Bokcirkelstips i januari

Helgerna är över och vardagen tillbaka. Kanske dröjer det ett tag ännu innan vi kan träffa våra bokcirklar på riktigt” men att läsa och sedan ses i ett digitalt möte får funka ett tag till. Dags för fem nya tips att bokcirkla om och den här gången finns alla i pocket och alla är skrivna av kvinnor.

Annie John av Jamaica Kincaid

Annie John utspelar sig på den karibiska ön Antigua och är en självbiografisk bok. Vi får läsa om flickan Annie Johns uppväxt och stort fokus läggs på hennes relation till sin mor. En av många komplicerade relationer i hennes liv. Jamaica Kincaid är en spännande författare som skriver om en för mig ovanlig miljö. Samtidigt är många saker som sker under uppväxten universella.

En förlorad man av Jane Harper

Det här är en deckare, men faktiskt också en bok som jag tror funkar fint att samtala kring. Det är nämligen både en intressant familj och en intressant miljö vi får möta. Vi får följa tre bröder som bor i The Outback mitt i Australiens öken och inser ganska tidigt att relationen mellan dem inte är helt bra. När en av bröderna hittas död kommer en hel del upp till ytan.

Och så levde de lyckliga av Lucy Dillon

Lucy Dillons bok gavs ut för första gången 2011 och har nu kommit i en ny pocketupplaga. Boken är inte alls så julig som omslaget visar och jag tycker att det är en av Dillons bästa böcker. Vi får träffa Anna som bor med sin man och hans barn i den fiktiva småstaden Longhampton som Dillon återvänt till i flera böcker. Anna får chansen att ta över en bokhandel och fokuset på böcker är stort i denna fina bok.

Själarnas ö av Johanna Holmström

Det här är en historisk roman som utspelar sig på Själö i den åboländska skärgården, där kvinnor under lång tid placerats på ett mentalsjukhus. Den första huvudpersonen är Kristina som hamnade där efter att år 1891 ha dränkt sina barn. Fyrtio år senare placeras den unga Ellie där efter att ha begått ett brott. Kristina är då en gammal kvinna och finns där i bakgrunden. En mycket fin och otroligt sorglig bok om utsatta kvinnor.

Vuxna människor av Marie Aubert

En tunn, men innehållsrik bok om två systrar, en mamma och ett sommarhus. De träffas där med sina familjer för att fira mammans födelsedag. Huvudpersonen Ida är arkitekt och framgångsrik rent yrkesmässigt. Privat går det inte riktigt som hon vill och hon har länge kämpat för att bli gravid. Till sommarhuset åker hon ensam och träffar systern Martha som är gravid och mamma som också har en ny partner. Ensamheten blir extra påtaglig.

 

Hoppas att några av dessa böcker kan falla er i smaken. Annars finns fler bokcirkelstips här.

 

 

Nomineringarna till Borås Tidnings debutantpris 2021

Tidigare idag avslöjades vilka fem författare som nominerats till Borås Tidnings debutantpris 2021. Fem debutanter som tillsammans gett ut tre romaner, en novellsamling och två diktsamlingar. Tre lite mer väntade än de andra och två lite mer oväntade, men det som diskuterats mest under dagen är det faktum att förra årets snackisdebut Samlade verk av Lydia Sandgren som tilldelades Augustpriset, inte finns bland de nominerade.

Istället nominerades:

Antiken av Hanna Johansson (Norstedts förlag) En bok som gått mig förbi, men som lockar mig när jag läser om den. Johanssons debut utspelar sig på en grekisk ö där tre kvinnor tillbringar en sommar och kallas “en queer Lolita-berättelse”. Det låter märkligt, men också ganska intressant.

Ya Leila av Donia Saleh (Albert Bonniers Förlag) Det här är en bok som jag verkligen vill läsa, men när jag försökte i höstas var jag alldeles för trött för att kunna fokusera och ville inte förstöra läsningen med en seg hjärna. Berättelsen om Leila och Amila låter både bra och relevant. Dessutom är omslaget otroligt snyggt (vilket självklart är helt irrelevant, men ändå är ett skäl till att den lockar till läsning)

Pur av Erik Lindman Mata (Nirstedt litteratur) En diktsamling om en död flickvän som fungerar som en sorgebok. Någon recensent beskriver den som true crime i lyrikform och det låter onekligen som något jag inte tidigare läst. Dags för en månad med lyrikfokus igen kanske så att jag får tummen ur att läsa.

Jag ser allt du gör av Annika Norlin (Weyler förlag) I somras läste jag första novellen och jag tyckte om den. Sedan glömde jag bort boken, som jag så ofta gör när det handlar om novellsamlingar. Jag har dock förstått att Norlins debutbok är något utöver det vanliga och jag ska läsa. Det kan vara så att det är novelltema jag behöver snarare än lyriktema. Noveller är så förknippat med jobb för mig att jag sällan läser det för nöjes skull.

mörkret inuti och fukten av Arazo Arif (Albert Bonniers Förlag) Ibland lockar en bok mycket, men rädslan för hur den ska få mig att må gör att jag inte riktigt vågar läsa. Det här är en sådan bok. Kärlek, sex och våld låter som en tung kombination, men jag vill läsa. Ska bara ta ett djupt andetag först.

 

Än så länge har jag alltså inte läst någon av de nominerade böckerna, men påbörjat två  Att jag inte avslutat dem handlar inte på något sätt om böckernas kvalitet utan om att det var fel tillfälle för mig. Nytt försök alltså. Jag kan absolut tänka mig att läsa alla de nominerade böckerna, men har ingen egentlig favorit innan jag läst i alla fall några av dem. Inlägget illustreras helt enkelt av boken med det snyggaste omslaget.

Vem som vinner Borås Tidnings Debutantpris 2021 avslöjas 11 mars under en digital debutantdag.

Paus i karriären

Paus i karriären av Maria Parkhede blev årets sista bok 2020 och det var en trevlig ny författarbekantskap. Parkhede bjuder på en lättläst, men inte enkel, berättelse om att börja om. Sådana berättelser finns det en mängd redan och formen kan vara svår att förnya. Jag tycker dock att Paus i karriären tillför en del. Kanske för att det både är en mamma och en dotter som skapar sig ett nytt liv. Men ja, den där lantisen i granngården finns även här och därtill en annan beundrare.

Huvudpersonen Philippa har ett bra jobb och karriären är viktig för henne. Däremot har hon en chef som är ett riktigt svin och det är en anledning till att jobbet inte känns så bra trots allt. Dottern Bianca är 15 år och kämpar för att höra till i skolan där hon går. Visserligen saknar hon inte kompisar, men hon är ingens förstaval och det tar kraft och energi att försöka passa in. Hon saknar också sin pappa som har en ny fru och även om hon är där ibland känns det inte som hemma. När hon lyckas dricka alldeles för mycket på en fest har pappan dessutom åsikter om hur hennes mamma sköter sitt föräldraansvar och en konflikt mellan föräldrar är aldrig kul.

Så bestämmer sig Philippa att ta med sig Bianca till sin farmors gamla hus i Järvsö. Tanken är att hon ska ta en paus från sin stressiga vardag och de blir kvar. Bianca börjar skolan och trivs, men att fly är kanske inte en långsiktig lösning. Visst trivs de båda med sitt nya liv och visst är det trevligt att hänga med grannen Sven, men Philippa är inte den som planerar att starta bageri eller pensionat. Hon behöver ett jobb och hon behöver ett liv där både hon och Biancas pappa får vara en del av hennes liv.

Paus i karriären är charmig och underhållande. En perfekt bok att slappna av med och den håller hög klass i sin genre. Rekommenderas!

 

 

Veckans kulturfråga v.2 2021

Nu är året utvärderat och ett mål som jag hade förra året och har även i år är att läsa böcker av författare från många olika länder. Jag läser helt klart mest från Sverige, Storbritannien och USA, men idag vill jag fokusera på mer ovanliga litteraturländer.

Vilket mer ovanligt litteraturland läser du gärna böcker från?

Vilken författare från detta land vill du tipsa om?

 

Fjärde landet i min sammanställning brukar alltid vara Frankrike och trots att jag inte kan ett ord franska har jag en förkärlek för fransk litteratur och även film. När det gäller franskspråkig litteratur är det förlagen [sekwa] och Elisabeth Grate bokförlag jag vänder mig till i första hand. Jag har just införskaffat senaste böckerna av Abdellah Taïa och Nina Bouraoui, som visserligen skriver på franska, men kommer från Marocko och Algeriet. De får bli mina tips idag.

Vår tid är nu säsong 1

En ledighet utan speciellt många planer gjorde att jag äntligen fick tummen ur att börja se storserien Vår tid är nu. Tidigare har jag bara sett halva första avsnittet från fredsdagen 1945, men nu tog jag mig vidare och det dröjde inte många avsnitt innan jag var fast. Två kärlekstrådar var de jag fastnade i, den mellan Nina och Calle och den mellan Peter och Suzanne. Lite extra uppfriskande var det också att få stifta bekantskap med ett par riktiga skurkar, Gustav Löwander och Kurt Ragnarsson.

Ni är säkert många som redan sett serien om familjen Löwander och deras restaurang Djurgårdskällaren. Restaurangen som klarat sig under kriget genom att gäster som nu när tyskarna kapitulerat inte längre är riktigt rumsrena. Äldste brodern Gustav är den som har jobbet som källarmästare och han tar till mer och mer desperata åtgärder för att rädda familjerestaurangen. Redan i andra avsnittet kommer brodern Peter hem från armén och med sig har han sin fransk-judiska flickvän Suzanne, som suttit i förintelseläger. Konflikten mellan bröderna är central i denna den första säsongen.

Lillasyster Nina vill också vara en del av restaurangen och efter att på fredsdagen ha ordnat en stor fest i festvåningen på andra våningen vill hon starta jazzklubb där. Klubb DK drar en helt annan publik än en anrika restaurangen och får symbolisera det nya och det gamla. Nina är också den som mer än andra vill leva ett annat sorts liv än den äldre generationen. Hon vill ha samma frihet som sina bröder och hon vill gifta sig med en hon älskar. När det visar sig vara kökspojken Calle är det inte riktigt så lätt att faktiskt följa sitt hjärta. Klass är en viktig aspekt och förväntningar finns på henne att välja en man från en passande familj.

Det är lätt att tänka på brittiska Downton Abbey när jag ser Vår tid är nu. Dels är musiken otroligt lik, vilket inte kan vara en slump, men att berätta om de rika och deras anställda är ett grepp som används i båda serierna. De tydliga generationsskillnaderna är ett annat gemensamt drag. Nu är detta ingen nackdel, utan snarare en komplimang. Jag tycker mycket om de olika berättelserna som vävs samman och fastnar inte minst för servitrisen Maggan som har en son som hon mest av allt vill ta hem från den fosterfamilj som tar hand om honom. Jag älskar också Peter Dalles porträtt av den buttre kökschefen Stickan. Något som också är roligt är alla göteborgsmiljöer som figurerar i serien, trots att den utspelar sig i Stockholm.

Vår tid är nu ligger kvar på svtplay i några veckor till och jag tittar vidare direkt. Gör det du också om du mot förmodan tillhör den grupp som inte redan gjort det.

Glasveranda med sjöutsikt

Att någon tröttnar på storstaden och finner lyckan på landet eller i en mindre stad är verkligen ett tema som blivit riktigt vanligt i främst feelgoodgenren. Glasveranda med sjöutsikt av Hanna Blixt handlar om Nora som lämnar ett dåligt förhållande i Stockholm och reser till Leksand, där hon tillbringat sina barndomssomrar. Hennes mamma, som omkom i en olycka, växte upp i Leksand och där bodde också Noras mormor och morfar. Hennes morfar lever, men det var länge sedan de träffades. Efter moderns olycka hamnade Noras pappa i konflikt med morföräldrarna och de bröt kontakten. I Leksand finns dock kompisen Vega kvar och hon tar emot Nora med öppna armar.

Efter några veckor flyttar Nora istället till en liten stuga utanför stan och får ett halvtidsjobb på ICA i Insjön. Dit cyklar hon trots att det är mitt i vintern. Bredvid den lilla stugan ligger ett vräkigt hus med glasveranda. Där bor en före detta hockeyspelare med både hund och katt. Självklart blir Nora och grannen vänner, trots att de inte gillar varandra speciellt mycket inledningsvis.

En annan som befinner sig i Leksand är författaren Claes, vars senaste bok måste ses som en rejäl flopp. Av en slump träffar han en äldre man på ett café och de börjar prata. Claes fascineras av den berättelse om sitt liv som mannen delger honom och fortsätter att bjuda honom på fika för att få lyssna vidare. Kanske kan berättelsen och Torsten och Alva som träffas på 40-talet, bli grunden till hans nya bok.

På pappret är Glasveranda med sjöutsikt en ganska vanlig berättelse om att fly ett gammalt liv och hitta ett nytt, annorlunda sådant. Det som gör det till en läsvärd bok är dels hur de två huvudberättelserna vävs ihop, hur karaktärerna utvecklas och inte minst att den utspelar sig i samma trakter som jag, liksom Nora, förknippar med min barndom. Det är en läsvärd, välskriven och trevlig bok.

The Twelve days of Dash and Lily

Inspirerad av tv-serien läste jag vidare i det som numera är en trilogi om Dash och Lily. I Twelve days of Dash and Lily har det nästan gått er år sedan vi träffade dem sist och julen närmar sig igen. Lilys morfar har varit sjuk, hennes föräldrar är tillbaka från Fiji, men vill att familjen flyttar igen och förhållandet mellan Dash och Lily går helt ärligt på tomgång. Ingen av dem vill egentligen något annat än att vara tillsammans, men de lyckas inte riktigt vara det där perfekta paret som de var när de träffades.

Nu när julen närmar sig har Lily dessutom helt tappat lusten att fixa någonting, trots att det här brukar vara hennes favorithögtid. Brodern Langston, som egentligen inte är superförtjust i Dash, inser att de båda måste hjälpas åt för att få Lily att må bättre. Med Boomers hjälp ordnar de en stor gran som Dash ger till Lily som en tidig julklapp. Allt för att visa att hans motvilja mot julen inte finns där längre.

Det blir julfest, konflikter mellan gästerna är ett faktum, julstämningen försvinner och kampen både för att hitta den och kärleken är det som driver Dash och Lily i den här boken. Det är helt okej, inte lika mysigt som det var att lära känna dem genom den röda anteckningsboken, men det funkar. Jag kommer definitivt inte att kasta mig över den tredje delen Mind the Gap Dash and Lily, men kanske blir det läst nästa jul.

Hundra skäl att leva

Hundra skäl att leva är Richard Ropers debut och det är en trevlig och faktiskt tänkvärd sådan. Huvudpersonen Andrew arbetar på kommunens särskilda enhet för dödsbon och begravningar. Hans uppgift är att undersöka de hem där människor dött i ensamhet i jakt på närstående eller vänner som skulle kunna berätta något om den döde, kanske ärva något eller i alla fall komma på begravningen. Inte sällan har de avlidna legat död länge utan att någon saknat dem och väldigt ofta är Andrew den ende som kommer till begravningen. Ensamheten är utbredd och genom att se till att de i alla fall får sällskap när de läggs till sin sista vila gör Andrew i alla fall något för att förbättra världen.

Kanske är Andrew extra noga med att sköta sitt jobb väl, då han själv tillhör en av de riktigt ensamma. Visst har han kollegor och visst är det så att chefen gärna hade sett att de umgicks mer, men det är ingenting Andrew längtar efter. Problemet är nämligen att han ljugit ihop en familj och alla han jobbar med tror att han är en lycklig familjefar. Egentligen lever han ensam i en liten lägenhet och de enda vänner han har gömmer sig bakom användarnamn på ett internetforum för modelljärnvägsfantaster. De har skapat ett subforum och ses dagligen, men har aldrig träffats “på riktigt”. Här vågar Andrew vara ärligare än på andra platser.

Egentligen ser Andrew inga stora problem med att ljuga, men två saker händer som gör att han ångrar sitt val att inte berätta sanningen. Dels föreslår hans chef Cameron att den lilla gruppen ska turas om att bjuda hem varandra på middag, något som kan bli märkligt då Andrew varken bor där eller vem dem han säger sig bo. Det andra som händer är att Peggy börjar arbeta på avdelningen och blir Andrews partner, på jobbet alltså. Privat är han ju lyckligt gift och Peggy, hon är gift men att hon skulle vara lycklig är sannerligen en överdrift.

Hundra skäl att leva är en fin bok om den ensamhet som drabbar så många och de skäl som gör att vissa blir ensamma. Den lyfter också sätt att bli en del av en gemenskap och alla skäl som faktiskt finns för att fortsätta leva.

Blommor över helvetet

Blommor över helvetet av Ilaria Tuti är den bästa spänningsroman jag läst på länge. Vi tas med till en liten italiensk by i Alperna där en man hittas mördad. Huvudpersonen i Tutis debut, som är första delen i en planerad trilogi, är kommissarie Teresa Battaglia, en bestämd och ganska vresig kvinna som har svårt att samarbeta med andra. Det får den nyanställde Massimo Marini känna på direkt. Han jobbar på med fallet och försöker att bli accepterad av sin chef. Fler döda hittas och några blir överfallna men får behålla livet. De beskriver en man som ser ut som ett spöke med vitmålat ansikte och intensivt blåa ögon. Flera barn har sett honom och mördaren kommer närmare dem och deras familjer.

Samtidigt som Teresa Battaglia försöker hitta mördaren får hon fler och fler tecken på att allt inte står rätt till med henne. Hon märker hur hon glömmer mer och mer och misstänker att det handlar om alzheimers. Att läsa om hur medveten hon är om att hon glömmer är smärtsamt eftersom min pappa dog i alzheimers i våras. Jag undrar hur medveten han var om vad som hände med honom.

Det är mycket jag tycker om med Ilaria Tutis debut. Karaktärerna är intressanta, miljön spännande och själva fallet är ett av de mest obehagliga jag läst om. Andra boken heter Den sovande nymfen och har precis givits ut av Bazar förlag. Den vill jag absolut läsa.

After Life säsong 1

Någonting har fått mig att undvika After Life. Kanske för att jag var rädd för att den skulle vara för sorglig, eller tvärtom för okänslig och brutal.  Ricky Gervais, som skapat serien och spelar huvudrollen, kan vara lite för elak och plump ibland. När jag nu sett första säsongen är jag full av beundran över både hans manus och hans rolltolkning. Det här är nämligen en serie som verkligen tar sorg på allvar och inte erbjuder en massa pepp om att livet snart blir lika bra igen som före en älskads död.

Tony har varit väldigt lyckligt gift med Lisa och när hon nu dött i cancer och lämnat honom kvar ser han först inga skäl att fortsätta leva. Planen är att ta en massa piller, men han inser då att han faktiskt skulle överge sin hund och det vill han inte. Samtidigt finns ganska många runt omkring honom som vill honom väl och önskar att han kom över sin sorg i alla fall lite. Tony har nämligen blivit en rätt otrevlig människa och det enda som kan få honom att känna sig lite bättre är att titta på filmer från sitt äktenskap. Vi ser ett par som älskar varandra och har roligt ihop. Vi får också se delar av en film som Lisa spelat in till Tony att se efter hennes död.

Vid Lisas grav träffar Tony en äldre kvinna som blivit änka efter ett nästan 50 år långt äktenskap. Hon heter Anne och spelas av den fantastiska Penelope Wilton. Kanske är samtalen mellan Tony och Anne det jag tycker bäst om i serien. Hon är en av flera udda vänner han skaffar sig. Gemensamt för dem är att de låter Tony vara som han är, men ändå ifrågasätter hans agerande som får andra att må dåligt.

Livet på den lokala tidningen som Tony arbetar på skildras också på ett fint sätt. Svågern Matt är chefen och har ett otroligt tålamod med sin döda systers man. Detsamma gäller arbetskamraten Lenny som är tidningens fotograf och Tonys parhäst. Deras förhållande handlar just nu om att Lenny låter Tony driva rätt elakt med honom eftersom han inser att det är vad som behövs just nu. Tony är verkligen en stor skit, men det går inte att låta bli att se hans inre smärta och ursäkta honom. Samtidigt är det när de runt honom slutar skydda honom som livet tar i alla fall en liten vändning.

Jag tyckte väldigt mycket om After Life och kommer definitivt ge mig på den andra säsongen direkt. Jag såg också att det blir en tredje säsong.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: