Vi vet redan från början att någon fruktansvärt har hänt. I de avsnitt som fått titeln “Efteråt” är Amanda inlåst och det tar tid innan vi får veta var och varför. Parallellt får vi lära känna henne och vännerna Sofia och Caroline. De bildar en trojka som verkar bindas samman av Sofia, Amandas barndomsvän och Carolines studiekamrat. Ju längre berättelsen går, desto svårare blir det att se någonting alls som egentligen binder dem samman. Faktiskt verkar de inte ens tycka om varandra, men förändring är svårt och en anledning till att de hänger ihop är kanske att alternativet att inte göra det skulle betyda att de förlorade något viktigt. För Amanda handlar det dels om ett dåligt samvete för att hon svek Sofia när de båda flyttade till Stockholm, men också att Sofia är den enda som känner henne på riktigt och vet om hennes bakgrund. Sofia är på ett sätt ganska trött på att alltid få ta hand om Amanda som har en tendens att dricka för mycket, men samtidigt är Amanda hennes äldsta vän och hon vill inte svika. När det gäller Caroline så saknar Sofia den smarta unga kvinnan som hon lärde känna på juristutbildningen. Influensern Caroline är inte alls samma sak, men Sofia är beroende av Caroline och kan inte leva utan henne. Vad Caroline får ut av det hela är oklart, men kanske behöver hon känna sig god och Sofia är ett passande välgörenhetsprojekt.

Även om de tre huvudpersonerna turas om att berätta får Sofia ändå ses som den egentliga huvudpersonen. I alla fall är det henne jag fastnar mest för. Hon är jurist och arbetar på en advokatbyrå, där hon upplever att hon behöver vara mer ambitiös än andra för att räknas. Drömmen är att kunna köpa en egen lägenhet, men i väntan på det bor hon i det närmaste gratis i Carolines brors lägenhet medan han studerar utomlands. Bitterheten när hennes svenska arbetskamrater berättar om nyinköpta lägenheter som inte sällan sponsrats av deras föräldrar, vet inga gränser. Det är inte det att Sofia ser sig som ett offer, men som hon säger är det inte direkt enkelt att leva i ett land där Sverigedemokraterna är stora och det faktum att hon alltid riskerar att ses som en andra klassens medborgare genererar en enorm prestationsångest.

Allt vi inte sa är Sara Osmans debut och det är en riktigt bra sådan. Berättelsen om tre kvinnor i 30-årsåldern, som vid första anblick är vänner, men i själva verket har en mer komplicerad relation än så, är välskriven och spännande. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte det jag fick. Osmans bok är vassare än jag trodde och bjuder på en stor dos satir över dagens samhälle och de roller många tvingas in i. Ytan som ofta är ganska blankpolerad, döljer en sanning som är långt ifrån vacker och Osman sätter fingret på ganska märkliga ageranden som konstigt nog blivit en naturlig del av vår samtid. Det handlar inte bara om att många, likt Caroline, använder sociala medier för att skapa ett perfekt liv. Det handlar också om yta i många sammanhang trumfar innehåll, som att Sofia ses på ett visst sätt för att hon är svart, muslimsk kvinna och behandlas därefter, eller att Amanda gör allt för att inte påverkas av förlusterna i sitt liv, men ändå verkar oförmögen att leva livet utan att bedöva sig. Ingen av de tre huvudpersonerna vågar vara sanna mot varken andra eller sig själva, men frågan är om de ens hade tillåtits vara det om de hade önskat.

Jag höll på att missa Allt vi inte sa och är väldigt glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa. Nu är jag mycket nyfiken på vad Sara Osman ska hitta på härnäst. Med sin unika blick för detaljer och sin riktigt vassa penna är hon en riktigt spännande bekantskap. Det finns massor att skriva om boken, men mycket av behållningen är också alla de små saker som avslöjas och bildar en ganska obehaglig helhet. Jag varken vill eller kan beskriva allt, utan uppmanar er att läsa. Jag kan också tänka mig att det här är en perfekt bok att cirkla om, då det finns en hel del att samtala om både kring bokens innehåll och vår inte sällan absurda samtid.