#ReadingWomen — en läsutmaning

I år fyller Women’s Prize for Fiction 25 år och vinnare nummer 25 utses. I samband med det startar utmaningen #ReadingWomen som går ut på att läsa alla de (snart) 25 vinnarböckerna under 2020 och eftersom det är ett läsprojekt jag tänkt på länge hänger jag på. Jag sätter däremot inget slutdatum och kommer även att markera om jag läst (eller läser) någon annan bok av författarna än just vinnarboken, men jag tycker att det är en kul lista att försöka beta av.

Här är de tidigare vinnarna:

1996 Helen Dunmore A Spell of Winter

1997 Anne Michaels Fugutive pieces

1998 Carol Shields Larry’s Party

1999 Suzanne Bern A Crime in the Neighborhood

2000 Linda Grant When I lived i modern times

2001 Kate Grenville The Idea of Perfection

2002 Ann Patchett Bel Canto

2003 Valerie Martin Property

2004 Andrea Levy Small Island

2005 Lionel Shriver We need to talk about Kevin

2006 Zadie Smith On Beauty

2007 Chimamanda Ngozi Adichie Half of a Yellow Sun

2008 Rose Tremain The Road Home

2009 Marilynne Robinson Home

2010 Barbara Kingsolver The Laguna 

2011 Téa Obreht The Tiger’s Wife

2012 Madeline Miller The Son of Achilles

2013 A. M. Homes May we be forgiven

2014 Eimear McBride A Girl is a Half formed Thing

2015 Ali Smith How to be both

2016 Lisa McInerney The Glorious Heresies

2017 Naomi Alderman The Power (läst halva, får göra ett nytt ryck …)

2018 Kamila Shamsie Home Fire 

2019 Tayari Jones An American Marriage

 

Årets långa lista presenteras 3 mars och då får vi veta vilka böcker som har chansen att vinna Women’s Prize for Fiction detta jubileumsår. En författare jag saknar på listan är fantastiska Jeanette Winterson som är aktuell med Frankissstein, en bok jag är väldigt nyfiken på.

de — mitt första möte med Helle Helle

Någonstans har jag haft helt fel uppfattning om Helle Helle och därför aldrig varit intresserad av att läsa något av henne. Först på senare år har jag förstått att det här är en riktig kvalitetsförfattare och mycket troligt en författare som skulle passa mig. När så senaste boken de nu kom på svenska i översättning av Ninni Holmqvist var jag självklart tvungen att läsa. Det tar inte ens en sida innan jag förstår att jag upptäckt en ny favoritförfattare.

I de får vi lära känna en mamma och hennes dotter. Det är 80-tal och med små medel tydliggörs tidsandan i texten. Dottern är i gymnasieåldern och vi förstår att mor och dotter bott ensamma länge. De har dessutom flyttat ofta och har levt ett liv med små marginalen om än vad det verkar tryggt och bra då de alltid haft varandra. Nu är mamman sjuk och snart inser vi att det är allvarligt. I korta ögonblicksbilder får vi veta mer om livet de delar och hur de nu kanske kommer att ta slut.

Att Helle Helle är en författare utöver det vanliga är tveklöst. Med få ord lyckas hon beskriva ett helt liv och trots att mellanrummen är många ställer de aldrig till några problem. Det är utan tvekan så att vi lär känna dottern och genom henne modern och det är i de små detaljerna det händer. Genom att beskriva vissa saker med stor precision och exakthet gör Helle Helle det enklare för oss läsare att fylla i tomrummen. Jag imponeras av hennes otroliga språkskicklighet och är så glad att jag äntligen upptäckt henne.

Emma är riktigt charmig

Jane Austen är ständigt populär och i söndags såg jag den nya filmatiseringen av romanen Emma på fina Bio Roy. Förväntningarna var egentligen inte så stora. Visserligen minns jag att jag tyckte att filmatiseringen från 1996 med Gwyneth Paltrow var ganska bra, men det är långt ifrån min favorit av Austen. I den aktuella versionen kommer humorn fram ordentligt och jag hade riktigt roligt under de två timmar filmen pågick. Dessutom är såväl scenografin som kostymerna fantastiska, vilket bidrar till det positiva helhetsintrycket.

Emma spelas av Anya Taylor-Joy och hon gör ett utmärkt jobb. Lite ytlig och ganska bortskämd, men också med hjärtat på rätt ställe. Hon gör Emma till en mer komplex än jag sett henne tidigare och jag gillar det. Mest fantastisk är ändå Bill Nightys tolkning av Mr Woodhouse, som verkligen lockar till många skratt, utan att för den delen förlöjliga sin rollfigur. Tvärtom gör han det lätt att förstå att Emma omöjligen kan lämna honom ensam. Faktiskt är alla rollprestationer riktigt, riktigt bra och tillsammans lyfter de filmen. Som den ganska så löjlige prästen Mr Elton ser vi Josh O’Connor från till exempel Enkel resa till Korfu och The Crown och den lilla, men viktiga rollen som Miss Bates spelas av fantastiska Miranda Hart.

Ni kan säkert historien. Emma bor med sin far och saknar egentligen ingenting i sitt liv än möjligen sin mor. Hennes äldre syster har gift sig och lämnat hemmet, men det har Emma inga planer på att göra. Hon parar gärna ihop andra, men är ointressant av att själv binda sig. När vi träffar henne första gången ska hennes före detta guvernant Miss Taylor gifta sig och bli Mrs Weston, något Emma tar äran för. För att ersätta det sällskap Miss Taylor gett henne börjar Emma umgås med Harriet Smith, en av eleverna på internatskolan i byn. Harriet är föräldralös och genom att ta hand om henne känner sig Emma behövd. Den påverkan hon har över den yngre flickans kärleksliv blir däremot inte jättebra, men trots några rejäla katastrofer löser sig det mesta. Emmas kärleksliv då? Hon är lite nyfiken på Mr Westons son Frank Churchill som alltid tycks hitta en ursäkt för att att slippa hälsa på sin far och hans nya fru. Närmare än så finns familjens vän George Knightley, äldre bror till Emmas svåger, som är den ende som är riktigt ärlig mot Emma, vilket inte alltid blir så bra.

Jag tycker verkligen att Autumn de Wilde gjort en fin filmversion av Emma och tycker att den gör något nytt av en gammal och välkänd historia. Det är både roligt och vackert, vilket var precis det jag ville ha. Det här är en film som passar perfekt för att drömma sig bort under några timmar. Jag rekommenderar den verkligen.

Tänk snabbt (vecka 8)

Jag har börjat lyssna en hel del på radio, eller i alla fall de program som finns på SR:s hemsida. Live på väg till och ifrån jobbet blir det P3 och jag gillar verkligen blandningen mellan prat och musik. Renodlade poddar lyssnar jag däremot sällan på. Hur är det med dig?

Snart semmeltider och de kommer i alla möjliga färger och former numera. Själv är jag en ganska konservativ semmelätare, men har ungar som föredrar vaniljsemlor. Vill du ha mandelmassa eller vaniljkräm i dina semlor?

Förra året var över 70% av de böcker jag läste e-böcker, vilket ska jämföras med runt 10% 2011. Vad föredrar du, e-böcker eller pappersböcker?

Maken har byggt en ny bokhylla till mig och jag funderar på hur jag ska fylla den. Sista valet blir ett mer komplext än vanligt, med tre alternativ. Hur sorterar du din bokhylla, i bokstavsordning, efter genre eller efter färg?

Det börjar kännas lite som vår även om vädret i Göteborg bjuder på sin fjärde november i rad med mycket regn och rusk. Ett tydligt tecken är vårblommor och jag undrar vad du väljer när du köper sådana, tulpaner eller ranunkel?

 

Veckans snabba val lyder såhär:

radio eller poddar?

mandelmassa eller vaniljkräm?

e-böcker eller pappersböcker?

bokstavsordning, genre eller färg?

tulpaner eller ranunkel?

 

Så här väljer jag:

radio eller poddar? Jag lyssnar inte mycket på något av det, men helt klart mer radio och program som går att hitta på sr:s hemsida i poddversion. “Vanliga” poddar är ofta så babbliga och strukturlösa att jag tröttnar. Favoriter just nu är P3 Historia och jag har även lyssnat på några intressanta avsnitt av P3 Nyheter Dokumentär.

mandelmassa eller vaniljkräm? Nu äter jag max en semla om året, men när jag äter den ska det vara en vanlig hederlig mandelmassesemla.

e-böcker eller pappersböcker? Som jag skrev ovan läser jag fler och fler e-böcker och jag trivs med formatet. Helst läser jag på min Kindle eller Storytel-platta, men min iPad funkar också.

bokstavsordning, genre eller färg? Jag brukar sortera efter genre, innan det blir kaos för att böckerna är för många och hyllorna för få. I den nya pockethyllan funderar jag dock på att färgsortera, då den främst kommer att innehålla böcker som inte kommer att röras så mycket.

tulpaner eller ranunkel? Jag älskar tulpaner, men har börjat köpa ranunkel (vad heter de egentligen i plural, ranunklar?) eller anemoner som variation. Nästan ännu vackrare måste jag säga.

 

Nu är det din tur att göra dina val och gärna dela dem med mig i en kommentar eller i ett eget inlägg.

Till alla killar: PS. Jag gillar dig fortfarande

Egentligen borde jag både sett och skrivit om den här filmen på Alla hjärtans dag, för maken till romantiskt fluff får man leta efter. Det är dock romantiskt fluff när det är som bäst. Till alla killar: PS. Jag gillar dig fortfarande är andra filmen om Lara Jean, baserad på den andra boken av tre. Som film tycker jag att uppföljaren fungerar bättre än föregångaren, kanske för att skådespelarna vuxit in i sina roller och för att det här är en bok som fungerar bättre att renodla.

När filmen börjar är Lara Jean och Peter tillsammans på riktigt och allt är frid och fröjd. I alla fall ett kort tag. Lara Jean känner sig hotad av Peter förra flickvän (och Lara Jeans före detta vän) Genevieve. Hon verkar hela tiden finnas i närheten och Peter umgås mycket mer med henne än vad Lara Jean tycker är acceptabelt. Inte blir det direkt mindre komplicerat då en av de andra mottagarna av Lara Jeans gamla kärleksbrev, John Ambrose, dyker upp och definitivt verkar ha ett gott öga till Lara Jean.

Det jag tycker bäst om i filmen Till alla killar: PS. Jag gillar dig fortfarande är nog när Lara Jean och John Ambrose arbetar tillsammans på äldreboendet Belleview där Lara Jeans syster Margot också jobbat och då lärde känna den fantastiska Stormy, spelad av Holland Taylor. Kanske är det för att berättelsen hinner landa där och inte blir lika fragmenterad som förhållandet med Peter tyvärr blir. När jag läste böckerna förstod jag precis varför Lara Jean föll för honom, men i filmerna är det ärligt talat svårare att förstå. Det är också synd att delarna om Lara Jean och hennes familj nästan försvunnit helt, men samtidigt är det självklart att den som gör en film av en bok måste rensa bort massor. Boken är som vanligt bättre än filmen, men det här är ändå en ganska söt och trevlig film värd att lägga några timmar på. Tredje filmen är redan på gång och den kommer jag med all säkerhet se också. Om inte annat för att jag börjar gilla Lana Condor som spelar Lara Jean.

Deltävling 3 från Luleå

Idag är det dags för den tredje deltävlingen i årets Melodifestivalspektakel och den sänds från Luleå. Som vanligt går det att lyssna på snuttar av de sju bidragen och jag har försökt att bilda mig en uppfattning. Den här veckan känns det dock väldigt öppet, med flera kända artister och några intressanta uppstickare.

Till final

Faith Kakembo med Crying Rivers av Jörgen Elofsson och Liz Rodrigues

Om talang har någonting med tävlingen att göra går Faith Kakembo direkt till final, trots att hon debuterar i Melodifestivalen. Klippet som går att lyssna till är pampigt och även om det inte alls är min typ av musik imponeras jag av Faith Kakembos sånginsats. Både Kakembo och Amanda Aasa (se nedan) har tävlat i P4 Nästa och har förhoppningsvis en del fans.

Mohombi med Winners av Jimmy Jansson, Mohombi och Palle Hammarlund

Mohombi tävlar med Winners, som typ samma låt som förra året och förutsatt att han behållit sina fans tror jag att det räcker till en finalplats. Det kräver nog ett vettigt scennummer, men med ett sådant tror jag att det funkar och efter att ha sett det korta klippet på svtplay tycker jag att det ser lovande ut. Lagom ofarligt och lagom bra helt enkelt.

Till Andra Chansen

Mariette med Shout it out av Thomas G:son, Cassandra Ströberg, Alex Shield och Mariette Hansson

Mariette är först ut och hon har namnet, men inte låten. Nu är det som sagt bara en kort snutt jag hört, men Shout it out kommer inte riktigt igång. Samtidigt är det G:son och i kombination med en mäktig scenshow kan funka. Det hade varit kul om Mariette och Faith Kakembo tar varsin finalplats.

Drängarna med Piga & dräng av Anders Wigelius, Robert Norberg och Jimmy Jansson

Jag avskyr verkligen Drängarna och tycker inte alls om Piga & dräng. Det är buskis och pinsamt, men tyvärr är det alltid någon idiotlåt som går vidare. Jag hoppas att det inte funkar och har gärna fel, men till Andra Chansen kan det räcka. Blir det final tappar jag helt hoppet om de som röstar och kommer att kräva jurygruppernas totala återkomst och kontroll. Skämskudde av gigantiska proportioner lär behövas om jag ska överleva numret. Fy, fy, fy vad dåligt det är.

Utslagna

Anis Don Demina med Vem e som oss av Anderz Wrethov, Johanna Elkesdotter Wrethov, Anis Don Demina och Robin Svensk

Det här är faktiskt inte så tokigt, eller det hade i alla fall kunnat vara värre. Vem e som oss är riktigt underhållande och får gärna ta de röster som jag helst inte vill att Drängarna ska få och snor han dem kan han ta en plats i Andra Chansen. Årets Samir och Viktor och tydligen har de ett finger med i numret. Jag kan inte hjälpa det, men faktum är att jag blir glad av den här låten. Något jag lär få äta upp när den spelas sönder, tack gode gud för att barnen kommit förbi dagisåldern.

Amanda Aasa med Late av Amanda Aasa, Siri Jansson, Erik Grahn och Alex Shield

Jag tycker verkligen om Amanda Aasas Maggio-doftande poplåt Late och även den får gärna byta plats med Drängarna, men tror tyvärr att Aasa får nöja sig med en sjätteplats. Även gällande det här tipset har jag väldigt gärna fel. En radioplåga lär det i alla fall bli, men tyvärr ser Aasa alldeles för osäker ut på scen för att kunna gå vidare i tävlingen.

Albin Johnsén med Livet börjar nu av Robin Stjernberg, Albin Johnsén och Gino Yonan

Albin har varit med förr både som låtskrivare och artist och det har gått okej. De andra veckorna hade Livet börjar nu möjligen kunnat nå Andra Chansen, men den här veckan har jag svårt att se att det blir annat än en sista plats. Kan funka på radio, men även det är tveksamt, det finns en miljard liknande låtar. Dessutom bjuder det korta scenklipp som finns på svtplay på alldeles för mycket falsksång och dans med armarna i flygläge. Inte kul alls faktiskt.

 

 

Kultur för Alla hjärtans dag

 

Hur firar du Alla hjärtans dag idag? Själv har jag hängt framför datorn och pluggat och därefter klappat katten och tittat på skidskytte. En fin sista dag på veckans ledighet och nu har jag helgen kvar att ladda inför måndagen. Snart blir det bad, bok och bubbel.

Dagen till ära vill jag lyfta fram kultur som passar extra bra idag och det blir i form av en enkät:

Bok: En av de bästa böcker om kärlek jag läste förra året var Det kommer aldrig vara över för mig av Mhairi McFarlane. Den rekommenderar jag varmt.

Tv-serie: Aktuell och riktigt bra är Virgin River som finns på Netflix.

Film: För en som ser film sällan och ännu mer sällan filmer som handlar om lycklig kärlek är det svårt att hitta något nytt. Jag väljer istället en gammal favorit, Will Hunting från 1997.

Låt: Jag har helt snöat in på Billie Eilish och älskar hennes Everything I wanted.

 

Vilka kulturella verk vill du lyfta fram dagen till ära?

 

 

Minns oss som nu

Minns oss som nu av Anna Lönndahl utspelar sig precis som förra boken Sommaren med Ava i den fiktiva byn Sunnanby. Det är dagen före julafton och Thea anländer i Sunnanby för att ta hand om sin mammas moster Mariannes hus. Mostern är något av ett mysterium, men nu när hon dött har Thea en chans att få reda på mer om henne.  I huset finns nämligen en syateljé där Marianne sydde vackra kreationer till mycket kända kvinnor.

Vi har läst boken förut:

“En ung kvinna som förlorat någon nära får ett oväntat arv i form av ett hus. Hon lämnar motvilligt sitt (ganska olyckliga) liv för att ta hand om huset och det visar sig att hon hittar sig själv och självklart även kärleken där hon minst anat det.”

Om det inte vore för att Anna Lönnqvist är så skicklig på att skapa såväl en trevlig och engagerande stämning som trovärdiga karaktärer hade Minns oss som nu blivit just en bok som liknar många andra, men hon är mycket bättre än så. Jag fastnar direkt för Thea, fascineras av huset och de hemligheter det döljer, blir förtjust i den gamla mannen som bor i huset bredvid och trots att jag inser på en sekund vem som kommer att bli Theas kärlek längtar jag efter att få läsa om exakt hur det går till.

Minns oss som nu är en charmig och välskriven bok som är lätt att läsa utan att den blir banal. Karaktärerna engagerar, miljön är fantastisk och jag är glad att ha fått tillbringa ännu några timmar i Sunnanby. Dit återvänder jag gärna igen.

Ljuskällan — om jakten på det perfekta livet

I Ljuskällan låter Hanna Landahl oss återse Staffan och Anna som hon också skrev om i boken Under två timmar. Då var det Staffan som stod i centrum och all hans ångest fick ta plats. Nu är det istället Anna som berättar. Sedan vi träffade dem sist har hon mått väldigt dåligt. Nu är hon på väg tillbaka efter en sjukskrivning, men Staffan kämpar fortfarande för att få henne att le. Det är som om den han lever med fortfarande är en skugga av hans fru. De kämpar på båda två, men så himla kul att leva är det inte.

När Anna fastnar på ett tåg och får erbjudande att sova över hos Frida, en kvinna hon träffat på tåget, förändras hennes liv. Hon får besöka ekobyn Ljuskällan utanför Floby och börjar längta efter ett enklare liv, som dessutom är bättre för klimatet. Snart drömmer Anna om att göra sig av med huset och allt annat i livet som kostar pengar och istället leva billigt och bra långt bort från stressen i storstaden. Staffan är verkligen inte sugen på det liv Anna målar upp i ljusa färger. Han har ett nytt, bra jobb och vill renovera köket. Att flytta till en ekoby mitt ute i ingenstans och leva nära naturen är inget han drömmer om. Det som till slut övertygar honom om att ge det en chans är att han älskar sin fru och bara tanken på flytten gör henne lycklig. Dessutom har yngste sonen Sam det kämpigt i skolan och en nystart kanske skulle vara positiv för honom också.

Anna får som de vill och familjen hyr ut huset, Staffan begär tjänstledigt och Anna får ett nytt jobb i närheten av Ljuskällan. Nu ska de flytta in i ett rött liten torp i ekobyn och leva ett liv där självhushållning och frivillig enkelhet är ledord. Inga onödiga prylar och inget internet. Ungarna jublar inte direkt och även Staffan är skeptisk. För Anna är det som att komma till paradiset och hon mår bättre än på länge. Depressionen blir bättre och hon njuter av att leva klimatsmart. Det tar inte lång tid innan de andra boende i Ljuskällan blir hennes vänner. Staffan har svårare att finna sig till rätta i den för honom påtvingade gemenskapen, men tinar en aning när han får lära sig om biodling av Susanne. Visserligen är han rätt hopplös, men den äldre kvinnan har tålamod med honom.

Ljuskällan är en bok med fötterna mitt i samtiden, i ekobyns mylla med allt vad det innebär. Landahl lyfter viktiga frågor både om det lilla livet och det stora samhället. Hur ett livsbeslut kan vara en kärlekshandling och hur svårt det är att leva ett bra liv i ett samhälle där allt snurrar ohälsosamt snabbt. Eftersom det är Staffan jag identifierar mig mest med kommer jag på mig själv med att dela hans skepsis mot det konstruerade samhället. Anna är så oreflekterat positiv, på gränsen till naiv och det stör mig lite. Samtidigt tycker jag verkligen att vi alla borde tänka minst en extra gång innan ett fullt fungerande kök renoveras och ännu en flygresa bokas. I det nybyggda växthuset planeras dessutom i alla fall lite odling. Även om jag tyckte mer om Under två timmar är jag mycket glad över att ha fått hänga med Staffan och Anna ett tag till. Förhållandet mellan dem fördjupades i den här boken och de blev än mer levande. Landahl är skicklig på att skapa levande karaktärer med både bra och dåliga sidor. Att följa dem är såväl intressant som trevligt.

Jag klyver er itu

Jag klyver er itu är Tamara Mivellis debut om Mary vars familj splittras. Hennes pappa har en ny familj, medan mamman och lillebrodern hittat ett nytt liv i en ny lägenhet. Utan Mary. Hon bor istället hemma hos pojkvännen Filip och hans familj, en ny familj även för henne, men en som trots allt inte är hennes. Mary är nämligen Maryam, men kan inte riktigt vara det. Att hon kämpar med att hitta den som är hon är tydligt. En vilja att passa in som krockar med längtan efter att bara få vara sig själv. Vem det nu är.

Mivelli skriver vackert och poetiskt om svåra frågor och jag imponeras av hennes språk. Samtidigt blir jag lite frustrerad över alla tomrum och hade önskat att vi fått veta mer om främst Mary, men även om vad som egentligen hänt. Jag fattar att tanken inte är att skriva en roman där allt blir tydligt, men jag behöver mer. Samtidigt går det kanske inte att läsa Jag klyver er itu som en roman. Det är snarare en poetisk och fragmentarisk berättelse som liknar prosalyrik eller kanske micronoveller och som sådan funkar den även om texten ställer fler frågor än den ger svar. Ingen bok för den ovana läsaren, men kanske en som kan utmana de som redan läser.

%d bloggare gillar detta: