enligt O

Tankar från en bokberoende

Lucka 18: Julkalenderbloggstafett

Idag är det min tur att bidra till årets julkalenderbloggstafett anordnad av Sofies bokblogg. Temat är “Bäst 2018” och hjälp vad svårt det är att välja bara en bok bland alla bra jag läst i år.

Till slut föll valet på en ungdomsbok som jag läste redan i februari, nämligen Moonrise av Sarah Crossan. Det är en bok skriven på prosalyrik och vi får träffa Joe, vars bror sitter i fängelse och väntar på sin avrättning. Det var många år sedan de sågs och nu bestämmer sig lillebror för att besöka sin storebror. Det här är en fantastisk bok som jag burit med mig sedan jag läste den. Jag älskar prosalyrik och Sarah Crossan är riktigt bra på att berätta mycket med få ord.

Mitt inlägg om boken finns här.

Jag tog över stafettpinnen från My loved books, som tipsade om en favoritbok igår och imorgon går den vidare till Den läsande kaninen.

Snöfall över Strandcaféet

Snöfall över Strandcaféet är egentligen tre berättelser om Evie och Ed som blir tillsammans i boken som kort och gott heter Strandcaféet. På engelska är de utgivna som Christmas at the Beach Café, som handlar om hur Evie och Ed firar sin första jul och Eds bror dyker upp, Christmas gifts at the Beach Café där det istället är Evies på ytan perfekta syster som hälsar på och så slutligen A Baby at the Beach Café, som inte alls har med jul att göra, utan just vad titeln antyder, något helt annat. Det är roligt att återse Strandcaféet, men jag är inte helt såld på idén att göra tre kortromaner till en roman. Å andra sidan läser jag hellre dem ihop än som tre separata berättelser. Helst av allt skulle jag dock vilja läsa en riktig roman, men när det inte står till buds föredrar jag ändå den lösning Printz Publishing valt.

De två berättelserna om två ganska dramatiska julfiranden sätter familjen i centrum med allt vad det innebär. Den där fröjdefulla julen är helt klart inte för alla.

 

Novellkalender enligt O del 17

Ett barn bär sin pappas aska upp för spiraltrappan till hans lägenhet. När han nu dött faller det på henne att rensa ut hans lägenhet i Paris. Det faktum att han flyttade dit och befann sig långt från henne, så långt att hon inte hann fram till honom innan han dog, fyller henne med sorg och bitterhet. I lägenheten finns något han lämnat åt henne. Det är ett par skor i blå sammet, oanvända och alldeles för små för henne. Ett par gamla damskor avsedda för någon annan.

De blå skorna av Linda Olsson är en vardaglig novell om ett liv som inte blev, men utan sorg och olycka. En kort betraktelse över hur en lägenhet och ett par blå skor i fel storlek gör att en dotter får veta mer om sin far.

Brutna ben och brustna hjärtan och en alldeles omöjlig jul

Tydligen är Frillesås Maria Ernestams sommarparadis och det är där hon valt att låta sitt juläventyr Brutna ben och brustna hjärtan och en alldeles omöjlig jul utspela sig. Huvudpersonen Lisbeth har ganska nyss flyttat dig och bor i en liten stuga vid havet. Till vardags arbetar hon som idrottslärare på skolan och nu har rektorn beslutat att låta Jonas Bonde, en ny, yngre lärare, ta över hennes tjänst. Han har dessutom fått i uppdrag att starta en skidprofil på skolan och ska därför åka med rektor Margareta på en tjusig utbildning i Alperna.

När Lisbeth råkar ljuga om hur hon varit med i juniorlandslaget och därför borde få följa med på utbildningen. Nu måste hon lösa det, för att slippa hamna i ett hyfsat jobbigt läge. Lisbeth lyckas få doktor Girard att gipsa hennes friska ben och reser därför på skidresa utan att kunna åka skidor. Ett genialt sätt att slippa konfronteras med lögnen om ungdomens skidframgångar.

Nu är jobbet inte det enda problemet Lisbeth har. Hemma har hon lyckats få en vattenläcka och i hennes familj är det som vanligt mer eller mindre kaos. Om några veckor är det jul och om Lisbeth hade fått bestämma, skulle hon sluppit firandet helt. Som tur är erbjuder sig grannen att fixa köket och även om storasysterns äktenskapsproblem spiller över på Lisbeth verkar allt gå att hantera. Det blir jul även om det kanske inte verkar så från början.

Brutna ben och brustna hjärtan och en alldeles omöjlig jul är en charmig berättelse om livet när det är lite snurrigare än det borde vara. Jag läser den med ett leende på läpparna och är glad över att få känna Lisbeth. Det är inte ofta lärare från Frillesås får ta plats i litteraturen.

Novellkalender enligt O del 16

Att en novell av Jonas Hassen Khemiri skulle vara en del av min novellkalender var givet redan från början, men vilken det skulle bli har jag ägnat mycket tid åt att bestämma. Jag tycker om bildspråket i “Spöket Milton” och det öppna slutet som gör att vi inte vet vad som händer varken med honom eller hans vän. Jag fascineras av huvudpersonens förmåga att förklara bort det hemska som händer med honom när han sätts i fängelse, eller är med om världens längsta svensexa i novellen “Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi känt varandra innan du dog” och jag har, liksom många andra, berörts av den prisade “Oändrat oändlig”.

Till slut bestämde jag mig för “Nyårsnovell”, som publicerades i Expressen på nyårsafton 2010. Den opålitliga berättaren känns igen och vi vet egentligen inte vad den bror, som inte är hans bror, men ibland blir det. Det är en berättelse om en bror som väntar på sin bror, som skulle kunna ha råkat ut för allt möjligt. Eller inte.

Många ord, förvirring eller fullkomlig klarsyn. Precis det som Jonas Hassen Khemiri brukar bjuda på.

Novellkalender enligt O del 15

Katherine Mansfield föddes i Wellington 1888 och tillhör de stora novellförfattarna inom modernismen. Jag har tidigare läst enstaka noveller av henne och inför kalendern hade jag stora planer på att läsa mycket mer. Nu blev det i alla så att jag hann med Dockhuset och andra berättelser, där jag tyckte väldigt mycket om titelnovellen, men ändå har valt att låta novellen “En kopp te” representera Mansfield i årets novellkalender.

Katherine Mansfield beskrivs som en föregångare till Alice Munro och det märks i flera av hennes noveller, som är vardagsbetraktelser med kvinnor i huvudrollen. I “En kopp te” möter vi Rosemary Tell som är en rik, gift kvinna som beskrivs som ung och modern, men varken skön eller vacker. Hon har varit gift i två år och paret är väldigt rika, kanske till och med välbärgade om det inte vore ett så gammaldags ord.

Kontrasten till den fattiga kvinnan i samma ålder, som ber om pengar till en kopp te, är total och någonting gör att Rosemary vill hjälpa henne. Hon ger inte kvinnan några pengar, utan ber henne istället att stiga in i bilen med chaufför som tar dem både hem till paret Tells överdådiga hem.

“En kopp te” är en berättelse om kontraster, men också om osäkerhet och det faktum att allt inte kan köpas för pengar. Jag tycker mycket om Mansfields språk och sättet hon låter berättaren träda in och kommentera.

Novellkalender enligt O del 14

I novellen “En privat angelägenhet” ur Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie, möter huvudpersonen Chika en kvinna när hon springer från marknaden för att undgå ett upplopp. Chika är kristen och igbo, medan den andra kvinnan är hausamuslim och de lever helt olika liv. Gömda i en övergiven affär börjar de dock prata och när de lär sig saker om varandra, lär jag mig saker om Nigeria.

Människors möten berättar en annan historia än folkgruppers. Chika läser i The Guardia om hausamuslimernas historia av våld mot icke-muslimer och hon har hört att de slaktar igbos med machete. Men här möter hon en annan kvinna, en mamma med värkande bröstvårtor, som inte vill något annat än att skapa ett bra liv för sig och sina barn. Det mänskliga perspektivet är ett viktigt sådant och Chimamanda Ngozi Adichie är synnerligen bra på att beskriva människors möten.

 

Novellkalender enligt O del 13

Idag borde jag sjävklart kunna bjuda på en lucianovell, men en sådan har jag inte hittat. Däremot en om en konsert och en ovanlig tjej.

Novellen “Tjejen” av John Ajvide Lindqvist, ur samlingen Låt de gamla drömmarna dö, handlar om Mattias som går på estetiska programmet och spelar klarinett. Tydligen det osexigaste instrument som finns, enligt honom och det är ont om groupies. Efter en konsert händer dock något ovanligt och en tjej kommer fram till honom och berömmer hans spel. Hon hade lyssnat på just henne.

Mattias och Gabriella går på dejt och blir ett par. I glädjen av att höra ihop med någon trycker han bort de signaler han får om att Gabriella döljer något väldigt hemskt. När han till slut anar vad det är har vi egentligen inte fått reda på något konkret, utan vi tror bara att något är riktigt fel. Riktigt läskigt.

Det här är en novell jag brukar läsa med mina elever i Svenska 1, något jag bloggat om tidigare.

Novellkalender enligt O del 12

Novellen “Början” av Gun-Britt Sundström är utgiven av Novellix och handlar om en mamma och hennes son. Vi får följa dem från dagen då sonen föds. Det stora ögonblick då hon blir någon annan en förut. Då hon blir en mamma. Noas mamma.

Ganska tidigt inser hon att Noa är ett ovanligt krävande barn. Han skriker mycket och tystnar inte förrän hon vänder honom ut mot världen. På förskolan får hon höra att han inte är som andra. Inte på ett elakt sätt, utan mer som ett konstaterande. Så blir också Noas skoltid på många sätt en kamp.

“Början” är en novell om en mor som försöker skydda sitt barn, utan att lyckas och om en pojke som är annorlunda och därför utsatt. Korta glimtar av ljus finns, men mycket handlar bara om att överleva. Det som genomsyrar novellen är dock moderskärleken, som aldrig sinar.

När jag läst färdigt hoppas jag att novellen bara beskriver en dålig början på ett mycket bättre liv, för visst måste vi tillåta alla att vara sig själva?!

“Början” tillhör inte de av novellkalenderns texter som jag använt i undervisningen, men jag tror att den kan fungera. Teman som utsatthet och mobbing gör den tung, men det finns annat som väger upp, som tryggheten i den lilla familjen och Noas vänner han får via datorn.

Faktiskt blir det här tredje dagen i rad med nobelprisanknytning, då Gun-Britt Sundström är nybliven ledamot i den utökade Nobelkommittén.

Novellkalender enligt O del 11


Nobelpriset delades ut igår och vi hänger kvar i nobelpristagares sällskap. Egentligen är det kanske tråkigt och förutsägbart att ha med Berg som vita elefanter av Ernest Hemingway, men jag tycker mycket om den och därför får den ta plats här.

“Berg som vita elefanter” är en av novellerna i samlingen Män utan kvinnor som gavs ut 1927 och den finns även med i Snön på Kilimanjaro och andra noveller som gavs ut 1942. 

I “Berg som vita elefanter” möter vi en man och en kvinna som sitter på en tågstation. De diskuterar sina resor och det ingrepp som kvinnan funderar på att göra. Med sin berömda isbergsteknik låter Hemingway få ord berätta väldigt mycket och vad som egentligen hänt står att läsa mellan raderna. Det är en novell som inbjuder till diskussion och även om det kanske finns ett “facit” går det definitivt att tolka den på flera olika sätt. 

Sida 1 av 499

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: