Snart dags för julläsning för att komma i stämning. Jag har redan avslöjat vilka böcker jag ser fram emot och idag tipsar jag om redan lästa böcker, som nu finns i pocket.
24 goda gärningar, Jenny Fagerlund var en av förra årets julfavoriter om Emma som försöker bli lyckligare genom att glädja andra.
Jag kommer hem till jul, Joanna Bolouri är en klassisk kärlekshistoria om ett fejkat förhållande som självklart förändras till något annat.
11 nätter före jul, Anna Fredriksson är en julbok för den som föredrar svärta framför mys.
Brutna ben och brustna hjärtan, Maria Ernestam helt galen historia om Lisbeth som är lärare i Frillesås. Mycket skratt, men också en hel del julstämning.
Let it snow, John Green, Maureen Johnson, Lauren Myracle är aktuell som film, men är också en fin bok.
Sju dagar med familjen , Francesca Hornak låter oss följa med på ett dramatiskt julfirande hos familjen Birch.
Elin är sexton år och har levt sitt liv isolerad i en liten lägenhet tillsammans med sin pappa. Hon har aldrig gått i skolan, aldrig ens varit utanför hemmet och har bara en enda vän som hon umgås med via sin dator. Anledningen till isoleringen är att Elin, i alla fall enligt sin pappa, är drabbad av en förbannelse som innebär att de människor hon rör vid dör och de förflyttar sig mer än trettio meter ifrån henne.
När det en dag knackar på dörren och det till slut inte finns någon annan möjlighet än att öppna tar Elins liv en vändning hon helt klart hade klarat sig utan. Två poliser står utanför och det tar efter en stund med hennes pappa. När de kommer ner till bilen dör han och Elin är nu helt övertygad om att förbannelsen verkligen är på riktigt. När hon nu tvingas ut i världen, blir placerad i en fosterfamilj och dessutom ska börja skolan är det ganska självklart att hon är ständigt rädd. Tänk om hon råkar röra någon och dödar personen i fråga. Spänning i massor alltså, men också en hel del “vanligt” tonårsliv bjuds i Beröringen och jag gillar kombinationen av ett tonårsdrama i skolmiljö och det totala mörker som Elins förbannelse för med sig.
Beröringen är en välskriven bok som är omöjlig att lägga ifrån sig. Självklart måste du som läsare köpa de något otroliga förutsättningarna, men det är förvånansvärt enkelt. Jag tycker mycket om det rappa språket och hur Gustav Tegbys bakgrund som pjäsförfattare påverkar sättet som historien berättas på. Möjligen kan jag tycka att det blir lite väl mycket extra allt i slutet, men jag kan köpa det. Allt för spänningen och underhållningen. Beröringen är Gustav Tegbys debut som romanförfattare, men han har som sagt skrivit en hel del innan. Dels har han skrivit ett tjugotal pjäser som satts upp av bland annat Riksteatern, men det är som avsnittsförfattare till radioserien De dödas röster jag mött honom tidigare. Serien som skapades av Sara Bergmark Elfgren är helt briljant.
Vi har ägnat veckan åt spänning och skräck på Kulturkollo och bland annat diskuterat just Beröringen. Läs gärna inlägget här och missa inte Tegbys läskiga kulturtips.
Jag är en planerande bloggare och många av de inlägg som dyker upp här har jag funderat en hel del på. Andra är totalt spontana ska tilläggas, men jag lämnar inte jättemycket åt slumpen. För att ha något att skriva om måste jag självklart konsumera kultur och för att hinna med allt jag vill borde dygnet ha minst 48 timmar. I helgen skulle jag till exempel behöva läsa sisådär tio böcker och se i alla fall tre tv-serier. En film eller två hade varit ett trevligt komplement, men där inser jag mina begränsningar. En stor anledning till de lite väl massiva planerna är att jag har många intensiva helger framför mig när jag inte kommer att hinna med så mycket läsning eller tv-tittande. Nästa helg bjuder visserligen på tågresor, men också häng med mina kulturkollovänner och då vill jag självklart hellre hänga med dem än något annat.
Så, hur ser mina kulturella helgplaner ut?
Jag har en hög (kombinerad fysisk och digital) med böcker som nominerats till Augustpriset som jag vill läsa. Bland dem märks Dyksommarav Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg och Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld. De nominerade till Årets bästa skönlitterära bok lockar inte jättemycket, med undantaget av Barnetav Olivia Bergdahl som jag också hoppas hinna läsa. Testamente av Nina Wähä har jag påbörjat, men läsningen går otroligt trögt. Jag skulle ändå vilja läsa ut den innan vinnarna avslöjas nästa måndag.
Jag vill också läsa några fler av de nominerade till Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska och översatta kriminalromaner. Den olästa bok som lockar mest är Efter skandalenav Sarah Vaughan. När det gäller böcker från Modernista, som har gett ut flera av de nominerade, har jag tyvärr helt tappat bort, då de inte återfinns hos någon av de e-bokstjänster som finns och det är där jag hittar merparten av de böcker jag läser. Annars lockar Förlåt oss våra synderav Jo Spain ganska mycket.
Det är ju också Nobelnovember och jag har fått hem både Löparna av Olga Tokarczuk och Berättelse om ett livav Peter Handke. Trots min skepsis mot vissa åsikter Handke hyser är jag nyfiken på att läsa något av båda dessa pristagare. Sedan finns ju alla “vanliga” böcker som erbjuds till höger och vänster och läslistan är galet lång. Just nu läser jag t.ex En halv värld bort av Mike Gayle och den är riktigt trevlig.
Och så tv-serier. Många har tipsat om Filip och Mona med William Spetz och Anna Granath som finns på SVT play och den vill jag gärna se. Sedan vill yngste sonen att jag ser Atypicaloch efter en trög start är jag nu sju avsnitt in på första säsongen och tredje säsongen släpptes just på Netflix. Jag håller också på med tredje säsongen av Thirteen reasons why och trots att jag tycker att den går lite på tomgång är jag inte redo att ge upp den.
Att hitta julstämningen är ofta svårt för mig, men de senaste åren har jag lyckats få till lite av varan med hjälp av julböcker. Dags att sätta igång nu mitt i mörkaste november. I år ser jag fram emot följande titlar:
Några julböcker kräver att jag läser de tidigare böckerna i serien, som Jul på menyn av Debbie Johnson och jag har första delen redo. När det gäller Christmas Shopaholicav Sophie Kinsella är jag osäker på om jag orkar. Däremot kanske jag läser vidare i serien om Seashell Cove av Karen Clarke för att hinna med The Christmas Café at Seashell Cove.
För mig var Emma Hamberg först en talangfull serietecknare. Därefter en uppskattad författare. I senaste boken Resten av allt är vårtskriver hon om sig själv och sitt liv. Om makens sjukdom, om äktenskapets sönderfall, om livsviktig vänskap och vikten av att våga leva trots allt. Vi är jämnåriga jag och Emma (okej, hon är några år äldre) och kanske gör det hennes berättelse om livet ännu mer angelägen. Mina barn börjar också växa upp och så här mitt i livet är det ganska naturligt att fundera över vad som egentligen är viktigt.
Nu hoppas jag att mitt liv inte behöver bli så dramatiskt som Emmas. Hon hade ett lycklig äktenskap när hennes man drabbades av en sjukdom som förändrade allt. De kämpar länge för att få äktenskapet att fungera och till slut är det han som tar steget bort. Han har hittat en ny kärlek och hans fru är övertygad om att hon aldrig kommer att hitta någon ny. Istället försöker hon hitta ett nytt sätt att leva, i en ny lägenhet och med en ny sorts familj.
Det jag tycker mest om med Emma Hambergs skildring av sin förlust och en ny början är kanske hur viktiga hennes vänner är. Det övertygar mig om det jag redan vet att alla människor behöver en egen sfär utanför den gemenskap som äktenskap och familj ger. Vänner som är ens egna och som finns där i vått och torrt. Jag är glad över att ha sådana vänner och även om jag för allt i världen inte vill bli ensam, vet jag att jag skulle klara mig. Det är trots allt en trygghet. Vi kan inte leva med rädslan för att katastrofen ska drabba oss, men säkerställa att den inte förintar oss.
Trots att Resten av allt är vårtkanske var i längsta laget tyckte jag om den. Det är en ganska lugn och stilla berättelse om något väldigt dramatiskt, men en ärlighet som berör. Jag tippar att det blir nästa sommars vanligaste bok på stranden, förutsatt att pocketutgåvan kommit ut då.
Jag har inhandlat två halsband och en nyckelring med budskap som passar mig perfekt. Speciellt “alla sätt är bra utom de som inte är mina” fick maken att asgarva, för jo, jag gör nog helst som JAG vill och definitivt NÄR jag vill. Och lagom, nej det är nog inte ett ord som beskriver mig.
Smolk heter företaget där varorna kan beställas och jag är nöjd, men skulle ännu hellre velat ha dem mindre blanka.
Ett sätt att få igång läsningen av Nobelpristagare är att fokusera på kortare texter och ännu mer effektivt blir det när läsningen behöver ske snabbt på grund av ett läsprojekt på jobbet. De senaste veckorna har jag läst en rad noveller av Nobelpristagare, några ur samlingarna Nobelleroch Fler Nobeller, men också några av de nobelnoveller Novellix gett ut. Vissa av dem kommer jag att använda med mina elever, men inte alla. Mer om det när projektet är genomfört.
De här novellerna har jag läst. Årtalen inom parentes är de år som författaren tilldelades Nobelpriset.
ur Nobeller
“Fadern”, Björnstjerne Björnson, Norge, (1903)
En kort novell om en far som har en son. Novellen har ett lite klurigt slut och jag gillar den skarpt.
“Lögner”, Frans Emil Sillanpää, Finland, (1939)
En vacker text med många naturbeskrivningar och berättelsen om en gosse som upptäcker lyriken eller något helt annat.
“Sill”, Haldór Kiljan Laxness, Island, (1955)
Inte helt lättläst, men intressant om sillens betydelse.
“Den ordsnabbe”, Elias Canetti, Bulgarien/Storbritannien, (1981)
Jag har absolut älskat Nina Bouraoui sedan jag läste den första boken av henne 2010. Det var Kärlekes geografisom handlar om hur en ung man som läst hennes självbiografiska bok söker upp henne och de två inleder ett förhållande. Om det inte hade varit den första boken av Nina Bouraoui jag läste hade jag blivit överraskad, då kärleken hon skriver om oftast handlar om den till en kvinna. Så är det t.ex. i Våra kyssar är avsked och Dockan Bella, som är hennes dagbok och troligen den bok beundraren i Kärlekens geografi läste. Varje bok av Nina Bouraoui är som en pusselbit i det som är hennes liv och senaste boken Alla människor har av naturen ett begär att få vetasitter ihop både med Dockan Bella och Pojkflickan, som handlar om uppväxten i Algeriet och funderingar över huruvida hon är fransk eller alger, flicka eller pojke och inte minst om hon älskar män eller kvinnor.
I Alla människor har av naturen ett begär att få vetamöter vi en 18-årig Nina som bor ensam i Paris. Hon tillbringar mycket tid på klubben Kat, en klubb bara för kvinnor och där iakttar hon de andra gästerna snarare än interagerar med dem. Dessa delar kallas “Bli till” och de berättar om en ung kvinna som försöker hitta sig själv och komma fram till vad kärlek egentligen är för henne. Hon blir vän med Ely och förälskad i Julia, men mest känner hon sig utanför och annorlunda. Hon intalar sig själv att hon inte tillhör någon.
Avsnitten som kallas “Bli till” kombineras med “Minnen” och “Få veta”. De förstnämnda handlar om barndomsminnen, främst från Algeriet och hur hennes familj och äldre släktingar påverkat den hon är idag. Vi får i “Få veta” istället läsa om hur hennes föräldrar träffades, hur Algeriet såg ut när de flyttade dit och hur livet och landet förändrades när Frankrike lämnade.
Alla människor har av naturen ett begär att få vetaär en vacker och känslofylld bok. Jag tycker mycket om de korta textavsnitt grupperade under tre rubriker, som tillsammans ger fler pusselbitar i det pussel som är Nina Bouraoui. Mest intressant var det kanske att läsa om Algeriet, kanske för att det är något jag sällan läser om, men även texterna om den unga Nina som försöker hitta sig själv är väldigt fina. Det är något speciellt att läsa en bok av Nina Bouraoui. Hennes språk är något utöver det vanliga och känslorna beskrivs på ett ovanligt och ibland oväntat sätt. Få författare vågar vara lika ärliga som hon är.
Dags för en söndagssmakbit och idag är det hos Flukten fra virkeligheten som du finner fler länkar till böcker olika bloggare läser just nu.
Camilla Grebe är en av mina svenska favoritförfattare när det kommer till spänningslitteratur och självklart kastade jag mig över hennes senaste bok Skuggjägaren när den kom från förlaget. Jag har nu läst drygt 150 sidor och hunnit träffa tre kvinnliga poliser under tre olika tider och jag gillar verkligen hur Grebe tar oss med på den resa som kvinnor inom polismyndigheten gjort. Mest intressant har det hittills varit att följa Britt-Marie, som under 70-talet väljer bort det förväntade livet som mamma och hemmafru och istället arbetar som polis. Hon får en tjänst som kriminalassistent på våldsroteln, men behandlas definitivt inte med samma respekt som kriminalassistent Rybäck, lika ny och oerfaren som hon, men man och se det gör hela skillnaden. Han bjuds in till chefen Fagerberg och får vara delaktig i utredningar, medan hon får sitta utanför och sköta dokumentation. Självklart längtar hon efter att också tas upp i gemenskapen.
Britt-Marie sneglar på de små lamporna på väggen intill dörren — rött för “upptaget”, gult för “vänta” och grönt för “ledigt”. Den gröna lampan lyser.
I nästa ögonblick upptäcker Fagerberg henne. Hans stenansikte är uttryckslöst när han reser sig upp, går fram till fönstret och möter Britt-Maries blick. Sedan höjer han handen och för en sekund tror hon att han ska vinka åt henne. Hon lyfter sin egen hand till en hälsning, men i nästa ögonblick drar han ner persiennen framför ögonen på henne.
Igår var det 30 år sedan Berlinmuren började rivas och människor fick en möjlighet att ta sig från den östra delen av staden till den västra. I natt var det också 81 år sedan Kristallnatten. Visst är det symboliskt att dessa händelser äkte rum under samma natt.
Jag vill uppmärksamma dessa händelser genom att lyfta en trio filmer som förvisso är gamla, men ack så aktuella.
Goodbye Leninfrån 2003 utspelar sig 1990 i Östtyskland och Alexanders mamma har just vaknat upp ur sitt koma. Under tiden hon varit frånvarande har den tyska återföreningen genomförts. För att hans mamma inte ska bli för chockad över alla förändringar bestämmer sig Alexander för att låtsas att återföreningen inte ägt rum.
Kristallnatten är en del av den så kallade Novemberpogromen då massor av tyska och österrikiska judar arresterade. Så många som 17 000 judar utvisades till Polen 28 oktober samma år. I Warsawas ghetto utspelar sig filmen Pianisten från 2002. En film som bygger på Wladyslaw Szpilmans memoarer.
Självklart måste jag också lyfta fram Himmel över Berlinfrån 1987 regisserad av Wim Wenders med manus av honom och årets nobelpristagare Peter Handke. Filmen handlar om två änglar som betraktar Västberlin. En av dem spelas av Bruno Ganz som också porträtterade Adolf Hitler i den fantastiska Undergången från 2004.
