Fem böcker om föräldrar

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri handlar om en son som blivit pappa, men som fortfarande är en son och har ett ganska komplicerat förhållande till sin pappa. Föräldrarollen jämförs och undersöks i denna fina berättelse om barn och föräldrar.

de av Helle Helle beskriver livet för en mamma och en dotter. Ett liv som inte alltid är så lätt. Det är 80-tal och dottern är i gymnasieåldern, men vi förstår att mamman och dottern levt ensamma länge och att de inte sällan haft det ganska så knapert. Samtidigt har kärleken mellan de två varit det stabila i en orolig värld.

Den som lever stilla av Leonora Christina Skov är en självbiografisk bok som är en uppgörelse med en mor som aldrig visat kärlek eller acceptans. En känslosam berättelse om att inte bli älskad som den man är och vad det gör med barnet och med kvinnan som barnet blir.

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg är en ganska sårig berättelse om en pappa som inte trivs i sin kropp och en dotter som har ganska svårt att acceptera det. Det är också en kärleksskildring om en pappa som trots allt alltid kommer att finnas kvar, även om pappan numera heter Ann-Christine. Den ganska svarta boken har blivit en komisk film med Rolf Lassgård i huvudrollen som Min pappa Marianne.

Där framtidens fötter vandrar av Mattias Edvardsson handlar om Charlie som växer upp i Malmö på 80-talet. När vi träffar honom första gången får han ett samtal om att hans pappa har dött. En pappa som levt som uteliggare och som Charlie inte haft speciellt mycket kontakt med. Nu får han en plastsäck med sin pappas få tillhörigheter och flyttas tillbaka till sin barndom. I nutid har han själv blivit pappa och är rädd för det stora ansvaret. Två pappor beskrivs och de är både lika och olika.

 

Vilka föräldraskildringar skulle du vilja lägga till listan?

 

Hälsningar från havets botten

När jag senast läste Jack av Christina Lindström med en klass påpekade en av eleverna att även om Jack var jättebra, så var Hälsningar från havets botten ännu bättre. Egentligen är det märkligt att jag inte läst Lindströms debut förrän nu, men när det är gjort är jag benägen att hålla med min elev. Jack är bra, men Hälsningar från havets botten är ännu bättre. Båda har dock starka huvudkaraktärer där både Jack och Fille vågar vara mer sårbara än killar vanligtvis är i ungdomsböcker. Det är fint.

Fille ska just börja gymnasiet och han har kommit in på estetprogrammet. Redan där finns en koppling till mina elever. Det estetprogram Fille går på har inriktningen musik (vi hör i alla fall inte om några konstnärer eller skådespelare) och det verkar vara ett program med ganska hög status som både Fille och flera av hans kompisar sökt. Ganska uppfriskande att läsa om esteter som inte bara är utstötta och svårmodiga, även om det finns sådana också. Fille får dock representera de mjukare och grubblande esteterna och det ha grubblar över är sin försvunna mamma. Kvar finns pappa och farmor och de är två personer med mycket starka viljor, som båda älskar Fille, men inte alltid drar jämt.

Första dagen i skolan dyker en gammal bekant upp. Hon heter Hanna och Fille var kär i henne redan på mellanstadiet. Hon och hennes tvillingsyster Kajsa bildade ett smutsigt och trasigt par, där Kajsa stod för det utåtagerande och Hanna höll sig i bakgrunden. Sedan försvann de spårlöst, men nu är Hanna tillbaka och bor hos sin moster. Det är inget harmoniskt förhållande de har, Fille och Hanna, men det är äkta känslor i svallning.

Det är mycket som ryms i Hälsningar från havets botten. Det handlar om den första, stora kärleken. Om föräldrar som inte alltid finns där. Om vänner som förändras och de som finns kvar. Mycket handlar också om att börja på gymnasiet och hitta en ny gemenskap och i Filles fall kretsar mycket kring musik. Det är trevligt. Nu blir jag lite sugen på att läsa Hälsningar från havets botten med mina elever. Jag tror att det är en bok som passar dem, även om den inte är lika omedelbar som Jack.

 

Bakom hennes ögon

Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig när jag satte på första avsnittet av nya Netflixserien Bakom hennes ögon, men det jag fick var både bättre, mer obehagligt och väldigt mycket knäppare än jag trodde. Serien är baserad på boken med samma namn av Sarah Pinborough och är en psykologisk thriller med vissa övernaturliga inslag. Huvudpersonen är Louise, ensamstående mamma till Adam och sekreterare på en psykiatrisk mottagning. När hennes vännina Sue lämnar ett sent återbud befinner hon sig ensam på krogen och då dyker en snygg och mystisk man upp. Ingenting händer egentligen mer än att tycke uppstår, men det blir minst sagt komplicerat när mannen Louise träffat visar sig vara mottagningens nya psykolog David.

Det är någonting hos David som gör att Louise faller för honom, även om han är gift och hennes chef. Han verkar så väldigt olycklig i sitt äktenskap och de har dessutom väldigt roligt tillsammans. När Louise en dag bokstavligen springer in i Davids fru Adele börjar hon dock tvivla på David. Den bild av äktenskapet som Adele ger är en annan än den Louise har fått av David och han verkar både svartsjuk och kontrollerande. Till exempel så ringer han sin fru flera gånger om dagen och en av dem tvingar han henne att vara hemma och svara i den fasta telefonen.

Vi vet att Adele haft det jobbigt i ungdomen och efter att hennes föräldrar dött i en eldsvåda tillbringar hon en period på klinik och där träffar hon Rob. Han var en väldigt viktig person i hennes liv och hon har kvar många av hans saker. Bland annat en bok han skrivit om hur man kan kontrollera nattskräck. Boken ger hon till Louise, som också har problem med mardrömmar. Vi får parallellt följa Adele som ung, när hon är vän med Rob och när hon och David verkar otroligt förälskade. Nu är det annorlunda och det är tydligt att deras äktenskap inte är lyckligt. Louise fascineras dock av dem båda och utan att berätta det fortsätter hon att umgås med Adele som en vän samtidigt som hon blir Davids älskarinna. Upplagt för trubbel helt klart.

Bakom hennes ögon är en miniserie som består av sex avsnitt och jag visste redan innan att en rejäl vändning är att förvänta sig. Exakt hur den skulle se ut hade jag inte räknat ut, men jag var inte superlångt ifrån. En märklig lösning, men helheten är ändå bra och sevärd. Jag tycker verkligen om Simona Brown som spelar Louise och även Eve Hughson är riktigt bra som Adele. Kvinnorna dominerar och männen får finna sig att stå i bakgrunden. Inget fel på Tom Bateman som David eller Robert Aramayo som Rob, men det är mest spännande att klura ut vad det egentligen är som Adele döljer.

Veckans kulturfråga v.8 2021

Även om jag verkligen längtar efter vår ska vi fokusera på vintern i veckans kulturfråga som lyder.

Vilken är din favoritskildring av vintern?

 

Den första boken jag kom att tänka på var Den långa vintern av Laura Ingalls Wilder som utspelar sig under en riktigt sträng vinter, då bristen på mat drabbar människorna i den lilla staden där familjen Ingalls bor. En av de som lyckas få fram mat är Almanzo Wilder, Lauras blivande make.

Inledningsscenen i Henning Mankells Italienska skor, där en gammal dam går över isen med sin rullator är också minnesvärd, men där hinner årstiderna växla innan boken är över.

Tre böcker om Kerstin

Mina barn är lite för stora för barnböcker och därför har jag helt missat Helena Hedlunds serie om Kerstin som är sju år och bor där grusvägen slutar. Exakt var det ligger vet vi inte, men det är en liten by där alla verkar känna alla och Nisses affär är en naturlig mötesplats. Böckerna är fint illustrerade av Katarina Strömgård.

Första boken om Kerstin heter Det fina med Kerstin och publicerades i augusti 2018. Vi får träffa Kerstin som bor med sin mamma, pappa och katten Kattegatt. Kerstin är en blyg och känslig flicka som inte riktigt vågar säga ifrån. Varje dag frågar Fatima Kerstin mamma och pappa om Kerstin får leka med henne och varje dag svarar de ja. Kerstin själv hade hellre varit hemma själv, men det vågar hon inte säga. Det är mycket hon inte vågar. Som att säga ifrån när fröken Lotten ger henne en orange krita för att måla håret med när Kerstin ska göra ett självporträtt. Som om Kerstins hår skulle vara orange. Det är ju guldfärgat.

Kerstins liv förändras när Gunnar och hans mamma flyttar in i grannhuset. Han har lika långt hår som Kerstin och det är också guldfärgat. Dessutom kan han trolla. I alla fall nästan. Bokens tema är guld och att våga tala sanning. Kerstin hittar nämligen en vigselring som visar sig vara hennes frökens, men eftersom hon ljuger om det inledningsvis vågar hon inte säga att hon har den. Lite typiskt Kerstin ska det visa sig att skapa konflikter genom att inte berätta saker.

I andra boken Att vara Kerstin får vi följa Kerstin och Gunnar igen. De har verkligen roligt och deras lekar beskrivs så härligt av Helena Hedlund. Kluriga är det också och lyckas till exempel beställa vargkiss som enligt Nisse i affären är det enda som skrämmer bort vildsvinen som grävt upp hela trädgården utanför Gunnars hus. Det är snart hans mammas födelsedag och presenten blir en vildsvinsfri trädgård. Det hade kunnat vara en teckning som Gunnar gjort av sig själv, sin mamma och sin pappa, som hans mamma glömt efternamnet på, men som heter Andy och kommer ifrån Nya Zeeland. När Kerstin tar hem teckningen för att ge den till Gunnar som är sjuk, tror hennes föräldrar att hon gjort den. De blir så glada att de ramar in den och hänger den i vardagsrummet. Nu är det självklart omöjligt för Gunnar att leka hemma hos dem och att berätta sanningen är inget alternativ.

Det är så mycket som snurrar i Kerstins huvud och hon kan inte sätta ord på det. Mamma har varit på semester med moster Kakan och klippt håret som en tupp och skaffat en tatuering som föreställer ett hjärta och ett K. Mamma har en 40-årskris tror Kerstin och när hennes föräldrar börjar bråka tror hon genast att de ska skiljas. I skolan har de fått en ny lärare som heter Kenneth och Kerstin vågar verkligen inte prata med honom. Istället gråter hon och Kenneth tror att hon tycker att det är svårt med matte.

Tredje boken om Kerstin heter Kerstin, livet och döden och här står morfar och katten Kattegatt i centrum. Allt börjar dock på Kerstins födelsedag när hon ligger och väntar på sina föräldrar. Hon är spänd, förväntansfull och väldigt, väldigt kissnödig. Att gå upp och kissa vågar hon inte, för då kanske mamma och pappa hör att hon är vaken. På typiskt Kerstin-sätt ligger hon kvar och grubblar och till slut går det inte att hålla sig längre. Hon skyller på Kattegatt som är gammal och skruttig, men åttaårsdagen börjar inte riktigt som hon tänkt sig.

När morfar ska ta med Kerstin på cirkus verkar han ha glömt att hon fyllt år och säger att hon är sju för att slippa betala vuxenpris. När clownerna tar med sig morfar är Kerstin säker på att polisen ska ta dem och flyr därför hem igen. Som så ofta löser Kerstin problem genom att försöka undvika dem. Någon annan hon undviker är Gunnar och det handlar om att han har en kompis som bor hos honom. En kompis vars mamma jobbar på cirkusen och vars pappa dricker lite för mycket. När de väl börjar leka igen Gunnar, Kerstin och Pavel är de på jakt efter Kattegatt som försvunnit och efter andra djur som behöver räddas.

Kerstin är en förtjusande huvudperson, som är blyg och känslig, men också klurig och påhittig. Med Gunnar vågar hon vara sig själv och deras vänskap beskrivs på ett väldigt fint sätt. Den andra boken Att vara Kerstin är min favorit, men de andra två är fantastiska också. Så fint att alla känsliga pojkar och flickor får en förebild.

 

Illustration ur Kerstin, livet och döden av Katarina Strömgård.

Till alla killar: Nu och för alltid

Nu finns tredje filmen om Lara Jean på Netflix och den baseras självklart på den tredje boken om henne av Jenny Han. När jag läste Nu och för alltid, Lara Jean för nästan exakt två år sedan, konstaterade jag att det egentligen var för sockersött för min smak, men att jag ändå gillade. Detsamma gäller filmen Till alla killar: Nu och för allt.

När filmen börjar befinner sig Lara Jean och hennes familj i Seoul, men snart är det dags att åka hem och påbörja den sista delen av det sista året på high school. Peter och Lara Jean är fortfarande tillsammans och har planer på att studera tillsammans på Stanford. Under en resa till New York förälskar sig Lara Jean i New York och snart börjar hon fundera på var hon egentligen vill studera och vem hon gör sina val för. Just fokuset på att Lara Jean ska välja sitt eget liv är ett självklart, men i sammanhanget ganska ovanligt. Det är viktigt att hitta sin plats i livet och trots att det innebär vissa problem vill Lara Jean gå sin egen väg.

Det är också dags för bröllop i familjen och äntligen får Lara Jeans pappa synas i alla fall lite. Den största skillnaden mellan böckerna och filmerna är annars det stora fokuset på förhållandet mellan Lara Jean och Peter, medan familjen får stå tillbaka nästan helt. Synd, eftersom jag älskar Lara Jeans familj i böckerna, men kanske tur då en av skådespelarna inte håller samma klass som de andra. Lara Jeans pappa, spelad av John Corbett, hade dock mer än gärna kunnat ha fått en större roll.

När jag för ett tag sedan skrev om en ungdomsfilm fick jag frågan om jag inte störde mig på att skådespelarna var så mycket äldre än karaktärerna och det gjorde jag inte då, men en karaktär stör mig rejält i Till alla killar: Nu och för alltid och det är äldsta systern Margot som spelas av 32-åriga (!) Janel Parrish. Jag kan köpa att tonåringar gestaltas av skådespelare som är en bit över 20, men om de passerat 30 borde de kanske få andra roller istället. Tur att Margot har en väldigt mycket mindre roll i filmerna än i böckerna, men i den här tredje filmen är hon trots allt med en del.

Till alla killar: Nu och för alltid är en charmig och relativt okomplicerad film om kärlek och vänskap, vilket var precis vad jag behövde just nu. Även om det är slut på böcker att filmatisera, hade jag gärna följt Lara Jean ett tag till. Aka-porr funkar fint i tv-serieform.

 

Hamnet — mellan fantasi och verklighet

Hamnet är Maggie O’Farrells prisbelönta roman om William Shakespeare, eller kanske snarare om hans familj. Källorna om deras liv är få och ganska bristfälliga, men O’Farrell har använt det som finns och byggt en historia kring Shakespeares liv och familj. Vi vet han han gifte sig med Anne Hathaway när han var 18 och hon 26. Anne var då gravid med deras första barn. Senare fick paret också tvillingar och pojken i tvillingparet hette Hamnet.

I faderns testamente kallades Anne för Agnes och det är namnet O’Farrell valt att använda. Agnes beskrivs som en mystisk gestalt som den yngre William Shakespeare, då latinlärare, fascineras av. Hon bor på en bondgård, som efter faderns död går till styvmodern och sköts av brodern. Deras mor är död sedan länge och i Agnes minne var hon en kvinna som levde i ett med naturen och Agnes är på många sätt lik henne där hon vandrar runt med sin falk på axeln.

Berättelsen börjar när den egentligen snart är slut när den 11-årige Hamnet springer runt Stratford-upon-Avon i jakt på sin mamma, syster eller någon som kan hjälpa honom. Hans tvillingsyster är nämligen sjuk och eftersom pesten härjar och systern har en tämligen klen hälsa, är han självklart orolig. Tidsperspektivet skiftar sedan och vi får lära känna den unge William Shakespeare, som borde bli skomakare som sin far, men som hellre vill studera och skriva. Han försörjer sig som lärare, men hans far ser honom som totalt misslyckad. Inte blir det bättre när William kommer hem med en äldre, märklig kvinna som han gjort med barn. Att de ska leva under samma tak som Williams föräldrar och syskon är ingenting Agnes ser fram emot och inte William heller.

Bit för bit får vi lära känna Agnes, för det är hon som jag ser som bokens viktigaste karaktär. Hennes make finns där i bakgrunden och det är ett kärleksfullt förhållande som beskrivs, om än inte så enkelt. De första åren i deras gemensamma liv är inte ens speciellt trevliga, men det beror inte på att de inte älskar varandra, utan snarare på hur de bor. . Att bo med Agnes styvmor och syskon är inget alternativ även om William gärna hade sluppit att dela hus med sin far. Istället söker han lyckan i London och lämnar hustru och barn efter sig. Meningen är att han ska skaffa ett hem till dem, men det dröjer och till London kommer de aldrig.

Hamnet är en bok som inte liknar någon annan jag läst. Den är historisk, utan att bli så där träig som historiska romaner har en tendens att bli. Istället fokuserar den på mänskliga relationer och hur de kunde se ut under den Elizabetanska tiden. Istället för myten om äktenskapet som tvång vill O’Farrell visa att kärlek kunde drabba människor även då och att livet kunde innehålla både toppar och dalar precis som nu. Dessutom visar hon hur förlusten av ett barn drabbar alla, oavsett tid och rum. Anakronistiskt? Det tror jag verkligen inte. Tvärtom tror jag att vi har en tendens att se människor som levde för länge sedan som allt för okänsliga. Varför skulle de inte älska, längta och sörja precis som vi gör? Jag uppskattar hur O’Farrell gör människor av de som snarare varit figurer. Hur Agnes Hathaway blir en kvinna som försöker leva ett liv där hon får vara sig själv, precis som hennes make gör. Kopplingen mellan sonen Hamnet och Shakespeares pjäs Hamlet är dessutom fascinerande och O’Farrell säger sig ha velat fylla författarens tystnad. När andra skrev texter om sina förlorade barn nämns Hamnet inte alls, förrän han blir en dansk prins i en pjäs som tillhör världshistoriens mest kända.

Maggie O’Farrell har varit en favorit sedan jag läste hennes debut Bara Alice för 20 år sedan. Hamnet är hennes första “riktiga” historiska roman och den är en fröjd att läsa. Berättelsen rör sig mellan fantasi och verklighet, språket är som vanligt både vackert och precist och inte minst är den värld hon skriver fram spännande att befinna sig i. Samtidigt önskar jag mig samtidsskildringar av O’Farrell, men det är bara för att jag fått för mig att det är sådana jag gillar bäst.

Deltävling tre i Melodifestivalen 2021

Dags för den tredje deltävlingen av fyra i årets Melodifestival som stannar i Stockholm, men byter programledare. Frågan är om någon kan toppa Oscar Zia och Anis Don Demina som gjorde ett strålande jobb förra veckan.  Ikväll är det Jason Diakité som bildar par med Christer Björkman och det känns spontant mer intressant än klockrent. Jag absolut älskar Diakité, men kommer han verkligen funka i sammanhanget?

Sju låtar tävlar som vanligt och jag har tippat utgången i kvällens tävlingen utifrån de korta klipp som går att se i förväg. Den här veckan är det ovanligt svårtippat och det beror mer på att många låtar är dåliga än att konkurrensen skulle vara mördande. Dessutom representeras en rad olika musikstilar med bidrag så genretypiska att det nästan är skrattretande. Jag har helt ärligt ingen aning om vad de som röstar vill ha. Själv klarar jag mig bra med bara Tusse.

Till final

Voices med Tusse (Joy Deb, Linnea Deb, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Anderz Wrethov)

Jag fastnade faktiskt i Idol 2019 och en av anledningarna till det var just Tusse. Nu ser jag fram emot att se och höra honom i kvällens tävling som en av deltävlingens största favoriter. Svårt att avgöra utifrån ett kort klipp, men det här borde vara en självklar finallåt. Säker sångare, hyfsad låt och en massa gamla Idoltittare som säkert var lika förtjust i Tusse när han vann som jag var.

Still young med Charlotte Perrelli (Thomas G:son, Bobby Ljunggren, Erik Bernholm, Charlie Gustavsson)

Markus Larsson på Aftonbladet konstaterar att det är trevligt att Charlotte Perrelli faktiskt tävlar med en låt den här gången och jag kan hålla med om att det var rätt pinsamt och lite sorgligt senast det begav sig 2017. Och jo, en riktigt låt är det väl, men den låter väldigt mycket 1999 (eller kanske snarare 70-tal med Abbavibbar) och numret bjuder på en gammal klassisk dans med undertiteln “vi går lite fram och tillbaka och låter fläktarna nå håret”. Inte alls min kopp te och nej, jag tror egentligen inte på finalplats. Å andra sidan har årets upplaga av Melodifestivalen visat att gammal är äldst och även Perrelli kan mycket väl ha en massa röstande fans kvar. Bristen på konkurrens är dock det som gör att jag trots allt tror på final.

Till Andra Chansen

Baila baila med Alvaro Estrella (Anderz Wrethov, Linnea Deb, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt)

Hur många låtar har den där Joker skrivit i årets Mello egentligen? Den här följer alla regler för hur en latinolåt ska låta och engelska och spanska blandas till synes slumpmässigt. Glatt, hyfsat snyggt och trots den lätt parodiska känslan tror jag att det här kan funka. Nu går jag emot alla “experter” när jag tippar att Estrella når Andra Chansen. Inte för att det är så himla bra, men för att latinolåtar brukar funka löjligt bra i Melodifestivalen.

Contagious med Mustasch (Ralf Gyllenhammar, David Johannesson)

I sociala medier har debatten främst handlat om att Gyllenhammar dömts för sexuellt ofredande och sedan hånat offret offentligt. Inte direkt jättetrevligt. Låten är klassisk bonnahårdrock och Gyllenhammars svengelska uttal får jourhavande engelsklärare att vilja rycka ut. Men, jag vet att de som röstar i Mello (konstigt nog) gillar rock, så en plats i Andra Chansen tror jag tyvärr att det blir. Gällande just den här tippningen har jag har gärna fel och blir glad om Mustasch istället ersattes av Klara Hammarström.

Lämnar tävlingen

Beat of broken hearts av Klara Hammarström (David Kreuger, Fredrik Kempe, Niklas Carson Mattson, Andreas Wijk)

Klara Hammarström tävlade även förra året, men tog sig inte vidare. I år tävlar hon med en riktig power-schlager iklädd en kostym som hade gjord Vouge-Madonna avundsjuk. Det här är ett riktigt svårtippat bidrag. Å ena sidan en låt som kan gillas av många, å andra sidan en ganska okänd sångerska. Det kan räcka till Andra Chansen, men jag tror ändå att hon slutar femma. Tyvärr.

Den du är med Elisa (Bobby Ljunggren, Ingela Pling Forsman, Elisa Lindström)

Klassiska låtskrivare och en riktig dansbandsdrottning borde funka riktigt bra och det kan det mycket väl göra. Jag tar dock fram skämskudden då texten är mer än lovligt pinsam. Elisa verkar dock övertygad och säkert i sitt framträdande och rösten finns där. Mycket svårtippat helt klart. Tror dock att hon når för få barn för att ha en riktig chans.

Om allting skiter sig med Emil Assergård (Emil Assergård, Jimmy Jansson, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Anderz Wrethov, Johanna Wrethov)

Det här är tydligen en artist man ska ha koll på?! Jag har det inte och känner spontant efter 30 sekunder på svtplay att jag klarar mig väldigt bra utan Emil Assergård i mitt liv. En låt som är en hybrid mellan Nordman och Drängarna med en stor dos Björn Rosenström representerar allt som är dåligt med svensk musik. Jag äger ingen hatt och kommer inte att äta upp någon sko, men det här kan inte funka. Litet plus dock för riktigt cool trummis.


Uppdatering:

Jason Diakité hade ett tufft uppdrag och att inleda med en operettversion av Flickan och kråkan, jag vet inte. Inte heller är det superroligt att han ska framställas som helt okunnig om Melodifestivalen och t.ex. inte veta hur G:son uttalas. Ändå lite charmigt att följa hans jakt på sitt mellojag och visst är det Jessica Anderssons klänning han lånat delar av?! Det blir dock lite stelt och det handlar kanske mer om Björkman än Diakité. Bäst är dock mellanakten när Jason Diakité äntligen får sjunga. Mycket bra. 

Leif och Billy är hang-arounds och nu är det visserligen så att jag inte har någon relation till dem, men speciellt kul var det inte. Okej, lite småroligt, men inte mer. Kanske hade de kunna vara roliga om det varit lite mindre fokus på Christer Björkman, men jag gillar inte “alla-lantisar-är-töntar-humor”. Frågan till Perrelli om vem som sjäng dåligast och vilket råd hon hade jag ge var lite rolig, det var den.

Presentationerna av artisterna i form av sagor som bygger på årtalen från 2002 och framåt funkar okej, men förra veckans intervjuer var väldigt mycket trevligare och mindre pinsamma. 

Så hur gick tippningen då?

Ett av de bidrag jag trodde skulle nå Andra Chansen åkte ut direkt, men det sörjer jag absolut inte. Kanske handlar det om att skitstövelkvoten var lite för hög, eller om att låten helt enkelt var för dålig. Mustasch, lite småroliga under presentationen och de vinner i alla fall tävlingen om vilka som spelar snabbast. Litet plus för att de inte anpassar sig alls till tävlingen, men ganska märkligt att de är med. 

Att Elisa skulle åka ut direkt trodde jag, men det var mer Svensktoppenkänsla än det korta klippet gav, vilket gjorde att jag trodde att hon skulle hänga kvar bland de fem. Låten blir inte bättre för att jag får höra hela, men inte sämre heller. Delar av texten balanserar på rätt sida gränsen, medan andra och däribland refrängen, blir i det närmaste pekoral. Elisa är dock en säker sångerska, även om hon är lite tagen av stunden i de lägre partierna. Fint ändå att någon som älskar Melodifestivalen så mycket som Elisa verkar göra får tävla just där. 

Så himla skönt också att Emil Assergård åkte ut. Skakig sång och taffligt scenframträdande gör det ännu svårare att förstå. En låt som fastnar förvisso och på vissa radiokanaler kommer det nog att gå varm. Jag är glad om jag slipper höra den igen.

Klara Hammarström gjorde ett sympatiskt intryck och sjunga kan hon. Låten gör mig glad och är nästan bra på riktigt, vilket brukar vara så långt det går att komma under Melodifestivalen. Lite väl märkliga övergångar mellan delarna gör den dock lite svårlystnad. Kul att hon gick vidare till Andra Chansen, det hade jag hoppats på. Troligen fick hon veckans barnröster, eller?!

Gällande Alvaro Estrella tippade jag rätt. Det går inte att att bli annat än glad av Baila baila som visserligen är löjligt mallad, men ändå funkar på något märkligt sätt trots att texten känns som att diverse spanska och engelska ord slängts in i en slumpgenerator. Jag visste inte att Alvaro Estrella har gått dansvägen till Melodifestivalen. Fint också att han hyllade Jerry Williams i sin presentation. 

Till final gick Charlotte Perrelli, precis som jag trodde. Mycket Kom hem med Barbados över Charlotte Perrellis låt. Oväntat dåligt engelskt uttal som stör mig lite, men ett snyggt nummer på många sätt när det väl kommer igång och scenen blir en catwalk. Det kan säkert funka på radio och utan tvekan blir det en stor låt Friskis & Svettis, men sådär superbra är den inte. 

Att Tusse skulle gå vidare kändes självklart och så väldigt roligt. Tusse känns kanske inte riktigt som ett sådär jättebra internationellt artistnamn, men jag tror att han kan vinna hela skiten. Konkurrensen är å andra sidan inte direkt mördande i år än så länge. Hans presentation berör och jag önskar honom all framgång. Han tar scenen med pondus och jag älskar scenkläderna och naglarna. Så himla proffsig! Dansarna är coola och hade gärna fått vara mer framträdande.

Fem böcker som utspelar sig i akademisk miljö

Från lärare till en lista med böcker som utspelar sig i skolmiljö och då framför allt på internatskolor eller andra skolor där eleverna också bor. Det som ibland kallas aka-porr i bokbloggarkretsar, dvs böcker som utspelar sig i akademisk miljö där skolan och dess elevhem också är den plats som allt kretsar kring. Inte sällan i en amerikansk kontext, men jag håller mig inte bara där.

Den hemliga historien av Donna Tartt är böcker med stor B i genren. En modern klassiker som börjar med en av huvudkaraktärernas död och sedan handlar om en grupp elever som studerar grekiska för den beryktade professorn Julian Morrow. En riktigt bra och läsvärd bok.

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart

Frankie Landau-Banks går på en internatskola med många, gamla traditioner som hon har mage att ifrågasätta. Det finns mobiltelefoner och e-mail, men det känns samtidigt som 50-tal. En väldigt bra och välskriven berättelse om en tjej som vägrar bli diskriminerad.

I en klass för sig av Curtis Sittenfeld handlar om Lee som övertygar sin föräldrar om att få gå på internatskolan Ault. Den svenska titeln visar egentligen tydligare än originaltiteln Prep att just klassperspektivet har betydelse. Lee går sin egen väg och föräldrar tycker att längtan efter att gå på internatskola är en “typiskt Lee grej”.

Bergtagen av Camilla Sten handlar om internatskolan Järvhöga Läroverk som öppnat igen efter att ha varit stängd under en lång period. Vi får läsa om skolan på 60-talet och i nutid, men fokus ligger på nutiden där en av eleverna försvinner och Missing people letar för fullt. Spännande bok som kanske inte kan definieras som aka-porr, men ändå är läsvärd.

Klassen av Erich Segal, som kanske är mest känd för Love story, utspelar sig i alla fall delvis på Harvard. Den kom ut 1985 och min mormor hade den i hyllan. Jag läste den om och om igen. Vi får följa fem studenter ur Class of 85 under studietiden och vid en återträff 25 år senare. Minnet är luddigt, men jag minns att jag älskade den.

Många böcker med brott inblandade märker jag, men fullt så hemskt kan det väl ändå inte vara på internatskolor? Förstår dock fascinationen, då skolor där eleverna också bor skapar ett slutet rum där alla är misstänkta. En klassiker i genren som jag faktiskt inte läst (men sett) är Evelyn Waughs En förlorad värld. Jag måste också uppmärksamma min absoluta favoritserie som utspelar sig i akademisk miljö, nämligen Felicity som sändes i fyra säsonger under året 1998-2002. Den ser jag fortfarande om ibland.

 

Vilka böcker som utspelar sig i akademisk miljö vill du lyfta fram? Har du kanske också tips på tv-serier och filmer i samma genre?

 

 

O läser Osynliga kvinnor: Förord

Det var ett tag sedan nu, men ibland är en bok viktig nog att få en inläggsserie istället för ett enda inlägg. Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez är en sådan. Redan förordet gör mig så upprörd att jag har svårt att lyssna vidare. Inte för att det Criado Perez skriver om på något sätt är nytt, men för att hon gör det så extremt tydligt.

Undertiteln till boken lyder “Hur brist på data bygger en värld för män” och boken är tillägnad “Till de kvinnor som inte ger sig: fortsätt vara jävligt besvärliga”. Sällan har min längtan att vara jävligt besvärlig väcks så mycket som nu. Märk väl att det inte sällan räcker att påpeka att mannen inte nödvändigtvis behöver representera mänskligheten, för att ses som jävligt besvärlig.

Förordet handlar om bristen på data och hur mer än halva mänskligheten raderas, inte bara från historien utan också ofta inom den kulturella världen. Criado Perez driver tesen om att bristen på genusuppdelad data gör att endast männen får synas, medan tystnaden kring kvinnorna inte sällan är total. Hon tar till exempel upp hur mannen som jägare är en väldigt mycket viktigare historisk karaktär än kvinnan som samlare. Att vi numera vet att inte bara män var jägare och att alla kvarlevor av människor med vapen som hittas inte är män, förändrar inte historien.

Vardagliga saker som att höjden på t.ex. förvaring eller temperatur en i ett rum utgår ifrån männens fysik är dock inte lika hemskt, som att bilars säkerhetsanordningar utgår ifrån mannens kropp och att symptom på hjärtinfarkter hos kvinnor avfärdas då de inte är desamma som hos män. När AI används för att ställa medicinska diagnoser är det mäns data som används, vilket kan leda till att sjukdomstillstånd hos kvinnor missas. Det är självklart inte alla situationer där tystnaden kring kvinnor inte innebär livsfara, men Criado Perez visar tydligt hur massiv denna tystnad är. När jag börjar tänka på det blir jag så förbannad att jag saknar ord. HUR kan det fortfarande vara så här?

Simone de Beauvoir skriver redan i Det andra könet (1949) om hur kvinnor ses som undantag från den manliga normen och fortfarande är det tydligt att män står i centrum. I alla fall vita män från väst. När andra grupper lyfts fram kommer direkt kritik om identitetspolitik och fixering vid kön och ras, medan fokus på män ses som något naturligt som dessutom representerar hela mänskligheten. Att den synen har exakt lika mycket med identitet att göra vill ingen kännas vid. Tydligt är också (inte minst när det handlar om amerikanska presidentkandidater) att det är lättare att acceptera en man, oavsett ursprung, än en kvinna som försöker ta sig in i en manlig domän.

Frågor som handlar primärt om kvinnor glöms ofta bort, eller diskuteras utifrån ett manligt perspektiv, menar Criado Perez och lyfter till exempel frågor om kvinnokroppen, oavlönade omsorgsansvar och mäns våld mot kvinnor. Det är bara att tänka på den nutida debatten för att inse att det här är frågor som antingen styrs av män eller inte får någon plats alls. Försök att diskutera mäns våld mot kvinnor utan att få ett “inte alla män” eller “men kvinnors våld mot män då?” som kommentar.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: