Allt jag vet om kärlek av Katja Timgren är en kortroman om den första, riktiga kärleken. Kärleken mellan Axel och Petter närmare bestämt. De som möts i en trappa på skolan och blir blixtförälskade. Kärleken som är helt annorlunda än något Alex varit med om tidigare. Han som är en ordentlig och lite blyg kille vågar så mycket mer med Petter vid sin sida och världen förändras för alltid. Petter är så fylld av liv och så lätt att bli förälskad i. Det ska dock visa sig att Petter inte är så enkel att älska och att hans depression ibland gör hans liv nattsvart. Ibland försvinner han bokstavligen och vid flera tillfällen har han försökt ta sitt liv.
Timgren bjuder på en vacker kärleksberättelse om en kärlek som borde övervinna allt, men som inte är okomplicerad och som inte kan få det svarta hålet inom Petter att försvinna. Mina tankar går till tredje säsongen av Skam och kärleken mellan Isak och Even. Den som är passionerad och alldeles underbar, men också ganska så svår ibland.
Det här är den första bok jag läser av Katja Timgren och jag tycker mycket om hennes språk och sättet hon berättar sin historia på. Det är vackert, suggestivt och känslosamt utan att bli smörigt. Jag vill definitivt läsa mer av henne. När det gäller Alex och Petter vill jag också veta mer. Kortformatet är snyggt, men lämnar mig med många frågor.
Under våren körde jag utmaningen “Tänk snabbt” men det började bli svårt att hitta fem punkter med vettiga alternativ. På onsdagar framöver kommer jag istället att bjuda på “veckans kulturfråga” och hoppas att ni vill hänga på.
Veckans fråga är följande:
Vilken är den bästa bok du läst i sommar?
Mitt svar på frågan blir inte en bok, utan en trio, för som vanligt är det omöjligt att begränsa till bara en bok. Jag väljer Frankissstein av Jeanette Winterson och Rodham av Curtis Sittenfeld. Två böcker med ett fantasifull och vasst innehåll, som utan att skriva någon på näsan diskuterar viktiga samhällsfrågor inte minst om tolerans. Sedan vill jag lyfta fram Mike Gayles nya bok All the lonely people som är en varm och fin berättelse om kärlek och vänskap.
Besvara gärna frågan du också, i en kommentar, på din blogg eller i sociala medier. Välj en, två, tre eller tio bra sommarböcker. Länka gärna så att jag kan läsa svaret.
Beatrice är tredje delen i Lina Bengtsdotters serie om polisen Charlie Lager och även denna gång står en försvunnen flicka i centrum. Beatrice är bara ett spädbarn och självklart orsakar hennes försvinnande ett febrilt polisarbete. Hennes mamma Frida hade som vanligt ställt ut hennes vagn på altanen för att låta sin dotter sova, men när hon skulle hämta in henne var barnvagnen med Beatrice borta. Fridas man Gustav Palmgren, som är tolv år äldre än honom, är en framgångsrik affärsman och något av en lokal kändis. Det visas sig dock snart att alla definitivt inte älskar honom.
Charlie och hennes kollegor kallas till Karlstad för att delta i sökandet och det är dags för henne att försöka kravla sig upp från den totala botten hon befunnit sig på än en gång. Hade jag inte brytt mig om Charlie skulle det känts lite segt att följa ännu en kris, men jag har hopp om att livet ska vända för henne. Ett gott tecken är att hon nästan lyckas skrämma sig själv efter några mindre bra beslut. Den nya kollegan Greger känns som ett lovande tillskott som kanske kan bidra till att Charlie Lagers liv blir lite mindre nattsvart.
Parallellt med berättelsen om Beatrice finns den om Sara. En berättelse som vi först inte vet när den utspelar sig, men som det är lätt att förstå hör ihop med huvudberättelsen. Sara bor på LVU-hemmet Rödminnet, som tidigare varit mentalsjukhus, och blir där vän med Lo Moon, en flicka som vi första anblick verkar kaxig och hård, mest av allt längtar efter sin mamma som aldrig kommer. Först känner jag mig lite skeptisk till den här bihistorien, men jag tycker om hur Bengtsdotter kopplar samman den med resten av boken på flera olika sätt.
Beatrice är bra och lättläst underhållning som med sitt relevanta innehåll också ger läsare lite att fundera kring. Teman som föräldraskap och utsatthet är centrala och frågor kring vad som egentligen kan köpas för pengar behandlas på ett bra sätt. Klart är att lycka i alla fall inte är en av de saker som pengar kan lösa åt en. Bengtsdotter har hittat sin stil och hon gör det bra, men blir det fler böcker om Charlie Lager (och det hoppas jag att det blir) måste det hända något mer så att huvudpersonen inte blir en av de många deckarkaraktärer som slutar utvecklas. Intressanta huvudpersoner kan däremot fortsätta lyfta en serie och en sådan hoppas jag att Charlie Lager fortsätter att vara. Bengsdotters böcker är nämligen perfekt underhållning och var precis vad jag behövde för att få igång en trög läsning.
Camilla Grebe har för andra gången tilldelats priset Glasnyckeln, som delas ut av Skandinaviska kriminalsällskapet till bästa nordiska kriminallitterära verk. Priset har funnits sedan 1992 och 2018 vann Grebe priset för Husdjuret.
I år får hon priset för fantastiska Skuggjägaren som ni verkligen MÅSTE läsa om ni inte redan gjort det. Så här skrev jag om den när jag läste den i november:
Skuggjägaren är riktigt, riktigt bra och jag slukade den. När jag läst sista sidan drabbades jag av den tomhet som en fantastisk läsupplevelse kan ge. Jag insåg nämligen att en bok inte skrivs på några veckor och att det därför kommer att dröja ett tag innan Camilla Grebe kommer med en ny bok. Det är därför jag är avundsjuk på er som har Skuggjägaren oläst. Det är nämligen en kriminalroman utöver det vanliga.
Boken om fyra generationers poliskvinnor är otroligt välskriven och jag tror att Grebe kommer att håva in fler priser i höst. Kanske Årets bok, som Skuggjägaren nominerats till. Mest av allt vill jag dock att hon skriver en ny bok. Snabbt, snabbt. Hela inlägget om boken hittar du här.
Nya ungdomsböcker kräver lite extra uppmärksamhet och därför blir det ett separat inlägg med de av höstens ungdomsböcker som lockar mig. De flesta är för ungdomar över 12 år, men några mellanåldersböcker har fått slinka med. Listan känns ändå ovanligt kort tycker jag. Är det någon lysande titel jag missat?
Det går självklart inte att låta bli att nynna på Eleanor Rigby när man läser All the lonely people av Mike Gayle, men det är något jag absolut kan stå ut med. Det här är nämligen en av de finaste böcker jag läst i år och låten är inte så tokig den heller.
Hubert Bird lämnade Jamaica för London i slutet av 50-talet. Hans vän Gus har redan gjort resan och verkar ha skapat sig ett nytt liv. När Hubert anländer inser han att London inte alls är paradiset på jorden, men han kämpar på. Jobbet han få på ett varuhuslager är inte dåligt, men han utsätts för rasism dagligen och inser att han inte är välkommen. Chefen håller dock på honom och den värsta av hans plågoandar avskedas. När han sedan får syn på Joyce som arbetar på varuhuset får livet en mening. Deras förhållande ses inte på med blida ögon och Joyce familj väljer att bryta med henne, men inget och ingen kan få dem att släppa varandra.
Hubert är nu en bit över 80 och änkling. Han bor kvar i huset i Bromley som han delade med Joyce och har inte ändrat på någoting. Dottern Rose har bott i Australien i 20 år och även om hon ringer en gång i veckan saknar Hubert hennes sällskap. För att inte oroa henne har han hittat på tre vänner som han säger sig umgås med, men i verkligheten sitter han ensam hemma med katten Puss som enda sällskap. När grannen Ashleigh ringer på dörren för att presentera sig och dottern Layla är han varken speciellt trevlig eller tillmötesgående. Däremot har han svårt att säga nej när hon en tid senare ringer på igen och ber honom passa Layla så att hon ska kunna på på en jobbintervju. “The beginning of a beautiful friendship”, ska det visa sig då Ashleigh inte ger sig, utan fortsätter att se till att Hubert inte behöver vara ensam. När dottern Rose berättar att hon ska hälsa på inser Hubert att han måste försöka skapa sig ett liv som liknar det han fantiserat ihop.
Parallellt med den nutida berättelsen där grannen lockar ut Hubert i världen igen får vi följa hans liv med Joyce och de två berättelserna är båda välskrivna och relevanta. London i mitten av 1900-talet är ingen enkel plats för någon från Jamaica och blandäktenskap ses inte på med blida ögon. Rasismen drabbar inte bara Hubert, utan också Joyce, men hon låter det inte påverka henne. Riktig kärlek är ingenting man slarvar bort.
Gayle låter en grupp ensamma människor hitta en gemenskap och även om det blir lite väl mycket mot slutet är det här en riktigt bra bok med karaktärer att älska. Hubert är en av de trevligaste karaktärer jag läst om på väldigt länge och Gayle bjuder på ett riktigt komplext och fint porträtt av en man som lämnade allt, fick sitt livs kärlek och ett bra liv som han sedan förlorade. En bra bok är en som snurrar i huvudet även när du inte läser och Allt the lonely people är en sådan bok. Jag hoppas verkligen att Norstedts fortsätter sin utgivning av Mike Gayles böcker så att fler får lära känna Hubert Bird, en ovanligt älskvärd man.
Bara Alice kom ut på svenska 2000 och heter i original After you’d gone och är Maggie O’Farrells debutroman. Jag köpte den av en slump då jag föll för det vackra, röda omslaget och det är jag glad över då O’Farrell varit en favorit sedan dess.
Nu var det alltså 20 år sedan jag läste boken om Alice som ska hälsa på sin familj i Skottland, men istället återvänder till London, blir överkörd av en bil och hamnar i koma. Varför hon vände tillbaka och vad som egentligen hände är vad boken utreder och just hemligheter är något som O’Farrell brukar stanna vid. Jag minns egentligen inte så mycket av bokens handling, mer än att jag fastnade för Alice berättelse och dessutom för O’Farrells sätt att berätta om henne.
Jag har just sett Hannah Gadsbys föreställning Nanette från 2018, som finns på Netflix och är helt golvad. Jag tror aldrig att jag skrattat och gråtit (!) så mycket till en föreställningen med en stå-upp-komiker. Hannah Gadsby är helt klart en komiker som inte liknar någon annan. Jag är så sjukt imponerad av henne och det budskap hon för fram är riktigt viktigt.
Hannah Gadsby kommer från Tasmanien och berättar om hur det var att växa upp i en riktigt konservativ miljö, något som inte direkt blev varken bättre eller lättare då hon insåg att hon är homosexuell. Föreställningen som hölls på Sydney Opera House 2018 och handlar bland annat om att vara lesbisk och enligt många “okvinnlig”. Jag gapskrattar åt hennes berättelser om homosexuellas dåliga rykte på Tasmanien under hennes uppväxt, hur brutala “letters to the editor” var. Som “slow Twitter”. Skrattar, men sätter skrattet i halsen, när hon berättar om hur hon äntligen vågade erkänna för sin mamma att hon var “a little bit lesbian, (babysteps you know)” och mamman uttrycker en önskan dottern skulle bespara henne den informationen.
Jag fnissar åt hur hon anklagats för att ha med för lite “lesbian content” i sina föreställningar och hur Pablo Picasso led av den psykiska sjukdomen misogyni. Sedan gråter jag på riktigt när hon berättar om varför hon inte hatar män, men varit rädd för många av dem och hur hon både misshandlats och våldtagits. Just de tvära kasten mellan det roliga och det nattsvarta är så effektfullt och Nanette är verkligen en skickligt komponerad föreställning. “My story has value”, säger Hannah Gadsby och hon har så rätt.
“Fear difference and you learn nothing” säger Gadsby i slutet av föreställningen och påpekar vikten av att vi ser världen ur olika perspektiv. Att vi låter olika röster komma till tals. Gadsbys röst är viktig och jag är glad att jag äntligen har upptäckt den.
I gårdagens GP listade Victoria Greve de böcker hon ser fram emot mest i höst. Jag har också valt mina 20 favoriter varav några är gemensamma med Greve, men de flesta inte. Kanske för att författare som Lars Norén och Klas Östergren absolut är stora, men inte tilltalar mig nämnvärt. Hundparken av Sofi Oksanen hade kunnat platsa på listan om utgivningsdatumet inte flyttats till februari.
En ny bok av Kjell Westö är en stor händelse. Jag upptäckte honom ganska sent, när jag lyssnade på hans sommarprogram 2014 och därefter läste den fantastiska Hägring 38 från 2013. Mötet med honom på förlaget Schildts & Söderström våren 2015 tillsammans med stora delar av bokbloggarmaffian var en höjdpunkt i livet.
Nya boken handlar om stjärndirigenten Thomas Brander och beskrivs som ” en modern och oemotståndlig skärgårdsberättelse – om musik och gemenskap, framgång och ensamhet – tecknad med lika delar värme och allvar”.
Elisabeth Åsbrink skriver en roman och jag ser fram emot att läsa. En roman som kan definieras som autofiktion, då den handlar om hennes familjs historia. Vi får följa kvinnorna Rita, Sally och Katherine och ta del av hemligheter och lögner som förs vidare från en generation till en annan, som så ofta i familjer.
Jag absolut älskar Crossans prosalyriska ungdomsböcker och ser väldigt mycket fram emot att läsa denna bok som vänder sig till vuxna. En bok om otrohet, kärlek och sorg där vi får följa Ana som haft en hemligt förhållande med Connor under flera år när hon av en slump får veta att han dött.
Ännu en författare som tidigare främst skrivit för ungdomar och vars böcker jag tyckt mycket om. Fjärilsvägen är berättelsen om hans mamma Birgitta och det tuffa liv hon levde. Ett liv som Lundberg först skrev om i krönikan Historien om mammas lidande bär många namn, där han diskuterar Édourd Louis bok Vem dödade min far och ställer frågan vem dödade min mor?
Fjärilsvägen ser på pappret ut som en av höstens viktigaste böcker.
Jag absolut älskar Sara Lövestams grammatikböcker och ser verkligen fram emot hennes nya Handbok för språkpoliser. Att jag som svensklärare också är något av en språkpolis är kanske inte så oväntat. Inte så trevligt heller om jag ska vara ärlig, då språkpoliser helt ärligt är rätt irriterande besserwissrar. Med detta sagt är jag peppad på att få svaret på den viktiga frågan “hur hårt ska man bestraffa en särskrivare?”
Maggie O’Farrell tillhör mina absoluta favoritförfattare och hennes nya bok Hamnet har redan hyllats av kritikerna. Berättelsen om Hamnet och de händelser som inspirerade William Shakespeare att skriva Hamlet låter både annorlunda och bra. Det här kan helt klart bli en av höstens stora läsupplevelser.
Abdellah Taïa tillhör också mina absoluta favoriter och varje ny bok gör mig mer imponerad av honom. Det långsamma livet handlar om Mounir, en 40-årig homosexuell marockan som bor i Paris och vars liv förändras efter terrorattentaten i Frankrike 2015. Taïa skriver som vanligt om utanförskap och de människor som vi noterar, kanske blir rädda för, men egentligen inte ser som betydelsefulla eller ens mänskliga.
Kallifatides nya bok handlar om Christo som lämnar Athen för Sverige under 60-talet och möter ett mycket annorlunda land där han inte med självklarhet passar in. Det låter självbiografiskt, men Kallifatides brukar ofta lyckas skapa texter som är både relevanta och allmänmänskliga.
Jag absolut älskade Eli Levéns debut med den fantastiska titeln Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats. För den belönades han med Katapultpriset för bästa skönlitterära debuten 2010. Nu är han äntligen tillbaka med berättelsen om Robin som förlorar Felix och reser till New York för att försöka hitta sig själv.
Det var länge sedan jag läste något av Salman Rushdie som nu hakar på trenden att parafrasera och modernisera klassiska verk. I detta fallet Cervantes Don Quijote som i Rushdies version handlar om den förvirrade läkemedelsförsäljaren Quichotte som tillsammans med sin imaginära son Sancho upptäcker ett Trumpifierat USA.
Abi Daré debuterar med berättelsen om fjortonåriga Adunni som drömmer om utbildning, men istället blir bortgift med en mycket äldre man. Hennes liv är kanske inte ovanligt i hemlandet Nigeria, men hon hade hoppats på något helt annat. Boken belönades med the Bath Novel Award 2018 och verkar både intressant och viktig.
Yaa Gyasis debut Vända hem är en fantastisk bok och förväntningarna på uppföljaren är därför skyhöga. Inte av denna värld handlar om Gifty som studerar neurovetenskap vid Stanforduniversitetet och drömmer om att hitta ett medicinsk behandling för depression och beroende. Skälet är personligt, då hennes bror som tidigare var en lovande idrottsman, nu blivit tablettberoende och dessutom begränsas hennes mammas liv av en kraftig depression.
Bärarna är Schiefauers första bok för vuxna och kan ses som en replik till radioföljetongen Smittan som hon skrev manus till. Vi tas med till en värld där en smitta har härjat i många decennier, en smitta som tvingat män och kvinnor att leva åtskilda. Trots detta vill Nikki och Simone skaffa barn, något de inte kan lösa utan hjälp.
I sin första bok för vuxna låter Jacqueline Woodson oss följa en medelklassfamiljs resa från 1920-talets Södern till dagens New York. De olika familjemedlemmarnas berättelser vävs samman och jag hoppas att Woodson lyckas skapa ännu en poetisk, vacker och relevant bok.
Jag har ännu bara läst Haigs självbiografiska böcker, men ser mycket fram emot att läsa Midnattsbiblioteket. Boken handlar om Nina som med hjälp av böckerna på midnattsbiblioteket får en chans att leva om sitt liv och radera alla händelser som hon ångrar.
Paricio Prons roman om en separation tilldelades Premio Alfaguara för bästa roman 2019. Vi får följa ett par, hon arkitekt och han essäist, som levt tillsammans i Madrid i fem år, men nu går skilda vägar. Pron verkar få in en hel del kritik om vårt samhälles syn på kärlek och låter som en författare jag vill bekanta mig med.
Ännu en personlig favorit som kommer med ny bok i höst. Majgull Axelsson berättar om gymnasieläraren Lykke som tar hand om Fatima som blivit övergiven av sina adoptivföräldrar och som egentligen inte alls föddes som Fatima. Kort beskrivning på förlagets hemsida, men Axelsson brukar alltid vara bra.
Jag skrev just ett nostalgiinlägg om Changs moderna klassiker Vilda svanar och visste inte då att hon är aktuell i höst med en ny bok. De osannolika systrarna Soong är en biografi om tre systrar från Shanghai som kom att spela avgörande roller i Kinas moderna historia. Ai-Ling gifte sig med en av Kinas rikaste män, bankmannen H. H. Kung, Ching-Ling gifte sig med Sun Yat-sen, Republiken Kinas första president och var en av landets vice-presidenterna 1959-1972, Mei-Ling var en viktig politiker som gifte sig med Chiang Kai-shek, ledare för Koumintang och senare också president.
Naosie Dolans debutroman handlar om irländska Ava som bor i Hong Kong där hon arbetar som engelsklärare. Hon umgås med den förmögne bankmannen Julian, som verkar älska henne men som hon ser som en vän hon tycker mycket om. När hon senare lär känna juristen Edith väcks andra känslor.
Yoko Tawada är en författare jag är väldigt nyfiken på, men ännu inte läst något av.Sändebudet utspelar sig i ett postapokalyptiskt framtida Japan där en landet har isolerat sig efter en stor katastrof. Det låter nattsvart, men boken beskrivs som oväntat rolig och ljus.
Ges ut av Bokförlaget Tranan, 18 november
Vilka böcker i höstens utgivning ser du mest fram emot att läsa?
Här finns listan med alla böcker jag ser fram emot i höst och ungdomsböckerna får ett eget inlägg senare.
En av mina största favoriter Curtis Sittenfeld är aktuell med Rodham, en kontrafaktisk roman med en fiktiv Hillary Clinton i huvudrollen. Precis som i verkligheten träffar den unga Hillary Rodham den snygge, karismatiske och väldigt långe Bill Clinton när hon studerar juridik på Yale. De blir ett par och den tredje gången han friar säger hon inte ja, som hon gjorde i verkligheten, utan nej. Därefter tar hennes liv utan Bill en på många sätt annan väg och det är nu Sittenfelds roman blir riktigt intressant.
I verkligheten blev Hillary med efternamnet Clinton USA:s första dam 20 januari 1993, tillträde som senator 2000, förlorade de demokratiska primärvalen 2008 och fick se Barack Obama som presidentkandidat, slutligen bli demokraternas kandidat 2016 och trots att hon fick fler röster, se sig besegrad av Donald Trump. I boken blir Hillary Rodhams karriär en annan och Sittenfeld förändrar presidentlängden rejält i sin alternativa berättelse om den amerikanska politiken sedan Bill Clinton först gick in i politiken i slutet av 70-talet. Lika intressant att följa hur livet blir för Hillary utan Bill är det att läsa om hur Bills liv blir utan Hillary.
Romanen Rodham må handla primärt om Hillary Rodham, men den handlar lika mycket om det amerikanska samhället i allmänhet och amerikansk politik i synnerhet. Sittenfeld beskriver en kvinnas kamp för att bli tagen på allvar och konstaterar att rasismen i USA är omfattande, men att sexismen genomsyrar allt. Skildringen av Hillarys liv och politiska karriär är vass och efter en lite knackig inledning är jag helt fast. Rodham är helt klart en av årets bästa läsupplevelser och jag ser fram emot att diskutera den med bokbloggarmaffians digitala bokcirkel på torsdag.
För att bättre veta vad som är sant och vad som är påhittat i Rodham gick jag direkt från läsningen till dokumentärenHillarysom finns på svtplay en månad till. Där finns Hillarys studietid beskriven och den stämmer väl med Sittenfelds bok. Det är när verklighetens Hillary lämnar Arkansas som det blir annorlunda och sedan leker författaren med berättelsen på ett riktigt spännande sätt. Inga spoilers, men jag hoppas och tror att du blir lika imponerad av Sittenfelds kreativitet som jag blev. Tydligt är att de vänner som intervjuas i dokumentärserien troligen skulle ha föredragit hennes version. Att Hillary valde Bill är dock ingenting som känns märkligt efter att ha sett de fyra avsnitten. Faktum är också att hon lyckades förändra världen även som Hillary Rodham Clinton.
