Månad: december 2019

Hästpojkarna

Hästpojkarna av Johan Ehn handlar om Anton som just tagit studenten och fått ett jobb inom hemtjänsten. En av hans brukare är Alexander Kovac en äldre man från Tjeckoslovakien, som slutat prata och som vägrar lämna sitt kök. Efter några besök börjar han kommunicera med Anton genom att slå sin käpp i golvet och mellan den yngre och den äldre mannen växer en märklig vänskap fram.

Parallellt med berättelsen om Anton och hans jobbrelation till den äldre mannen, som senare utvecklas till något mer, får vi reda på hur Alexanders tidigare liv varit. Som barn kallades han Sasha och växte upp på ett barnhem tillsammans med sin bästa vän Janek. På barnhemmet får de träna gymnastik, något som de ska visa sig få stor nytta av. Efter en konflikt rymmer de två pojkarna och efter att ha visat ett hästtrick för en cirkusdirektör, får de jobb på hans cirkus. När 30-talet kommer och Hitlers makt ökar blir det svårare för dem att leva det liv de vill.

Hästpojkarna är en bok jag verkligen vill älska och berättelsen är på många sätt fantastisk. Tyvärr stör jag mig stundtals på det lite predikande och övertydliga sättet att berätta, som gör att jag som läsare känner mig lite idiotförklarad. Det är en viktig historia Johan Ehn delar med oss och jag förstår att det ligger en hel del research bakom den. Inte konstigt då att det ibland blir lite väl undervisande. Samtidigt är boken inte skriven för mig, utan för en annan målgrupp och jag har bett några elever att läsa och återkoppla. Mycket troligt dras de med i den spännande historien utan att vara den gnälliga tanten jag tycks ha blivit. Hur som helst har Alexander stannat kvar i mina tankar flera veckor efter läsningen och det är trots allt ett väldigt bra betyg.

Århundradets kalender del 5

Maria Ernestam är en av mina absoluta favoritförfattare och hennes bästa bok är Busters öron som gavs ut 2006. Vi får möta Eva som på sin 56-årsdag får en dagbok av sitt barnbarn. Den får henne att tänka tillbaka på sitt liv och vi läsare får ta del av de händelser som format henne. Busters öron tillhör kategorin “böcker som jag älskat så mycket att jag inte vågar läsa om dem”, men någon gång ska jag ändå försöka våga mig på en omläsning. Det behöver dock vara under perfekta läsförhållanden och sådana uppenbarar sig sällan. Hur som helst är Maria Ernestam fantastisk och jag skulle lätt kunna ha med fler av hennes böcker i den här kalendern, men har begränsat mig till en bok per författare. Tyvärr tillhör även hon gruppen författare jag lite tappat bort och förutom att jag läste hennes charmiga julbok förra året har jag flera av hennes senaste böcker olästa. Det måste åtgärdas.

My bloody Valentine

Delphine och Paul är ett par och försöker nu sammanföra sina barn för att kunna bli en familj tillsammans. För Delphines tonårssöner Esteban som är 17 och Sascha som är 14, är det faktum att modern har en ny kärlek inget komplicerat, vilket säkert har att göra med att deras föräldrar inte var tillsammans då Delphine träffade Paul. Paul å sin sida var gift med Isa när han förälskade sig i Delphine, som var lärare där dottern Émile tog teaterlektioner. Att han valde Delphine och lämnade sin fru och dotter, gör självklart situationen komplicerad och Émile som tyckte om Delphine som lärare, klarar verkligen inte av henne som styvmamma. Planen är att Delphine och Paul ska flytta ihop och att Émile ska bo växelvis hos dem och sin mamma, men först är det dags för semester. Paul har hyrt ett hus på Korsika tillsammans med sina vänner Véronique och François och under fyra veckor ska de vara där tillsammans med alla barn. Véronique och François har två tonårssöner Quentin och Baptiste och dessutom ska Quentins flickvän Valentine följa med.

Bara tanken på att tillbringa fyra veckor med en annan familj och dessutom personer som du inte känner, men som känner din mans förra fru, ger mig rejäl ångest. Delphine har det inte lätt och anstränger sig hur mycket som helst för att stämningen ska bli mindre stel. Värst är det att Émile ignorerar henne och till och med blir riktigt elak ibland, men det är också svårt att lära känna Véronique. François, som är en av Pauls äldsta vänner, är mer okomplicerad, men trots allt är det som att Émiles mamma Isa är ständigt närvarande. Självklart vill en liten flicka ha kontakt med sin mamma under en så lång semester och självklart är det svårt för en mamma att inte träffa sin dotter på fyra veckor, när hennes man dessutom just lämnat henne. Förutsättningarna för en lugn och skön semester finns verkligen inte. De fem tonåringarna verkar dock ha en riktigt bra resa. I centrum av de fyra grabbarna finns Val, som njuter av all uppmärksamhet hon får. Att helt fokusera på Quentin räcker inte och svartsjukan är ett faktum.

Vi vet redan från början att något har hänt Esteban. Att han är försvunnen. Vad som hänt får vi inte veta förrän långt senare och även då är det lite oklart. Egentligen tycker jag mer om relationsdramat än spänningsmomentet, som förvisso får ta ganska lite plats. My bloody Valentine av Christine Détrez är en välskriven roman om en resa som verkar rätt gräslig och som väcker en hel del obehag hos mig.  Ön, huset, den påtvingade gemenskapen gör mig illa till mods och den klaustrofobiska stämningen är skickligt skildrad.

Århundradets kalender del 4

Kanske är Black Swan den mest obehagliga film jag sett. Berättelsen om balettdansöserna Nina och Lily som konkurrerar om att bli prima ballerina i ett balettsällskap i New York när den tidigare tvingats gå i pension. När Svansjön ska sättas upp får Nina huvudrollen, men den nya dansösen Lily är ute efter hennes jobb. Det här är en fantastisk film som jag aldrig, aldrig skulle orka se om. Att se Black Swan är nämligen en fantastisk, men otroligt känslomässigt krävande uppgift. Fantastiska skådespelarinsatser, vacker musik och ett väldigt hemskt innehåll.

Black Swan är regisserad av Darren Aronofsky, som nominerades till en Oscar för Bästa regi 2011. Totalt fick Black Swan fem nomineringar och Natalie Portman vann mycket välförtjänt en för Bästa kvinnliga huvudroll.

Århundradets kalender del 3

Dags för dag tre i Århundradets kalender och ännu en bok. Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda är en berättelse om utsatthet, men också om gemenskap. Den är också så fransk som en bok kan bli och har faktiskt blivit till en riktigt bra och väldigt fransk film med fantastiska  Audrey Tautou i rollen som Camille, som helst av allt vill försvinna, men räddas av den mycket specielle Philibert de la Durbellière. Han tar med henne hem till lägenheten han delar med den buttre kocken Franck och ger henne en plats att landa på.

Tillsammans är man mindre ensam kom ut 2004 och var den näst mest sålda boken i Frankrike det året efter Da Vinci-koden. På svenska gavs den ut för första gången 2005. De senaste åren har jag helt tappat bort Anna Gavalda, men kanske är det dags att återupptäcka henne.

Har ni läst hennes senaste böcker?

Det går inte så bra nu

Den soppa som är Svenska Akademien tycks definitivt inte klarna, eller reda sig eller vilken metafor som nu är att föredra om någon metafor ska användas. Snarare smakar den allt sämre. Igår meddelande nämligen två av de externt utsedda ledamöter i Nobelkommittén att de avgår. Såväl Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström anger skäl för sin tidiga avgång som sker efter halva tiden av det tvååriga uppdrag de fått, men kan inte säga så mycket av hänsyn till den sekretess kring samtalen om och valet av pristagare står under. Båda tycks dock missnöjda med sin roll i den nya Nobelkommittén och det verkar ha kostat mer än det smakat. Sundström är också tydlig med att valet av Peter Handke och det faktum att Svenska Akademien förmedlat att litteratur står över politik inte är något hon kan stå för.

Jag ska erkänna att jag inte är överraskad. De två nu avgående ledamöterna är de jag haft störst respekt för och jag kan förstå om de inte kan ställa upp på vissa ganska märkliga beslut som tagits och inte heller accepterar att finnas med som ett alibi utan reellt inflytande. Förändringsarbetet går helt enkelt för långsamt och i SvD påpekar Leandoer att ett år i hans liv är långt, medan det för Nobelkommittén är ingenting. Som enskild person har han inte tålamod med en väldigt långsamma förändring som kanske krävs när en institution ska moderniseras. Han lyfter också fram att det uppdrag han fått som extern ledamot skiljer sig väldigt mycket från ett vanligt juryuppdrag och jag kan tycka att förändringen och moderniseringen av Svenska Akademien också borde handla en hel del om insyn. Klart är att insyn inte alls är akademiledamöternas kopp te. Per Wästberg säger till DN att han vill att modellen med externa ledamöter ska läggas ner med argumentet att de nyligen invalda inte har en chans att sätta sig in i de nominerade författarna lika grundligt. “Vi som suttit i kommittén länge har ju fördjupat oss i författarskap i många år. Jag har läst Handke och yttrandet mig om det i tio års tid i rad och om Olga i sex års tid”, säger Wästberg och menar att det är omöjligt för de externa ledamöterna att komma ikapp. Samtidigt var de eniga i valet av de två pristagarna, något som trots allt inte får glömmas bort. Vi kan inte heller ha ledamöter som avgår varje gång valet inte faller dem i smaken, men det är å andra sidan inte första gången. Jag respekterar Sundström och Leandoer för sina beslut, som mer än annat visar att de har integritet.

Hur många fler bakslag har Svenska Akademien råd med? Den frågan ställs i DN:s artikel om avhoppen och det är sannerligen en relevant fråga. Jag tror inte ett dugg på Wästbergs lösning att låta allt gå tillbaka till det gamla, för som Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten påpekar tar alla andra Nobelkommittéer hjälp av externa sakkunniga och att Svenska Akademien inte vill göra det säger mer om dem än de externa ledamöterna. Problemet är kanske att Svenska Akademien gärna fortsätter att jobba i det dolda för att på så sätt slippa ifrågasättas, men med allt som hänt de senaste åren är det tydligt att ett sådant agerande inte längre accepteras. Dessutom är det som Björn Wiman skriver att Svenska Akademien behöver göra upp med sin världsfrånvända syn på litteratur och inse att de kanske inte står för den överlägsna kulturella bildning som de så gärna vill göra. Om Nobelpriset ska överleva som ett litterärt och prestigefyllt pris som författare blir hedrade av att tilldelas och som läsarna respekterar måste Svenska Akademien en gång för alla kliva in i det århundrade som snart är tjugo år gammalt. Då duger det inte att prisa författare med tvivelaktiga åsikter och försvara det med att litteraturen står över politiken, för även om de aderton inte förstår det, så gör alla andra det. För mig är det ofattbart att de tog beslutet att ge Nobelpriset i litteratur 2019 till Peter Handke. Att de gör det just nu, efter alla skandaler som varit visar precis hur världsfrånvända de är. Vi kan inte ha ett Nobelpris som mer och mer för tankarna till Kejsarens nya kläder. Det är dags för Svenska Akademien att inse att kejsaren är naken.

 

Foto: Staffan Löwstedt

Yesterday — en charmig film

Yngste sonen har pratat om att han vill se filmen Yesterday och när vi var ensamma i helgen passade vi på. Vi fick två timmar charmig underhållning och bra musik, även om ungen kanske inte var jätteimpad av att jag nynnade med (och då var jag ändå diskret).

Yesterday handlar om den misslyckade musikern Jack Malik, som egentligen är musiklärare, men trots en obefintlig karriär ändå valt musiken, ett extra jobb i en mataffär och ett rum hos sina föräldrar, framför att undervisa och tjäna pengar. Hans bästa vän Ellie, som också är också hans manager och hans största fan, jobbar kvar på skolan som mattelärare.

Efter en spelning släpper Ellie av Jack vid hans cykel och på väg hem händer något mycket märkligt. Under 12 sekunder försvinner all elektricitet över hela världen och samtidigt krockar Jack med en buss. Tala om ett riktigt “inget ont som inte har något gott med sig” när den tandlöse och skadade Jack kommer tillbaka från sjukhuset, träffar sina vänner som ger honom en ny gitarr, spelar Yesterday som absolut ingen av vännerna har hört. När Jack söker efter The Beatles på internet får han bara upp en massa bilder på skalbaggar och ingen verkar heller ha hört talas om Eleanor Rigby eller Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Fler saker har försvunnit, som coca cola, men det är The Beatles utradering från allas minnen som är det Jack fokuserar på. Problemet är bara att varken text eller musik går att få tag på, så det gäller att leta i minnet.

Några låtar läggs ut på nätet och Jack får vara med i en lokal tv-show där han presenteras som den sjungande lagerarbetaren. Strax därefter blir han uppringd av någon som säger sig vara Ed Sheeran och är självklart säker på att det är hans kompis Nick som driver med honom. När det ringer på dörren sent en kväll är det verkligen Ed Sheeran som står där och han bjuder med Jack till Moskva, där han ska vara förband. Självklart spelar han då Back in the USSR, som Sheeran gillar, men tycker är väldigt gammaldags. Publiken älskar honom däremot, men det är en av dem som verkar känna igen låten extra mycket.

Spelningen i Moskva blir Jack Maliks genombrott och Ed Sheerans manager tar honom under sina vingar. Nu ska ett varumärke byggas och Jack reser till LA tillsammans med sin lätt misslyckade vän Rocky för att bli rockstjärna. Ett framgångsrikt liv i sus och dus väntar, eller? Budskapet är självklart att framgång inte automatiskt ger lycka, något som också bekräftas i filmens kanske finaste scen, där Jack möter en av sina förebilder som levt en enkelt liv med kvinnan han älskar.

Yesterday är en riktig må-bra-film. Skådespelarna är fantastiska in i minsta biroll och både sonen och jag njöt av den brittiska engelskan och det roliga manuset. Richard Curtis kan verkligen konsten att skapa mänskliga karaktärer. Himesh Patel som spelar Jack Malik gör det bra, men ännu charmigare är Lily James som Ellie. Roligt också att se äkta paret Sanjay Bhaskar och Meera Syal från fantastiska Curry nam nam som Jack Maliks föräldrar. De som inte orkar höra mer än några takter av Hey Jude när deras son spelar den för dem, men sedan självklart är väldigt stolta över att vara de första som hört denna megahit vars titel Ed Sheeran ändrar till Hey Dude.

Jag kan varenda låt av The Beatles, sonen har hört väldigt få, men vi gillade båda två filmen. Yesterday är en mysig familjefilm som passar perfekt att se tillsammans. Kanske under julledigheten?

Århundradets kalender del 2

Det går inte att gå förbi serien som format mångas tv-liv under 2000-talet, så även mitt även om jag såg den kanske sist av alla. Gilmore girls sändes i sju säsonger mellan 2000 och 2007 och är en serie om allt och inget. Mycket kaffe, många stickade tröjor, många samtal och många böcker. Den följdes sedan av en rad serier som utspelar sig i amerikanska småstäder, där Hart of Dixie (2010-2015) kanske är min favorit.

Gilmore girls om den ensamstående mamman Lorelai Gilmore och hennes dotter Rory i den lilla staden Stars Hollow, Connecticut är varm och trevlig, vilket ofta är det jag söker i en tv-serie. Fortsättningen Ett år med Gilmore Girls från 2016 hade jag däremot klarat mig utan. För även om det var småroligt att få veta hur det gått för alla hade de kanske mått bäst av att få förbli unga.

Världens historia

Idag såg jag och maken Världens historia av och med Özz Nujen och Måns Möller. En humorshow om den historia som inte alltid får plats i skolan, eftersom fokus så ofta ligger på vita män i Europa och senare USA. Egentligen är showens affisch lite missvisade, för även om Cleopatra finns med på ett hörn gör Elisabeth I det inte. Den historieundervisning som paret bjuder på startar för läge sedan när människan som vi känner henne utvecklades i östra Afrika och därefter spreds över världen. Vi får en genomgång av de tidiga högkulturerna och de stormakter som fanns före det Europa vi lever i nu växte fram. Dialogen är rapp och blir något av ett humor-battle där Nujen och Möller turas om att berätta om historiska händelser, blandat med en hel massa annat. Som vanligt driver de både med sig själva och varandra och det märks att de känner varandra väl och gillar att stå på scenen tillsammans.

Så vad tyckte jag? Skrattmusklerna fick verkligen jobba, det är helt klart. Jag gillade också den historiska vinkel Nujen och Möller har valt, men hade önskat att de vridit ännu mer på det faktum att den historia vi läser i skolan är ett urval och att urvalet rent historiskt gjorts av män. Jag jobbar hårt med att ge mina elever en mer komplex bild av historien och en förståelse för att det inte finns en sanning, utan att vi rent traditionellt valt den som passat oss (eller i alla fall de som styrt) bäst. Jag är ändå glad över att en show om historia gör succé och tycker om hur Nujen och Möller lyckas både undervisa och underhålla. Extra plus också för den (typ) snygga dansen.

Århundradets kalender del 1

Dags för första inlägget i min kulturella kalender som fokuserar på de två första decennierna av 2000-talet. En kalender som jag (ödmjukt) döpt till Århundradets kalender. Mest blir det inlägg om böcker, men inte bara. Just idag är det dock läsningen som får stå i centrum och en riktig läsupplevelse som stannar kvar.

Att läsa Ett litet liv, Hanya Yanagihara var smärtsamt. Boken som kom ut 2015 är en av de böcker som “alla” har läst, men inte en bok som älskas av alla. Den är tjock och den är en orgie i självhat och ångest, men den är också berättelsen om vänskap och kärlek av sällan skådat slag.

Så här skrev jag om boken när jag läste den 2017:

“Det börjar som en ganska vanlig historia om vänskap. JB, Malcolm, Willem och Jude träffas på universitetet och följs sedan åt. För Jude är de hans första riktiga vänner och de betyder massor. Ändå är det ingen okomplicerad vänskap, för vilken vänskap är sådan, men de finns kvar i varandras liv då de efter studierna bosätter sig i New York.”

När vänskap mellan män skildras tillåts karaktärerna sällan dela stora känslor och lika sällan visar de sig svaga. Hanya Yanagihara kör istället extra allt gällande känslorna, inklusive de som nästan känns förbjuda. Ett litet liv är en helt fantastiskt bok som jag aldrig kommer att glömma.

 

 

%d bloggare gillar detta: