Boktankar

Veckans kulturfråga v.3 2022

Ofta blir jag besviken när böcker blir film eller tv-serie, för även om resultatet inte blir dåligt är det sällan som det blir riktigt bra. Att boken är bättre än filmen eller tv-serien som gjorts baserad på den är i 9 fall av 10 sant. Sedan finns det där sista fallet där film- eller tv-serieskaparna faktiskt gjort något som är bättre än originalet. Den här veckan vill jag att du ger exempel på en sådan film eller tv-serie.

Vilken film eller tv-serie var bättre än boken?

Folk med ångest var tv-serien som föranledde den här frågan. En tv-serie som jag faktiskt tyckte var bättre än boken. En tv-serie som inte var bättre än boken, men som tillförde något helt annat och därmed skapade en större helhet, var Normala människor. Boken av Sally Rooney gav de inre monologerna, medan serien gjorde karaktärerna mer levande. Riktigt bra gjort! Ofta är det tv-serierna som blir bäst. Filmatiseringar av böcker innebär att allt för mycket behöver skalas bort och då blir det sällan lika bra. Faktiskt kan jag inte på rak arm komma på en film som är bättre än boken, men David Copperfields äventyr och iakttagelser kommer ganska nära med färg, fart och humor.

Favorittolvan 2022

Under många år har jag utmanat mig själv att läsa nya författare i utmaningen Boktolvan, men när jag förra året bara lyckades pricka in fyra stycken på listan, trots att jag läste böcker av 59 för mig nya författare, bestämde jag mig för att strunta i Boktolvan i år. Istället tänkte jag försöka återvända till författare jag bara läst en bok av. Jag kallar utmaningen för Favorittolvan, med fokus på att läsa mer av just författare jag gillat skarpt, men ändå bara läst en bok, men också på favoritförfattare jag inte läst något av på länge.

Målet är att läsa en bok av tolv av författarna på listan:

Karin Alfredsson
Isabel Allende
Roddy Doyle
Augustin Erba
Sebastian Faulks
John Green
Helle Helle
Vigdis Hjorth
Nick Hornby
Han Kang
Jamaica Kincaid
Doris Lessing
David Levithan
Val McDermid
Denise Mina
Haruki Murakami
Jennifer Niven
Olivier Norek
Sara Paborn
Kamila Shamsie
Anna Schulze
Donna Tartt
Philip Teir
Amor Towles
Kjell Westö
Hanya Yanagihara
Linda Åkerström

 

Alla mina läsmål för 2022 hittar du här.

Photo by Nick Fewings on Unsplash

En geografisk läsöversikt från 2021

Under 2021 läste jag böcker av författare från 27 länder inklusive Sverige. Ibland är det klurigt att avgöra varifrån en författare kommer, men den som skriver på svenska och är uppvuxen här blir svensk oavsett födelseland. I andra fall brukar födelselandet avgöra.

Så här såg fördelningen ut 2021

I kategorin övriga döljer sig de länder som jag bara läst en bok från. Det är Chile, Danmark, Ghana, Island, Irland, Italien, Jamaica, Japan, Lettland, Libyen, Malaysia, Marocko, Moçambique, Nigeria, Norge, Nya Zeeland, Spanien, Syrien, Tyskland, Vietnam och Österrike. Jag tror att jag får reprisera min gamla utmaning att läsa fler än en bok från fler länder nästa år.

Böcker av författare från Sverige dominerar total och egentligen är det förutom det bara Storbritannien och USA som jag läst mer ifrån än några få titlar. Fördelningen 2020 såg ut så här, vilket på flera sett är en större bredd:

Gällande världsdelar så ser fördelningen 2021 ut så här.

Att jämföra med 2020

Och några år tillbaka i tiden där Sverige inkluderas i Europa:

 

 

Five Bedrooms säsong 1

Efter att ha sett fantastiska The Newsreader letade jag efter fler serier från Australien och hittade första säsongen av Five Bedrooms på TV4play. Skådespelaren som finns med i båda serierna är Stephen Peacocke, som i Five Bedrooms spelar Ben Chigwell, en ganska misslyckad figur som försöker skapa ett bättre liv för sig själv.

Serien börjar på ett bröllop vid ett singelbord där alkoholen flödar, precis som den brukar på bröllop. Sent på kvällen bestämmer sig personerna vid bordet sig för att flytta ihop i ett hus tillsammans, då de inte har råd att ta lån själva. Det är mäklaren Ainsley som är mest på och hon lyckas övertala vännerna Harry och Liz att det är en superidé att bli sambos. Harry är läkare och har passerat 30, men bor fortfarande hemma hos sin mamma och Liz är nyskild. Egentligen hade i alla fall Liz tänkt sig något helt annat, men hon dras med. Ben lämnar gladeligen sin husvagn för ett bättre boende och Lachlan, Ainsleys kollega och hemliga kärlek har ännu en gång blivit utslängd av sin fru och behöver verkligen ett nytt hus.

Man kan tycka att två mäklare borde göra ett bättre köp, men huset de köper har i alla fall fem sovrum och de får plats allihop. Att rören inte funkar som de ska och att de ständigt hittar nya fel med huset är något som stör, men det blir ändå ganska så bra. Lachlan återvänder till sin fru ganska snart visserligen och in flyttar Heather, Ainsleys förra hyresvärdinna som tröttnat på sitt äktenskap och sina numera vuxna söner som verkade vägra att flytta hemifrån och växa upp. Hon är nästan 20 år äldre än de andra, men det funkar ändå ganska bra. Det är ingen idyll vi möter, men ett ganska så charmigt kaos.

Jag tyckte mycket om första säsongen av Five Bedrooms och nu letar jag förtvivlat efter något sätt att kunna se säsong 2. Serien har även fått en tredje säsong som har premiär på nyårsdagen. Det ska bli fint att få se vad som händer med de fem huvudpersonerna. Slutet på säsong 1 innehåll en del cliffhangers och det finns en del för dem att lösa.

Tips på bra julläsning

Jag har redan listat de julböcker jag vill läsa och nu är det dags för några tips på bra böcker om jul som jag läste förra året. Många av dem finns i pocket. Vill du ännu längre tillbaka kan du klicka dig fram till ännu en tipslista här.

Trots några märkliga formuleringar och en lite skakig översättning är Tolv hjärtan till jul av Jenny Bayliss en charmig historia, mycket tack vare den charmiga huvudpersonen Kate. Med en rejäl dos snö, juliga aktiviteter och en rad mer eller mindre misslyckade dejter blir det här en lagom trevlig julbok.

Julen enligt Julia av Kristin Emilsson innehåller också den massor av snö, brustna hjärtan, missförstånd, en katt och en rad dråpliga situationer. Huvudpersonen Julia är charmig och även de andra karaktärerna är värda att lära känna.

Att resa hem över jul är ett vanligt tema i julböcker och i En oönskad julklapp av Sara Molin får vi lära känna Diana som inte alls vill ha ett lugnt firande, utan istället jobbar på sjukhuset så mycket hon hinner. Inte superjulig, men tillräckligt och dessutom trevligt med sjukhusmiljön.

Kalla, vita vinternätter av Christoffer Holst är något som ovanligt som en juldeckare med relationer i centrum. Vi träffar för tredje gången Cilla Storm som firar jul i vännerna Zach och Jonathan nyköpta stuga i Åre. Mycket snö, fokus på god mat och dryck, samt fina vänner ger julkänsla. Sedan är det ju någon som dör också och Cilla rycker ut.

 

Photo by Lynda Hinton on Unsplash

Sverigevänner

Sverigevänner är Arash Sanaris bok om livet i Sverige efter flykten från Iran 1986. Hur de först kommer till Laxå,  Boken har undertiteln Historien om hur jag och pappa försökte bli svenskast på Tjörn och den gör att jag förväntar mig en skämtsam och lättsam bok. Det får jag till viss del, men jag är inte riktigt beredd på den rejäla svärtan som också finns. Hur pappa Jamshid, som är ingenjör, hoppas på ett nytt och bra liv i möjligheternas land Sverige, men snart lär sig den hårda vägen att integration är svårt. När hans son intervjuar honom inför arbetet med boken lyfter han det faktum att det inte går att välja bort jobb för att man egentligen är överkvalificerad, för då finns det inga vettiga alternativ. Kontakter är allt och utan dem blir det lätt så att det enda jobb som återstår är som taxichaufför.

Arash Sanaris minnen från barndomen kombineras med utdrag ur faderns dagbok från samma tid och dessa delar är de mest drabbande. Hur han försöker bli svensk, men aldrig släpps in i värmen. Samtidigt kan han förstå att grannarna reagerat negativt på att en familj från Iran flyttar till området, det är inte fördomarna han har svårast för. Istället är det oviljan att erkänna sin främlingsrädsla. Att skicka ett “tack för din ansökan” när sanningen är att jobbet aldrig hade gått till något med namnet Jamshid. För sonen har det gått bättre. Han har blivit i alla fall 90% svensk.

Något som också fastnar är det brutala uppvaknandet när Jamshid inser att alla inte är lika vänliga som de första människor flyktingarna möter. De som vill dem väl och valt att arbeta med dem eller hjälpa till frivilligt. Världen utanför den trygga sfären är bra mycket hårdare. Det handlar inte bara om att Sverige blivit hårdare, även om han saknar den sanna socialdemokratin, utan om att det finns olika sorters människor i landet.

Jag hade velat ha mer av Jamshid och mindre av Arash, för även om barnets röst är spännande att följa fastnar jag mest för de vuxna. Samtidigt är det modigt av Arash att dela alla konflikter mellan sin och faderns syn på livet. Den handlar mycket om att de vuxit upp i olika kulturer, men också om barns behov av att revoltera. Som helhet fungerar ändå Sverigevänner bra trots en viss spretighet och det är en lättläst bok som ger mig en hel del att fundera över. Det skulle kunna vara en bok som även mina elever kan uppskatta.

Just nu i december 2021

Det är redan december och här ligger snön vit. Svinkallt är det också och ska så förbli i alla fall några dagar till. I helgen har jag få planer. Jag ska sova ut, skriva lite arbetsmaterial för Nypon och Vilja förlag och dricka glögg. Möjligen ta en promenad eller två om det blir ett sådant vackert vinterväder som utlovats. Ungefär så såg det ut förra året också, minus det vackra vintervädret. Eftersom jag blivit så gammal att jag skriver femårsdagbok har jag stenkoll på förra årets väder.

Så här ser det ut just nu:

Just nu läser jag Jul på det lilla hotellet vid havet av Jenny Colgan och det går ungefär som vanligt. Först stör jag ihjäl mig på det styltiga språket och den halvtaskiga översättningen, tills karaktärerna fångar mig och jag glömmer allt annat. Jag håller också på med Cyklonvarning av Christina Wahldén och den flyter på mycket bättre. Har ni inte upptäckt hennes Darwin-serie ännu så är det hög tid!

Just nu tittar jag på fjärde säsongen av Bonusfamiljen. Parallellt med den ser jag 18:e (!) säsongen av Grey’s Anatomy, som får en chans till efter en ganska medioker covidsäsong. Sedan är jag glad att På spåret är tillbaka och att det närmar sig ett spännande slutspel i Alla mot alla. Något annat jag ser fram emot är att se de sista avsnitten av femte säsongen av La Casa de Papel får se om något avsnitt hinns med i helgen.

Just nu lyssnar jag på min topplista från 2021, precis som jag förra året vid den här tiden lyssnade på min topplista för 2020. I år har jag faktiskt fyllt på med ovanligt många nya låtar, även om de glider fint in i den musiksmak jag haft sedan länge. En artist som jag upptäckt i år är Phoebe Bridgers och jag har lyssnat mer än vanligt på Lana del Rey. I båda fall handlar det om att deras låtar spelats i tv-serier och det är påfallande ofta så jag hittar för mig ny musik.

Just nu längtar jag efter jullov, också det precis som förra året och varje år. Det är dock väldigt, väldigt mycket som ska hinnas med innan dess. Målet är att också hinna njuta lite av december och faktiskt landa i nuet. Yoga och julböcker hoppas jag att det blir mycket av.

 

Kika in även hos Anna, Helena och Ulrica och svara gärna själv också!

 

Varför är kön så viktigt för män?

Vi vet att män läser mindre än kvinnor och att de traditionellt läser böcker av män om män. Kvinnor däremot läser böcker av både män och kvinnor med huvudpersoner av båda kön. Att män läser mindre beror på att skönlitterära böcker numera ofta skriva av kvinnor, i alla fall om man får tro Åsa Beckman i artikeln “Hela den svenska bokmarknaden har feminiserats” som publicerades i DN igår. Hon inleder med att berätta om hur hon mött en granne som råkar vara man, som beklagat sig över att vinnaren av årets Augustpris är en bok om Sylvia Plath. Utifrån hans kommentar drar Beckman, en kanske rimlig slutsats, att det är det faktum att boken är skriven av en kvinna och handlar om en kvinna som är skälet till mannens skepsis. Så kan det vara såklart, men även jag känner mig skeptisk till just Eufori även om den är skriven av en kvinna och handlar om en kvinna. Det låter helt enkelt inte som min typ av bok, men jag kan självklart ha fel.

Ni kanske provocerades av rubriken? Det var meningen. Det är självklart inte bra med en allt för ojämlik bokutgivning och inte heller att män och pojkar läser allt mindre. Däremot måste vi bort från synen att män är norm och kvinnor undantag. Låt oss ändå, liksom Åsa Beckman, utgå ifrån att grannens skepsis handlar om författarens och huvudpersonens kön. Det är inte otroligt, eftersom vi som sagt vet att män sällan läser böcker av och om kvinnor. Vad handlar då detta egentligen om?

Jag är den förste att uppmärksamma prisvinnares kön, det ska jag erkänna. Att män i alla tider nästan slentrianmässigt prisats för sina litterära verk och att kvinnor förbisetts är ett faktum. Nu var det visserligen 14 år sedan Doris Lessing tilldelades Nobelpriset med motiveringen “den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning” och blev förbannad, både över motiveringen och att priset dröjt så länge, men det är trots allt symptomatiskt för synen på kvinnor som författare.

Om det var ett problem att män fick alla priser förr är det då inte ett lika stort problem att de senaste fyra böcker som tilldelats Augustpriset i den skönlitterära klassen är kvinnor? Inte så länge två av tre pristagare är män, vilket var fallet i år. Däremot är det ett problem att barn- och ungdomsklassen i ofta helt domineras av kvinnor. Vi behöver en variation av röster. Samtidigt blir jag lika störd när vi pratar om att pojkar behöver läsa om pojkar som jag blir av teorin att män inte vill läsa om annat än män. Det må vara sant, men är det verkligen en inställning som vi ska acceptera? Som en bekant skrev på Twitter är det tydligt att Raskolnikovs öde ses som universellt, medan Sylvia Plath och Mrs Dalloway endast rör kvinnor. Den synen måste vi bort ifrån. Är det något skönlitteratur lär oss så är det att sätta oss in i och förstå andra människor. Att känna empati även med dem som inte är som vi och att vidga vår värld. Då kan vi inte lura våra söner att det inte funkar att läsa böcker av och om tjejer.

Jag har en bekännelse till. En kanske inte så överraskande. Jag läser helst böcker skrivna av kvinnor. Egentligen tror jag inte att jag väljer böcker efter kön, men statistiken visar att 2/3 av de böcker jag läser har skapats av en kvinna. Lite kan det bero på att jag undviker allt för tjocka böcker. Jag väljer till exempel bort de stora amerikanerna som Jonathan Franzen, har noll intresse av Karl Ove Knausgårds självbiografiska tegelstenar och Lars Noréns dagböcker lockar inte det minsta. Jag läser däremot mycket ungdomslitteratur och feelgood, som är genrer totalt dominerade av kvinnor. Utöver det väljer jag böcker efter vad som lockar, inte efter vem som skrivit den. Inbillar jag mig.

Oavsett hur vi väljer böcker kvarstår det faktum att Augustprisets skönlitterära kategori må ha vunnits av kvinnor de senaste åren, men männen dominerar fortfarande många litterära priser. Nomineringslistorna är jämnare ska sägas, men de senaste två åren har The Bookerprize for Fiction gått till män, även om de tre priserna åren dessförinnan gått till kvinnor. De senaste tio åren är fördelningen 6-4 till männens fördel. The International Booker har delats ut elva gånger med fördelningen 6-5. Nobelpriset i litteratur är forfarande en rätt ojämställd historia med totalt 16 prisade kvinnor mot 102 män och endast 4 kvinnor sedan 2010. Vill man läsa prisade böcker är det alltså fortfarande ofta män som gäller och även om det är mycket jämnare fördelat numera är det sällan mer än hälften av priserna som går till kvinnor. Om vi återgår till Augustpriset har däremot de senaste tio skönlitterära prisen en fördelning på 3-7 till männens nackdel och jag kan förstå att det leder till reaktioner. Däremot förstår jag inte varför en man inte kan läsa och uppskatta en bok skriven av en kvinna, med en kvinna i huvudrollen. Är det så himla svårt är det dags att börja öva. Tänk på alla kvinnor som i alla tider tränat på att förstå litteratur av och om män. Vilken empatisk kompetens det gett oss.

Sex roller söker en författare

På tisdagar är jag egentligen ledig, men när två av våra klasser skulle till Backa Teater och det fanns biljett även till mig rullade jag in till stan. Extra kul var det att få se Sex roller söker en författare med en före detta elev på scenen. Pjäsen i fråga är skriven av nobelpristagaren Luigi Pirandello och hade urpremiär 1921. Nu exakt 100 år senare känns den definitivt aktuell.

På en teater repeterar några skådespelare Hamlet. Regissören är bekymrad då de tidigare repetitionerna gått sådär och hennes regiassistent försöker lugna henne. Det är också han, briljant gestaltad av David Bengtsson, som får hålla ordning på alla tider och spela de roller som saknar skådespelare. När den tänkta Ofelia inte dyker upp blir det ännu svårare att repetera. Hjälten, som Rasmus Lindgren spelar, måste ju vara Hamlet, men nu säger regissören att han även är antagonist. Ofelias antagonist. Försöken att förändra och modernisera faller platt. Ja, det mesta går faktiskt fel.

Så öppnas dörren som varit trasig och in träder inte regiassistenten som Hamlets pappas vålnad, vilket är meningen, utan ett medelålders par med fyra barn. Det yngsta sovande i en vagn. Det äldsta en redan vuxen man (Andreas Ferrada-Noli) som är besviken på sina föräldrar som inte funnits där för honom under uppväxten. Regissören och skådespelarna vill självklart  veta vad de gör där. De presenterar sig som roller och de bär på ett drama. Nu vill de berätta sin historia och söker en författare som kan skriva ner den.

Sex roller söker en författare är en riktigt bra pjäs och skådespelarna är genomgående bra. Sedan tidigare är Adel Darwish en favorit som vanligt är Gunilla Johansson Gyllenspetz lysande, liksom tidigare nämnda Rasmus Lindgren. Jag tror däremot inte att jag sett Anna Harling innan, men hon var riktigt bra som regissören som försöker få ordning på alla skådespelare och de sex rollerna. Jag gillade hur scenrummet utnyttjades (även om det från vissa platser måste ha varit svårt att följa handlingen) och hur humor blandades med allvar. Pjäsen kallas ett “metadrama” och visst är det så. Funderingar kring gestaltande, skådespeleri och verklighet är intressanta och inte sällan fyndiga. Vems historia berättas egentligen när någons liv blir pjäs, film eller tv-serie? Den äldre dottern, spelad av Emelie Strömberg, vill inte gärna få sin berättelse tolkad av någon annan. Hon vill berätta den som det var, inte så som skådespelare eller regissör tolkat det hela. Mötet mellan skådespelarna och rollerna är inte direkt friktionsfritt.

Vem är egentligen huvudpersonen i det drama rollerna delar med sig av? Kvinnan (Annika Nordin) som är mamma till de fyra barnen, eller mannen (Mikael Odhag) som är pappa till det äldsta barnet? När regissören bestämmer att det är dottern blir hennes styvpappa i det närmaste förnärmad. Kanske också skådespelaren som vill ha hans roll. Eller är det sonen, han som inte säger någonting och som utan ord gestaltas av vår elev Julia Toll? Han som finns med på scenen, men som ingen riktigt lägger märke till. Där väljer inte rollerna och kanske inte heller regissören, utan vi som tittar. Den “riktiga” regissören heter Oskar Thunberg och han påpekar att Sex roller söker författare landar väl i vår samtid där “makten över berättelsen betyder makt över människors liv”.

Har du möjlighet att ta dig till Backa Teater och se Luigi Pirandellos klassiska pjäs, som tidigare satts upp av bland andra Ingemar Bergman, tycker jag att du ska göra det. Trots extremt obekväma stolar var det nämligen en riktigt fin teaterupplevelse och det tyckte även våra elever. De levde sig in i föreställningen och fick gott betyg av skådespelarna efteråt.

 

Foto: Ola Kjelbye

När livet har andra planer

Det var ett tag sedan jag läste ut Anna Alemos bok När livet har andra planer och jag har funderat över hur jag ska skriva om den. Det här är nämligen en “å-ena-sidan-å-andra-sidan-bok” som jag på ett sätt tycker mycket om, men på ett annat sätt inte gillar alls. Jag ska försöka förklara.

Att huvudpersonen Frida hittar kondomer på sin sambos inköpslista är rätt tråkigt stereotypt, men å andra sidan är en nystart en bra förutsättning för en bra bok i genren. Det är dessutom så att pojkvännen helt klart var en skit och nya lägenheten verkar bra mycket trevligare än den gamla. Å andra sidan är det osannolikt att hitta den perfekta lägenheten, med den perfekta hyresvärden och den perfekta grannen. Nu är hyresvärden kanske världens sötaste dam, så det förlåter jag och grannen har sin charm han också. Jag gillar honom. Däremot gillar jag inte alls huvudpersonen Frida och förstår egentligen mer att hennes förra pojkvän sökte efter en ny än att någon annan skulle bli kär i henne. Hon är så irriterande förvirrad och käck. Någon skulle kanske säga att jag ogillar henne för att vi är lite lika, men visst är jag mer bitter och otrevlig än käck? Det hoppas jag innerligt.

En hund spelar stor roll i boken och husdjur är å ena sidan alltid trevliga ingredienser, men jag är helt klart en kattmänniska och har aldrig riktigt förstått charmen med just hundar. Å andra sidan blir det fler promenader och tillfällen att umgås när det kommer till kritan och det är utan tvekan bra ur det mer romantiska perspektivet. Husdjursdelen får alltså godkänt trots alls, men hur många gånger kan en karaktär glömma av var hon bor innan det blir riktigt märkligt? Max en gång om du frågar mig. Frida kan säkert uppfattas som uppfriskande och frispråkig, men jag blir mest trött. Troligen handlar det mer om att jag är cynisk än att det är något fel på Frida. Jag kan verkligen förstå att Frida kan ses som charmig.

Det är alltså inte det att jag inte gillar När livet har andra planer alls, för det gör jag. Det är bara det att jag inte blir så uppslukad som jag hade hoppats. Det är lite charmigt, men för mycket extra allt. Att jämföra Frida med Bridget Jones är inte fel, men när jag föll pladask för Bridget är jag inte riktigt där ännu gällande Frida. Däremot kommer jag att läsa vidare om henne, för Anna Alemo planerar en serie. När jag tänker på saken ser jag faktiskt några likheter mellan Frida och min barndomsfavorit Lotta. Om jag tänker på henne som en Lotta kanske det funkar bättre att ta henne till mitt hjärta. Klart är att hon träffar en egen Paul.

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: