Boktankar

De nominerade till Augustpriset 2020

Så har det då blivit dags att få reda på vilka titlar som fått äran att nomineras till Augustpriset 2020. Jag presenterade arton titlar igår, som skulle kunna vara de nominerade. Det återstår att se hur många jag prickat. Det här inlägget skrivs under presentationen av de nominerade och kommer att publiceras strax därefter, live men ändå inte alltså. Live på ett annorlunda sätt är även själva ceremonin då de nominerade presenteras. Live för en publik som befinner sig på olika ställen, medan Södra Teatern är tomt.

Det finns en massa böcker som förtjänar att nomineras självklart och alla tre klasser är breda (fler skönlitterära böcker än vanligt, men färre fackböcker). Värst är det ändå för barn- och ungdomskategorin som borde delas i två. Att bilderböcker trängs med böcker för unga vuxna och att både skönlitteratur och sakprosa är delar av samma kategori är orimligt. Antingen får även böcker för de yngsta delas in i bästa skönlitterära bok och bästa fackbok, eller så behöver någon form av åldersindelning göras. Ett tredje alternativ är att dela upp illustrerade böcker och rena textböcker. Oavsett är det inte bra som det är. Och ja, jag vet att jag gnäller om detta varje år, men det är viktigt.

Yukiko Duke är den som presenterar de nominerade och hon, liksom många andra, har läst mer än vanligt detta märkliga år. Representanter för de tre jurygrupperna talar om sitt arbete och på den skönlitterära långlistan stod 33 böcker där lyrik och debutanter sticker ut i år, minst två läser alla böcker som nominerats till bästa fackbok, medan de målet för barn- och ungdomsgruppen är att överraska och det får vi väl se om de gör.

 

Årets svenska skönlitterära bok

 

Minnestrådar, Carola Hansson, Albert Bonniers Förlag

SplendorStefan Lindberg, Albert Bonniers Förlag

Jag ser allt du gör, Annika Norlin, Weyler förlag

Samlade verk, Lydia Sandgren, Albert Bonniers Förlag

Jordlöparens bok, Thomas Tidholm, Ordfront förlag

Renegater, Klas Östergren, Bokförlaget Polaris

Kommentar:

Jag gissade rätt på hälften av titlarna, men är överraskad över att Kallifatides inte nominerades. Den vill jag oavsett läsa. Jag blev positivt överraskad över att Thomas Tidholm nominerades. Det vill jag läsa. Hansson och Lindberg är jag mer skeptisk till och Östergren kommer jag inte att läsa. Albert Bonniers Förlag dominerar totalt med tre nominerade.

Årets svenska barn- och ungdomsbok

 

Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, Linda Bondestam, Förlaget

Kråkorna, Anders Fager och Peter Bergting, Natur & Kultur

Billie, korven och havet, Julia Hansson, Natur & Kultur

Kom dagen, kom natten, Åsa Lind & Emma Virke, Lilla Piratförlaget

Humlan Hanssons hemligheter, Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson, Natur & Kultur

Alltid hejdå, Alma Thörn, Galago

Kommentar:

INGEN “vanlig” bok för tonåringar eller unga vuxna. Som så ofta. Jag orkar inte ens diskutera det mer än så, bara konstatera att det måste göras något åt kategorin och/eller juryn. Målet var att överraska, sa jurygruppens ordförande och ja, det har de gjort. Jag tippade inte rätt på en enda titel och tycker att det är en smärre katastrof att varken Sara Lövestams eller Elin Perssons böcker finns bland de nominerade, eller i alla fall någon ungdomsbok. Med det sagt är jag väldigt glad att Alma Thörn nominerades. Den har jag hemma från biblioteket och ska genast läsa. Även Kom dagen, kom natten verkar fin. Jättepepp är jag inte överlag, men det kanske ger sig. Klart är att det firas på Natur & Kultur som står för tre av de nominerade.

 

Årets svenska fackbok

 

Livets tunna väggar, Nina Burton, Albert Bonniers Förlag

Familjen, Johanna Bäckström Lerneby, Mondial

Herrarna satte oss hit, Elin Anna Labba, Norstedts förlag

Längta hem, längta bort, Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur

Trubbel: berättelsen om Olle Adolphson, Jan Malmborg, Albert Bonniers Förlag

Sverigevänner: Historien om hur jag och pappa försökte bli svenskast på Tjörn, Arash Sanari, Voltante

 

Kommentar:

Självklart borde jag tagit med Elin Anna Labbas bok på min nomineringslista, men den glömdes bort. Det är dock en bok jag vill läsa. Familjen har jag läst och tyckte att innehållet var bra, men var skeptisk till utförandet. I övrigt hade jag inte tippat någon titel bland de sex, men var glad att Kristoffer Leandor och Arash Sanari nominerades. Deras böcker vill jag definitivt läsa. Att Klubben av Matilda Gustavsson inte nomineras är dock en riktigt stor överraskning. Jag såg den som självskriven.

 

 

Nobelpriset 2020 till Louise Glück

Louise Glück tilldelas Nobelpriset i litteratur 2020. Jag fick min poet och en kvinnlig sådan, men från USA.  Hon tillhör inte de poeter jag tippat (få hade gjort det) och inte heller de jag läst, men jag måste säga att det lockar.

Motiveringen från Svenska Akademien lyder:

”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

Louise Glück debuterade 1968 med diktsamlingen Firstborn och det har därefter blivit elva till. Tre av dem finns utgivna på svenska. Jonas Brun har översatt två av dem Averno från 2006 och på svenska 2017, samtVild Iris från 1992 som kom i svensk översättning för bara några veckor sedan, Stewe Claeson den tredje som heter Ararat. 

Alla utgivna av lilla Rámus. förlag och det känns extra roligt. Böckerna som fanns i lager tog snabbt slut, men kanske får jag ta och beställa en bok eller två för senare läsning. Lite roligt är det också att Glück är Månadens diktare på P1 och att det därför går att lyssna på Saga Gärdes inläsning av dikten “Vesper: Parousia” i översättning av Jonas Brun. Jag tycker mycket om den. Några fler dikter finns att läsa här och Jonas Thente tipsar om fem läsvärda böcker här.

 

Photo by Maurizio Izzo on Unsplash

Mina tankar kring Nobelpriset i litteratur

När fyra forna kulturkollare tippade vinnaren av årets Nobelpris i litteratur konstaterade vi att vårt tålamod med Svenska Akademien börjar ta slut. Mycket handlar om skandalerna kring Jean-Claude Arnault och det faktum att så många ursäktat och skyddat honom, men också om det olämpliga i att året efter en sådan skandal prisa en författare som Peter Handke. Ledamöterna kan tala sig blåa om att Nobelpriset är opolitiskt och att de prisar litteratur, inte författarens åsikter, men det går inte att komma ifrån att valet av en så kontroversiell författare sänkte Nobelprisets status ytterligare.

För mig började det redan när Bob Dylan fick priset 2016. Visst kan jag köpa några av de argument Sara Danius för fram i boken Om Bob Dylan, men för mig försvann en del av skimret redan då. Kanske är jag en litteratursnobb, men jag uppskattar ett pris som lyfter smalare författarskap än de flesta andra priser. Det är också skälet till att jag inte blev speciellt imponerad när Kazuo Ishiguro fick priset året efter. Visserligen med ett japanskt ursprung, men otvivelaktigt en brittisk författare som dessutom redan når en bred publik.

Precis som Ann Lingebrandt skriver i sin text med rubriken Den här gången har Svenska Akademien inte råd att ställa till med en skandal (Sydsvenskan, 2020-10-01) är 2020 något av ett ödesår för Nobelpriset igen.  Vi behöver en värdig pristagare och precis som Lingebrandt påpekar handlar värdighet inte bara om litterära kvaliteter. Priset är inte opolitiskt, vilket situationen för t.ex. Svetlana Aleksijevitj tydligt visar. Jag håller med om att vi behöver fler pristagare som står för något mer än bara en bra bok eller två. Nobelpriset har inte råd med fler Dylans som inte är intresserade av priset eller Handkes som har åsikter som inte bara provocerar, utan faktiskt förnekar folkmord. Att ge priset till en författare som är så tydligt politiskt är en politisk handling och att då ursäkta sig med att litteraturen ska stå i centrum är bara dumt. Svenska Akademien behöver ta ett kliv ut i verkligheten och faktiskt tänka över vilket roll de vill ha i den litterära världen.

Valet av pristagare 2020 är ett ödesval. Som Lingebrandt lyfter måste Nobelpriset bli ett pris för hela världen och det krävs dessutom förnyelse i Nobelkommittén. Att två av fem utomstående ledamöter hoppade av efter endast ett års arbete ser verkligen inte bra ut. Nej, det är inget “världsförbättrarpris”, vilket Lingebrandt också påpekar, men det får inte heller bara vara ett pris för avdankade västerländska författare som akademiledamöterna läst i sin ungdom. Inte ens det här århundradet har priset delats ut till lika många män som kvinnor och den geografiska spridningen är långt ifrån imponerande. Visst finns det författare som bott och verkat i andra världsdelar än Europa och Nordamerika, men de är få. Språken som de skriver på är också ofta språk som kan kopplas till forna kolonialmakter.

Jag tippade i dagens tidigare inlägg och tänkte försöka mig på att bredda listan något (de första fyra på listan hittas också i morgonens inlägg). Ingen ska självklart prisas bara för att de råkar vara kvinnor eller från en annan del av världen än den engelskspråkiga, men med tanke på hur många gånger priset gått till en författare bara för att han råkat vara man från Europa är någon slags kvotering ändå på sin plats. Någon gång måste blicken lyftas. Att de som prisas ska vara “värdiga vinnare”, vilket bland annat betyder stora författare, är självklart, men det behövs en bredd på pristagarna som saknats från början. Då kunde vi skylla på hur världen såg ut, men det funkar inte riktigt längre. Nu tyder ett allt för ensidigt prisande snarare på en rejäl dos inskränkthet.

Ngũgĩ wa Thiong’o kommer från Kenya och numera skriver på sitt modersmål kikuyu, något som bidrog till att han fängslades. En författare som verkligen kämpar för att sprida litteraturen till andra än de som läser på de forna kolonialspråken och det är riktigt viktigt. Jag hade gärna sett honom få Nobelpriset.

Ann Carson är visserligen från Kanada, men är kvinna och poet, vilka båda är underrepresenterade bland forna vinnare. Det som kan tala emot henne är att Rebecka Kärde, en av de tre externa medlemmarna i Nobelkommittén, översatt delar av hennes produktion till svenska. Jag håller ändå en tumme för Carson, som jag visserligen läst för lite av, men ändå tycker är briljant.

Bei Dao är också han poet och kommer från Kina. Det som ligger honom i fatet är att han inte längre är speciellt produktiv, men det har ju inte hindrat Svenska Akademien förr. Att Göran Malmqvist översatt torde inte spela någon roll länge. Det här med översättare är dock lite märkligt kan jag tycka, för en merit som kan ge en plats i Svenska Akademien är just förmågan att översätta litteratur från för oss smalare litteraturländer och då är det inte konstigt om översättaren sitter på en av de 18 stolarna.

Hiromi Itō är en spännande poet från Japan och även om bara en bok översatts till svenska har hon varit stor i sitt hemland sedan 70-talet. Jag lyssnade på henne i samtal med Martina Montelius på Stockholm Literature 2016 och det var ett helt absurt och samtidigt väldigt intressant samtal. Helt klart kommer Svenska Akademien höja sitt anseende hos mig om de väljer att ge priset till en kvinna som skriver dikter om bland annat kvinnors sexualitet.

Jamaica Kincaid från Antigua är en frispråkig och spännande dam som skriver böcker från en miljö som sällan skildras i litteraturen. I alla fall inte i den litteratur som når oss. Kincaid är rolig och vass, något som behövs. Läs gärna den här intervjun från Vi Läser 2:2018.

Han Kang från Sydkorea är i början av sin karriär och egentligen är det nog för tidigt för henne, men även Olga Tokarczuk måste anses vara det. Ska det bli några yngre pristagare måste författare med färre verk väljas. Kang är helt klart speciell och en författare som få inte kan beröras av.

Etgar Keret från Israel är kanske för ung och oerfaren även han, men har skrivit såväl novellsamlingar som självbiografiska böcker och filmmanus. Dessutom har han skrivit flera böcker som vänder sig till yngre läsare och det vore en spännande breddning av pristagarlistan.

Maryse Condé från Guadeloupe vann det alternativa Nobelpriset 2018 och det gör att jag tror att hon diskvalificerade sig för ett äkta pris. Att Svenska Akademien skulle “härma” den grupp som utmanade dem när de själva inte kunde dela ut priset känns otänkbart. Jag blir dock gärna överraskad. Även henne har Vi Läser träffat. Haruki Murakami tackade för övrigt nej till det alternativa priset efter att ha avslöjats som en av de tre nominerade och det kändes som ett strategiskt beslut. Eftersom Murakami kritiserats för sin ibland taskiga syn på kvinnor vore det dock inte något smart val av ge honom Nobelpriset i år.

För övrigt anser jag att Ko Un från Sydkorea är en fantastisk poet, men att välja honom i år vore riktigt smaklöst med tanke på att han under #metoo anklagades för sexuella trakasserier av den yngre poeten Choi Young-mi. Riktigt så världsfrånvända kan väl Svenska Akademien ändå inte vara.

 

Böcker att se fram emot i oktober

Det är oktober och vi kan se fram emot ännu en månad med en rejäl utgivning. Nu börjar säsongens julböcker dyka upp, men de får vänta tills i december. Mest pepp är jag istället på nya böcker av Elly Griffiths, Yaa Gyasi, Helena von Zweigbergk, Hans Rosenfeldt, Matt Haig och Jessica Schiefauer, liksom Abi Darés, Naosie Dolan och Suad Alis debutböcker.

 

Bibliotekarien i Auschwitz, Antonio Iturbe, Bokförlaget Polaris, 1 oktober

Julen i strandhuset, Veronica Henry, Printz Publishing, 1 oktober

Domslut, Ulrika Mossberg, Albert Bonniers Förlag, 2 oktober

Arvtagaren, Camilla Sten, Norstedts förlag, 5 oktober

Dina händer var fulla av liv, Suad Ali, Norstedts förlag, 5 oktober

En annan framtid, Magnus Carlsson, Johanna Stål, Bokförlaget Forum, 6 oktober

Quichotte, Salman Rushdie, Albert Bonniers Förlag, 6 oktober

Dalenglitter, Wanda Bendjelloul, Weyler förlag, 7 oktober

Flickan som fick en röst, Abi Daré, Piratförlaget, 7 oktober

Jul i krinolin, Amanda Hellberg, Lovreads, 7 oktober

Kalla, vita, vinternätter, Christoffer Holst, Lovereads, 7 oktober

Mitt liv som dront, Helena von Zweigbergk, Norstedts, 7 oktober

Käre Edward, Ann Napolitano, Wahlström & Widstrand, 8 oktober

Gå med mig runt hörnet, Anneli Furmark, Galago, 10 oktober

Dagarna, dagarna, dagarna, Tove Schunnesson, Norstedts förlag, 12 oktober

Flickan i skogen, Sam Lloyd, Norstedts förlag, 12 oktober

Inte av denna värld, Yaa Gyasi, Norstedts förlag, 12 oktober

Vargasommar, Hans Rosenfeldt, Norstedts förlag, 12 oktober

Eden, Monica Sabolo, [sekwa], 13 oktober

Bärarna, Jessica Schiefauer, Romanus & Selling, 14 oktober

Om tiden och vattnet, Andri Snær Magnason, Norstedts förlag, 14 oktober

Poet X, Elizabeth Acevedo, Vox by Opal, 14 oktober

Vinterfjäril, Zinat Pirzadeh, Piratförlaget, 14 oktober

Det tredje kriget, Line Papin, Elisabeth Grate Bokförlag, 15 oktober

Genom märg och ben, Jacqueline Woodson, Natur & Kultur, 15 oktober

Paus i karriären, Maria Parkhede, Lind & co, 15 oktober

Midnattsbiblioteket, Matt Haig, Bokförlaget Polaris, 15 oktober

Rotvälta, Tove Alsterdal, Lind & co, 15 oktober

Återvändsgränder, Gabi Beltrán, Bartolomé Seguí, Galago, 15 oktober

Älskade jävla jul, Birgitta Bergin, Bokfabriken, 15 oktober

Sidenkatedralen, Sara Danius, Albert Bonniers Förlag, 16 oktober

Vinterbröllop, Sara Morgan, Harper Collins Nordic, 16 oktober

I morgon har vi andra namn, Patricio Pron, Norstedts förlag, 19 oktober

Inställd resa till Sabarmati, Majgull Axelsson, 19 oktober

Efterbörd, Rachel Cusk, Albert Bonniers Förlag, 20 oktober

Kvinnosaker, Karin Carlsson, Bonnier Fakta, 20 oktober

Sommaren på kanalen, Anne Youngson, [etta], 20 oktober

De osannolika systrarna Soong, Jung Chang, Norstedts förlag, 21 oktober

Mästaren, Anna Ihrén, LB förlag, 21 oktober

Att omfamna ett vattenfall, Ida Therén, Natur & Kultur, 22 oktober

Edith & Julian, Naosie Dolan, Wahlström & Widstrand, 22 oktober

Sällskapet för ofrivilliga drömmare, José Eduardo Agualusa, Bokförlaget Tranan, 22 oktober

En oönskad julklapp, Sara Molin, Norstedts förlag, 26 oktober

De kapabla, Klas Ekman, Bookmark förlag, 26 oktober

Grand union, Zadie Smith, Albert Bonniers Förlag, 27 oktober

Om hon inte lever är jag död, Claire Castillon, [sekwa], 27 oktober

Borde hålla käft, Johanna Holmström, Norstedts förlag, 28 oktober

Irrbloss, Elly Griffiths, Bokförlaget Forum, 28 oktober

Flicka, Edna O’Brien, Natur & Kultur, 29 oktober

 

Masha Gessen om populism från Bokmässan 2018

Under mässhelgen flyttar jag texter från tidigare års Bokmässor från Kulturkollo hit. Det här är en text om Masha Gessen från Bokmässan 2018.


Mitt första seminarium på årets Bokmässa var ett samtal mellan Masha Gessen och Jörgen Huitfeldt med titeln “Hur överröstas populismens locktoner?”

Gessen tycker egentligen inte om ordet populism, då hon menar att politik som lockar många inte behöver vara något dåligt. Det är dessutom en ord som är svårt att definiera. Vi behöver ord som beskriver Trump, Putin, Orban och deras likar, utan att förlöjliga deras anhängare. De är demagoger, kanske narcissister och de vinner väljare. De har inga idéer och Gessen talar om Putin som en liten man, både till storlek och sinne, “small minded” är ordet hon använder. Varken han eller Trump är några smarta eller skickliga politiker, mest är de bara korkade, säger hon.

På ett sätt är det vi kallar populism bra för politiken, då vi måste diskutera de som driver en politik vi inte vill acceptera, men vi måste förhålla oss till. Gessen menar att det är förminskande att säga att de som röstar på högerextrema partier inte vet vad de gör. Honor övertygad om att de som röstade på Trump visste vad de gjorde. Hans politik kanske inte gör deras liv bättre, men det är en protest mot det politiska systemet som gynnar de rika och de utbildade. Det finns inte längre ett motstånd mot Trump i det republikanska partiet, då de riskerar att själva inte blir omvalda om de går emot en president som många faktiskt röstat på.

Hur behöver andra politiker förändras för att väljarna ska rösta på dem? Gessen säger att hon saknar visioner från det demokratiska partiet. Så länge de saknas kommer Trumps löfte om en bättre värld, en i imaginär sådan, men en som många längtar efter. En värld utan problem, där det bara finns vita som är precis som de. En tid som aldrig funnits, men som de tror har funnits. Det finns få politiker som istället talar om den fantastiska framtid vi kan få. Bernie Sanders hade vissa visioner och det är i vänstern de finns, menar Gessen. Idéer som fri vård och fri utbildning för alla, som ses som kontroversiella i USA, fick med sig människor i sin tro på ett bättre samhälle.

Masha Gessen är aktuell med boken Ester och Ruzia om sin mormor och farmor, som både levt i totalitära samhällen. Är det bra eller dåligt att koppla vår nutid till totalitära samhällen i historien, som t.ex. Hitlers Tyskland eller Stalins Ryssland?, undrar Huitfeldt och hänvisar till den debatt som pågår just ju även här. Alice Teodorescu skrev t.ex. i GP häromdagen att förintelsens offer blivit kidnappad i debatten mot högern idag. Något som Johan Hilton reagerade starkt på i DN dagen efter. Gessen påpekar att vi inte kan bortse från historien och därför är det en ointressant frågeställning. Har vi lärt oss av historien finns likheterna inte, annars borde vi göra det.

Media och dess roll i samhället är något som vi också måste diskutera. Ska media vara emot populism, eller inte? Diskussionen pågår här och den pågår i USA. Trump kallar media som inte passar honom för fejk och samma strategi blir mer och mer tydlig för SD. Media ska granska makten, säger Gessen, det är viktigt och det händer mycket inom media idag i USA. Samtidigt är det svårt för media att förhålla sig till Trump och t.ex. hans twittrande. Att ignorera är inget alternativ, men inte att skriva om det heller, det är får låg nivå och påverkar synen på politik. Problemet blir när tidningar som New York Times publicerar anonyma historier från Trumps administration, utan att det finns någon transparens. Om de som inte tror på “traditionell” media inte har skäl att göra det kommer klyftorna bara att öka. Det handlar om inkomster, men också om de områden där Trumps väljare bor. Det finns en rädsla för att inte kunna få ett bra liv, eller kunna erbjuda sina barn ett bra liv.

Masha Gessen är intressant och har en ovanligt balanserad syn på det samhälle vi lever i. Fler sådana röster behövs även här i Sverige. Polarisering är inte bra för någon. Precis som Gessen säger önskar även jag att mina barn ska få växa upp i en trygg värld. Vi behöver mer optimism och en ljusare framtidstro, men det kanske är svårt när vår planet håller på att brinna upp, påpekar Gessen och ja, det har hon verkligen rätt i.

Så hur ska vi överrösta populismens locktoner? Viktigast är att erbjuda ett alternativ och en annan vision av framtiden än vad som politiker gör nu. Media behöver också fokusera på det stora, inte bara på att t.ex. avslöja Trumps lögner, eller allt galet SD gör, utan gräva djupare. Egentligen är det inte viktigt vad vi gör, men vi måste göra det tillsammans. Fler behöver bli aktiva för att skapa ett bättre samhälle för alla, inte bara för de som passar in i ett populistiskt samhälle. När makten skiftar åt ett håll som är problematiskt måste vi kämpa ännu mer för att behålla moralen.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 27 september 2018

David Copperfields äventyr och iakttagelser

Jag måste erkänna att jag inte har läst Charles Dickens David Copperfield och inte heller sett någon tidigare filmatisering. En brist i min kulturella bildning helt klart som nu har åtgärdats något, då jag sett Armando Iannucci nya filmatisering av boken som har premiär idag. Huvudrollen spelas av Dev Patel, som också fungerar som vår ciceron, guidandes oss genom sitt eget liv med början vid själva födelsen. Redan då dyker en fantastisk bifigur upp,  nämligen Davids faster Betsey Trotwood (spelad av  Tilda Swindon) som är helt säker på att barnet som föds ska vara en flicka. När så inte är fallet stormar hon iväg.

David Copperfield döps efter sin döda far och lever i skuggan av hans gravsten tillsammans med sin mamma och hushållerskan Peggotty. Att besöka hennes hem i en upp- och nervänd båt på stranden är som att kliva in i ett färggrant och udda paradis. Där träffar han Emily och Ham, adopterade barn till Peggotty och hennes man. När Emily och Ham berättar att de förlovat sig jublar alla och David utbrister att alla borde gifta sig. Åskan som följer får oss att förstå att han inte borde ha sagt så. Även hans mamma har förlovat sig, faktiskt även gift sig med Edward Murdstone och David har nu fått en styvfar. En gräslig sådan ska det visa sig som snart skickar iväg sin styvson till London och inte för att få utbildning som styvfadern påstår, utan för att arbeta. Jobbet tar sig och livet hos det minst sagt udda paret Micawber fungerar trots de ständiga skulderna hyfsat. David växer upp där, men överges när Mr Micawber inte längre kan undvika fogdarna. Ännu mer övergiven blir han när hans mor dör utan att han får veta.

Det är nu han lämnar London och beger sig till Betsey Trotwood som fortfarande är minst lika udda som vid hans födsel. Än mer udda är hennes kusin Mr Dick som bor hos henne. Han är ytterst förvirrad eftersom kung Charles I:s oroliga tankar har placerats i hans hjärna efter att Charles fått sitt huvud avhugget. Scenen där David visar honom sina lappar med tankar, liksom den där de låter lapparna med Charles I:s tankar flyga med hjälp av en drake, skildrar båda ett riktigt fint möte mellan två excentriska män. Från faster Trotwood tar sig unge herr Copperfield vidare till en internatskola som helt klart sett bättre dagar. Där träffar han ännu fler udda personer och några gamla bekanta återkommer.

Den största behållningen av David Copperfield är helt klart de underbara bikaraktärerna som verkligen lyfter filmen. Ingen ont om Dev Patel, han gör en fin rolltolkning, men det är de udda figurerna som gör berättelsen speciell. Jag tycker verkligen om den humoristiska tonen och det myller av människor som alla är en del av David Copperfields liv. Inte visste jag att Dickens kunde vara så rolig. Jag uppskattar också att Iannucci valt skådespelare efter talang och inte efter utseende eller ursprung, vilket ger en oväntad mix, men en välfungerande och bra sådan. Många stora namn märks i rollistan och bland de jag tycker bäst om finns Hugh Laurie som spelar den excentriske mr Dick och Bronagh Gallagher som jag inte sett i någon roll sedan The Commitments. Birollerna är många, men då berättelsen går som i cirklar återkommer de flesta av dem flera gånger. Morfydd Clark spelar till och med två roller, dels Davids mamma och hans kärlek Dora.

Klassisk litteratur är viktig och en bra filmatisering kan vara en genväg till böckernas värld. David Copperfields äventyr och iakttagelser är precis en sådan film och jag tror faktiskt att den kan passa hela familjen.

Chimamanda Ngozi Adichie på Stockholm Literature 2013

En gång bloggade jag på Litteraturmagazinet och där skrev jag om Chimamanda Ngozi Adichies inledningstal på Stockholm Literature 2013. Jag repriserar texten här för att minnas ett av de mest fantastiska författarmöten jag upplevt.


Det känns som att vänta på en rockstjärna. Publiken är förväntansfull och när Chimamanda Ngozi Adichie väl äntrar scenen möts hon av applåder och busvisslingar. Hon inleder med att tala om sina böcker och omslagen till dessa. Hur glad hon är att de i Sverige fått neutrala omslag utan en enda giraff eller zebra. Att vara kvinna med ett nigeriansk pass är sällan enkelt. Många har fördomar om henne och tulltjänstemän tillhör definitivt denna grupp. De tror sällan på att hon är författare. En enda gång har det hänt att hon blivit trodd, i Frankrike. Den tulltjänstemannen är hon evigt tacksam mot.

Förhållandet mellan Afrika och Europa är komplicerat och det är vad Adichies föredrag handlar om. Hon tar sin utgångspunkt i ett tal som dåvarande franska presidenten Nicolas Sarkozy höll i Dakar, Senegal 2007. Ett tal där han önskade att förminska den betydelse kolonialismen haft för dagens Afrika. Det har gått drygt 50 år och “de” borde ha lärt sig något fixat ett fungerande samhälle. Att det tog hundratals år för nationalstaten att formas i Europa tas ingen hänsyn till.

Adichie talar om hur kolonialismen döljs i de forna kolonialmakterna och ger Belgien som exempel, där Kongo knappt nämns i skolan, utan Afrika som helhet beskrivs som en kontinent i behov av vår europeiska godhet. Vi stöttar dem för att vi är snälla. De behöver vår hjälp och vårt stöd för att de är hopplösa. Ungefär. Sarkozy menade i sitt tal att kolonialismen inte kan hållas ansvarig för krig, diktaturer och andra problem i dagens Afrika. Europa är byggt med hjälp av pengar och tillgångar från Afrika. Alltså har vi ett ansvar. Det handlar inte primärt om att söka skuld, men förklaringar.

Sarkozy talade i sitt tal om att kolonisatörerna faktiskt inte bara var onda. De byggde vägar och andra viktiga samhällsfunktioner också. Adichie drar paralleller till Tysklands ockupation av Frankrike under andra världskriget och undrar om Sarkozy tycker att nazisterna var okej för att de också byggde vägar? Varför försöker man sudda ut skulden och förmildra den?, undrar Adichie.

I talet talade Sarkozy också om att alla förutsättningar för att bygga ett samhälle finns i Afrika, men att det handlar om att befolkningen inte släppt sina afrikanska myter och sin symbios med naturen. Tala om att förminska och animalisera. Sarkozy talade om den afrikanska mentaliteten som skuld till de konflikter och svprigheter som finns idag. Allt sagt med en väldigt vänlig röst. Lite tacksamma borde de ändå vara för att kolonisatörerna lärde dem ett och annat, annars hade de säkert fortfarande varit bönder.

Sveriges roll då? “Ja, fråga norrmännen”, säger Adichie med ett skratt. Sedan blir hon igen allvarlig och påpekar att hon har ett lite okritiskt förhållande till landet som stöttade Biafra så mycket. “Men ni har inte speciellt trevlig personal på era ambassader och inte heller trevliga tulltjänstemän”, tillägger hon.

För den som, liksom jag, är nyfiken på Sarkozys tal finns det en massa skrivet, men tyvärr verkar det mesta vara på franska. Här finns dock en artikel på engelska.


Texten publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet 2013-10-27

Två stolar är vakanta

Svenska Akademien hann inte bli fulltalig innan sinologen Göran Malmqvist på stol nummer 5 avled i oktober 2019 95 år gammal. I maj lämnade också poeten Kristina Lugn jordelivet och därmed är även stol nummer 14 vakant. Det kan tyckas tidigt, men spekulationer kring ersättare har redan börjat och även jag har funderat lite. Traditionellt ges Svenska Akademien en sorgemånad innan de börjar diskutera tänkbara ersättare, men nu verkar invalet av ersättare för Malmqvist skjutits upp på grund av coronapandemin som gjort att de traditionella torsdagsmötena fått ske via mail. 

Nu är det sommaruppehåll och verk av tänkbara Nobelpristagare ska läsas innan arbetet upptas igen formellt i september. Kanske funderar de även kring ersättare. Rimligt är i alla fall att namnen blir klara i tid för att väljas in formellt vid en årliga högtidssammankomsten i december. Förra året valdes hela fyra ledamöter in vid högtidssammankomsten den 20 december.

Så här tänker jag kring tänkbara efterträdare på stol 5 och stol 14:

På stol nummer 5 föregicks Göran Malmqvist av litteraturvetaren Henry Olsson som var specialiserad på svenskt 1800-tal och då speciellt Carl Jonas Love Almqvist, Carl Snoilsky och Gustav Fröding. Han var också väldigt intresserad av psykologisk analys. Olsson var medlem i Svenska Akademien 1952–1985. Dessförinnan satt Björn Hesselman på stol nummer 5 och hans var professor i nordiska språk specialiserad på bland annat Svealands dialekter och framväxten av det svenska riksspråket. Efterträdaren på stol nummer 5 skulle alltså dels kunna fylla den lucka som Malmqvist lämnat och vara sinolog eller på annat sätt kopplad till den asiatiska litteraturen, vara en litteraturvetare med klassiska preferenser eller en språkvetare. Sedan hade det ju varit trevligt med en hyfsat ung person, även om någon femtiotalist har slunkit med bland mina förslag.

Mina förslag till efterträdare utifrån dessa olika spår är:

Anna Gustafsson Chen (född 1965) som liksom Malmqvist är sinolog och dessutom översättare.

Fredrik Fällman (född 1970) är också sinolog och universitetslektor på Göteborgs Universitet.

Yukiko Duke (född 1966) översättare från japanska och dessutom journalist och redaktör.

Marie Anell (född 1961) översättare från arabiska och journalist med fokus på Mellanöstern.

Lars-Erik Edlund (född 1954) professor i nordiska språk vid Umeå Universitet.

Yvonne Leffler (född 1959) professor i litteraturvetenskap som specialiserat sig på bland annat kvinnliga, svenska författare under 1800-talet.

 

På stol nummer 14 som ersättare för Kristina Lugn önskar jag mig en poet eller en dramatiker. Före henne satt Lars Gyllensten, poet, författare, samhällsdebattör och läkare på samma stol. Dessförinnan var det Ragnar Josephson, professor i konsthistoria och chef för Kungliga dramatiska teatern. Poet, författare, konsthistoriker eller dramatiker alltså. Gärna en kombination.

Mina förslag till ersättare är:

Lina Ekdahl (född 1964) fantastisk och frispråkig poet från Göteborg.

Malte Persson (född 1976) poet och prosaist som är ett med litteraturhistorien.

Johannes Anyuru (född 1979) författare, poet och debattör.

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) författare, dramatiker och debattör.

Ann Jäderlund (född 1955) författare, poet och dramatiker.

Anna Odell (född 1973) dramatiker, filmskapare, konstnär och debattör.

Engelska nyheter i höst

Jag måste bara berätta om några av de böcker som fanns med i mitt favoritmail från Goodreads med “new book by authors you’ve read”. Alla utkommer i september eller i början av oktober. Därefter verkar det bli fokus på julböcker och det förtjänar ett eget inlägg.

Mest glad blev jag kanske för att Jennifer Niven äntligen kommer med en ny bok. Hon är en favorit och en favorit som jag haft nöjet att träffa och diskutera hennes böcker med. I slutet av september släpps Breathless om Claudine Henry och den första kärleken. Det låter som en ganska vanlig bok, men Niven brukar inte skriva vanliga böcker. Jag förväntar mig storverk.

Även Yaa Gyasis nya bok Transcendent Kingdom är efterlängtad. Den utspelar sig i USA och huvudpersonen Gifty forskar om något som förhoppningsvis ska bota såväl depression som beroende och som hon hoppas ska rädda människor i hennes närhet. Ges ut på svenska av Norstedts i oktober.

Jag ser verkligen fram emot att läsa Jane Harpers The Survivors där hon lämnar the outback mitt i Australien för en lite kuststad där livet inte heller verkar direkt enkelt. Harper närmar sig spänningstronen och en fjärde bra bok gör verkligen att hon klättrar ett par snäpp uppåt.

I månadsskiftet september/oktober kommer Sophie Kinsellas nya bok Love your life om Ava som dissar alla dejtingappar och istället söker kärleken i Italien. Säkerligen lika charmig och trevlig som Kinsellas böcker brukar vara.

Mer spänning blir det i början av oktober då Tana French kommer ut med The Searcher. Den handlar om polisen Cal Hooper som hoppas på ett lugnt liv i en liten pittoresk by på Irland efter 25 år vid Chicagopolisen. Självklart blir det inte riktigt så. Jag har tappat bort Tana French lite och ser fram emot att återupptäcka henne.

Böcker att se fram emot i september

Bokutgivningen verkligen exploderar under september och det finns ingen möjlighet att hinna med att läsa ens en bråkdel av de nya böcker jag vill läsa. Mycket att se fram emot helt klart!

Det enda planet på himlet, Garrett M. Graff, Natur & Kultur, 1 september

Fula tjejer, Sara Ohlsson, Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo, Gilla Böcker, 1 september

Materialtrötthet, Marek Šindelka, Rámus., 1 september

Slagsmål, Karl Modig, Opal, 1 september

Floden hem, Hannah Richell, Bokförlaget Forum, 2 september

Topekaskolan, Ben Lerner, Natur & Kultur, 3 september

Fail, Mitch Fredriksson, Rabén & Sjögren, 4 september

Mamma i soffa, Jerker Virdborg, Albert Bonniers Förlag, 4 september

Under tiden, Anna Hallberg, Albert Bonniers Förlag, 4 september

Ett halvt andetag, Anna Agrell, Historiska Media, 7 september

Lisa och Lilly, Mian Lodalen, Romanus & Selling, 7 september

Bikupan, Sarah Crossan, [etta], 8 september

Lovisas val, Ruth Kvarnström-Jones, Printz Publishing, 9 september

Nyårsvandraren, Charlotta Lannebo, Rabén & Sjögren, 9 september

Skam och högmod i Sävedalen, Petra Mede, Norstedts förlag, 9 september

Det sista solot, Jennie Dielemans, Natur & Kultur, 10 september

Höst vid Sommen, Camilla Dahlson, Lind & co, 10 september

Om man älskar frihet, Nina Björk, Wahlström & Widstrand, 10 september

Fjärilsvägen, Patrik Lundberg, Albert Bonniers Förlag, 11 september

Jag händer jämt, Emma Rävås, Rabén & Sjögren, 11 september

Skräcktimmen, Moa Schulman, Madeleine Bäck, Natur & Kultur, 11 september

Glasveranda med sjöutsikt, Hanna Blixt, Historiska Media, 14 september

Allt vi har gemensamt, Sanna Torén Björling, Natur & Kultur, 15 september

Bröder, Bart Moeyaert, Gilla Böcker, 15 september

Det svarta regnet, Stina Nilsson, Bonnier Carlsen, 15 september

Dröm natten till idag, Anna Järvinen, Förlaget, 15 september

Kollektiv minnesförlust, Koleka Patuma, Rámus., 15 september

Allt som en gång var, Sanna Mac Donald, LB Förlag, 16 september

Gertrud, Moa Gammel Ginsburg, Piratförlaget, 16 september

Handbok för språkpoliser, Sara Lövestam, Piratförlaget, 16 september

Övervintra, Therese Widenfjord, Bläcklilja Textproduktion, 17 september

Meningarna, Johanna Ekström, Albert Bonniers Förlag, 18 september

Mörkt album, Coco Moodysson, Galago, 18 september

Överlevarna, Alex Schulman, Albert Bonniers Förlag, 18 september

Berätta aldrig det här, Frida Boisen, Bookmark Förlag, 21 september

Deadline, Rebecka Edgren Aldén, Norstedts förlag, 21 september

Handens rörelser, Felicia Stenroth, Norstedts förlag, 21 september

Helvetet och andra platser, Madeleine Albright, Historiska Media, 21 september

Mitt hemliga liv, Jenny Fagerlund, Norstedts förlag, 21 september

Sommaren på Park Avenue, Renée Rosen, Historiska Media. 21 september

Vattendansaren, Ta-Nehisi Coates, Norstedts förlag, 21 september

Gudars like, Meg Rosoff, Gilla Böcker, 22 september

Jag måste sluta tänka på Patrik Lundberg, Josefin Sonck, Schildts & Söderström, 22 september

Hamnet, Maggie O’Farrell, [etta], 23 september

Svårmodets döttrar, Anna Laestadius Larsson, Piratförlaget, 23 september

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, Tua Forsström, Schildts & Söderström, 24 september

Det långsamma livet, Abdellah Taïa, Elisabeth Grate Bokförlag, 25 september

Kungariket, Jo Nesbø, Albert Bonniers Förlag, 25 september

Kärlek och främlingsskap, Theodor Kallifatides, Albert Bonniers Förlag, 25 augusti

Spökhusets hemlighet, Kristina Ohlsson, Bonnier Carlsson, 25 september

Hur jag skulle vilja försvinna, Eli Levén, Norstedts förlag, 28 september

Mannen som dog två gånger, Almudena Grandes, Norstedts förlag, 28 september

Sofias jävla verklighet, Mia Gahne, Historiska Media, 28 september

Marvatten, Ann Rosman, Albert Bonniers Förlag, 29 september

Ospårat, Sanna Mac Donald, Opal, 29 september

Systrar, Adèle Bréau, [sekwa], 29 september

Julen enligt Julia, Kristin Emilsson, Printz Publishing, 30 september

Lowkey, Melody Farshin, Bonner Carlsen, 30 september

 

Vilka septemberböcker ser du mest fram emot?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: