På Kulturkollo skriver vi den här veckan under titeln “Mitt i livet” och ja, där befinner jag mig förhoppningsvis. I april fyller jag 45 och med både bra och dåliga gener i släkten kan det gå lite som det vill. Något jag blivit brutalt medveten om den senaste tiden.
Uppgiften den här veckan är att skriva om kultur som kan kopplar till den här mitten av livet, medelåldern eller vad vi nu ska kalla den. Krisernas tid när barnen blir äldre och livet går på tomgång, eller möjligheternas tid då barnen blir äldre och det faktiskt går att göra saker för sig själv.
Nu vet jag egentligen inte hur gamla Miles och Jack i Sidewaysär, men filmen känns som en typisk medelålderskrisfilm, där livet inte riktigt blir som man tänkt. Jack ska gifta sig och innan det sker tar hans vän Miles med honom på en vinresa som urartar.
Egentligen var de inte ännu medelålders, men kanske hade de nått 32, vilket jag hört är den statistiska gränsen för yngre medelåldern. Serien jag tänker på är Thirty something, eller Livet runt trettio som den hette på svenska där vi får följa ett gäng vänner som försöker leva livet så gott det går. Vardagsdrama när det är som bäst. En av huvudrollerna spelades av Ken Olin, som är en av mina absoluta favoritskådespelare. Han har förutom att spela i en rad tv-serier också producerat serier som Brothers & Sistersoch den helt fantastiska This is Us. Två andra serier som passar in på temat “mitt i livet”.
Det blir inga böcker här idag, för det planerar jag att skriva om på Kulturkollo senare i veckan.
Idag är det Världspoesidagen och jag hade stora planer inför den ska sägas. Nu blev det möjligen en liten tummetott och den tummetotten är några favoritstrofer ur några fina dikter.
Carolina påminde mig i måndags om en strof av Tomas Tranströmer som jag tycker mycket om. Den lyder så här:
Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.
Just det där med kostymer som sys, mer eller mindre synligt, är något jag insett det senaste. Vi vet inte när vår blir klar och kanske är det tur.
Tranströmer är en av mina stora favoriter och den här klassiska strofen är väldigt fin:
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
En annan strof som jag tycker mycket om är skriven av Werner Aspenström:
Regnar gör det alltid.
Ibland våldsamt. Ibland duggande,
nästan omärkligt.
Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss
som våta terrier.
Eller försynt, så att ingen märker
att vi gråtit.
Och så en fantastisk strof av vår nyblivna akademiledamot Jila Mossaed:
Allt var vitt när jag
vaknade och satte mig på sängkanten
Vek ihop drömbilderna
och lade dem under kudden
Karin Boye skriver om kärlekens starka känslor:
Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Slutligen en annan fin strof om kärlek av Lars Forsell:
I ljumsken har du en narighet
Som du skäms för lite
Den må du ha
För mig är den en smula morgon
Har du några favoritstrofer som du vill dela med dig av såhär på Världspoesidagen?
Det finns mycket som är bra med att vara lärare på Estetiska programmet, men några av höjdpunkterna är när lärare och elever får ta del av de föreställningar och utställningar som eleverna gjort i sina karaktärsämnen. För mig som kärnämneslärare innebär det inte sällan att jag får se en sida av eleverna som de inte alltid visar mig.
Igår var det dags för teatertreornas slutproduktioner som i år bestod av två delar. Först ut var en monolog som var ett utdrag ur Fredag klockan fyraav Fredrik Ekelund om Börje som mist mycket av det som varit viktigt i hans liv och nu längtar bort. Pjäsen är en enaktare som var Fredrik Ekelunds debut och sattes upp på Galleri 21 i Malmö 1997.
Huvudföreställningen var Sannas sanna jag från 2014 skriven av Rasmus Lindberg. Det är en pjäs om handlar om Sanna, en tonåring, eller kanske en vuxen, som berättar om sitt liv som frikyrkobarn och hur uppväxten påverkat henne. En riktigt cool föreställning där rollen som Sanna vandrar genom ensemblen och scener flyter in i varandra. Samtidigt som en version av Sanna skriver om sitt liv rör sig ensemblen runt henne och gör som hon skriver. Ett annorlunda sätt att ta någon slags makt över sitt liv.
Flera bra saker i en alltså, men elevframträdanden är definitivt en riktigt bra sak. Visst inkräktar deras produktioner alltid med mina kurser och visst skapar det ibland en viss stress och irritation hos mig, men mest är det bara riktigt fint att få se dem på scenen.
Jag och en kollega diskuterade nyss det faktum att fördomsfulla och till och med sexistiska skämt fortfarande verkar gå hem i vissa kretsar nära oss. För mig är det ofattbart, men tyvärr verkar det definitivt inte vara ovanligt. Fortfarande behövs alltså böcker som fungerar som ögonöppnare för de som fortfarande tror att det inte finns några som helst problem med jämställdhet eller synen på kvinnor i Sverige.
Katarina Wennstams bok Har du ingen humor? består av inlägg som tidigare publicerats på Instagram och dessa inlägg är indelade i fyra kapitel Ord som skaver, Sådant man bara säger, Min feministiska kamp och Våldtäkt på film. Gemensamt är att de bemöter saker som vissa “bara säger på skämt” och även om inte alla skrattar kan även en pinsam tystnad vara ett accepterande.
Det jag saknar är mer teori som jag tycker borde finnas i en bok med underrubriken “En snabb guide till jämställdhet”. Inte heller finns exempel om t.ex. ekonomiska skillnader som har med kön göra. Med det sagt förstår jag Wennstams urval och tycker att det här är en bra liten bok. Ett bokpaket med Har du ingen humor?, Mot framtiden av Clara Henry och Ta det som en man av Hampus Nessvold borde ges till varje tonåring. Dessutom tycker jag att samma bokpaket borde vara en självklarhet i present till de flesta män som fyller mer än 45. Eller kanske 30. Eller 20. Faktiskt till ganska många kvinnor också när jag tänker efter. Definitivt till alla som blivit föräldrar.
När jag läste Ally Hughes har sex ibland av Jules Moulin var den precis vad jag behövde. Lättläst och lättsmält tidsfördriv när jag fick några timmars oväntad lästid. Ingen speciellt bra bok, men inte dålig heller. Den fyllde helt enkelt sin funktion. Gott så.
Vi får lära känna Ally Hughes i två tid. En då hon som ensamstående professor och mamma och professor tillbringar en romantisk helg med en elev, som tekniskt sett just blivit en före detta elev. Nästa tidsperspektiv är många år senare när hennes dotter tar med en man hem på middag och det självklart är samme före detta elev. Rätt charmigt och oförargligt om än väldigt förutsägbart.
Jag skulle rekommendera Ally Hughes har sex ibland till den som, precis som jag, behöver en lättsam bok under en dag med tillgång till lästid, men ingen utvilad hjärna. Vid ett sådant tillfälle är den perfekt.
För flera månader sedan påbörjade jag Sharon Boltons senaste bok Hantverkaren, eller egentligen var det The Crafsman jag påbörjade, för jag läste på engelska. Jag fastnade inte alls och var väldigt besviken, eftersom Bolton länge varit en stor favorit. När den kom ut på svenska började jag om, för att se om det var språket som gjorde det, men nej, jag fastnade inte nu heller. Hade det varit en bok av en annan, okänd författare hade boken aldrig fått en tredje chans, men Boltons senaste fick det och jag läste inledningen på svenska, men bytte sedan till engelska. Inte för att det var något som helst fel på översättningen, men för att min Kindle ofta är den läsplatta jag föredrar.
Historien börjar i slutet när Florence Lovelady reser till det lilla samhället Sabden för att vara med på begravningen av begravningsentreprenören Larry Glassbrook. Han som var den skyldige i det fall som var startpunkten på en fantastisk karriär som utredare för Florence och han har tillbringat sina sista 30 år i fängelse. Vi förflyttas sedan tillsammans med henne tillbaka i tiden då flera tonåringar försvinner och vad det visar sig blir levande begravda. Florence arbetar med fallet och har aldrig riktigt kunnat släppa det. Nu när hon rest tillbaka till det lilla samhället, tillsammans med sin tonårsson, väcks många minnen till liv. Än värre blir det då händelser från det förflutna börjar upprepa sig.
Sharon Bolton är skicklig på att bygga upp en både trovärdig och inte sällan obehaglig stämning. Florence upplevelser i det lilla samhället är intressanta att följa, men det är nutidsberättelsen jag har lite svårt för. Sammantaget är det här ändå en spännande bok som är väl värd att läsa. Mest gillar jag kanske kopplingarna till häxprocesserna i Pendle på 1600-talet, som ligger precis där utredningen pågår och det faktum att kvinnor hade det rätt svårt även då Florence blev polis. Helst skulle hon koka kaffe till männen och inte lägga sig i utredningen för mycket.
Tydligen ska det bli en bok till om Florence Lovelady, men den verkar inte komma i år som utlovats utan släpps istället 2020. Boken heter The Poisoneroch där återvänder Lovelady återigen till Sabden för att uppfylla ett löfte till den nu avlidne Larry Glassbrook.
Det är lätt för oss (och kanske lite oansvarigt) att säga att det är nya generationer som ska rädda världen, men jag blir trots allt alltid väldigt glad när jag läser bra böcker för unga som behandlar viktiga ämnen. Clara Henrys Mot framtiden* är en sådan bok. Jag lyssnade på författarens inläsning av boken och den funkade fint i det formatet. Däremot är jag glad att jag sedan lånade den på biblioteket, för det är helt klart en bra bok att bläddra i och en fin bok att köpa till någon ung person i present.
Clara Henry inleder med att berätta om sin farfar och hur han blev feminist, men kanske inte egentligen. Jag känner igen resonemanget från t.ex. min egen pappa, som aldrig skulle kalla sig feminist, men som inte heller förstått varför hans döttrar inte skulle kunna göra samma saker som andras söner. Frågan är å andra sidan inte vem som kan räknas som feminist, för där tycker jag att vi ska vara generösa, utan vad det egentligen innebär att kalla sig feminist.
Mot framtiden är en bra grundkurs i feminism, men också en bra bok för den som redan vet lite, men inte riktigt orkar med alla jobbiga och inte sällan ifrågasättande frågor och kommentarer. I de avslutande delarna finns många bra exempel på hur dumma kommentarer kan besvaras och tankar om när det kanske inte är någon idé. Jag tycker verkligen om hur Clara Henry resonerar med sig själv om vad som är feministiskt och vad som inte är det och gillar att hon försöker vidga den ofta väldigt trånga feministdefinitionen, som liksom våra könsnormer behöver vidgas. Det kan inte vara så att det är ett krav på feminister att vara vänsterradikala, vegetarianer som aldrig sminkar sig och definitivt inte rakar sig någonstans.
Mot framtiden är också allmänbildande. I inledningen finns en användbar ordlista och vi får också veta lite om historiska feminister. Framför allt är det dock en personlig berättelse om hur Henry blev feminist, varför det varit viktigt för henne med jämställdhet, vilka skeva förväntningar som finns på såväl flickor, som pojkar, liksom på kvinnor och män och hur hon vid alldeles för många tillfällen behandlats annorlunda för att hon är tjej. Hur kan det till exempel vara okej för så många att ha en åsikt om en kvinnas utseende?
Vad som också är viktigt och bra är att Mot framtiden är en väldigt rolig bok. Clara Henry bjuder på sig själv och förflyttar sig lätt mellan det mer lättsamma och det tunga och hemska. Hon tar upp viktiga frågor som samtycke, diskuterar aborträtt och förklarar skillnaden mellan att hålla sig på rätt sida gränsen och gå över den. Trots att jag egentligen är för gammal för att tillhöra den primära målgruppen tyckte jag mycket om Mot framtiden och jag är glad att det finns förebilder som Clara Henry för de som växer upp idag.
* Bokens underrubrik är “En simpel guide till att krossa patriarkatet” och jag inser att den kamp jag för mot mina elever om att inte direktöversätta simple till simpel, som för mig klickar väldigt negativt, utan istället använda ordet enkel mycket troligt är förlorad.
Jag har just avslutat läsningen av Mhairi McFarlanes nya bok Det kommer aldrig vara över för migoch något oväntat fulgrät jag de sista sidorna. Ett bra betyg helt klart, då det här verkligen är en bok med karaktärer att engagera sig i. Inte den mest överraskande, men inte heller helt förutsägbar. McFarlane är riktigt skicklig på att blanda det lättsamma med allvar och den här gången faktiskt en hel del svärta.
Georgina är vår hjältinna, men en på många sätt misslyckad sådan. Hon är 30 år, har ett kasst jobb som servitris på Sheffields kanske sämsta restaurang, en självupptagen skithög till pojkvän och en ganska otrevlig sambo. Det hon också har är goda vänner och en familj, som inte är perfekt, men som ändå vill henne väl. Det är när svågern Mark frågar om hon kan tänka sig att jobba en kväll på en av hans klienters nyöppnade bar, som livet vänder lite. För första gången på länge trivs hon och när ägaren Dev erbjuder henne ett fortsatt jobb vill hon verkligen tacka ja. Det är bara det att Devs bror och partner har dykt upp och han är oroväckande lik killen Georgina var ihop med i skolan, men inte sett sedan en mycket misslyckad avslutningsdans.
Mhairi McFarlane är så himla rolig och jag fnissar mig igenom större delen av Det kommer aldrig vara över för mig. Fram till fulgråtandet då, som jag var nästan helt oförberedd på. Georgina är så himla lätt att tycka om och berättelsen om hur hon försöker skapa sig ett bättre liv är lätt att engagera sig i. Sedan imponeras jag faktiskt av Helena Johanssons översättning och tycker att hennes hantering av de rappa dialogerna med en rad ordskämt funkar fint. Det här är bra, välskriven underhållning med djup och sådana böcker hittar jag inte så ofta som jag önskar. Det enda tråkiga är att den tar slut alldeles för snabbt och nu börjar ännu en lång väntan på en ny bok av Mhairi McFarlane.
Man Booker International Prize har presenterat sin långa lista och det är riktigt coolt att den innehåller en svensk författare, nämligen Sara Stridsberg som nomineras, men inte för sin senaste bok Kärlekens Antarktis utan för Drömfakulteten från 2006. Boken heter på engelska The Faculty of dreamsoch är översatt från svenska till engelska av Deborah Bragan-Turner.
Man Booker Internationals långa lista är som alltid intressant. På listan bestående av totalt 13 böcker återfinns en rad titlar som skulle passa bra i min strävan att läsa geografiskt bredare.
De andra nominerade är:
Celestial Bodiesav Jokha Al-Harthi översatt från arabiska av Marilyn Booth.
En bok som utspelar sig i Oman och handlar om tre systrars uppväxt och liv. Författaren är själv född i Oman, utbildad i Edinburgh och arbetar nu på Sultan Qaboos University.
Can Xue anses av många vara en av de mest betydelserika kinesiska författarna idag. Namnet är en pseudonym för Deng Xiaohua född 1953, som debuterade 1983. Love in the New Millenium handlar också om kvinnor och beskrivs som märklig och humoristisk.
The Yearsav Annie Ernaux översatt från franska av Alison Strayer.
Anne Ernaux är en fransk författare och professor som bland annat belönats med priset Prix Renaudot redan 1984. Nu har hon hunnit bli 78 år gammal. Boken The Years publicerades i Frankrike redan 2008 och är en självbiografi om åren 1941-2006.
At Dusk av Hwang Sok-yong översatt från koreanska av Sora Kim-Russell.
Hwang Sok-yong kommer från Sydkorea, men han föddes i det ännu inte delade Korea 1943. Under perioder har han levt i exil i bland annat USA och Tyskland, men nu bor han återigen i Sydkorea. At Dusk handlar om Park Minwoo, en äldre man som ser tillbaka på sitt liv.
Jokes for the gunman av Mazen Maarouf översatt från arabiska av Jonathan Wright.
Mazen Maarouf föddes i Beirut 1978 dit hans palestinska föräldrar flytt. Nu är han bosatt i Reykjavik och Beirut. Jokes for the gunman är en novellsamling och Maarouf jämförs med t.e. Etgar Keret. I april ger Modernista ut den på svenska med titeln Vitsar för milisen, översatt av Tetz Rooke, professor i arabiska språk vid Göteborgs Universitet.
Four soldiersav Hubert Mingarelli översatt från franska av Sam Taylor.
Hubert Mingarelli är en fransk författare från Mont-Saint-Martin. Four soldiers är en kortroman som utspelar sig under det ryska inbördeskriget 1919. Berättaren Benia slåss vid fronten nära Rumänien i ett krig jag inte har någon koll på. Det här låter som en typisk bok för Man Booker Prize. Män och krig är populära teman.
The Pine Islands av Marion Poschmann översatt från tyska av Jen Calleja.
The Pine Islands handlar om Gilbert Silvester, som för för sig att hans fru är otrogen och därför flyr till Japan. I Tokyo kommer han i kontakt med den store poeten Bashos skrifter och bestämmer sig att resa i hans fotspår till Pineöarna.
Marion Poschmann är född 1969 och bor i Berlin. Hon har fått stor uppmärksamhet för denna hennes senaste roman och svenska Norstedts ska ha köpt rättigheterna.
Mouthful of birdsav Samanta Schweblin översatt från spanska av Megan McDowell.
Samantha Schweblin föddes 1978 i Buenos Aires och debuterade med novellsamlingen El núcleo del desturbio 2002. Hon utsågs 2010 till en av de bästa unga spanskspråkiga författarna av Granta.
Mouthful of birds är en novellsamling som sägs påminna om en sömnlös natt. Oklart vad det betyder. Jag vet i alla fall att jag kämpade med hennes debutroman Räddningsavstånd, efter att ha lyssnat till henne på Stockholm Literature. Den var bra, men väldigt tung, mörk och svårläst. Jag får ge den en ny chans när hjärnan är påslagen.
På svenska heter boken Styr din plog över de dödas ben och gavs ut 2010 av Ariel Förlag. Den handlar om Janina Dusezjko, en dam i sexioårsåldern som blir av med sina två hundar. Den låter ungefär lika absurd som författarens andra böcker och kanske är det därför hon inte lockar mig.
Olga Tokarczuk verkar däremot vara en stor favorit hos Man Booker-juryn, då hon vann priset förra året för Flights (gavs ut på svenska 2009 med titeln Löparna)
I The Shape of ruins väntar Juan Gabriel Vásquez på att hans tvillingflickor ska födas och blir under tiden vän med Doctor Benavides. Genom honom introduceras han för Carlos Carballo, en medelålders man som är helt fixerad vid en konspirationsteori kring mordet på politikern Jorge Eliécer Gaitán 1948.
Juan Gabriel Vásquez är en colombiansk författare född 1973 i Bogotá, men nu boende i Barcelona. Flera av hans böcker har getts ut på svenska av Brombergs förlag. Senast En tagg doppad i honung (Las reputaciones).
Nederländske Tommy Wiringa är ännu en författare som getts ut på svenska av Brombergs förlag. Hans bok Det här är namnen kom ut 2016. The Death of Mudras Idrissi handlar om två systrar som reser till föräldrarnas hemland Marocko. En helt ny upplevelse då de inte längre är de fria kvinnor de är i Europa. Det som skulle bli en drömresa, förvandlas istället till en katastrof.
The Remainderav Alia Trabucco Zerán översatt från spanska av Sophie Hughes.
Alia Trabucco Zerán föddes 1983 i Santiago, Chile och har studerat i såväl USA som Storbritannien. The Remainder är hennes debutroman och utspelar sig i hemstaden. Den handlar om tre barn till aktivister under den maktkamp som gav Pinochet makten. De bär en skuld som beror på föräldrarnas agerande, medan föräldrarna menar att de kämpade för ett bättre land för sina barn.
Den korta listan bestående av sex titlar presenteras 9/4 och då hoppas jag att Sara Stridsberg finns med. Jag lockas också av böckerna av Jokha Al-Harthi, Hwang Sok-yong, Juan Gabriel Vásquez, Tommy Wieringa och Alia Trabucco Zerán
Egentligen är det onödigt att bada när man kan duscha, men eftersom vi lyckas hålla oss till en rekordlåg vattenräkning i den tydliga ohygieniska familjen O, brukar jag unna mig ett bad ibland. Bäst är det med massor av badskum eller badolja, en riktigt bra bok och kanske ett glas vin.
Lördagens badbok var Det kommer aldrig vara över för migav Mhairi McFarlane, en bok jag snart läst ut och tycker mycket om. Lagom lättsamt för en stund i badkaret.
Originaltiteln är Don’t you (forget about me) som ju är en gammal låt av Simple Minds, kanske mest känd för att den spelades i kultfilmen Breakfast Club i alla fall tänker jag på filmen när jag hör låten. På svenska har titeln istället plockats från en låt av Håkan Hellström och som stort fan av densamme. Texten funkar hyfsat till bokens innehåll, även om texten i Simple Minds låt stämmer bättre. Huvudpersonerna träffas igen efter lång tid och frågan är: “Will you recognize me? Call my name or walk on by?”
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se:
Cookie-policy
