Månad: juli 2020

Säg nåt då!

Säg nåt då av Ida Ömalm Ronvall handlar om Adrian som haft en oväntat bra sommar mellan åttan och nian, men när höstterminen börjar sjunker hans position i hierarkin verkligen till noll. Emma som är hans enda vän och som han varit på språkresa med under sommaren har fått pojkvän och nya vänner. Att hänga med Adrian och samtidigt behålla sin nyfunna status är en omöjlighet och hon meddelar att de måste sluta umgås. Det är ett år kvar i grundskolan och sedan ska Adrian äntligen få börja på estetiska programmet och förhoppningsvis träffa likasinnade. Allt går nu ut på att överleva, men det är lättare sagt än gjort. Att vara helt ensam är tungt.

När Adrians mormor dör blir hans morfar lika ensam och mellan honom och barnbarnet växer en ny slags relation fram. De spelar Wordfeud och umgås via den iPad som Adrian hjälpt sin morfar att hantera. När höstlovet närmar sig ber Adrian sin mamma om att få åka till sin morfar i Luleå och hälsa på. Hon blir överraskad, men protesterar självklart inte. För Adrian handlar det om att komma bort, men också om att få lära känna sin morfar bättre och de får en trevlig vecka tillsammans. Bäst under veckan är ändå att Adrian träffar Vega under en lovaktivitet på biblioteket och inser att det kanske finns i alla fall någon som faktiskt kan tycka att han är värd att hänga med.

Säg nåt då är en fin bok om att överleva ensamhet och våga söka gemenskap. Bäst tycker jag om relationen mellan Adrian och hans morfar, men det finns många andra relationer i boken som är värda att följa.

Solsken och parmesan

Solsken och parmesan, jo det är något att längta efter och det räcker att titta på omslaget av Emma Graves för att bli i alla fall lite gladare. Christoffer Holsts nya bok innehåller båda sakerna och dessutom en massa mat och vin, mer eller mindre trasiga relationer och en planerad resa till Italien. Huvudpersonen Rasmus är en före detta dansbandssångare som i satt livet på paus. Han har en alldeles för snäll syster som utan att protestera nämnvärt har låtit honom bo hos henne i flera år för att han ska komma över sitt ex. Snart är han en inventarie som växt ihop med soffan och det är hög tid att han tar tag i sitt liv. Visst är systern Carina av den vänligare sorten, men nu börjar även hon tycka att det är dags. Det är därför hon övertygar Rasmus att han ska följa med henne på en matlagningsresa till Toscana, trots att han inte alls är någon fena på matlagning. Hon behöver sällskap och han är skyldig henne minst en tjänst.

Hilda är kock på en förskola, men drömmer om att få använda sina kunskaper i matlagning på ett helt annat sätt. Resan till Toscana är en dröm som går i uppfyllelse och hon har sett fram emot det längre, länge. Kanske är det också hon som blir mest besviken när det på flygplatsen visar sig att resan inte kommer att bli av. Om Solsken och parmesan hade utspelat sig 2020 skulle det vara lätt att skylla på pandemin och hålla gästerna hemma. Nu är det istället ett nedbrunnet pensionat som gör att matresan till Toscana raskt förflyttas till det lite mindre exotiska Öregrund. Kursledaren Paula gör sitt bästa för att de få återstående deltagarna ska känna sig hemma och faktiskt är det ju så att maten ändå ska stå i centrum. Mycket mat blir det även i Öregrund.

Christoffer Holst tillhör de ganska få författare som verkligen kan skriva en trovärdig och dessutom väldigt rolig dialog. Jag småfnissar en hel del under läsningen och det är så himla skönt med en helt avslappnad och rapp dialog där det faktiskt känns som att karaktärerna pratar med varandra. Holsts styrka ligger just i karaktärerna och han låter dem visa både sina bra och dåliga sidor. Mest tycker jag om hur han får de ganska trasiga individerna att faktiskt hitta någon slags mening med livet, utan att det blir smörig självhjälpsbok av det hela. I dessa rätt deppiga pandemitider är det rätt skönt att både läsa om människor som lyckas hitta en gemenskap, men också att få ett bevis på att en inställd resa faktiskt kan leda till något ganska trevligt.

Solsken och parmesan är en perfekt bok att läsa när sommaren regnar bort och både solen och de varma kvällarna lyser med sin frånvaro. Det blir inte varmare ute, men väl i hjärtat och det räcker en lång väg. Jag tycker väldigt mycket om att läsa om kanske främst Rasmus och Hilda, men även de andra karaktärerna är trevliga bekantskaper. I slutet blir det lite för mycket extra allt, men det köper jag utan problem. När det är så här trevligt och charmigt kan det aldrig bli för mycket av det goda.

The Booker Dozen 2020

Man Booker Prizes långa lista presenterades igår och den består som alltid av 13 titlar utgivna i UK eller Irland mellan 1 oktober 2019 och 30 september 2020. Författarens ursprung har ingen betydelse, men boken ska vara skriven på engelska. Totalt har juryn valt mellan 162 titlar.

Följande titlar återfinns på listan:

The New Wilderness av Diane Cook (Oneworld Publications)

En bok om en mors kamp för att rädda sin dotter i en värld påverkad av miljöförstårelse. Det låter som en spännande bok, men författaren är helt okänd för mig, trots att hon är långt ifrån debutant.

This Mournable Body av Tsitsi Dangarembga (Faber & Faber)

This Mournable Boy utspelar sig i Harare och vi får följa huvudpersonen Tsitsi Dangarembga som bor på ett slitet vandrarhem och hoppas på ett bättre liv. Boken har blurbats av en rad kända författare och låter som en bok som kan passa mig.

Burnt Sugar av Avni Doshi (Hamish Hamilton, Penguin Random House)

Burnt Sugar är Avni Doshis debutbok där hon undersöker förhållandet mellan mor och dotter. Huvudpersonen Tara flydde ett olyckligt äktenskap som ung, men har nu blivit gammal och börjar bli virrig och glömsk. Beskrivningen av boken säger väldigt lite, men jag är trots det lite nyfiken.

Who They Was av Gabriel Krauze (4th Estate, HarperCollins)

Who they was är brittiska Gabriel Krauzes autofiktiva debut om sitt liv som gängmedlem. Det kan vara något för mig, men beskrivningarna är ganska korta och den släpps inte förrän i september.

The Mirror & The Light av Hilary Mantel (4th Estate, HarperCollins)

Tredje delen i Mantels historiska trilogi är också nominerad till Women’s Prize for Fiction och jag blir förvånad om den inte vinner minst ett av dessa två priser. Inte för att jag läst och kan ge något expertutlåtande, utan för att alla verkar tokälska Mantels böcker. Någon gång ska jag läsa, men inte just nu.

Apeirogon av Colum McCann (Bloomsbury Publishing)

Colum McCann är en hyllad författare som jag faktiskt inte läst något av. Senaste boken Apeirogon handlar om Bassam, som är palestinier och Rami som är israel och båda påverkas av konflikten där de bor. Kanske är det dags att upptäcka McCann.

The Shadow King av Maaza Mengiste (Canongate Books)

The Shadow King står på min läslista och skulle dessutom ge mig ett nytt litteraturland att bocka av. Boken utspelar sig i Etiopien 1935 under en tid som är historiskt mycket intressant. Jag vill verkligen läsa.

Such a Fun Age av Kiley Reid (Bloomsbury Circus, Bloomsbury Publishing)

Such a fun age handlar om den unga mamman Alix vars barnvakt Emira blir tagen av säkerhetsvakter när hon är ute med familjens son. En svart ung kvinna som rör sig på stan med en vit bebis är självklart misstänkt. Det här är en bok som låter riktigt bra och spännande.

Real Life av Brandon Taylor (Originals, Daunt Books Publishing)

Real life handlar om Wallace som studerar sitt fjärde år på universitetet. Han verkar vara en person som gör att för att undvika att lyssna på eller dela med sig av sina känslor.

Redhead by The Side of The Road av Anne Tyler (Chatto & Windus, Vintage)

Det var länge sedan jag läste något av Anne Tyler, men nu kanske det är dags. Senaste boken handlar om Micah Mortimer, en annorlunda person som hamnar i en oväntat känslosam situation.

Shuggie Bain av Douglas Stuart (Picador, Pan Macmillan)

Shuggie Bain utspelar sig i början av 80-talet i Glasgow där vi får följa Agnes Bain och hennes son Shuggie. En socialrealistisk berättelse som kan vara intressant att läsa.

Love and Other Thought Experiments av Sophie Ward (Corsair, Little, Brown)

Berättelsen om Rachel och Eliza som har ett stabilt förhållande och planerar för barn. En mycket märklig händelse förändrar allt. Eliza menar att en myra krupit in i hennes öga, men Rachel vägrar tro henne. Love and other thought experiments består av tio kapitel där olika personer berättar sin syn på historien.

How Much of These Hills is Gold av C Pam Zhang (Virago, Little, Brown)

How much of these hills is gold handlar om kinesiska migranter som söker lyckan under den amerikanska guldrushen. Syskonen Lucy och Sam är tolv respektive elva år gammal och försöker orientera sig i området efter sin fars död.

Den 15 september presenteras den korta listan som brukar bestå av sex titlar. Nu tror jag egentligen inte att sex kvinnor blir nominerade, men det här är de författare vars böcker lockar mest och som jag gärna ser på den korta listan:

Tsitsi Dangarembga
Hilary Mantel
Maaza Mengiste
Kiley Reid
Sophie Ward
C Pam Zhang

Vilka titlar är du nyfiken på? Vilka tror du tar plats på den korta listan?

Sent på dagen

Tessa Hadley är en fascinerande författare, som trots att hon egentligen skriver ganska “vanliga” romaner lyckas bjuda på något helt unikt. I senaste Sent på dagen får vi lära känna två medelålders par som lever ganska stillsamma liv i London och berättelsen inleds med att en av dem avlider. Lydia och Christine har varit vänner längre, liksom Zach och Alex. Nästan lika länge har de bildat två par, Lydia och Zach, Christine och Alex. När Zach nu har försvunnit förvandlas livet helt för de tre kvarvarande. Det är inte bara Lydia som saknar sin man. Christine saknar också en vän som dessutom är den som alltid stöttat hennes konst och Alex saknar sin motpol.

Från början var det Lydia som förälskade sig i Alex. Han som undervisade och var en lovande författare. Hon som var spontan och underhållande, men knappast intellektuell. Även Christine och Zach försökte vara ett par, men insåg att de passade bättre som vänner. Han ägde ett galleri, hon var konstnär. Istället formade de nya par och levde i väl fungerande äktenskap. Bäst var de ändå som en kvartett där alla delar behövdes för att skapa en helhet.

Tessa Hadley skildrar vänskap, kärlek och sorg på ett sätt som få andra kan. Redan när jag läste hennes förra bok Syskonen slogs jag av hennes otroliga fingertoppskänsla när det kommer till att beskriva komplexa relationer och kallade boken för en roman-roman. En helt vanlig roman som är karaktärs- och relationsdriven är något som faktiskt är väldigt ovanligt. Det är ingen stor dramatik egentligen, men de små, små trådarna sammanfogas till något riktigt spännande, då människors relationer till varandra kanske är det mest spännande som finns.

Än en gång imponeras jag av Tessa Hadleys skicklighet. Det finns få så kompletta romanförfattare som hon är och få böcker som är så gedigna och genomarbetade som Sent på dagen är. Jag dras helt med i berättelsen om de fyra vännerna och hur deras liv knyts samman på såväl väntade som oväntade sätt. Det är så skönt att få läsa en riktig roman vars syfte är att undersöka och berätta, inte att chockera eller uppröra. “Hon är en av vår tids främsta författare” skriver Chimamanda Ngozi Adichie om Tessa Hadley i en blurb på bokens framtida. Jag håller helt med.

Boknostalgi: Turning Thirty

Mike Gayle är en gammal favorit, men få av hans böcker finns översatta till svenska. Bäst tycker jag (nog) om Turning Thirty som kom ut år 2000 och är Gayles tredje bok. Vi får följa Matt Beckford som inledningsvis faktiskt ser fram emot att fylla trettio, eftersom han har fixat allt som bör fixas innan dess. Han har ett bra jobb, en perfekt flickvän och god ekonomi. Sedan gör flickvännen slut och allt krackelerar. Matt, snart 30 år gammal, tvingas flytta tillbaka till snart föräldrar och börjar hänga med sina gamla klasskamrater.

Tio år senare träffar vi Matt Beckford igen i boken Turning forty från 2013 och den läste jag 2014, vilket betyder att det finns en bloggtext. Två riktigt bra böcker av en författare som får på tok för lite uppmärksamhet.

 

Stateless — en miniserie från Australien

Stateless är en serie i sex delar som utspelar sig i en flyktingförläggning i Australien. En historia som känns helt osannolik, men som baseras på verkliga händelser och är en studie av makt och hur fruktansvärd maktutövning kan vara. Vissa scener är så hemska att jag håller för ögonen och väljer att inte se. Men jag hör och det räcker. Det omänskliga sätt som flyktingar behandlas på, de brutala agerande som de utsätts för är ingenting som är unikt för Australien. Någonting sker helt klart när vi slutar se andra människor som just människor.

Vi får följa Sofie Werner, en osäker och psykiskt instabil ung kvinna som lämnar sitt arbetet som flygvärdinna och finner tryggheten i en sekt som fokuserar på att medlemmarna ska bli den de verkligen vill vara genom t.ex. dans. Någonting händer som får henne att lämna och därefter ser hennes familj till att hon tas in för psykiatrisk vård. När Sofie lyckas fly försöker hon ta sig ut ur landet med ett falskt pass och hamnar därför på en flyktingförläggning.

Där finns också Ameer som lurades av en flyktingsmugglare, men till slut lyckades ta sig till Australien där han återförenas med sin dotter. I övrigt är flyktingarna i bakgrunden, vilket är synd. Visserligen är det så personalen ser på dem, som en massa, men samtidigt hade effekten av personalens agerande blivit ännu tydligare om människorna i flyktinglägret faktiskt porträtterades som just det.

Småbarnspappan Cam söker och får jobb som vakt på flyktingförläggningen. Inledningsvis försöker han gå emot de andra vakterna och skapa en personlig och trevlig relation till de intagna, men han hamnar snart i situationer där han inte längre kan vara den han vill. Hur Cam förvandlas från en person som känner med de människor som bor i lägret till en som helt glömmer att de är människor är smärtsam att följa. Att arbeta där påverkar alla, något som vaktchefen Brian påpekar för den ansvariga Clare som helt klart slutat se de intagna som människor och istället ser dem som problem som ställer till det för henne. Det här lägret förändrar dig, säger han, “It will mess up your mind”.

Det är just som psykologiskt drama Stateless måste ses. Visst handlar den om flykt och drömmar om ett nytt land, men främst handlar den om att försöka leva sitt liv så gott det går utan att helt gå sönder. Det är egentligen bara en av vakterna som verkar njuta av att utöva makt, övriga gör sitt jobb och försöker glömma hur hemska de blivit. Genom att se flyktingarna som besvärliga och hemska blir det enklare. Clare som i början av serien får jobbet som ansvarig på förläggningen jobbar hårt för att övertyga sig själv och andra om att Australien har en god flyktingmottagning och att alla protester är ogrundade. Journalisterna flockas kring lägret och hon blir fixerad vid att visa upp en perfekt yta. Att hon i sin tur pressas av sin chef spelar självklart in.

Stateless är skapad av Cate Blanchett, som har en liten roll som Pat Masters, en av sektledarna. I rollistan finns ett flertal kända australiensiska skådespelare som Yvonne Strahovski, känd från bland annat The Handmaid’s Tale och Jai Courtney som bland annat varit med i Divergent. Jag tyckte att det var extra roligt att återse Asher Keddie från favoritserien Love my way.

Frankissstein är helt briljant

Nu ska det sägas att jag redan innan läsningen av Frankissstein älskar Jeanette Winterson, som jag anser vara en av de främsta nu levande författarna. Hennes språk är alltid fantastiskt och innehållet har vändningar som får mig att le åt hur smart hon är. Dessutom tycker jag om den mytomspunna (och kanske fejkade) berättelsen om hur boken Frankenstein kom till och läste ganska nyss om Mary Shelleys klassiker. Berättelsen om monstret och hans skapare fanns alltså färskt i mitt minne, men jag är inte helt säker på att det är en förutsättning för att uppskatta Wintersons version.

Frankissstein innehåller två huvudspår. Dels är det berättelsen om Mary Shelley (född Wollstonecraft Godwin), hennes liv och skrivande under början av 1800-talet. Ett liv som är minst sagt annorlunda och en kvinna som hade större friheter och mer utbildning än de flesta samtida kvinnor. Hennes mamma Mary Wollstonecraft dog kort efter att dottern föddes och hon växte upp med sin pappa som gifte om sig när Mary var fyra år. Relationen med styvmodern var sådär och i perioder bodde Mary i Skottland hos vänner till familjen och det var mellan två sådana perioder som hon träffade Percy Bysshe Shelley, som var vän till hennes pappa och dessutom gift. När de inledde ett förhållande 1814 var hon 16 och han 21 år gammal.

Sommaren 1816 är den mytomspunna då det unga paret reser till Genèvesjön tillsammans med poeten Lord Byron, hans läkare John Polidori (som skrev en tidig vampyrroman) och Marys styvsyster Claire. Den senare var med som älskarinna till Lord Byron och det är tydligt i boken att ingen egentligen vill ha henne där. Resan skildras av Winterson som ganska hemsk och inte minst vädret gör vistelsen riktigt obehaglig. Så genomförs ändå den där skräckberättelsetävlingen och Shelley skapar det som ska bli romanen Frankenstein.

I en senare, framtida berättelse lär vi känna Ry Shelley, läkare och transperson som besöker en mässa i Memphis där robotar står i fokus. Han träffar bland annat Ron Lord, en man från Wales som producerar sexrobotar och ganska avancerade sådana, receptionisten Claire och så självklart den karismatiske Victor Stein som senare tar med honom till Storbritannien och visar sitt banbrytande arbete.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Frankissstein så fantastisk, men jag ska försöka. Främst handlar det om hur Winterson lyckas knyta ihop de två berättelserna på ett helt magiskt sätt. Kopplingarna är ibland så smarta och oväntade att jag blir mållös. Egentligen borde nutidshistorien vara alldeles för galen för min smak, men jag dras in i den värld av robotar som Winterson skapat, där diskussionerna om att göra liv och därmed leka gud får en helt ny innebörd. Detta samtidigt som berättelsen om Frankenstein ligger som en parallell historia i en helt annan tid, men med liknande moraliska dilemman. Lägg därtill funderingar kring kön och könsidentitet både då och nu och du får en riktigt aktuell och intressant helhet.

Och så språket. Nu läste jag inte Frankissstein på originalspråk och måste därför ge en eloge till översättaren Lena Fries-Gedin. Det som är så fantastiskt med Winterson är hur hon alltid använder precisa, men ändå inte sällan oväntade ord vilket också är fallet i översättningen. Faktiskt tänkte jag inte på att boken var en översättning och det är högsta betyg.

Årets bok menar Anna och jag är benägen att hålla med. Tänk att en berättelse om AI och sexrobotar kan vara så himla bra. Jag är helt säker på att jag aldrig ens hade funderat på att läsa om det inte vore just Jeanette Winterson som stod bakom den. Hon är ett geni.

#boblmaf cirklar Goda grannar (varning för spoilers)

Jag är så sjukt trött på distansering och alla inställda evenemang och då är jag ändå en ganska asocial person som gärna är ensam. En bra grej så här i pandemitider har dock varit den digitala bokcirkel som delar av gamla Bokbloggarmaffian deltagit i. Jag har varit med tre av sex gånger och det har varit mycket trevligt. Igår diskuterade vi Goda grannar av Mattias Edvardsson och samtalet kom att handla om egna erfarenheter av villa- och radhusområden, irriterande och självutnämnda poliser i såväl villaområden som bostadsrättsföreningar, goda manliga förebilder, vikten av att ha starka föräldrar om du vill ha stöd i skolan, svårigheten att vara allt för snygg och hur jobbigt det måste vara att övningsköra med sina barn. Lite bok och lite annat alltså.

Åsikterna om boken gick lite isär, men vi var nog ändå ganska överens om att Goda grannar är en intressant bok om än ganska lik Edvardssons förra bok. Några hade lyssnat och gillade att det var tre olika inläsare, men saknade skånsk dialekt hos Fabian. Vi diskuterade också Bianca och hur intressant det hade varit att dels få hennes syn på allt som hände före olyckan, men faktiskt också efter. Det hade varit spännande att ha henne kvar. Nu var hon istället en av de karaktärer vi förstod minst och kanske också blev minst berörda av. Igenkänningen är dock stor gällande flera av grannarna, kanske främst Gun-Britt och Åke som desperat försöker upprätthålla fasaden av grannsämja genom gemensamma aktiviteter.

Själv tycker jag allra mest om En nästan sann historia av de böcker Mattias Edvardsson skrivit och tyckte också om tonen i Där framtidens fötter vandrar. Två böcker som håller Augustprisklass. Senaste böckerna är också bra, men är snarare passande för Årets bok. De når säkert många fler, men jag kan sakna det smalare och kluriga som fanns förut. Med det sagt är även Goda grannar en bok som väcker tankar och vi hade en hel del att samtala kring. Många kan säkert känna igen sig i den miljö som beskrivs och det är en bra bok att cirkla om.

Själv uppskattar jag de realistiska beskrivningarna av skolan och kanske är det där Edvardsson ska gräva framöver. Universitetsvärlden är min grej helt klart, men det finns en hel del som pågår även i andra skolformer.

Nästa bok vi ska samtala om är Rodham av Curtis Sittenfeld, så det är hög tid för mig att börja läsa. Jag måste bara bestämma mig för vilket språk jag ska läsa den på.

 

Bild @crnpttrssn

En tur till Pilane

 

Det har blivit en tradition att åka till Pilane i samband med att jag hänger lite i Annas sommarstuga och det är alltid en fin utflykt. Skulpturparken på Tjörn består av åtta hektar och promenaden runt området är riktigt härlig. Där finns skulpturer såklart, men också forntida gravar och ganska ofta ett stort gäng får. I år var fåren på annan plats och istället var området fyllt av vackra ängsblommor. Ett tips är att besöka parken strax före stängning, som vi gjort de senaste två åren. Då är ljuset vackert och trängseln obefintlig.

En favorit bland skulpturerna är det gigantiska vita huvudet med namnet Anna, som konstnären Jaume Plensa gjort. Anna blockar ut över havet och kan ses från långt håll. I parken kommer du nära och skulpturen är vacker oavsett.

Charlotte Gyllenhammar är en återkommande utställare i Pilane och en stor personlig favorit. Hennes skulpturer av barn är ofta både rörande och tänkvärda. I år återkommer barnet i den allt för stora overallen och nu i större format kallad Out/Giant. Mycket fin. Dessutom finns Night descent som föreställer en flicka som står på händerna.

En övergiven Volvo lockar till skratt. Konstverket kallas Explorer och är skapat av Roland Persson. Jag gillar det skarpt.

En annan favorit är den ganska klassiska skulpturen Girl feeding a two headed rabbit av den finske konstnären Kim Simonsson. Den för tankarna till Alice i Underlandet och jag rekommenderar att ni klickar er vidare till hans hemsida, för där finns mycket cool konst.

Om ni har vägarna förbi tycker jag definitivt att ni ska besöka Pilane för en minnesvärd konstupplevelse.

 

 

Krävs erfarenhet för trovärdighet?

De senaste veckorna har representation diskuterats och som en följd av BLM har t.ex. skådespelare avsagt sig roller för att ge rum åt “rätt skådespelare på rätt plats” som att en skådespelare som ger röst åt en svart karaktär också ska vara det själv, eller att transsexuella inte ska spelas av män eller kvinnor, utan just någon som är transsexuell. Där kan jag hålla med mer än att det skulle vara kontroversiellt att  M i Bondfilmerna både spelats av män och en kvinna, eller att en ny Bond, som befinner sig långt ifrån Flemmings original, skulle spelas av t.ex. Idris Elba. Saker förändras och det är okej. Vissa saker som är som de “alltid har varit” kanske istället bör förändras.

När det gäller litteratur börjar debatten om tolkningsföreträde väckas igen i form av den tidigare aktiva diskussionen kring autofiktion. Förra sommaren lyssnade jag till ett samtal med Lisa Halliday och Rachel Cohn som handlade om just autofiktion, där den förstnämnda tyckte att det gick utmärkt att skriva om och identifiera sig med en irakisk man även som amerikansk kvinna, medan Cohn menade att det självbiografiska skrivandet är det enda rätta. Synen att  “du kan bara skriva om det du har upplevt” dyker upp vid jämna mellanrum och de senaste åren har det autofiktiva stått i centrum. Själv tycker jag att det är väldigt synd om författare skulle begränsas i sitt skrivande och endast se som trovärdiga om de själva upplevt det de skriver om. Det ger en syn på författarskapet som helt frånkopplat fantasin och kreativiteten och sprider en syn att människor är så olika att det inte finns något som kan räknas som gemensamt för mänskligheten som helhet.

I artikeln En av vår tids största litterära utmaningar som publicerades i SvD i söndags skriver Kjell Espmark om hur debatten glömmer något centralt, nämligen medkänsla. Han tar upp aktuella verk som kritiseras för att använda utsattas röster för att få framgång, som irländske Sebastian Barrys A Thousand Moons där en indiankvinna är huvudperson, eller Edna O’Brians Girl som handlar om en flicka som kidnappats av Boko Haram. Är det lika fel att William Shakespeare lät Othello vara en svart man, eller att Lev Tolstoj skrev om Anna Karenina?

Att ge en röst till dem som ingen har är en drivkraft som många författare har och har haft i alla fall sedan realismen på 1800-talet. Visst hade det kanske varit ännu bättre eller i alla fall mer autentiskt om alla själva fick berätta sin historia, men så ser det inte ut och jag är inte heller säker på att det hade varit önskvärt. Ibland krävs en viss distans för att på riktigt kunna beskriva karaktärer, miljö och händelser.

Samtidigt vill vi inte tillbaka till den tid då endast välbärgade vita män från väst skrev böcker, men å andra sidan inte heller att dessa bara ska få skriva böcker om just välbärgade vita män från väst, för det vore väldigt tråkigt. Kulturell appropriering är inget att sträva efter och verklig sådan är förkastlig, men har det inte gått till överdrift? Måste dessa texter ses som ett utnyttjande av andra, när de lika gärna kan tolkas som texter där medkänsla och en vilja att skildra en slags verklighet som sällan får ta plats.

Espmark hänvisar till Zadie Smith som i essän In defence of fiction som publicerades i The New York Review i oktober 2019 som handlar om just vikten av skönlitteratur och att det som kallas kulturell appropriering lika gärna kan ses som det hon kallar “interpersonal voyeurism” och hänvisar också till Emily Dickinson som i en dikt funderar kring hur karaktärer skapas och att det måste ske genom nyfikenhet och respekt. Espmark lyfter också Smiths påpekan att skönlitteratur inte främst behöver vara korrekt, utan övertygande och trovärdig. Just att försöka förstå en annan person genom att skriva om denne är något som för mig är litteraturen självt. Sedan måste detta självklart ske med lyhördhet och respekt, vilket gäller både gentemot karaktärer och miljö. Exotifiering hör till ett annat århundrade.

Jag tänker på Chimamada Ngozi Adichies kända TED-talk The Danger of a single story och håller helt med henne om att litteraturen och kulturen i övrigt ska fyllas med ett myller av berättelser från ett stort antal röster och att vår bild av världen behöver bli mer komplex än vad som är fallet just nu. Jag tror dock inte att svaret är att bara låta författare, filmskapare, konstnärer och andra kulturarbetare begränsas till att endast berätta sin historia. Inte heller att den historia de berättar måste handla om någon av samma kön och samma ursprung som de själva. Jag tror istället att det är precis som Espmark skriver att varje författare måste fundera över den hen vill skriva, då det här är en av de avgörande frågorna i vår samtid. Hur ska litteraturen se ut? Vilka röster ska få höras? Vem har tolkningsföreträde och finns det ens något sådant? Vem har rätt till en berättelse? Det är verkligen ingen enkel fråga, men balansen mellan att olika röster ska få höras och att fantasi och empati måste få vara en del av skönlitteraturen. Om det bara blir autofiktion kvar blir det ganska så tråkigt att läsa böcker.

 

Katarina Grabowska, Kaboompics

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: