Samtycket av Vanessa Springora

Jag borde inte läst Samtycket av Vanessa Springora, men är ändå glad att jag gjorde det. Detta trots att läsningen gjorde mig förbannad och besviken. Förbannad på män som utnyttjar kvinnor så unga att de är barn och besviken på dem som blundar för det eller till och med ursäktar och accepterar det. Det manliga geniet måste få leva sitt gränslösa liv för att kunna skapa stor litteratur. Även om det börjar vända något är det i vår samtid ännu naturligt att låta de manliga genierna göra lite som de vill. Jean-Claude Arnault fick sitt straff, men hans vänner hade svårt att se vad som varit fel i hans beteende. Då ska man också komma ihåg att en av de närmsta var författaren Stig Larsson, som i sin självbiografi från 2017 visar en kvinnosyn som minst sagt är tveksam. Samtycket är inte bara en bok om en man som beter sig som ett svin, det är en bok om alla män som tillåts göra det.

När Vanessa Springora var tretton år träffade hon den framstående författaren Gabriel Matzneff, då i femtioårsåldern. I boken kallas de V och G. Av de inledande kapitlen förstår vi att V haft en barndom som påverkats mycket av föräldrarnas olyckliga och destruktiva äktenskap och att det inte blev bättre när mamman tog sin dotter och flyttade från fadern. Någonstans finns en längtan hos V att bli älskad och den utnyttjar G. Hennes mamma får snart reda på deras förhållande och protesterar först, men senare blir G en flitig middagsgäst hos mor och dotter. Därmed ger modern sitt samtycke och förhållandet kan fortsätta.

I Babel från 4/10 intervjuas Vanessa Pringora om sin bok och förhållandet med Matzneff. Springora berättar om sin önskan att bli älskad och att hon blandade samman kärleken från en äldre man med den från en fadersgestalt. En klassisk förklaring till varför allt för unga kvinnor dras till allt för gamla män, men förklarar ändå inte varför männen faktiskt inleder förhållanden med barn. Det går att hävda att dessa barn gav sitt samtycke och Springora är noga med att påpeka att hon inte blivit våldtagen eller utsatt för sexuellt våld. Däremot förlorade hon sin oskuld allt för tidigt. Hon var förälskad och eftersom hon gav sitt samtycke kände hon sig i många år skyldig och kunde därför varken se sig själv som offer eller anmäla sin förövare. I sin bok vill hon visa att ett barns samtycke inte borde räknas, då det är för stor skillnad mellan en vuxens och en tonårings psyke. Maktbalansen blir ojämn och det gör att den vuxne utnyttjar barnet trots att samtycke funnits.

Springoras bok har skakat om den franska kulturvärlden, men efter att ha läst boken har jag svårt att förstå att någon kan vara överraskad. Matzneff skrev om sex med minderåriga även i självbiografiska böcker och dolde inte på något sätt sin fäbless för såväl pojkar som flickor som ännu inte nått den ålder som krävs för att ett sexuellt förhållande ska vara lagligt. I Babel visas ett klipp från kulturprogrammet Apostrophes från 1990 där Matzneff är helt öppen med sina sexuella preferenser och verkar komma undan med det. De andra deltagarna skrattar lite generat, men det är bara en gäst, kanadensiska Denise Bombardier som ifrågasätter rimligheten i det Matzneff skriver och berättar om. Hennes protester sågs som löjliga och Springora berättar att Bombardier därefter blev utfrusen i Paris litterära kretsar. Normen var alltså att skydda det manliga geniets framfart. Ingen borde vara chockad av att få veta det som alla redan vetat och dessutom accepterat. I Springoras bok låter hon G försvara sitt beteende med att han, likt idealen i det antika Grekland, fungerar som en lärare i sexualkonst och det borde vara inte bara accepterat, utan till och med uppmuntras. Jag tror inte att han är ensam om den synen.

Vanessa Springora skriver med en brutal ärlighet om förhållandet som hon lyckades lämna som 15-åring. Det är tydligt att hennes mål inte primärt är att krossa en enskild person, utan att berätta en historia om ett förhållande som sågs som kärlek, men som var något helt annat. Hon påpekar i Babel att det är märkligt att ingen polis intresserad sig för Matzneffs förehavanden, för även om litteraturen måste få innehålla hemska karaktärer är det i hans verk så tydligt att de är självbiografiska. Springora förekommer till exempel i flera av Matzneffs böcker och bland annat har han publicerat brev från och bilder på henne. Kopplingen mellan verk och person är onekligen intressant och frågan är om en författare ska kunna skriva om brott och sedan gå fri för att konsten ska få förbli fri. Lojaliteten borde ligga hos offren och inte författaren med makt som skildrar dem.

Samtycket är förutom att den är viktig också en mycket välskriven bok. Egentligen kan jag tycka att det är synd att Springora debuterar med just den här boken, då alla kommer att diskutera innehållet och få lyfta fram den skickliga hantverket. Jag hoppas att det här inte är den enda bok vi kommer att få läsa av Vanessa Springora, då jag verkligen tycker om och drabbas av det jag läser. Med få ord berättar hon massor och trots att känslorna egentligen inte finns på sidorna flödar de över mig som läsare. Vanessa Springora säger att hon kommit över utnyttjandet genom att sätta ord på det och beklagar av Matzneff inte verkar kunna läka från de övergrepp han själv utsattes för som 13-åring. Det här är hennes bok, men hon hoppas också att andra som varit med om samma sak, men inte kunnat sätta ord på det, ska kunna läkas av hennes.

De nominerade till Augustpriset 2020

Så har det då blivit dags att få reda på vilka titlar som fått äran att nomineras till Augustpriset 2020. Jag presenterade arton titlar igår, som skulle kunna vara de nominerade. Det återstår att se hur många jag prickat. Det här inlägget skrivs under presentationen av de nominerade och kommer att publiceras strax därefter, live men ändå inte alltså. Live på ett annorlunda sätt är även själva ceremonin då de nominerade presenteras. Live för en publik som befinner sig på olika ställen, medan Södra Teatern är tomt.

Det finns en massa böcker som förtjänar att nomineras självklart och alla tre klasser är breda (fler skönlitterära böcker än vanligt, men färre fackböcker). Värst är det ändå för barn- och ungdomskategorin som borde delas i två. Att bilderböcker trängs med böcker för unga vuxna och att både skönlitteratur och sakprosa är delar av samma kategori är orimligt. Antingen får även böcker för de yngsta delas in i bästa skönlitterära bok och bästa fackbok, eller så behöver någon form av åldersindelning göras. Ett tredje alternativ är att dela upp illustrerade böcker och rena textböcker. Oavsett är det inte bra som det är. Och ja, jag vet att jag gnäller om detta varje år, men det är viktigt.

Yukiko Duke är den som presenterar de nominerade och hon, liksom många andra, har läst mer än vanligt detta märkliga år. Representanter för de tre jurygrupperna talar om sitt arbete och på den skönlitterära långlistan stod 33 böcker där lyrik och debutanter sticker ut i år, minst två läser alla böcker som nominerats till bästa fackbok, medan de målet för barn- och ungdomsgruppen är att överraska och det får vi väl se om de gör.

 

Årets svenska skönlitterära bok

 

Minnestrådar, Carola Hansson, Albert Bonniers Förlag

SplendorStefan Lindberg, Albert Bonniers Förlag

Jag ser allt du gör, Annika Norlin, Weyler förlag

Samlade verk, Lydia Sandgren, Albert Bonniers Förlag

Jordlöparens bok, Thomas Tidholm, Ordfront förlag

Renegater, Klas Östergren, Bokförlaget Polaris

Kommentar:

Jag gissade rätt på hälften av titlarna, men är överraskad över att Kallifatides inte nominerades. Den vill jag oavsett läsa. Jag blev positivt överraskad över att Thomas Tidholm nominerades. Det vill jag läsa. Hansson och Lindberg är jag mer skeptisk till och Östergren kommer jag inte att läsa. Albert Bonniers Förlag dominerar totalt med tre nominerade.

Årets svenska barn- och ungdomsbok

 

Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, Linda Bondestam, Förlaget

Kråkorna, Anders Fager och Peter Bergting, Natur & Kultur

Billie, korven och havet, Julia Hansson, Natur & Kultur

Kom dagen, kom natten, Åsa Lind & Emma Virke, Lilla Piratförlaget

Humlan Hanssons hemligheter, Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson, Natur & Kultur

Alltid hejdå, Alma Thörn, Galago

Kommentar:

INGEN “vanlig” bok för tonåringar eller unga vuxna. Som så ofta. Jag orkar inte ens diskutera det mer än så, bara konstatera att det måste göras något åt kategorin och/eller juryn. Målet var att överraska, sa jurygruppens ordförande och ja, det har de gjort. Jag tippade inte rätt på en enda titel och tycker att det är en smärre katastrof att varken Sara Lövestams eller Elin Perssons böcker finns bland de nominerade, eller i alla fall någon ungdomsbok. Med det sagt är jag väldigt glad att Alma Thörn nominerades. Den har jag hemma från biblioteket och ska genast läsa. Även Kom dagen, kom natten verkar fin. Jättepepp är jag inte överlag, men det kanske ger sig. Klart är att det firas på Natur & Kultur som står för tre av de nominerade.

 

Årets svenska fackbok

 

Livets tunna väggar, Nina Burton, Albert Bonniers Förlag

Familjen, Johanna Bäckström Lerneby, Mondial

Herrarna satte oss hit, Elin Anna Labba, Norstedts förlag

Längta hem, längta bort, Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur

Trubbel: berättelsen om Olle Adolphson, Jan Malmborg, Albert Bonniers Förlag

Sverigevänner: Historien om hur jag och pappa försökte bli svenskast på Tjörn, Arash Sanari, Voltante

 

Kommentar:

Självklart borde jag tagit med Elin Anna Labbas bok på min nomineringslista, men den glömdes bort. Det är dock en bok jag vill läsa. Familjen har jag läst och tyckte att innehållet var bra, men var skeptisk till utförandet. I övrigt hade jag inte tippat någon titel bland de sex, men var glad att Kristoffer Leandor och Arash Sanari nominerades. Deras böcker vill jag definitivt läsa. Att Klubben av Matilda Gustavsson inte nomineras är dock en riktigt stor överraskning. Jag såg den som självskriven.

 

 

Vilka nomineras till Augustpriset 2020

Imorgon presenteras de nominerade till Augustpriset 2020 i tre klasser. Självklart måste jag tippa och önska lite, även om det brukar vara svårt att förutsäga juryns val. Kravet är att böckerna ska vara utgivna på svenska mellan oktober 2019 och oktober 2020. Sammanlagt är det 18 nominerade i tre klasser.

Jag konstaterade ganska snart att det är många stora författare som gett ut böcker under året och det är också många tegelstenar bland böckerna. Det finns dessutom en gräns för hur många nominerade Albert Bonniers Förlag kan få. Jag har fått välja bort många giganter i den skönlitterära klassen och bland ungdomsböckerna. I dessa två kategorier hade jag lätt kunnat dubbla mina gissningar, medan jag inledningsvis hade svårt att ens komma på sex titlar i fackboksklassen. Även där fick dock vissa titlar ryka på grund av att för många nominerade inte ska ha getts ut på samma förlag.

Så här tänker jag utifrån vad jag läst och vad jag tror att juryn vill lyfta:

 

Årets bästa skönlitterära bok 

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel (Norstedts)

Jag ser allt du gör av Annika Norlin (Weyler förlag)

Kärlek och främlingskap av Theodor Kallifatides (Albert Bonniers Förlag)

Renegater av Klas Östergren (Bokförlaget Polaris)

Samlade verk av Lydia Sandgren (Albert Bonniers Förlag)

Vårt behov av vers av Isabella Nilsson (Ellerströms förlag)

 

Årets bästa fackbok

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson (Historiska Media)

I skottlinjen: Malexandermorden inifrån av Kenneth Eklund (Leopard förlag)

Klubben av Matilda Gustavsson (Albert Bonniers Förlag)

Om man älskar frihet av Nina Björk (Wahlström & Widstrand)

Svamparnas planet av Jesper Nyström (Bonnier Fakta)

Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord av Peter Englund (Natur & Kultur)

 

Årets bästa barn- och ungdomsbok

Barnet som inte kunde blunda av Anna Höglund (Lilla Piratförlaget)

De afghanska sönerna av Elin Persson (Bonnier Carlsen)

Efter stormen av Ida-Lovisa Rudolfsson (Mirando Bokförlag)

En stark nolla av Sara Lövestam (Gilla Böcker)

Världar under vatten av Elin Nilsson (Alfabeta Bokförlag)

Överallt och ingenstans av Oskar Kroon och Joanna Hellgren (Brombergs)

 

 

 

Boknostalgi: Underdog

I oktober fokuserar jag lite extra på pristagare och Underdog är en bok som prisats. Torbjörn Flygt tilldelades nämligen Augustpriset för boken 2001 och vann då över böcker som Lewis resa av Per Olov Enquist och Pompeji av Maja Lundgren.

Underdog är egentligen ingen självbiografisk roman, men den utspelar sig i Malmö där Flygt växte upp och säger i en intervju publicerad på hans hemsida att han kan relatera till att vara en underdog. Huvudpersonen Johan Kraft bor med sin syster Monika och sin mamma Bodil i ett miljonprogramsområde av den bättre sorten. Handlingen tar sin börjar på 70-talet och jag minns en massa fotbollsreferenser till då aktuella fotbollsspelare. Ralf Edström nämns på bokens baksida, men om jag inte minns fel var Johan Cruijff en av dem som många ville vara när det spelades fotboll på gården. Annars minns jag faktiskt inte så mycket mer av Underdog än att jag läste den på en semester på Naxos 2002, verkligen tyckte om den, uppmanade maken att läsa den och att han också gillade den skarpt.

Egentligen skulle jag vilja läsa om Underdog och därefter ge mig på uppföljaren Outsider som kom 2001 och utspelar sig exakt tio år efter Underdog. Jag tänkte verkligen läsa Outsider när den var ny, men som vanligt glöms vissa böcker bort i den bokflod som ibland hotar att dränka mig.

Allt vi har gemensamt

Jag är en människa med fördomar och en fördom jag har är att människor som röstar på Trump i USA och SD i Sverige eller för den delen alla som bygger sin politik på att förenkla verkligheten och skylla allt de kan på invandrare, inte har alla hästar hemma. Någonstans förstår jag hur de tänker, men jag tror inte att de tänkt till. I alla fall är jag helt säker på att deras bild av verkligheten och det ideala samhället inte är samma som min.

Snart är det val i USA och jag tror tyvärr att Trump får fyra år till. Kanske har jag tappat hoppet om mänskligheten, men efter att ha läst Allt vi har gemensamt av Sanna Torén Björling har jag insett att människor röstar på Trump av samma anledning som många röstar på vitt skilda partier och ledare. De tror att han ska skapa det bästa samhället just för den egna familjen och han står för det bästa alternativet, då en röst på Biden hade betytt en inskränkning av det egna livet, till exempel genom strängare vapenlagar. Valsystemet gör att den presidentkandidat som får flest röster inte per automatik vinner och inte sedan 1992 har en republikansk president bara vunnit en majoritet av rösterna en enda gång. Torén Björling citerar också den konservative författaren David Frum som i sin bok Trumpocracy skriver om Trumps strategier och konstaterar att “om de konservativa blir övertygade om att de inte kan vinna på demokratisk väg, kommer de inte att överge konservatismen. De kommer att förkasta demokratin.” Utifrån detta citat kan vi förstå mycket av det som händer i USA just nu.

Men berättelsen Torén Björling delar med oss börjar inte i årets val. Istället inleds den när författaren var tonåring och reste till Australien som utbytesstudent. Livet där var inte alls likt den dröm hon hade, men hon fick i alla fall en vän i Sherry, en utbytesstudent från USA. De håller kontakten och när Sanna Torén Björling många år senare flyttar till USA med sin familj börjar de umgås. Torén Björling får då tillåtelsen att skriva om deras vänskap som en del av en bok som dels undersöker varför Trump får så många röster, men också den politiska splittring som finns i dagens USA.

Så här skriver Torén Björling på s.64:

Skillnaderna mellan folk och folk har blivit större nu. Frågor där uppfattningarna alltid har varit delade — som abort och skjutvapen —  har blivit laddade symboler. […] Två etiskt laddade politiska frågor som seglat upp som symboler för grundläggande värderingar har blivit allt viktigare för allt fler. […] Många har släkt och vänner de knappt kan kommunicera med längre, de märker en förändring på arbetsplatser.

Och vidare på s.95:

Många kan inte längre prata otvunget med sina vänner, grannar, sin släkt och de måste välja sina samtalsämnen och sina ord. En del väljer att stanna hemma istället, eller lämnar familjesammankonsterna snabbare än de tänkt.

Politik delar familjer och Torén Björling låter oss få lära känna människor vars liv helt förändrats på grund av politik. Mest får vi läsa om bröderna Freddy och Timmy som nästan tappat kontakter på grund av att deras politiska åsikter skiljer sig så mycket åt. Timmy är republikan och Freddy är istället övertygad demokrat och dessutom ateist, något som Timmy har svårt att acceptera eftersom han misstror ateister. Timmys fru Tracey är djupt religiös och mycket konservativ. Även om Trump inte var hennes förstahandsval är det självklart att rösta på honom. Varken hon eller maken litar på politikerna i Washington, men demokraterna är värst. Jag kan tycka att det är märkligt att de inte ser Trump som korrupt, men svaret kanske finns i det faktum att han inte är någon “vanlig” politiker, vilket mycket väl kan vara till hans fördel. Att han skulle ha kontakter med Ryssland är något de inte tror på och skulle det visa sig vara sant är det ingen fara. Just den stora förändringen i synen på Ryssland bland republikaner är något Torén Björling lyfter fram och den gör att jag förstår amerikansk politik i allmänhet och Trumps framgångar i synnerhet ännu mindre. Tracey argumenterar också för att svarta borde rösta på Trump då det var republikanerna som släppte slavarna fria efter inbördeskriget och just de historiska tillbakablickarna som Torén Björling gör för att förklara samtiden är riktigt intressanta och inte minst lärorika.

Allt vi har gemensamt är en välskriven, viktig och mycket aktuell bok som fick mig att tänka till och lite mer förstå hur polariseringen i samhället faktiskt påverkar oss alla. Det blir tydligt att USA består av 50 väldigt olika stater och att polariseringen mellan de två stora partierna också gör att staterna får helt olika politiska sammansättning. Torén Björling skriver om hur “partitillhörigheten nu [är] den tydliga skiljelinjen mellan människor”. Det är inte som förr när partiernas åsikter i olika frågor inte sällan överlappade varandra. Istället tycker de olika om allt. Det betyder att den som är republikan inte kan tänka sig att byta parti oavsett hur de båda partiledarna är. Trump må framstå som en president man inte vill ha, men att välja en demokrat i hans ställe är en omöjlighet. De demokratiska väljarna dominerar längs kusterna och i de stora städerna, medan de inre och mer glesbefolkade områdena, som Montana där Sherry bor, domineras av republikaner. Polariseringen har gått så långt att många väljer att flytta till en stat där det parti de tillhör dominerar, vilket självklart leder till ännu mer polarisering. Det är tydligt att Sherry inte kan identifiera sig med Washington DC och de som bor där. Vi får följa med på hennes första besök i huvudstaden, då hon hälsar på Sanna Torén Björling.

Med Allt vi har gemensamt i bakhuvudet har jag fått en större förståelse för den polarisering som skapats i UA och som nu spiller över på vårt samhälle. Jag accepterar den inte och jag tycker inte om den, men jag förstår den. Torén Björling skriver om meddelanden på sociala medier likt det Tracey lägger ut på Instagram att “den som inte stödjer president Trump inte göre sig besvär att följa henne”, vilket självklart provocerar svågern Freddy. Liknande meddelanden kan ses här också. Frågan är hur vi vänder skutan och får en politisk debatt värd namnet. Torén Björling har inga svar, utan lyfter det faktum att många i USA talar om “ett modernt, kallt inbördeskrig”.

 

10 bra böcker att bokcirkla om

Igår var jag inbjuden till min mamma som startade bokcirkel med några väninnor. Mitt uppdrag var att ge dem några förslag på titlar att läsa och det jag visste var att de läste olika mycket och dessutom gillade olika genrer. Jag valde därför ut tio ganska olika titlar, med det gemensamt att jag tror att de kan leda till många intressanta samtal. De är dessutom inte allt för tjocka och alla utom en finns i pocket.

 

Memorys bok av Petina Gappah

En bok om Memory som utspelar sig i Zimbabwe där hon sitter fängslad för mordet på en vit man. Vi får följa hennes liv i nutid och genom tillbakablickar.

Finns som e-bok

Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò

En bok som utspelar sig i Nigeria på 80-talet där Yejide och Akim är lyckligt gifta, men inte lyckas få några barn.  Gamla traditioner möter nya när Akims mamma kräver att han tar sig en andra fru.

Finns i pocket

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

En mycket märklig berättelse om Janina Duszejko som bor en liten by på den polska landsbygden vid Plaskowyzbergen på gränsen mot Tjeckien. I byn hittas mäktiga män mördade och det verkar ha en koppling till jakt.

Finns i pocket

Scener ur hjärtat av Malena Ernman och Svante Thunberg

En berättelse om Greta Thunberg och hennes miljöengagemang, men mest av allt berättelsen om en familj vars två barn inte riktigt passar in i den vanliga skolan och får både psykiska och fysiska symptom av en ohållbar skolsituation.

Finns i pocket.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

En berättelse om en pappa som är föräldraledig med sina barn och hur livet förändras när hans egen pappa kommer på besök. Riktigt välskriven och handlar mycket om familjeliv och föräldraskap.

Finns i pocket

Kvartetten av Aja Gabel

En fin bok om Jana, Brit, Daniel och Henry som tillsammans bildar Van Nesskvartetten. Mycket musik och mycket om relationer. Den kräver kanske någon slags musikintresse, men även om visst fokus ligger på musiktävlingar är det vänskapen och kärleken mellan de fyra och till musiken som är viktigast.

Finns i pocket

Regnmannen av Jonas Karlsson

I denna väldigt absurda bok får vi följa den pensionerade teaterregissören Ingemar som ganska nyss blivit änkling. Det är en ovanligt torr sommar och han är orolig för trädgården som var hustruns stolthet. En dag hittar han en kran längst bak i trädgården och med den kan han styra regnet.

Finns i pocket

Pojken som följer sin skugga av Kadir Meral

Egentligen en bok för unga, men helt klart relevant även för vuxna. Huvudpersonen Memo flyr med sin familj fån Kurdistan till Sverige och de bosätter sig i Angered. När vi träffar Memo för första gången tar han studenten och kommer in på lärarhögskolan. Det här är en väldigt balanserad bok om förorten och konflikter mellan föräldrar och barn.

Finns som e-bok och häftad

Järtecken av Christoffer Carlsson

En berättelse om ett mord som förändrade en familj och hel det lilla halländska samhällen Marbäck. Huvudpersonen Isak var en pojke när hans morbror Edvard dömdes för mordet på sin flickvän Lovisa. Nu är han vuxen och försöker fortfarande leva med vetskapen om att han är släkt med en brottsling.

Finns i pocket

Syskonen av Tessa Hadley

Fyra syskon tillbringar semestern i familjens sommarstuga på den engelska landsbygden. Ett hus som borde renoveras, men som ingen riktigt orkar ta tag i. Ingen av dem orkar egentligen umgås heller och det blir några händelserika och känslofyllda dagar.

Finns i pocket

Veckans kulturfråga v.42 2020

Det är prisernas tid och förra veckan avslöjades såväl årets nobelpristagare i litteratur som vem som skrivit årets bok enligt de som röstat till priset med samma namn. Årets bok alltså. Sedan finns det författare som får väldigt lite uppmärksamhet och aldrig vinner några priser. De ska få stå i centrum den här veckan när jag vill ha svar på följande:

Vilken författare tycker du får för tok för lite uppmärksamhet?

Vad gör hen så bra?

 

Grégoire Delacourt är en fransk författare som hittills skrivit sju böcker, varav fem getts ut på svenska av Sekwa förlag. Fem böcker som alla är bra och två av dem är helt fantastiska. Det är Kärlekens fyra årstider och Författaren i familjen. Känslosamma, välskrivna, annorlunda och väldigt franska. Nu är det visserligen så att Delacourt verkar vara ganska populär världen över, i alla fall har hans genombrottsbok Allt jag önskar mig från 2012 översatts till fler än 20 språk. Jag tycker ändå att han får på tok för lite uppmärksamhet.

Två nya ledamöter i fulltalig akademi

I december blir Svenska Akademien fulltaligt om inget oförutsett händer och det för första gången sedan slutet av 80-talet. Idag presenterades nämligen två nya ledamöter som formellt ta sitt inträde i samband med högtidssammankomsten den 20 december.

Det blev inte som jag tippade att valen skulle spegla föregångarna. Istället för en poet och en sinolog blev det istället en fackboksförfattare och journalist, samt en författare och kritiker med fokus på centraleuropeisk litteratur. Ingrid Carlberg har bland annat skrivit biografier om Alfred Nobel och Raoul Wallenberg, men är kanske främst journalist. Det är dock hennes sakprosainriktning som Mats Malm nämner när han talar om valet och säger att det är något som saknats i akademien. Det kan jag absolut köpa. Poeter finns det dessutom flera bland de aderton.

Med Göran Malmqvist försvann dock en del av den mer internationella kunskapen och dessutom en viktig språkresurs. Jag hade önskat mig en litteraturvetare, författare eller översättare som hade kunnat ha något världsspråk som kinesiska eller varför inte arabiska i sin repertoar. Istället blev det Steve Sem-Sandberg vars fokus ligger på centraleuropisk litteratur och som för mig framstår som ännu en i Engdahl-falangen med sitt försvarande av Handke förra året. Finns det inte tillräckligt många gubbar och för mycket fokus på europeisk litteratur redan i Svenska Akademien?

Deadline — spänning på tidningsredaktion

När Anna får ett nytt jobb är det av det annorlunda slaget. Inte yrkesmässigt egentligen, då hon går ifrån att vara chefredaktör på en mindre tidning till att bli chefredaktör på en av koncernens flaggskepp, livsstilsmagasinet Suzanne. Det är bara det att Anna ska göra allt jobb, men låta nuvarande chefredaktör Diana Gray fortsätta vara ansiktet utåt. Allt jobb, men ingen cred alltså. Trots detta tackar Anna ja och blir en del av en tidningsredaktion som är allt annat än harmonisk. Tidningens grundare och förre chefredaktör Susanne befinner sig på ett vårdhem efter en olycka och många saknar henne. Det är också tydligt att Diana Gray har farit fram hårt med sina anställda och må vara känd influencer, men definitivt ingen bra ledare. Redan från början vet vi också att hon är död. Mördad. Och det är Anna som hittar henne.

De bästa delarna av Deadine är de som utspelar sig på tidningsedaktionen. Det märks att Rebecka Edgren Aldén känner miljön väl och hon har ett öga för detaljer. Jag uppskattar också den mediekritik som framförs på ett bra och tänkvärt sätt, men helt utan pekpinnar. Vi lever i en medievärld där en dokusåpa kan vara vägen in i ett stort kändisskap och där influencers och youtubeprofiler får stort inflytande. De som skapar ett magasin som kommer ut sällan, måste förhålla sig till den snabba världen runtomkring och ibland blir det svårt att vara relevant. Samtidigt är diskussionerna kring målgrupp intressanta och jag hoppas att det finns personer som Anna som inser att alla inte vill ha sin värld styrd av influencers.

Med det sagt så faller Anna inledningsvis handlöst för Diana och den spännande värld som öppnas för henne i kändisens sällskap. De går på premiärer och fester ihop och Anna får en chans att bli någon helt annan än den hon är, någon som är känd och hyllad. Nu är hon inte längre bara mamma och fru och inte heller har hon ett doldisjobb på en tidning som få läser. Problemen låter dock inte vänta på sig, för en frånvarande mamma och fru förlorar också något. Barnen krisar, maken är trött på att få sköta allt markarbete och snart känner Anna sig otillräcklig både hemma och på jobbet.

När Edgren Aldén slutligen vänder åter till mordet på Diana, som hon lämnat under en stor del av boken, blir jag lite besviken när hon verkar falla i fällan att lösa allt på tok för enkelt. Jag hade fel. Vändningarna är många och allt faller på plats. Trots detta är spänningsmomentet inte det jag kommer att minnas mest, utan istället den unika inblicken i ett liv som ligger långt ifrån mitt, men som författaren skildrar på ett mycket trovärdigt vis. Deadline är välskriven och riktigt bra. Kanske Rebecka Edgren Aldéns bästa hittills. Hon är riktigt skicklig på att skapa psykologisk spänning, där snaran dras åt utan att vi eller karaktärerna riktigt är beredda på det.

Anteckningar av Tua Forsström

I boken Anteckningar från 2019 skriver Tua Forsström om ett saknat barnbarn som dött. Hur får vi inte riktigt veta utan fokus ligger på hur sorgen och längtan känns. Genom minnen tecknar hon en bild av en flicka i klänning, en liten sparv som flyger, vars skratt har tystnat. Ibland ersätts Forsströms ord av ord från W G Sebald, som berättar om det förflutna och de som lever eller dör.

Varje kort anteckning i första delen har ett nummer och ibland är de väldigt korta, som nummer 11:

Men vad ska jag göra med dina saker

Kanske den fråga som är vanligast och mest konkret efter en förlust.

Precis som i de tidigare diktsamlingar jag läst av Tua Forsström spelar djuren en stor roll. Det är allt från den gröna skalbaggen på en balkong i Bratislava, till mössen som flyr skogsbranden i Australien och fåglarna som härmar ljud omkring sig. De smygs in, försvinner ofta lika snabbt, men återkommer ibland. Rörelsen i orden och mellan dikterna är också något som känns signifikant för Forsström. Rytmen är tydlig, orden skapar cirklar och i just den här diktsamlingen gömmer sig sorgen i de mest oväntade meningar, som den om kritorna som ligger kvar på bordet.

Diktsamlingens andra del fokuserar på naturen, hösten och saknaden efter Vanessa. Nu är det mer klassiska dikter, den första bestående av rader som bildar par. Det är höst och diktjaget vandrar i skogen med sin svampkorg.  Här finns den smärtsamma sorgen i nästan varje dikt. Som i den här strofen:

Molnen gråten och dimman Vanessa
Rinner vatten längs kinderna halsen
Gråter tills gråten slutar att gråta

I den tredje delen återkommer några av de djur vi tidigare mött och temat verkar vara att försöka rädda dem. Inte alla vill eller kan bli räddade. Någonstans börjar ändå ett hopp väckas i form av vackra minnen som ger någon slags mening åt livet trots den stora sorgen.

Fjärde och avslutande delen består av små essäliknande dikter, alla med titeln “Om att lära sig och inte glömma”. I den första texten finns dessa vackra och smärtsamma rader:

Jag vet att när olyckan drabbar oss och tar det mest älskade tänker en människa inte många tankar.
Varför just hon som var så liten, varför inte jag. Man tänker så ständigt, av hela sitt hjärta hela sin själ och allt sitt förstånd.

Anteckningar är en fantastisk bok och Tua Forsström seglar upp som en av mina favoritpoeter. Jag vill läsa mycket mer av henne, men kanske mest av allt läsa om just den här boken några gånger till. Anteckningar är en bok att återvända till.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: