Män med makt — varför läser de inte?

IMG_2430.JPG

Efter gårdagens inlägg om icke-läsande män och den feminiserade bokbranschen repriserar jag ett inlägg från Bokmässan 2014 där bland andra Horace Engdahl diskuterade mäns läsning, eller brist därpå. En fråga som behöver diskuteras mer, då läsningen visserligen minskar i de flesta samhällsgrupper, men flickor är på väg förbi pojkar inom många områden och det är oroväckande. Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo och är minst lika aktuellt drygt sju år senare.


Titelns intressanta frågeställning är titeln på ett seminarium med Horace Engdahl, Sven Hagströmer, Marie Lundström och Stefan Eklund. Egentligen skulle jag just nu befinna mig på ett helt annat seminarium, men jag hann inte med förflyttningen. Ämnet är viktigt. Läsförebilder är viktiga.

Det är fascinerande med Lundström, då hennes röst är mer bekant än hennes utseende. Hon inleder med ett citat om hur affärsmännen i Paris drar lott om att slippa äta middag med svenska affärsmän, som inte har något kulturellt intresse och därför supertråkiga att samtala med. Varför har det blivit så?

Sven Hagströmer tar ordet och påpekar att anledningen till att Horace Engdahl inte är chef på SKF, utan ledamot i Svenska Akademin. För män med makt är företaget det primära och kunskapen som god skönlitteratur ger har, enligt dem, ingenting med chefsskapet att göra. Det är där de har fel säger Hagströmer. Att lära sig förstå känslor och människor är viktigt och det gör man genom litteraturen.

Stefan Eklund berättar om ett samtal i handelskammaren och de referenser som finns där. Jobs bok är självklart Steve Jobs bok, det har ingenting med Bibeln att göra. Det ingår inte i den nutida bilden av en man med makt att han läser skönlitteratur. Kanske handlar bilden till och med om att han inte gör det.

Men makt och skönlitteratur har hört ihop. Horace Engdahl menar att detta är ett relativt nytt begrepp. Alexander den store hade enligt honom Homeros texter med sig på sina erövringståg och självklart läste han. Napoleon läste också, till exempel Den unge Werthers lidande och förklarade för Goethe att saker i den borde förändras, något som enligt Engdahl ska ha imponerat med Goethe. Två av våra främsta krönta personer, drottning Kristina och Gustav III var inte bara läsare, utan också skrev.

När slutade män med makt att läsa? Kanske var Olof Palme en av de sista politikerna som läste och citerade det lästa. Året de kommer fram till är någonstans kring 70-talet och tv:ns definitiva genombrott.

Ju oftare män går till bibliotek och lånar böcker, desto mer positiva till invandring är de, enligt en undersökning som Eklund hänvisar till. Skönlitteratur bidrar till empati och tolerans. Egenskaper vi gärna vill att män med makt ska ha. Chansen är då större att de fattar beslut som är bra även för andra. Utan tillgång till skönlitteratur har du svårt att leva dig in i andras tankar och känslor.

Sven Hagströmer efterfrågar forskning som undersöker den humanistiska bildningens betydelse för framgång. Det går att klara sig i Sverige idag utan skönlitterär kunskap. I Frankrike är det svårare. Visserligen var det uppmärksammat då Reinfeldt läste tre deckare av Camilla Läckberg, men någon direkt diskussion om makt och litteratur blir det knappast.

Det är svårt att bevisa att man blir god av att läsa skönlitteratur, påpekar Engdahl, då Goebbels till exempel var fil dr i tysk litteratur. Litteratur är ingen garanti för godhet alltså, men kan förhoppningsvis ge en bild av verkligheten som inte är svart-vit. Hagströmer flikar in att de som tar besluten kanske helst vill att världen ska vara just svart-vit, då besluten blir enklare då.

Ett annat problem, påpekar Engdahl, är att författare ofta distanserar sig från makten och därför beskriver en verklighet där män med makt blir skurkar. Varför skulle de då vilja läsa annat än Läckberg? Kanske är klassiker ett säkrare kort? Hagströmer pratar med passion om att läsa Voltaires brev och den passionen behöver fler upptäcka. Engdahl ger sig in i diskussionen och Lundström har svårt att få tillbaka dem till kärnan. Vad ger skönlitteratur som inget annat i livet ger? Känslor och språk som ingen annan formulerat bättre, menar Hagströmer. Ska man inspireras, ska man inspireras av de bästa.

Stefan Eklund talar om friheten som läsning av romaner ger. Genom läsning förändras vi. Eklunds passion är Werner Aspenström, vars dikter förändrat honom och fått honom att söka det främmande.

Man ska ha lite tur om man ska hitta sin Aspenström i sitt liv, påpekar Lundström. Jag funderar över min Aspenström och kanske är det Fogelström, Platon eller Wästberg. Stadserien förändrade mitt sätt att se på Sverige, Platons Symposium och avsnittet om de dubbla människor som delades av gudarna och söker sin andra halva, förändrade eller kanske främst förtydligade min syn på kärlek, medan Per Wästbergs dikter fick min att älska ett förfinat språk.

Lever vi i ett samhälle som drivs som ett företag?, frågar Stefan Eklund, mer eller mindre retoriskt. Är det därför vi läser mindre? Därför de läsande förebilderna blir färre bland män med makt. De söker andra kickar och får dem inte genom litteratur, utan av framgång för företaget.

Men har en företagsledare någon nytta av skönlitteratur verkligen? Hagströmer svarar att det handlar om att förstå att människor inte är maskiner. Självklart kan man tycka, men det är det inte menar han.

Har vi vår egen tid emot oss om vi vill att män med makt ska läsa?, undrar Lundström. Vi vill maximera effektiviteten och något som ger effekt långt senare kanske vi inte tillåter oss att ägna oss åt det. Och läsning ger inte tillräckligt omedelbar eller mätbar förändring.

Lundström vill att deltagarna ger Putin ett boktips, men Engdahl påpekar att inga böcker kan förändra honom. Man blir som sagt inte en god människa av att läsa. Hagströmer önskar dock att han läser om de moderna dödssynderna enligt Stefan Einhorn, med falskhet som en av dem.

Skönlitteratur gör en i alla fall mindre tråkig, konstateras. Maktens män vill kanske vara tråkiga, då det är en del av deras image, en image som kanske krävs för makt. Halvt på skämt och halvt på allvar spinner panelen vidare på detta.

Ett mycket intressant och viktigt seminarium helt klart. Slumpen kan vara bra ibland. Mest överraskad blir jag av att Horace Engdahl var så vansinnigt rolig.

Varför är kön så viktigt för män?

Vi vet att män läser mindre än kvinnor och att de traditionellt läser böcker av män om män. Kvinnor däremot läser böcker av både män och kvinnor med huvudpersoner av båda kön. Att män läser mindre beror på att skönlitterära böcker numera ofta skriva av kvinnor, i alla fall om man får tro Åsa Beckman i artikeln “Hela den svenska bokmarknaden har feminiserats” som publicerades i DN igår. Hon inleder med att berätta om hur hon mött en granne som råkar vara man, som beklagat sig över att vinnaren av årets Augustpris är en bok om Sylvia Plath. Utifrån hans kommentar drar Beckman, en kanske rimlig slutsats, att det är det faktum att boken är skriven av en kvinna och handlar om en kvinna som är skälet till mannens skepsis. Så kan det vara såklart, men även jag känner mig skeptisk till just Eufori även om den är skriven av en kvinna och handlar om en kvinna. Det låter helt enkelt inte som min typ av bok, men jag kan självklart ha fel.

Ni kanske provocerades av rubriken? Det var meningen. Det är självklart inte bra med en allt för ojämlik bokutgivning och inte heller att män och pojkar läser allt mindre. Däremot måste vi bort från synen att män är norm och kvinnor undantag. Låt oss ändå, liksom Åsa Beckman, utgå ifrån att grannens skepsis handlar om författarens och huvudpersonens kön. Det är inte otroligt, eftersom vi som sagt vet att män sällan läser böcker av och om kvinnor. Vad handlar då detta egentligen om?

Jag är den förste att uppmärksamma prisvinnares kön, det ska jag erkänna. Att män i alla tider nästan slentrianmässigt prisats för sina litterära verk och att kvinnor förbisetts är ett faktum. Nu var det visserligen 14 år sedan Doris Lessing tilldelades Nobelpriset med motiveringen “den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning” och blev förbannad, både över motiveringen och att priset dröjt så länge, men det är trots allt symptomatiskt för synen på kvinnor som författare.

Om det var ett problem att män fick alla priser förr är det då inte ett lika stort problem att de senaste fyra böcker som tilldelats Augustpriset i den skönlitterära klassen är kvinnor? Inte så länge två av tre pristagare är män, vilket var fallet i år. Däremot är det ett problem att barn- och ungdomsklassen i ofta helt domineras av kvinnor. Vi behöver en variation av röster. Samtidigt blir jag lika störd när vi pratar om att pojkar behöver läsa om pojkar som jag blir av teorin att män inte vill läsa om annat än män. Det må vara sant, men är det verkligen en inställning som vi ska acceptera? Som en bekant skrev på Twitter är det tydligt att Raskolnikovs öde ses som universellt, medan Sylvia Plath och Mrs Dalloway endast rör kvinnor. Den synen måste vi bort ifrån. Är det något skönlitteratur lär oss så är det att sätta oss in i och förstå andra människor. Att känna empati även med dem som inte är som vi och att vidga vår värld. Då kan vi inte lura våra söner att det inte funkar att läsa böcker av och om tjejer.

Jag har en bekännelse till. En kanske inte så överraskande. Jag läser helst böcker skrivna av kvinnor. Egentligen tror jag inte att jag väljer böcker efter kön, men statistiken visar att 2/3 av de böcker jag läser har skapats av en kvinna. Lite kan det bero på att jag undviker allt för tjocka böcker. Jag väljer till exempel bort de stora amerikanerna som Jonathan Franzen, har noll intresse av Karl Ove Knausgårds självbiografiska tegelstenar och Lars Noréns dagböcker lockar inte det minsta. Jag läser däremot mycket ungdomslitteratur och feelgood, som är genrer totalt dominerade av kvinnor. Utöver det väljer jag böcker efter vad som lockar, inte efter vem som skrivit den. Inbillar jag mig.

Oavsett hur vi väljer böcker kvarstår det faktum att Augustprisets skönlitterära kategori må ha vunnits av kvinnor de senaste åren, men männen dominerar fortfarande många litterära priser. Nomineringslistorna är jämnare ska sägas, men de senaste två åren har The Bookerprize for Fiction gått till män, även om de tre priserna åren dessförinnan gått till kvinnor. De senaste tio åren är fördelningen 6-4 till männens fördel. The International Booker har delats ut elva gånger med fördelningen 6-5. Nobelpriset i litteratur är forfarande en rätt ojämställd historia med totalt 16 prisade kvinnor mot 102 män och endast 4 kvinnor sedan 2010. Vill man läsa prisade böcker är det alltså fortfarande ofta män som gäller och även om det är mycket jämnare fördelat numera är det sällan mer än hälften av priserna som går till kvinnor. Om vi återgår till Augustpriset har däremot de senaste tio skönlitterära prisen en fördelning på 3-7 till männens nackdel och jag kan förstå att det leder till reaktioner. Däremot förstår jag inte varför en man inte kan läsa och uppskatta en bok skriven av en kvinna, med en kvinna i huvudrollen. Är det så himla svårt är det dags att börja öva. Tänk på alla kvinnor som i alla tider tränat på att förstå litteratur av och om män. Vilken empatisk kompetens det gett oss.

Fem låtar att sjunga högt till

Jag har en lista på Spotify som heter just “låtar att sjunga högt till” och den spelas när jag kör bil eller är ensam hemma. Idag listar jag fem av dem.

Din tid kommer med Håkan Hellström har ett budskap som ibland kan behövas när det känns tungt. Att högt skråla “din tid kommer” för sig själv i bilen kan förändra dagen.

This is the year med Marit Bergman har samma tema om att det kommer att bli bättre och i det här fallet i ett helt år. Nästa år. När det nu må komma. Kanske nästa år?

It takes a fool to remain sane med The Ark sjunger jag högt till när allt känns lite väl snurrigt och galet, eller i de stunder då jag tappat hoppet om vår samtid. Det händer rätt ofta nu för tiden och även om Ola Salo inte kan lösa allt, ger hans sång mig perspektiv.

Issues med Julia Michaels, I’ve got issues, jo tack, så är det verkligen, men allt känns lite bättre efter att sjungit om det. Inte lika ösig som mina andra favoriter, men den funkar fint ändå.

It’s my life med The Animals är min theme song. Minns ni Ally Mc Beal, där karaktärerna hade en låt som spelades när de behövde lite extra pepp och styrka? När jag åkte till mitt första lärarjobb var det The Animals som sjöng i öronen varje morgon.

 

 

Nämn inte de döda

Äntligen fick jag tummen ur att läsa Nämn inte de döda, första delen i Christina Wahldéns deckarserie som utspelar sig i Darwin. I centrum står den äldre polisen Bluey och hans nya kollega Jess, som tillhör ursprungsbefolkningen. En äldre, butter man och en ung, ambitiös kvinna är på ytan en enorm kliché, men det dröjer inte länge innan de båda blir mer komplexa än så. Bluey bor med sin vuxna dotter och har blivit lämnad av en stor kärlek. Alkoholen var en stor anledning och nu dricker han bara gingerbeer. I en tygpåse, som han ständigt bär med sig, finns en liten wallabyunge och det faktum att han räddade den efter att ha kört på dess mamma, visar en omtanke och mjukhet som blir mer och mer synlig ju mer vi lär känna honom.

Nämn inte de döda fokuserar på den australiensiska ursprungsbefolkningen och det utsatta liv många av dem lever. En kvinna hittas död på stranden av Greta, en svensk konststudent som bor tillsammans med Jess. Kvinnan är aborigin och första hypotesen är att hon attackerats av en krokodil. Sanningen är dock att dödsfallet är mer komplext än så. Vi får träda in i en värld där det blir tydligt att alla människor inte har samma möjligheter och samma värde. Den som både tillhör ursprungsbefolkningen och är kvinna befinner sig på botten. Flera recensenter har jämfört Nämn inte de döda med Katarina Wennstams deckare och visst finns det likheter, men tankarna går snarare till Karin Alfredssons berättelser om kvinnor i olika länder. Det som är Wahldéns styrka är tonen som på samma gång är nyfiken, varm och precis lagom vass. Hon lägger fokus på viktiga frågor och låter oss både lära oss nya saker om världen och lära känna trevliga och komplexa karaktärer. Det här är verkligen en kriminalroman av hög klass.

Nämn inte de döda nominerades till Svenska Deckarakademins pris Årets bästa kriminalroman 2020. Mycket välförtjänt ska sägas, då Wahldén verkligen bjuder på något mer än “bara” en berättelse om ett brott. Andra delen i serien heter Cyklonvarning och den står på tur att bli läst. I januari kommer tredje delen Enbart kvinnor. Jag ser fram emot att återse Bluey, Jess och wallabyn.

Love, Love, Love

Det är Love som är den som är den som symboliserar kärleken i Hanna Landahls bok Love, Love, Love. Den som älskar är Kimmie, bokens huvudperson, men också hennes kompis och det leder självklart till problem. Det som gör Love, Love, Love till något speciellt är dock inte den klassiska kärlekshistorien, utan beskrivningen av en tonårings funderingar kring sex, kärlek och sin kropp. Landahl är befriande frispråkig och det behövs.

Kimmie är en på många sätt vanligt tonåring. Hon funderar över puberteten och längtar efter att få mens, gillar att hänga med kompisar och tränar friidrott på fritiden. Även Love tränar friidrott och just idrottsperspektivet är en fin del av boken. Bra böcker om idrott behövs verkligen, då det är något som upptar många tonåringars liv. Kombinationen med en frispråkig beskrivning av kropp och själ under puberteten är befriande. Berättelsen om Kimmie innehåller massor och det är både dess styrka och svaghet. Jag tycker mycket om huvudpersonen och beskrivningen av hennes liv. Hur hon saknar sin döda mamma, men ändå kan uppskatta sin styvmamma. Hur farmodern blir viktig och hur en hemlighet förändrar allt.

Nu hoppas jag att det blir fler böcker, för annars känns berättelsen om Kimmie väl ofullständig. Många trådar, men få som knyts ihop. Det är bra och kan bli hur bra som helst, men det får inte sluta här. Hemligheten som avslöjas är nämligen gigantisk, men nästan precis när den avslöjas tar boken slut. Faktiskt kändes det lite snopet och jag var tvungen att dubbelkolla att min e-bok verkligen innehöll alla sidor. Love, Love, Love är utan tvekan en trevlig bok för unga läsare som verkligen tar dem på allvar. Det är en intensiv och innehållsrik berättelse som ger mersmak, men slutet känns ofullständigt och rumphugget och vi lämnas tyvärr med fler frågor än svar. Ett par kapitel till hade gjort stor skillnad. Med det sagt är Love, Love, Love en bok att sluka och sådana kan skapa läsare.

Veckans kulturfråga v.47 2021

Onsdag igen och dags för veckans kulturfråga. Just nu går tiden otroligt snabbt och samtidigt väldigt långsamt. Förra veckan kändes hur lång som helst, men det är ändå märkligt vad snabbt hösten gått. Snart är vi igenom november och på söndag är det första advent.

I måndags delade Augustpriset ut i tre kategorier, men dagens fråga handlar om gamla vinnare.

Vilken av de böcker som tilldelats Augustpriset vill du lyfta fram?

Idag är det verkligen omöjligt att välja en titel, så jag har valt en i varje kategori.

Bland barn- och ungdomsböckerna har jag många favoriter, men vill lyfta Pojkarna av Jessica Schiefauer som var så otroligt nyskapande när den kom. Nu var det ett tag sedan jag läste den, men jag är faktiskt sugen på omläsning och kanske också att använda den i undervisningen. Det var ett tag sedan.

Jag läser få böcker i kategorin för fackböcker, men en som verkligen berörde är Ett jävla solsken av Fatima Bremmer, som tilldelades priset 2017.  Porträtten av Ester Blenda Nordström är komplext och intressant. En kvinna som jag är glad lyftes fram och återupptäcktes.

När det gäller den bästa skönlitterära boken var det ett näst intill omöjligt val, men jag valde till slut Sorgegondolen av Tomas Tranströmer, som utsågs till bästa skönlitterära bok 1996. Främsta anledningen är att det var ungefär då jag upptäckte Tranströmer och han har sedan dess gått vid min sida.

Osäker på vilka som vunnit? Listan hittar du här.

Början på något nytt

Jenny Fagerlund tillhör mina favoritförfattare när det kommer till feelgood med svärta. Visst följer hennes böcker många av de ibland stereotypa “krav” som finns för genren, men det görs med finess och karaktärerna är alltid välgestaltade. I senaste boken Början på något nytt får vi lära känna tre väldigt olika kvinnor, som trots det hittar någon slags gemenskap. Platsen är Båstad och den som hamnar där på det kanske mest klassiska sättet (om man får tro romaner i den här genren) är influencern Alex, som kommer på sin sambo när han har sex med en av hennes konkurrenter. Den tråden lämnas därhän ganska mycket och det är skönt, men händelsen blir det som gör att Alex tar sitt pick och pack och flyttar till sin ärvda stuga.

Där blir hon granne med Johanna som hamnat i Båstad på grund av sin man som är uppväxt där. Ett i den vanliga världen helt normalt sätt att byta stad, men det står snart klart att Johanna inte har det lätt. Hennes man Jack trivs som fisken i vattnet och älskar att hänga med sina gamla vänner, men Johanna känner sig inte alls välkommen. Inte heller njuter hon av att äntligen få tid att skriva den där romanen. Sanningen är att det nya livet blivit en besvikelse. Och så har vi Mona, en nyss pensionerad flygvärdinna som levde för sitt jobb. Sorgen över att inte längre känna sig behövd är stor och hennes nya liv känns knappt värt att leva. Hennes man njuter av pensionen, men hon avskyr all tid som hon inte orkar fylla.

En tävling sammanför de tre kvinnorna och det är ett grepp som funkar oväntat bra. Mest tycker jag kanske om Johanna, men mest intressant att följa är nog Mona. Alex är bra hon med, men lite fladdrigare. Kombinationen av de tre är dock lyckad. De tar fram såväl varandra dåliga och bra sidor. En styck trevlig bok igen av Jenny Fagerlund och hon förblir därmed en favorit. Början på något nytt var precis vad jag behövde i mörkaste november.

Årets Augustpris har delats ut

Idag avslöjades vinnarna av Augustpriset under Augustgalan på Södra Teatern i Stockholm. Jag har inte läst någon av de vinnande böckerna, men kan tänka mig att läsa i alla fall två. Gällande Lilla Augustpriset så planerar jag att låta mina ettor läsa ett eller flera av bidragen, när de ska skriva skönlitterärt om några veckor.

Följande författare och verk tilldelas årets Augustpris:

Årets svenska skönlitterära bok blev Eufori av Elin Cullhed, (Wahlström & Widstrand), med undertiteln En roman om Sylvia Plath handlar om Sylvia Plaths sista år i livet och beskrivs som en fantasi. Även om jag brukar tycka om faktion, är jag inte helt säker på att Cullheds bok är något för mig. Att läsa Glaskupan och Eufori som en enhet vore kanske ändå intressant. Jag ser det som ett framtida projekt trots allt, även om det kanske blir mer för att “ha läst” än för att jag längtar efter det.

Årets svenska fackbok blev Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning av Nils Håkansson, (Nirstedt/ltteratur) och det är kanske ändå den i klassen som lockar mig mest, även om det inte är så sannolikt att jag läser den. Sakprosa är sällan min kopp te, men översättning är å andra sidan intressant. Jag uppskattade till exempel Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson mycket.

Årets svenska barn- och ungdomsbok blev Nattkorpen av Johan Rundberg, som är första delen i en historisk spänningstrilogi för mellanåldern. Den utspelar sig i 1800-talets Stockholm, på samhällets botten och huvudpersonerna är Måvind och Hoff.  Boken har tidigare tilldelats Crime Time Awards pris för bästa barndeckare och jag vill absolut läsa.

Lilla Augustpriset gick till Mirja Flodin från Nästansjö för texten “Min ursäkt” som handlar om att slitas mellan traditioner, förväntningar och förhoppningar och en kväll då allt ställs på sin spets.

 

Vad har du för tankar om årets pristagare? Vann rätt böcker? Har du läst dem?

Årets bästa kriminalromaner

Svenska deckarakademin delar varje år ut priset till bästa kriminalroman i tre kategorier. Dessutom ges Spårhunden till årets bästa barndeckare.

I år har följande vinnare utsetts:

Till årets bästa svenska kriminalroman har juryn utsett Åsa Larssons Fädernas missgärningar, Albert Bonniers förlag som är den sista boken i serien om Rebecca Martinsson. En bok jag absolut vill läsa, men sparar till ett bra tillfälle.

Årets bästa översatta kriminalroman blev Återträffen av Guillaume Musso, Bokförlaget Nona, översatt till svenska av Christina Norrman. Det här är en författare jag tänkt läsa något av, men det har inte blivit av. I jul kanske.

Debutpriset gick i år till Sly av Sara Strömberg, utgiven av Modernista. Det är den första delen i en planerad serie om antihjälten Vera Bergström. Låter som en bok jag borde ta mig tid att läsa.

Och så slutningen priset Spårhunden som delas ut till årets bästa deckare för unga läsare. Årets vinnare är Jobbiga tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson utgiven av Gilla Böcker. Juryns motivering lyder: ”En stilsäker berättelse om tonårsvänskap och orättvisor. En härlig bok med spänning, humor och högt tempo.” Det här är den enda av de nominerade böckerna som jag har läst och jag tyckte mycket om den. Faktiskt tyckte jag att Jobbiga tjejer var ännu bättre än Fula tjejer som inledde serien om Tilde, Eleni och Jasmine. Läs min text om boken här.

Stort grattis till alla pristagare!

 

Min mamma är snabbare än din!

Jag läser mig igenom de nominerade till Augustpriset i kategorin för bästa barn- och ungdomsbok och nu har turen kommit till Min mamma är snabbare än din! av Emma Virke och Joanna Hellgren. Den handlar om två barn som väntar på att bli hämtade av sina mammor. De hävdar båda att just de har den snabbaste mamma och den klassiska tävlingen som brukar handla om starka pappor, blir nu istället en kamp mellan två mammor som råkar ut för en rad hinder och äventyr på väg till förskolan.

Precis som i Emma Virkes förra nominerade bok Kom dagen, kom natten, används bilderboksformatet på ett kreativt sätt. Sidor kan vikas ut och jag kan tänka mig att det gör läsningen roligare. Det som är bra med Min mamma är snabbare än din! är att det verkligen är en bok för barn. Det låter kanske självklart, men ibland verkar barnböcker snarare vara skrivna för de vuxna och inte sällan är det just sådana böcker som nomineras till priser. Nu har jag inga barn att testa på, men det här kan säkert bli en favorit att läsa om och om igen. Tyvärr känner jag mig som vuxen inte alls lika entusiastisk.

Vem kommer då först? Är det den mamma som går först från jobbet, eller den mamma som har cykel? Eller är det så att bussen är snabbare? Barnen hittar på kreativa hinder, som glas i gatan som ger den ena mamman punka och lite otippat även hajar. Det är nämligen ett riktigt äventyr för mammorna att ta sig till förskolan förbi vägbyggen, men taxi, moped och båt, springandes, simmandes efter båten och ett tag flyger de till och med med ett paraply. Någonstans på vägen slutar det vara en tävling och barnens lek övergår i att mammorna samarbetar för att hinna hämta sina älskade ungar så snabbt de bara kan.

Det finns mycket jag tycker om i Min mamma är snabbare än din! som vardagsäventyret och det positiva drivet. Fantasin flödar och hinder övervinns genom samarbete istället för att fokus ligger på konkurrens. Ett fint budskap som går fram utan att det blir moraliserande eller övertydligt. Däremot kan jag tycka att det är en ganska vanlig bilderbok som inte på något sätt sticker ut. Det behöver inte vara något negativt, tvärtom tror jag att barn kan uppskatta det. Däremot ser jag den inte som en vinnare av Augustpriset, för då krävs det något mer unikt. Med det sagt är Min mamma är snabbare än din! en fin julklapp till ett barn i din närhet. Boken rekommenderas från 3 år och det är nog då och något år därefter som den passar bäst. Kanske även något tidigare.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: