Det bästa som hänt mig

Som tur är fanns sociala medier inte när jag var hemma med mina barn och jag slapp se alla bilder på välmående ungar, vältränade mammor och en perfekt familjeidyll. Mitt i det kaos som två barn på kort tid medför hade jag mycket troligt blivit ännu mer deprimerad. Föräldraledigheten var långt ifrån den bästa tiden i mitt liv, men jag hade turen att träffa i alla fall några ärliga mammor. Tyvärr var de ganska få. De flesta målade nämligen upp en bild där allt verkade perfekt och trots att jag fattade att det var en liten del av sanningen, insåg jag snabbt att väldigt få vågar prata om det som inte är så rosaskimrande. Kanske hade det varit bra med sociala medier trots allt. Jag hade faktiskt kunnat komma i kontakt med fler bittra morsor som faktiskt vågade vara ärliga. Visst är barn fantastiska och visst finns det helt underbara stunder under föräldraledigheten, men det finns också kolik, förkylningar och en massiv gnällighet som gör att det är omöjligt att förflytta sig från hemmet. Ensam ute i ett hus på landet njöt jag inte direkt av varje stund. Så ja, det hade kanske varit bra med sociala medier trots allt. Då hade jag i alla fall haft lite vuxet sällskap.

Jag vet också att barn är en gåva och jag är otroligt tacksam över hur lätt vi fick våra pojkar. Kanske är det också därför det är lättare att våga minnas de svarta stunderna. För de tre huvudpersonerna i Johanna Schreibers bok Det bästa som hänt mig finns det olika saker som behöver döljas, av helt olika skäl.

Freddie är den som jobbar hårdast på sin yta. Hon driver ett framgångsrikt instagramkonto och ser det som omöjligt att lägga ut bilder som visar hur hennes liv verkligen ser ut. Ingen som följer henne kan ana att hon är djupt inne i en förlossningsdepression och knappt tar sig ur sängen. Den enda som får veta sanningen är psykologen Stefan och för honom avslöjar hon sina svartaste tankar. Det är efter ett besök hos honom som hon springer på Ermina.

Utåt sett är Ermina en superkvinna och barnet som hon och kärleken Alen väntar är resultatet av en lång kamp. Att inte känna total tacksamhet känns som en omöjlighet. Hennes vänner har dessutom lämnat småbarnslivet för många år sedan och hon har egentligen ingen att umgås med. Det är därför hon hoppas träffa några nya vänner på föräldragruppen som BVC ordnar, men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hon lyckas i alla fall få med Freddie på en fika och då träffar de Sigrid.

Sigrid är lärare och har blivit oväntat gravid med sin ganska mycket äldre sambo Ludvig. En sambo som gärna framhåller hur jämställd han är, men som egentligen är en gigantisk mansgris. Han arbetar som pressekreterare åt grundskoleministern Caspar Amiri, också kallad snyggministern. Jobbet går före familjen alla dagar i veckan.

Vi får följa den spirande vänskapen mellan dessa väldigt olika kvinnor som råkar ha barn som är lika gamla och det är trevlig läsning. Johanna Schreiber har sagt att hon skrivit boken hon själv hade velat läsa när hon var föräldraledig och jag önskar verkligen att den funnits när jag var det. Jag tycker visserligen att det finns mer ärlighet nu än då, även om den inte alltid är lätt att hitta bland alla perfekta uppdateringar. Vi har ännu en lång väg att gå innan moderskapet kan skildras på det komplexa sätt det förtjänar. Schreibers bok är helt klart ett steg på vägen och det är fint att dedikationen är “Till dig som någon gång känt dig som världens sämsta mamma. Du är inte ensam.” Inte du heller Johanna, inte du heller.

Downton Abbey på vita duken

När frukostvisningen av Downton Abbey på Bio Roy tog slut på två röda, bokade vi istället biljetter till en dagförställning på Filmstadens VIP-salong och det var helt klart ett trevligt alternativ. Fika innan, godis i massor och sedan popcorn på det. Och så filmen då. Den efterlängtade.

Jag absolut älskar tv-serien Downton Abbey och har sett varenda avsnitt minst en gång. Mina favoriter är lady Mary, som fick ganska liten uppmärksamhet i filmen och lady Violet, som med varje replik hamnar i händelsernas centrum. Det är karaktärerna och miljön som gör Downton Abbey till en sevärd film, för handlingen är helt ärligt ganska krystad. Året är 1927 och kungaparet ska göra en resa runt Yorkshire. Ett av stoppen blir på Downton Abbey, där de ska serveras lunch, bjudas på en parad och äta middag. Tjänarna är minst lika spända inför det här, som deras arbetsgivare och de blir minst sagt förolämpade när de inser att de kommer att fråntas allt ansvar då kungens egna tjänare planeras ta över allt. Det här funkar självklart inte. Redan tidigare har lady Mary lyckats övertyga den nu pensionerade Carson att övervaka tillställningen och även om han egentligen ogillar de planer som smids bland tjänstefolket vill även han att Downton Abbey ska få glänsa.

När Carson tar över drar Barrow på äventyr i en sidohistoria som jag tyckte om att få följa. Det finns en mjukhet hos den förut så barske Thomas som jag gärna vill se mer av. Mer vill jag också se av systrarna Crawley och kanske framför allt få följa vad som händer med Tom Branson framöver. Det luktar uppföljare och där kan vi nog förvänta oss mer kunglig fägring, minst två bröllop och kanske en begravning. Så länge karaktärerna tillåts utvecklas och stämningen finns kvar, har jag definitivt inget emot att se mer av familjen Crawley på vita duken. Downton Abbey är en film för de redan frälsta och för oss är det en fin upplevelse. För den som inte stiftat bekantskap med herrskapet och tjänstefolket ännu rekommenderar jag att börja med tv-serien.

Vem dödade min far

I debuten Göra sig kvitt Eddy Belleguele skrev Édouard Louis om sin barndom som han beskrev som nattsvart och utan ett enda positivt minne. En stor anledning till detta var hans relation till sin pappa och hur pappan agerat mot sonen. I senaste boken Vem dödade min far har tonen mjuknat något och Louis har insett att det finns skäl till hans pappas agerande. Ingen ursäkt, men definitivt förklaringar.

Det är när Louis återupptar med sin far som han förstår vilket tufft liv han haft. Fadern som är knappt 50 är redan en gammal man. Hans kropp är utsliten och visserligen kan det till viss del förklaras av en destruktiv livsstil privat, men den största skulden lägger Louis på den franska staten. I ett långt brev, som är en såväl en kärleksförklaring till fadern som en uppgörelse med en rad ansvariga politiker. Politiker som ökat klyftorna i samhället och gjort de rika rikare, medan de fattigare blivit alt fattigare.

När Vem dödade min far släpptes i april i år skrev Patrik Lundberg en text i Expressen om sin mor, som även hon slets ut i förtid i ett samhälle som inte uppskattade henne alls. I texten med titeln Historien om mammas lidande bär många namn ställer han frågan “Vem dödade min mor?”. Såväl Louis och Lundberg beskriver samhällen där kapitalismen lyfter vissa, medan den sänker andra. Tron på marknaden och idén att de fattiga behöver piskor, medan de rika behöver morötter erövrar parti efter parti och syns nu långt in på vänsterkanten. I en sådan värld behövs de arga rösterna mer än någonsin och jag är glad att de får höras.

Den bästa mamman

I Den bästa mamman av Aimee Molloy får vi träffa de ganska olika föräldrarna som bildar gruppen Majmammorna. En pappa har slunkit med också, men de flesta är förstagångsmammor med allt vad de innebär. Det de har gemensamt är att de alla fått barn i maj och från att främst ha umgåtts online träffas de nu i parken. När barnen hunnit bli några månader bestämmer de sig dock för att gå ut tillsammans och umgås “på riktigt”, utan sina barn. Det är Francis, Nell och Colette som är mest drivande och det är också dem vi får följa mest. De lägger stor energi på att övertyga den ensamstående mamman Winnie att lämna sin son Midas med en barnvakt och följa med dem ut. Kvällen börjar trevligt, men avslutas i en katastrof när Winnies son försvinner. Någon har tagit sig in i lägenheten, förbi den sovande barnvakten och helt sonika plockat Midas ur sitt rum och tagit med honom.

Vi får lära känna de olika mammorna, som turas om att berätta historien om Majmammorna och det fruktansvärda som hände Winnie och Midas. Det är ett spännande koncept och även om jag tycker att Molloy slarvar bort slutet lite, är det helt klart en läsvärd bok. Egentligen tycker jag nog att vänskapsrelationerna är de mest intressanta, men visst bidrar kidnappningen till en spännande läsupplevelse.

 

Viktiga förberedelser inför Bokmässan

Visst är det viktigt att ha biljetter till Bokmässan och det har jag fått med besked i år, då jag fått nöjet att vara en av mässans Bookfluencers. En styck trevlig frukostträff, Guldkort och tillgång till pressrummet. Det blir fint. Som vanligt kommer jag att hänga på mässan i dagarna fyra och masa mig till jobbet som en smärre vrak på måndagen överfylld av intryck. Boksmällesemester borde vara en självklarhet för boknördar. Kanske kan det ingå i Bookfluencerkonceptet?

Minst lika viktigt är att inhandla nya klänningar. Helst ska de inte matcha de andra bokdamernas, men det har i alla fall hänt en gång att jag vandrat på mässgolvet bredvid en vän med en exakt likadan klänning. Klänningen både jag och Hanna hade valt var inte direkt diskret, så det syntes verkligen att det var samma sort. Snygg var den i alla fall. Ännu oftare har någon exakt samma klänning, men som tur var inte samtidigt. Inte så konstigt då vi bokdamer verkar shoppa på samma ställen. Strumpbyxor är också beställda. Bra sådana är ett måste för att inte bli helt tokig under de långa dagarna. Minst lika viktigt är det med bekväma skor. Check på det också. Och frisörbesök, ett sådant har jag äntligen fått tummen ur att boka.

Det jag inte riktigt har hunnit med är att bestämma vad jag egentligen ska se för seminarier. Jag har gjort en preliminär plan med en massa krockar och kommer att presentera den så snart jag gjort en sista översyn. Sedan vet jag å andra sidan att jag alltid gör nya val i stunden, oftast för att undvika en extra lång kö eller för att hänga på någon trevlig vän som har en annan plan. Att gå på seminarier är fantastiskt, men att träffa alla bokvänner jag fått under åren jag bloggat är faktiskt ännu bättre.

Bokmässan närmar sig med stormsteg och det peppas för fullt i de olika bokbloggar- och boknördsgrupper jag är med i. I dessa kretsar är julen är ingenting mot Bokmässan, som faktiskt är årets viktigaste högtid.

52 bra saker: Sjunga högt i bilen

Temat de senaste veckorna har varit bra saker som får mig att må bättre. En sak som definitivt får mig att bli av med en hel del stress är att sjunga högt och då oftast i bilen. En bra billåt är en du kan riktigt bra, gärna en gammal favorit och en låt som det går att sjunga till riktigt högt och riktigt mycket. Jag har testat att sjunga lika högt i köket och kan tyvärr meddela att tonårssönerna inte är direkt imponerade. Speciellt inte när jag kombinerar sången med dans. Det är då jag påminner dem om att de kallade ett av rummen i vårt gamla hus för “dansrummet”.

Hur som helst är det alltid bra att sjunga högt i bilen och därför bjuder jag idag på fyra timmar med låtar att sjunga högt till.

Mina svar om boktips och boktipsare

Tidigare idag ställde jag några frågor till er läsare. Det här är mina svar!

I vilket program skulle du vilja att det fanns en boktipsarpanel?

Jag hade önskat mig en sådan panel på Bolibompa (det kanske finns, jag har växt förbi programmet, eller rättare sagt så har mina barn gjort det) även i Lilla Aktuellt och i vanliga nyhetssändningar kunde boktipsen få ta plats. Sedan vore det grymt om politiker kunde visa ett intresse för litteratur i alla fall någon gång ibland och då inte bara Astrid Lindgren eller Camilla Läckberg. Inget ont om dessa författare, men bredden saknas i princip alltid.

Vilka ingår i din perfekta boktipsarpanel?

För mig personligen hade det varit roligt att se Yukiko Duke, alltid påläst och dessutom delar vi ofta boksmak, Johanna Lindbäck, författare som jag också ofta delar boksmak med och som kan få in ett ungdomsboksperspektiv,  fler ungdomsboksförfattare, men andra genrer och andra läsargrupper representerar Mats Strandberg som jag också gärna vill ha med i min panel, Jason Diakité, som jag tror skulle kunna ha en del intressant att tillföra, Jonas Karlsson, som är en favoritförfattare och dessutom skådespelare och slutligen Clara Henry, som är en skarp dam. Sex stycken fina boktipsare som kan turas om att synas i rutan.

Vilken klassiker skulle du tipsa om om du själv fick chansen att vara med i tv?

Jag älskar ju Hjalmar Söderberg och hade tipsat om Den allvarsamma leken, som kan läsas på väldigt många olika sätt. Senaste gången jag läste om den lade jag märke till helt andra saker än när jag läste den som yngre. En klassiker som känns ovanligt aktuell är En Herrgårdssägen av Selma Lagerlöf.

Vilka aktuella böcker skulle du lyfta fram?

Jag skulle tipsa om nya poesiantologin för unga Berör och förstör med dikter i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar, fina Herravälde av Elin Olofsson, Vargen, senaste boken i Shirin-serien av Katarina Wennstam och Så jävla trött av Gemma Hartley, som satte ord på en stor del av min vardagsfrustration.

Vilken oväntade boktipsare vill du se i tv?

Min mer oväntade boktipsarpanel skulle bestå av  Nikki Amini, Håkan Hellström, Kosovare Asllani och Felix Sandman. Jag slänger också in Peter Stormare för att bredda åldersspannet och Molly Sandén för att hon är en bra förebild och förhoppningsvis kan ge vettiga boktips.

 

Photo by Thought Catalog on Unsplash

Några frågor om boktips och boktipsare

Igår skrev jag om vikten av att boktips och boktipsare får mer utrymme i tv, inte mindre och funderade lite kring hur vi skulle kunna fylla alla möjliga tv-program med boktips. Idag skulle jag vilja höra vad ni tycker om boktips och boktipsare och söker därför svar på följande frågor. Mina svar kommer i ett senare inlägg.

 

  • I vilket program skulle du vilja att det fanns en boktipsarpanel?
  • Vilka ingår i din perfekta boktipsarpanel?
  • Vilken klassiker skulle du tipsa om om du själv fick chansen att vara med i tv?
  • Vilka aktuella böcker skulle du lyfta fram?
  • Vilka oväntade boktipsare vill du se i tv?

 

Det vore fantastiskt roligt att få ta del av era svar. Kanske kan vi maila alla förslag till respektive kanal. Skriv i din blogg, i en kommentar eller på annan social media.

 

Photo by Dora Reis on Unsplash

 

Fram för fler boktips i media

Att läsa borde vara något för alla. En norm. Om vi ska ha någon chans att nå ens i närheten av det måste böckerna få synas. Nu tror jag visserligen inte att alla generationers läsning påverkas om ryktet om att bokpanelen i Go’kväll ska plockas bort visar sig vara sant, men det är ändå en beklaglig utveckling. Daniel Sjölin skriver i en krönika i Expressen om att kultur plockas bort, medan humorn får ta mer plats. Som exempel tar han Ingalill Mosander, som tipsat om böcker i tjugo år i just Go’kväll, vars kulturpanel nu slopas. Motiveringen ska vara att SVT vill föryngra programmets publik och då ryker böckerna. Om det är sant är det verkligen både tråkigt och kortsynt. Att en panel förnyas eller till och med föryngras kan vara en sak, men varför byta boktips mot tv-serietips? Varför inte istället behålla Mosander och de andra i panelen, men även komplettera med några yngre förmågor? Varför inte försöka behålla bredden och prata såväl böcker, som filmer och tv-serier.

Nu vet jag inte säkert om boktipsen verkligen försvunnit från Go’kväll, men jag tycker ändå att frågan behöver diskuteras. Vi behöver inte färre boktips i tv, utan fler. Gärna i väldigt många olika program. Drömmen vore om alla gäster i alla program fick frågan om vilken bok de läser just nu, eller vilken favoritbok de har. Tänk vilket levande litteratursamtal vi kunde få. Nu tittar jag sällan på tv, men det hade utan tvekan funkat att gästerna i morgonprogrammen fick prata böcker och då inte bara böcker de skrivit. Lika enkelt hade det varit att få in ett boktips eller två i ett program som Efter fem. Mer vågat hade varit att låtit deltagarna i Idol eller varför inte stjärnorna i Mästarnas mästare diskutera bra böcker de läst. Krystat? Definitivt till en början, men efter ett tag kommer frågor om böcker och läsning vara naturliga och då kanske vi kommer någonstans gällande läsförmågan hos främst barn och unga.

Vi behöver inte heller nöja oss med tv. Ställ frågan om favoritböcker och böcker som läses just nu i varenda tidningsintervju oberoende av om det handlar om magasin för äldre damer eller sportsidorna i våra tidningar. Fyll media med boktips för alla. Det är vi värda. Jag vill ha fler boktips åt folket!

 

Photo by hannah grace on Unsplash

Den felaktiga litteraturhistorien

Jag fick ett pressmeddelande från Göteborgs Universitet som passade perfekt in i det projekt i litteraturhistoria som jag är mitt inne i just nu med mina gymnasietvåor och som dessutom passade lika fint in i den skeva litteraturhistoria som jag i min undervisning brukar lyfta och ifrågasätta. När jag läste litteraturvetenskap på samma universitet i mitten av 90-talet fanns det väldigt få kvinnor på litteraturlistorna. Författare som Elin Wägner, Emilie Flygare-Carlén och Victoria Benedictsson, som nu fått någon slags upprättelse, existerade inte alls och Selma Lagerlöf avfärdades som en sagotant.

I pressmeddelandet berättas om hur författare som Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén översattes och spreds utanför Sveriges gränser i tio gånger högre utsträckning än Carl Jonas Love Almqvist. Ändå är det den senare som lyfts fram i litteraturhistorien som formulerats av män. Urvalet som har gjorts är med andra ord baserat på kön snarare än inflytande och kanske också kvalitet. Att istället lyfta kvinnliga författare är alltså inte en fråga om att kvotera in, utan att rätta till det felaktiga urval som tidigare gjorts.

Fem forskare vid Göteborgs universitet har under fem års tid tittat på fem författarskap: Julia Nyberg, Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlén, Anne Charlotte Leffler och Selma Lagerlöf, och kan nu ge en ny och mer heltäckande bild av dåtidens svenska litterära export. De har kommit fram till att de var bra mycket mer framgångsrika än vad som tidigare gjorts gällande. När de reste runt i världen följdes de av media och de var så framgångsrika att de ibland fick agera draghjälp när manliga kolleger skulle lanseras utomlands.

Enligt professor Yvonne Leffler lanserades Strindberg på tjeckiska med hjälp av Emilie Flygare-Carlén. Smaka på det. Giganten Strindberg fick draghjälp av en kvinnlig författare som senare knappt nämnts i litteraturvetenskapliga sammanhang då de efter det moderna genombrottet runt sekelskiftet 1900 började ses som omoderna och därmed “skuffades undan”. Enligt Leffler var de “för populära, för produktiva, och så var de kvinnor. Därmed stämplades de som gammelmodiga”. Istället ersattes de av en ny generation män. Är det inte fascinerande vilken skev världsbild vi matats med och dessutom accepterat. Ett gammalt urval kan ändras, men allt för ofta reproduceras det istället.

Jag ska villigt erkänna att min kunskap om klassiker formats av den litteraturvetenskap som jag studerat där urvalet gjorts av män och därför oftast handlat om män. För mina elever brukar jag i alla fall lyfta fram Selma Lagerlöf som är en av våra största författare, vars texter dessutom är väldigt relevanta än idag. Läs gärna om det läsprojekt jag genomför för tredje gången just nu. Den här gången med fler noveller som komplement.

 

Bilden föreställer ett bokstöd med Fredrika Bremer. De finns att köpa här.

 

%d bloggare gillar detta: