fått den lite januaritrötta titeln “Låt oss gå i ide” och veckoutmaningen handlar om de tre kulturella saker som vi skulle ta med oss om vi fick fly världen en månad.

Jag skulle ta med mig min Kindle fylld av böcker. Kanske är det lite fusk, men jag fuskar så gärna. En laddningssladd också självklart, eller en solladdare om sådan finns. Om jag fick en månad på mig skulle jag passa på att läsa böcker jag inte riktigt orkar med när vardagen snurrar på. Kanske skulle jag ge mig på ett galet projekt som Shakespeares samlade verk, eller så skulle jag nöja mig med Tolstojs Krig och fred eller kanske Jerusalem av Selma Lagerlöf.

För att varva läsning med annan underhållning hade jag sett till att få med mig en riktigt lång och bra tv-serie. Jag hade valt en jag redan sett, som jag vet är bra, nämligen ER som sändes i 15 säsonger mellan 1994 och 2009.

Om nu de tekniska prylarna skulle svika mig hade jag packat med mig Stad-serien av Per Anders Fogelström, som jag läst en massa gånger, men aldrig tröttnar på.

Med den här packningen hade jag lätt klarat en månad för mig själv. Kanske till och med om väderförutsättningarna var som Göteborg i januari.

 

Photo by Eugen Dubrovin on Unsplash

En mycket annorlunda Kung Lear

Jag var inte jättesugen på att se Kung Lear på Stadsteatern i Göteborg i onsdags. Efter en tung period är tröttheten ständigt närvarande och drygt 3 timmar Shakespeare lockade minst sagt sådär. I bakgrunden fanns dock en av mina elever som går teater och efter att ha sett föreställningen meddelade att den var jätterolig. En jätterolig tragedi? Hur går det ihop?

Redan på väg in i salongen blir det tydligt att det här kan bli en teaterupplevelse utöver det vanliga. Gycklare underhåller i foajén och mer eller mindre medeltida figurer drar runt i korridorerna. På scenen glider Kung Lear (spelad av Michalis Koutsogiannakis) in på en hög, guldfärgad tron och spelet kan börja. Han ska lämna sitt rike åt sina tre döttrar och de två äldsta Goneril och Regan lyckas smickra honom rejält, medan den yngsta dottern Cordelia är inte mycket för ord, men bedyrar att hennes kärlek är äkta. Hennes far väljer dock att tro att hans två äldsta döttrar är de som älskar honom mest och delar riket mellan dem. I ett klassiskt fall av “shakesperiansk plötslig galenskap” förskjuter han Cordelia.

Två saker gör Stadsteaterns uppsättning riktigt rolig, en är Mattias Nordkvists tolkning av Edmund, oäkta son till Gloucester som en rätt kass trubadur med stora likheter med Ulf Lundell, den andre är Lasse Beischers prestation som Narren. Den senare tar över scenen fullständigt och måste improvisera en hel del med tanke på hur hans motspelare reagerar. Jag fann det ytterst befriande att Beischer tog ut svängarna så mycket som han gjorde.

Flera recensenter har uppfattat denna uppsättning av Kung Lear som allt för spretig och allt för oseriös. Andra påpekar att regissören Pontus Stenshäll lyckats med det har förutsatt sig, att ta Shakespeares pjäs tillbaka till Shakespeares tid med sång, musik och gyckel som en del av underhållningen. Jag kan för lite om Elisabetansk teater för att kunna uttala mig om autenticiteten, men det var helt klart såväl mustigt som förfinat i en härlig kombination.

Den som förväntar sig en klassisk Kung Lear (eller i alla fall en tragisk och genomseriös uppsättning, som kanske inte var typisk på Shakespeares tid, men helt klart de senaste hundra åren) kommer troligen att bli besviken på den här uppsättningen. Den som vill se något färgsprakande och underhållande, där komedi och gyckel kombineras med tragedi och mörker, kommer troligen älska den. Jag tillhör den senare gruppen, som var otroligt glad över att ha fått uppleva något som var på samma gång underhållande och klassisk. Visst är det så att Shakespeares text kanske inte fick stå i centrum så mycket som den gör när man läser pjäsen, men budskapet gick fram. Det var dessutom glädjande att se så många unga i publiken, som kanske var dittvingade av sina lärare, men som verkade dras med i föreställningen och förhoppningsvis fick en positiv bild av Shakespeare och teater.

Själv är jag rätt uppfylld av historien om den gamle och kanske galne kungen och funderar på att läsa Dunbar av Edward St Aubyn, som moderniserat just Kung Lear för Hogarth Shakespeare.

Foto: Ola Kjelbye

Sammanställning av Kanonkalendern 2.0

Snart är det december igen och dags för en ny julkalender på bloggen. Innan jag avslöjar årets tema bjuder jag på en sammanställning av förra årets. Mest för att jag själv vill ha en för att få överblick, men kanske kan det glädja någon annan också.

1/12 1984 av George Orwell

2/12 Allt går sönder av Chinua Achebe

3/12 Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson

4/12 Alfabet av Inger Christensen

5/12 Pappa Goriot av Honoré de Balzác

6/12 Andarnas hus av Isabelle Allende

7/12 Hägring 38 av Kjell Westö

8/12 Ett dockhem av Henrik Ibsen

9/12 Hur man botar en fanatiker av Amos Oz

10/12 Samlade dikter 1954-1996 av Tomas Tranströmer

11/12 Att leva av Yu Hua

12/12 Frankenstein, Mary Shelley

13/12 Trollvinter av Tove Jansson

14/12 Anne Franks dagbok och 1947 av Elisabeth Åsbrink

15/12 Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald

16/12 Skuggan över stenbänken av Maria Gripe

17/12 Lasermannen av Gellert Tamas

18/12 Att föda ett barn av Kristina Sandberg och Bara en mor av Ivar Lo-Johansson

19/12 Rötter av Alex Haley och Vända hem av Yaa Gyasi

20/12 The Awakening av Kate Chopin

21/12 Konspirationen mot Amerika av Philip Roth

22/12 Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist

23/12 En vintersaga av William Shakespeare och Tidsklyftan av Jeanette Winterson

24/12 Juloratoriet av Göran Tunström

 

Klassiker jag läst och inte läst

Selmastories presenterar 17 böcker som de tror att många ljuger om att de har läst. Jag var tvungen att rannsaka mig själv lite.

Flugornas herre  (men mitt första och mest minnesfulla möte med Goldings klassiker var via filmen från 1990)

Alice i Underlandet 

Den store Gatsby √ (med tillhörande megalång föreläsning om all symbolik, som reklamskylten med glasögonen)

Möss och människor √ (läste om den senast i våras)

Dorian Grays porträtt (hm, här är jag lite osäker, men är till 99% säker på att jag läst hela och inte bara utdrag)

Dödssynden √ 

Mordet på Orientexpressen √ 

Hundra år av ensamhet √  (Så. Himla. Tråkig.)

Glaskupan (påbörjat flera gånger, senast i våras, men jag SKA läsa)

1984 √ 

Liftarens guide till galaxen (har absolut inget intresse av att läsa den)

Anne Franks dagbok (men inte den längre nyutgåvan)

Svindlande höjder 

Mästaren och Margarita (inte läst, lockar inte heller)

Jane Eyre 

Sagan om ringen (försökt flera gånger utan att lyckas)

Räddaren i nöden √ (inte min kopp te)

Resultatet är alltså att jag läst 12 (kanske 13) av 17 böcker och att jag vill läsa en av dem (två om man räknar Dorian Grays porträtt som jag borde läsa om). Når jag 14 av 17 är jag mer än nöjd.

På tal om listor så finns det ett gäng med 100 klassiker man bör/ska ha läst (Bearbooks har samlat ihop 12 sådana). Ofta är dessa listor väldigt västerländskt präglade och med väldigt fler böcker av män än kvinnor. Jag valde ändå att klicka i lästa böcker på den här listan från BBC, främst för att det var ett smidigt sätt att summera läsningen. Lurigt ändå när de har med The Complete Works of Shakespeare som en bok. Den kan väl knappt någon klicka i med gott samvete. Jag har läst 43 av de listade böckerna, påbörjar några fler och har några på läslistan. Jag har också 8 1/2 böcker kvar på den här listan till en läsutmaning som gick sådär.

Orkar du inte läsa så många som 100 böcker? Metro har gjort en lista på 15 böcker du måste (starkt ord) ha läst innan du dör.

Frågan är om någon på riktigt har läst hela Illiaden och Odysséen (som dessutom räknas som en bok på listan som alltså innehåller 16 böcker)? Jag har bara läst utdrag och är nöjd med det. Däremot har jag läst 9 av de andra böckerna på listan och ytterligare verk av 4 författare (kvar är Marguerite Duras). Bland favoriterna finns Pappa Goriot av Honoré de Balzac, som var med i min kanonkalender i december. En halv gul sol är fantastisk, men det känns ändå lite märkligt att den finns med på en i övrigt klassisk lista.

 

Photo by Eugenio Mazzone on Unsplash

 

En styck siffertrestegsraket

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om de mytomspunna siffrorna 3, 7 och 13. Den senare är ett olyckstal, men eftersom jag alltid varit tvärtemot är det mitt lyckotal. Jag tror inte att jag är ensam om det.

Först ut är nummer 3. Sagornas nummer, kristendomens treenighet, eller kanske något helt annat. Uppgiften är att presentera bok/filmtitlar som innehåller talet 3. Jag har valt:

Tre systrar av Anton Tjechov var det länge sedan jag läste, men jag tyckte mycket om den då. Tjechov är en favorit när det kommer till dramatik.

Tre saker jag inte vet om dig av Julie Buxbaum handlar om Jessie som mist sin mamma och nu bor med sin pappa, hans nya kärlek och hennes son. Nytt hem betyder också ny skola.

Tre önskningar är Liane Moriartys debutroman och jag läste den för ganska många år sedan (den publicerades 2003). Ingen jättehöjdare, men berättelsen om trillingarna Cat, Gemma och Lyn är ändå okej underhållning.

Och så siffran 7 med samma uppgift att presentera tre bok/filmtitlar som innehåller talet sju:

Sju jävligt långa dagar är en av Jonathan Troppers bästa böcker. En författare jag saknar, som gärna får komma med något nytt snart.

Sju dagar kvar att leva är Carina Bergfeldts bok om dödsdömda fångar och de som finns kring dem. En riktigt stark och bra skildring av det ofattbara.

Filmen Seven från 1995 är en av de mest obehagliga och bästa filmer jag vet. Sju dödssynder och sju makabra brott.

Och så slutligen siffran 13. Inga skräckfilmer för min del. Det här är istället mina val:

13 skäl varför av Jay Asher är en fantastisk bok och faktiskt också en riktigt bra tv-serie. Nu kommer andra säsongen av den och då lämnar den boken. Jag vill se, men är lite skeptisk till att köra vidare när boken är slut. Samtidigt finns det en del trådar att dra i och Jay Asher är inblandad i manuset. Det känns ändå hyfsat tryggt.

Trettondagsafton är en av mina favoritpjäser av William Shakespeare. En typisk förvecklingskomedi som jag senast såg på Backa Teater för alldeles för många år sedan. Den blev också film 1996, men den tror jag faktiskt inte att jag sett.

Jag avslutar med en bok jag inte läst, men kan tänka mig att läsa, nämligen Tretton vid bordet av Agatha Christie. En klassisk deckare med Hercule Poirot där Lord Edgeware mördas i biblioteket. Det luktar Cluedo.

 

Kanonkalendern 2.0 del 23

Jag inser när jag tittar igenom mina val för denna andra omgången av kanonkalendern att många böcker är ganska nya och således inte hör hemma i en klassisk kanon. Troligen handlar det om att jag ofta använder böcker för att försöka förstå min samtid och det är med de ögonen jag önskar att en kanon sätts ihop. Allt som är gammalt är inte relevant, medan andra verk med väldigt många år på nacken kan vara extremt aktuella.

I den näst sista luckan gömmer sig två verk som hör ihop. En pjäs med flera hundra år på nacken och en nyare parafras. William Shakespeares En vintersaga publicerade 1623, men spelades troligen tidigare på The Globe. De tillhör hans sagospel där komedi och tragedi blandas. Huvudpersonen är kung Leontes av Sicilien, vars vän Polixenes, kung av Böhmen hälsar på. Leontes fru är gravid och av någon anledning får Leontes för sig att Polixenes är fadern till barnet. Han fängslar därför sin hustru Hermione och blir så där galen som bara karaktärer i Shakespeares pjäser kan bli. Hustrun föder en dotter i fängelset som tas om hand av en herde.

Egentligen är En vintersaga långt ifrån min favorit av William Shakespeares verk, men eftersom en samläsning med Jeanette Wintersons fantastiska parafras Tidsklyftan  fördjupar förståelsen har jag ändå valt den. Att läsa två versioner av samma pjäs är riktigt intressant.

Tidsklyftan är en av titlarna i serien Hogarths Shakespeare som består av moderniseringar av William Shakespeares pjäser. Miljön är London mitt i finanskrisen och att visa sina tillgångar är viktiga på samma sätt som det var bland kungar och drottningar. Kung Leontes har blivit Leo, Hermione den kända sångerskan MiMi, med en gedigen sida på Wikipedia och Polixenes Xeno. Leo och Xeno har gått på samma Internatskola och haft ett sexuellt förhållande eller i alla fall något som liknar det. Att Xeno är homosexuell eller kanske bisexuell är tydligt. Helst skulle han vilja leva med både Leo och MiMi, men kärleken till MiMi verkar snarare platonisk.

Antigonus, kungens bundsförvant blir Tony medan hans fru får behålla namnet Paulina. Hennes roll är något mer tillbakadragen än i pjäsen, vilket kan ha att göra med att Dame Judi Dench tog över scenen så snart hon befann sig på den.

Precis som i pjäsen tappar Leo helt all sans och balans gällande MiMis barn och istället för att uppsöka oraklet i Delfi vill hans fru nu använda sig av DNA-test för att bringa klarhet i faderskapet. Leo vägrar ändra uppfattning och när dottern Perdita föds, skickar han Tony med henne till Xeno. Barnet kommer inte fram, utan lämnas av Tony i en Babylucka på sjukhuset, precis innan han dödas.

Det är där Perdita hittas av Shep, som inte är en herde, men fått en namn som passar. Tillsammans med sin son beslutar han att ta med sig den lilla flickan och från första stund älskar han henne ovillkorligt. Shep får ta större plats i Tidsklyftan än i En vintersaga och utvecklas till en av mina favoritkaraktärer. Han har dåligt samvete för att han tar med Perdita, men han ångrar sig in. Hon blir det bästa han har.

Tidsklyftan är banden mellan Perdita, hennes far och bror tydligare och starkare än i En vintersaga. Brodern Clo blir mer av en riktig person, inte bara en korkad skojare. Det är tydligt att Winterson valt att koncentrera sig på vissa karaktärer och det är inte alltid samma som Shakespeare själv lyfte fram.

 

Winterson gör Shakespeare-cover

9789146229827

För några månader sedan såg jag William Shakespeares En vintersaga med Kenneth Brannaghs Theatre Company på Bio Roy i Göteborg. Där spelade Brannagh själv kung Leontes av Sicilien, som snart ska bli tvåbarnsfar, men börjar tvivla på att barnet verkligen är hans. Hans hustru Hermione försöker göra allt för att övertyga honom, men misstanken att Polixenes, kung av Böhmen, istället är fadern har gnagt sig in i hans hjärna.

Jeanette Wintersons nya bok Tidsklyftan är en av titlarna i serien Hogarths Shakespeare som består av moderniseringar av William Shakespeares pjäser. Den läste jag under helgen som var, eller snarare slukade. Jag föll pladask för Wintersons version och imponerades av såväl innehåll som språk. Extra roligt blir det när hon låter En vintersaga träda in, ibland med ett citat och någon gång genom att karaktärerna diskuterar Shakespeares pjäs som om de inte själva befann sig i en cover av densamma.

I Tidsklyftan är miljön London mitt i finanskrisen och att visa sina tillgångar är viktiga på samma sätt som det var bland kungar och drottningar. Kung Leontes har blivit Leo, Hermione den kända sångerskan MiMi, med en gedigen sida på Wikipedia och Polixenes Xeno. Leo och Xeno har gått på samma Internatskola och haft ett sexuellt förhållande eller i alla fall något som liknar det. Att Xeno är homosexuell eller kanske bisexuell är tydligt. Helst skulle han vilja leva med både Leo och MiMi, men kärleken till MiMi verkar snarare platonisk.

Antigonus, kungens bundsförvant blir Tony medan hans fru får behålla namnet Paulina. Hennes roll är något mer tillbakadragen än i pjäsen, vilket kan ha att göra med att Dame Judi Dench tog över scenen så snart hon befann sig på den.

Precis som i pjäsen tappar Leo helt all sans och balans gällande MiMis barn och istället för att uppsöka oraklet i Delfi vill hans fru nu använda sig av DNA-test för att bringa klarhet i faderskapet. Leo vägrar ändra uppfattning och när dottern Perdita föds, skickar han Tony med henne till Xeno. Barnet kommer inte fram, utan lämnas av Tony i en Babylucka på sjukhuset, precis innan han dödas.

Det är där Perdita hittas av Shep, som inte är en herde, men fått en namn som passar. Tillsammans med sin son beslutar han att ta med sig den lilla flickan och från första stund älskar han henne ovillkorligt. Shep får ta större plats i Tidsklyftan än i En vintersaga och utvecklas till en av mina favoritkaraktärer. Han har dåligt samvete för att han tar med Perdita, men han ångrar sig in. Hon blir det bästa han har.

I Tidsklyftan är banden mellan Perdita, hennes far och bror tydligare och starkare än i En vintersaga. Brodern Clo blir mer av en riktig person, inte bara en korkad skojare. Det är tydligt att Winterson valt att koncentrera sig på vissa karaktärer och det är inte alltid samma som Shakespeare själv lyfte fram.

Tidsklyftan är en av de bästa böcker jag läst i år. Jag tycker mycket om det helt absurda som skapas när karaktärer som skapats i en tid, beter sig likadant i en annan tid. Leos sammanbrott får en annan dignitet, pengarna en annan betydelse och jag gillar hur galet vissa kombinationer blir. Det blir dock ännu mer obehagligt och tungt att läsa om alla starka känslor när de placeras i en modern miljö. Tidsklyftan är på många sätt jobbig att läsa, men det är verkligen värt smärtan.

Winterson är en riktigt skicklig författare och använder verkligen inte ett enda onödigt år. Däremot skulle jag rekommendera alla att läsa En vintersaga innan läsningen av Tidsklyftan. Visst finns det en resumé i inledningen, men läsningen blir så mycket mer mångfacetterad med båda perspektiven levande.

Missa inte vår konferens på Kulturkollo idag om just Tidsklyftan.

Min bästa Shakespeareupplevelse

I veckan ägnar vi oss åt William Shakespeare på Kulturkollo och självklart handlar veckans utmaning om just honom och hans verk. Jag vill ta er med på en resa ganska många år tillbaka i tiden till 1989 då Backa Teaters fantastiska lokal Bulten invigdes med en version av William Shakespeares En midsommarnattsdröm.

Visst hade jag sett teaterpjäser förr, men inte någon som grep mig så totalt. Vi gick hela klassen och många var berörda. Extra bra var det att några av skådespelarna kom till vår skola i samband med föreställningen. Det blev teater på riktigt. Att det var Shakespeare var kanske inte det jag tänkte mest på, men jag blev nyfiken på att se mer teater. Gärna på Backa Teater.

Fortfarande är En midsommarnattsdröm en av mina favoritpjäser av Shakespeare. Den har allt en komedi ska ha som kärlek, förvecklingar och ett gäng roliga bikaraktärer. Och så finns Puck och det var Anders Ekborgs tolkning av honom som grep tag i mig mest. Musiken gjorde sitt till. Musiken som jag minns som fantastisk.

Jag saknar Bulten som nu blivit Lek- och busland. Lokalen var mäktig och djupet i scenen saknar motstycke. Nya Backa Teater är fortfarande en riktigt bra teater med fina lokaler, men de tar inte andan ur mig som Bulten gjorde. När älvdrottningen Titania skred in långt inifrån scenrummet blev effekten riktigt cool.

I några dagar till kan du se föreställningen på Öppet arkiv. Jag vågar inte riktigt, men har kikat på några scener. Bra, men filmad teater är svår och det märks att föreställningen har några år på nacken, trots att den då var före sin tid.

En midsommarnattsdröm ja, här kommer en annan version:

 

 

Att skriva om böcker

eligible

Och då menar jag skriva om, med betoning på om. I The Austen Project har nutida författare tagit sig an några av Jane Austens böcker och skrivit nya versioner. Jag är inte ett jättefan av Austen, eller i jag har i alla fall inte läst så väldigt många av hennes böcker. Ibland tror jag att jag borde upptäckt henne tidigare. Mitt tonårsjag hade säkert älskat.

Sex böcker ska det bli totalt och hittills har tre kommit ut. Nummer fyra släpps i april, heter Eligible och är Curtis Sittenfelds version av Stolthet och fördom. Den är jag verkligen sugen på att läsa, då både originalboken och författaren är så himla bra. Här finns ett smakprov.

Vilka som ska göra de nya versionerna av de två återstående böckerna, Mansfield Park och Övertalning är tydligen inte klart och om man får tro den här skribenten är The Austen projekt något av ett fiasko. Jag ska villigt erkänna att böckerna av Joanna Trollope (Sense and sensibility) och Alexander McCall Smith (Emma) inte lockar alls, men jag skulle kunna tänka mig att läsa Val McDermids Northanger Abbey (som förresten bokcirklas just nu på Kulturkollo)

Projektet är inte heller helt okontroversiellt, något jag har lite svårt att förstå. Okej om man har svårt för Stolthet och fördom och zombier, men böckerna i The Austen Project känns ganska oskyldiga. Visst kan det anses vara kommersiellt, men det är också ett sätt att locka nya läsare till klassiker, via mer moderna böcker.

Idag fick jag veta av Helena att även några William Shakespeares böcker ska få moderna versioner. Faktiskt har två av böckerna redan kommit ut, så jag erkänner att jag haft sjukt dålig koll. Det är dels The Gap of time av Jeanette Winterson, som jag sett, men inte kopplat till Shakesperare. Dålig koll som sagt. Pjäsen hon bearbetat och moderniserat är En vintersaga, som jag såg ganska nyss tillsammans med Bokbubblarna. Andra boken i serien är Howard Jacobsons Shylock is my name, en version av Köpmannen i Venedig. Jag har ännu inte läst något av Jacobson, men han är en typisk “pristagarförfattare”, som jag kanske borde stifta bekantskap med.

Riktigt roligt är att norske Jo Nesbø ska skriva en noirversion av Macbeth, men mest ser jag fram emot att läsa Gillian Flynns Hamlet.

 

Shakespeare med extra allt

Vintersaga_affisch

Igår såg jag En vintersaga, ett av William Shakespeares mindre kända dramer, på Bio Roy. En pjäs där den kände författaren verkligen gick all in och bjöd på hur mycket drama som helst. Att låta en rollfigur uppstå från de döda och återfinnas i duschen är ingenting mot dramatiken i En vintersaga. Observera att inlägget innehåller spoilers, men kanske ser man inte en pjäs av Shakespeare för att man undrar hur det kommer att gå.

Kenneth Branaghs Theatre Company bjöd publiken i Göteborg på en fartfylld föreställning, där Kenneth Branagh själv spelade den från början lyckligt gifta kungen Leontes av Sicilien. Det är jul och hans son gläds åt sina julklappar. Polixenes, kung av Böhmen, som på engelska får det finare namnet Bohemia, är där som gäst och Leontes vill att han stannar längre än planerat. Det är dock Leontes havande hustru Hermione (hej Harry Potter) som övertalar Polixenes att inte åka hem. Nu får Leontes en smärre flipp och får för sig att Hermione är otrogen och att barnet hon väntar inte alls är hans utan Polixenes. Det kom lite plötsligt minst sagt och lite överdramatiskt och teatraliskt blir det allt.

Hermione fängslas och Paulina, hustru till Antigonus som är kungens bundsförvant, försöker försvara henne. När barnet är fött tar hon den lilla till sin far och hoppas att han ska ändra sig, men icke. Inte ens när oraklet i Delfi konstaterar att Hermione är oskyldig ändrar sig Leontes. Han driver både son och hustru in i döden och Antigonus lyckas rädda dottern undan samma öde. Han tar sig till Böhmen, som här har kust, och lämnar henne där. Själv blir han uppäten av en björn. Hemska öde. Ni hör, det är drama så att det räcker och blir över.

Efter paus har det gått 16 år och prinsessan, som uppfostrats av en herde, har nu blivit 16 år. Hon har fått namnet Perdita och av en lycklig slump är hon förälskad i Polixenes son prins Florizel. Han gillar dolda identiteter vår gode Shakespeare och många av ingredienserna i En vintersaga har han använt många gånger förr. Nu börjar en komisk del av pjäsen, men Perditas lite korkade bror och ficktjuven Autolycus. Det är lätt att tro att de finns med för att nå en bredare publik. Det blir skördefest och Camillo, förr Leontes bundsförvant och nu lojal mot Polixenes, dyker upp förklädda för att spionera på Florizel och hans fattiga fästmö.

Efter en massa trassel lyckas prinsen och hans kärlek ta sig till Sicilien och bevisen för att Perdita är Leontes dotter når fadern. När Paulina visar en levande staty av Hermione, som sedan väcks till liv, får vi förmoda att de lever lyckliga i alla sina dagar.

Alla dör inte i slutet och trots alla tragedier räknas alltså En vintersaga som en komedi. Tragikomisk snarare skulle jag säga, men visst är slutet lyckligt så att det räcker och blir över. Att kalla Judi Dench för huvudrollsinnehavare var kanske överdrivet, men visst har hon en avgörande roll på många sätt.

Det är lätt att glömma hur många ord Shakespeare använder för att berätta ett ganska kort händelseförlopp, men ändå kan jag inte låta bli att älska alla hans krumbukter och de långa monologerna. Det är väl inte jättekonstigt att En vintersaga inte blivit hans mest omtalade verk, han verkar mest ha blandat de teman och motiv han brukar använda och fått till en berättelse som inte är unik, men ändå underhållande. Att se inspelad teater på bio var en annorlunda upplevelse, men jag gör det gärna igen. Riktigt hög kvalitet på skådespeleriet helt klart.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: