Jag borde tagit med Agota Kristof i året Boktolva, då hon är en författare jag tänkt läsa något av om inte jättelänge, så i alla fall ett tag. Hon har nämligen varit på allas läppar under 2019. Efter noga övervägande valde jag att börja med en kortis och läste därför Analfabeten, en självbiografisk bok som består av elva korta berättelser. Om det finns någon röd tråd mellan dem så är det kopplingen till språket.

Redan som barn var Agota Kristof en storläsare och jag känner igen många av de kommentarer hon fick av i princip alla förutom morföräldrarna.

– Hon gör ingenting. Hon bara läser hela tiden.

– Det är det enda hon kan.

– Maken till passiv syssla får man leta efter.

– Det är ren slöhet.

Och framför allt:

– Hon läser istället för att ..

Istället för vad då?

Ja, istället för vad då? Visst finns det nyttigare saker att göra än att läsa, men få som är lika avslappnade och samtidigt lärorika.

Kristof växer upp i Ungern och när landet ockuperas av ryssarna kommer ett nytt språk in i hennes liv. Ryska blev obligatoriskt språk i skolorna och andra främmande språk försvann. Något som ställer till med en del problem.

Det är ingen som kan ryska. De lärare som tidigare undervisade i främmande språk — tyska, franska och engelska — går en intensivkurs i ryska på några månader, men kan egentligen inte språket och har ingen lust att lära ut det. Och hur som helst har eleverna ingen lust att lära sig det.

Vad vi ser här är ett intellektuellt sabotage på nationell nivå, ett spontant passivt motstånd som inte är samordnat utan som sker naturligt.

Språk är utan tvekan makt och när Sovjetunionen försöker öka sin makt över ungrarna genom att tvinga på dem sitt språk, blir svaret att ett fiendespråk inte är något de vill lära sig. Det är en aktuell fråga även här då röster höjs för att endast svenska ska vara det tillåtna språket i vissa miljöer, som t.ex. i skolan. SD i Skurup har gått så långt att de föreslagit ett förbud för elever att tala sitt modersmål till och med på rasterna. Hur det ska kunna kontrolleras och vilka påföljder som ska ges är mycket oklart. Avlyssning kanske, eller språkpoliser eller varför inte ett angiverisystem? Visst låter det trevligt.

När Agota Kristof flyr till Schweiz som 21-åring möter hon ett nytt språk. Samtidigt förlorar hon sitt gamla språk och blir någon av en analfabet i det nya hemlandet. Hon behöver lära sig franska, men det är tydligt att ingenting är som ens modersmål. Det går helt enkelt inte riktigt att lära sig ett annat språk lika bra. Så här skriver Kristof:

Jag har talat franska i mer än trettio år, jag har skrivit på franska i tjugo år, men jag kan fortfarande inte språket. Jag talar det inte felfritt och jag kan bara skriva det med hjälp av ordböcker som jag använder flitigt.

Det är därför jag kallar också franskan för ett fiendespråk. Det finns ytterligare ett skäl, som är det tyngst vägande: det här språket håller på att döda mitt modersmål.

Det finns mycket som Agota Kristof vinner när hon flyr till Schweiz, men det är också tydligt att det finns saker hon förlorar. Analfabeten är en mycket intressant bok om språkets betydelse, men också en spännande skildring av hur det är att leva i en diktatur, fly och försöka skapa sig ett liv i ett nytt och främmande land. Om jag fortfarande hade undervisat i Svenska som andraspråk skulle det här vara en bok jag valt att läsa med mina elever. De behöver ha en viss mognad för att uppskatta den, men i Sva 3 hade den passat perfekt, liksom inom vuxenutbildningen.