enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Boktankar Sida 1 av 126

På väg mot ett lugn i Svenska Akademien

Så har då Katarina Frostenson lämnat stol 18 i Svenska Akademien, mot en ersättning på 12875 kronor i månaden och fortsatt tillgång till den lägenhet hon bor i som ägs av akademien. Det betyder att Svenska Akademien just nu består av 14 aktiva ledamöter (12 män och 2 kvinnor), då Peter Englund och Kjell Espmark den 10 januari meddelat att de återgår till sitt arbete. Den enda som nu har kvar sin stol utan att aktivt delta i Svenska Akademiens arbete är Sara Danius. Jag hoppas att hon bestämmer sig för att stanna kvar, även om jag förstår om hon väljer att lämna sin plats till förfogande.

Tre stolar är vakanta efter att Sara Stridsberg, Jayne Svennungsson och nu Katarina Frostenson begärt utträde. Jag hoppas att dessa ersätts med tre kvinnor. Något annat vore skandalöst med tanke på den nuvarande könsfördelningen.

 

Foto: Svenska Akademien/SVT

52 bra saker: Bibliotek

Det är något speciellt med bibliotek. Miljön, lugnet och självklart alla böcker. Tänk att de bara finns där och går att låna helt gratis.

Som barn lånade jag hem kassar med böcker från biblioteket och jag lånade samma böcker om och om igen. Det var på den tiden som lånekortssiffrorna skrevs på ett kort som sattes längst bak i boken och mina siffror som var 2210 kunde stå väldigt många gånger på samma kort. Ibland så många gånger att bibliotekarien frågade om jag verkligen skulle låna boken igen och självklart skulle jag det. Att läsa om böcker jag tyckte om var som att återse gamla vänner.

Under perioder då jag pluggade räddade biblioteket många tentor. Att läsa hemma funkade sådär, för även om lägenheten blev välstädad och tvätten ren förblev böckerna olästa. I alla fall de böcker jag skulle läsa för studierna, för böcker jag är tvungen att läsa har aldrig prioriterats. I tystnaden på biblioteket fick jag dock gjort mycket mer och miljön med alla böcker runt omkring har alltid gjort mig lugnare.

Nu hinner jag inte med några omläsningar och studerar jag inte, men böcker lånar jag fortfarande. Ofta fler än jag hinner läsa. I anslutning till skolan där jag arbetar finns ett fantastiskt kommunbibliotek där jag är stammis. Inte sällan går jag dit bara för att botanisera bland hyllorna, men inte sällan kommer jag därifrån med en bok som jag inte alls tänkt läsa. Igår var det t.ex. ett gäng grafiska romaner som fick följa med till mitt redan överfulla skrivbord.

 

Januariböcker att se fram emot

 

Nytt år och nya böcker som väntar på att bli lästa. Här är några av de titlar som kommer ut under månaden, som jag ser fram emot att läsa. Och nej, alla kommer jag självklart inte hinna med, men listor är ändå kul.

Juliette — kvinnan som läste på metron, Christine Féret-Fleury, [sekwa], januari

Kvartetten, Aja Gabel, [etta], januari

Utom sig, Sasha Marianna Salzmann, Weyler förlag, januari

Vår älskade, Kamila Shamsie, Bokförlaget Polaris, januari

Away days, Josefine Lindén, Pintxo förlag, 4 januari

Kärlekens lagar, Sarah Title, Forum Bokförlag, 4 januari

När du läser det här, Mary Adkins, Lavender Lit, 10 januari

Lycka, Johan Kling, Natur & Kultur, 12 januari

Brev från min barndom, Emma Reyes, Norstedts förlag, 14 januari

Det vi glömde säga, Klara Grede, Albert Bonniers förlag, 18 januari

Vill inte, vill, Per Nilsson, Rabén & Sjögren, 18 januari

Gråleken, Maria Sveland, Harper Collins, 21 januari

Varm mjölk, Deborah Levy, Norstedts förlag, 21 januari

Från kust till kust, Jane Green, Printz Publishing, 23 januari

I döden för dig, Maria Ahlsdotter & Mian Lodalen, Bonnier Carlsen, 23 januari

Så jävla kallt, Lova Lakso, Rabén & Sjögren, 25 januari

Mai betyder vatten, Kayo Mpoyi, Norstedts förlag, 28 januari

Där rinner en älv genom Saivomuotka by, Pia Mariana Raattamaa Visén, Albert Bonniers förlag, 29 januari

Kastanjemannen, Søren Sveistrup, Albert Bonniers förlag, 29 januari

Drömmen runt hörnet, Lucy Dillon, Bokförlaget Forum, 31 januari

 

Här finns hela listan med böcker jag ser fram emot i vår.

Läsmål för 2019

Året är snart slut och det är dags att utvärdera de läsmål jag satte upp för 2018 och därefter sätta nya för 2019.

Målet var att läsa 130 böcker 2018 och det klarade jag med råge, trots att jag inte räknat alla böcker jag läst för jobb. Totalsumman för 2018 blev 142 böcker. Trots detta ökar jag bara målet lite för 2019 och lägger det på 135 böcker.

Min geografiska utmaning var att 2018 läsa böcker av författare från 26 länder, dvs Sverige + 25 till. Det klarade jag också med 29 länder. Målet för 2019 blir detsamma som 2019, alltså 26 länder, med tillägget att länder utanför Europa ska prioriteras. Sydamerika är till exempel en bortglömd världsdel för mig.

Boktolvan gick inte alls, då jag bara läste fem av författarna på listan. Jag struntar i den nästa år, eftersom jag faktiskt stiftat bekantskap med totalt drygt 60 nya författare i år och det är ändå bra trots att det är “fel” författare.

Nobelutmaningen är däremot förlängd och den vill jag lyckas med 2019.

Jag har också fått boktips av andra bloggare och gjort en Bokbloggarboktipsutmaning för 2019. I den bästa av läsvärldar läser jag alla böcker på listan och jag ska definitivt göra mitt bästa.

Få läsutmaningar i år alltså, men kanske blir det några kortare som årets franska februari, anglofila april och nervkittlande november.

 

Ett gott nytt läsår önskar jag er!

 

 

Photo by Kate Williams on Unsplash

 

Böcker jag inte hann läsa 2018

Inspirerad av Oarya gör jag en lista med böcker utgivna i år som jag verkligen planerade att läsa, men ändå inte hann med. Jag ser det som en inspirationslista inför ledigheten, men inser självklart att alla inte kommer att bli lästa då heller. Det värsta är att dessa tolv böcker endast är en väldigt liten del av alla olästa böcker som finns här hemma. Lyckas jag inte i jul får jag väl läsa en varje månad under 2019.

Hantverkaren av Sharon Bolton kan kanske vara bra att börja ledigheten med. En spännande och välskriven bok är precis vad jag behöver efter all julfluff jag läst de senaste veckorna.

Nine perfect strangers av Liane Moriarty är också en bok jag ville läsa bums när jag köpte den. Problemet är bara att jag varit så stressad i höst att min hjärna slutat förstå engelska. Nu börjar den hämta sig och då vill jag läsa Moriartys nya.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en av årets stora snackisar. Eftersom jag brukar tycka mycket om hans böcker har jag självklart boken i min ägo. Faktiskt ett signerat exemplar inköpt på Bokmässan.

En annan bok jag köpte signerad på Bokmässan är Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, som jag har höga förväntningar på, men varit alldeles för trött i skallen för att våga läsa.

Lojal av Delphine de Vigan har visserligen just landat här hemma, men den vill jag verkligen hinna läsa väldigt snart.

Allt ska brinna av Sofia Nordin för att jag älskat allt jag läst av henne, vilket är i princip allt hon skrivit. Det låter som en riktigt stark bok om vänskap.

Vargattacken av Lars Berge, som jag började lyssna på en gång när jag städade, men tydligen städar jag för sällan för boken blev aldrig utläst. Jag är tämligen säker på att den är värd en chans till.

En kort krönika om sju mord av Marlon James känns egentligen lite för tung även för en julledighet, men jag vill ändå läsa den. Finns det på listan (kanske) den har (lite) större chans att faktiskt bli läst.

Höst av Ali Smith tror jag verkligen är en helt fantastisk bok, men ändå har jag inte fått tummen ur att läsa den. Jag som tycker så mycket om författaren och det hon skriver.

Den oändliga familjen av Cilla Naumann är ännu en bok av en favoritförfattare som jag spontant ville slänga mig över. Nu är det kanske dags att göra det.

Nu och för alltid, Lara Jean av Jenny Han är sista delen i trilogin om Lara Jean och hennes familj. Jag är alltid kluven inför att läsa sista delen i serier, då jag visserligen får veta hur det går, men därefter aldrig återse karaktärerna igen.

De hemlösa katterna i Homs av Eva Nour handlar om Sami som växer upp i Homs i Syrien och hur hans liv förändras när protesterna under den arabiska våren slås ner minst sagt brutalt.

 

Novellkalender enligt O del 13

Idag borde jag sjävklart kunna bjuda på en lucianovell, men en sådan har jag inte hittat. Däremot en om en konsert och en ovanlig tjej.

Novellen “Tjejen” av John Ajvide Lindqvist, ur samlingen Låt de gamla drömmarna dö, handlar om Mattias som går på estetiska programmet och spelar klarinett. Tydligen det osexigaste instrument som finns, enligt honom och det är ont om groupies. Efter en konsert händer dock något ovanligt och en tjej kommer fram till honom och berömmer hans spel. Hon hade lyssnat på just henne.

Mattias och Gabriella går på dejt och blir ett par. I glädjen av att höra ihop med någon trycker han bort de signaler han får om att Gabriella döljer något väldigt hemskt. När han till slut anar vad det är har vi egentligen inte fått reda på något konkret, utan vi tror bara att något är riktigt fel. Riktigt läskigt.

Det här är en novell jag brukar läsa med mina elever i Svenska 1, något jag bloggat om tidigare.

Vad jag inte borde sett och varför

Att vara självuppfylld innebär i regel att vara tom.

Så lyder ett citat av Atos Wirtanen, finlandssvensk ålänning, journalist, författare och nära vän med (och ett tag pojkvän till) Tove Jansson. Tydligen ska han ha inspirerat henne när hon skapade karaktären Susmumriken.

Men det här inlägget ska inte handla om varken Tove Jansson, Atos Wirtanen eller Snusmumriken, utan om män i Svenska Akademien som verkar ha förblindats av makt och tappat såväl vett som sans. De är självuppfyllda och tomma, mer som Morran eller kanske Stinky än någon annan invånare i Mumindalen.

Jag borde inte ha sett dokumentären Det slutna sällskapet. Det borde jag verkligen inte gjort, speciellt inte med tanke på att jag blev galet förbannad redan efter det korta klipp som visades på nyheterna. Nyfikenheten vann dock över förnuftet och jag fick helt klart skylla mig själv.

Redan i inledningen, när akademiledamöterna går in till högtidssammankomsten för två år sedan inför publik, med kungaparet i spetsen, inser jag hur märkligt det egentligen är att en institution tillåts vara så mossig i dagens samhälle. Ja, det är bra att en kvinna för första gången för in en kvinnlig ständig sekreterare, men det hela känns lite som en fars i alla fall med facit i hand. Speciellt när kameran zoomar in en man närmast dörren till höger. Jean-Claude Arnault, den 19:e ledamöten, den perfekte gentlemannen och Horace Engdahls vän och förebild.

Redan 1974 när Svenska Akademien delade ut Nobelpriset till Harry Martinsson och Eyvind Johnson, två av deras ledamöter, talades det om “kamratkorruption” och Sven Delblanc skrev att det “luktade nära nog försnillning”. Det var inte felaktigt enligt Svenska Akademiens stadgar. Arnault och hans fru Katarina Frostensson drev klubben Forum, som var en mötesplats för de intellektuella och stöddes av Svenska Akademien. Just nu undersöks om det skulle kunna kallas försnillning, eller om det “bara” handlar om “kamratkorruption” och jäv. Osmakligt är det oavsett och även om Engdahl försökt stoppa priser och utmärkelser till akademiledamöter, finns det annat att ge bort som lägenheter med hyressubvention och en pensionsförsäkring till ständige sekreteraren. Helt normalt förfarande menar Engdahl. Att ge stipendier och priser till nära vänner eller ge miljonbidrag till deras exklusiva klubbar är inte heller något annat än helt normalt. Stig Larsson tycker självklart att han förtjänar pengarna och borde fått mer. Engdahl håller med och menar att Stig Larssons författarskap är så exceptionellt att det är helt naturligt att prisa honom. Arnault är så himla snäll att han köper en lägenhet till Svenska Akademin i Paris och därefter får betalt för att förvalta den. Helt normalt för Horace och hans polare. De förtjänar ju allt de får. Osmakligt för de flesta andra som inte är självuppfyllda och tomma.

Osmakligt är också hur många som skyddat Arnault genom åren, trots att “alla” vetat vad han gjort. Många var de som visste om hur Arnault agerat mot kvinnor. Sture Allén har till och med fått ett brev av Anna-Karin Bylund redan 1996. Ett brev han avfärdade som nonsens. Det var inte det enda brev Allén fick om Arnaults opassande beteende. Jag undrar vilka mer som visste om brevet, eller förlåt, breven. Engdahl visste i alla fall om anklagelserna, men trodde inte på dem då, liksom han inte tror på dem nu.

Men varför ska Stig Larsson få så mycket plats? Kanske för att han, tillsammans med Jean-Claude Arnault, är Horace Engdahls enda vänner (om man får tro Engdahls före detta fru). Visst spelar han en viktig roll i trojkan, men någon storslagen författare är han sannerligen inte. Stig, Horace och Jean-Claude. Sicka jeppar. Allt handlar självklart om att de beundrar varandra och delar den perfekta smaken. Kodsystemet som Larsson redogör för är verkligen helt vidrigt. Ännu mer osmakligt är det att de inte verkar fatta hur deras beteende ser ut för utomstående. Självuppfyllda och tomma.

En av de sorgligaste saker i sammanhanget är att Sara Danius tvingades från sin post, men faktiskt är det också sorgligt att en stor poet har tappat fotfästet och anseendet under det senaste året. Katarina Frostenson har inte varit något stor personlig favorit, men det går inte att säga annat än att hon är skicklig. Ännu mer beklagligt är det kanske att Kristina Lugn, som varit en favorit, verkar ha blivit en av de självuppfyllda och tomma. För Lugn verkar det vara en ekonomisk fråga, men vissa uttalanden har fått mig att fundera. Att Horace Engdahl betett sig som ett svin kan jag ta. Faktiskt tror jag att han själv tycker att det är en inte helt osmickrande roll han fått det senaste året. Det självuppfyllda geniet som slåss för rätten till vivörliv och inte inser att han framstår tommare för varje ord som lämnar hans mun.

Det är nu ett drygt år sedan DN publicerade avslöjandet om hur den man, som då kallades Kulturprofilen, utnyttjat (minst) 18 kvinnor. Sara Danius meddelade snart att Svenska Akademien tar avstånd för Arnault och erkände hans opassande agerande. Horace Engdahl har å andra sidan inte lärt sig någonting och det finns fler akademiledamöter som sällar sig till honom. De självuppfyllda och tomma.

För Horace Engdahl handlar det till syvene och sist om att män är bättre lämpade än kvinnor. De kan få vara kuttersmycken till gentlemän, men helst inte ha åsikter som strider mot dessas eller på något sätt begränsar dem. De passar inte i Svenska Akademien. Själv är han invald på livstid och kommer sitta till sin död.

Jag funderar mer på att faktiskt skaffa en knytblus även om alla knytblusar i världen kan ge mig mitt hopp om manligheten åter.

 

En försmak av vårens böcker

Om några dagar dyker SvB:s katalog Vårens böcker förhoppningsvis upp i lådan, men redan nu har många förlag presenterat sin vårutgivning. Jag har så smått börjat uppdatera min lista med böcker jag vill läsa, men det är många förlag kvar.

Ett av mina favoritförlag [sekwa] har nu fått ett andra inprint. Sedan tidigare ger de ut främst böcker översatta från franska, men också engelskspråkiga böcker på [etta] och nu också nordisk litteratur under rubriken [norra]. Mycket spännande tycker jag.

Som vanligt vill jag läsa nästan allt som presenteras i katalogen:

Juliette — kvinnan som läste på metron, Christine Féret-Fleury, [sekwa], januari

Kvartetten, Aja Gabel, [etta], januari

Agathe, Anne Cathrine Bomann, [norra], mars

Barnet, Kjersti Annesdatter Skomsvold, [norra], mars

My bloody Valentine, Christine Détrez, [sekwa], april

Det som var rött, Rosie Price, [etta], maj

Dödligt arv, Rachel Rhys, [etta], maj

Poste restante — ett brev till Locmaria, Lorraine Fouchet, [sekwa], juni

 

 

 

Fyra vinnare av Augustpriset

Ikväll delades Augustpriset ut i fyra kategorier. För mig är kanske barn- och ungdomskategorin viktigast, då priserna till dessa författare är få och uppmärksamheten alldeles för liten. För de flesta andra är det ett pris som möjligen nämns i en bisats, men oftast inte alls. Ett pris där det i år inte fanns plats för en enda bok för ungdomar, men tre bilderböcker, en bok som vänder sig till barn mellan 6 och 9 år, en för 9-12 och en grafisk allåldersbok. Helt klart en kategori som spänner över alldeles galet mycket, vilket gör att jag varje år höjer rösten för att den ska delas in i flera kategorier, antingen en skönlitterär- och en fackboksdel, eller en för barn och en för unga. Ett pris är helt klart för lite.

I år blev det en bilderbok som vann och en bra sådan, faktiskt min favorit av de tre nominerade bilderböckerna, nämligen Gropen av Emma AdBåge. En riktigt bra bok om en plats som är fantastisk för barn och hemsk för vuxna, som är en metafor för en kreativ plats att vara på. Det var en märkbart rörd och tagen författare som tog emot priset och visst var det dags efter flera nomineringar och minst lika många fantastiska böcker. Lotta Olsson håller med om att det är ett utmärkt val.

I kategorin årets svenska fackbok vann Magnus Västerbro för sin Svälten: Hungeråren som formade Sverige om åren 1867-69 då naturkatastrofer gav missväxt vilket ledde till svält, sociala oroligheter och massemigration till Amerika. Den låter lite tung, men samtidigt intressant. Kanske kan vara något att läsa i jul när vi frossar som bäst, för att få lite perspektiv. Eller så ägnar jag istället julen år Jens Liljestrands biografi om Vilhelm Moberg Mannen i skogen, som lockar mig mest och som Jan Eklund menar är den bok som borde vunnit.

Jag tippade rätt vinnare i den skönlitterära klassen där Linnea Axelsson tog hem priset med sitt prosalyriska verk Ædnan. Även om det kanske inte är den bok bland de nominerade som jag längtar mest efter att läsa, men visst är det viktiga berättelser som Axelsson sprider och en del av vårt kulturarv som förtjänar uppmärksamhet.

Lilla Augustpriset gick i år till 20-åriga Linn Spjuth från Nora som skrivit Vem beskyddar gudarna? med motiveringen”Rasande, rytmisk, filmisk och omöjlig att värja sig mot. Det är oerhört skickligt”. Här har vi kanske en framtida författare, så lägg namnet på minnet.

Förresten var det faktiskt fem priser som delades ut ikväll. Illustratören Ilon Wikland tilldelades nämligen det nyinstiftade Svenska Förläggareföreningens Hederspris för sitt livsverk. En mycket värdig pristagare.

 

Foto: TT

Veckoutmaning om kärlek, lidelse och dyrkan

Det är fokus på kärlek på Kulturkollo den här veckan och utmaningen handlar om kulturella kärlekspar. Så här skriver Fanny:

Kulturen fylls av kärlekspar, oförglömliga, otroliga, förutbestämda, obegripliga och alldeles fantastiska.

Denna vecka vill vi att du listar just sådana par – de oförglömliga, de osannolika, de mest självklara kärleksparen du kan komma på. Tänk litteratur, tänk teater, film, serier eller varför inte ur konstens värld.

Dags att lista kärlekspar alltså.

När det gäller böcker vill jag lyfta fram två klassiska kärlekspar som inte har det så lätt. Jag tänker på Kristina och Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarepos och Lotten och Henning i Per Anders Fogelströms Stadserie. Kärleken som är så stark, men som även om den är livslång inte får så många år.

Även mer moderna andra kärlekspar får för kort tid tillsammans av skäl de inte kan råda över. Jag tänker till exempel på Rasmus och Benjamin i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar

Sedan finns det de som trasslar till det själva. Inte sällan byggs böcker, filmer och tv-serier kring ett triangeldrama och även om jag egentligen är skeptisk till konceptet gillade jag verkligen serien Felicity som sändes i fyra säsonger 1998-2002. Tjugo år sedan första säsongen alltså, jisses! Felicity valde mellan Noel och Ben. Jag var alltid Team Ben. De här tio fina ögonblicken gjorde mig väldigt nostalgisk och lika rörd.

Här finns en fin artikel med skådespelarna tjugo år efter sista avsnittet, där de bland annat talar om att ta upp serien igen för att se vad som hänt med karaktärerna. Det är en serie jag mer än gärna skulle se!

Här finns ett inlägg med tio andra minnesvärda kärlekspar att älska.

Sida 1 av 126

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: