enligt O

Tankar från en bokberoende

Utan dina andetag

Det var många år sedan nu som jag och maken gav oss ut på en sex månader lång resa. Vi hade just firat in det nya millenniet och drog direkt till Sydney, eller inte direkt utan med ett gäng mellanlandingar. Därefter följde en klassisk rutt till Nya Zeeland, Indonesien, Vietnam, Laos och slutligen Thailand och Singapore. Att resa ihop är verkligen ett bra sätt att testa sitt förhållande och vi lyckades bra. Fortfarande är vi som bäst på att vara gifta när vi är lediga och slipper gnälla om vardagsbestyr.

För Evelyn och Erik blir långresan till Indien inte den harmoniska tid de hade hoppats på. På ytan är de ett lyckligt par. Ett jämställt par. Mer och mer förstår både vi och Evelyn att Erik är en ganska påfrestande och inte minst egoistisk man. Resan är hans dröm. Evelyn hänger bara på. Hon hoppas på en nystart och visst får hon det.

Att Karin Aspenström valt just titeln Utan dina andetag kan inte vara någon slump. Kents låt är på ytan kärleksfull och vacker, men den skulle också kunna skildra ett osunt kärleksförhållande. Ett sådant är det mellan Evelyn och Erik. Det är många gånger smärtsamt att läsa om dem och jag har verkligen svårt att förstå hur Evelyn över huvud taget kan se något hos sin man. Samtidigt vet jag att ett förhållande är så mycket mer och att det inte är enkelt att se när det som är skevt man själv befinner sig mitt i.

Utan dina andetag är en snabbläst historia om en resa som frestar på. Jag känner igen mycket från de resor vi gjort, där bortskämda backpackers gör sitt bästa för att hitta det genuina, samtidigt som de följer alla andra. Det är på många sätt en absurd reseform och Aspenström beskriver den bra. Jag blir definitivt inte sugen på att resa till Indien. Möjligen med min egen bra mycket trevligare man, men då reser jag nog hellre någon annanstans. Den här gamle backpackern har blivit bekväm.

När 20% inte vill ha dig här

Imorgon är det val till EU-parlamentet och de högernationalistiska partierna väntas gå framåt. I Sverige går KD och SD som tåget trots att de representeras av tafsare och abortmotståndare. Tycker ni att jag hårdrar det? Möjligen gör jag det, men faktum är att jag inte förstår hur vissa partiers representanter verkar kunna göra vad som helst och ändå accepteras. Det finns helt klart olika måttstockar för människor, speciellt i SD:s fall. När förstanamnet på EU-valslistan tafsar på en kvinna under en blöt fest är det helt okej, men hade det varit någon som inte var svensk enligt partiets definitioner som gjort detsamma hade det självklart varit fruktansvärt. Då hade de krävt utvisning, för så ska invandrarna bemötas.

I veckan arrangerades en EU-debatt på gymnasieskolan där jag arbetar. Alla partier i EU-parlamentet var representerade och de två större frågor som diskuterades var miljö och migration. Några saker fastnade hos mig. Dels att det är otroligt viktigt att den som representerar partier i en debatt där publiken är ungdomar verkligen behöver vara en god retoriker. Där plockade MP och L rejält med poäng, medan V och SD, som representerades av äldre personer som dessutom läste innantill, mycket troligt förlorade några. Det var också tydligt att SD-politikern utmärkte sig med åsikter och formuleringar som fick publiken att reagera. Det som lästes innantill var hyfsat politiskt korrekt, men vid direkta frågor blev det lurigare. Klimatet har t.ex. förändrats på grund av explosioner på solen och Sveriges befolkning har ökat med två miljoner på grund av en stor invandring. Det var han tvärsäker på.

I gårdagens DN publicerades en text av Jonas Hassen Khemiri med rubriken Instruktion i hur du överlever i ett land när 20 procent inte vill ha dig här där han uppmanar läsaren att försöka se det positivt när valresultatet visar att nationalisterna faktiskt inte fick 100% av rösterna. Därefter berättar han om hur det är att leva i ett land där ens id-kort kontrolleras mer än andras, där den religion dina föräldrar har ses som ren ondska, där mord på personer med ett namn som inte klingar svenskt blir en notis och där självhat ligger nära till hands.

I slutet av EU-debatten fick eleverna ställa frågor och en av mina före detta elever som jag undervisade på Språkintroduktion, som nu är elevrådsordförande och tar examen från samhällsprogrammet fick mikrofonen. Han började med att beklaga att svenskar inte kan få barn och när SD:s representant skulle försöka förklara vad han egentligen menade snurrade han in sig i resonemang om att etniska svenskar inte föder barn i samma utsträckning som andra. Flera andra politiker reagerade på hur han uttryckte sig och SD-representanten försökte omformulera sig och använde istället ordet “ursprungssvenskar”. “Jaha, samer menar du?”, frågade L:s representant blixtsnabbt och så blev det tyst.

Nu blev det tydligt att vissa, kanske så många som 20%, faktiskt inte vill ha andra människor i sin närhet. De som de kallar flyktingar, eller det gör de ju sällan, utan lyxmigranter, extremister eller något annat högervridet uttryck brukar vara vanligare. Någonstans försvann empatin, men det är väl så att där hatet går in går vettet ut.

Jag tänker på de elever jag haft som flytt hit och som i princip alla jobbar otroligt hårt för att skapa sig ett liv här. Det är normen. Trots detta utsätts de allt för ofta för vardagsrasism. Jag tänker också på föräldern i Jonas Hassen Khemiris text som behöver förklara för sina barn varför vissa inte vill ha dem här, men samtidigt inser att de inte har någon annanstans att ta vägen. De är hemma, men det hemmet vill vissa ta ifrån dem. För hur överlever du egentligen i ett land där 20% av befolkningen helst vill att du drar?

 

Foto: Beatrice Lundborg

Kärleken vi inte förstår

Bart Moeyaert är 2019 års mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne och i samband med det ger Lilla Piratförlaget ut hans bok Kärleken vi inte förstår i en ny upplaga. Den har tidigare getts ut av Rabén & Sjögren 2001 med titeln Kärleken man inte förstår.

Bart Moeyaert föddes i Brügge 1964 och han var bara 19 år när han debuterade med den självbiografiska Duet met valse noten. Sedan dess har han gett ut en lång rad titlar för barn och unga i olika genrer som poesi, dramatik, bilderböcker, romaner och essäer. I motiveringen lyfts hans “förtätade och musikaliska” språk fram och beskrivs som ett språk som “vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar.”

Det märks att Moeyaert även skrivit manus för TV, då hans berättelse bygger på scener där vi läsare får betrakta det som händer. I Kärleken vi inte förstår beskrivs en familj utifrån tre korta scener och det är allt vi får. De tre scenerna är superba, det är de och språket är något extra, men jag kan inte hjälpa att jag känner en viss besvikelse när boken är utläst. Finns det inget mer?

Kärleken vi inte förstår är utan tvekan en bok som kommer att stanna kvar inom mig som en känsla och jag tyckte om den när jag läste den. Det som gör att jag inte jublar är distansen som genomsyrar boken och hur lite vi får veta om familjen som faller sönder. Det är snyggt, men inte så gripande. Jag är alltså ännu inte övertygad om att Moeyaert kommer att bli en favorit, men jag är definitivt inte färdig med honom. I höst ger Lilla Piratförlaget ut hans bok Alla är så ledsna nuförtiden och författaren besöker Bokmässan i september.

Pepp för filmen om Downton Abbey

I never argue, I explain.

Så lyder ett av flera fantastiska citat från Violet Crawley i trailern för filmen Downton Abbey. Det ska bli så underbart att få återse henne igen. Hennes rappa tunga inspirerar mig.

Trailern berättar om hur familjen Crawley, eller kanske främst deras tjänstefolk, gör sig redo för att ta emot kungen och drottningen på besök. Striden mellan husets tjänare och de som följer med kungaparet verkar central och frågan om status lyfts. Vi anar också att i alla fall Mary ifrågasätter sin familjs sätt att leva.

Filmen har svensk biopremiär 13 september och jag vill utan tvekan se. Detta trots att jag är rädd för att det blir en allt för oförarglig och smetig historia. Jag hoppas att mina favoriter Violet och Mary kan ge den lite edge.

Två trailers finns att se, snarlika men båda värda att se. Här följer den första.

Jokha Alharthi är en vinnare

Årets mottagare av Man Booker International Prize heter Jokha Alharthi och hon prisas för boken Celestial Bodies. Boken handlar om tre systrar och utspelar sig i samhället al-Awafi i författarens hemland Oman.

Boken är översatt från arabiska till engelska av Marilyn Booth och det är första gången en kvinnlig författare från Oman får en bok översatt till just engelska. Celestial Bodies verkar vara en bra bok för att lära känna landet mer och defintivt den bok på korta listan som lockar mig mest.

Jag sörjer Binyavanga Wainaina

Den kenyanske författare Binyavanga Wainaina var avslutningstalare på Stockholm Literature 2015. Jag såg honom och fångades direkt av hans enorma personlighet. Han tog över rummet med sin energi och fick alla att lyssna. Bland annat läste han en text om en semester i Ghana, Nairobi i juni, ett sjukhus i Nakuru, en familj, kärlek, död, skoskav och tennis. Samma meningar som användes på olika sätt och rörde sig som i cirklar. Först försökte jag hänga med, men till slut lutade jag mig bara tillbaka

Senare läste jag hans självbiografiska bok En dag ska jag skriva om den här platsen om livet som homosexuell med allt vad det innebär om man, som Binyavanga, är född i Nakuru, Kenya. Trots att homosexualitet är något som är straffbart i Kenya kom han ut för allmänheten i januari 2014 med texten I am a homosexual, mum på bloggen Africa is a country, en blogg som jag följt de senaste åren. Sedan dess har han varit en av Afrikas största och mest inflytelserika HBTQ-aktivister.

Binyavanga Wainaina fick också sin kritiska text How to write about Africa publicerad i Granta. En text som ironiserar över de texter som skrivs om Afrika.  Hur det måste finnas något av orden Africadarkness eller safari i titeln och att bilden på framsidan av en bok måste vara en bild på en svältande afrikan, eller en med ett stort vapen, självklart med bar överkropp. Om det inte är en nobelpristagare självklart, eller Nelson Mandela. Det är en intressant text, som får i alla fall mig att skämmas lite över vår totala förenkling av en kontinent som består av drygt 50 länder och 900 miljoner människor.

Binyavanga Wainaina var också en av grundarna av Kwani Trust, som drev kenyanska litterära magasinet Kwani? och tillhörande bokförlag med bas i Nairobi. Målet för dem var och är att skapa en kulturell plattform för framtida författare.

När jag idag nåddes av nyheten att Binyavanga Wainaina avlidit blev jag verkligen ledsen. Han var en man som skulle leva länge, skriva fler böcker och påverka oss ovetande och ignoranta européer i vår syn på den gigantiska kontinent som är så mycket mer än darkness och safari. Nu blir det inte så.

Binyavanga Wainaina blev 48 år. I december 2016 berättade han att han var hiv-positiv och han har dessutom drabbats av flera hjärtinfarkter de senaste åren. Det var också en hjärtinfarkt som tog hans liv.

 

Foto: Vilhelm Stokstad/TT

52 bra saker: Efter regnet

Igår kom ett riktigt skyfall (som självklart sammanföll med att en stor lastbil körde över tomten för att lämpa av ett lass jord, snygga hjulspår blev det …) och även om jag inte älskar regn, så tycker jag verkligen om luften och lukten efter ett rejält vår- eller sommarregn.

 

Så jävla kallt

Vad är en bra ungdomsbok för mig? Den har ett relevant innehåll, karaktärer som berör och ett bra, gärna kreativt språk. Så jävla kallt av Lova Lakso är en bra ungdomsbok. En bok där referenserna är många, språket snyggt och rappt, karaktärerna komplexa i sin enkelhet och tempot högt.

Det är vinter och det är så jävla kallt. Minus 38 grader. Att bo i Piteå längst upp i norr där kylan genomtränger allt är på ytan det som får huvudpersonen Karla att vilja dra söderut. Egentligen handlar det inte bara om den kyla som orsakar av årstiden, även om Karla hatar att kyla, utan också om en annan kyla. Karla har förvisso både en syster som bor i Brighton och två föräldrar som verkar helt okej, men det finns en tristess och en ensamhet som genomsyrar det mesta. Den som ger Karla någon slags trygghet och värme är hunden Hemingway. Pojkvännen Aziz, som bor i en annan stad, bjuder också på någon slags gemenskap. I alla fall får han Karla att känna att hon lever.

Och så finns Kaja, en nästan mytisk kompis som nästan verkar vara mer av en idol. En tonårsflicka med oklara hemförhållanden och en plats på IM. Hon förblir länge en slags skuggestalt, men hon fascinerar mig helt klart. Det är också hon och Aziz som får stå för balansen när Karlas hat mot Norrbotten går överstyr.

Det är när Karlas föräldrar börjar tala om att avliva den gamle och sjuke Hemingway, som hon bestämmer sig för att fly. Tillsammans med Aziz och Kaja drar hon söderut med hunden innanför jackan. Det är bara det är Norrland är så himla stort och Sverige så väldigt avlångt. Att ta sig till den varma södern är svårare än de tror.

Jag tycker verkligen om Så jävla kallt och gillar hur språket får lov att stå i fokus. Jag tycker också om samtalen kring den väldigt stora del av vårt land som ofta klumpas ihop, viftas bort och avfärdas som det oviktiga Norrland. Egentligen fördjupas karaktärerna inte jättemycket, men tillräckligt mycket för att jag ska ta till mig dem. Det räcker fint, då deras handlingar säger mer om dem än något annat. Mest tycker jag kanske om det sympatiska porträtten av Aziz, som får vara en ganska vanlig kille som flytt med sin familj från krig till paradiset.

Jag minns Herman Wouk

Ganska tidigt bytte jag barnböckerna mot vuxenböcker. Visst fanns det ungdomsböcker på 80-talet, men de var inte lika bra och definitivt inte lika många. Några av de böcker jag läste väldigt tidigt var Herman Wouks Krigets vindar som på svenska delades upp i två delar. Tv-serien med bland andra Robert Mitchum och Ali MacGraw i rollerna sändes 1985 och det var i anslutning till det jag läste den och uppföljaren Krig och hågkomst som blev tv-serie 1988.

Herman Wouk dog den 17 maj i år och blev hela 103 år gammal. Vad jag inte visste var att han debuterade redan 1941 med boken The Man in the Trench Coat. Under kriget tjänstgjorde han som minsvepare vid amerikanska flottan och det är de erfarenheter som beskrivs i  The Caine Mutiny från 1951 som han tilldelades Pulitzerpriset för året därpå.

Det var från Wouks mest kända romaner jag fick min första berättelse om andra världskriget. Jag har också läst hans roman Hoppet, som kom på svenska 1993 där han berättar Israels moderna historia med hjälp av verkliga personer och sina fiktiva karaktärer. Uppföljaren Äran kom 1997 och där får vi ta del av händelserna i Israel mellan 1967 och 1979. Herman Wouk var ortodox jude, vilket jag minns påverkade berättelsen. De var ändå intressant som en del av en historieskrivning som utan tvekan är komplex och sällan neutral.

 

Foto: Douglas L Benc Jr/AP/TT

Väntat och oväntat i Eurovision

En kort kommentar får det bli av gårdagens Eurovision-final som sändes från Tel Aviv. Spontant känns det skönt att Nederländerna vann, dels för att jag gillade låten, men också för att en final där känns lite mer bekväm än det gjorde igår. Det gick inte att undgå elefanten i rummet som ingen, förutom Island och Madonna, låtsades om. Tur att Ryssland fick nöja sig med en tredjeplats. Det sista vi behöver är en tävling där, för även om tävlingen i sig ska vara opolitiskt går det inte att blunda för vad som helst.

Madonna ja, henne måste vi prata om. Vilket märkligt och sorgligt uppträdande hon bjöd på. Nya låten funkade bättre, men jag hade gärna sluppit att lyssna på den falska versionen av Like a prayer.

Det blev trots allt en spännande kväll.

John Lundvik var i ledningen när juryrösterna delats ut, men fick inte alls lika många röster av publiken och slutade på en sjätteplats. Jag tror inte att hans sjungande i greenroom så fort han fick chansen gav honom några pluspoäng, snarare tvärtom. Det gav ett lite väl självsäkert intryck och den annars så ödmjuke Lundvik hade tjänat mer på att vara som han brukar.

Av de låtar jag tippat i topp återfanns sju på topp 10, medan det gick sämre än vad jag trodde för Frankrike, som slutade på en fjortondeplats och så hamnade Tjeckien på plats elva, något som egentligen är bättre än jag trodde. Kul, då jag gillade deras poppiga låt. För Estland gick det däremot inte alls bra och Victor Crone fick nöja sig med en nittondeplats.

Det jag absolut inte hade räknat med var att Italien skulle gå så bra. Låten var helt okej, men definitivt inte någon favorit. Eurovision-experten Lotta hade däremot självklart koll på att den skulle nå långt. Att Norge skulle slå oss och Island hamna bland de tio bästa hade jag inte heller trott, men publiken gillar uppenbarligen det som sticker ut och det var från dem som de fick sina poäng.

Att redovisa tittarnas poäng på det sätt som gjordes igår var riktigt bra. Spänningen höll i sig hela vägen, då de länder som var i topp fick sina poäng sist. Så tycker jag absolut att de borde göra i Sverige nästa år också. Frågan är dock hur länge själva jurysystemet ska finnas kvar och om alla länder verkligen ska få rösta. Det blev rätt segt, trots att bara tolvorna delades ut.

Slut på spektaklet för i år alltså och spontant känner jag att färre bidrag måste få en plats i finalen. Det blev alldeles för långt och segt med alla låtar som nästan flöt in i varandra. Tjugo låtar, eller möjligen tjugo + värdlandet hade räckt och jag tycker nog att det faktum att fem länder har en garanterad plats i tävlingen måste diskuteras.

 

FOTO: SEBASTIAN SCHEINER / TT

Sida 1 av 519

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: