Lyrikens betydelse ska inte underskattas

Just nu läser jag en kurs på Göteborgs Universitet som vänder sig till yrkesverksamma lärare och handlar om poesi och film i undervisningen. En udda kombination kan tyckas, men gemensamt är kanske att det egentligen är kultur som lämpar sig väl i undervisningen, men som ändå sällan får plats där. Igår hade vi ett seminarium där vi bland annat diskuterade bland annat Förtätade filmögonblick: den rörliga bildens förmåga att beröra av Thomas Axelson (2014) där vi möter en rad personer som sett sina favoritfilmer hur många gånger som helst och ständigt återvänder till dem för att återskapa en känsla som de längtar efter just då. En slags kulturell snuttefilt. Dikter eller sånger för den delen, kan fungera på samma sätt.

Igår efter seminariet förde mitt twitterflöde mig till Åsa Beckmans artikel med titeln “Därför vänder vi oss till poesin när en människa har dött”, (DN 20-09-24). Där berättar Beckman om hur en ung man som mist sin mor kontaktade henne för att få tips på en passande dikt till moderns begravning. Jag tänker mig att det koncentrerade formatet kan hjälpa oss att föra fram de tankar vi så gärna vill sätta ord på. Dikter eller sånger som spelar roll och kanske påminner oss om personen vi förlorat. En dikt jag plockat fram flera gånger den senaste tiden är “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström, som är på samma gång sorglig och hoppfull och visar att tårar faktiskt kan vara något naturligt som inte behöver döljas. Jag kan fråga mig själv, “hur långt når gråtpelaren i dig?” och sedan konstatera att “till imorgon torkar dina fingervantar”.

Åsa Beckman skriver fint om hur läsningen av en kort text kan kännas:

Ja, jag tycker fortfarande att det är hisnande att några futtiga ord på en boksida kan börja samspela och skapa bilder, stämningar, episoder, ja berättelser som kan blir lika uttrycksfulla som en hel roman.

Och så är det ju det där med ensamheten. När jag läser en dikt går jag in i en sorts förhöjd uppmärksamhet. Allt annat liksom stannar upp, hejdar sig, väntar. Det är bara de där orden och jag. Bara vad just de skapar och väcker. Inget annat.

 

Upplevelsen av ord som går rakt in i hjärtat är något alldeles speciellt. På min begravning vill jag att någon läser “Gråt inte för att jag är död” av Barbro Lindgren. En dikt som ger hopp till de som lämnas kvar. Idag har vi minnesgudstjänst för min pappa som gick bort i maj. Då lyssnar vi på Bohemian Rhapsody, men jag kommer också att tänka på Lindgrens ord som säger att han finns kvar inom mig alltid.

En annan begravning och en annan fantastisk dikt är W H Audens fantastiska Funeral blues som John Hannah läser så vackert i Fyra bröllop och en begravning. Där används verkligen en annan persons ord för att sätta ord på en sorg som är omöjlig att hitta ord för.

 

 

Photo by Michele Orallo on Unsplash

 

David Copperfields äventyr och iakttagelser

Jag måste erkänna att jag inte har läst Charles Dickens David Copperfield och inte heller sett någon tidigare filmatisering. En brist i min kulturella bildning helt klart som nu har åtgärdats något, då jag sett Armando Iannucci nya filmatisering av boken som har premiär idag. Huvudrollen spelas av Dev Patel, som också fungerar som vår ciceron, guidandes oss genom sitt eget liv med början vid själva födelsen. Redan då dyker en fantastisk bifigur upp,  nämligen Davids faster Betsey Trotwood (spelad av  Tilda Swindon) som är helt säker på att barnet som föds ska vara en flicka. När så inte är fallet stormar hon iväg.

David Copperfield döps efter sin döda far och lever i skuggan av hans gravsten tillsammans med sin mamma och hushållerskan Peggotty. Att besöka hennes hem i en upp- och nervänd båt på stranden är som att kliva in i ett färggrant och udda paradis. Där träffar han Emily och Ham, adopterade barn till Peggotty och hennes man. När Emily och Ham berättar att de förlovat sig jublar alla och David utbrister att alla borde gifta sig. Åskan som följer får oss att förstå att han inte borde ha sagt så. Även hans mamma har förlovat sig, faktiskt även gift sig med Edward Murdstone och David har nu fått en styvfar. En gräslig sådan ska det visa sig som snart skickar iväg sin styvson till London och inte för att få utbildning som styvfadern påstår, utan för att arbeta. Jobbet tar sig och livet hos det minst sagt udda paret Micawber fungerar trots de ständiga skulderna hyfsat. David växer upp där, men överges när Mr Micawber inte längre kan undvika fogdarna. Ännu mer övergiven blir han när hans mor dör utan att han får veta.

Det är nu han lämnar London och beger sig till Betsey Trotwood som fortfarande är minst lika udda som vid hans födsel. Än mer udda är hennes kusin Mr Dick som bor hos henne. Han är ytterst förvirrad eftersom kung Charles I:s oroliga tankar har placerats i hans hjärna efter att Charles fått sitt huvud avhugget. Scenen där David visar honom sina lappar med tankar, liksom den där de låter lapparna med Charles I:s tankar flyga med hjälp av en drake, skildrar båda ett riktigt fint möte mellan två excentriska män. Från faster Trotwood tar sig unge herr Copperfield vidare till en internatskola som helt klart sett bättre dagar.

Den största behållningen av David Copperfield är helt klart de underbara bikaraktärerna som verkligen lyfter filmen. Ingen ont om Dev Patel, han gör en fin rolltolkning, men det är de udda figurerna som gör berättelsen speciell. Jag tycker verkligen om den humoristiska tonen och det myller av människor som alla är en del av David Copperfields liv. Inte visste jag att Dickens kunde vara så rolig. Jag uppskattar också att Iannucci valt skådespelare efter talang och inte efter utseende eller ursprung, vilket ger en oväntad mix, men en välfungerande och bra sådan.

Läsning av plikt och lust

Ungdomars läsning diskuteras ofta och den senaste tiden har det främst handlar om att läsning kanske inte bara ska vara lustfyllt, utan att ungdomar måste tvingas att läsa mer eftersom det är bra för dem. Som lärare i svenska håller jag med om att läsning är kanske det viktigaste att fokusera på i skolan och jag hade gärna sett att det gjorts lässatsningar genom hela grundskolan och även på gymnasiet. Dessutom i fler ämnen än just svenska.

Visst tvingar jag mina elever att läsa och läsningen är central i min undervisning, men jag tror inte på läsning som endast ska göras hemma, utan vill att den ska ingå i ett sammanhang som utgår ifrån klassrummet och undervisningen. Vi behöver också göra läsning till norm och därför fylla världen med boktipsare.

Idag inleds Bokmässan och seminarier går att se via Bokmässan Play. Ett av dem spelades in i Stockholm och leddes av Bengt Westerberg, före detta partiledare för Liberalerna när partiet hette Folkpartiet och var socialliberalt. Westerberg var också Läsrörelsens förste ordförande. Organisationen startades år 2000 och då gjordes ett samtal med de dåvarande partiledarna. Tjugo år senare är det dags igen.

Alla partiledare utom Stefan Löfven fanns med. Han ersattes av Mikael Damberg. Synd, då Löfven var en av de få partiledare som uttryckte ett “riktigt” litteraturintresse (och inte bara ett slentrianmässigt hyllande av Astrid Lindgren) när DN 2018 gjorde en serie om partiledarnas kulturvanor. De andra var Jonas Sjöstedt och Ulf Kristersson. Några av partiledarna har bytts ut sedan dess och jag var nyfiken på deras läsvanor.

Varje medverkande har fått i uppdrag att tipsa om en skönlitterär bok och en fackbok som de tycker att alla ska läsa.

De skönlitterära är först ut och två av partiledarna har valt klassiker.

Ebba Busch rekommenderar Kallocain av Karin Boye och vill att vi ska läsa den eftersom den fortfarande är relevant. Relationen kring andra människor och till staten är något hon lyfter fram. Som exempel på länder som går åt fel håll ger hon Belarus, men också Polen och Ungern.

Jimmie Åkessons val är Per Anders Fogelströms stadserie, som också är en av mina favoriter. Han visar ett oväntat socialt pathos som jag hade önskat syntes mer i hans politik. Drömmen om folkhemmet är väl kanske ändå central om än inte primärt ur ett arbetarperspektiv.

Jag blev också påmind om en bok som jag tänkt läsa länge, nämligen Amor Towles En gentleman i Moskva, som är Mikael Dambergs tips. Barack Obama lyfte fram den som en av sina favoriter, berättar Westerberg och valet som Damberg gör visar på en levande läsning. Inget ont om klassiker, absolut inte, men det är trevligt med aktivt läsande politiker. Däremot läste han inte alls som barn och lyfter att det aldrig är för sent att blir en läsare. Nu läser han för att slappna av. Damberg berättar om att han har en “rysk period” just nu och läser mycket om landets historia. Towles bok ger en “populärversion” av historien menar han och rekommenderar den trots ett sämre parti i mitten.

Nyamko Sabuni har egentligen inte valt någon skönlitterär bok, utan istället den självbiografiska Allt jag fått lära mig av Tara Westover. Hon fascineras över att människor kan leva så isolerat i nutid. Westover är nämligen född 1986. Även denna en av Barack Obamas favoriter.

Per Bolund tipsar, inte så oväntat, om Binas historia av Maja Lunde då han fascineras av människans relation till naturen. Vad händer med ett samhälle när naturen inte längre levererar det som vi behöver för att få mat på tallriken. Westerberg frågar om de tre perspektiven och Bolund lyfter att de tre perspektiven ger olika berättelser om naturen och hur människan använder den och i förlängningen förstör den.

Jonas Sjöstedt rekommenderar Bränn alla mina brev av Alex Schulman, som ju är en bok som rör sig i gränslandet mellan sanning och fiktion. Skildringen av en dysfunktionell familj bli också en förklaring till hur han själv blivit som han är. Jag håller med om att det är en mycket läsvärd bok.

Annie Lööf är den enda som har valt en deckare och det är Caroline Engvalls Ärren vi bär, som handlar om verkliga rättsfall placerade i en skönlitterär bok. Jag kan hålla med Lööf om att det är ett bra sätt att sprida viktiga frågor. Jag har inte läst, men den låter onekligen spännande och visst är det viktigt att skönlitteratur lyfter relevanta ämnen som fler borde få kunskap om.

Ulf Kristersson har valt Gui Minhais diktsamling Jag ritar en dörr på väggen med fingret. Ännu ett spännande val. Egentligen läser Kristersson främst romaner, berättar han, men den här boken med dikter av den fängslade poeten som smugglats ut, berörde honom. Det är ett människoöde som fler borde engagera sig i, säger han. Jonas Sjöstedt flikar in att han också tycker mycket om boken och lyfter det faktum att litteraturen har makt och att Minhai som förläggare straffas på grund av detta.

Övergången mellan skönlitteratur och fakta går via Dambergs andra val som är Kirke av Madeline Miller, som Westerberg påpekar egentligen inte är en fackbok. Valet beror på att Damberg inte läser facklitteratur. Kirke är världshistoriens första häxa och Damberg lyfter berättelsens annorlunda perspektiv. Dessutom är det allmänbildande att lära sig mer om de grekiska gudasagorna.

Om man läser Svälten av Magnus Västerbro inser man att livet i Sverige inte var bättre förr, påpekar Westerberg och lämnar över till Bohlund som valt den här boken. Han talar om den ödmjukhet som väcks inför det faktum att vår välfärd inte kan eller ska tas för given. Samhället såg helt annorlunda ut på 1860-talet och det kommer att förändras i framtiden.

Annie Lööf har valt en av mina favoriter, nämligen Ett jävla solsken av Fatima Bremmer om Ester Blenda Nordström. Vi har varit så dåliga på att lyfta våra feminister, säger Lööf och visst håller jag med om det. När man läser om Nordström blir det tydligt att det inte handlar om att kvinnor inte gjorde spännande och viktiga saker. Trots att hon alltid varit bokläsare och dessutom en person som varit engagerad i jämställdhet visste hon väldigt lite om henne. Det har hon ändrat på nu.

Jonas Sjöstedt lyfter en annan Augustpristagare, nämligen Ålevangeliet av Patrik Svensson och visst är det en bok som borde läsas, men jag har verkligen inte lyckats ännu. En bildningsbok kallar Westerberg den. Även Damberg har läst och tycker mycket om både delarna om ålen och om relationen mellan far och son. Westerberg lyfter också det faktum att ålen levt väldigt mycket längre på jorden än vi människor, men nu är utrotningshotad mycket på grund av klimatförändringar.

Ulf Kristersson har valt en bok som ligger i tiden, nämligen Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. En bok mitt i samtidsdebatten, men den är inte “bara” ett debattinlägg. Dessutom pratades det väldigt lite om boken precis när den kom, påpekar Kristersson, utanJag håller med om att det är en bra och balanserad bok och trots att jag inte var helt övertygad precis efter läsningen har jag tänkt på den väldigt mycket efter läsningen.

Även Jimmie Åkesson är inne lite på samma tema och har valt Gangstervåld: Den nya brottsligheten av Fredrik Kärrholm. Den släpptes i början av månaden. Är det för att han tycker som Sverigedemokraterna?, undrar Westerberg, men det menar Åkesson att han inte håller med om allt, främst för att Kärrholm enligt honom är för liberal. Kanske håller de med varandra i sak, funderar Åkesson, om än inte ideologiskt. Hur många ska vi sätta i fängelse är en fråga som diskuteras.

Nyamko Sabuni har valt Yuval Noah Hararis Home Deus och detta trots att han, som Westerberg påpekar, inte är speciellt liberal. För henne är läsandet av skönlitteratur plikt, medan hon läser sakprosa av ren lust. Någon hon lyfter fram är att vi behöver fokusera på det som är bra, men också hur vårt liv kommer att förändras när utvecklingen går framåt. Maskinerna tar över, vi lever längre och kanske kan vi slippa lidande och sjukdom. Farligt kan det däremot bli om vi tappar kontrollen över utvecklingen. Bolund har också läst och påpekar hur viktigt, men också spännande det är att se på världen mer tvärvetenskapligt. Att det inte bara handlar om naturvetenskap och teknik, utan också om humanism.

Ebba Busch inledde och fick också avsluta. Det gjorde hon med Hjärnstark av Anders Hansen, som hon tycker är duktig på att skriva lätt om komplicerade saker. Hon har själv behövt äta antidepressiva mediciner för att må bättre när “själen var som ett sår” och har märkt att motion gör henne mer stresstålig.

Samtal om läsning är viktigt, men tyvärr blir det här inte så mycket av ett samtal. Vid de få tillfällen då det faktiskt blir ett samtal händer det något, men annars blir det något av en mer eller mindre bra redovisning. Jag hade också gärna lyssnat mer till Bengt Westerberg som verkar riktigt beläst. Bara det att han avslutar med en del ur en dikt av Bodil Malmsten, som skrevs till Bokmässan 1987 och vikten av att läsa för att må bra. Om tjugo år lovar Westerberg att vara tillbaka med ett nytt samtal med de då aktuella partiledarna.

Chimamanda Ngozi Adichie på Stockholm Literature 2013

En gång bloggade jag på Litteraturmagazinet och där skrev jag om Chimamanda Ngozi Adichies inledningstal på Stockholm Literature 2013. Jag repriserar texten här för att minnas ett av de mest fantastiska författarmöten jag upplevt.


Det känns som att vänta på en rockstjärna. Publiken är förväntansfull och när Chimamanda Ngozi Adichie väl äntrar scenen möts hon av applåder och busvisslingar. Hon inleder med att tala om sina böcker och omslagen till dessa. Hur glad hon är att de i Sverige fått neutrala omslag utan en enda giraff eller zebra. Att vara kvinna med ett nigeriansk pass är sällan enkelt. Många har fördomar om henne och tulltjänstemän tillhör definitivt denna grupp. De tror sällan på att hon är författare. En enda gång har det hänt att hon blivit trodd, i Frankrike. Den tulltjänstemannen är hon evigt tacksam mot.

Förhållandet mellan Afrika och Europa är komplicerat och det är vad Adichies föredrag handlar om. Hon tar sin utgångspunkt i ett tal som dåvarande franska presidenten Nicolas Sarkozy höll i Dakar, Senegal 2007. Ett tal där han önskade att förminska den betydelse kolonialismen haft för dagens Afrika. Det har gått drygt 50 år och “de” borde ha lärt sig något fixat ett fungerande samhälle. Att det tog hundratals år för nationalstaten att formas i Europa tas ingen hänsyn till.

Adichie talar om hur kolonialismen döljs i de forna kolonialmakterna och ger Belgien som exempel, där Kongo knappt nämns i skolan, utan Afrika som helhet beskrivs som en kontinent i behov av vår europeiska godhet. Vi stöttar dem för att vi är snälla. De behöver vår hjälp och vårt stöd för att de är hopplösa. Ungefär. Sarkozy menade i sitt tal att kolonialismen inte kan hållas ansvarig för krig, diktaturer och andra problem i dagens Afrika. Europa är byggt med hjälp av pengar och tillgångar från Afrika. Alltså har vi ett ansvar. Det handlar inte primärt om att söka skuld, men förklaringar.

Sarkozy talade i sitt tal om att kolonisatörerna faktiskt inte bara var onda. De byggde vägar och andra viktiga samhällsfunktioner också. Adichie drar paralleller till Tysklands ockupation av Frankrike under andra världskriget och undrar om Sarkozy tycker att nazisterna var okej för att de också byggde vägar? Varför försöker man sudda ut skulden och förmildra den?, undrar Adichie.

I talet talade Sarkozy också om att alla förutsättningar för att bygga ett samhälle finns i Afrika, men att det handlar om att befolkningen inte släppt sina afrikanska myter och sin symbios med naturen. Tala om att förminska och animalisera. Sarkozy talade om den afrikanska mentaliteten som skuld till de konflikter och svprigheter som finns idag. Allt sagt med en väldigt vänlig röst. Lite tacksamma borde de ändå vara för att kolonisatörerna lärde dem ett och annat, annars hade de säkert fortfarande varit bönder.

Sveriges roll då? “Ja, fråga norrmännen”, säger Adichie med ett skratt. Sedan blir hon igen allvarlig och påpekar att hon har ett lite okritiskt förhållande till landet som stöttade Biafra så mycket. “Men ni har inte speciellt trevlig personal på era ambassader och inte heller trevliga tulltjänstemän”, tillägger hon.

För den som, liksom jag, är nyfiken på Sarkozys tal finns det en massa skrivet, men tyvärr verkar det mesta vara på franska. Här finns dock en artikel på engelska.


Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet 2013-10-27

Något slags mässfokus

 

Imorgon inleds årets Bokmässa och trots att jag mest av allt sörjer den fysiska mässan kommer jag att ha fokus på den de närmaste fyra dagarna. Det blir dels några repriser av gamla inlägg som tidigare funnits på Kulturkollo, men förhoppningsvis också några aktuella inlägg från årets mässa.

På lördag blir det också Bokmässestafett då i kommer att kunna besöka olika skribenter som hyllar Bokmässan. Vill du vara med finns det fortfarande möjlighet att delta. Gör det, det blir kul!

Något slags mässfokus i helgen alltså. Trots allt.

Om jag är bitter? Skojar du. Det här är värre än att julen ställs in och endast firas digitalt. Värre än zoom-skinka.

 

Veckans kulturfråga vecka 39 2020

I helgen är det dags för årets Bokmässa, som tyvärr är i digital form. Det får mig ändå att tänka på alla fantastiska författare jag lyssnat till och de jag fått äran att träffa. Som vanligt kan jag inte hålla mig till en fråga, utan det blir tre.

Vilken författarsamtal är det bästa du lyssnat på?

Vilken författare är du mest glad över att ha träffat?

Vilken författare drömmer du om att lyssna till och/eller träffa?

 

Tema författarmöten alltså!

Det är väldigt svårt att välja mellan de författarframträdanden jag lyssnat till och jag måste välja två. Dels Chimamanda Ngozi Adichies inledningstal på Stockholm Literature som var helt fantastiskt och Abdellah Taïas seminarium på Bokmässan 2016. Jag har sedan lyssnat på de båda författarna en gång till vardera, men första gången var något speciellt.

Möten då. Att ha fått träffa Kim Thúy och tillsammans med henne bokcirklat hennes fantastiska bok Vi är en så otrolig upplevelse att jag nästan inte tror att den är sann.

En författare jag drömmer om att lyssna till är Nina Bouraoui. Jag hade en biljett till ett framträdande i Stockholm för några år sedan, men lyckades inte få ledigt och kunde därför inte åka dit. Det var bittert, men förhoppningsvis kommer det en ny chans någongång.

Nu ser jag fram emot att få veta vilka författarmöten du varit med om och drömmer om.

 

Två stolar är vakanta

Svenska Akademien hann inte bli fulltalig innan sinologen Göran Malmqvist på stol nummer 5 avled i oktober 2019 95 år gammal. I maj lämnade också poeten Kristina Lugn jordelivet och därmed är även stol nummer 14 vakant. Det kan tyckas tidigt, men spekulationer kring ersättare har redan börjat och även jag har funderat lite. Traditionellt ges Svenska Akademien en sorgemånad innan de börjar diskutera tänkbara ersättare, men nu verkar invalet av ersättare för Malmqvist skjutits upp på grund av coronapandemin som gjort att de traditionella torsdagsmötena fått ske via mail. 

Nu är det sommaruppehåll och verk av tänkbara Nobelpristagare ska läsas innan arbetet upptas igen formellt i september. Kanske funderar de även kring ersättare. Rimligt är i alla fall att namnen blir klara i tid för att väljas in formellt vid en årliga högtidssammankomsten i december. Förra året valdes hela fyra ledamöter in vid högtidssammankomsten den 20 december.

Så här tänker jag kring tänkbara efterträdare på stol 5 och stol 14:

På stol nummer 5 föregicks Göran Malmqvist av litteraturvetaren Henry Olsson som var specialiserad på svenskt 1800-tal och då speciellt Carl Jonas Love Almqvist, Carl Snoilsky och Gustav Fröding. Han var också väldigt intresserad av psykologisk analys. Olsson var medlem i Svenska Akademien 1952–1985. Dessförinnan satt Björn Hesselman på stol nummer 5 och hans var professor i nordiska språk specialiserad på bland annat Svealands dialekter och framväxten av det svenska riksspråket. Efterträdaren på stol nummer 5 skulle alltså dels kunna fylla den lucka som Malmqvist lämnat och vara sinolog eller på annat sätt kopplad till den asiatiska litteraturen, vara en litteraturvetare med klassiska preferenser eller en språkvetare. Sedan hade det ju varit trevligt med en hyfsat ung person, även om någon femtiotalist har slunkit med bland mina förslag.

Mina förslag till efterträdare utifrån dessa olika spår är:

Anna Gustafsson Chen (född 1965) som liksom Malmqvist är sinolog och dessutom översättare.

Fredrik Fällman (född 1970) är också sinolog och universitetslektor på Göteborgs Universitet.

Yukiko Duke (född 1966) översättare från japanska och dessutom journalist och redaktör.

Marie Anell (född 1961) översättare från arabiska och journalist med fokus på Mellanöstern.

Lars-Erik Edlund (född 1954) professor i nordiska språk vid Umeå Universitet.

Yvonne Leffler (född 1959) professor i litteraturvetenskap som specialiserat sig på bland annat kvinnliga, svenska författare under 1800-talet.

 

På stol nummer 14 som ersättare för Kristina Lugn önskar jag mig en poet eller en dramatiker. Före henne satt Lars Gyllensten, poet, författare, samhällsdebattör och läkare på samma stol. Dessförinnan var det Ragnar Josephson, professor i konsthistoria och chef för Kungliga dramatiska teatern. Poet, författare, konsthistoriker eller dramatiker alltså. Gärna en kombination.

Mina förslag till ersättare är:

Lina Ekdahl (född 1964) fantastisk och frispråkig poet från Göteborg.

Malte Persson (född 1976) poet och prosaist som är ett med litteraturhistorien.

Johannes Anyuru (född 1979) författare, poet och debattör.

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) författare, dramatiker och debattör.

Ann Jäderlund (född 1955) författare, poet och dramatiker.

Anna Odell (född 1973) dramatiker, filmskapare, konstnär och debattör.

Boknostalgi: Dikter av Wine och Bergman

Min mormors gav mig för många år sedan de här två diktsamlingarna, både från Svalans Lyrikklubb. Där skönheten tigger sitt bröd är en samling som innehåller ett urval dikter av Maria Wine (1912-2003). Boken gavs ut 1970 och innehåller ett förord av akademiledamoten Artur Lundkvist, som också var gift med Wine 1936-1991. Förordet har därför ett starkt personligt innehåll, men Lundkvist hävdar med emfas att han som hennes förste läsare också kan se på hennes produktion utan att blanda in hennes person. Lite lustigt är det dock hur mycket han anser sig vara en del av hennes litterära skapande och skriver “[s]amvaron med mig kom att verka som en stimulans inte blott till läsning och diktskrivande utan också till en fortskridande självanalys”. Lundkvist berätta om sitt första möte med Maria år 1936, då hon var en ung kontorist i Köpenhamn och hur den levnadsglada ytan dolde svårmod och självtvivel. Trots ett visst självförhärligande är det ett fint förord, som bland annat tydligt visar på en frustration över att Wine och hennes dikter inte togs på det allvar som de förtjänade och att det mycket berodde på att hon var kvinna.

Det var länge sedan jag läste något av Wine, men jag bläddrade i samlingen och läste lite här och var. Mycket kopplas till naturen och inte sällan blir den en del av hennes (eller diktjagets) mående. Lite spännande är det att Wines ångest ibland beskrivs som en skog, precis som Therese Widenfjord gör i sin debut Övervintra. Kärleken har också en stor plats i Wines texter, som t.ex. i den korta dikt som inleds:

Min kärlek växer i landet bortom alla gränser
i tiden bortom alla tider.
Min kärlek växer i skuggornas dal
i öknens vattenlösa sandmarker.
Min kärlek knoppas där döden lutar sig över den
gråter ljuvligt när liv och död förenas.

Slutsatsen är att jag verkligen borde/vill/ska läsa om den här samlingen.

Bo Bergman (1869-1967) är också han en favoritpoet som blivit bortglömd. Liksom Lundkvist var han akademiledamot och satt på stol numer 12 från 1925. Den stol som Per Wästberg, en annan fantastisk poet, innehar idag. Han valdes in 1997 och efterträdde då en tredje bra poet, nämligen Werner Aspenström.

Hjärtat skall gro av drömmar är liksom Wines en bok som innehållet ett urval dikter från flera samlingar. Åke Runnkvist har skrivit förordet som bland annat handlar om Bergmans syn på livet och drömmar. Tyvärr finns inte favoriten “Marionetterna” från debutsamlingen med samma namn med, men väl andra dikter från denna bok som den riktigt sura vårdikten “Våren” som mest fokuserar på allergi och vårtrötthet.

Mrs America ger perspektiv på feminismen

Det är 70-tal och i USA kämpar kvinnor för att få igenom Equal Rights Amendment (ERA), som skulle innebära fler rättigheter för kvinnor. I miniserien Mrs America, skapad av Dahvi Waller, som också ligger bakom Mad Men, får vi lära känna flera feministiska profiler och deras motståndare. En kamp mellan kvinnor målas upp och jag får en känsla av att konflikten mellan dem överdrivs. Oavsett är det en spännande serie som lyfter fram många intressanta kvinnor.

Phyllis Schlaffley, spelad av Cate Blanchett utvecklas till ledare för de kvinnor som är emot ERA. Mot henne står ikoniska feminister som Gloria Steinem (fantastiskt porträtterad av Rose Byrne) och. Betty Friedan, författare till bland annat The Feminine Mystique (1963) var en av ledarna för den feministiska rörelsen i USA. I serien spelas hon av Tracey Ullman, som gör en imponerande rolltolkning och ställs på många sätt emot den yngre generationen tillsammans med Bella Abzug (Margo Martindale). Viktig är också Shirley Chisholm (spelad av Uzo Aduba) som var var den första svarta kvinna som valdes in i amerikanska representanthuset och dessutom den första kvinnan som nominerades till president.

Behållningen av serien Mrs America är att få lära känna dessa kvinnor och följa deras kamp. Jag är fullt medveten om att det är en fiktiv serie och att verkligheten var en annan, men jag uppskattade att få namn att googla och få mer kunskaper om kvinnliga förebilder som glömts bort. Mest fastnar jag för Gloria Steinham och den tolkning som Rose Byrne gör av henne. Tiden som serien skildrar är spännande och USA var på samma gång mer modernt och väldigt mycket sämre än nu. Jag kan dock inte låta bli att känna att tidpunkten för serien är väl vald och att den behövs nu mer än någonsin. Risken finns dock att det är Phyllis Schlafly som inspirerar de amerikanska kvinnorna och inte de som jag inspireras av.

När Gloria Steinham uttalar sig om serien Mrs America talar hon om hur lite Phyllis Schlafly betydde för ERA:s vara eller icke vara, men det går självklart inte att veta om det verkligen stämmer, eller om det handlar om att Steinham vill förminska henne. Schlafly var den konservativa hemmafrun som enligt tv-serien lyckades samla en stor grupp kvinnor i kampen mot den jämställdhet som många ville ha, men som de menade snarare skulle minska kvinnors rättigheter till exempel när det handlade om rätten till vårdnad av barnen efter en eventuell skilsmässa. Ett perspektiv som definitivt är intressant, men icke desto mindre svårt att förstå.

Mrs America provocerar och fascinerar mig. Som alltid har jag enormt svårt att förstå kvinnor som motarbetar sitt eget kön, men samtidigt är serien så välgjort att den inte skapar hjältar och skurkar, utan försöker skildra komplexiteten i kampen för jämställdhet. Det borde vara enkelt, men självklart är det inte så att alla tycker samma sak bara för att de råkar vara av samma kön.

Here is the Beehive

Sarah Crossan är en favorit sedan jag läst tre av hennes ungdomsböcker, varav två skrivna på prosalyrik. När hon nu är aktuell med sin första bok för vuxna är det just den lyriska prosan som gör läsningen till något utöver det vanliga.

I Here is the Beehive får vi lära känna Ana Kelly som är jurist och lever tillsammans med sin man och deras två barn. På ytan ett ganska vanligt liv alltså, men Ana har en hemlighet. Sedan tre år tillbaka har hon ett förhållande med Connor, som också han är gift. Hon är beredd att lämna sin familj, men han är det inte. Alltså stannar de båda kvar.

Boken börjar med att Ana sitter och funderar över om hon ska skicka ett sms till Connor och be om ursäkt. De har grälat. Hon hinner dock inte hon får ett meddelande om att en Mrs Taylor vill tala med henne. Rebecca Taylor, vars man Connor Mooney har dött. Nu vill hon få information om hans testamente.

Sorgen slår till brutalt och Ana har svårt att hantera den. Hur sörjer man en människa som på pappret är en klient, men i verklighetens ens stora kärlek?

Första dikten är fantastisk:

The only way
out
now
is to stay busy
so I have borrowed
Anna Karenina
from my mother and will not
allow myself to cry
until I have read it.

Twice.

Samtidigt som vi får följa Ana efter Connors död och hur hon försöker att hitta tillbaka till livet, sitt liv utan honom, får vi också veta hur de träffades och hur deras förhållande var. Crossan räds inte det komplicerade och i diktform avslöjar hon karaktärerna mörkaste sidor. Snabbt och flyktigt ibland, så att jag som läsare funderar över om det verkligen blev sagt. Porträttet av Ana är komplext och hon är helt klart inte någon person som det är enkelt att tycka om utan förbehåll. Ibland går hon utan tvekan över gränsen, men samtidigt är det lätt att sätta sig in i den riktigt hemska situation hon befinner sig i. Sorg är alltid svårt att hantera, men när sorgen i fråga är en hemlighet blir det än mer komplicerat.

Bokens titel anspelar på en barnsång med samma titel som Anas barn sjunger vid ett tillfälle när familjen Kellys egna bikupa är på väg att implodera. Ana lever ett liv parallellt med resten av familjen och verkar helt ärligt inte bry sig speciellt mycket om sina barn. Att hon helt tappat intresset för sin man Paul är tveklöst. Trots att han inte vet vad som hänt märker han självklart är det är något som inte är som det ska. Även han är ganska ointresserad av sin fru ska sägas och kanske framför allt bitter över det ganska tråkiga liv som är deras.

Here is the Beehive är en annorlunda bok på många sätt. Dels är det en roman om otrohet som inte liknar någon annan jag har läst och dessutom skriven på ett sätt som överraskar. Små textfragment får symbolisera pusselbitar som byggs samman till något som inte var tydligt från början. Vändningar är små, men många och det är verkligen inte lätt att veta vem av karaktärerna som förtjänar min sympati. Snart kommer Crossans bok på svenska och heter då Bikupan. Jag rekommenderar dig verkligen att läsa den. Det är inte en lika omedelbar bok som hennes ungdomsböcker, men den är välskriven och väldigt intressant.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: