I september har jag extra fokus på att läsa böcker av nordiska författare inför Bokmässan. Allt jag läser kommer inte att handla just om författare som kommer till mässan, men visst är det extra roligt att lyssna på författarsamtal om böcker man läst. Veckans kulturfråga handlar däremot om vilka nordiska författare som helst och som vanligt fattar jag om det är svårt att begränsa sig till en. Gör inte det i så fall.
Vem är din favorit bland författare från Norden?
Det finns få författare som jag verkligen älskar så mycket att jag läst allt, men jag väljer idag att lyfta fram en författare som gjort ordentligt avtryck, nämligen Märta Tikkanen. Hennes Århundradets kärlekssaga har jag läst hur många gånger som helst och jag tycker också mycket om hennes Män kan inte våldtas. För några år sedan var hon på Bokmässan och hela hennes varelse imponerar. Tikkanen har självklart skrivit mycket mer än så och det har också skrivits böcker om henne. Bland annat Borde hålla käft av Johanna Holmström (en annan nordisk favoritförfattare), som ledde till en del kontroverser kring brev som författaren fått tillgång till, men inte använt på det sätt Tikkanen räknat med. Samma år (2020) kom också De oerhörda ordenav fil. dr Siv Storå, nära vän till Märta Tikkanen.
Idag är det kommentarsfältet som gäller. Tyckte inte att det funkade riktigt med Inlinkz och så många är det inte som svarar att det blir något problem att hitta svaren i kommentarerna. Fint ser det ut, men i alla fall för mig var länkarna sega. Hoppas att ni svarar ändå och ger mig riktigt fina tips!
Sandra Oh är en favorit sedan hon var med i serien Grey’s Anatomy och var kanske den största anledningen till att jag slängde mig på serien The Chairnär den släpptes på Netflix. Så vad fick jag då se? En charmig och rätt sorglig berättelse om universitetslärare i USA. Sorglig för att fördomarna lever och frodas, men charmig på grund av många bra skådespelare och intressanta rollfigurer.
Sandra Oh spelar Ji-Yoon Kim, nybliven prefekt för litteraturinstitutionen vid det fiktiva Pembroke University. Hon är ensamstående mamma till en adopterad dotter och är helt beroende av hjälp från sin pappa för att få vardagen att gå ihop. När hon nu blivit chef för en institution fylld av äldre professorer blir hennes första uppdrag att avskeda någon av dem, eller i alla fall se till att studenterna vänder åter. När föreläsare som Yaz McKay drar fulla hus, sitter många av stofilerna med tomma salar. Den del av serien jag tycker mest om är kanske diskussionerna om vad kunskap är, hur viktig representation är och vikten av att faktiskt nå de unga. Det är inte så enkelt att de äldre är kassa och de yngre bra, men det är tydligt att erfarenhet kanske väger lite väl mycket ibland och att en vit man i princip alltid har företräde hur det officiella budskapet än ser ut. Tyvärr blir det lite väl förenklat, men ansatsen finns och jag hoppas att det kommer fler säsonger där debatten kan fördjupas.
En av de yngre föreläsarna Bill Dobson, som efter att ha mist sin fru tappat sin kompass i livet. Han dricker för mycket, dyker upp full på jobbet och under en föreläsning härmar han Hitler på ett lite väl tydligt sätt. Detta filmas självklart och studentprotesterna låter inte vänta på sig. Läraren som är nazist ska självklart avskedas. Även den debatten är förenklad, men ändå relevant. Seriens skapare driver med de protester som ibland blir gigantiska utan att all information finns. Självklart ska rasister inte få göra nazisthälsningar i klassrummet och självklart ska en sådan lärare stängas av om det bedöms att skäl finns. Protesterna tar dock formen av en mobb och debatten blir förenklad och svartvit.
Sex avsnitt är alldeles för kort om man försöker göra en så komplex serie som skaparna av The Chair verkar vilja göra. Det är en trevlig och inte sällan rolig serie med visst djup, men de mer komplicerade delarna som handlar om representation och rasism rör sig bara på ytan. Det är synd. Nu tar det liksom slut innan det börjat och de flesta karaktärer förblir endimensionella. Med det sagt är The Chair en bra serie och Sandra Oh gör en fin rollprestation, men jag saknar det djup som hade kunnat göra den till mer än en komedi och därmed viktig på riktigt.
Hata Gustavsberg är Agnes Lindströms debut från 2017. En bok om Mirre som hatar Gustavsberg med samma passion som Elin hatar Åmål, men livet hade kanske blivit i alla fall lite bättre om hon i alla fall var som Elin. Det är i början av tonåren när identiteter formas, nya vänskaper uppstår och andra avslutas. Elin drömmer om något nytt och finner det i kärleken till Sanna, tjejen med det blå håret som alla vet är gay. Är Elin det också? Hon tror det. Liksom med allt annat vet hon inte säkert och det provocerar vissa, som tror att hon bara är ihop med Sanna för att få uppmärksamhet.
Mirre är en fruktansvärt irriterande och lika underbar huvudperson. Mest tycker jag om att läsa om hennes relation med den ena storebrodern och hur de tillsammans oroar sig för att han börjar använda droger. Jag gillar också släktmiddagarna med pappans omöjliga och fördomsfulla släkt, som Mirre alltid lyckas chockera. Mycket är fantastiskt, men jag kan inte låta bli att fundera över om boken verkligen är skriven för unga idag med alla referenser till början av 2000-talet. Visst funkar säkert Broder Daniel och Fucking Åmål för vissa, men för hur många?
Bortsett från den detaljen hade jag gärna satt Hata Gustavsberg i händerna på en identitetsfunderande ungdom, eller vilken ung person som helst som funderat över vänskap och kärlek. Jag tycker väldigt mycket om boken och hoppas att Agnes Lindström fortsätter skriva. Hon har en lätthet i språket och en rapphet i dialogerna som gör att jag vill läsa mycket mer av henne.
I april spelade Bianca Kronlöf in flera tal som hon sedan publicerade på sitt instagramkonto. Ett handlade om Soran Ismael och hur programmet Persona non grata, som handlar om hans jobbiga tid efter anklagelserna om sexuella trakasserier, var minst sagt ensidigt då ingen av kvinnorna som anklagat honom fick komma till tals. Hans vänner Özz Nûjen, Måns Mäller och Kristoffer Appelquist är däremot inbjudna och Bianca Kronlöf upprörs över hur de inte kallar saker vid sitt rätta namn och genom det ursäktar ett beteende som inte får ursäktas. Kronlöf publicerar sedan flera tal som handlar om hur #metoo möjligen gjorde att vi under en kort tid fokuserade på frågan, men att komikervärlden (och den övriga världen för den delen) sedan dess gått vidare som om ingenting hade hänt.
Vi har långt kvar till jämlikhet i Sverige och argumentet att det är sämre på andra ställen är helt ärligt rätt dåligt. Bianca Kronlöf är inne på samma linje. Det slår aldrig fel att de som kämpar för frågor som kanske ses som små, men som ändå gör reell skillnad för en grupp, får höra att de borde engagera sig i andra, viktigare saker. Det gäller ofta projekt som handlar om att hjälpa kvinnor (varför kämpar du inte för alla svenskar) eller invandrare (varför kämpar du inte för svenskar istället). I boken Brev till mannen diskuterar hon just det här och väldigt mycket mer. Hon skriver om tröstlösheten när i princip bara kvinnor är delaktiga i kampen för jämställdhet och att män kontaktar henne för att tacka och säga att de stödjer henne, men aldrig gör det offentligt. Det får mig att tänka på de komiker Kronlöf vände sig till i ett av sina instagramtal, men också de vettiga, manliga skådespelare som arbetar på våra stora scener där vi vet att problem med kränkningar av kvinnor förekommit. När kommer deras protester?
Jag är inte den primära målgruppen för Brev till mannen, för även om jag är kvinna och därmed självklart feminist, behöver jag inte argument för varför kampen för jämställdhet är viktig. Däremot behöver jag påminnas och det för Kronlöf bra. Ännu bättre är det om unga kvinnor (och män) läser hennes bok, då den erbjuder svar på vanliga frågor och dessutom tröst till både de kvinnor och män som begränsas av patriarkatet. För så är det, de förenklade och väldigt trånga könsroller som råder i vårt samhälle påverkar både män och kvinnor negativt. Vi behöver lyfta hur kvinnor förminskas och utsätts för våld, diskriminering och sexualisering, men vi behöver också tala om den destruktiva mansroller och varför vi, som Kronlöf skriver, inte kan ursäkta att pojkar slåss och helt plötsligt förbjuda samma beteende när de blir vuxna. Uppfostran är en viktig del av ett bättre samhälle och den kan fortsätta även när de som behöver uppfostras är vuxna. Som Kronlöf upprepar om och om igen måste dock vettiga män vara mer aktiva, för de män som inte fattat lyssnar inte på kvinnor hur högt vi än skriker.
Jag hoppas att Brev till mannen når många läsare och att fler röster höjs för att protestera mot förtryck av kvinnor. Som Martin Luther King sa “Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.” Dessutom måste vi kalla saker vid dess rätta namn och inte skämta bort eller bagatellisera sexuella trakasserier och inte heller förminskandet och osynliggörandet av kvinnor. Och våld, våld får aldrig någonsin ursäktas.
Nästa helg är det dags för Bokmässan i Göteborg och jag ser fram emot att få lägga fler författarframträdanden till min redan långa lista. I dagens topp 5 lyfter jag fem av de bästa.
I samband med Göteborg Film Festival 2014 framträdde Chimamanda Ngozi Adichie på Folkets Hus för att tala om sina böcker och filmatiseringen av Half of a yellow sun, som visades på festivalen. Ett minnesvärd samtal och andra gången jag såg henne live.
På Bokmässan 2016 samtalade Abdellah Taïa med Johan Hilton om sin då nya bok Ett land att dö i, som är en av hans bästa. Jag lyssnade på Taïa även under West Pride 2018, men det första mötet var större. Det är sällan jag blir helt mållös av att se en författare i verkligheten, men Taïa är en stor idol.
Dessa två författare möttes i ett samtal om vikten av litteratur på sitt modersmål på Stockholm Literature 2016. SOM jag saknar Stockholm Literature. Sällan får samtal ta sådan tid som i detta då två författare hyllar översättare och talar om hur litteratur kan förändra världen.
Temat för samtalet var tystnad och hemligheter där de båda författarna i ett samtal med Kristoffer Leandoer berättar om det som familjer inte talar om. I Adorjáns fall är det hur hennes farmor och farfar aldrig talar om kriget de överlevt och hur familjen aldrig talar om deras självmord. För Westö handlar det om det finska såret som inbördeskriget skapade och som många helst vill sätta ett plåster över och glömma.
Hösten 2018 gästade Nawal El Saadawi Bokmässan i Göteborg och samtalade bland annat om den arabiska våren med Johar Bendjelloul. Ett intressant samtal om kampen för demokrati och kvinnors rättigheter. El Saadawi har verkligen kämpat och till och med suttit i fängelse vid flera tillfällen. En riktig förebild.
Vi har ofta fördomar om autism och tänker att den typiske personen med en sådan diagnos är som Raymond iRainman. Sanningen är istället att personer som diagnosticeras med autism är ganska olika och att de som får sin diagnos sent ofta är väldigt bra på att låtsas vara neurotypiska. De har lärt sig att agera som andra och även om det tar otroligt mycket energi kan de ofta lura sin omgivning. Många av dessa är kvinnor.
I boken Konsten att fejka arabiskaskriver Lina Liman om sitt liv innan hon fick diagnosen autism och hur hon febrilt försökte fejka, låtsas och passa in, trots att hon inte riktigt visste hur hon skulle bete sig. Hon blev utmattad, deprimerad och hade ångest. Togs in på psykiatrisk klinik och fick elchocksbehandling. Senare framkom att många läkare funderat över det där med autism, men att ingen sett till att hon fått en utredning. Istället förlorar Lina år av sitt liv.
Jag brukar sällan läsa självbiografier, men jag är riktigt glad att jag tog min kollegas boktips till mig och läste Konsten att fejka arabiska. Det är en drabbande berättelse om ett samhälle som inte riktigt fungerar och framför allt en sjukvård som fortfarande har typiska män som norm och därför inte kan hjälpa kvinnor på ett adekvat sätt. I 32 år levde Lina Liman med odiagnosticerad autism och det var inte ett helvete hela tiden, men under alldeles för många år levde hon verkligen inte ett värdigt liv. Vändningen kom när hon lyssnade på Svenny Kopp som är expert på adhd och autism hos flickor.
Konsten att fejka arabiska är en välskriven och viktig bok som jag verkligen rekommenderar. Stundtals nattsvart och oerhört jobbig att läsa, men så viktig att jag verkligen inte vill ha den oläst.
Någon klassiker försöker jag hinna läsa varje sommar och i år blev det i sista minuten som jag läste Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Tanken är att i höst låta mina treor läsa dystopier och även om jag läst många klassiska sådana har jag inte läst just den här. Bradburys bok kom ut 1953 och utspelar sig i en framtid där böcker bränns och människor matas med passiv kultur på tv-skärmar i sitt hus. Huvudpersonen Guy Montag är brandman och i en tid då alla hus är brandsäkra går han och hans kollegors arbete inte ut på att släcka bränder, utan att starta dem. De bränner upp hus där böcker finns och ofta dör även husets invånare.
Som så ofta i dystopier börjar huvudpersonen ifrågasätta den värld hen lever i och det gäller även Guy Montag. Han är gift med Mildred och de lever separata liv. Hon ägnar all sin tid åt tv-skärmarna som pryder tre väggar i huset och drömmer om en fjärde vägg. Att läsa, diskutera eller vara ute i naturen är ingenting den moderna människan gör. Istället är det passiv konsumtion av lättsmält underhållning som står i centrum.
Den unga flickan Clarissa fungerar som en katalysator till Montags förändring. Hon bor i ett av grannhusen och verkar så lycklig, vilket får Montag att inse att han inte alls är det. Inte heller hans fru ska det visa sig, då hon tar en överdos av de sömntabletter som hon och många andra behöver för att kunna sova. Hon får vård och glömmer sedan allt som hänt. Istället fortsätter hon sitt passiva och enformiga liv som om ingenting har hänt. Men Montag vill ha mer. Han vill tänka, känna och uppleva. Något som inte förekommer i den värld där han lever.
Jag hade hoppats att Fahrenheit 451 skulle vara en dystopi för mina gymnasieelever, men jag är tveksam. Jag tycker om den och premissen är intressant, men jag tror att berättelsen är för vag för att tilltala unga läsare. Kanske får den vara med som en av de böcker de kan välja mellan. Jag får fundera.
För 100 år sedan fick kvinnor rösträtt i Sverige och ytterligare ett steg på ett jämlikt samhälle togs. I helgen såg jag ett intressant program om de fem första riksdagskvinnorna och just nu läser jag Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Känkimäki. De här veckan eftersöker jag kultur av, med och om starka kvinnor.
Vilka kulturella verk av, med och om starka kvinnor vill du lyfta fram?
Jag läser sällan biografier, men tyckte mycket om Ett jävla solsken av Fatima Bremmer om journalisten och författaren Ester Blenda Nordström. En bok som tilldelades Augustpriset 2017.
En lättsam och bra serie om unga kvinnor vid förra seklets början är Ellens val, som hittills kommit ut i fyra delar. De två första skrevs av Helena Dahlgren och de två senaste av Moa Eriksson Sandberg. Böckerna påminner lite om de flickböcker om Kulla Gulla, Anne på Grönkulla och Emily som jag växte upp med och jag tror att de kan få en ung generation kvinnor att bli mer medvetna om vikten av att fortsätta kämpa för ett samhälle där alla får plats.
Annat än böcker då? Filmen Suffragettefrån 2015 porträtterar den ibland våldsamma kampen för rättigheter i Storbritannien. En ganska mörk och dyster film, men bra och sevärd. Filmen regisserades av Sarah Gavron och kända skådespelare som Helena Bonham Carter, Meryl Streep och Carey Mulligan syns i rollerna.
Tidigare idag avslöjades vilka sex titlar som återfinns på Bookerprisets korta lista. Den långa listan, kallad The Booker Dozen, innehåller trots namnet 13 titlar och innehåll en hel del intressanta böcker. Återstår att se vilka av mina favoriter som klarade sig vidare.
Den korta listan innehåller:
The Promise, Damon Galgut, (Chatto & Windus, Vintage, PRH)
Damon Galgut har skrivit en lång rad böcker som översatts till 16 språk. Han ses som en av de stora författarna i Sydafrika idag. Senaste boken The Promise beskriver en familjs sammanbrott. Familjen äger en farm utanför Pretoria och samlas för en begravning. De yngre familjemedlemmarna avskyr allt som de äldre står för och konflikten som följer verkar handla både om familjen i sig och Sydafrikas fortsatta ojämlikhet. Låter intressant och var en av de titlar jag hoppades på.
A Passage North, Anuk Arudpragasam, (Granta Books, Granta Publications)
Anuk Arudpragasam är tamil från Sri Lanka, men bor i USA. A Passage North är hans andra bok och den handlar om Krishnan som reser från Colombo till de krigshärjade norra delarna av landet för att vara med på sin mormor/farmors begravning. Det är också en bok som skildrar det långvariga inbördeskriget och dess konsekvenser. Det låter som en bra bok, men kanske lockar Arudpragasams debut The Story of a Brief Marriage ännu mer. Oavsett en författare jag vill upptäcka. Ännu en av mina favoritnomineringar.
Den här boken dyker upp överallt och är även nominerad till Women’s Prize for Fiction. Jag vill läsa. Tror jag. Boken handlar om en kvinna som blivit känd via sociala medier och författaren funderar över hur mobiltelefoner och sociala medier påverkar vårt liv. Många är de som lyft fram den höga kvaliteten i Lockwoods språk och sätt att skriva och jag blir nyfiken.
The Fortune Men, Nadifa Mohamed (Viking, Penguin General, PRH)
Ännu en författare som stått länge på min läslista och som jag nu påminns om. Senaste boken utspelar sig i början av 50-talet och handlar om Mahmood Mattan, en affärsman som balanserar på laglighetens gräns och inte sällan går över den. Vad jag förstår finns det en verklig historia som ligger till grund för romanen om en man som oskyldig döms och avrättas för mord. Spännande låter den oavsett.
Bewilderment, Richard Powers (Hutchinson Heinemann, PRH)
Richard Powers har skrivit tolv romaner innan den här och både vunnit och nominerats till stora litteraturpriser. Jag har aldrig haft någon längtan efter att läsa något av honom, men kanske bör omvärdera. Senaste boken Bewilderment låter som ett intressant och annorlunda porträtt av en man och hans son. Även denna var en titel jag önskade mig på korta listan.
Great Circle, Maggie Shipstead (Doubleday, Transworld Publishers, PRH)
Maggie Shipsteads tredje roman handlar om en vild, föräldralös flicka i 20-talets USA, som blir pilot som vuxen och sedan försvinner spårlöst. Karaktären är med säkerhet inspirerad av Amelia Earhart, men karaktären heter Marian Graves. Många år senare ska en kvinna spela rollen som den försvunna piloten och börjar då undersöka vad som egentligen hände. Det är låter som en spännande bok som kan passa mig.
Tagushi Hiro är 20 år och har just vågat sig ut i världen igen efter att ha levt som hikikomori, det vill säga isolerad i sitt rum i familjens lägenhet i Tokyo, i två år. Varje dag går han nu ut och sätter sig på en bänk i parken. Han talar inte med någon, men har är i alla fall en del av världen. I parken finns människor som promenerar, sitter, äter lunch. Människor som lever ett liv. En medelålders man sätter sig en dag på bänken mitt mot Tagushis. Varje dag sitter han där iklädd kostym och slips. När det är dags för lunch så packar han upp sin medhavda mat och när dagen är slut går han hem.
Milena Michiko Flašar berättar i boken Jag kallade honom Slipsen om den yngre och den äldre mannen som skapar någon slags relation sittandes på varsin bänk i en park i Tokyo. De säger inte mycket inledningsvis, men snart delar de med sig av sina liv, eller brist därpå, för varandra. Ohara Tetsu, som Tagushi i hemlighet kallar Slipsen, berättar om hur hans fru går upp varje morgon för att att laga och packa hans lunch och att han inte vågar berätta för henne att han egentligen inte har något skäl att gå hemifrån. Jobbet han hade finns inte mer, men att erkänna det för världen skulle också betyda att han måste erkänna sitt eget misslyckande. Tagushi avslöjar lite om vad som egentligen gjorde att han valde att stänga in sig i sitt rum, men det tar tid innan vi kan lägga något slags pussel av de ledtrådar vi får om hans liv.
Nu har jag egentligen inte läst tillräckligt många japanska böcker för att kunna säga att någonting är typiskt japanskt, men Jag kallade honom Slipsen känns väldigt japansk. Författaren Milena Michiko Flašar är visserligen uppvuxen i Österrike, men har en japansk mor och en österrikisk far. Jag inbillar mig att den som står lite utanför ett samhälle, men ändå har en fot i det, kan beskriva det på ett ärligt sätt och det här känns verkligen som en ärlig bok. Det handlar mycket om karaktärernas yta, om rädslan för att tappa ansiktet och hur konflikter undviks genom flykt. Stämningen är melankolisk, men samtidigt finns det något varmt i beskrivningen av en väldigt annorlunda vänskap.
Jag har många elever i både år 1 och 3 på gymnasiet som läst Jag kallade honom Slipsen och de har i princip alla tyckt om den. Japan är ett land som många är intresserade av och den här boken ger många en extra dimension. Själv tycker jag också väldigt mycket om Milena Michiko Flašars bok och berördes väldigt mycket av de båda huvudpersonernas öden.
