Malibu Rising

Malibu Rising är berättelsen om fyra syskon under ett dygn i augusti 1983, men också berättelsen om hur deras föräldrar möttes första gången och hur deras liv tillsammans utvecklade sig. Ramberättelsen är den om storasyster Ninas fest som hon planerar under dagen i sann Mrs Dalloway-anda och som sedan går av stapeln på kvällen och spårar ur under natten. Att någonting går fel vet vi redan från början, men inte vad eller hur. Nina är äldst av fyra syskon och har just blivit lämnad av sin man, en världskänd tennisspelare. De har bott tillsammans i ett lyxigt hus med utsikt över stranden i Malibu. Här har Nina också vuxit upp, men då i ett hus på stranden.

Till festen kommer självklart Ninas syskon. Bröderna Jay och Hud och sladdissystern Kit. Alla är de i 20-årsåldern och verkar leva perfekta lyxliv, men som vanligt när det gäller Taylor Jenkins Reid finns det mycket som är dolt under den perfekta ytan. Vi får både lära känna syskonen i nutid, men också följa deras uppväxt och för varje kapitel blir porträtten av dem mer komplexa.

Syskonens mamma June träffar deras pappa Mick när hon är väldigt ung och jobbar på sina föräldrars restaurang i Malibu, en restaurang som syskonen fortfarande äger. Hon blir blixtförälskad och Mick är också förälskad, men framför allt ser han henne som den perfekta, lojala partnern. June drömmer om en familj och Mick drömmer om att bli en känd sångare. Båda får som de vill, men det blir inte riktigt som de tänkt. Mick Riva lyckas inte vara den man som han önskar och som June behöver.

Taylor Jenkins Reid har utvecklats till en favoritförfattare. Jag var nära att avfärda hennes Evelyn Hugos sju äkta män som romantiskt tjafs, men läste ändå och absolut älskade. Ännu bättre var Daisy Jones & the Six som var en av de bästa böcker jag läste förra året. Taylor Jenkins Reid är duktig både på att skapa komplexa och intressanta karaktärer, skildra relationer och dessutom en intressant miljö. En bra författare helt enkelt. Jag tyckte mycket om Malibu Rising som kanske inte är lika bra som Daisy Jones & The Six, men ändå väldigt bra.

En detalj som är kul är att Mick väldigt kort är gift med Evelyn Hugo och jag är lite sugen på att läsa om kapitlet Gullible Mick Riva i Evelyn Hugos sju äkta män och det finns fler referenser till boken i Malibu Rising där även Daisy Jones nämns. Det är som att Jenkins Reid skapat sitt eget universum där hon placerar sina karaktärer och nästa bok ska tydligen utspela sig på 90-talet.

 

Virgin river säsong 3

Efter att ha sett och tyckt mycket om säsong 1 och säsong 2 av Virgin river prioriterade jag självklart säsong 3. Liksom förra säsongen börjar det lite trögt, trots att intrigerna är många. Jacks före detta flickvän väntar deras gemensamma tvillingar, men hon gör allt för att stänga ute honom. Inte blir det bättre av att hon träffar en ny man som är rik och rätt otrevlig. Han vill adoptera barnen och flytta långt bort från Virgin river. Bäddat för konflikt så klart. Att det också orsakar problem mellan Mel och Jack är inte heller speciellt svårt att förstå. Precis som jag förutspådde dök också Jacks syster Brie upp och det var en rätt trevlig bekantskap, även om hon tog en del märkliga beslut. Det var hon å andra sidan inte ensam om under säsongen. Andra saker som säsong 3 fokuserar på är huruvida Dan eller någon annan sköt Jack, om Preacher ska lyckas hålla Paiges son trygg och hur det egentligen är med Docs hälsa. Fler hälsoproblem dyker också upp hos andra, men de får du upptäcka själv om du ser serien.

Det var på gång redan i säsong 2, men nu är det verkligen så att Virgin river gått från det vardagliga till något helt annat. Visst finns småputtrigheten kvar, men det är för mycket onödig drama. För vissa kanske det är precis den riktning de vill att serien ska ta, men jag är skeptisk. Vissa karaktärer tar så dumma beslut att jag mest blir trött. Sedan saknade jag Hope som inte var med så mycket. Kan tänka mig att det handlade om covid, det finns fler serier som fått skicka i väg en karaktär och låta dem vara med på länk. Hoppas i alla fall att hon finns kvar i kommande säsonger, för sådana lär det bli med tanke på hur sista avsnittet slutade.

Jag är som ni kanske märker inte helt övertygad om Virgin rivers storhet efter att ha sett säsong 3. För mig drar den åt helt fel riktning och blir mer såpa än vardagsdrama. Det är synd. Med det sagt kommer jag med säkerhet att se även nästa säsong och sedan är det tyvärr troligt att jag efteråt skriver ännu ett inlägg om hur trött jag blir på alla överdrivna vändningar. Innan jag lämnar tänkte jag gissa lite inför nästa säsongs eventuella nya karaktärer. Robyn Carr har ju skrivit en rejält lång bokserie om Virgin River och där har t.ex. den nyblivne änklingen och pastorn Noah Kincaid, läkaren Aiden Riordan, som tidigare arbetat inom marinen (som så många i Carrs serie) och Erin Foley som blir kär i läkaren kan mycket väl bli karaktärer som plockas in. Men det finns som sagt hur många som helst. Att det behövs en ny läkare anar jag ändå och kyrkor är alltid populära i amerikanska serier.

Such a fun age

Emira är barnflicka åt treåriga Briar vars mamma Alix, som Emira alltid kallar mrs Chamberlain, är någon form av influencer som lämnat livet i New York för ett förortsliv med man och barn. Det yngsta är hennes ögonsten, men den äldre dottern lämnar hon mer än gärna till Emira.

En kväll när Emira är på fest får hon ett samtal från Mrs Chamberlain som berättar att något hänt och de behöver hjälp att få Briar från huset. Elmina rycker ut och tar med Briar till den närmaste mataffären. De har varit där ett tag när en ordningsvakt ifrågasätter att en festklädd, ung, svart kvinna har med sig ett vitt barn i en mataffär långt efter läggdags. Det blir en otrevlig situation som filmas av en man, en man som Emira träffar igen några dagar senare.

Mannen heter Kelley och är ganska mycket äldre än Emira och dessutom vit. De börjar trots det dejta och utan att Emira vet om det följer Alix deras romans och en hel del annat genom att smygläsa i Emiras telefon. I hemlighet drömmer Alix om att vara ung igen. Att bo i New York och vara snygg, smal och barnlös. Egentligen är det märkligt att hon är avundsjuk på Emiras liv, men det är hon. 

I Such a fun age undersöker Kiley Riley dels förhållandet mellan en anställd och en chef, en yngre kvinna och en äldre. Hur makten helt finns hos paret Chamberlain och främst då Alix. Samtidigt vågar Riley också beröra det förbjudna, som att Alix, trots sitt på ytan perfekta liv är avundsjuk på Elmina. Hon drömmer om att vara ung, vacker och barnlös, men istället är hon fast i en förortsmardröm som hon inte kan vakna ifrån. Andra förbjudna frågor som tas upp är t.ex. huruvida föräldrar verkligen kan älska sina barn lika mycket eller om de alla, precis som Alix, har en tydlig favorit.

Det tog lång tid att läsa Such a fun age, men trots att den stundtals var lite seg var det mycket jag gillade, eller i alla fall fascinerades av. Jag tänker till exempel på Alixs fixering vid yta och framför allt strävan efter att verka vidsynt och god. Hon vill bli vän med Emira och det blir minst sagt märkligt. Så många goda handlingar blir istället tecken på fördomar. Detsamma gäller till viss del Emira och ännu mer Kelley. Vårt agerande tolkas inte alltid på det sätt som vi önskar och inte heller är vi alltid så vidsynta som vi hoppas. 

Trots vissa invändningar är Such a fun age ändå läsvärd och kanske ännu mer tänkvärd. Som alltid när det handlar om det goda i människor tänker jag på Vänner-avsnittet där Phoebe försöker komma på en osjälvisk, god handling utan att lyckas. Karaktärerna i den här boken försöker, men lyckas verkligen långt ifrån alltid. 

Kiley Reids bok har getts ut på svenska av Albert Bonniers Förlag och heter då Vår bästa tid. Den är översatt av Klara Lindell. Jag rekommenderar den varmt.

Fem svenska feelgoodpärlor

När jag listade feelgoodpärlor för några veckor sedan blev det bara engelskspråkiga böcker, så det får bli ännu en lista, den här gången med svenska böcker. Skitsamma att min feelgoodmånad är över sedan länge, det får ses som sommarläsningstips istället.

Villa havsbris av Caroline Säfstrand handlar om ett gäng ganska trasiga människor som hittar en gemenskap och därmed något bra i sitt liv. Trevlig, en aning förutsägbar, men bra och mänsklig.

Renoveringsobjektet av Eli Åhman Owetz är ännu en bok om renovering om än av det större slaget. Charmig, annorlunda och trevlig, inte minst beroende på miljön.

Ett litet steg på vägen av Jenny Fagerlund är en fin berättelse om en mamma och hennes dotter, en oväntad semester och självklart en komplicerad förälskelse.

Julia och Jack av Anna Lönnqvist är en av många böcker där en gammal, förlorad kärlek dyker upp igen. Den här är dock bättre än de flesta.

För oss är natten ljus av Christoffer Holst är kanske min favoritbok av en författare som alltid skriver bra. Berättelsen är ingen klassisk feelgood, men speciellt Oliver är en fin karaktär att få följa.

 

Comedy Women in Print Prize 2021

Comedy Women in Print Prize är ett brittiskt pris som delas ut för tredje gången i år. Priset delas ut i två kategorier, till författare vars böcker blivit publicerade och till författare som ännu inte publicerats. I onsdags släpptes de långa listorna och jag koncentrerar mig på de publicerade författarna, då deras böcker går att få tag på, men visst är det kul att även opublicerade verk lyfts fram. Förra året vann Nina Stibbe med boken Reasons to be cheerful och Faye Brann blev bästa opublicerade författare med sin Tinker, Taylor, Schoolmum, Spy som ges ut i slutet av augusti.

Så här ser årets långa lista ut:

The Shelf av Helly Acton som handlar om en dokusåpa där endast kvinnor tävlar.

Ghosts av Dolly Alderton som handlar om Nina Dean som fyllt 30 och söker kärlek.

Destination wedding av Diksha Basu som handlar om Tina vars föräldrar vill att hon hittar en bra, indisk man.

Insatiable av Daisy Buchanan är en debutroman med fokus på kvinnlig lust.

Pretending av Holly Bourne om online dejting och alla lögner som finns där.

Exciting times av Naoise Dolan om Ava i Hongkong som längtar efter kärlek.  Läst och gillat!

V for victory av Lissa Evans om Vee under andra världskriget i London.

The Best things av Mel Giedroyc om Sally vars familj har förlorat allt.

The Wild Laughter av Caoilinn Hughes om en krisande, irländsk familj.

Domestic bliss and other disasters av Jane Ions om Sally vars son med flickvän flyttar in.

The Disaster Tourist av Yun Ko-eun (översatt av Lizzie Beuler) om Yona som skickas ut på resa.

Asking for a friend av Andi Osho om Jemima vars vänner hjälper henne hitta kärleken.

Dial A for aunties av Jesse Sutanto om Meddy Chan som råkar döda sin dejt.

Murder by milk bottle av Lynne Truss om mord i 50-talets Brigton. Del tre i en serie.

 

Den korta listan presenteras 22 september och det är självklart svårt att säga något om böckernas kvalitet då jag bara läst en av titlarna på den långa listan. Mest lockar dock böckerna av Helly Acton, Diksha Basu, Caoilinn Hughes, Jane Ions, Yun Ko-eun och Lynne Truss. Sedan tyckte jag mycket om Naoise Dolans bok och ser henne gärna på den korta listan.

 

 

 

 

Tschick

När mina elever i våras skulle läsa böcker inom temat vänskap tipsade vår skolbibliotekarie om Tschick av Wolfgang Herrndorf och jag litade på henne utan att själv ha läst. Två av klassens sex läsgrupper valde att läsa just den och en av grupperna älskade, medan den andra inte gillade alls. Självklart var jag därför tvungen att läsa nu i efterhand. Slutsatsen är att jag tillhör dem som älskar och konstaterar att den andra gruppen som avfärdade huvudpersonerna som sexfixerade och ointressanta tonårskillar självklart har rätt till sin läsupplevelse, men inte riktigt har upptäckt bokens alla lager.

Tschick handlar om Maik Klingenberg, en ganska anonym kille i princip helt utan vänner. Han är egentligen varken mobbad eller utsatt, men i det närmaste osynlig. Tyvärr gäller det inte bara i skolan utan också hemma. Något bättre blir det i alla fall i skolan då den nya killen Tschick dyker upp. Han bor i de ruffiga hyresrättsområdet, är av ryskt ursprung och liknar inte någon annan Maik har träffat. Kanske är det inte så konstigt att det är just Tschick som ska förändra Maiks liv.

I början av sommarlovet ska skolans snyggaste tjej och Maiks hemliga kärlek Tatjana ha en stor fest. Maik är självklart inte bjuden, men drömmer i hemlighet om att gå och ritar ett porträtt av Tatjana som han planerar att ge henne. Istället för fest är det långa, ensamma veckor i det fina huset som ska bli Maiks sommar. Hans föräldrar lever ett liv utan honom och ensamheten är smärtsam att läsa om. När Tschick dyker upp i en stulen Lada och vill ta med Maik på en resa är det ganska självklart att tacka ja. Första stoppet är festen, men det är bara en liten del av en lång och omvälvande roadtrip.

Tschick är en ovanlig version av den klassiska berättelsen där barnet utan vänner får en speciell vän som hjälper hen till ett nytt liv. Maik utan Tschick är ingen och även om de tillsammans utgör en ganska destruktiv duo har de i alla fall ett driv och en gemenskap som gör skillnad. Maik blir någon under den där resan och förhoppningsvis vaknar hans föräldrar till lite och inser att en tonåring inte kan klara allt själv, utan att föräldraansvaret finns kvar. Jag kan förstå de elever som först avfärdade Tschick och Maik som idioter, men de är båda mycket mer än yta. Faktiskt har jag sällan läst en så ärlig berättelse om vänskap mellan killar och det var också tydligt att det var killarna som gillade boken mer än tjejerna. Herrndorf satte ord på deras tankar och erbjöd dem dessutom ett både roligt och spännande äventyr.

 

Återvändsgränder

Gabi Beltrán föddes i Palma de Mallorca 1966 och Återvändsgränder, med undertiteln Min uppväxt i Palma de Mallorca, är en grafisk självbiografi om ett liv långt bortom turiststråken. Beltrán varvar korta, tecknade kapitel med illustrationer av Bartolomé Seguí med korta texter som handlar om ett liv längre fram. Huvuddelen av boken utspelar sig dock på 1980-talet och när vi träffar Gabo för första gången är han fjorton år. Han och hans kompisar driver runt i stadens mindre bemedlade kvarter. De lyckas få tag på öl, köper cigaretter styckvis och de prostituerade ger en oväntad inkomst.

Det är en tuff barndom som Gabi haft. Att hans mamma förr var den vackraste kvinnan i kvarteret märks inte längre och hon tar ut frustrationen på sin son. Kärlek eller ens tillhörighet är något Gabi inte tror är för honom. Visst har han kompisar, vänner till och med och visst har han sällskap, men samtidigt gör han allt för att inte känna allt för mycket. Tonåren är alltid tuff, men för Gabi och hans vänner är det tuffare än för många andra.

Jag tycker mycket om Återvändsgränder, kanske mest för att den ger mig inblick i en värld som jag tidigare inte visste något om. Nu har jag visserligen inte ens varit på de finare delarna av Mallorca, men klart är att en charterresa inte kommer att ge samma bild av ön.

Veckans kulturfråga v.29 2021

Vi är mitt i fruntimmersveckan och temat en här veckan är därför kvinnonamn. Extra guldstjärna om personen i fråga har namnsdag just den här veckan.

Vilken bok med kvinnonamn i titeln hör till dina favoriter?

Det är svårt att bortse från Jane Austens Emma, som jag både läst och sett. Senaste filmatiseringen med Anya Taylor-Joy i huvudrollen var riktigt bra! Emma har namnsdag på fredag!

Hittills har det kommit fyra böcker av Helena Hedlund om Kerstin, som är en blyg liten tjej som oroar sig för det mesta. Väldigt fina böcker om livets små och stora händelser. Här har jag skrivit om de tre första böckerna i serien och om bok fyra kan du läsa här.

Nu ser jag fram emot att ta del av era svar!

Bokförlaget Gyllendufva

När jag gick igenom mina läslistor insåg jag att jag helt missat att skriva om Bokförlaget Gyllendufva av Lilly Emme och Sara H. Olsson som jag läste i juni. En underhållande bok som jag slukade snabbt och det känns kul att det är första delen i en serie. Nu hoppas jag att det är just personerna på bokförlaget vi får återse och inte bara några andra i kvarteret Kronan. Oavsett kommer jag att läsa.

Bokförlaget Gyllendufva handlar om Gunilla von Schmeeren som just blivit änka och ärvt det anrika förlaget från sin make. Ett förlag som har hög status, men riktigt dålig ekonomi. Exakt hur dålig tar det ett tag innan Gunilla förstår och hon inser att hon behöver anställa någon för att hjälpa henne. Valet faller på Petra, som inte heller får veta hur dåligt förlaget går innan hon skriver på anställningskontraktet. De två kvinnorna har ett stort arbete framför sig och med tanke på hur lite Gunilla vet om förlagsbranschen är det främst Petra som får jobba.

Jag gillade verkligen Bokförlaget Gyllendufva! Det är en underhållande och lättläst bok som driver en hel del med förlagsbranschen. Ibland blir det kanske lite väl dråpligt, men charmen finns där och jag accepterar det därför.  Två för mig nya författare har upptäckts och jag kommer med säkerhet att läsa mer av dem.

Den sovande nymfen

Eftersom jag tyckte mycket om Blommor över helvetet som första boken i serien om kommissarie Teresa Battaglia och den nyanställde Massimo Marini, var det självklart att läsa Ilaria Tutis uppföljare Den sovande nymfen. Titeln anspelar på en tavla med samma namn, målad under andra världskriget och som det visar sig, målad med blod. Jakten på en nu troligen gammal mördare inleds.

Miljön är återigen en isolerad dal i Alperna och denna gång heter den Val Resia. En dal som befolkas av resianerna, ett folk som enligt sitt DNA inte är släkt med några andra folk i närheten och de flesta resianer härstammar från de första familjerna som flyttade till dalen. När vet man inte riktigt, men klart är att språket är en slags slovakisk dialekt.

Några saker lyfter läsningen. Det är dels informationen om ett folk jag inte ens visste existerade och så Battaglias kamp för att leva med och dölja sin allt mer märkbara alzheimers. Själva fallet med tavlan och dess historia har jag däremot svårt att engageras av och att ens göra ett mordfall av det hela känns krystat. Ändå är det så att jag utan tvekan kommer att läsa vidare och Tuti skriver fler böcker i serien, men för mig blev Den sovande nymfen något av en besvikelse. Många är dock de som läst och hyllat, så chansen finns att jag bara är lite extra grinig.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: