Det bästa som hänt mig
Som tur är fanns sociala medier inte när jag var hemma med mina barn och jag slapp se alla bilder på välmående ungar, vältränade mammor och en perfekt familjeidyll. Mitt i det kaos som två barn på kort tid medför hade jag mycket troligt blivit ännu mer deprimerad. Föräldraledigheten var långt ifrån den bästa tiden i mitt liv, men jag hade turen att träffa i alla fall några ärliga mammor. Tyvärr var de ganska få. De flesta målade nämligen upp en bild där allt verkade perfekt och trots att jag fattade att det var en liten del av sanningen, insåg jag snabbt att väldigt få vågar prata om det som inte är så rosaskimrande. Kanske hade det varit bra med sociala medier trots allt. Jag hade faktiskt kunnat komma i kontakt med fler bittra morsor som faktiskt vågade vara ärliga. Visst är barn fantastiska och visst finns det helt underbara stunder under föräldraledigheten, men det finns också kolik, förkylningar och en massiv gnällighet som gör att det är omöjligt att förflytta sig från hemmet. Ensam ute i ett hus på landet njöt jag inte direkt av varje stund. Så ja, det hade kanske varit bra med sociala medier trots allt. Då hade jag i alla fall haft lite vuxet sällskap.
Jag vet också att barn är en gåva och jag är otroligt tacksam över hur lätt vi fick våra pojkar. Kanske är det också därför det är lättare att våga minnas de svarta stunderna. För de tre huvudpersonerna i Johanna Schreibers bok Det bästa som hänt mig finns det olika saker som behöver döljas, av helt olika skäl.
Freddie är den som jobbar hårdast på sin yta. Hon driver ett framgångsrikt instagramkonto och ser det som omöjligt att lägga ut bilder som visar hur hennes liv verkligen ser ut. Ingen som följer henne kan ana att hon är djupt inne i en förlossningsdepression och knappt tar sig ur sängen. Den enda som får veta sanningen är psykologen Stefan och för honom avslöjar hon sina svartaste tankar. Det är efter ett besök hos honom som hon springer på Ermina.
Utåt sett är Ermina en superkvinna och barnet som hon och kärleken Alen väntar är resultatet av en lång kamp. Att inte känna total tacksamhet känns som en omöjlighet. Hennes vänner har dessutom lämnat småbarnslivet för många år sedan och hon har egentligen ingen att umgås med. Det är därför hon hoppas träffa några nya vänner på föräldragruppen som BVC ordnar, men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hon lyckas i alla fall få med Freddie på en fika och då träffar de Sigrid.
Sigrid är lärare och har blivit oväntat gravid med sin ganska mycket äldre sambo Ludvig. En sambo som gärna framhåller hur jämställd han är, men som egentligen är en gigantisk mansgris. Han arbetar som pressekreterare åt grundskoleministern Caspar Amiri, också kallad snyggministern. Jobbet går före familjen alla dagar i veckan.
Vi får följa den spirande vänskapen mellan dessa väldigt olika kvinnor som råkar ha barn som är lika gamla och det är trevlig läsning. Johanna Schreiber har sagt att hon skrivit boken hon själv hade velat läsa när hon var föräldraledig och jag önskar verkligen att den funnits när jag var det. Jag tycker visserligen att det finns mer ärlighet nu än då, även om den inte alltid är lätt att hitta bland alla perfekta uppdateringar. Vi har ännu en lång väg att gå innan moderskapet kan skildras på det komplexa sätt det förtjänar. Schreibers bok är helt klart ett steg på vägen och det är fint att dedikationen är “Till dig som någon gång känt dig som världens sämsta mamma. Du är inte ensam.” Inte du heller Johanna, inte du heller.
