Syster av Sofia Nordin

Sofia Nordin är utan tvekan en av mina absoluta favoritförfattare som skriver för unga. Senaste boken Syster är lite annorlunda, men väldigt bra. Vi får följa Magda som bor med sin mamma, pappa och lillasyster. När vi träffar hennes första gången har hennes mamma bestämt sig för att ta med sina barn och lämna deras pappa, hennes make. Vi förstår att han dricker för mycket och dessutom är våldsam.

Det är nära att de inte kommer iväg, men snart rullar bilen mot det skyddade boendet Jordasång, ett slags kollektiv för kvinnor och barn som lever ett annorlunda liv utan teknik, nära naturen. Alternativt och lite flummigt tycker nog både Magda och hennes mamma, men samtidigt tryggt. Den som leder kollektivet kallar sig Syster och det första hon gör är att ta bilnycklar och mobiltelefoner. Detta för att Magda och hennes mamma inte ska lockas att åka hem igen eller kontakta sin make/pappa. Det är svårt att lämna ett destruktivt förhållande, menar Syster och isoleringen är nödvändig för att kunna börja om.

Från att ha levt ett ganska vanligt tonårsliv får Magda nu uppleva något helt annat. Livet på Jordasång är både väldigt enkelt och väldigt komplicerat. Enkelt för att livet är tydligt. Syster bestämmer och mycket handlar om att odla, sköta djur och gå lite i skolan. Uppgifterna är konkreta, matematiken handlar om potatis eller annat vardagsnära och Magda trivs med att slippa det ytliga liv som hon varit van vid. Snart skäms hon över sina tajta kläder och fixeringen vid sitt utseende, som sedan varit så naturligt. Det som gör livet komplicerat är att vissa regler som är självklara i världen utanför inte är det där. Monogami till exempel och när Magda förälskar sig i Attila inser hon att han inte riktigt är uppfostrad i att se tvåsamhet som något naturligt.

Syster är, som jag skrev i inledningen, en mycket annorlunda bok. Skildringen av kvinnokollektivet som är något av en sekt är intressant och inte alls så svartvit som sådana skildringar brukar vara. Intressant är också Magdas utveckling och anpassning till sitt nya liv. Kritiken mot det stressiga och ganska osunda liv vi lever är tydlig och ger ytterligare en dimension till den mer klassiska berättelsen om en kvinna som lämnar en man som förstör hennes liv. Ingenting är enkelt, men Sofia Nordin erbjuder en del hopp trots allt. Kanske är det lite väl enkelt ibland och karaktärerna agerar inte helt trovärdigt, men Syster är en bok som väcker många tankar och kan leda till intressanta samtal.

Dark Water — ett sällsamt dansäventyr

Att få uppleva kultur på jobbet är verkligen en stor förmån jag har. Igår såg kollegor och elever Riksteaterns föreställning Dark Water som gästade skolan. En suggestiv dansföreställning koreograferad av Fredrik Quiñones med musik av musikproducenten Christoffer Berg. De tre dansarna på scenen var helt fantastiska och bidrog till en unik upplevelse.

Fredrik Quiñones säger sig vilja “förena en kamp för frigörelse med känslornas poesi och sprängkraft” och ja, det är både lite flummigt och oprecist, men mycket handlar om att uppleva snarare än att förstå. Scenografin, som på samma gång är enkel och effektfull, för tankarna till just vågor och vatten, men vad som egentligen händer på scenen handlar om betraktarens tolkningar. En jättemärklig och otroligt cool upplevelse som är svår att beskriva. Jag måste erkänna att det fanns en liten oro hos oss lärare inför hur eleverna skulle ta emot föreställningen, då 50 minuters dans inte är vad de är vana vid. Mottagandet var dock över förväntan och applåderna varma och långa.

I en intervju på Go’kväll 5 oktober berättar Quiñones om föreställningen som han menar är “en föreställning om livet” med fokus på olika känslor och situationer utifrån ett “könlöst tänk”. Han triggas av att utforska gränserna för det maskulina och det feminina och gör det via dans. Dark Water började i en massa ord som kombinerades med en mood-board med bilder. Bland orden fanns “dark water” och han tänker sig en person stående på en öde ö som blickar ut över havet och känner rädsla inför det främmande. Det är viktigt för honom att föreställningen väcker känslor, men mindre viktigt vad de känner.

Dansarna Brittanie Brown, Daniel Staaf och Yonas Pérou imponerar stort. Kanske speciellt Yonas Pérou, vars kroppskontroll är något utöver det vanliga. Även de andra två var otroligt skickliga och de var alla tre så samspelta att de ibland kändes som tre kroppar som blev en. Nu ska hela Sverige från norr till söder få uppleva den här dansföreställningen och det känns stort att jag och mina elever tillhört publiken. Jag kan verkligen inte säga att jag förstod allt, men känslor och tankar väcktes helt klart. Får du chansen att se Dark Water ska du definitivt ta den.

 

Fotograf: José Figueroa

Veckans kulturfråga v.42 2021

Igår presenterades de nominerade till Augustpriset i tre kategorier. Totalt 18 titlar som getts ut det senaste året. Tre av dem vinner och nu vill jag höra vad du har för tankar kring de nominerade böckerna.

Vilka av de nominerade böckerna till Augustpriset är dina favoriter?

Vilka titlar saknar du bland de nominerade?

Det är bara att konstatera att jag dels är kass på att tippa nominerade, men också lockas av väldigt få bland de titlar som valts ut. Faktiskt var jag riktigt sur i gårdagens inlägg om de nominerade titlarna.

Men först de nomineringar som gjorde mig glad, nämligen När vi var samer av Mats Jonsson, utgiven av Galago, som är den första grafiska roman som nomineras i kategorin Årets bästa skönlitterära bok. Om samer handlar också den enda av de nominerade böckerna jag läst, nämligen Himlabrand av Moa Backe Åstot utgiven av Rabén & Sjögren. En helt fantastisk ungdomsbok, som dessutom är en debut.

Jag saknar kanske främst fler ungdomsböcker bland de nominerade och tycker att det är en smärre skandal att juryn gått förbi Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali, också den utgiven av Rabén & Sjögren. Nu finns det ju en gräns för hur många böcker från ett förlag som kan nomineras (inte regelmässigt, men ändå) men den här borde prioriterats. Bland böckerna för barn och unga fanns ändå en del böcker som lockar till läsning. Så ser det verkligen inte ut i de två andra kategorierna. Bland fackböckerna vill jag läsa en. Möjligen.

Nominerade till Augustpriset 2021

Det är bara att konstatera att jag inte är så bra på att tippa de nominerade till Augustpriset och återigen konstaterar jag också (tyvärr) att få av de nominerade böckerna lockar till läsning. När nomineringslistorna till pris som Bookerpriset eller Women’s Prize for Fiction brukar de flesta böcker locka, men inte gällande just Augustpriset, eller Årets bok för den delen. Mina gissningar byggde mer på att jag ville läsa böckerna, då jag läst så få “typiska” prisvinnare i år. Vid varje bok blir kommentaren alltså endast huruvida jag läst boken, vill läsa den eller rekommenderar den.

Årets svenska skönlitterära bok

Eufori. En roman om Sylvia Plath, Elin Cullhed, Wahlström & Widstrand

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Nja, kanske.

Återliv: Med Skapelsen och Kvällens frihet, Kjell Espmark, Norstedts

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Jo, men kanske ändå. Jag gillar Espmark.

Europa, Maxim Grigoriev, Albert Bonniers Förlag

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Inte ett dugg sugen faktiskt. Låter djup och svår, men inte speciellt bra.

När vi var samer, Mats Jonsson, Galago

Har jag läst? Nej, men påbörjat Vill jag läsa? Utan tvekan! Mycket glad över den här nomineringen.

Singulariteten, Balsam Karam, Norstedts

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Ja, den står på läslistan och stod med på min nomineringslista till någon timme innan publicering.

Den svarta månens år, Ellen Mattson, Albert Bonniers Förlag

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Ingen bok jag kommer att prioritera. Har försökt med flera av Ellen Matssons böcker, men faktiskt aldrig kommit igenom dem. Det är något med sättet att skriva som inte alls klickar.

Årets svenska fackbok

Judarnas historia i Sverige, Carl Henrik Carlsson, Natur & Kultur

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Ett översiktsverk är ingenting jag skulle läsa från pärm till pärm, men gärna en bok jag skulle vilja ha i min hylla på jobbet.

Dante – den förste författaren, Anders Cullhed, Natur & Kultur

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Tveksamt. Hade mycket hellre sett någon annan författarbiografi som årets nominerade.

Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning, Nils Håkanson, Nirstedt/litteratur

Har jag läst? Nej  Vill jag läsa? Kan hända. Den här boken har väckt min nyfikenhet och var med på min nomineringslista länge. Sedan läser jag sällan sakprosa för nöjes skull, men den här skulle kunna falla in under kategorin fortbildning.

Knäböj, Sara Martinsson, Weyler förlag

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Jag kan helt ärligt tänka mig tråkigare saker att läsa om än kvinnor och styrketräning. Det skulle vara män och styrketräning då.

Mönstersamhället, Anneli Rogeman, Natur & Kultur

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Möjligen. En berättelse om Boliden låter inte jättespännande, men folkhemshistoria är det.

Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII, Magnus Västerbro, Albert Bonniers Förlag

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Jag vill läsa något av Magnus Västerbro, men är verkligen noll intresserad av just Karl XII och hans tid.

Årets svenska barn- och ungdomsbok

Furan, Lisen Adbåge, Rabén & Sjögren

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Ja! Lisen Adbåge är alltid bra och Furan fanns länge med på min nomineringslista.

Himlabrand, Moa Backe Åstot, Rabén & Sjögren

Har jag läst? Ja Rekommenderar jag? Utan tvekan. Det här är en av årets bästa ungdomsböcker.

Ett rum till Lisen, Elin Johansson, Ellen Svedjeland & Emma AdBåge, Rabén & Sjögren

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Jo, det kan jag tänka mig. Det tar ändå inte så lång tid att läsa böcker för 6-9-åringar.

Om du möter en björn, Malin Kivelä, Martin Glaz Serup & Linda Bondestam, Förlaget

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Jo, det kan jag tänka mig. Gillar Bondestams illustrationer och är nyfiken på Kivelä.

Nattkorpen, Johan Rundberg, Natur & Kultur

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Hade avfärdat den, men får kanske omvärdera.

Min mamma är snabbare än din!, Emma Virke & Joanna Hellgren, Lilla Piratförlaget

Har jag läst? Nej Vill jag läsa? Gillade inte Virkes förra så mycket, men kanske ändå. Tänkte att den skulle nomineras då den likt Kom dagen, kom natten tänjer på gränserna för bilderboksformatet.

 

Som ni märker är jag överraskad, men kanske mest lite förbannad. Det gäller främst kategorin för barn och unga där jag verkligen inte kan förstå hur juryn kan ha bortsett från årets viktigaste bok Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali. Visserligen finns redan tre böcker av Rabén & Sjögren på listan, vilket i sig är anmärkningsvärt, men Alis bok är verkligen värd all uppmärksamhet och lite till. Synd också att Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen inte nominerades. Det är en bok om en oerhört viktig fråga som det kommer att talas om många år framöver och som är en skamfläck som borde få mer utrymme. Självklart är det också en väldigt välskriven bok.

När det gäller fackböcker är jag rätt ointresserad av alla de nominerade titlarna, men hade å andra sidan inte läst något av mina egna förslag heller. Jag saknar dock Tills alla dör av Diamant Salihu på listan med samma argument som Alis och Drewsens böcker. Viktig bok om viktig fråga. Det lutar år att jag prioriterar att läsa mina nomineringar snarare än juryns.

Många stora namn saknas bland de skönlitterära böckerna och så är det självklart alltid. Även om jag inte läser novellsamlingar så ofta, tycker jag att det är synd att de helt saknas bland årets nominerade.

Vad tycker du om de nominerade?

Kanske den bästa tv-serien någonsin

Någonstans ställde en person frågan om vilken den absolut bästa tv-serien var, den du ständigt imponeras av och som växer för varje säsong. Just nu har jag just sett färdigt den femte säsongen av This is Us och det måste vara svaret på frågan för min del.  Det som började om en berättelse om tre syskon blev något mycket. Tre syskon och ett ungt par som blev föräldrar till trillingar som vi möter i olika tider. I nutiden är syskonen runt 30 och mycket fokuseras på karriär, äktenskap och/eller barn. Vi får glimtar av framtiden och en rad återblickar till deras barndom och ungdom. Fantastiska skådespelare i alla tidsperspektiv, men mest gillar jag nutidsberättelsen.

Berättelsen om familjen Pearson börjar när Rebecca och Jack träffas någon gång år 1972 och blir ett par. Hon drömmer om att bli sångerska. Han har fullt fokus på att kunna försörja en familj. På samma dag som Jack fyller 36 år föder Becca trillingar. Ett av barnen dör och sorgen överskuggar lyckan. Så lämnas ett spädbarn och hittas av en brandman som tar bebisen till sjukhuset. Den döda trillingen ersätts av den upphittade bebisen och Big 3 bildas.

Den adopterade sonen får namnet Randall och berättelsen om hans föräldrar blir också en del av berättelsen om familjen Pearson. Han är den akademiska begåvningen och blir också politiker. Randall är gift med Beth och har när serien börjar två döttrar, som sedan blir tre.

Hans bror Kevin är sportstjärnan som skadade sig och istället blev skådis. Genombrottsrollen var som The Manny, en komediserie om en manlig nanny. Kevin var gift med sin ungdomskärlek Sophie, men när vi träffar honom första gången har det tagit slut. Vad som hände avslöjas senare och jakten på kärlek är ständig för Kevin.

Systern Kate letar länge efter kärleken och hittar den hos Toby som dyker upp ganska tidigt i serien. Även Kate drömmer om att sjunga, men mest av allt lever hon för att hjälpa sin bror Kevin. Kate är den karaktär som kanske vuxit mest under seriens gång och i sista avsnittet av den femte säsongen fick vi se en framtidsscen som lovar än mer. Den kommande säsongen ska enligt serieskaparna bli den sista och då kommer vi förhoppningsvis få veta vad som egentligen händer i huset dit alla är på väg i en scen som följt med från säsong 1 och snart är komplett.

Vill du se This is Us finns den på Amazon Prime. Rekommenderas varmt.

Vilka titlar nomineras till Augustpriset 2021

Snart avslöjas de nominerade till årets Augustpris i tre kategorier. Kravet för att nomineras är att böckerna ska vara skrivna på svenska, samt tidigast vara utgiven 19 oktober 2020 och senast den 17 oktober 2021.

Även om jag aldrig tippar rätt har jag roat mig med att gissa vilka titlar som jag tror kommer att finnas bland de nominerade. Vissa har jag läst, andra har jag bara läst om och/eller är skrivna av författare vars böcker prenumererar på platser på litterära prisers listor.

Extra svårt var det att få ner antalet skönlitterära böcker till endast sex och jag hade lätt kunnat vräka på med ett gäng ungdomsböcker till även om jag vet att det aldrig är mer än en, max två titlar som nomineras. Dessutom inser jag att jag har alldeles för många böcker med på listan som är utgivna i höst, men i princip inga från i våras och ingen från förra hösten. Några böcker som jag tänkte ta med kom dessutom ut precis före 19 oktober 2020 och dem har jag inte tagit med. Så här blev det till slut.

Årets svenska skönlitterära bok

Barndomsbrunnen av Göran Greider, utgiven i augusti 2021 av Ordfront förlag

Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg, utgiven i september 2021 av Albert Bonniers förlag

Lejonburen av Ulrika Kärnborg, utgiven i april 2021 av Natur & Kultur

Löpa varg av Kerstin Ekam, utgiven i augusti 2021 av Albert Bonniers förlag

Nya människor i fel ordning av Jonas Karlsson, utgiven i september 2021 av Wahlström & Widstrand

När vi var samer av Mats Jonsson, utgiven i augusti 2021 av Galago

Årets svenska fackbok

Cykelbudet av Anders Teglund, utgiven i september 2021 av Teg Publishing

En vacker dag av Tomas Bannerhed, utgiven i april 2021 av Weyler förlag

Förintelsens barn av Margit Siberstein, utgiven i december 2020 av Albert Bonniers förlag

Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén, utgiven i februari 2021 av Norstedts förlag

Tills alla dör av Diamant Salihu, utgiven i april 2021 av Mondial

Världen väntar mig av Paul Tenngart, utgiven i september 2021 av Natur & Kultur

Årets svenska barn- och ungdomsbok

Asynja: Kungens grav av Elisabeth Östnäs (text) och Lina Neidestam (text och bild), utgiven i september 2021 av Bonnier Carlsen

Himlabrand av Moa Backe Åstot, utgiven i januari 2021 av Rabén & Sjögren

Nalle Havsöga av Malte Persson (text) och Billy Bragg (bild), utgiven i september 2021 av Mirando Bok

Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen, utgiven i januari 2021 av Rabén & Sjögren

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali, utgiven i mars 2021 av Rabén & Sjögren

Vitvivan och Gullsippan av Pija Lindenbaum, utgiven i september 2021 av Lilla Piratförlaget

 

Fem bra danska tv-serier

Just den här tiden på året är tv-serier lättare att komma igenom än böcker och dagens topp 5 handlar om bra tv-serier från vårt grannland Danmark. Jag har ju lyckats undvika giganterna på B Brottet, Borgen och Bron, men jag har några andra favoriter.

Nikolaj og Julie (2002-2003) är en serie med paret med samma namn i centrum. Ett par som varken kan vara tillsammans eller isär, men som ändå är riktigt fina att följa. Nikolaj har en firma tillsammans med sina vänner Philip och Frank, som vi också lär känna. Det här var den första serien jag såg med Sofie Gråbøl och hon är som alltid fantastisk.

Matador (1978-1982) är en klassisk dansk serie med fantastiska Ghita Nørby i en av rollerna. Huvudrollen spelar dock av Jørgen Buckhøj som spelar Mads Skjern, som senare gifter sig med Nørbys rollfigur Ingeborg. Serien utspelar sig i den fiktiva lilla staden Korsbæk där han startar sin butik Tøjhuset som konkurrerar med den etablerade butiken Damernes Magasin. Nu var det så många år sedan jag såg den att minnet är lite suddigt, men jag minns i alla fall att jag älskade den.

Krøniken (2004-2007) en serie om den unga Ida Nørregaard som 1949 flyttar till Köpenhamn för att studera och sedan får jobb som sekreterare på en radiofabrik. Fabriken drivs av Kaj Holger Nielsen och där arbetar även hans son Erik och hans dotter Søs. Syskonen Nielsen är viktiga i serien, liksom Idas granne Palle, en student med arbetarklassbakgrund. Vi får följa dessa fyra karaktärer under många år och får dansk nutidshistoria på köpet.

Mordkommissionen (2000-2004) blev Mads Mikkelsens stora genombrott, även om jag såg honom första gången i den brutala filmen Pusher (1996). Han spelar Alan Fischer som ingår i en specialgrupp inom polisen som hjälper den lokala polisen med speciellt komplicerade fall. Det jag minns som bäst var samspelet mellan poliserna och en ännu större favorit än Fischer var Johnny Olsson, spelad av Lars Bom.

Dicte (2003-2005) med Iben Hjelje i huvudrollen som Dicte Svendsen kombinerar på ett bra sätt vardagsdramatik och spänning. Dicte är reporter som gärna skriver om brott och ingenting hindrar henne från att få reda på det hon vill. Serien baseras på Elisebeth Egholms kriminalromaner som jag också tycker mycket om.

 

 

Jordgubbsbarnen

Första lektionen har vi matematik. Fröken kan allt, jag ska bli som hon. Jag lyssnar så att hjärnan darrar av all kunskap som springer in i mitt huvud. När klockan ringer och det blir rast låtsas jag att jag sätter en kork i hålet där all kunskap gått in så att den inte läcker ut igen.

 

Maria bor med sin bror Gabriel och sina föräldrar i en vanlig liten by i ett land som jag tänker är Rumänien även om det inte står någonstans. De lever ett enkelt liv och hästen Bobbi är den som tar dem fram, inte någon bil. Ibland räcker brödet bara till frukost och de får gå och lägga sig utan mat. Sylten tar också slut och vattenmelontuggummi (det längsta ordet Maria kan) är något som de sällan har råd att köpa. Men det finns ljusglimtar också. Fröken i skolan är snäll och kan allt, hundenBetty flyttar in och får valpar, Iulia lär Maria och Gabriel att simma i floden och Aurelia i affären ger dem några kycklingar som snart blir hönor som värper ägg. Som barn lever de i en värld ganska fri från elände, men de vet också att många barn i byn blir lämnade av sina föräldrar, som tvingas resa till Sverige för att plocka jordgubbar stora som äpplen och tjäna pengar att ta med hem. Maria vill verkligen inte bli ett jordgubbsbarn.

Så går det hål i taket och Gabriel hamnar på sjukhuset efter en olycka. Pappa reser iväg med Bobbi och när han kommer hem är farmor med, men Bobbi är borta. För pengarna som han fått för hästen köper han bussbiljetter till sig och mamma så att de kan åka till Sverige. Farmor bor kvar hos Maria och Gabriel och sommaren blir till höst, som blir till vinter. Ibland kommer det brev och paket från mamma och pappa och de berättar om alla jordgubbar de plockar och hur varmt och skönt det är i Sverige. Maria tror på berättelsen tills Sorin i skolan berättar för dem att de är snö och kallt i Sverige och att deras föräldrar inte alls plockar jordgubbar, utan är smutsiga tiggare. Hela Marias värld rämnar när hon förstår att hennes föräldrar har ljugit.

Jordgubbsbarnen av Sara Olausson är en berättelse om fattigdom och ett porträtt av vår samtid, som trots eländet faktiskt håller sig ganska ljus och hoppfull. Det är dock uppfriskande att Olausson trots allt inte på något sätt skönmålar, men ändå lyckas balansera det hemska och det som faktiskt är ganska så bra trots allt. Hon berättar om en vardag som är långt ifrån de flesta svenska barns vardag och hon gör det bra. När jag var liten älskade jag att läsa om fattigdom och mina barn, speciellt äldste sonen, hade en liknande period då vi plöjde Rasmus på Luffen, Kulla-Gulla och Katitzi. Men Jordgubbsbarnen får de en chans att förstå hur barn i andra länder kan ha det. De vars mammor och pappor kanske sitter utanför mataffären och försöker få ihop pengar att skicka hem. De föräldrar som är människor som du och jag, men som tvingats lämna sina barn för att överleva, hur svårt det än är att överleva utan dem.

Innehållet i Jordgubbsbarnen berör, men det som imponerar mest är språket. Det är kreativt och lekfullt, med så många fyndiga formuleringar att jag är tvungen att le. Jag kan tänka mig att det är en fantastisk bok att läsa högt för sina barn om och om igen. På måndag delas Augustpriset ut och Jordgubbsbarnen är en av de nominerade titlarna. Utan att ha läst de andra nominerade i kategorin för årets bästa barn- och ungdomsbok måste jag säga att jag blir glad om den vinner. Sara Olausson har skrivit en fin bok om barn som vi ofta glömmer bort, trots att deras föräldrar finns här mitt ibland oss.


Det här inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 20 november 2019

Ellens val 4: Friheten

Den fjärde delen i serien om Ellen är skriven av Moa Eriksson Sandberg och har fått titeln Friheten. Frihet eller bristen därpå har varit en röd tråd genom hela serien, men är kanske extra tydlig i denna del. Den största friheten får Ellens syster Isa som med hjälp av Alvas pappa släpps från sjukhuset.

Alva ja. En av mina absoluta favoritkaraktärer och jag kan inte riktigt förlåta författarnas hennes öde. Istället är det Ingeborg vi får följa för att få veta hur en kvinna kan bli läkare vid förra seklets början och det funkar också, men någon Alva är hon inte. Ingeborg får dock plats att växa och vi får följa hennes förälskelse i Anton Sporre, ett fint parti helt klart, men Ingeborg är inte intresserad av att bli herrgårdsfu. Hon vill bli läkare. Friheten att få bestämma över sitt liv trumfar kärleken.

Att vara fri att älska den man vill är inte alla förunnat. Det märker Ellen då det inte ses med blida ögon på att en doktorand har ett förhållande med en student, men ännu mer Gabriella och Oskar. De är fortfarande gifta och de försöker få barn, men Oskar är förälskad i en annan. Han ger Gabriella friheten att älska den hon vill, mot att hon stannar i äktenskapet. Klurigt läge helt klart och det här är en tråd som utvecklas åt ett intressant håll.

Fyra böcker in är serien Ellens val mycket läsvärd. Jag tycker om kombinationen av lättsam underhållning och viktig kvinnohistoria. I februari kommer del fem som heter Möten i skymningen och det ser jag fram emot.

 

Veckans kulturfråga v.41 2021

Årets Nobelpris i litteratur gick till Abdulrazak Gurnah från Zanzibar. När han föddes 1948 var ön ett brittiskt protektorat som blev självständigt 1963 och tillsammans med Tanganyika bildade landet Tanzania 1964. För mig är litteratur ett bra sätt att resa utan att behöva lämna hemmet och just litteratur om och från Afrika står i centrum idag. Veckans kulturfråga lyder:

Vilken författare som skriver om Afrika är din favorit?

Jag håller just nu på att lyssna på Mia Kankimäkis bok Kvinnor jag tänker på om natten. Den handlar om resande kvinnor och flera av dem, som Karen Blixen och Mary Kingsley, som reste och levde i olika delar av den väldiga kontinenten.

Två av de böcker jag lärt mig mest av är Allt går sönder av Chinua Achebe och En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag fascinerades också av J M Coetzees Onåd, liksom av Born a crime av Trevor Noah.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: