Århundradets kalender del 15

Dags för ännu en tv-serie och då en som inte liknar någon annan. Jag talar om märkliga och fantastiska Six Feet Under om den minst sagt udda familjen Fisher som sändes i 5 säsongen med start 2001. Hur kommer någon ens på att göra en serie som utspelar sig på en begravningsbyrå? Dessutom en serie där varje avsnitt inleds med att någon dör och där pappan i familjen blir det första offret. När pappa Fischer dör i början av serien betyder det däremot inte att han lämnar den. Istället återkommer han gång på gång trots att han är död. Något som inte är direkt ovanligt, då liken som fixas i ordning på familjen Fischers begravningsbyrå inte sällan spelar en viktig roll i handlingen.

Det som är så fantastiskt med Six Feet Under är att den är helt unik, men ändå inte så udda att den går över gränsen och blir alldeles för knäpp. I alla fall inte för ofta, men visst blir det nästan för mycket ibland. När jag älskade, tyckte maken mest att det var ganska så olidligt. Smaken och baken och allt det där ni vet. Själv älskade jag som sagt och min favorit var utan tvekan Peter Krause som spelade en av familjens söner Nate Fischer. Det är han som ska ta över begravningsbyrån, men det är lillebror David, spelad av Michael C. Hall, som vill ha uppdraget. Bäddat för konflikt alltså.

Så du Six Feet Under? Tillhör du de som älskar, eller är du mer skeptisk?

 

 

Hjem til jul

Hjem til jul är inte en engelsk serie med taskig läppsynk som jag inledningsvis trodde, utan en norsk serie med fantastiska dialekter och lika fantastiska skådespelare. En perfekt serie att se så här inför jul, även om jag egentligen fått en överdos av kultur som handlar om att kvinnor runt 30 måste ha en man i sitt liv och dessutom längta efter barn. Huvudpersonen Johanne är trött på att vara singel efter tre år och vill verkligen ha med någon speciell person till familjens julfirande, men först ska hon jobba för som singel får hon självklart jobba på julafton.

Johanne är typ 30 och arbetar som sjuksköterska på ett sjukhus och såväl kollegor som patienter är viktiga för henne. Mest fastnar hon kanske för en äldre, lungsjuk men fortfarande storrökande äldre dam, spelad av fantastiska Ghita Nørby, som förvisso fått en ganska stereotyp dansk rollfigur att jobba med, men självklart gör det med den äran. När Johanne är som räddast för att leva ensam resten av livet finns hon där som självständig förebild utan varken man, barn eller för den delen barnbarn.

Egentligen är Hjem til jul en på ytan ganska klassisk romantisk komedi som skulle kunna bli olidligt förutsägbar, men som klarar sig fint mycket tack vare fina skådespelarinsatser. Johanne spelas till exempel av Ida Elise Broch och hon är fantastisk. Jag tycker också mycket om Jørgunn, Johannes bästa vän och sambo som spelas av Gabrielle Leithaug, mer känd som Gabrielle, artisten som gjorde “SKAM-låten” Fem fine frøkner. Hon gör en väldigt fin roll som den minst sagt excentriska Jørgunn som är omöjlig att inte älska. Hon är lika lätt att tycka om som Scarlett i Fyra bröllop och en begravning eller en riktigt smart version av Honey i Notting Hill. En norsk Richard-Curtis-biroll alltså. Och så dyker Felix Sandman upp som väldigt ung dejt, eller fuckboy, som Johanne kallar honom. Även det en roll som hade kunnat bli banal och platt, men som utvecklas till något mer.

Mysigast i Hjem til jul är kanske ändå de fina och juliga miljöerna. När det till slut blir jul efter några veckors dejtjakt kommer Johanne dessutom till middagen med inbjuden gäst, eller faktiskt gäster. Vägen till julafton är dessutom väldigt trevlig att följa.

 

Århundradets kalender del 14

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler tilldelades PEN/Faulkner Award och nominerades till Man Booker Prize. Jag läste den 2015 på engelska med titeln We are all completely beside ourselves och blev helt tagen av den väldigt ovanliga berättelsen.

Så här skrev jag om den då då jag just läst den:

Karen Joy Fowler har skrivit en mycket annorlunda syskonskildring, där den syster som är kvar berättar om den syster som försvunnit och brodern hon inte sett på mycket länge. Systern Fern försvann då huvudpersonen Rosemary var fem år, men fortfarande, första året på college är saknaden stor. Hon minns sin syster, men inte alls på samma sätt som storebrodern Lowell gör, men hon minns känslan av att växa upp nära henne. Rosemary talar aldrig om sin syster, men nu är det dags och hon börjar i mitten av historien, på college.

Just nu läser jag Vi är alla helt utom oss med en gymnasieklass för andra gången. Förra gången ledde läsningen till väldigt många intressanta samtal och jag tror att den klass jag har nu kan engageras ännu mer av de centrala frågor som boken tar upp. Eftersom en stor del av boken är den överraskande läsupplevelsen vill jag inte säga mer än så, men uppmanar er verkligen att läsa om ni inte redan gjort det.

Tyvärr verkar Karen Joy Fowler inte skrivit någon bok sedan Vi är alla helt utom oss kom ut 2014 och det är allt lite synd, men jag har några olästa böcker av henne som jag kanske borde testa.

Julafton på den lilla ön i havet

Julböcker är en stadig trend och många av dem ingår i en redan påbörjad serie. Så är fallet även med Jenny Colgans Julafton på den lilla ön i havet, där vi för tredje gången får besöka den lilla skotska ön  Mure. Om du inte läst de två tidigare böckerna i serien tycker jag definitivt att du ska göra det innan du firar jul med dess invånare. Tänk att jag läser en bokserie som utspelar sig på en avlägsen och enslig ö utan att få allt för mycket ångest. Det är skickligt av Colgan att skapa en trevlig ö-känsla för ö-skeptikern.

När det lackar mot jul förstår Flora att hon mycket troligt är gravid. Visst är det så att hon och Joel är ett par, men hon är inte riktigt säker på huruvida han verkligen är redo att bilda familj. De bor inte ens ihop. Gifta är däremot Floras bror Fintan och öns rikaste man Colton, som också är orsaken till att Joel befinner sig på ön och att Flora har återvänt dit. Nu är det knappast någon lycklig kärlekssaga Colgan bjuder på, för Colton är döende i cancer och Fintan självklart otröstlig. Tredje förhållandet som i alla fall jag hoppats på går om möjligt ännu knackigare. Floras vän och öns lärarinna Lorna har nämligen kärt ner sig i öns doktor, som är flykting från Syrien och ensam med sina två pojkar. De tar ett steg fram och därefter några kilometer tillbaka och så fortsätter de tills de båda är rätt olyckliga.

Jag har tyckt väldigt mycket om de två första böckerna om Flora och livet på Mure, men jag tycker nog att det här är något av en mellanbok. Mysig är den absolut, men det händer egentligen inte så mycket. Dessutom ångrar jag att jag läste boken på svenska, då översättningen är rätt medioker på sina ställen. Jag hittar alldeles för många störande språkfel och ett gäng anglicismer som stör läsningen lite. Hur svårt kan det egentligen vara att använda sin, sitt, sina, hans och hennes rätt?

Trots språkligt gnäll, som faktiskt också till viss del kan skyllas på Colgan, kommer jag utan tvekan att läsa vidare i serien när nästa bok kommer, för det utgår jag ifrån att det gör. Trots att jag gillar kombinationen svärta och feelgood tycker jag ändå att det är dags för författaren att bli i alla fall lite snällare mot sina karaktärer. En ny vår är vad de behöver!

Århundradets kalender del 13

Visserligen har det slunkit in en och annan film redan tack vare att många av de böcker jag lyft fram hittills under december blivit filmatiserade. En av de största filmupplevelserna under seklet är dock en film som inte baseras på någon bok. Självklart är det en italiensk sådan dagen till ära.

Filmen heter La stanza de figlio som fått den svenska titeln Ett rum i våra hjärtan, även om en mer korrekt översättning skulle vara Sonens rum eller något liknande. När jag och maken såg den 2001 hade vi ännu inte några barn och det var nog tur. Den största anledningen till att jag faktiskt aldrig sett om den är att den handlar om förlusten av ett bar och sådana filmer är än mer obehagliga att se som förälder. Nu när mina söner båda är tonåringar ska jag definitivt inte göra det.

Ett rum i våra hjärtan är skriven och regisserad av Nanni Moretti, som också spelar rollen som Giovanni Sermonti, en psykolog som ägnar dagarna åt att hjälpa människor i kris. När hans son dör i en dykolycka är det istället han som skulle behöva hjälp att hantera sina känslor. För hur överlever en pappa, eller en mamma för den delen, utan ett av sina barn? Hur överlever en syster utan sin bror?

Det var som sagt många år sedan jag såg filmen om familjen Sermonti, men de har placerat sig i ett rum i mitt hjärta. Kanske ska jag våga mig på att hyra den under jullovet. Jag såg att det gick att göra via TriArt, där det för övrigt finns en massa bra filmer jag verkligen skulle vilja se. Eller så ser jag hans Mia Madre, som också verkar riktigt bra.

Århundradets kalender del 12

Det går inte att komma ifrån att terrorism, rädslan för den och inte minst hetsen mot dem som anses vara fiender, präglat århundradet hittills. Kanske började det på riktigt 11 september 2001 och därefter förändrades livet för många. För Changez med rötter i Pakistan är det tydligt hur 9/11 ändrar hur andra ser på honom, vilket också kommer att påverka hans självbild. Changez har studerat vid Princeton och har ett toppjobb, men när bilden av terroristen börjar likna den person han ser i spegeln vet han inte riktigt vem han är eller vem han vill vara.

Mohsin Hamid skriver i boken Den ovillige fundamentalisten om hur den som behandlas som en terrorist kanske också blir en. Hur den som ständigt stoppas i tullen, som misstänkliggörs, som andra tittar snett på och kanske till och med är rädd för, påverkas och förändras. Boken består av ett samtal, eller egentligen en monolog, där Changez berättar om de senaste åren i sitt liv. En helt fantastisk bok som ger perspektiv på vårt nutida samhälle.

Som många andra bra böcker har också Den ovillige fundamentalisten blivit film, men den har jag faktiskt inte sett. Boken är alltid bättre än filmen, men med tanke på hur bra boken är kanske det ändå är värt att lägga några timmar på filmen.

Århundradets kalender del 11

När tidskriften Rolling Stone utsåg 10-talets bästa låt återfanns svenska Robyns Dancing on my own i topp. Jag håller verkligen med om att det är en fantastisk låt, men inte hennes bästa. Eftersom jag i den här kalendern inte bara fokuserar på 10-talet, utan båda de decennier som inlett århundradet, har jag istället valt en annan av hennes låtar, nämligen Be Mine från 2005. En av de coolaste låtar som gjorts.

Ett läsprojekt om Nobelpriset och några litteraturpristagare

Ibland återanvänder jag arbetsområden som jag är nöjd med om som jag tror fungerar även med nuvarande klasser, men andra gånger vill jag jobba med något nytt som jag inte redan prövat. I år har jag läst Jack i helklass i Svenska 1 för första gången och i Svenska 3 har jag just genomfört ett läsprojekt med kortare texter skrivna av nobelpristagare i litteratur. Vi kommer att läsa hela romaner senare i kursen också (faktiskt har vi börjat med Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler) men just det här projektet handlade mer om allmänbildning än läsning egentligen. Målet var att eleverna skulle få veta mer om Nobelpriset i litteratur och dessutom få smaka lite på några av författarnas texter.

Som förberedelse läste jag kortare texter av flera pristagare, varav några nya för mig och valde ut några som jag trodde skulle passa mina elever. Eftersom mitt mål är att läsa texter av alla pristagare har förberedelserna för det här arbetsområdet verkligen varit ett exempel på hur jag som svensklärare faktiskt kan förena nytta med nöje.

Första texten vi läste tillsammans var en klassisk novell, nämligen “Berg som vita elefanter” av Ernest Hemingway som fick priset 1954. Jag läste novellen högt och eleverna fick sedan i par fundera kring frågeorden var, när, vilka och vad? Just vad som egentligen hände var det som stod i fokus. Vi pratade isbergsteknik och de fick beskriva vad som fanns över och under ytan. Det här är en novell som på ytan är enkel, men som var en utmaning för flera elever. Det finns en sannolik tolkning som de flesta också hittade och höll med om, men några hade svårt att läsa mellan raderna, eller hitta den dolda delen av isberget.

Novell nummer två var “Fadren” av Bjørnstjerne Bjørnson som fick priset 1903. Jag inledde med att berätta att jag själv tyckte om novellen när jag läste den, men att jag fortfarande funderade över vad som egentligen hände och vad slutet betyder. Elevernas uppgift var att först läsa novellen enskilt och fundera kring detta själva. Därefter fick de göra en Chambersanalys i grupper om 2-3 och dessutom fundera kring slutet, novellens teman och dess budskap. Jag var lite orolig att de skulle ge upp, då det verkligen finns väldigt många sätt att tolka novellen på, men det blev riktigt bra samtal i de mindre grupperna där de flesta verkligen närläste och försökte tolka det som stod. Frågor som kom upp var t.ex. Var är barnets mor?, varför vill fadern att sonen ska döpas ensam?, vad menade prästen när han sa att sonen var en välsignelse?, finns sonen på riktigt, eller är det en metafor för en mans förändring?, är han så ensam att han hittar på en son? Några fastnade i det religiösa temat och andra jämförde med Selma Lagerlöf och Kejsarn av Portugallien som också porträtterar en far som lever för sitt barn. Det blev en oväntat bra lektion.

Vi fortsatte med dikten “Vimmelkantig” av Wizlawa Szymborska från diktsamlingen Nära ögat från 1996. Den handlar om slumpen som gjorts oss till just den vi är och att vi hade kunnat tilldelas eller valt en annan dräkt i “naturens garderob”. En dikt fylld av bildspråk och metaforer, men ändå en ganska lättläst dikt om livet och hur det blev som det blev. Jag rekommenderar den och tycker att den leder till många fina samtal.

En lektion ägnades åt de svenska nobelpristagarna i litteratur, men fokus på Tomas Tranströmer. Det jag inte hade koll på var hur många av pristagarna som också satt i Svenska Akademien när de fick priset. Lite märkligt.

Vi lyssnade på, läste och analyserade två dikter av Tomas Tranströmer gemensamt. Först den klassiska “Romanska bågar” och därefter “C-dur”. Analysen gjordes utifrån Joakim Stenshälls (Riksteaterns) modell för scenkonst som kallas “En väv av tecken“. Första steget är att beskriva det man ser, eller i det här fallet det man hört och läst. Jag gick varvet runt och alla elever fick bidra med något de iakttagit. Det kunde handla om form, ordval, karaktärer eller diktjaget. Någon räknade helt enkelt raderna, andra såg upprepningar och/eller metaforer. De som ville fick säga pass, men de flesta valde att säga något. Dikten projekterades på white-boarden och jag kunde stryka under, ringa in och anteckna nyckelord utifrån deras kommentarer.

Steg två handlar om att tolka. Det kan handla om stämningen, känslor som väcks, betydelsen av ordvalen, hur situationen kan tolkas, vilka teman som texten innehåller, vilken betydelse dikten har och vad författarens budskap är. Här lät jag eleverna säga det de tänkte på rakt ut och det funkade fint. Ovanligt många bidrog, kanske för att de redan var inne i dikten efter den mer beskrivande delen.

Tredje och sista steget handlar om reflektion. Då går samtalet lite utanför texten och eleverna får associera, koppla och blanda in egna tankar, känslor och åsikter. De två sista stegen gick ihop lite, men samtalet flöt ändå på ganska bra. Ibland flikade jag in en följdfråga för att få analysen att gå djupare.

Speciellt samtalet kring “Romanska bågar” blev väldigt intressant. Vi fastnade i funderingar kring att vara färdig och om det är detsamma som att vara nöjd eller inte. Är det alltid en fördel att ständigt försöka utvecklas, eller skapar det stress?

Två noveller av Herta Müller “Kungen sover” och “Äppelträdet” blev underlaget till en lektion, tillsammans med Harold Pinters korta text “Spegeln”. Alla tre ur boken Fler Nobeller. Eleverna fick sitta i grupper om fyra och turas om att läsa texterna högt. Uppgiften de fick till Müllers texter var att dels fundera över symboliken som är väldigt tydlig speciellt i “Äppelträdet”, men också analysera hennes språk. Vi gjorde sedan en grammatisk analys av “Kungen sover” och det blev tydligt att den i princip bara innehöll huvudsatser och att nominalfraserna var väldigt enkla. Ändå upplevde eleverna att de fick tydliga beskrivningar och en bra bild av vad som hände. Att använda grammatisk analys för att sätta ord på hur en författare använder språket är något jag gör allt för sällan, men tänker att jag borde göra. Istället för den mycket oprecisa beskrivningen “språket känns hackigt” kunde vi tillsammans hitta ett mycket tydligare sätt att beskriva Müllers språk.

Herta Müller var nog den författare hittills som splittrade gruppen mest. Några absolut älskade hennes sätt att skriva och hur hon använde språket. En elev påpekade t.ex. att hon använde ordet “inte” på ett oväntat sätt och en annan tyckte om de många bibliska kopplingar i “Äppelträdet”.

Pinters text “Spegeln” är väldigt kort och eleverna enades till slut om att den nog ska ses som en monolog. Någon novell tyckte de i alla fall inte att det var och de uppfattade den inte heller som en dikt. Texten handlar om en man som ser sig själv i spegeln och inte känner igen sig själv. Han menar att han “bytt ansikte”, vilket ledde till intressanta samtal kring förändring.

Skolbiblioteket har köpt in ett antal av de noveller av Nobelpristagare som Novellix gett ut och dessa fick eleverna använda när de valde varsin författare att fördjupa sig i. Mest populära valet var Kazuo Ishiguro, följd av Tomas Tranströmer, Bob Dylan, Toni Morrison och John Steinbeck. Uppgiften var att läsa om “sin” författare och sedan presentera hen och någon/några av hens texter i liten grupp. Valet av en ganska enkel uppgift kom sig av att många av klassens elever varit borta då de deltagit i skolan cabaret. Det här var något de kunde fixa själva ganska enkelt och rent krasst var det inte heller någon katastrof att vissa inte hann. Jag är egentligen stenhård med att uppgifter ska göras och det i tid, men här fick jag helt enkelt välja bort strid.

Huvudexaminationen var istället en lyrikanalys. Lektionen innan analyserade eleverna dikter i par och själva provet skrevs i DigiExam. De dikter jag hade valt ut till övningslektionen var “Det är vackrast när det skymmer” av Pär Lägerkvist och “Slutet och början” av Wizlawa Szymborska och på provet fick de välja mellan att analysera  “Nocturne” av Tomas Tranströmer eller “Somliga gillar poesi” av Wizlawa Szymborska, två dikter som de (med 99% säkerhet) såg för första gången.

Alla läsprojekt behöver utvärderas och när jag ser tillbaka på det här är jag ändå ganska nöjd. Kanske hade jag kunnat välja ut några författare och djupdyka lite mer i deras texter och då fått djup, men å andra sidan förlorat bredden. Jag vet inte heller om jag kommer att behålla elevernas författarpresentationer om jag kör projektet igen, då det var mer av en praktisk lösning utifrån de förutsättningar jag hade just i år. Det som gjort mig glad är att de flesta av texterna faktiskt gått hem hos eleverna och vi har haft många intressanta samtal kring text. Nu återstår bara att läsa och bedöma lyrikanalyserna.

 

 

Århundradets kalender del 10

Idag är det Nobeldagen och självklart ville jag därför skriva ett inlägg som anknyter till detta. Det var däremot inte jätteenkelt att hitta böcker av litteraturpristagare från de senaste tjugo åren och ännu svårare att hitta sådana som jag läst, men inte haft med i tidigare julkalendrar. Valet föll till slut på Never let me go av Kazuo Ishiguro, som inte tillhör mina absoluta favoritböcker, men ändå är bra nog att uppmärksamma. Det är dessutom en bok som jag fortfarande tänker på ibland, trots att det var många år sedan jag läste den.

I Never let me go får vi lära känna Kathy, Ruth och Tommy som är elever på Hailsham, en internatskola på den engelska landsbygden. Vi förstår snart att allt inte står riktigt rätt till på skolan, men exakt vad det är som händer klargörs ganska sent. Något som jag tycker är extra spännande är att boken tycks utspela sig både för länge sedan, i nutid eller till och med i framtiden. Det är en dystopisk värld Ishiguro målar upp, men samtidigt något som mitt cyniska jag kan se som sannolikt. Boken blev film 2010 med bland andra Carey Mulligan och Keira Knightley i huvudrollerna. Jag minns den som långsam, men bra.

Vilken nobelpristagarbok från det här århundradet vill du lyfta fram?

Århundradets kalender del 9

Jonas Hassen Khemiri är utan tvekan en av mina största favoriter bland nutida, svenska författare. Det handlar självklart framför allt om hans texter, men också hur han sprider dem genom att t.ex. skriva i tidningar. Boken Jag ringer mina bröder var från början en text och Bästa Beatrice Ask är en annan av hans mest spridda texter. Den bok jag har valt att lyfta i dagens inlägg är den augustprisbelönade Allt jag inte minns som publicerades 2015. Det är en bok där en historia berättas på flera sätt och där karaktärernas minne spelar på dem själva och vi läsare ett spratt. En riktigt välskriven bok som kräver sin läsare, men som också ger väldigt mycket tillbaka.

Så här skrev jag om boken när jag läst den:

“Vi får möta Samuel, som är Vandads vän och Laides älskare. Eller var. För någonting hände och nu är han död och hans vän sitter i fängelse. Finns det ett samband? Det vet vi inte. Inte heller vad som egentligen har hänt. Khemiri ger oss pusselbit efter pusselbit, ibland två alternativa, som skulle kunna passa på samma plats, men vissa andra saknas. De får vi hitta själva, vilket gör att kraven som ställs på läsaren är höga, men å andra sidan är det mödan värt att läsa en bok som är mer Khemirisk än andra böcker av Khemiri. Jag tycker mycket om den, men är mer fascinerad och imponerad än känslomässigt drabbad. Vandad är den jag bryr mig mest om och också den jag vet minst om.”

På Kulturkollo konfererade vi om Allt jag inte minns och det inlägget hittar du här.

%d bloggare gillar detta: