På måndag är det vårt grannlands nationaldag och därför listar jag norska böcker idag. Fem favoriter främst från de senaste åren följer här:
Svartstilla av Susanne Skogstad är en tunn bok om en äldre kvinna som mist sin livskamrat och inte riktigt orkar leva vidare. Hennes vuxna barn försöker få henne att återfå livsglädjen, men det är som att kroppen har låst sig. En vacker bok som inte är lika nattsvart som det låter.
Vuxna människor av Marie Aubert är en riktigt bra skildring av syskonskap och de konflikter som kan uppstå inom en familj. Storasyster Ida är 40 år och både ensamstående och barnlös. Längtan efter barn är stor och blir inte mindre av att lillasyster Marthe har både sambo, bonusbarn och ett eget barn i magen. Firandet av moderns 65-årsdag blir minst sagt krystad.
Det hänger en ängel ensam i skogen av Samuel Bjørk får representera den norska deckarvärlden. Det är en synnerligen välskriven spänningsroman om Holger Munch, en ganska klassisk, medelålders poliskommissarie som leder en specialgrupp inom Oslopolisen. Fallet där en flicka hittas hängande i ett träd är minst sagt läskigt. Samuel Bjørk är pseudonymen för den norske författaren och musikern Frode Sander Øien och denna hans deckardebut är en riktigt bra sådan.
Nej och åter nejav Nina Lykke handlar om Ingrid som tröttnar på att passa upp sina snart vuxna barn som beter sig som att de bor på hotell. Maken är hon rätt trött på också om vi ska vara ärliga och jobbet är inte direkt kul det heller. Ingrid ser ingen annan utväg än att fly och det gör hon på ett minst sagt annorlunda sätt. Det här är en dråplig och bra bok om att försöka börja om.
Binas historiaav Maja Lunde var en stor läsupplevelse, men ändå har jag inte läst någon av hennes andra böcker. Kanske för att Binas historia krävde sin läsare. Berättelsen utspelar sig i tre tider, men handlar alla på något sätt om bin. Jag tycker mest om den del som utspelar sig i framtiden, då bina dött ut och människorna arbetar som pollinatörer. Bäst är dock den helhet de tre delarna bildar och jag tycker mycket om helheten.
Bakvatten är Maria Brobergs debut och den har hyllats av kritiker. Berättelsen om några människor som bor någonstans i närheten av Sorsele i Västerbotten, som alla på något sätt påverkas av en pojkes försvinnande, men också av hans mamma, är stillsam och välskriven. Pojken Nilas försvinnande går som en röd tråd genom berättelsen. Det sker på 60-talet och vad som egentligen hänt avslöjas först 2008, men berättelsen om de som stod Nolas nära börjar redan 1948. Vi möter först av allt Assar som är 18 år och förälskad i grannfrun Margareta. De inleder ett förhållande, men hon lämnar inte sin man. Inte heller blir det Assar och Margareta när hennes man Hebbe dör. Håkan, Margaretas äldste son, är kanske den som berör mig mest. Det är också han som är halvbror till Nilas och dessutom ses som ansvar för hans försvinnande. I korta kapitel som döps efter ett namn och ett år, får vi pusselbit efter pusselbit i de liv som står i centrum för handlingen och som på många sätt halar i varandra. Det är snyggt upplagt och aldrig svårt att följa.
Det finns mycket jag tycker om med Bakvatten, men jag inser ännu en gång hur förtvivlat svårt jag har för böcker skrivna på dialekt. Jag försöker bortse ifrån det, utan att lyckas. Anstränger mig för att istället omfamna språket och läsa som karaktärerna talar, men det går inte speciellt bra. Språket står i vägen för berättelsen. Tyvärr. För den som till skillnad från mig tycker om att läsa på dialekt tror jag att Bakvatten kan vara en fullträff. Språket är nämligen det som gör kritikerna helt lyriska. För mig förstör det snarare läsupplevelsen. Av samma anledning har jag inte lyckats ta mig igenom varken Jag for ner till brorav Karin Smirnoff eller Testamente av Nina Wäha.
Vi diskuterade Bakvatten i bokklubben Bokbubblarna i söndags och var överens om att Maria Broberg är en skicklig författare, speciellt med tanke på att hon är debutant. Att använda ett så komplext tidsperspektiv och ro det i land kräver sin skribent. Däremot var vi också ganska överens om att boken är onödigt jämnsvart och saknar den finess och humor som finns i t.ex. Annika Norlins Jag ser allt du gör och enligt dem som läst även i Testamente. Det finns inget hopp och ingen ljusning, vilket hade gjort boken mer komplex och mycket troligt bättre. Relationen mellan Nilas och hans pappa hade kunnat utvecklas och även förhållandet mellan Assar och Margareta, där det hade kunnat infogas i alla fall lite glädje i stunden. En bok som säkerligen stannar kvar, men jag var inte ensam om att känna att språket stod i vägen för berättelsen. De som lyssnat var nöjda med det, men tyckte att de olika berättarperspektiven ställde till det lite under lyssningen. Att lyssna med boken nära till hands verkar vara det perfekta sättet att uppleva Bakvatten.
Mhairi McFarlane kan konsten att kombinera svärta och romantik. Senaste boken Last night är kanske det svartaste hon skrivit, men trots att även kärleken är komplicerad är det en långt ifrån nattsvart historia. Hoppet om ett bättre liv finns även då allt känns meningslöst och hopplöst. Det är fint. Dawn French har lyckats ta sig in på Women’s Prize for Fictions långa lista och ska någon annan författare av det som brukar ses som främst underhållningslitteratur, ta sig in på listan nästa år är det utan tvekan Mhairi McFarlane.
Berättelsen inleds på ett pubquiz där vännerna Eve, Susie, Justin och Ed bildar ett lag. Kvällen är lika trevlig som den brukar och vår huvudperson Eve är, som alltid, glad att få umgås med Ed och sukta efter honom på avstånd. De är bästa vänner, men Eve har varit kär i honom sedan de var tonåringar. En gång var det nära att de blev ihop, men något, eller rättare sagt någon, kom i vägen. Denna någon är Eds flickvän Hester och den här kvällen överraskar hon inte bara Ed, utan alla kring bordet. Den här kvällen förändrar livet för de fyras gäng och eftersom jag inte vill förstöra er läsning, kommer jag inte berätta mer.
Ni får helt enkelt ta mig på orden så jag säger att det här är en bok som måste läsas. Visst är det så att Mhairi McFarlane följer en del av de “regler” som gäller för genren, men hon gör det med finess. Berättelsen är genomtänkt, karaktärerna utvecklas och balansen mellan svärta och värme är fantastisk. Jag gråter och skrattar under läsningen. Gråter mer än jag gjort till någon annan av McFarlanes böcker, men skrattar också. Främst för att dialogerna är så rappa och så bra. Eve är en trevlig karaktär att följa och jag tycker även om de andra huvudkaraktärerna, även om mina känslor för några av dem förändras under läsningens gång.
Den amerikanska utgåvan av boken har fått titeln Just last night. Jaglyckades med konststycket att förbeställa båda versionerna och har nu både Last night och Just last night i min läsplatta. Så onödigt. Den svenska översättningen kommer i augusti och heter Sanningen kommer om natten.
Idag är det onsdag och samtidigt fredag då långhelg hägrar. Veckans kulturfråga handlar om helgläsning.
Vad läser du under den kommande långhelgen?
Så här långt har läsningen i maj gått otroligt trögt. Jag har påbörjat en rad böcker, men inte energi nog att läsa ut dem. En som verkligen måste läsas ut är Drunkna tyst av Åsa Leijon, som ska läsas inför samtal med andra.
En bok jag längtar efter att läsa och hoppas att jag får tid att i alla fall påbörja i helgen är Mats Strandbergs Konferensen. Jag gillar inte skräck vanligtvis, men jag gillar Mats Strandberg.
Som jag älskar Jenny Jägerfelds senaste bok Min storslagna död! Den andra boken om Sigge som flyttat med sin familj till Skärblacka är tusen gånger bättre än första delen Mitt storslagna liv och då var den ändå fantastisk. Vi får återigen träffa Sigge, mamma Hannah och syskonen Majken och Bobo, som bor hos Charlotte (som vägrar kallas mormor eftersom hon inte är gammal) i ett stort hus som tidigare varit hotell. Grand Hotell i Skärblacka har dock bara en gäst, Kalle Maräng, som är en minst sagt misslyckad skådespelare. Miljön är annorlunda, karaktärerna unika och inte minst väldigt roliga. Jenny Jägerfeld kan konsten att skriva fantastisk dialog och beskriva de mest dråpliga och oväntade situationer. Jag fnissade mig igenom boken och skrattade till och med högt så många gånger att jag fick avbryta läsningen då mina elever skrev prov samtidigt.
Sigge är en älskansvärd figur, lite osäker, ibland så snäll att det blir dumt och samtidigt väldigt rolig. Han har tidigare varit mobbad och trots att han nu har en kompis i grannen Juno. När fler i skolan vill vara med honom vet han inte hur han ska hantera det eftersom han inte är van vid att ha vänner. Egentligen är det med Juno han vill vara och deras arbete med en app för husdjur upptar mycket av deras tid. Idén är att djur ska kunna träffas, men också djur och människor. Två övergivna kattungar som riskerar avlivning behöver t.ex. en ägare.
Roligast av alla är Sigges syster Majken, som inte kan prata utan att skrika och allt hon säger skrivs därför i versaler. Hon ska spela huvudrollen i skolans julspel och hennes Jesus är inte likadan som Jesus brukar vara i julspel. Hon vägrar vara en passiv bebis, utan tar med en självklarhet över scenen. Lillasyster Bobo pratar istället väldigt lite, men hon kan i alla fall prata nu, något som inte var helt säkert i första boken. Majken gör skyltar till henne så att hon ska slippa prata med främmande människor och försvarar henne som bara en riktigt känslosam storasyster kan göra.
Även Sigge blir en del av julshowen då de coola tvillingarna Sixten och Karl-Johan vill ha med honom i sin hiphopgrupp 6 10 Mushroom. Sigge förstår inte varför och är rädd att de driver med honom, men trots att han försöker slingra sig ur uppträdandet som han tror ska bli hans död, vägrar de att släppa honom. De vägrar också att repa, vilket är snäppet värre och Sigge får mer och mer panik för varje dag. Ännu mer panik får han över att inte riktigt veta hur han ska kunna ha flera kompisar samtidigt, utan att riskera att svika någon av dem.
Skildringen av de tre syskonen som verkligen är unika individer är väldigt fin. I Jenny Jägerfelds litterära värld får man vara hur man vill, men man måste vara snäll för att räknas. Allt behöver verkligen inte bli rätt, men samvetet måste finnas där. Ett annat viktigt budskap är att alla människor har en hemlighet som vi inte vet om. Tvillingarna har t.ex. en mamma som jag som vuxen förstår mår riktigt dåligt. De är inte bara lättsamma, coola och oberörda, de är mer komplexa än så. Att som Jägerfeld skildra allvarliga ämnen utan att bli överpedagogisk eller moraliserande är både skickligt och viktigt.
Sigge kämpar ständigt med att våga vara sig själv och i Min storslagna död lyckas han vara sig själv på flera olika sätt. Samtidigt som vi läsare förstår att det finns flera sidor av varje människa så inser Sigge detsamma. Både om andra och sig själv. Början på det som jag hoppas och tror kommer att skildras i tredje boken om Sigge är också fin. Min storslagna kärlek ska den heta och ja, den kommer med all säkerhet att bli just storslagen.
Emily arbetar som pr-strateg på Schantz förlag, ett anrikt förlag som grundades av Otto Schantz och nu drivs vidare av hans två barn Jack och Bea. Jack som vill förändra och modernisera och Beatrice som vill behålla förlagets kvalitetsstämpel. Jack är den Emily arbetar mest med och hon jobbar hårt. När hon landat lite efter de stora förändringar som skett i hennes liv är väggen nära. Hon har skilt sig från Petter, lämnat deras gemensamma lägenhet och nu är hon deltidsmamman som knappt får ekonomin att gå runt och inte ens kan ge sonen Theo ett eget rum. Allt är kaos, både på jobbet och hemma. Klippan i hennes liv är storebror John, men hans fru Nathalie är ganska trött på att han alltid rycker ut så fort lillasyster ropar.
Mellan raderna är Johanna Schreibers första bok i en planerad serie om Schantz förlag. Hon skildras på ett rappt och roligt sätt Emilys kamp för att hålla påfrestande författare och krävande chefer på gott humör. Värst är kanske Nellie, som är en av de tre författare som drar in mest pengar till förlaget, men som definitivt inte skriver böcker som räknas som finkultur. Samtidigt som Emily ibland svär över henne kan hon inte låta bli att dras med i Nellies entusiasm och smickras av hennes komplimanger i sociala medier. Det bästa med jobbet är ändå Clara och Daniel, vännerna som finns där för Emily i vått och torrt.
Det har gått trögt med läsningen det senaste och därför var det en befrielse att börja läsa Mellan raderna. Johanna Schreiber skriver med ett härligt driv och jag läste ut boken på en dag. Mycket för att jag engagerades av Emilys öde, men också för att det här är en på samma gång väldigt realistisk och väldigt skruvad historia. Många gånger skrattar jag högt, som när en hamster blir en del av Emilys liv. Samtidigt är det här ingen bok som bara lockar till skratt, utan svärtan finns där också. Den stress Emily känner över att inte få träffa sin son Theo varje veckan. Sorgen över att hennes kärnfamilj inte längre finns blandas med ilskan över att Petter snabbt gått vidare. Någonstans finns också en längtan efter något nytt och bättre. Äktenskapet med Petter hade helt ärligt blivit rätt tråkigt och Emily vill ha en man som säger ja, istället för en som ständigt säger nej.
Att kunna skriva om en bok direkt på recensionsdagen är alltid roligt, men det är också frustrerande att jag nu behöver vänta länge på att få återse Emily, När det inte går att åka på bokmässor eller hänga på mingel är det extra roligt att få läsa om den värld jag verkligen saknar. Det här kan bli en riktigt bra serie!
Vem var Yahya Hassan?Dokumentärfilmen som försöker besvara frågan finns att se på svtplay till den 16 juli och jag rekommenderar er verkligen att se den. Jag gjorde det första gången i somras och igen i förra veckan eftersom jag använde den i undervisningen för mina elever i Svenska 3 i fredags.
I dokumentären beskrivs den unge dansk/palestinske poeten, som verkade älska att provocera och som verkligen var en katt bland hermelinerna. Porträttet blir intressant när Yahya Hassans ord möter orden från representanter från den danska kulturvärlden. Han säger själv att han inte vet om framgången är bra för honom och den känslan bekräftas av Martin Krasnik, chefredaktör på Weekendavisen, som stod Hassan nära. De möttes redan innan Yahya Hassan var publicerad, då han var gäst i det tv-program som Krasniks ledde och de talade bland annat om Hassans “imponerande kriminella karriär” som Krasniks uttryckte det. De diskuterar också islam och Hassan läser dikter där religionen beskrivs på ett minst sagt kontroversiellt sätt. Går det att vara muslim utan att be och samtidigt som man dricker sprit och har sex med danska flickor? Yahya Hassan tycker inte det och säger dessutom i en av dikterna hans läser att han pissar på Allah och alla hans sändebud. Reaktionerna blir självklart stora och Yhahya Hassan får motta flera dödshot.
Yahya Hassens första diktsamling släpptes 2013 (på svenska 2014) och är den mest sålda poesidebuten någonsin i Danmark. Klart är att han stod för något nytt, något annorlunda och på många sätt uppfriskande. Dikterna är skrivna med versaler och är så känslofyllda att de nästan spricker. Det är brutalt, men faktiskt också ibland roligt. Klart är att det här är en talangfull författare. En diktare utöver det vanliga. En ärlig ung man som på ett sätt skriker på hjälp och vill höra till, men samtidigt ställer sig utanför samhället gång på gång.
Debutboken beskrivs av Martin Krasnik som en bomb som detonerade mitt i den infekterade, danska invandringsdebatten. Yahya Hassan hade valt bort rapen och ville vara poet. Som poet var han svårare att vifta bort än det är för oss nu att vifta bort kriminella rapmusiker som just kriminella. Yahya Hassan bjöds in till bokmässor där han fick läsa sina dikter om ämnen som sällan möter just den publiken. Det är fascinerande och faktiskt lite obehagligt att se hur etablissemanget bemöter honom. Samtidigt ville han få uppmärksamhet. Han ville nå ut till så många som möjligt med sin berättelse. När han under en intervju, på något som måste vara en skola, får frågan om han är nöjd och han svarar “nja”, för nöjd var han inte. Frustrationen över att fortfarande inte riktigt passa in var tydlig bland annat över att han inte kunde styra hur hans diktsamling skulle tolkas. Han tar på sig kostymen och försöker göra skillnad på riktigt.
I dokumentären läser Parham Pazooki några av Yahya Hassans dikter i svensk översättning och lyfter fram den kulturkrock som så många av dikterna handlar om. Att ha två hemländer och på samma gång inget. Två kulturer, men inte passa in i någon av dem. Att växa upp med en våldsam far och en mor som i den patriarkala miljön inte har speciellt mycket att säga till om. Han sätter ord på det Yahya Hassan och de orden beskriver inte bara hans barndom. Det är väl det jag tycker är mest fantastiskt med hans debutsamling. Att hans röst får höras. Samtidigt är det han berättar inte okontroversiellt. Han berättar inte bara om våldet han utsatts för, utan också det han utsatt andra för. Trots att dikterna är skrivna i jag-form och trots att det handlar om hans liv är det lätt att generalisera över danska muslimer och det görs. Yahya Hassan balanserar ständigt på gränsen och både hatas och hotas.
Som Parham Pazooki säger han Yahya Hassan rätt att berätta sin historia. Det som kan bli farligt är när det inte bara handlar om en far och en familj, utan istället om en religion och hela folk. Självklart väcker det reaktioner när Yahya Hassan kallar danska muslimer för hycklare och när han berättar om sitt våldsamma liv utan att skämmas. Martin Krasnik påpekar att vi tidigare bara hört om dessa unga, våldsamma män i dagstidningarna när gängkriminella diskuteras. Nu har en sådan ung, arg man tagit sig ända in i kulturens finrum. På många sätt en kameleont som rör sig lika lätt på bokmässor som i kriminella miljöer. Självklart går det inte att låta bli att fundera över hur hans liv hade blivit om det inte tagit slut så tidigt. För visst är det fantastiskt, som Martin Krasnik också säger, med en poet som får tusentals människor som annars aldrig öppnar en bok, att läsa dikter.
Hassens andra diktsamling släpptes hösten 2019 (våren 2020) och då hade det gått sex år sedan debuten. Jag har ännu inte läst den, men vill. Den ska handla om konflikten mellan att dels vara älskad av kultureliten och en “husblatte”, men också leva ett liv i kriminalitet och inte kunna lämna det. När Yahya Hassan i dokumentären läser dikter från sin nya diktsamling är glimten i ögonen försvunna och han ser uppgiven ut. Den svenska översättningen hade recensionsdag 27 april 2020. Två dagar senare hittades Yahya Hassan död.
Efter att ha sett dokumentären, fick eleverna läsa dikterna “BARNDOM”, “UTANFÖR DÖRREN”, “ORD” och “KUMPANER” från den självbetitlade debutsamlingen, lyssna på en performance video och några hann också läsa artiklar från Aftonbladet och SvD. Jag bad dem fundera dels över personen Yahya Hassan, men också över poeten. Hur olika grupper såg på honom och hur han såg på sig själv. De fick också i uppgift att markera formuleringar i dikterna som de fastnade för.
Det avslutande samtalet kom att handla mycket om de etiketter vi sätter på olika människor och hur gärna vi vill sortera in alla i fack på ett enkelt sätt. Att någon kan vara både kriminell och begåvad poet var något de funderade över. Poesi är fint och förorten passar inte in i det fina. En intressant krock som säger mycket om vårt samhälle. Vi behöver identifiera människor för att inte riskera att förlora representationen av människor av olika slag, men etiketterna kan också begränsa och det behöver vi vara medvetna om. Jag tror att många av eleverna uppskattade att få stifta bekantskap och speciellt en elev som just skrivit sitt gymnasiearbete om synen på hip-hop och förorten var lyrisk.
Filmer som till största del utspelar sig under en resa finns det gott om och idag presenterar jag fem sådana som jag tycker mycket om. I brist på ett bra svenskt ord kallar jag dem roadmovies.
Fem bra roadmovies:
Thelma & Louise (1991) är en klassiker som måste vara med såklart. En rätt så brutal historia egentligen, men också en film om sann vänskap som står över allt annat. När det kom var huvudpersonerna kanske mer annorlunda än de hade varit om filmen kom idag, men Susan Sarandons tolkning av Louise är fortfarande en av tidernas bästa.
Resan till Florida (2015) är en fantastisk, fransk film om Claude som är en äldre man som börjar bli senil. Han drömmer om att resa till Florida där hans dotter Alice bor. Att hon är död sedan många år är ingenting någon har hjärta att påminna honom om. Det låter eländigt kanske, men Resan till Florida är tvärtom en både varm och stundtals rolig film.
About Schmidt(2002) handlar om Warren Schmidt (spelad av Jack Nicholson) som blivit pensionär och inte trivs speciellt bra med livet. Hans fru föreslår att de ska köpa en husbil, men Warren är tveksam. Frun får ändå som hon vill, men innan de hunnit använda den dör hon plötsligt. Warren bestämmer sig ändå för att åka med husbilen till sin dotters bröllop.
Dum och dummare (1994) är en film som jag borde avsky, men jag absolut älskade den när den kom och även när jag sett om den i efterhand. Vännerna Lloyd (Jim Carrey) och Harry (Jeff Daniels) reser till Aspen på någon sorts moped och lyckas hamna i den ena märkliga situationen efter den andra.
Det nya landet(2000) sändes som tv-serie, men var också en film. Jag minns att jag verkligen berördes av berättelsen om Ali och Massoud som ger sig ut på en resa genom Sverige för att undkomma myndigheterna som de tror kommer att utvisa dem. Ali älskar sitt nya land, medan Massoud är mycket mer skeptisk. Under resan möter de ett antal människor som gör att synen på det nya landet blir mer komplex och delvis förändrad.
I år är andra året jag låter mina elever i Svenska 1 gruppläsa böcker utifrån tema vänskap och jag tänkte berätta lite om upplägg och texter. Båda åren har jag och vår skolbibliotekarie tagit fram ungefär tio titlar som vi presenterat för eleverna. Därefter har de fått välja bok i första och andra hand och jag har sedan konstruerat grupper utifrån deras val.
Det här är inte första läsprojektet klassen har och efter att ha läst både noveller och en roman i helklass har jag kunnat stötta dem rejält tidigare. Nu har de fortfarande stöd av sin läsgrupp, men jag ger dem inga bokspecifika frågor under läsningen. Istället handlar det om frågor som kan användas till alla böcker, vilket självklart sätter höga krav på eleverna. Två samtal under läsningen sker i grupperna utan att jag gör annat än att stötta dem med samtalspunkter och det tredje slutsamtalet spelas in så att jag kan lyssna. Inför det samtalet var jag väldigt tydlig med att den som inte läst ut boken måste säga till mig, då det påverkar de andra i samtalet. En elev hörde av sig och jag placerade hen i en större grupp så att hen kunde delta, men inte “förstörde” för någon annan. Efter att ha lyssnat på samtalen är det tydligt att de andra har läst.
De böcker eleverna valde i år och förra året:
Allt ska brinna av Sofia Nordin En stark bok om en ganska destruktiv vänskap. En av eleverna som läste den lyfte hur lätt den var att läsa för att hen hela tiden ville veta hur det skulle gå och flera i gruppen berättade om hur de grät i slutet. “Fulgrät”, som en uttryckte det. Två absolut älskade, medan en är lite mer skeptisk över hur svart den är. De talar om återfödelse och tragedi, men också om hur trovärdigt tonåringar skildras även om dialogerna är lite väl vuxna.
Så jävla kalltav Lova Lakso En berättelse om Karla som flyr söderut för att rädda sin hund och för att komma ifrån kylan hemma. Resan är både fysisk och mental konstaterar eleverna som läst. De har också reagerat på att huvudpersonens röriga tankar gör att boken blir lite rörig, men de förstår varför och påpekar att det reder ut sig när Karlas tankar gör det. Den karaktär som väcker flest känslor är Kaja, som de både irriterar sig på och vill ta hand om. Hunden Hemingways öde engagerar också.
Naiv. Superav Erlend Loe En bok som egentligen är skriven för vuxna och har några år på nacken. Den funkar ändå ganska bra och samtalen kring boken handlar mycket om att våga bli vuxen och att ta ansvar för sig själv. Bokens huvudperson har en 25-årskris och hanterar den dels genom att fly, men också genom att bli vän med ett barn.
Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn Vänskapen mellan Emanuel och Tore står i centrum. De har varit vänner länge, men nu tycker Emanuel att Tore är väl töntig och han vill ha andra, coolare vänner. Är det verkligen okej att svika en gammal vän så? Är det trovärdigt? Nej och ja, är svaren på frågorna. En lättläst och rolig bok som kanske passar ännu bättre på högstadiet, men som ändå funkar.
No och jag av Delphine de Vigan Huvudpersonen Lou är en lillgammal 13-åring som eleverna tar till sitt hjärta. Det är en bok som inte primärt vänder sig till unga, men som fungerar bra att läsa på gymnasiet. Vänskapsfokuset är tydligt. Dels blir Lou vän med grannen Lucs och senare med uteliggaren No. Ovanlig, lite märklig, men bra var elevernas betyg.
Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt Junes morbror och gudfar Finn dör och hon saknar honom massor. Att Finn var homosexuell och sambo med Toby vill ingen kännas vid. Det är 80-tal och homosexualitet är långt ifrån lika accepterat som nu. Toby tar kontakt med June och en annorlunda vänskap växer fram. Det här är en bok som vissa tycker väldigt mycket om och andra inte alls gillar. Jag tror att svårigheten ligger i förståelsen för hur annorlunda samhället var när boken utspelar sig. Tempot är också en utmaning.
Stål av Silvia Avallone Här möter vi ett Italien som är långt ifrån turiststråken. Huvudpersonerna Anna och Francesca bor i området Via Stalingrado, där ortens stålverk står i centrum. Ett samhälle där könsrollerna är fasta och stereotyperna många. Vänskapen mellan flickorna skildras samtidigt som deras väg mot vuxenlivet beskrivs. Det här är en bok som kräver sin läsare, men de elever som ger sig på den brukar oftast ha en god läsförmåga.
Jag kallade honom Slipsen av Milena Michiko Flašar Huvudpersonen Taguchi Hiro är en så kallad hikikomori, dvs en person som isolerat sig hemma i sitt rum under flera år. När han vågar sig ut i parken träffar han en äldre man som han kallar Slipsen. Slipsen har fått sparken, men vågar inte berätta det för sin fru. En annorlunda vänskap växer fram mellan de två ganska udda personerna. Eleverna tyckte att den var annorlunda och intressant och funderade mycket över vad i boken som handlade om det japanska samhället och vad som handlade om karaktärerna specifikt. De gillar cirkelkompositionen och huvudkaraktärens “återfödelse” är också något eleverna fokuserade på och de gillade beskrivningen av den.
Tschickav Wolfgang Herrndorf En bok om en annorlunda bilresa som två tonårskillar gör. Maik blir vän med den nya killen Tschick och vi får följa dem under en kort och intensiv period. Tänker alla 14-åriga killar så här, undrar en av tjejerna och ja, så är det bekräftar killarna, men lugnar de andra med att det går över. Språket, som ska vara ungdomligt har inte åldrats väl konstaterar de, men de gillar ändå. Kanske är de vuxna för stereotypt beskrivna, men ungdomarna är trovärdiga. Även här beskrivs resan både som en rent fysisk resa och en inre sådan.
Slutsamtalet handlade om hur vänskap skildras i boken, om arketypiska grundberättelser och karaktärer, teman och motiv. Jag uppmanar eleverna att välja citat att bygga sitt samtal kring för att verkligen stanna i texten. Genom att ge exempel på meningar och ord som har betydelse kan de både exemplifiera språk och innehåll. Egna erfarenheter kan också få plats i ett litteratursamtal, men jag vill att fokus ska vara just på det lästa. Löst tyckande hör inte hemma i ett litteratursamtal. När det gäller just trovärdigheten i hur ungdomar och vuxna porträtteras gör eleverna dock en hel del kopplingar till sig själva och då är det ju relevant. Extra roligt är det när de läst så mycket att de faktiskt diskuterar “på riktigt” och vågar argumentera för sin sak. Det hände i flera samtal i år och det är fint när texter engagerar.
Exempel på frågor som elever diskuterade i slutsamtalet:
Vilken arketypisk grundberättelse skulle ni säga att er bok passar bäst in på? Varför?
Hur porträtteras unga och vuxna? Är porträtten trovärdiga? Varför/varför inte?
Vilka karaktärer har mycket och lite makt? Vad ger hög respektive låg status i miljön som skildras?
Vad tycker ni om karaktärerna? Finns det någon ni identifierar er med?
Vilka är era favoritscener? Presentera en var och diskutera?
Diskutera er bok utifrån temat vänskap. Vilka exempel på bra och dålig vänskap finns i boken?
Vilka andra centrala teman finns i boken?
Hur kan teman kopplas till motiv?
Hur är berättarperspektivet? Vilken effekt får det?
Hur är tidsperspektivet? Vilken effekt får det?
Ungdomsböcker är ofta så kallade “utvecklingsromaner” där huvudkaraktären genomgår en förändring/utveckling. Hur passar er bok in i den genren?
De frågor som de fastnade mest kring var nog trovärdigheten, status och scener som de fastnat för. Även vänskapsskildringar och effekter av bokens form ledde till intressanta samtal. Det tar tid att lyssna på litteratursamtal, men jag får goda kunskaper om elevernas läsning och förståelse av densamma. Frågan om hur läsningen gått har jag inte använt tidigare och eleverna kunde väl beskriva både det som var lätt och svårt. Det är en fråga jag kommer att använda igen.
Noveller som passar in i temat:
Förutom böcker läser eleverna noveller om vänskap, för att sedan kunna göra jämförelser av t.ex. olika sorters vänskap. Följande noveller har jag använt i Svenska 1:
Olika människor bor i en ny och utanför den finns naturen och den berättar Emma AdBåge i sin bok Naturen. I enkla teckningar och med få ord berättar hon om allt vi älskar och hatar med naturen eller kanske snarare med väder och vind. Väldigt svenskt känns det som, för vad leder till så mycket diskussioner som just vädret. Lite som jag känner mig just nu, som avskyr snön och vinden som april har bjudit på, längtar efter sol, men ändå förbannar det soliga vädret när det väl kommer leder till en massiv allergi.
Naturen finns där hela tiden runt omkring oss och vi följer hur löven slår ut, gulnar, blir röda och sedan bruna. När de är bruna tycker vi inte om dem alls. På samma sätt blir vi glada över den första snön, men sedan gnäller vi om det kommer för lite eller om det kommer för mycket eller om snön ligger kvar för länge. Så här skriver hon om min favorittid:
“Snart mojnar vinden och temperaturen stiger. Äntligen sommarlov!
— HÄRLIGT! ropar vi.
Lite synd att man inte kan bada i sjön längre bara, för den blev så konstig av all snö som kastades där i vinter.”
[…]
“Efter elva dar utan regn, är bassängen helt ljummen. Tagetesen dör och vi kan inte göra isbitar, för vattnet är slut i brunnen, och ska man gå genom trädgården måste man ha skor, för asfalten bränns i värmen.”
Jag tänker på sommaren 2019 och hur jag älskade och hatade värmen på samma gång. Hur individer påverkades av naturen och hur naturen faktiskt ändrade förutsättningarna även för landet som helhet med all vattenbrist som verkligen påverkade. AdBåge ger oss barnens blick på de märkliga vuxna som svär åt naturen när den ställer till det och orsakar KOSTNADER.
Visserligen är Naturen en bilderbok, men det som gör det här till en så bra och kanske framför allt underhållande är Emma AdBåges illustrationer i kombination med den roliga text. Det blir dråpligt, men också lite allvarsamt när det blir tydligt att vi verkligen inte kan styra naturen runt omkring oss hur gärna vi än vill. Vi klarar oss inte med bara asfalt och pooler, vi behöver naturen även om vi inte kan kontrollera den helt, eller just därför.
