enligt O

Tankar från en bokberoende

Några pingvinböcker och massor av te

Igår träffades BokbubblarnaFröken Olssons för att frossa i Afternoon Tea och prata om böcker på temat pingviner. Som vanligt var det trevligt att träffas, även om just den här versionen av Afternoon Tea var långt ifrån det bästa.

Själv hade jag bara läst en halv pingvinbok, men andra hade varit duktigare.

Pingvinlektionerna av Tom Michell var det flera som hade läst och lyssnat på. De engelska inläsningen av Bill Nighy rekommenderades och trots att jag är en skeptisk ljudbokslyssnare lockar den.

När isarna smälter av Joël Baqúe var också populär. Även det en bok jag tänkt läsa. Den låter märklig, men samtidigt bra.

För några år sedan läste vi Döden och pingvinen av Andrej Kurkov. En absurd och actionfylld berättelse om en man och en pingvin. Nu hade Linda läst fortsättningen som heter Pingvin försvunnen och verkar minst lika galen.

Vad jag läste? Halva Pingvinerna håller ihop av Viveca Lärn, som är rätt charmig och är värd att läsa ut. Jag har dock prioriterat Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid och den innehåller i alla fall en rad frackklädda pingviner. Det är dock boken vi ska ha läst till nästa träff, så samtalen kring den får vänta. Jag har ungefär 70 sidor kvar och tycker mycket om den.

Årets debutant utsedd

Ikväll delades Borås Tidnings debutantpris ut för nittonde gången och pristagaren blev Wera von Essen för sin debut En debutants dagbok utgiven av Modernista.

Boken har av en recensent kallats “åttiotalisternas stora generationsroman” och jag har lite avfärdat den av rädsla för att känna mig gammal. Ett vanligt fenomen gällande debutanter nu för tiden. Jag lockas dock av att den beskrivs som rolig, men oroas av dagbokformen.

Är det någon som läst och kan berätta om det här är en bok att prioritera eller inte?!

Oavsett säger jag grattis till Wera von Essen, som lovade fira med champagne.

 

 

Foto: Matti Koli

Binas historia

Det var ovanligt få insekter under den varma sommaren förra året. Få mygg, få getingar och få bin. Skönt kan man tycka, men efter att ha läst Binas historia känner jag inte riktigt likadant.

Vi diskuterade Maja Lundes bok under vår #rolighetskonferens i Varberg för några veckor sedan och samtalen rörde sig snart utanför boken till den värld som vi håller på att förstöra. Bidöden oroar kanske inte så många ännu, men de insatta har förstått allvaret.

Binas historia utspelar sig i tre tider och de små honungsmakarna är viktiga i alla tre berättelserna. I framtiden beger vi oss till Kina. Året är 2087, efter “Kollapsen” och alla bin är försvunna. Istället gör människorna det arbete som de skulle ha gjort och arbetar långa dagar för att pollinera träden för att de ska bära frukt och växterna för att de ska ge mat. I världen har städerna förstörts och demokratierna fallit. Människorna svälter och befolkningen i Europa och USA finns knappt kvar. Kanske är kineserna lättare att styra och deras nya samhälle påminner mycket om den kommunistiska diktatur som Mao ledde. Vi får följa Tao, mamma till en son som hon knappt hinner träffa. Istället arbetar hon och hennes man varje dag, i princip dygnet runt och hinner inte njuta någonting av livet. Allt fokus ligger på att hinna pollinera så mycket som möjligt för att rädda den lilla skärva av världen som ännu finns kvar. Kanske är det den av berättelserna jag tycker mest om.

År 1852 lever William med sin familj i Hertfordshire, Englans. När vi träffar honom för första gången ligger han till sängs och verkar nästan ha gett upp livet. Ironiskt eftersom han faktiskt har ett, till skillnad från Tao i framtiden. Runt honom finns hans fru, hans son och hans döttrar som är så många och så lika att han knappt kan skilja dem åt. William äger en fröhandel som ligger på huvudgatan i hemstaden Maryville och när han väl reser sig från sängen får bina en allt större roll i hans liv.

Nutidsberättelsen handlar om en far och hans son i Ohio, USA år 2007. Sonen Tom som flyttat hemifrån för att studera, återvänder tillfälligt. Fadern George möter honom vid tågstationen och börjar direkt att tala om sin önskan om att Tom ska överta gården. En gård som inte längre bär sig med bikupor som slutar ge den honung den brukar när bina börjar försvinna.

Kanske borde de redan 2007 insett vad som höll på att hända, men det gör de inte riktigt. Inte ens idag, drygt tio år senare gör i det. Den jord Tao lever på drygt 60 år senare har drabbats av klimatrelaterad torka och det går inte längre att producera tillräckligt med mat ens för de förhållandevis få människor som finns kvar.

Binas historia är en intressant och välskriven bok som verkligen fick mig att fundera över tillståndet i världen. Däremot tycker jag tyvärr är den är lite väl omständlig och stundtals onödigt mångordig. Jag är glad att jag har läst den, men är långt ifrån så överväldigad som jag trodde att jag skulle bli. En bra bok helt klart, men inte riktigt så fantastiskt som jag hade hoppats. Däremot är jag nyfiken på Lundes andra bok Blå och de två kommande böckerna i den planerade Klimatkvartetten.

 

 

52 bra saker: Tulpaner

Det är vår i luften och även om det säkert blir ett bakslag eller två så är ljuset på väg åter. Dessutom fylls affärerna av vårblommor och en favorit är självklart tulpaner. Inne än så länge, men förhoppningsvis ute snart.

Våren 2017 var jag i Amsterdam tillsammans med ett gäng andra boknördar på en resa ordnad av Breakfast Bookclub. Jag och Anna gjorde då en (pensionärs?) resa till tulpanparadiset Keukenhof en bit utanför stan. Faktiskt en fantastisk upplevelse!

På tulpantemat vill jag också tipsa om boken Tulpanfeber av Deborah Moggach, som blev film 2017 med bland andra Alicia Vikander och Judi Dench. Boken är bra, men filmen har jag inte sett.

Greenleaf bjuder på dramatik

Greenleaf är en producerad av Oprah Winfrey och hon har också en liten, men viktig roll i serien. Skaparen Craig White har tidigare gett oss serier som Lost, Six feet under och Brothers & Sisters. Av dem påminner Greenleaf mest om Brothers & Sisters, men mest av allt liknar den faktiskt åttiotalets klassiska serier som Dallas, Dynastin och Falcon Crest. Det här är nämligen drama med extra allt och mer ändå.

Greenleaf är namnet på familjen som står i centrum. En familj där allt kretsar runt kyrkan de driver. Patriarken James Greenleaf är ledare för kyrkan och när han predikar sitter familjen på scenen. De bor alla på ett stort gods och på ytan verkar familjelyckan vara total.

Första avsnittet inleds när Grace reser hem tillsammans med sin dotter Sophia efter många år. Hennes syster Faith ska begravas och det är omöjligt att hålla sig hemifrån längre. Hennes föräldrar har aldrig träffat hennes nu tonåriga dotter, men trots att Grace inte planerat det bestämmer hon sig för att stanna. Egentligen har Grace lämnat kyrkan, men nu hittar hon tillbaka och börjar arbeta för sin far.

Åter till åttiotalalet och såpornas storhetstid. I Greenleaf finns de alla. Matriarken Lady Mae är grymmare än Angela Channing, pastor James och hans svåger Mac tävlar om att vara lika korrupt som JR, men eftersom James någonstans har ett gott hjärta får han istället ta rollen som Blake Carrington, en ledare som försöker, men långt ifrån alltid lyckas.

Vem är då Cliff Barnes? Kandidaterna är flera, men konkurrenten Basie Skanks ligger nära till hands. Han driver kyrkan Triumph och värvar det svarta fåret Jacob Greenleaf och gör honom till pastor, något hans far vägrar göra. Jacob är snarare lite för snäll och lite för dum, lite som Ray Krebbs eller kanske Bobby Ewing. Till kyrkans förtret och kanske förvirring finns också en och annan Steven Carrington.

Musiken i Greenleaf är ett kapitel för sig. Den spelar en stor roll i serien och det luktar lite nittiotal när artister gör framträdanden. Åttiotal och nittiotal alltså. Det funkar.

I USA sänds fjärde säsongen av familjedramat Greenleaf just nu. Tre säsonger finns på Netflix och jag har just påbörjat den andra. Trots att det är rätt snaskigt har jag fastnat helt. Miljön i det religiösa Memphis fascinerar mig och jag har helt fastnat i den religiösa världen som tyvärr också innehåller en hel del svek, lögner och hemligheter och en rejäl dos girighet. Pengar är helt klart många gånger viktigare än tron. För mig som är skeptisk till organiserad religion är kyrkans makt i Memphis ett bevis på att det sällan fungerar. Samtidigt går det inte att komma ifrån att religion kan vara ett stöd  livet för den som tror. Jag tycker att balansen i Greenleaf är bra.

Hej igen vardag

Mina barn är 12 och 13, vilket betyder basröst i alla fall på den äldre. Att vara tonårsförälder är långt ifrån smärtfritt, men efter att ha läst Hej igen vardag av Louise Winblad är jag ändå glad över att vara förbi småbarnstiden. Visst kan jag sakna att sova bredvid en varm barnkropp, men sanningen är att det ofta handlade om att sängen togs över av två sparkande ungar. Det riktiga livet skildras inte i sociala medier och Winblads böcker är en välkommen konstrast.

Inledningsvis tar sig Winblad an det knäppa i att en graviditet, en förlossning och all fysisk påverkan ses som naturlig. Att knappt kunna gå är en bagatell. Däremot är det viktigt att gå ner i vikt efter förlossningen. Superduperviktigt. Dessutom ska man (helst leende) ta emot alla råd från alla experter runt omkring. Avsnitten med saker som gravida och nyblivna mammor får höra med förslag på svar på tal är fantastiska. Vad jag önskar att jag hade bitit ifrån mer. Slutsatsen är att det inte går att göra rätt, men att det ändå är viktigt att passa på att njuta. Enligt experterna då. Och sedan när de är tonåringar sover de jämt. Jo tack, det har jag märkt, men det gjorde inte sömnbristen bättre då och faktiskt minskar det inte frustrationen nu heller.

Jag skrattar inte sällan så att jag gråter åt Hej igen vardag, men sätter ibland skrattet i halsen. Mest för att det blir tydligt att vi inte kommit någonstans gällande synen på föräldrar och barn. Annonserna med nya bebiskläder som säljs för att barnet blivit någon som absolut inte kan ha rosa till exempel är fruktansvärt roliga och lika sorgliga. Främst för att hela färgkodningen av barn borde vara ett minne blott, men också för att många faktiskt har så mycket pengar att de utan tvekan kan köpa nytt om det redan nyinköpta inte känns riktigt hundra.

Mest skrattar jag dock åt igenkänningen och det kan jag göra för att jag befinner mig år ifrån den vardag som höll på att göra mig tokig. Jag var en av de svettiga, stressade mammorna som Winblad berättar om, som säkert inte hade kunnat skratta åt eländet då, men mer än gärna gör det nu. Om några år kanske jag kan skratta åt tonåringar som vägrar duscha och knappt lämnar rummet. Som aldrig säger mer än ett ord i taget och har ett bättre förhållande med sin dator än någon annan. Eftersom Winblads barn är något yngre än mina är jag säker på att hon gör en bok om tonårsföräldrar lagom tills jag är redo att skratta åt eländet.

Just-nu-enkät för den snörvlige

Förkylningen är nästan borta och sportlovet, veckan då jag skulle ha läst så mycket, är över. Som vanligt när jag är lite stressad, börjar jag på bok efter bok, men avslutar få. Då är det dags för en just-nu-enkät för att styra upp lite. Faktiskt har jag gjort sådana med ojämna mellanrum sedan bloggen startade 2011, senast i maj förra året.  Ofta läser jag böckerna jag listar, men långt ifrån alltid. Oavsett är det skönt att få lite överblick över kaoset.

Vid sängen: Där ligger I döden för dig av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter, som börjar lovande men är så tung att jag inte riktigt orkar just nu.

På soffbordet: Jag läser grafiskt i februari och vid soffan ligger en halvläst Drömmen om Europa av Fabian Göranson.

På läsplattan: Finns allt och inget.  Främst läser jag två deckare, nämligen Felsteg av Maria Adolfsson, för att komma igång med Bokbloggarboktipsutmaningen och Vintereld av Anders de la Motte, som verkar lovande om än lik den förra boken jag läste av honom. Gammalt fall och ett återvändande.

På jobbet: Egentligen inte på jobbet, men för jobbet läser jag om Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, som mina treor ska börja läsa nästa vecka. Den är svårare än jag mindes den och de första kapitlen behöver vi helt klart läsa tillsammans.

I öronen: Jag lyssnar inte så ofta, men har Mot framtiden av Clara Henry på gång. Jag gillar den.

I badet: Jag läser oftast e-böcker, men i badet är de värdelösa. Där läser jag istället en inbunden version av Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid. Jag fastnade i badkaret i drygt en och en halv timme igår, så det får väl anses vara ett godkänt betyg.

Bokklubbsbok: Bokbubblarna ses på torsdag och vi ska ha läst en bok som passar in på temat pingviner. Jag har börjat läsa Pingviner håller ihop av Viveca Lärn, som verkar ganska charmig.

Borde jag läsa ut:  Jag borde köra ett slattläsningsryck och läsa ut alla halvlästa böcker runt om i huset. Eller så struntar jag i dem och läser något helt annat. En bok jag vill läsa ut är dock En spellista för sömnlösa nätter av Déa Solin, som jag tror att jag skulle gilla om jag bara hittade fokus.

Borde jag påbörja: Tanken var att under lovet läsa 1914 Stridens skönhet och sorg av Peter Englund, då vi närmar oss första världskriget i kursen Historia 1b. Det får bli nästa vecka.

Längtar jag efter att få läsa: Jag fick just hem Emil av Johan Heltne och den ser jag verkligen fram emot att läsa.

Tre andra böcker i min TBR-hög: Tre böcker jag ser fram emot att läsa är Vad jag saknades här av Jila Mossaed,  Nine perfect strangers av Liane Moriarty och Vill inte, vill av Per Nilsson.

 

 

Photo by John-Mark Smith on Unsplash

 

 

 

 

Jag tippade hyfsat ikväll

Jon Henrik Fjällgren är ett fenomen. Jag fascineras som många andra av den samiska kulturen och är glad att den får utrymme på bästa sändningstid. Norrsken är stämningsfull, men det är nära pekoral. Det här kommer att bli en massiv svenstoppshit, men det är definitivt inte min kopp te. Jag är dock positivt överraskad över Fjällgrens sångröst, som faktiskt funkar riktigt bra. Te eller inte, Fjällgren gick till final precis som jag (och många andra) tippade.

Jag tycker så mycket om Lina Hedlund som person (nej, jag känner henne inte, men hon framstår som så sympatiskt), kanske mer än som sångerska (inte för att hon inte är bra, för det är hon, men för att det egentligen inte är min typ av musik). Hon verkar helt genuint trevlig och jag önskar henne all lycka och framgång. Refrängen i låten Victorious är en refräng som fastnar och det är en låt som Magnus Carlsson (en annan favorit) hade kunnat göra. Bättre? Nej, det tror jag egentligen inte, men jag tänker på Carlsson när jag hör körsångaren. Det hade varit en cool duett, men jag kan tänka mig att det behöver rinna ännu mer vatten under broarna innan vi får se en sådan. Hon gick till final som jag ville och tippade!

Martin Stenmarcks röst imponerade som vanligt, faktiskt var den kanske bättre än någonsin, men jag avskyr fortfarande låtens titel, hur fint budskapet än är. Det här är en väntad P4-hit, men i Eurovision skulle den falla platt. Nu tog han sig till Andra Chansen, precis som jag trodde, men där tror jag att han stannar.

Rebecka Karlsson absolut älskar Melodifestivalen och jag är glad att hon fick chansen att uppträda. Berättelsen om mobbing i artistpresentationen lär ha gått rakt in i mångas hjärtan. Jag är imponerad av hennes driv, men låten var rätt tråkig och sången sitter inte helt i versen även om den kommer igång i refrängen. Nu blir det Andra Chansen för henne. Grattis till det!

Dolly Style provocerar mig. Flickorna med peruker byts ut och de versioner av Molly, Polly och Holly som framträder nu är definitivt inte de första. Faktiskt har de inte varit med i en en melodifestivalfinal ännu, trots att de nått Andra Chansen två gånger. Jag underskattade dem helt klart den här gången, men är så otroligt glad att de blev femma och inte mer.

Jag älskade The Lovers of Valdaros framträdande och låtens doft av 80-tal skapade nostalgi. Bäst var kanske ändå artistpresentationen och budskapet det spred. Men jag verkar ha varit ganska ensam om att gilla den här låten som

Omar Rudberg kommer lite otippat från Venezuela och då kan jag köpa hans latinska influenser lite mer. Låten är sådär, grabben är söt, men hans sång håller inte. Om barnen hade fått lika stort inflytande som tidigare år hade han kanske gått ännu längre, men nu fick han nöja sig med en En rimlig placering, trots att jag tippade honom i Andra Chansen.

 

Foto: Claudio Bresciani/TT

Mello drar till Leksand

Dags för årets tredje och näst sista deltävling i Melodifestivalen. Ikväll blir det släktfight, färgglada peruker och jojk.

The Lovers of Valdaro som består av Erik Gabriel och Adam Warhester. De kvalade in via Svensktoppen nästa och deras låt Somebody loves är en snygg synthdoftande discolåt skriven av Peter Boström, Thomas G:son och Erik Høiby. Det funkar säkert för tittare som är i min ålder och kanske även för andra om scenshowen är bra. Jag är dock rädd att det blir en sjundeplats.

Dolly Style tävlar för tredje gången med låten Habibi skriven av Jimmie Jansson, Palle Hammarlund, Robert Norber och jag har väldigt svårt att se hur de kan få ta plats i tävlingen igen. Vem gillar egentligen dessa ytliga tuggummipoppare? Habibi är definitivt inte min kopp te, men kanske kan de få barnens röster. Det är dock tydligt att ungarna inte har samma makt i år som tidigare.

Martin Stenmarck tävlar för fjärde gången med låten Låt skiten brinna med en titel som får mig att vrida mig i obehag, men som faktiskt låter det bättre än man kan tro. Kanske för att Uno Svenningsson skrivit den tillsammans med Tim Larsson och Tobias Lundgren. Refrängen fastnar och det är lite oooo-aaaa som säkert får många att tralla med. Jag är lite osäker på hur många fans han egentligen har, men jag gillar trots den löjliga titeln.

Stenmarcks svägerska Lina Hedlund är kvällens veteran och tävlar för sjätte gången. Hon har dumpat Alcazar och tävlar själv med låten Victorious. Det här är en låt jag gillar på riktigt och som jag säkert kommer att sjunga för full hals i bilen. Refrängen fastnar rejält och jag hoppas att Hedlundskan tar sig till final. Till min Spotify-lista tar hon sig utan tvekan.

Omar Rudberg är tredje delen av FO & O och också den tredje att tävla i Melodifestivalen. Det gick inte direkt bra för Oscar Ernestad förra veckan, men Rudbergs nummer verkar lite starkare om än lite segt, trots eller tack vare reagee-tonerna. Låten heter Om om och om igen och är skriven av artisten själv tillsammans med Johan Lindbrandt, Robin Stjernberg och Jens Hult. Svärmorsdrömmen Rudberg kan säkert knipa ett gäng röster, men då har det inte med sången att göra.

Rebecka Karlsson  har varit med i både Talang och Idol, samt gjort ett par framträdanden på Pride i Skellefteå och Malmö. Hennes Who I am är skriven av artisten själv och Anderz Wrethov, Henric Pierroff. Den är helt okej, men sången svajar betänkligt i det klipp jag hört. Det krävs en klockren röst om Karlsson ska ta sig vidare, även om startnummer sex har varit lyckosamt hittills i år. Det är möjligt att jag underskattar både henne och mängden fans, men jag tror inte det här räcker för att gå vidare.

Jon Henrik Fjällgren tävlar för tredje gången med låten Norrsken, som är en sämre variant av hans tidigare låtar med mer sång och mindre jojk. Norrsken är skriven av Fjällgren tillsammans med Fredrik Kempe, David Kreuger och Niklas Carson Mattsson. Kanske har han fans nog att ta sig vidare, men jag är skeptisk. Oddsen säger dock något annat, men jag tror att låten är för svag.

Jag tror och hoppas att svägerskan och svågern tar sig vidare till final, men även om jag helt klart tycker att Martin Stenmarck och Lina Hedlund har veckans bästa låtar, tror jag att Hedlund vinner släktfejden och kniper en finalplats, medan svågern får nöja sig med en andra chans. Den andra finalplatsen tar Jon Henrik Fjällgren, då jag inte tror att hans fans egentligen bryr sig om låten, utan röstar på namnet,  jojken och kanske på scenshowen.

Till andra chansen tror jag också att Omar Rudberg tar sig. Rebecka Karlsson blir femma, medan Dolly Style och The Lovers of Valdaro får nöja sig med jumboplatserna.

Bryt ihop och kom igen

I veckan är det sammanbrott som står i centrum på Kulturkollo och vi har skrivit under rubriken “bryt ihop och kom igen”. Självklart handlar veckoutmaningen om att presentera kultur på temat.

Fanny skrev om filmen Falling down i inledningsinlägget och det är verkligen ett ruskig film om ett lika ruskigt sammanbrott. Frågan är om huvudpersonen kan sägas komma igen, men det finns glimtar av det innan allt är över. Även om jag aldrig haft ett sådant sammanbrott som Michael Douglas karaktär, men just att bara resa sig och gå kan locka ibland. Ingenting löses genom flykt, men tanken att fly finns där när kaoset blir överväldigande.

Bitterfittan av Maria Sveland är en modern klassiker om en mamma som bryter ihop, flyr och sedan kommer igen. Jag gillade den när jag läste den, men har ännu inte läst uppföljaren. Just som småbarnsförälder borde egentid vara inbyggt i vardagen, men är det sällan i realiteten.

Att poliser i deckare lever destruktivt och bryter samman är inte ovanligt. Charlie Lager som är huvudperson i Lina Bengtsdotters Annabelle försöker döva alla möjliga känslor med alla möjliga drycker och droger. Det blir bättre i andra boken och det känns som att Charlie kommer igen.

Jag har dock inget större hopp om Billy i Hans Rosenfeldts och Michael Hjorths serie där senaste boken heter En högre rättvisa. Han har helt spårat ur och trasslat in sig i så många lögner att jag undrar om det ens är möjligt att bryta ihop och komma igen.

 

 

Photo by Aarón Blanco Tejedor on Unsplash

 

Sida 1 av 508

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: