Vad gör en bok riktigt dålig?

I en artikel i DN avslöjar sju litteraturkritiker vad det är som gör vissa böcker riktigt usla. Teorin är att en bok kan vara bra på olika sätt, men att dåliga böcker är ganska lika. Lite som det där med lycka och olycka enligt Tolstoj, fast tvärtom då. De lyckade böckerna är lyckade på sitt sätt, men de mindre lyckade liknar varandra.

Sju kritiker presenterar sju dödssynder när det kommer till böcker och det fick mig självklart att fundera över vad jag själv anser vara dödssynder. Men först en utvärdering av de sju kardinalmisstagen enligt artikeln.

  1. Bristande trovärdighet, där exempel som det oväntade arvet och det faktum att personer som avskyr varandra inte borde tillbringa flera veckors semester tillsammans. Jag kan hålla med om att det börjar bli rätt tråkigt med alla böcker om ensamma, olyckliga kvinnor som ärver ett hus och sedan hittar ett nytt och fantastiskt liv. Om jag läser en sådan bok handlar det dock oftast om en feelgoodbok och då vet jag vad jag kan förvänta mig, är helt på det klara med vad jag får och kan köpa det. När det gäller personerna som inte gillar varandra, men ändå befinner sig på samma plats kan det i många fall visst vara trovärdigt, speciellt om det handlar om släktingar som inte alltid kan välja bort varandras sällskap. Däremot kan det bli krystat om ingenting är det minsta harmoniskt. Det skulle funka i en pusseldeckare möjligen. Jag håller också med Annina Rabe om att brist på trovärdighet gällande detaljer och dialog är riktigt irriterande.
  2. Korta meningar menar Mikaela Blomqvist är allt för vanligt förekommande i nutida prosa och därmed irriterande. Där kan jag hålla med till viss del och då gäller det specifikt allt för många ofullständiga meningar. Några sådana kan ge snygg effekt, men för många gör texter hackiga och utan flyt. Variation är som alltid bäst och jag kan uppskatta riktigt långa och komplicerade meningar. Det får inte gå till överdrift bara och bli för pretto, för det är också en dödssynd.
  3. Ovidkommande miljöbeskrivningar är något Sara Meidell tycker illa om och jag håller verkligen med. Det är precis som hon skriver att blir långa miljöbeskrivningar som inte fyller någon annan funktion än att författaren ska visa att hen känner till miljön som beskrivs bara irriterande och får mig att börja skumläsa. Riktigt bra miljöbeskrivningar berättar om viktiga detaljer och levandegör på så sätt den värld som boken utspelar sig i. Som med allt annat kan det vara skillnaden mellan en fantastisk bok och en riktigt tråkig sådan.
  4. Klyschor är ofta irriterande, det håller jag med om. Jesper Högström tar till exempel upp den övertydlige karaktären som ska vara samtida, hipp och provocerande och jag kan hålla med om att sådana karaktärer kan vara irriterande. Även här spelar dock bokens genre roll och jag kan köpa klichéer båda gällande miljö och karaktärer mer om det handlar om t.ex. en deckare eller en underhållningsroman. Ofta föredrar jag en kliché framför en karaktär som ska vara så långt ifrån en kliché att det nästan blir mer klichéartat. Som trenden med trasiga, kvinnliga poliser som dricker för mycket. Kanske nyskapande en gång, men ganska tråkigt nu. Det jag har svårast för är stereotyper som baseras på fördomar kring kön, sexualitet och ursprung. Det blir bara dumt.
  5. En översympatisk huvudperson är väl egentligen en fortsättning på förra punkten då karaktärer inte blir speciellt intressanta om de är för endimensionella. En huvudperson som bara är fin, god och sympatisk är verkligen tråkig att läsa om. Värst är det med karaktärer som alltid är positiva och peppiga vad som än händer. Valerie Kyeyune Backström skriver om karaktärer som är mer som en tinderprofil än något annat och ja, sådana klarar jag mig verkligen utan. Jag har också svårt för ovidkommande beskrivningar av karaktärers utseende som bara handlar om att berätta hur perfekta de är. Usch!
  6. Samtidssjukan kallar Emi-Simone Zawal det när författare skriver nästan journalistiskt och lyfter tydliga samtidsmarkörer för att skapa en känsla av aktualitet. Liksom de korta meningarna är den ganska sparsmakade autofiktiva prosan något som verkligen är signifikant för vår tid och liksom Zawal börjar jag bli lite trött på det.
  7. Konstlad dialog är något Carl-Michael Edenborg stör sig på och det gör verkligen jag också. Det handlar dels om att alla karaktärer pratar likadant, vilket Edenborg tar upp, men också när dialogerna blir allt för skriftspråkliga och inte alls låter som något som går att sägas högt. Samtalen blir något annat än samtal. Det får å andra sidan inte gå för mycket åt andra hållet, när varje karaktär har ett nästan överdrivet personligt språk med en massa talspråkselement och svordomar som inte riktigt passar in. Då är det kanske snarare trovärdigheten som brister (se punkt 1) men klart är att det är svårt att skriva riktigt bra dialog och att en dålig dialog kan förstöra hela läsningen.

Mer då? På temat trovärdighet hamnar anakronismer. När karaktärer beter sig och talar på ett sätt som inte stämmer med tiden och platsen där boken utspelar sig. Lika illa blir det när författaren hittat ett par tidstypiska uttryck och överanvänder dem. Det är en hårfin balans mellan autenticitet och totalt fiasko.

Ännu mer trovärdighet och dialog och ett problem som främst finns i böcker där vuxna ska skriva som ungdomar. Många ungdomsboksförfattare är riktigt skickliga på detta, men alla som skriver om ungdomar lyckas inte. Då blir det skämskuddevarning.

Något som verkligen är svårt att skriva och som jag nästan aldrig uppskattar är sexscener. På en bra sexskildring går minst tjugo kassa som antingen är för fyllda med klyschor eller helt enkelt inte speciellt trovärdiga.

Sedan finns det något som stör ihjäl mig och som egentligen handlar mer om redaktörer än författare. Valerie Kyeyune Backström är inne på vikten av att döda sina älsklingar och väldigt ofta går det att stryka delar av böcker. I alla fall de som är tjockare än 300 sidor. Jag är helt allergisk mot böcker som tuggar om och blir provocerad av övertydlighet. Som läsare vill jag inte bli skriven på näsan. Någonting måste finnas mellan raderna.

Slutsatsen är att jag håller med om kritikernas sju punkter, mer eller mindre förvisso och att det som kan ställa till det rejält är för stereotypa karaktärer, sexism, kass dialog, ovidkommande beskrivningar av miljö, utseende eller sex och onödiga upprepningar och förklaringar.

Vad tycker du om dessa sju dödssynder? Finns det annat som kan få dig att lägga ifrån dig en bok?

 

Photo by Roman Synkevych on Unsplash

En styck slottsutflykt

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det måste sägas ha blivit en tradition att vår bokklubb Bokbubblarna har en sommarträff på Tjolöholms slott söder om Göteborg. Mycket handlar om utställningarna som varit där de senaste åren och i år är det kläder från 20-talet som visas upp. Riktigt snygga plagg även för den som är så där lite lagom klädintresserad och såväl slottet som dess omgivningar var som vanligt värt ett besök. I år var trädgården vackrare än jag sett den förut med rosor i olika rosa nyanser och fantastiska planteringar i lila och blått.

Tyvärr var denna julidag en dag som visserligen bjöd på någon solglimt, men mest kall vind och att frysa är inte min grej. Vi åt vår lunch inne och det var trevligt det med!

Boknostalgi: Wild Swans

Jung Changs episka roman Wild Swans: Three Daughters of China kom ut första gången 1991 och översattes till svenska året därpå av Margareta Eklöf. Boken är en självbiografisk berättelse om Changs liv, men också en släktberättelse om tre generationers kvinnor. Chang berättar både sin, sin mammas, sin mormors och dessutom Kinas historia under 1900-talet. Att skriva om Kina är omöjligt utan att skriva om politik och senare skrev Chang också en biografi om Mao Tse-tung tillsammans med sin man Jon Halliday.

Jag läste Wild Swans under en period då jag var väldigt fascinerad av Kina och landets historia, vilket ytterligare förstärkte läsupplevelsen. Om jag ska vara helt ärlig så minns jag inte jättemycket av bokens innehåll, men jag minns att jag tyckte att den var fantastisk. Mamma och mormor läste den också, vilket ledde till intressanta samtal. Vissa läsupplevelser stannar kvar som en känsla mer än som ett innehåll.

I klippet nedan berättar författaren om succéboken som hon började skriva i slutet av 1988 när hon samlade 60 timmar av sin mammas berättelser. Oavsett om boken skulle läsas av någon hade berättelserna fört dem närmare. Nu blev Wild Swans en stor succé som översatts till 40 språk och sålts i 15 miljoner exemplar. I hemlandet Kina är böckerna både hyllade och hatade, speciellt biografin om Mao som verkar vara något extra.

Min mörka Vanessa

Jag tror inte att jag hade läst Min mörka Vanessa om det inte vore för den zoom-cirkel jag är med i. En cirkel med delar av gamla #boblmaf som det självklart är trevligt att hänga med. Igår var jag med för andra gången och samtalet handlade självklart om Kate Elizabeth Russells debut, men också om mycket mer. Berättelsen om Vanessa som utnyttjas sexuellt av sin lärare är mer komplex än andra liknande historier, men även om vi alla tyckte om historien i sig var vi nog ganska överens om att den hade sina brister.

Det är när Vanessa börjar på internatskolan Browick som hon kommer i kontakt med engelskläraren Jacob Strane. Under första året lever hon ett ganska normalt tonårsliv, men när hennes bästa och faktiskt enda vän Jenny träffar sin pojkvän och försvinner mer och mer blir hon helt ensam. Kanske är det därför Vanessa är ett tacksamt offer när Strane börjar med sina närmanden. Hon är femton och han fyrtiotvå när de inleder ett förhållande.

Även som vuxen försöker Vanessa hävda att Strane inte utnyttjade henne, utan att de hade ett jämlikt och kärleksfullt förhållande. När #metoo exploderar många år senare och flera personer träder fram och hävdar att Strane utnyttjat dem vet hon inte längre hur hon ska agera. Vem är hon om den hon kallar sitt livs kärlek egentligen är en pedofil som utnyttjat både henne och andra?

Jag tycker om hur Russells låter oss träffa Vanessa både som ung och som vuxen. Det ger en mer komplex bild av ett förhållande som egentligen är enkelt att definiera som en äldre man som utnyttjar en ung flicka, men som i Vanessas tankar blir något helt annat. När vi diskuterade boken igår fastnade vi i scenen när Vanessa och Strane har sex för första gången och det blir tydligt dels att han vill ha sex med ett barn och inte med en ung kvinna, liksom att Vanessa inte alls tycker om det men ändå verkar vara i behov av hans uppmärksamhet.

Något vi också talade om var hur synen på sexuellt utnyttjande trots allt har förändrats sedan vi var unga på 90-talet. Färre skulle lägga ansvaret på den unga, utnyttjade flickan nu, men ändå är det svårt att avslöja ett sexuellt utnyttjande speciellt när den som utnyttjar står i en maktposition gentemot den utnyttjade. I Vanessas fall handlar det om en elev och en lärare, men det skulle lika gärna kunna handla om en chef och en anställd eller två andra personer som har ett osunt maktförhållande.

Så vad tyckte jag? Det finns mycket i Min mörka Vanessa som jag tycker om, men jag har också några invändningar. Grundhistorien är riktigt bra och jag tycker om att vi får följa Vanessa i flera tider. Jag tycker däremot att vissa delar tuggas om, medan andra inte utvecklas alls. Jag skulle ha velat veta ännu mer om Vanessa och det liv hon levde mellan tiden på Browick och den nutid som skildras. Vissa personer och händelser nämns, som den för detta pojkvännen som rekommenderar henne att gå till en psykolog. Det handlar alltså inte om att boken skulle varit kortare, utan snarare kanske mer komplex. Min mörka Vanessa är trots allt en lyckad debut och jag är nyfiken på vad Kate Elizabeth Russell ska hitta på härnäst.

En stark nolla

Hur ska en ganska oansenlig kille få kontakt med sin hemliga kärlek? Genom att fejka en profil på Instagram. Inte så genomtänkt kanske då Texas, huvudpersonen i Sara Lövestams senaste bok En stark nolla, väljer att byta kön och dessutom sno sin profilbild från en tjej som heter Hilma. Som Amy kan Texas få kontakt med sin drömkille André, men trots att han nu har bättre kontakt med den han är kär i skulle han aldrig våga närma sig honom i verkliga livet. Att komma ut på högstadiet och avslöja sin kärlek för en av skolans mest populära är definitivt ingenting som Texas vågar. Inte så konstigt.

Jag har läst flera av Sara Lövestams ungdomsböcker och tyckt om den, men berättelsen om Texas är nog ändå den finaste hittills. Lövestam lyckas få in en massa viktiga frågor som funderingar kring sexualitet, fejkade konton på sociala medier som får läskiga kommentarer från alldeles för gamla gubbar och inte minst det svåra i att vara sig själv i en värld där normer för hur man ska vara är galet begränsade. Ändå finns det inget undervisande och definitivt inget dömande i boken. Det är en berättelse om hur det kan bli fel, men ändå på något sätt rätt. Texas tar nämligen kontakt med Hilma för att få hjälp att närma sig André och där tar berättelsen en fantastisk och oväntad vändning.

En stark nolla är en riktigt bra bok för unga som tar upp det som är svårt och utan att bagatellisera eller moralisera utan faktiskt erbjuda någon slags väg ut. Jag tycker så väldigt mycket om Texas och hans kamp för att hitta kärleken. Trots en rejäl dos svärta bjuder Lövestam också på en hel del skratt och kombinationen är fantastisk. Jag önskar att många tonåringar får lära känna Texas och att många som har tonåringar i sin närhet också läser om honom. Den åker rätt in på min tipslista med böcker att läsa med ungdomar i skolan.

Goda grannar håller måttet

Egentligen var jag inte speciellt orolig för att mina förväntningar skulle ställa till det när jag läste Mattis Edvardssons nya bok Goda grannar, men visst är det alltid lite läskigt när en succébok ska följas upp. Det kan jag tänka mig att även författaren tyckte. Nu har jag följt Mattias Edvardsson sedan debuten med Dit drömmar färdas för att dö 2012 och han läst och tyckt om allt jag läst av honom. Så jag var aldrig riktigt orolig, bara nästan.

Goda grannar handlar om Bianca och Micke som lämnar Stockholm för en flytt söderut till skånska Köpinge. Huset ligger i ett område där gatunamnet är inspirerade av Astrid Lindgrens värld och flyttar i på Bråkmakargatan där fyra hus delar en gemensam gård. Närmaste grannarna är det äldre paret Gun-Britt och Åke som varje år bjuder in till grannfest, den ensamstående tonårsmamman Jacqueline och den ganska nyss lämnade och numera också ensamstående Ola. Planen är att hålla grannarna lagom nära, men riktigt så blir det inte.

Boken börjar med en olycka och det är Bianca som blivit påkörd. Den som kört på henne är grannen Jacqueline. Därefter turas Mikael, Jacqueline och hennes son Fabian berätta om hur livet varit på Bråkmakargatan sedan Bianca och Mikael flyttade in, men också innan. Dessutom får vi följa dem efter olyckan och får pusselbit efter pusselbit tills händelseförloppet står klart. Faktiskt är det spännande fram till sista sidan, för även om det går att ana hur allt hänger är det inte förrän då som vi verkligen vet.

Ganska snart förstår vi däremot att flytten till Köpinge var något av en flykt. Micke, som arbetar som idrottslärare, hamnade i en olycklig situation på jobbet och behöver börja om. I Köpinge flyter det på lite mer och en av de elever han har mest kontakt med är Fabian, Jacquelines son som minst sagt har det svårt i skolan. För Bianca blir flytten ett nedköp när det kommer till just jobbsituationen. Hon har arbetat som mäklare, men känner inte alls marknaden i Skåne och får ett riktigt skitjobb. Som tur är har grannen Ola kontakter och hjälper henne att få in foten på en större och bättre firma.

Grannar ja, det går liksom inte att komma ifrån dem när man bor så nära som invånarna i de fyra husen gör. Under läsningens gång tror jag mig flera gånger förstå vem det går att lita på och vem som ljuger, men förutsättningarna förändras ständigt och det är en av de saker som gör Goda grannar så bra. Egentligen är det inte främst en spänningsroman, utan främst en relationsroman och den är helt klart fylld med en del minst sagt destruktiva relationer. Mest fastnar jag kanske för Micke, som är rätt hopplös, men kanske på grund av yrkesvalet, intressant att följa. En i grunden snäll kille som ibland är för snäll och dum för att göra vettiga val.

Nu måste Mattias Edvardsson ändå räknas som en riktigt etablerad författare som kan sägas ha en egen stil med sina relationsromaner som innehåller brott om än ej i fokus och pusselbit för pusselbit låter läsaren få veta vad som egentligen hänt. Det är inte poliserna som löser några fall, även om sådana finns med i Goda grannar, utan berättelsen om karaktärerna står i centrum. Läsvärt är det helt klart och mina förväntningar infriades. Edvardsson har skrivit ännu en välskriven och spännande bok med komplexa karaktärer som inte är enkla att varken gilla helhjärtat eller för den delen avfärda.

Boknostalgi: The Buddha of Suburbia

I sommar kör DN Kultur en serie som de kallar “Storverket” om böcker som de anser vara något alldeles extra. Jag har botaniserat i bokhyllan och planerar en liknande serie som jag valt att kalla “Boknostalgi”. Kanske inte nödvändigtvis de objektivt bästa böcker jag läst, men sådana som påverkat mig och som jag minns många år efter jag läst dem. Först ut är en bok som jag läste i början av 90-talet. The Buddha of Suburbia var Hanif Kureishis debut och kom ut 1990. Han tilldelades the Whitbread Award för bästa debut och boken blev 1993 tv-serie med Naveed Andrews i huvudrollen som Karim Amir.

Karim är en tonåring uppvuxen i London och han är engelsman, men ändå inte. Han drömmer om att bli skådespelare och arbetar på två olika teatrar. Där lär han känna fler londonbor av olika ursprung. Engelsmän, men ändå inte.

David Bowie gjorde musik till tv-serien och för mig blev boken och serien ett uppvaknande. Även om boken utspelade sig i slutet av 70-talet blev det tydligt hur svårt det är att höra till om man inte tillhör normen och Karim bryter mot normerna på många olika sätt.

Om en mormor

Min mormor Siv föddes 6 april 1927 och växte upp i Mölndal. Hennes föräldrar Rut och Erik hade båda många syskon, men skaffade själva bara ett barn och hon fick alla möjligheter en flicka på den tiden kunde få. Mormor var så stolt över sin utbildning och att hon tagit studenten. Hon gick på Burgården, precis som jag. Mest var hon nog stolt över sina kunskaper i engelska och jag lånade henne böcker en bit efter 90-årsdagen.

Både mormor och morfar har varit en stor del i mitt liv, kanske för att mamma var deras enda barn och jag och syrran deras enda barnbarn. Vi har varit mycket hos dem som barn, rest en del och dessutom var mormor och morfar en självklarhet på fester även när jag flyttat hemifrån. De hade ingenting emot att trängas i min lilla etta för att fira födelsedagar tillsammans med mina vänner och umgicks mer än gärna med “ungdomarna”. När jag och maken gjorde en långresa under ett halvår för tjugo år sedan mötte mormor, morfar, mamma, pappa och min syster upp oss i Thailand för att fira mammas femtioårsdag. Senaste resan vi gjorde ihop var för drygt tio år sedan då vi var i Egypten och firade mormor och morfars 60-åriga bröllopsdag.

Mormor var en kvinna som visste vad hon ville. Envis som synden var hon och såg ibland livet i svart, men hon var också glad, rolig och alltid omtänksam. Lite drama orsakade hon ibland, som när hon drabbades av total 40-årsångest och istället för att bjuda släkten på fint kalas köpte en massa småkakor och bjöd på kaffe. “Hon är besvärlig, Siv”, sa hennes moster Sara ibland och med det tror jag hon menade att mormor gjorde som hon ville. Hon var aldrig hemmafru, trots att 50-talsnormen var sådan, utan arbetade hela sitt liv även när mamma var liten. Jobbet på Skandia var viktigt för henne och när jag gick på högstadiet fick jag vara med henne under två veckor då jag hade prao.

Min mormor Siv är en av mina stora förebilder just för att hon gått sin egen väg. Hon och morfar ett av de mest jämlika äktenskap jag sett, vilket säkert var ett av skälen till att de hann vara gifta i mer än 70 år. Den ensamhet och sorg han känner nu kan jag bara föreställa mig. Hade mormor fått bestämma skulle hon förblivit ung. Att bli gammal var ingenting hon tyckte om, även om alternativet självklart varit sämre. “Jag fattar inte vad det är för kärring i spegeln, usch”, kunde hon utbrista när hon såg sig själv. Det är därför jag valt en bild av en ung mormor till det här inlägget. Det var den hon ville vara. Själv tyckte jag allt att hon var tjusig in i det sista och att hon var över nittio hade ingen kunnat tro förrän det sista året.

I mars, precis i inledningen av coronapandemin, drabbades min mormor av lunginflammation. Ingen trodde att hon skulle klara det, men hon överlevde mot alla odds. Sedan dess har vi knappt kunnat träffa henne på grund av besöksförbudet. Bara vinkat på håll några gånger och mamma har träffat henne genom besöksskärm. I torsdags ringde de från boendet och berättade att hon blivit sämre. Mamma, jag och min syster fick vara hos henne och hon vaknade till ibland och log. Prata var jobbigare. Extra glad blev hon kanske när “hennes” personal kom och det kändes fint. En av sköterskorna ursäktade sig lite och sa att vissa anhöriga kan bli ledsna när de äldre blir gladare när de ser personalen, men jag tycker tvärtom att det känns skönt att veta att mormor bott på ett ställe där hon trivdes och kände sig trygg. På natten vakade personer hon kände väl och när hon somnade in igår på morgonen var hon inte ensam.

Det är inget höjdarår det här direkt. Mamma betalade räkningen till begravningsbyrån i torsdags för pappas begravning. Nu är det dags att boka ännu en. Människor stannar i minnet på olika sätt. När jag tänker på mormor hör jag henne säga “Hello Linda” på brittisk engelska. Jag hör henne också småsjunga på någon gammal låt, kanske “Fly me to the Moon”. Kanske skulle hon titta lite extra på mina naglar och påpeka att de borde fixas och sedan hällt upp en glas vin, skålat och frågat om jag läst några bra böcker det senaste.

Min syster, seriemördaren

När Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite nominerades till Women’s Prize for Fiction förra året och tog plats på den korta lista, tänkte jag att jag skulle läsa den direkt. Sedan kom det som vanligt annat emellan och när flera bloggare skrev lite ljumt om den hamnade boken längre ner i prioriteringslistan. Detta tills jag började leta böcker från olika länder till min sommarläslista och när jag väl började läsa kunde jag inte sluta.

Min syster, seriemördaren handlar om systrarna Kodera och Ayoola som båda är vuxna, men fortfarande bor hemma hos sin mor. Medan Kodera är den äldre och definitivt den ordentliga är Ayoola friare, vackrare och definitivt mer egoistisk. Det är också Ayoola som är seriemördaren och boken börjar när hon ringer sin syster för att få hjälp att dölja sitt tredje mord.

Inledningsvis är Min syster, seriemördaren en ganska typisk spänningsroman om än i en för genren ovanlig miljö, men snart utvecklas den till något mycket mer. Briathwaite skildrar de strikta könsroller som råder i Nigeria och de olika förväntningar som råder gällande män och kvinnor. Systrarna, deras mor och hushållerska bildar ett slags kvinnokollektiv och det är tydligt att livet utan en make och far på många sätt är enklare. Relationen mellan Kodera och Ayoola är komplicerad. Visst älskar Kodera sin yngre syster, men hon är också ganska irriterad på henne och riktigt illa blir det när Ayoola börjar dejta en läkare på sjukhuset där Kodera arbetar. En läkare som Kodera själv länge varit förälskad i.

Jag var inte beredd på hur mycket jag skulle tycka om Min syster, seriemördaren och egentligen kan jag inte riktigt förklara vad det är som gör att jag blir så berörd. Kanske handlar det om det oväntade i att det som börjar som en thriller visar sig ha så mycket mer under ytan. Oyinkan Braithwaite har skrivit en lättläst och på många sätt underhållande roman, som också har en svärta och ett oväntat djup som jag verkligen berördes av. En spännande debut av en författare som förhoppningsvis kommer att skriva mycket mer.

The Plot Against America

Det är mer än tio år sedan jag läste Philip Roths kontrafaktiska roman Konspirationen mot Amerika om hur den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh ger sig in i politiken och håller tal som tydligt förklarar att det inte handlar om att välja mellan honom och den sittande presidenten Franklin D. Rooseveld, utan mellan honom och krig. Det är som att det amerikanska folket glömt att Lindbergh är vän med Göring och han döljer sina mer kontroversiella åsikter väl.

Nu har boken blivit tv-serie med bland andra Winona Ryder, som spelar Philips moster Evelyn och den sänds på HBO. Skaparen är Ed Burns, som också ligger bakom bland annat The Wire. Bland skådespelarna märks också John Turturro som rabbinen Lionel Bengelsdorf, en varm anhängare av Lindbergh trots sitt ursprung och antingen tror han på det, eller så ljuger han medvetet, när han menar att Lindbergh aldrig sympatiserat med Hitler. Lindbergh själv spelas av Ben Cole och har en ganska tillbakadragen roll. Sanningen är att han inte behöver göra så mycket själv, istället får han andra att jobba för honom

När boken och serien inleds är året 1940 och den unge, judiske Philip bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Hans föräldrar är anhängare av den sittande presidenten och framför allt fadern blir väldigt provocerad av Lindbergh och hans tal bestående av 41 ord som han håller om och om igen i den kampanj som går ut på att han flyger till en plats, håller ovan nämnda tal och sedan flyger vidare.

Ingen tror egentligen att Lindbergh ska vinna över Rooseveld, men hans kampanj är framgångsrik och att den kände rabbinen Bengelsdorf aktivt stödjer hon har säkert betydelse. Som Philips pappa säger blir det nu fritt fram för alla amerikaner att rösta på Lindbergh utan att behöva riskera att kallas nazister. Det har ett mäktigt, judiskt alibi sett till. Valdeltagandet blir rekordhögt och snart står det klart att Charles A. Lindbergh är USA:s 33:e president.

Inledningsvis är serien väldigt långsam och faktum är att jag, första gången jag försökte, knappt kom igenom första avsnittet. Vid andra försöket gick det bättre och jag dras med i den långsamma, men ändå tydliga förändringen av USA. Presidenten må göra allt för att få det att verka som att den enda anledningen till relationerna till Tyskland är att undvika krig, men det blir mer och mer tydligt att judar snart inte har samma rättigheter i landet. Philips pappa kämpar för att göra sin röst hörd, men det är tydligt att Lindberghs anhängare är många och att de delar hans syn på judar, trots att detta sällan är uttalat.

Idag är det den fjärde juli, USA:s nationaldag och det är just nu extra viktigt att se hur en demokrati med fel ledare i små, små steg kan bli något annat än ett land för alla. Philips moster Evelyn får representera den naiva som tror på det hennes älskade rabbin Lionel Bengelsdorf kommer att inte bara se till att USA inte behöver kriga, utan också rädda de amerikanske judarna. Hon vill inte se den rasism som växer runt henne och så länge hon själv klarar sig fint finns det ingen anledning att vara orolig. Så tänker hon tills det är för sent.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: