Boktankar

Vänskap över generationsgränserna

Den senaste tiden har jag läst en rad ungdomsböcker som alla handlar om vänskap mellan människor som tillhör olika generationer. Jag anar en trend och inser att den började för ett tag sedan och då menar jag inte när Emil hängde med Alfred, eller Madicken med Abbe, men självklart skulle dessa vänskapsskildringar kunnat ingå också. Så också den ganska märkliga relationen mellan Lilla Anna och Långa farbrorn. Min spaning sträcker sig dock bara några år bakåt.

I de flesta fall handlar det om en vänskap mellan en ung människa och en äldre, men i sin debut Alla suger och det är ingens fel skriver Ebba Hyltmark inte bara om vänskapen mellan huvudpersonen Li, som går i nian och den mycket äldre Sigvard, utan också den mellan Li och nioåriga Olivia. Båda är väldigt fint skildrade och ger på olika sätt Li en chans att vara sig själv.

Både Anton i Hästpojkarna av Johan Ehn och Nina i Hej då, vi ses väl? av Linda Åkerström träffar äldre människor genom sitt jobb i hemtjänsten. Ett jobb som ingen av dem egentligen vill ha, men som kommer att förändra både deras liv och synen på andra människor. Genom mötet med de äldre patienterna lär de sig också mycket om sig själva. Anton arbetar hemma hos Alexander, vars historia till viss del liknar hans egen. De älskar båda hästar och har fått kämpa lite för att våga visa sin sexualitet. Nina får istället mod att följa sin dröm om att gå på konstskola när hon lär känna Klara, en äldre kvinna som är konstnär. De börjar umgås privat och målar varandras porträtt.

Vänskap med någon äldre kan hjälpa den yngre att hantera sin sorg. I Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt får June hjälp att hantera sin morbrors död, när hans partner Toby söker upp henne. Vänskapen mellan två olika personer som båda älskade Finn är väldigt fint skildrad. I Jag lever, tror jag av Christine Lundgren klättrar Kim över staketet in till kyrkogården och tillbringar nätterna där. Hennes bästa vän Moa har dött i en bilolycka och Kim kan varken sova eller leva. På kyrkogården träffar hon Stig. Hans fru Astrid, världens bästa fru, dog fem år tidigare och han besöker henne på nätterna. Vänskapen som utvecklas mellan Kim och Stig är en av de finaste vänskapsskildringar jag läst.

Och så slutligen en barnbok, för även Zoe, flickan i Sara Stridsbergs och Sara Lundbergs Dyksommar får en vän som är mycket äldre. Ålder verkar dock inte ens vara något hon reflekterar över. Hon tycker helt enkelt att Sabina är rolig att vara med. Vi vet egentligen inte så mycket om vad de tycker om varandra, utan får främst veta vad de gör tillsammans.

Har du fler exempel på nyare böcker för barn och unga som handlar om vänskap över generationsgränserna?

 

 

Tänk snabbt!

Egentligen vet jag inte om en ny veckoutmaning är något som behövs, då det redan finns massor av sådana, men jag känner att jag behöver något återkommande för att få lite struktur. Tanken är att jag ger er fem val varje vecka, tanken är också att det ska vara främst kulturrelaterat, men aktuella saker kommer också att dyka upp, eller så blir det frågor om något jag funderat över. Tänk snabbt, välj ett av två alternativ och kommentera gärna varför.

Dagens fem snabba lyder så här:

ute eller inne?

tv eller bok?

Klubben eller K?

Netflix eller HBO?

Megxit eller Brexit?

 

Så här väljer jag:

ute eller inne Jag inser att jag borde vara ute för att få i alla fall lite ljus och kanske bli piggare, men jag avskyr verkligen januari i mörka, blöta, blåsiga Göteborg.

tv eller bok När jag nu ändå håller mig in borde jag självklart passa på att läsa, men jag lyckas somna så fort jag försöker och det blir många tv-serier istället.

Klubben eller K Två av den senaste tidens snackisar och egentligen är det lite orättvist att välja bort K, då jag faktiskt inte läst den. Jag tror att jag kommer att göra det trots allt, då jag efter att ha läst Klubben är nyfiken på den väldigt världsfrånvända Katarina Frostenson.

Netflix eller HBO Egentligen är HBO så mycket coolare och jag vill gärna se serier där. Trots detta är det på Netflix jag hamnar, både för att det är lättare att navigera, men också för att jag för tillfället främst ser Atypical och Vänner som finns där. Lite sugen på Killing Eve också och då blir det HBO. Mycket mörker bland deras serier dock och det är INTE vad jag behöver just nu.

Megxit eller Brexit Och nej, inte bryr jag mig väl egentligen jättemycket om att Meghan och Prins Harry drar sig ifrån kungahuset för att skapa sig ett riktigt liv, men jag tycker ändå att det är ett sundhetstecken. Brexit är det däremot inte och jag är riktigt trött på eländet, trots att jag inte påverkas direkt. Lite märkligt ändå att britterna nästan verkar mer upprörda över Megxit än Brexit …

 

Tänk snabbt och lämna gärna svar eller länk här!

Den utmanande långsamheten

Jag känner verkligen igen mig i Jonas Thentes text i DN med rubriken Jag sjunger läsandets och långsamhetens lov. För mig är läsningen nämligen den ultimata nedvarvningen, men jag märker att jag likt Thente ibland har väldigt svårt att fokusera. När han beskriver otåligheten och oförmågan att fokusera påminns jag av hur svårt det måste vara för mina elever, som väldigt sällan är läsare, att fokusera på något så långsamt som en bok. Likt Thente inser jag också att de inte kommer att välja läsning när så mycket annat, snabbare och mer lättillgängligt, står att finna överallt.

För mig är läsningen inte bara ett sätt att hantera stress, utan också en stressmätare. Om jag inte kan fokusera på böcker vet jag att jag måste varva ner. Jag tar det beslutet för att jag vet att läsning hjälper. För den som aldrig läser blir det aldrig ett val. De flesta ungdomar ser läsning som ett hemskt tvång, inte som något som kan skapa ett lugn i vårt allt snabbare samhälle. Om de inte läser har det mycket troligt inte föräldrar som är läsande förebilder och även om inga läsvaneenkäter görs på vuxna skulle det vara spännande att veta hur många som egentligen läser böcker och hur ofta det sker. Det behöver verkligen inte vara skönlitteratur, även om jag skulle hävda att läsning av skönlitteratur gör oss till mer empatiska människor, men jag önskar att fler kunde välja att läsa böcker för visst är det som Thente skriver att vi blir lite dummare av att inte läsa och inte minst av att aldrig fokusera på en sak. Många har bytt läsning med ögonen till läsning med öronen och det vanligaste argumentet för det är att det går att göra något annat samtidigt då.

När jag pratar stress med mina elever märker jag snart att mycket handlar om att dygnet har för få timmar för att hinna med allt som “måste” göras. En hel del “måsten” handlar om sociala medier och tv-serier. Utbudet är stort och möjligheterna många, något som inte bara är positivt. Det som stressar dem är då att studier tar tid och det är tid de inte anser sig ha. Läsning av böcker lär hamna ännu längre ner på prioriteringslistan för majoriteten. Det är också därför jag prioriterar läsning i skolan och alltid låter eleverna få rejält med lästid på lektionerna. Tyvärr är även jag stressad, för kursplanerna prioriterar inte alls läsning och det är tusen andra saker som måste hinnas med. Om jag fick bestämma skulle svenskundervisningen bygga på litteraturläsning och den får gärna spilla över i andra ämnen. Istället marginaliseras litteraturen mer och mer och det är verkligen ingen bra utveckling varken för barn och ungdomars kunskapsutveckling eller mående. Att vara en god läsare innebär en superkraft som inte ska underskattas. Synd att de som bestämmer innehållet i våra kursplaner inte insett det.

 

 

Photo by Road Trip with Raj on Unsplash

Vid sidan om de som hyllar

Ibland älskar alla en bok och jag fattar ingenting. Inte sällan utspelar sig den här boken på något kallt, kargt och öde ställe. En miljö som inte är min. Eller så skrivs den på dialekt. Ett språk som inte är mitt.

Jag har kämpat och kämpat med Jag for ner till bror av Karin Smirnoff och Testamente av Nina Wähä. Böcker som jag förstått är fantastiska. De har fått priser och läsarna har hyllat. Själv fattar jag ingenting. Rent teoretiskt gillar jag mörka eländesskildringar av glesbygden, men det är någonting som inte klickar. Alls.

Det mest naturliga hade varit att älska Karin Smirnoffs böcker, om inte för att titlarna i den planerade trilogin är genialisk. Jag for ner till bror, Vi for upp med mor och slutligen Sen for jag hem. Genialiskt. Verkligen. Det känns som att jag uteslutits från en fantastisk gemenskap när jag fastnar och fastnar och fastnar.

Och så Testamente. En familj med en massa barn. Eländes elände. Vad är det jag inte förstår? Jag borde älska men jag kämpar, kämpar och kämpar.

Just nu läser jag Osebol av Marit Kapla. Älskad av alla och belönad med Augustpriset. Jag fastnar och fastnar och fastar. Jag kämpar och kämpar och kämpar. Men jag ska fanimej läsa ut den. Jag vill inte utestängas från ännu en gemenskap.

Vad är det jag missar?

Boktolvan 2020

För länge sedan startade jag läsutmaningen Boktolvan, som kort och gott går ut på att läsa en bok av 12 författare som jag länge tänkt läsa något av. De senaste åren har jag inte lyckats speciellt bra och förra året struntade jag i utmaningen helt, men 2020 gör jag ett nytt försök. Flera av författarna är sådana jag tänkt läsa något av länge och som dessutom är aktuella i vår. Det gör att chanserna mycket troligt ökar att jag faktiskt får tummen ur att läsa något av dem. Att listan är lång gör det ännu lättare …

12 av de här 24 författarna ska jag läsa något av 2020:

Henrik Bromander

Maria Maunsbach

Augustin Erba

Rose Tremain

Svetlana Aleksijevitj

Deborah Levy

Celeste Ng

Viet Thanh Nguyen

Rachel Cusk

Yangsze Choo

Ocean Vuong

Karin Slaughter

Riad Sattouf

Jokha Al Harthi

Samanta Schweblin

Alain Mabanckou

Philip Teir

Lisa Gardner

Sjón

Ann Cleeves

Sara Paborn

Helle Helle

Nuruddin Farah

Elizabeth Strout

Långt mer än varannan damernas

Jag vet egentligen inte hur intressant det är med författares kön, men eftersom litteraturvärlden historiskt och på många sätt fortfarande varit en manlig sfär ser jag ändå med glädje att i alla fall vissa domäner börjar bli mer jämlika. Sedan jag började föra statistik har jag läst betydligt fler böcker skrivna av kvinnor än av män. Förra året var så mycket som 81% böcker skrivna av kvinnor.

2019 såg fördelningen ut så här:

 

10 författare som format mitt 10-tal

I årets julkalender har jag bjudit på kulturella höjdpunkter från det här århundradets första två decennier. Idag knyter jag an till det genom att lista 10 författare som format mitt 10-tal. En uppgift som självklart är omöjlig, men jag har i alla fall lyckats skaka fram 10 favoriter som på olika sätt faktiskt påverkat min syn på världen.

Nina Bouraoui är en av mina husgudar och även om jag faktiskt inte läst alla böcker hon skrivit har de jag läst haft stor påverkan på mig. Det handlar om språket lika mycket som innehållet. Bäst är kanske Pojkflickan, där en ung flicka funderar över vem hon är. Är hon flicka eller pojke, algerier eller fransyska, straight eller gay? Just funderingarna kring identitet är alltid centralt i Bouraouis böcker.

Abdellah Taïa skriver böcker med en brutal ärlighet och orden går rakt in i hjärtat. Jag har haft nöjet att lyssna till honom vid två tillfällen och han är en fantastisk författare, men också en viktig röst i ett samhälle som blir allt mindre tolerant. Det här att författare bara ska skriva och inte uttala sig politiskt ger jag inte mycket för. Däremot bör de vara medvetna om att det de säger också påverkar publikens syn på det de skriver. Ett arabiskt vemod var den första boken av många jag läste av Taïa.

Chimamanda Ngozi Adichie har lärt mig mer om Nigeria än de flesta andra. Första boken jag läste av henne var En halv gul sol och den fick mig att läsa vidare för att lära mig mer om Biafra och de konflikter som fortfarande pågår i hennes hemland. Även Chimamada Ngozi Adichie är en viktig debattör och trots att boken We should all be feminists inte lärde mig så mycket nytt, var det tydligt när hon besökte Göteborg i samband med filmfestivalen 2014 att innehåller provocerade många som verkligen behövde provoceras.

Jonas Hassen Khemiri har skrivit flera betydelsefulla texter i tidningar, men också flera fantastiska böcker. Hans språk är fantastiskt och hans stil liknar ingen annans. Boken Jag ringer mina bröder började som en krönika om den misstänksamhet som drabbade väldigt många efter det misslyckade terrordådet på Drottninggatan. Sedan dess har Hassen Khemiri utmanat våra fördomar och förhoppningsvis fått i alla fall några att inse att alla inom en grupp inte är likadana.

Liv Strömquist har definitivt format mitt 10-tal tillsammans med andra serietecknare har hon nämligen hjälpt mig att upptäcka en helt ny genre. Strömquists bästa verk är utan tvekan Prins Charles känsla, men även Einsteins fru tillhör favoriterna. Nu väntar senaste boken Den rödaste rosen slår ut på att bli läst.

Jonas Karlsson har faktiskt också fått mig att uppskatta en för mig ny genre och jag har med glädje läst hans novellsamlingar, där Den perfekte vännen är favoriten. Jag tycker också väldigt mycket om hans kortromaner, kanske mest av allt senaste Regnmannen. Karlsson är kungen av skeva karaktärer som försätter sig i absurda situationer och jag älskar verkligen hans sätt att skriva.

Gillian Flynn har format spänningsgenren med sina tre böcker och det är egentligen lite sorgligt att det inte blivit fler. Pressen är, kan jag tänka mig, säkert stor efter att var och varannan bok jämförts med senaste Gone Girl, som också filmatiserats. Flynn har skapat spänningsromaner om skeva karaktärer med en rejäl portion svärta och jag önskar mig helt klart en ny, riktigt bra bok av henne väldigt snart. Min favorit hittills är Sharp Objects, men jag har ännu inte vågat se HBO-serien baserad på den.

Johannes Anyuru från Göteborg har vuxit under 10-talet och tillhör nu de största, svenska författarna. Själv tycker jag väldigt mycket om hans tidiga poesi, men senaste romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är också helt fantastisk. Jag tyckte också om En storm kom från paradiset, boken han skrev om sin pappa piloten som flydde hit från Uganda. Anyuru är en ordkonstnär av stora mått och tillhör helt klart mina absoluta favoriter.

Kim Thúy är en fantastisk författare och en fantastisk människa som jag haft glädjen att träffa vid ett par tillfällen och lyssna till än fler. Debuten Ru tog mig med storm och var en bok som inte liknade någon annan jag läst. Orden är så precisa och stämningen så speciell. Uppföljaren Mãn var också fantastisk, men bäst av de tre böcker som givits ut hittills än ändå fantastiska Vi. Kim Thúy har verkligen lärt mig massor och hennes böcker tillhör de bästa jag läst under 10-talet.

Mohsin Hamid från Pakistan skriver böcker om en kultur som jag vet lite om och som definitivt förtjänar en mer komplex beskrivning än vad media är beredd att ge. Den första boken jag läste av honom var Den ovillige fundamentalisten som berättar om en mans förändring efter 9/11 när människor runt honom börjar se på honom med rädsla. Jag funderar ofta på vad andras fördomar gör med de som drabbas och skräms av vårt samhälle där behovet av att utse syndabockar går ut över så många oskyldiga.

 

Vilka författare har varit en stor del av ditt 10-tal?

 

Böcker jag inte hann läsa 2019

Imorgon är det sista arbetsdagen på ett tag. Det ska bli så sjukt skönt med några lediga dagar. I år känns det som att jag missat nästan alla snackisar och de jag försökt läsa är fortfarande halvlästa. Jag hoppas på en lugn julledighet med mycket lästid när jag förhoppningsvis hinner läsa några av de här böckerna, som jag vill läsa men inte orkat ta tag i:

Ålevangeliet av Patrik Svensson, som låter så udda att jag måste läsa.

Osebol av Marit Kapla, som många har höjt till skyarna.

Normala människor av Sally Rooney, som jag köpte på engelska när den var ny, men inte orkat ta tag i.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover, som “alla” läst och pratat om i år.

Svartstilla av Susanne Skogstad, som låter som en riktig “Linda-bok”.

Klubben av Matilda Gustavsson, som med all säkerhet kommer få mig att gå i taket.

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm, som jag tror är helt fantastisk.

Den stora skrivboken av Agota Kristof, eller hela trilogin kanske om jag får feeling.

Högspänning av Henrik Bromander, som många kritiker höjt till skyarna.

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist, som jag faktiskt inte fattar varför jag inte läst redan.

 

Och så de halvlästa, som kräver mer kraft än jag haft i höst:

Löparna av Olga Tokarczuk, som jag egentligen gillar, men inte har hjärna för just nu.

Testamente av Nina Wähä, som alla verkar älska, men jag bara somnar av.

Dessutom så kämpar jag fortfarande med Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, som jag verkligen inte klickar med alls, men trots allt vill läsa ut.

 

 

Photo by Sincerely Media on Unsplash

Så framstår du som påläst om årets nobelpristagare i litteratur

Man vill ju gärna framstå som påläst vid fikabordet på jobbet, inte minst som litteraturintresserad med även för att imponera på sådana. Varför inte på valfri besserwissersvensklärare?! Jag har därför uppdaterat 2017 års guide till hur du diskuterar nobelpristagare i litteratur på ett kunnigt sätt så att den nu passar de pristagare som tar emot sina diplom ur konungens hand imorgon. Bra att skriva ut och gömma i fickan, alternativt ta en skärmdump av och ha i mobilen vid behov. Den riktigt ambitiöse kanske till och med memorerar valfria repliker. Håll till godo.

Om valen av pristagare:

“Svenska Akademien har ännu en gång valt två författare från Europa. Olga Tokarczuk är visserligen från Polen, men det är ändå två onödigt etnocentriska val. ”

“Det är dags för en (insert t.ex. afrikan, sydamerikan, asiat, karibisk författare, afroamerikan, feminist, gayaktivist) istället för den obligatoriska europeiska, heterosexuella mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. Båda årets pristagare har skrivit filmmanus och det känns extra spännande.”

“Peter Handke är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Perfekta pristagare. Nu slipper jag läsa böcker och kan se filmer istället.”

“Olga Tokarczuk vann Man Booker International Prize 2018. Jag tycker verkligen att det är fantasilöst av Svenska Akademien att bara härma andra istället för att göra ett självständigt val.”

“Jag uppskattar verkligen att Svenska Akademien vågar välja två kontroversiella författare och därmed tydligt visa att det är litteraturen och inte personen bakom som ska prisas.”

“Jag förstår inte riktigt hur Svenska Akademien tänkte när de valde två så politiska författare. Borde de inte ha lagt fokus på litteraturen istället?”

“Svenska Akademien visar verkligen hur världsfrånvarande de är genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Svenska Akademien visar verkligen hur högt de värderar litteraturen genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Varför har det blivit så många starka reaktioner på valet av Peter Handke? Tänk hur vi framstår inför den polska regeringen med tanke på hur kontroversiell Olga Tokarczuk är i sitt hemland. Det är det ingen som diskuterar. Typiskt kulturvänstern.”

“Hur kan Peter Handke få priset med tanke på de extrema åsikter han uttryckt. Jag förstår inte Svenska Akademiens argument att litteratur skulle stå över politik.”

Om andra tänkbara val:

“Min favorit (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo) kommer säkert att hinna dö innan hen får priset. Jag är så besviken.”

“Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Assia Djebar, Amos Oz) hann dö innan hen fick Nobelpriset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Chigozie Obioma, Jonathan Safran Foer, Zadie Smith, Juan Gabriel Vásquez, Abdellah Taïa, Ocean Vuong)”

“Jag är besviken över att Svenska Akademien valt en så ung pristagare i år. Det hade varit bättre att välja någon som verkligen betytt mycket för litteraturvärlden under en lång tid, som till exempel (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo)

“Varför så politiskt? Jag hade önskat att någon mer ofarlig författare som (insert t.ex. Joyce Carol Oates, Anne Carson, Neil Gaiman, Joan Didion) så att texterna kan få stå i centrum.

“Typiskt att Olga Tokarczuk fick Nobelpriset. Nu kommer det dröja många år innan någon riktig poet som (insert t.ex. Anne Carson, Adonis, Bei Dao, Claudia Rankine, Ocean Vuong, Adam Zagajewski ) får priset.”

“Om Svenska Akademien nödvändigtvis vill ge priset till en polsk författare hade Adam Zagajewski varit ett mycket bättre val. Det är alldeles för få poeter som tilldelats Nobelpriset.”

“Om Svenska Akademin nödvändigtvis vill ge priset till en österrikisk man hade Robert Seethaler varit ett mycket bättre val.”

Lycka till nu! Namedropping är fina grejer.


Eller så får du bara ett befogat spel på Svenska Akademiens totalt verklighetsfrånvända och faktiskt korkade val av Peter Handke som Nobelpristagare 2019 och hyllar Peter Englund som tar avstånd och inte kommer att delta under Nobelveckan, liksom Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström som avsagt sitt ett till synes omöjligt uppdrag. Eller så beklagar du att Olga Tukarczuk behöver dela scen och uppmärksamhet med honom, även om det egentligen inte är synd om någon som vinner ett pris med en prissumma som består av miljoner. Å andra sidan håller jag med Björn Wiman (jag håller ALLTID med Björn Wiman) om att det inte är Peter Handke som ska skämmas. Valet är olämpligt och bortförklaringar är precis som Wiman skriver så dåliga att man vill utbrista “gör er inte dummare än vad ni är”.

Så här skriver Wiman:

Även den som anser att Handke är Guds litterära gåva till mänskligheten borde ha kunnat förutse att valet skulle leda till den typ av protester som är vad Svenska Akademien och Nobelpriset minst av allt behöver just nu. Det krävs heller inget större snille för att förstå att upphöjelsen av den omdebatterade Handke skulle uppfattas som en legitimering av de krafter som vill relativisera de serbiska krigsförbrytelserna under kriget på Balkan, bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, där 8.000 pojkar och män mördades.

Jag önskar att de som var en del av den process som ledde till att två pristagare valdes för 2018 och 2019 hade kunnat vinna över de mest olämpliga ledamöter som fortfarande tror att de står för något intellektuellt överlägset och valt någon mer lämplig kandidat än just Peter Handke.  Jag har dock full förståelse över att vissa av de mindre lämpade ser sig själva just som bättre lämpade än alla andra och därför är omöjliga att påverka. Som Peter Englund så snällt svarade mig på Instagram räcker det med enkel majoritet. Alla ledamöter behöver alltså inte vara överens om en pristagare. Med tanke på att 2019 års pristagare definitivt inte är Peter Englunds pristagare har jag full respekt för hans protest.

För övrigt ska jag självklart läsa verk av båda pristagare, men vintertröttheten har gjort att läsningen inte går riktigt i den takt jag tänkt. Jag lyssnar just nu på Styr din plog över de dödas ben och läser Löparna av Tukarczuk och därefter väntar Berättelsen om ett liv av Peter Handke. När de är lästa är planen att blogga om litteraturen i sig, utan någon som helst åsikt om författarna, förutsatt att de inte märks i texterna.

 

Århundradets kalender del 3

Dags för dag tre i Århundradets kalender och ännu en bok. Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda är en berättelse om utsatthet, men också om gemenskap. Den är också så fransk som en bok kan bli och har faktiskt blivit till en riktigt bra och väldigt fransk film med fantastiska  Audrey Tautou i rollen som Camille, som helst av allt vill försvinna, men räddas av den mycket specielle Philibert de la Durbellière. Han tar med henne hem till lägenheten han delar med den buttre kocken Franck och ger henne en plats att landa på.

Tillsammans är man mindre ensam kom ut 2004 och var den näst mest sålda boken i Frankrike det året efter Da Vinci-koden. På svenska gavs den ut för första gången 2005. De senaste åren har jag helt tappat bort Anna Gavalda, men kanske är det dags att återupptäcka henne.

Har ni läst hennes senaste böcker?

%d bloggare gillar detta: