Cecilias hus stort och öde efter att maken gått bort och barnen börjat studera på annan ord. Hon är mån om sin perfekta fasad och de flesta tror att hon kommit över Marius, men egentligen ser hon få skäl att leva och orangeriet i det stora huset är hennes enda trygga plats. När hennes syster Michelle dyker upp efter att ha lämnat sin man och dotter förstörs den lilla harmoni som Cecilia har kvar.
Klubben för lyckliga slut handlar om en skrivarklubb som leds av skrivterapeuten Sam, en man verkar leva för att göra andras liv bättre, men som är ganska dålig på att ta hand om sig själv. Det är inte meningen att Caroline ska gå på någon skrivarkurs. När hon såg informationslappen på sin bil var det istället sin syster hon tänkte på. Cecilia själv skulle bara gå och avbeställa platsen, men hon fastnade. Någonting hos Sam och de än så länge okända kvinnorna får henne att stanna. Snart lär hon känna Lisbeth som är väldigt ensam trots att hon bor med sin man sedan många år och Ivy som har både man och barn, men som är rätt för livet. Även systern Michelle blir senare en del av gruppen.
Det jag tycker om med Caroline Säfstrands senaste bok är att lära känna de olika karaktärerna som alla är märkta av livet. Den gemenskap som de skapar genom det skrivna ordet är fin att följa och Klubben för lyckliga slut är en bok att beröras av. Möjligen är det lite för sockersött för min smak, men det är ändå trevlig läsning och Säfstrand har skrivit ännu en bok med såväl driv som hjärta.
Visst är det här ändå en märklig del av tävlingen? Att bidrag som inte tagit sig vidare och alltså inte ansetts bra nog ändå får en chans att ta sig till final. Idag sitter jag definitivt inte klistrad, men tippat har jag gjort. Fyra dueller och fyra finalbidrag är vad som står på programmet. Reglerna för hur duellerna skapas är att att en trea ska möta en fyra, men de låtar som tävlade i samma deltävling får inte mötas igen.
Då blev det så här:
Alvaro Estrella möter Lillasyster
Logiken i den här duellen saknas helt. Latino mot hårdrock och jag har faktiskt ingen aning om hur det går. Om jag måste tippa och det är ju tanken med det här inlägget, tror jag att Lillasyster går vidare, men hoppas på Alvaro Estrella.
Frida Green möter Paul Rey
Lite synd att de ska tävla mot varandra, då det är två låtar som båda är helt okej. Jag hoppas på Frida Green, men tror på Paul Rey.
Eva Rydberg och Ewa Roos möter Clara Klingenström
Ännu en märklig duell med två väldigt olika låtar. Jag blev ju förvånad över att båda dessa låtar gick vidare. Gammal är äldst och jag tror att Eva och Ewa vinner röster med sin energi.
Klara Hammarström möter Efraim Leo
Det här är tvärtom en duell mellan två ganska lika låtar, eller i alla fall två låtar som vänder sig till samma publik. Jag gillar Klara Hammarströms kaxiga låt och hoppas på henne. Tyvärr tror jag att Efraim Leo är den som når final.
Så, för att sammanfatta så tror jag att Lillasyster, Paul Rey, Eva & Ewa samt Efraim Leo tar sig till finalen nästa lördag. Spontant tycker jag att det är synd att Andra Chansen bygger på dueller. Jag hade hellre sett en “vanlig” deltävling där de låtar som får flest röster går vidare. Helst hade jag sett Paul Rey, Frida Green, Klara Hammarström och Efraim Leo i finalen, men det är ju en omöjlighet.
Uppdatering:
Shirley Clamp är programledare för Andra chansen tillsammans med Christer Björkman och inleder med svartvit tv och sång. En passande programledare då hon själv slog igenom tack vare Andra chansen 2004. En låt som hon också framför i en mer avskalad form. Tjusigt, som min mormor skulle ha sagt. Det blir också en duett med Christer Björkman på engelska och franska (då tar Clamp rejäl paus) och jag tycker ju att det blir bäst när Björkman sjunger istället för att försöka programleda. Bästa framträdandet under kvällen var dock Benjamin Ingrossos och Felix Sandmans hyllning till Ola Håkansson med anledning av att han valts in i Melodifestivalens Hall of Fame. Ett riktigt snyggt nummer. Småpojkarna imponerade helt klart på tant, som är svag både för dem och mannen de hyllade.
Under kvällen presenteras många fler artister som röstats in i Hall of Fame. Bland annat Carola för det stora tv-ögonblicket som hon bjöd på i februari 1983 då hon vann Melodifestivalen med Främling och Jan Johansens Se på mig från 1995. Min favorit Magnus Carlsson röstades också in, vilken känns som ett självklart val. Finast var kanske att få se och höra Tommy Körberg sjunga Stad i ljus, en låt som han vann med 1988 och som gav honom en plats i Hall of Fame 2020.
Duellerna då?
Duell ett inleds med leken “Hitta Christer” och jo, det var väl lite charmigt ändå. Fint också med Lillasysters hyllning av Alvaro Estrella. Melodifestivalen när den är som gulligast.
Alvaro Estrella är alltså först ut och Baila baila är ju en låt att bli glad av, även om spangelskan (eller vad det ska kallas) är lite löjlig.
Motståndarna Lillasyster är verkligen söta små hårdrockare. Mellodart är den andra lektävlingen och sedan får Estrella hylla sina motståndare så klart. Han vinner båda tävlingarna, men hur går det i duellen?
Två helt okej låtar i sina genrer och egentligen kan jag se charmen med båda. Märklig duell det här. Faktiskt kan jag efter kvällens framträdanden tycka att Lillasysters låt är en bättre hårdrockslåt än Alvaro Estrellas är i latinogenren.
Duell två är en skånsk uppgörelse mellan Frida Green och Christer Björkman som Paul Rey, under lekarna då, men inte när det är dags för sång.
Paul Rey peppar Frida Green inför framträdandet. Ett framträdande med en låt som har vuxit rejält sedan jag hörde den senast. Även Green känns säkrare och sjunga kan hon verkligen. Tror att det här blir ett genombrott för henne oavsett hur det går ikväll. The Silence närmar sig betyget “bra på riktigt” och det är ett högt betyg.
The Missing piece då? En trevlig låt med en säker sångare. Frida Green vill ha både sig och Paul Rey i final och jag håller med. En jämn duell där Reys låt egentligen är mer i min smak, men Green är så skicklig att jag håller på henne. Det händer med i The Silence.
Smäll av en konfetti inleder duell 3 och som Clara Klingenström säger är de två roliga tanter. Rena rama ding dong är verkligen ingen bra låt, men jag kan se den passa perfekt som uppvärmning på lågstadiets gympalektioner, eller varför inte på seniorgympa, vilket dansarna visar prov på. Texten i refrängen är helt obegriplig, men det är lite småcharmigt och höjningen är klassiskt snygg.
Behöver inte dig idag är en låt som växer, speciellt refrängen är stark och Eva Rydberg säger sig ha röstat på henne. Clara Klingenströms låt kommer att leva länge på kanaler som P4 och att hon nått en publik står redan klart. Många av dem verkar vara äldre om man får tro färgerna på hjärtrösterna som långa stunder pendlar mellan rött och orange, dvs 60-75+.
Sista duellen var mellan Klara Hammarström och Efraim Leo. Två artister som jag kan tänka mig når ungefär samma publik och de har faktiskt rätt bra låtar båda två. Beat of broken hearts är lite ojämn, men refrängen är riktigt stark. Hjärtat håller sig mellan blått och lila, men en aning rött.
Efraim Leos låt Best of me är lite “vanligare” men också jämnare och mer trallvänlig. Hjärtrösterna visar att han har fans i fler åldersgrupper och det är en låt att bli glad av. Lite darrigt idag dock.
Och hur tippade jag då?
I duell 1 vann Alvaro Estrella, som jag hoppades på, men inte trodde skulle vinna.
I duell 2 vann Paul Rey, som jag tippade. Jag tror dock att Hanna Green kommer att få sitt genomslag hon också.
I duell 3 vann Clara Klingenström, som jag hoppade, men inte tippade. Folk har alltså mer samma smak som mig än jag trodde.
I duell 4 vann Klara Hammarström och det hade jag inte riktigt vågat tro på. Kul!
Det blev rätt bra ändå, trots att jag bara hade rätt gällande två dueller av fyra.
Ännu en månad har gått och nu är det vår, i alla fall enligt almanackan. Eftersom det är första lördagen i månaden kör vi vår gamla kulturkolloutmaning Just nu. Så här har jag det just nu.
Just nu läser jag Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert, men det går lite trögt. Hoppas den tar sig. Tanken är att helgen ska ägnas åt Stöldav Ann-Helén Laestadius så att jag kan vara med och cirkla om den nästa vecka. Påbörjad är också Peter James senaste bok på svenska Död vid första ögonkastet. Sedan vimlar det av bokslattar både fysiskt och digitalt.
Just nu tittar jag på Vad som än händerpå Netflix. Helt okej efter två avsnitt, men jag är inte överväldigad. I helgen planerar jag också att se filmatiseringen av Moxie.
Just nu lyssnar jag på Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez och det i små portioner, då den gör mig riktigt förbannad.
Just nu längtarjag som så många andra efter vår och värme. Lite försmak har vi fått och kvällarna är redan ljusare. Däremot längtar jag inte efter pollensäsongen som redan börjar komma smygande. Från nästa vecka har jag dessutom ett mycket mer behagligt schema än jag haft tidigare i år. Det ser jag verkligen fram emot.
Flera av de forna kulturkollarna har svarat. Kika gärna in hos Anna, Helena och Ulrica och läs deras svar. Det vore också jätteroligt om även du svarar på frågorna.
I mars blir det inget speciellt månadsfokus. Istället kommer jag att fokusera på att hitta tillbaka till den läslust som jag ibland tappar bort när livet blir för intensivt. Jag planerar att läsa en del nytt och hänger dessutom kvar ett tag i förra månadens tema innan jag avslutar och sammanfattar det.
Även om jag sällan följer läslistor har jag ändå valt ut åtta böcker som jag vill prioritera:
Stöld av Ann-Helén Laestadius, som jag öppnat flera gånger och gärna vill läsa när energi finns. Nästa onsdag är det dessutom en bokklubbsträff om den.
Patrioternaav Pascal Engman, för att jag behöver komma igång mer årets Boktolva.
På måndag är det Internationella kvinnodagen och jag hänger med i det demonstrationståg som Hanna på Feministbiblioteket anordnar. Vilket plakat jag ska bära och vilka slagord som passar bäst har jag inte riktigt klurat ut ännu, men deltagandet är bestämt.
Läs mer hos Feministbiblioteket och häng på du också. Den hashtag som används är #8marscoronademo
I Mizeriafår vi lära känna tvillingarna Aisha och Ali och människorna kring dem. De bor i en förort till Stockholm där det är lätt att tjäna pengar snabbt och där skjutningar blivit vardag. Inte sällan stryker oskyldiga med och oavsett är det människor av kött och blod som dör. Tvillingarnas föräldrar kom hit när de var unga och högutbildade, men det liv de kan erbjuda sina barn är ett annat än de önskar. Mamma Mona försöker verkligen hålla koll på sina barn, men det är svårt. Pappa Hussein jobbar jämt och tjänar lite. Ett liv i misären är inget riktigt liv.
Aisha kämpar i skolan och lyckas bra, tills hon möter någon som förändrar allt. Ali kämpar på han också och väljer en annan väg än kompisen Osman. Gång på gång blir han påmind om att livet kan ta slut och de svarta kläderna hinner knappt tvättas innan det är dags för ännu en begravning. Det är en hopplös värld som Melody Farshin bjuder in oss till, men de som befolkar den är inte hopplösa. Mizeria är inte heller en nattsvart bok och Farshin har ett fantastiskt och kreativt språk som gör att berättelsen lyfter. Det är dessutom en viktig miljö hon skriver om och då ur ett inifrånperspektiv istället för det så vanliga utifrånperspektivet.
Det svåra är att skriva en kort bok som också ger läsaren en förståelse för karaktärerna. Melody Farshin lyckas ganska bra med det men jag vill veta med om Aisha, Ali och de andra. Mizeria slutar dessutom med en rejäl cliffhanger. Tur då att uppföljaren Lowkey just kommit ut. Jag har redan börjat läsa.
Alla böcker med barn eller unga i huvudrollen blir inte automatiskt klassade som barn- eller ungdomsböcker. I veckans kulturfråga fokuserar vi på böcker för vuxna med unga huvudpersoner.
Vilken bok skriven för vuxna med barn eller unga i huvudrollen vill du lyfta fram?
Här vill jag lyfta Ya Leila, som är Donia Salehs debutbok om vännerna Leila och Amina som går på gymnasiet. Egentligen vet jag inte vad som gör att den här boken klassificeras som vuxenbok (mer än att Albert Bonniers förlag ger ut den) då det är en ung person som berättar utan en vuxen blick. Bra är det oavsett, men jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är synd att böcker med unga huvudpersoner som ges ut av förlag som specialiserat sig på utgivning för barn och unga inte når samma status. Hade Ya Leila getts ut av Bonnier Carlsen istället hade den inte nominerats till Borås Tidnings debutantpris.
Vårutgivningen fullkomligt exploderar i mars och det är därför jag tänker ägna månaden åt att läsa vårnyheter. Det finns en lång rad böcker som jag ser fram emot att läsa:
Klara och solen, Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand, 2 mars
Det var ett tag sedan nu som jag läste ut Inte av denna värld av Yaa Gyasi och om jag var besviken under läsningen kan jag nu också konstatera att den inte ens växer med tiden. Vissa böcker kan ju göra det och nästan bli bättre ju mer man tänker på dem. I Yaa Gyasis fall kan jag tyvärr konstatera att den svåra tvåan aldrig lyfte. Kanske hade den varit bättre om jag inte haft skyhöga förväntningar efter den fantastiska debuten Vända hem.
Gifty är huvudperson i Inte av denna värld och hon studerar neurovetenskap på Stanford. En anledning till det är att hon vill hitta botemedel mot såväl depression som beroende. Hennes bror började missbruka tabletter efter en skada och Gifty hoppas kunna hjälpa honom i efterhand. Hennes deprimerade mamma finns kvar, men ingen ljusning verkar finnas i sikte för henne. Lite verkar det också som att Gifty valt labbet som arbetsplats för att slippa umgås med så många andra än de möss hon studerar. Finns finns det andra där, men Gifty håller sig mest för sig själv.
Någonstans inser Gifty att det kanske inte handlar om hjärnan och att hon inte kan hjälpa sina nära trots alla timmar i labbet. Kanske finns förklaringen istället i den flykt familjen gjort från Ghana till USA och den känslomässiga påverkan det innebar för kanske främst modern. Arv, miljö och många vita möss fyller Giftys tankar och det är en på många sätt gripande berättelse som Yaa Gyasi delar med oss. Ändå fastnar jag aldrig riktigt.
Det bästa med Inte av denna värld är kanske att Yaa Gyasi nu fått ur sig den svåra tvåan och förhoppningsvis kan slå till med en fantastisk trea. Debuten var fantastisk och uppföljaren visar trots allt att hennes lägstanivå är hög.
Vilken fin bokserie den om Kerstin är. I Precis som Kerstin, seriens fjärde bok berättar Helena Hedlund om hur Kerstin försöker passa in, utan att lyckas speciellt bra. Kompisen Gunnar är den bäste, men tydligen är det inte okej för en flicka och en pojke att vara bästa vänner. Då är de istället kära och så vill Kerstin inte ha det. Mest av allt önskar hon att hon inte var så känslig och kunde säga ifrån när andra retas, istället för att börja gråta. Tänk om hon kunde vara lika okänslig som Li och strunta helt i andras känslor.
Det närmar sig jul och Kerstin är verkligen laddad. Hon har satt upp sex adventskalendrar i sitt rum och ser fram emot att öppna luckorna. Det är dock inte bara tomten som väntas på julafton. Kerstin ska nämligen snart bli storasyster och bebisen i magen (som mamma är säker på är en lillebror och pappa lika säker är en lillasyster) är beräknad att födas just den 24e december. Egentligen är det inget traumatiskt med att få ett syskon, men Kerstin önskar verkligen att bebisen inte ska komma på julafton. Och så önskar hon sig snö på julafton och den fina tavlan med vattenfall som finns i affären Nisses som har allt och lite till.
Tomten kommer som vanligt till församlingshemmet och även om Kerstin och Gunnar självklart inte tror att tomten finns på riktigt, märker det att hans magiska kalender får bra saker att hända. De ler mot andra, tackar ordentligt och kämpar hårt för att följa allt som står i kalendern. Det verkar funka och snön faller över det lilla samhället där de bor. Gunnar och Kerstin har verkligen roligt tillsammans, men Kerstin påverkas av att andra ifrågasätter deras vänskap. Det är därför hon trots allt bestämmer sig för att gå på Lis pyjamasparty, trots att hon verkligen inte vill. Alla tjejerna i klassen är bjudna, men Gunnar får självklart inte komma.
Böckerna om Kerstin beskrivs som en modern Bullerby-serie och det är kanske inte en beskrivning som jag känner mig helt bekväm med. Visst är de både fina och vardagliga och utspelar sig på landet, men det finns mer svärta i böckerna om Kerstin och det på ett bra sätt. I Precis som Kerstin handlar det bland annat om att inte riktigt passa in och att inte våga säga ifrån när andra tvingar in en i en roll som inte är bekväm. Kerstin är blyg och känslig, något som hon själv ser som ett problem, men som hennes föräldrar är noga med att lyfta som något bra. De vuxna finns där hela tiden om än i bakgrunden ibland och de gör oftast ganska rätt, samtidigt som de är väldigt mänskliga. Till och med Gunnars mammas nya kille Skinn-Mats (som kallas så för att han alltid har skinnkläder) visar sig ha en del goda sidor.
