enligt O

Tankar från en bokberoende

Novellkalender enligt O del 10

Idag delas Nobelpriset ut, men någon pristagare i litteratur blir det inte. I dagens “lucka” finns dock en novell av en Nobelpristagare, nämligen Alice Munro, som tilldelades priset 2013 den mycket korta motiveringen: “Den samtida novellkonstens mästare”. 

Jag har bläddrat i de två novellsamlingar av Munro som jag äger och bestämde mig till slut för novellen “Tröst” ur boken Kärlek, vänskap, hat som gavs ut på svenska första gången 2003. “Tröst” handlar om Nina, som kommer hem från en tennismatch och hittar sin man Lewis död i sängen. Han har tagit tabletter och flera paket finns kvar på nattygsbordet. 

Novellen handlar dels om Ninas sorg, men kanske mest om den man Lewis var, en lärare i naturkunskap som undervisade om evolutionen i ett samhälle där kreationismen var den enda rätta förklaringen till livets uppkomst. Vi får också höra om Ninas kanske mest passionerade kyss, som inte kom från maken.

Det jag tycker mest om i Alice Munros noveller är språket och de många detaljerna. Huvudpersonerna är kvinnor, men inte kvinnor som syns och hörs, utan tvärtom de som sällan får ta plats.

Novellkalender enligt O del 9

Jag minns fortfarande när jag för första gången läste Smycket av Guy de Maupassant. Slutet med det övertydliga budskapet om vikten av att tala sanning är minst sagt känslosamt. 

Novellen Smycket handlar om Mathilde, som är en fattig kvinna med stora drömmar. Hennes man försöker glädja henne med en inbjudan till en stor fest, men Mathilde känner sig inte fin nog. För att muntra upp den något slitna klänningen ber hon sin rikare väninna att få låna ett smycke. Det får hon och lyckan är stor. Men säg den lycka som varar för evigt. Smycket försvinner och Mathilde gör allt för att kunna ersätta det. 

Guy de Maupassant räknas till de stora, klassiska novellförfattarna och en annan favorit är långnovellen eller kortromanen Fettpärlan

Novellkalender enligt O del 8

“Berättelsen om det osynliga barnet” är en av novellerna från boken Det osynliga barnet och andra noveller av Tove Jansson, som utkom första gången 1962 och är den sjunde boken om Mumintrollen.

I “Det osynliga barnet” kommer flickan Ninni till familjen och hon har så dåligt självförtroende att hon blivit osynlig. Att behandla barn med sarkasm och elakhet är inget de mår bra av, men Muminmammans kärlek och omtanke gör henne gradvis mer synlig. En så fin metafor för vad trygghet kan åstadkomma.

Här kan du höra Tove Jansson läsa ur Det osynliga barnet och andra berättelser.

En mycket annorlunda Kung Lear

Jag var inte jättesugen på att se Kung Lear på Stadsteatern i Göteborg i onsdags. Efter en tung period är tröttheten ständigt närvarande och drygt 3 timmar Shakespeare lockade minst sagt sådär. I bakgrunden fanns dock en av mina elever som går teater och efter att ha sett föreställningen meddelade att den var jätterolig. En jätterolig tragedi? Hur går det ihop?

Redan på väg in i salongen blir det tydligt att det här kan bli en teaterupplevelse utöver det vanliga. Gycklare underhåller i foajén och mer eller mindre medeltida figurer drar runt i korridorerna. På scenen glider Kung Lear (spelad av Michalis Koutsogiannakis) in på en hög, guldfärgad tron och spelet kan börja. Han ska lämna sitt rike åt sina tre döttrar och de två äldsta Goneril och Regan lyckas smickra honom rejält, medan den yngsta dottern Cordelia är inte mycket för ord, men bedyrar att hennes kärlek är äkta. Hennes far väljer dock att tro att hans två äldsta döttrar är de som älskar honom mest och delar riket mellan dem. I ett klassiskt fall av “shakesperiansk plötslig galenskap” förskjuter han Cordelia.

Två saker gör Stadsteaterns uppsättning riktigt rolig, en är Mattias Nordkvists tolkning av Edmund, oäkta son till Gloucester som en rätt kass trubadur med stora likheter med Ulf Lundell, den andre är Lasse Beischers prestation som Narren. Den senare tar över scenen fullständigt och måste improvisera en hel del med tanke på hur hans motspelare reagerar. Jag fann det ytterst befriande att Beischer tog ut svängarna så mycket som han gjorde.

Flera recensenter har uppfattat denna uppsättning av Kung Lear som allt för spretig och allt för oseriös. Andra påpekar att regissören Pontus Stenshäll lyckats med det har förutsatt sig, att ta Shakespeares pjäs tillbaka till Shakespeares tid med sång, musik och gyckel som en del av underhållningen. Jag kan för lite om Elisabetansk teater för att kunna uttala mig om autenticiteten, men det var helt klart såväl mustigt som förfinat i en härlig kombination.

Den som förväntar sig en klassisk Kung Lear (eller i alla fall en tragisk och genomseriös uppsättning, som kanske inte var typisk på Shakespeares tid, men helt klart de senaste hundra åren) kommer troligen att bli besviken på den här uppsättningen. Den som vill se något färgsprakande och underhållande, där komedi och gyckel kombineras med tragedi och mörker, kommer troligen älska den. Jag tillhör den senare gruppen, som var otroligt glad över att ha fått uppleva något som var på samma gång underhållande och klassisk. Visst är det så att Shakespeares text kanske inte fick stå i centrum så mycket som den gör när man läser pjäsen, men budskapet gick fram. Det var dessutom glädjande att se så många unga i publiken, som kanske var dittvingade av sina lärare, men som verkade dras med i föreställningen och förhoppningsvis fick en positiv bild av Shakespeare och teater.

Själv är jag rätt uppfylld av historien om den gamle och kanske galne kungen och funderar på att läsa Dunbar av Edward St Aubyn, som moderniserat just Kung Lear för Hogarth Shakespeare.

Foto: Ola Kjelbye

Novellkalender enligt O del 7

“Stjärnklart” av Chiep Kim Héang är en av novellerna i Kambodja berättar: Bladen faller långt från stammen och jag kan tacka en av mina före detta lärarstudenter för att jag kom i kontakt med den. Inför årets läsprojekt kring Världslitteratur i Svenska 3 läste jag flera av dessa samlingar som ges ut av Tranan. Ett väldigt bra sätt att lära känna nya författare från olika länder.

“Stjärnklart” handlar om en fattig pojke som bor i ett slumområde dit en munk en dag kommer. Munken ligger skadad i leran och pojken hjälper honom. Som tack tar munken hand om honom och ger pojken ett helt annat liv än det han tidigare haft.

Livet som buddhist ger en syn på livet och om vad lycka är. När munken reser till Frankrike får han en annan bild av världen och inom honom krockar hans forna ideal med det han nu sett. Vad är egentligen lycka? Vad är rikedom? Hur ser ett bra liv ut?

Det finns massor att diskutera kring denna ganska korta, men mycket innehållsrika novell. Jag tycker väldigt mycket om den.

En veckoutmaning om konspirationer

VM i fotboll / Fotbolls-VM 1958 Sverige Finalen Sverige-Brasilien 2-5

Det finns ett gäng konspirationsteorier som många tror på och en del av dem skrev jag om igår på Kulturkollo. Min favorit är dock Konspiration 58 som går ut på att VM i fotboll 1958 inte alls ägde rum i Sverige och inga matcher spelades alltså på den nybyggda arenan Ullevi. Istället var det i Los Angeles spelarna befann sig, vilket går att se på tv-klippen från finalen mellan Sverige och Brasilien. VM 1958 var ett gigantiskt experiment som gick ut på att testa tv-mediets påverkan och dessutom en del av det kalla kriget. Vilka som låg bakom? CIA självklart.

Eller nej, så var det självklart inte, men filmen Konspiration 58 är verkligen fantastiskt underhållande, men tyvärr verkar den inte längre gå att se på svt.

Sedan håller jag med min kollega som har en teori om att Horace Engdahl är ett konstprojekt. Jag hoppas nästan att det är sant, för det vore bättre än att han på riktigt tycker de åsikter han sprider är rimliga. Frågan är om det inte är hög tid att avluta projektet, som helt klart börjar spåra ur.

Novellkalender enligt O del 6

“Den gula tapeten” av Charlotte Perkins Gilman publicerades för första gången 1892 och gavs ut av Modernista i mars i år. Författaren skrev novellen i samband med att hon själv led av en förlossningspsykos och kanske är det därför skildringen av huvudpersonens situation är så fruktansvärd och så trovärdig.

Huvudpersonen har ganska nyss fött barn och befinner sig med sin man i en hyrd sommarbostad, som hon själv kallar för ett spökslott. Hennes man John är läkare och tror inte alls på sin fru när hon säger att hon är sjuk. Istället avfärdar han hennes dåliga mående som en tillfällig släng av depression. Ingenting som inte kan botas med stärkande mediciner, frisk luft och vila. Samtidigt blir huvudpersoner sämre och sämre och ingen tycks ta henne på allvar.

Jag läste just om “Den gula tapeten” och det var första gången jag läste den på svenska. Översättningen av Ingrid Ingemark funkar fint och novellen var precis lika bra och obehaglig som jag mindes den. Kanske ännu mer nu än när jag läste den som ung student.

 

Novellkalender enligt O del 5

Jonas Karlsson är en av mina favoritförfattare när det kommer till noveller och det var därför riktigt svårt att välja ut endast en novell. Mitt val föll till slut på “Fakturan”, en långnovell som finns med i samlingen Spelreglerna.

I “Fakturan” får en man en faktura på en helt absurd summa och självklart bestrider han den. Det visar sig dock att det han ska betala för är allt det vi ser som självklart, som frisk luft och rent vatten. Saker som, om vi inte aktar oss, kan komma att försvinna.

Det här är en helt briljant novell, absurt och genialisk som Jonas Karlssons texter väldigt ofta är.

Vad jag inte borde sett och varför

Att vara självuppfylld innebär i regel att vara tom.

Så lyder ett citat av Atos Wirtanen, finlandssvensk ålänning, journalist, författare och nära vän med (och ett tag pojkvän till) Tove Jansson. Tydligen ska han ha inspirerat henne när hon skapade karaktären Susmumriken.

Men det här inlägget ska inte handla om varken Tove Jansson, Atos Wirtanen eller Snusmumriken, utan om män i Svenska Akademien som verkar ha förblindats av makt och tappat såväl vett som sans. De är självuppfyllda och tomma, mer som Morran eller kanske Stinky än någon annan invånare i Mumindalen.

Jag borde inte ha sett dokumentären Det slutna sällskapet. Det borde jag verkligen inte gjort, speciellt inte med tanke på att jag blev galet förbannad redan efter det korta klipp som visades på nyheterna. Nyfikenheten vann dock över förnuftet och jag fick helt klart skylla mig själv.

Redan i inledningen, när akademiledamöterna går in till högtidssammankomsten för två år sedan inför publik, med kungaparet i spetsen, inser jag hur märkligt det egentligen är att en institution tillåts vara så mossig i dagens samhälle. Ja, det är bra att en kvinna för första gången för in en kvinnlig ständig sekreterare, men det hela känns lite som en fars i alla fall med facit i hand. Speciellt när kameran zoomar in en man närmast dörren till höger. Jean-Claude Arnault, den 19:e ledamöten, den perfekte gentlemannen och Horace Engdahls vän och förebild.

Redan 1974 när Svenska Akademien delade ut Nobelpriset till Harry Martinsson och Eyvind Johnson, två av deras ledamöter, talades det om “kamratkorruption” och Sven Delblanc skrev att det “luktade nära nog försnillning”. Det var inte felaktigt enligt Svenska Akademiens stadgar. Arnault och hans fru Katarina Frostensson drev klubben Forum, som var en mötesplats för de intellektuella och stöddes av Svenska Akademien. Just nu undersöks om det skulle kunna kallas försnillning, eller om det “bara” handlar om “kamratkorruption” och jäv. Osmakligt är det oavsett och även om Engdahl försökt stoppa priser och utmärkelser till akademiledamöter, finns det annat att ge bort som lägenheter med hyressubvention och en pensionsförsäkring till ständige sekreteraren. Helt normalt förfarande menar Engdahl. Att ge stipendier och priser till nära vänner eller ge miljonbidrag till deras exklusiva klubbar är inte heller något annat än helt normalt. Stig Larsson tycker självklart att han förtjänar pengarna och borde fått mer. Engdahl håller med och menar att Stig Larssons författarskap är så exceptionellt att det är helt naturligt att prisa honom. Arnault är så himla snäll att han köper en lägenhet till Svenska Akademin i Paris och därefter får betalt för att förvalta den. Helt normalt för Horace och hans polare. De förtjänar ju allt de får. Osmakligt för de flesta andra som inte är självuppfyllda och tomma.

Osmakligt är också hur många som skyddat Arnault genom åren, trots att “alla” vetat vad han gjort. Många var de som visste om hur Arnault agerat mot kvinnor. Sture Allén har till och med fått ett brev av Anna-Karin Bylund redan 1996. Ett brev han avfärdade som nonsens. Det var inte det enda brev Allén fick om Arnaults opassande beteende. Jag undrar vilka mer som visste om brevet, eller förlåt, breven. Engdahl visste i alla fall om anklagelserna, men trodde inte på dem då, liksom han inte tror på dem nu.

Men varför ska Stig Larsson få så mycket plats? Kanske för att han, tillsammans med Jean-Claude Arnault, är Horace Engdahls enda vänner (om man får tro Engdahls före detta fru). Visst spelar han en viktig roll i trojkan, men någon storslagen författare är han sannerligen inte. Stig, Horace och Jean-Claude. Sicka jeppar. Allt handlar självklart om att de beundrar varandra och delar den perfekta smaken. Kodsystemet som Larsson redogör för är verkligen helt vidrigt. Ännu mer osmakligt är det att de inte verkar fatta hur deras beteende ser ut för utomstående. Självuppfyllda och tomma.

En av de sorgligaste saker i sammanhanget är att Sara Danius tvingades från sin post, men faktiskt är det också sorgligt att en stor poet har tappat fotfästet och anseendet under det senaste året. Katarina Frostenson har inte varit något stor personlig favorit, men det går inte att säga annat än att hon är skicklig. Ännu mer beklagligt är det kanske att Kristina Lugn, som varit en favorit, verkar ha blivit en av de självuppfyllda och tomma. För Lugn verkar det vara en ekonomisk fråga, men vissa uttalanden har fått mig att fundera. Att Horace Engdahl betett sig som ett svin kan jag ta. Faktiskt tror jag att han själv tycker att det är en inte helt osmickrande roll han fått det senaste året. Det självuppfyllda geniet som slåss för rätten till vivörliv och inte inser att han framstår tommare för varje ord som lämnar hans mun.

Det är nu ett drygt år sedan DN publicerade avslöjandet om hur den man, som då kallades Kulturprofilen, utnyttjat (minst) 18 kvinnor. Sara Danius meddelade snart att Svenska Akademien tar avstånd för Arnault och erkände hans opassande agerande. Horace Engdahl har å andra sidan inte lärt sig någonting och det finns fler akademiledamöter som sällar sig till honom. De självuppfyllda och tomma.

För Horace Engdahl handlar det till syvene och sist om att män är bättre lämpade än kvinnor. De kan få vara kuttersmycken till gentlemän, men helst inte ha åsikter som strider mot dessas eller på något sätt begränsar dem. De passar inte i Svenska Akademien. Själv är han invald på livstid och kommer sitta till sin död.

Jag funderar mer på att faktiskt skaffa en knytblus även om alla knytblusar i världen kan ge mig mitt hopp om manligheten åter.

 

En försmak av vårens böcker

Om några dagar dyker SvB:s katalog Vårens böcker förhoppningsvis upp i lådan, men redan nu har många förlag presenterat sin vårutgivning. Jag har så smått börjat uppdatera min lista med böcker jag vill läsa, men det är många förlag kvar.

Ett av mina favoritförlag [sekwa] har nu fått ett andra inprint. Sedan tidigare ger de ut främst böcker översatta från franska, men också engelskspråkiga böcker på [etta] och nu också nordisk litteratur under rubriken [norra]. Mycket spännande tycker jag.

Som vanligt vill jag läsa nästan allt som presenteras i katalogen:

Juliette — kvinnan som läste på metron, Christine Féret-Fleury, [sekwa], januari

Kvartetten, Aja Gabel, [etta], januari

Agathe, Anne Cathrine Bomann, [norra], mars

Barnet, Kjersti Annesdatter Skomsvold, [norra], mars

My bloody Valentine, Christine Détrez, [sekwa], april

Det som var rött, Rosie Price, [etta], maj

Dödligt arv, Rachel Rhys, [etta], maj

Poste restante — ett brev till Locmaria, Lorraine Fouchet, [sekwa], juni

 

 

 

Sida 1 av 498

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: