Boktankar

100 böcker som format vår värld

Listor är kul, men som alltid är det svårt att ens på en lång sådan sammanfatta litteraturhistoriens viktigaste verk. Nu har BBC Arts skapat en lista med 100 böcker som format vår värld och med vår värld tycks de mena västvärlden, något som i princip alltid är fallet i vår etnocentriska värld. Det är trots detta en hyfsat varierad lista med många spännande titlar och jag gillar att böckerna delats in i olika kategorier. Jag har försökt översätta dem, men har i något fall valt att behålla den

Jag har däremot inte översatt titlarna, men väl länkat dem till sidor där du kan läsa mer om dem, såväl den här bloggen, som andra sidor (jag svor lite att jag började med det, för hjälp vilken tid det tog). Dessutom har jag självklart markerat vilka böcker jag läst och vilka författare jag läst någon annan bok av, genom att fetmarkera. En asterisk efter betyder att jag vill läsa boken.

 

Identitet

Beloved – Toni Morrison
Days Without End – Sebastian Barry
Fugitive Pieces – Anne Michaels*
Half of a Yellow Sun – Chimamanda Ngozi Adichie
Homegoing – Yaa Gyasi
Small IslandAndrea Levy*
The Bell JarSylvia Plath*
The God of Small Things – Arundhati Roy*
Things Fall Apart – Chinua Achebe
White Teeth – Zadie Smith

Kärlek, sex och romance

Bridget Jones’s Diary – Helen Fielding
Forever Judy Blume
Giovanni’s Room – James Baldwin
Pride and Prejudice – Jane Austen
Riders – Jilly Cooper
Their Eyes Were Watching God – Zora Neale Hurston
The Far Pavilions – M. M. Kaye*
The Forty Rules of LoveElif Shafak*
The PassionJeanette Winterson
The Slaves of Solitude – Patrick Hamilton

Äventyr

City of Bohane – Kevin Barry*
Eye of the NeedleKen Follett
For Whom the Bell TollsErnest Hemingway
His Dark Materials Trilogy – Philip Pullman
Ivanhoe – Walter Scott
Mr Standfast – John Buchan
The Big Sleep – Raymond Chandler
The Hunger Games – Suzanne Collins
The Jack Aubrey Novels – Patrick O’Brian
The Lord of the Rings Trilogy – J.R.R. Tolkien (påbörjad, ej utläst)

Liv, död och andra världar

A Game of Thrones – George R. R. Martin
Astonishing the Gods – Ben Okri
Dune – Frank Herbert
Frankenstein – Mary Shelley
Gilead – Marilynne Robinson (påbörjad, ej utläst)
The Chronicles of Narnia – C. S. Lewis
The Discworld Series – Terry Pratchett
The Earthsea Trilogy – Ursula K. Le Guin
The Sandman SeriesNeil Gaiman
The Road – Cormac McCarthy (påbörjad, ej utläst)

Politik, makt och protest

A Thousand Splendid Suns – Khaled Hosseini
Brave New World – Aldous Huxley
Home Fire – Kamila Shamsie
Lord of the Flies – William Golding
Noughts & Crosses – Malorie Blackman*
Strumpet City – James Plunkett*
The Color Purple – Alice Walker*
To Kill a Mockingbird – Harper Lee
V for Vendetta – Alan Moore*
UnlessCarol Shields

Klass och samhälle

A House for Mr BiswasV. S. Naipaul
Cannery Row John Steinbeck
Disgrace – J.M. Coetzee
Our Mutual FriendCharles Dickens
Poor Cow – Nell Dunn*
Saturday Night and Sunday Morning – Alan Sillitoe
The Lonely Passion of Judith Hearne – Brian Moore
The Prime of Miss Jean Brodie – Muriel Spark*
The Remains of the Day – Kazuo Ishiguro
Wide Sargasso Sea – Jean Rhys*

Coming of Age

Emily of New Moon – L. M. Montgomery
Golden Child – Claire Adam*
Oryx and CrakeMargaret Atwood*
So Long, See You Tomorrow – William Maxwell*
Swami and Friends – R. K. Narayan*
The Country Girls – Edna O’Brien
The Harry Potter series – J. K. Rowling (dock inte hela serien)
The Outsiders – S. E. Hinton
The Secret Diary of Adrian Mole, Aged 13 ¾ – Sue Townsend
The Twilight Saga – Stephenie Meyer

Familj och vänskap

A Suitable Boy – Vikram Seth
Ballet Shoes – Noel Streatfeild*
Cloudstreet – Tim Winton
Cold Comfort Farm – Stella Gibbons
I Capture the Castle – Dodie Smith
Middlemarch – George Eliot
Tales of the City – Armistead Maupin
The Shipping News – E. Annie Proulx
The Tenant of Wildfell Hall – Anne Brontë
The Witches – Roald Dahl

Brottslighet och konflikt

American Tabloid James Ellroy
American War – Omar El Akkad*
Ice Candy Man – Bapsi Sidhwa*
Rebecca -Daphne du Maurier*
Regeneration – Pat Barker
The Children of MenP.D. James
The Hound of the BaskervillesArthur Conan Doyle
The Reluctant Fundamentalist – Mohsin Hamid
The Talented Mr RipleyPatricia Highsmith
The Quiet AmericanGraham Greene

Regel- och normbrytare

A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole
Bartleby, the Scrivener – Herman Melville
Habibi – Craig Thompson
How to be Both Ali Smith*
OrlandoVirginia Woolf
Nights at the Circus – Angela Carter*
Nineteen Eighty-Four – George Orwell
Psmith, Journalist – P. G. Wodehouse
The Moor’s Last SighSalman Rushdie
Zami: A New Spelling of My Name – Audre Lorde*

 

Sammanlagt har jag läst 26 av titlarna på listan och dessutom böcker av ytterligare 21 författare. Tre av böckerna har jag börjat läsa, men gett upp halvvägs. Av de olästa titlarna vill jag läsa 23.

 

Photo by Glen Noble on Unsplash

Nobelnovember

Utmaningen att läsa något av alla nobelpristagare i litteratur är långt mer ständig än Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Nu i november gör jag ett extra ryck och hoppas kunna bocka av några tidigare olästa författare på min lista.

Prio ett är att läsa något av de tre kvinnliga pristagare jag ännu inte läst något av. De är Grazia Deledda (1926), Svetlana Aleksijevitj ( 2015) och Olga Tokarczuk (2018)

Prio två är att läsa alla olästa pristagare på 2010-talet. En lista hittar du här.

Prio tre är valfri oläst pristagare.

 

Här finns en lista över alla nobelpristagare och de jag har läst är markerade. Som ni ser finns det en hel del kvar att göra.

Välkommen till Nobelnovember, häng gärna på och läs en nobelpristagare eller fler under månaden som kommer.

Några boktips för läslovet

Alla lov är förvisso läslov, även om detta lov är det mer officiellt. Och ja, mina elever brukar himla lite med ögonen när jag proklamerar läslov inför varje ledighet, men att lyfta läsningen tycker jag är en av mina uppgifter som svensklärare. Den uppgiften har jag också som förälder till tonåringar, men jag ska villigt erkänna att de läser mest på sommaren när de kan sitta ute. Både de och mina elever brukar dock hävda att svenska böcker är kassa, förutom de som skrivs av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, men jag håller inte med och därför blir det idel svenska tips och jag börjar med redan nämnda favoritförfattare.

Slutet av Mats Strandberg är inte munter, men en fantastisk bok om de sista veckorna innan jorden går under och vad huvudpersonen Simon och människorna kring honom tacklar att de snart ska dö.

Jag längtar definitivt efter en ny ungdomsbok av Sara Bergmark Elfgren, då Norra Latin var briljant. Just nu är hon aktuell med Knäckarbanketten som vänder sig till de yngre läsarna runt 6 år.

Ann-Helén Laestadius är en annan favorit och hennes två böcker om Maja i Kiruna är riktigt bra. Extra plus för intressant samtidshistoria. Tio över ett tilldelades Augustpriset och fortsättningen Inte längre min är också riktigt bra. Kvar att läsa är den lättlästa boken Bara dra som handlar om Johannes som ägnar sig åt familjens renar, men vill något annat.

Marie Hammar och Abbe Wahlquist har skrivit två riktigt roliga böcker om Ottilia, kallad Otto som flyttar från Lidköping till Lidingö och där börjar sjunde klass i en helt ny skola. De heter Note to self: Rutiga byxor funkar inte här och Vintersport går bort.

Är det nu allt börjar? av Siri Spont är en ganska brutal skildring av en språkresa till Brighton. En del alkohol och många riktigt hemska scener, men en otroligt bra bok som jag tror kan passa många. Kan dock vara idé att som förälder samläsa.

Jag har inte hunnit läsa ut Jenny Jägerfeldts senaste bok Mitt storslagna liv, men jag känner att det är riskfritt att tipsa om den. Dels för att den nyligen nominerades till Augustpriset, men främst för att alla andra böcker jag läst av Jägerfeld är fantastiska. Brorsan är kungär en bok att sätta i händerna på varenda unge, medan Comedy Queen kräver lite vuxenstöd.

Vuxenstöd kräver även Christina Lindströms nya bok Välj mig, då även den handlar om en förälder som dött och verkar ha valt det själv. Det är också en fin kärlekshistoria och en bok om att våga vara sig själv.

Inte din bror av Malin Stehn handlar om Abbe vars liv förändras när hans familj tar hand om Hossain från Afghanistan. En väldigt aktuell bok med funderingar kring vad som är viktigt i livet.

Själv ägnar jag lovet åt helt nya Beröringen av Gustav Tegby, som verkar härligt läskig och en perfekt bok att läsa den här tiden på året.

 

 

 

 

Det här med betyg på böcker

Vad tyckte du om boken? Sätt en stjärna eller två eller kanske fem. Efter varje läst bok på någon av ljud- och e-bokstjänsterna uppmanas jag att sätta ett betyg. Ett snabbt sätt att visa vad jag tycker. Helt frivilligt självklart, men ändå något jag och säkert många med mig ändå gör. Jag för också in mina lästa böcker på tjänsten Goodreads och då sätter jag också ett betyg. Enkelt och tydligt. Eller?

Men vad betyder en trea? Hur bra är en fyra? Är det ens någon idé att läsa en tvåa?

För mig har standardbetyget blivit en fyra. Det betyder att boken är läsvärd. Ett bra språk, vettiga karaktärer och ett intressant innehåll. Allt behöver inte vara perfekt, men jag ska beröras och boken ska vara bra inom sin genre. Får boken en trea är det fortfarande en bra bok, men kanske inte så speciell i sin genre. Den fjärde stjärnan handlar ofta om att på något sätt sticka ut.

Andra betyg sätter jag sällan. I år har det blivit några få femmor och då är det böcker som verkligen berör mig och som är speciella. Tvåor blir det sällan för att jag inte läser ut böcker jag inte tycker om och en bok som får en tvåa i betyg är inte speciellt läsvärd. Att bara sätta ett betyg säger därför inte jättemycket, då det inte förklarar vad det är som gör en bok bra eller mindre bra just för mig. Hur ska då den som ser betyget kunna veta om deras preferenser stämmer med mina?

I dagens samhälle ska det mesta gå snabbt och vara lätt att ta till sig. Ett kort omdöme är att föredra framför en längre text. En bild på instagram bättre än en lång text. Så känner jag inför dagens korta omdömen om boken, som mer och mer tar över de längre, reflekterande texterna. Jag tycker att det är lite sorgligt. Kanske är det därför jag endast taggar med betyg på mina inlägg om lästa böcker och inte ens har med ett betyg om jag delar på instagram. Ibland tänker jag att det är lite dumt, då det kanske hade lockat fler om jag bara hade kört ut ett betyg, gärna i e-mojiform och skrivit en rad eller två. Det är bara det att jag skriver lika mycket för mig själv som för andra. Kanske mer. Jag tycker om att försöka sätta ord på en läsupplevelse och kanske dra lite extra i en tråd som jag finner intressant. Extra roligt var det därför på Bokmässan då jag fick höra från flera personer som skriver böcker och arbetar på förlag att de uppskattade mina längre texter. Att det är roligt med något mer än några ord och ett betyg. Jag är också medveten om att andra kanske tycker att det mest är jobbigt att behöva läsa massor och trots det inte få något tydligt besked om vad jag tycker. Inget betyg att snabbt scanna av. Samtidigt går trenden mot att bloggar ersätts av Instagram även när böcker eller evenemang ska lyftas. Många tar fantastiska bilder på Instagram, men jag önskar att texten fick stå mer i fokus.

Frågan är om det ens är någon idé att skriva långa texter om det ändå går att få samma information i ett betyg. Som lärare vet jag att den elev som får ett betyg inte läser kommentarerna som motiverar betyget. Kanske är det samma med den som läser ett inlägg? Finns det ett betyg så räcker det att veta det. Nu behöver det inte vara någon nackdel. Faktiskt kanske till och med en fördel, då den som bara behöver registrera ett betyg hinner med att scrolla igenom ett flöde på kortare tid och därmed får tips om fler böcker. Kanske är kvantitet faktiskt viktigast. Kanske är jag en gammal surkärring som föredrar ord framför bild och stjärnor och önskar att vi sjungit långsamhetens lov lite oftare.

En just-nu-enkät för att rensa i röran

De senaste veckorna har mitt hjärna inte riktigt hängt med i svängarna och jag har haft svårt att slutföra uppgifter jag påbörjat. Det märks också på läsningen där jag påbörjar bok efter bok, men inte tycks fastna i någon. Nu när läslovet närmar sig ska jag försöka få lite ordning på böckerna som överfaller mig från alla håll samtidigt.

Dags för en just-nu-enkät:

Vid sängen: Jag kör inte med en bok eller två på nattduksbordet, utan en massiv hög bredvid sängen. Längst upp i den ligger Liv Strömquists Den rödaste rosen slår ut.

På soffbordet: Här finns Per Pettersons Män i min situation, som jag verkligen borde ha läst inför Bokmässan, men inte hann läsa ut. Nu ska jag läsa den för att kunna hänga på Kulturkollo läser som drar igång 4 november.

I handväskan: Här ligger just nu min Kindle och väntar på bättre tiden. I den finns bland annat Normal People av Sally Rooney, som jag tänkt läsa länge.

I öronen: Just nu lyssnar jag på Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund, som passar perfekt som ljudbok.

På läsplattan: Eftersom jag nästan bara läser e-böcker utökar jag punkterna som handlar om dessa titlar. Många recensionsexemplar jag får är i e-format och de läser jag oftast på min iPad. Just nu läser jag Hästpojkarna av Johan Ehn, som jag egentligen tror är bra, men som jag inte riktigt kommit in i.

Från e-bokstjänsterna: Mina bokhyllor på de två tjänster jag prenumererar på är helt fulla av e-böcker jag vill läsa och någon enstaka ensam ljudbok. Här märks min okoncentrerade läsning kanske mest, men den bok jag läser mest av just nu är Testamente av Nina Wähä.

På jobbet:  Där läser jag Nobeller för att förbereda mitt projekt om Nobelpristagare i litteratur i Svenska 3.

Läser jag lite då och då: The Sun and her flowers av Rupi Kaur är en fantastisk bok som jag läser ur lite då och då och snart har läst ut.

Utmaningsbok: Jag behöver läsa böcker från fler länder i år och därför vill/borde jag läsa Celestial Bodies av Jokha Alharthi. Kanske hinner jag under Läslovet, men det är bara två lediga dagar för min del, så kanske inte ändå.

Längtar jag efter att få läsa: Jag ser verkligen fram emot att läsa Skuggjägaren av Camilla Grebe, som släpps i början av november.

3 andra böcker i min TBR-hög: Sent på dagen, av Tessa Hadley, som jag köpte signerad på Bokmässan, My bloody Valentine av Christine Détrez och Beröringen av Gustav Tegby, som verkar härligt läskiga och passande för årstiden.

 

Hur ser din läsning ut just nu? Är du lika ofokuserad som jag, eller har du en riktig plan?

De två nobelpristagarna är utsedda

Innan jag gick till jobbet idag lade jag upp en bild på Instagram föreställande novellsamlingen Spel på många små trummor av Olga Tokarczuk med en fundering om huruvida hon skulle bli en av dagens pristagare. Så blev det. Ett val som känns spännande och jag ser fram emot att läsa något av denna, i alla fall i hemlandet Polen, ganska kontroversiella författare. Tokarczuk har tidigare gett ut böcker på Ellerströms och Ariel förlag, men kommande boken Löparna ges ut av Albert Bonniers förlag. Inte så konstigt att ett större förlag köpte rättigheterna, då den belönades med Man Booker International Prize 2018. Nu fick hon också Nobelpriset i litteratur för samma år.

Nobelpriset för 2019 tilldelades Peter Handke och det är ett i mina ögon mer kontroversiellt val. Att Handke vid ett flertal tillfällen hyllat den före detta serbiske ledaren Slobodan Milošević gör honom till ett redan kritiserat och väldigt kontroversiellt val. Visst är det som Anders Olsson säger att det är litteraturen som ska prisas, men det här känns inte som något riktigt bra val. Björn Wiman säger så här om de två pristagarna “[d]et är lite Dr Jekyll och Mr Hyde – en vänsterradikal och regimkritisk författare och en som är motsatsen om man säger så, en högerradikal politisk dåre som hållit tal vid Miloševićs grav. Det blir lite kluvet.”

Det blev alltså en kvinna och en man, två författare från Europa, som båda har ett ben i filmbranschen och dessutom är de båda två kontroversiellt politiska författare av helt olika anledningar. Ett lite märkligt sätt att säga att det är litteraturen och inte personen som ska prisas. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det är ett bra sätt att försöka vara opolitisk genom att vara just politisk. Inte så smart för en akademi som redan har förlorat en stor del av sitt anseende. Hur som helst finns det i alla fall en ny pristagare jag gärna läser något av och eftersom jag vill läsa något av alla får jag se till att även läsa någon av Handke. Eller kanske se en film. Räknas det?

Om litteraturens roll i skolan

Ett blogginlägg av gymnasieläraren Filippa Mannerheim angående de förslag till förändring som föreslagits i grundskolans kursplan för svenska plockades upp av DN:s Jonas Thente i en artikel som fått rubriken Skolverket vill byta skönlitteraturen mot pekpinnar. Förslaget handlar om att i det centrala innehållet stryka den mer specifika formuleringen om att elever ska läsa “[s]könlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” och istället betona olika genrer, samt att eleverna ska läsa ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”.

Jag diskuterar ofta skola i allmänhet och svenskämnet i synnerhet med Filippa Mannerheim. Ofta är vi överens, som t.ex. om vikten av läsning och då gärna klassiska böcker i gymnasiets svenskämne. I andra frågor är vi inte riktigt lika eniga, som i bilden av hur skolan såg ut förr, jämfört med hur den ser ut nu. Mycket troligt för att vi båda hade olika upplevelser av vår skoltid, men också för att vi befinner oss i olika verkligheter nu. Jag kan uppskatta delar av den undervisning jag fick, men tyckte att det var för mycket fokus på korta utdrag, snarare än helheter. Jag vill att mina elever ska möta även hela verk. Något som förvisso kräver en hel del av mig som lärare, då få unga idag är vana vid att läsa böcker. Vi har också olika syn på hur elever bäst utvecklar sitt språk och sin läsförmåga, men är eniga om att läsningen borde vara central i svenskämnet.

Jag tycker bättre om den gamla formuleringen ovan än den som nu föreslås och tycker att det är viktigt att elever på högstadiet även får möta viss klassisk litteratur. Däremot kan jag förstå varför en mer tematisk formulering föreslås. Det handlar om att försöka göra litteratur relevant för eleverna genom att de ska få läsa om sådant som berör dem. Då glömmer man att sådan litteratur kan se ut på olika sätt. Nu arbetar jag inte på högstadiet längre, men om jag hade gjort det skulle jag ägna mest tid åt skönlitteratur för unga. Inte nödvändigtvis texter som handlar om “utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”, men texter som handlar om unga och som uppmanar till samtal. Rent krasst läser ungdomar så få böcker att vi inte har råd att endast lägga tid på att de ska läsa texter som de bör känna till, utan att först låta dem läsa texter som engagerar. Jag menar inte att klassiska texter inte kan engagera, men jag tycker att vi behöver skilja på grundskolan och gymnasiet.

På gymnasiet ska vi kräva att eleverna läser hela verk och gärna klassiska sådana. Det ska framför allt vara texter skrivna för vuxna och själv väljer jag gärna böcker som jag hoppas ska vidga elevernas kunskaper om världen. Ibland handlar de om utanförskap, ofta om relationer (vilka böcker gör inte det?), jämlikhet, jo också ett centralt tema och sexualitet, kanske det. På grundskolan behöver eleverna få upp sin läshastighet, träna sin läsförståelse och kanske möta klassiska texter, men främst för åldern anpassad skönlitteratur. Här beror det självklart mycket på läraren och det engagemang hen kan skapa kring en klassisk text. Det jag menar är att läsupplevelsen är central. Vi har inte råd att förlora kampen om läsningens vara eller icke vara i unga människors liv. Det betyder absolut inte att våra elever aldrig ska utmanas och att vi ska låta dem läsa Bert-böcker tills de tar studenten (eller någonsin), men vi har som svensklärare ett ansvar att göra skönlitteratur relevant. Det kan å andra sidan göras på tusen olika sätt.

Det jag kan vända mig emot och som jag märker att också Mannerheim och Thente reagerar på är att litteraturen ska väljas utifrån vad som kan diskuteras, inte utifrån hur läsupplevelsen blir. Oavsett ålder måste böcker få vara läsupplevelser. En bra lärare läser mycket själv och väljer ibland böcker för att hen tror att den passar elevgruppen, ibland för att det är en klassisk bok som ökar elevernas allmänbildning och litteraturhistoriska kunskaper, ibland en bok med ett moraliskt dilemma som med fördel kan diskuteras eller en bok om från en annan tid eller en annan del av världen, som kan ge eleverna kunskaper de tidigare inte haft. En del av de verk Mannerheim nämner, som Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar eller John Steinbecks Möss och människor borde vara en naturlig del i litteraturundervisningen, kanske så tidigt som i grundskolan. Om dagens läsovana elever ska kunna ta sig igenom dessa förvisso tunna, men språkligt utmanande böcker, måste de dock ha läst en hel massa innan. Då behöver vi sluta diskutera enstaka formuleringar i kursplanerna för svenskämnet och istället göra om dem från grunden.

För precis som Lotta Olsson skrev i gårdagens DN vill vi gärna att barn och unga ska läsa, men det blir inte mer än ord. Vi behöver låta redan våra barn möta en stor variation av texter. Inte bara böcker vi själva läste som barn och inte bara böcker om saker de redan är intresserade av. Det finns så himla mycket mer att erbjuda och kunskaper om litteratur för barn och unga är ibland ruskigt dålig bland lärare. Att föräldrar inte har koll på bokutgivningen eller ens läser för sina barn är beklagligt, men att lärare inte har det är en smärre katastrof. Gärna klassiker, men då för att det är en bra och relevant text, inte för att den funkade förr och definitivt inte som ett icke-val. Jag blir ibland uppgiven när jag ser diskussioner om läsning och böcker i t.ex. olika Facebookgrupper för lärare där en del bokval är så märkliga att jag vill skrika högt. Vi ska verkligen inte använda litteratur som pekpinnar, men vissa böcker har verkligen gjort sitt.

Jag håller med Filippa Mannerheim i det som Jonas Thente bara snuddar vid, nämligen att det allt för stora fokuset på form inom svenskämnet är det vi behöver oroa oss mest för. Det är lätt att säga att barn och ungdomars läsning är viktig, men genom att prioritera en massa annat framför läsning inom svenskämnet, visar i alla fall Skolverket att de anser läsningen vara en marginell sysselsättning som vi inte ska ägna någon större del av undervisningstiden åt. Att producera text är det viktigaste, att kunna argumentera i tal och skrift något som återkommer i kurs efter kurs och muntlig framställning och diskussion vinner över läsningen alla dagar i veckan. Där finns det stora problemet i dagens kursplaner och jag ser inget som tyder på att det ska förändras. Visst är det önskvärt att dagens elever möter klassiska texter, men viktigast av allt är att det finns så mycket tid till läsning att de får möta en massa olika skönlitterära texter som kan ge dem en mängd olika nya perspektiv på livet. Först då kan vi tala om ett svenskämne som verkligen tar elevernas kunskapsutveckling på allvar. När det gäller gymnasiet hade jag önskat att kursen Litteratur 100 poäng blev obligatorisk i alla fall på de högskoleförberedande programmen. Där kan vi tala gedigen bildning.

Klass på klassdebatten?

Apropå det förra seminariet som bland annat tolerans och på seminariet Klass på klassdebatten? misstänker jag att min tolerans kan utmanas. Deltagarna är Benjamin Dousa, Agnes Lidbeck, Erik Rosén, Daniel Suhonen modererat av Annie Reuterskiöld. Klass har under en period varit borta från debatten, men har nu blivit mer centralt. Vi lever i ett klassamhälle och det är alla i panelen överens om. Huruvida det är ett problem är de däremot inte ense om. Lidbeck påpekar dock att klass inte behöver bli viktigaste för att de ekonomiska klyftorna ökar, något som även Dousa lyfter fram. Klass har inte bara med ekonomi att göra. Det finns dolda markörer och det kan vara svårt att forma sin identitet utifrån dem. Rosên talar om en klassposition, som handlad om t.ex. yrke men också om den plats du får lov att ta i samhället och om din röst blir lyssnad på. För Dousa handlar det mer om att det inte får bli för svårt att röra sig mellan klasser eller grupper än att det är problematiskt att det finns väldigt rika människor.

Suhonen vill också lyfta att klass inte bara handlar om ekonomi och makt, utan även om hur länge du lever. Frågan är vad som gör skillnad på riktigt. För Suhonen handlar det om att alla ska få rätten till välfärdssamhället och att det gjorde att han och Dousa, vars mammor var städerskor faktiskt kunde klara sig bra, Dousa och MUF vill istället styra försörjningsstödet genom att t.ex. byta delar av det mot kuponger som ska användas till t.ex. kläder eller mat. Det måste finnas en drivkraft för att faktiskt vilja ta sig ifrån bidragsberoendet. Min syn stämmer mer överens med Suhonens, som påpekar hur märkligt det är att de som har det sämst behöver piskor, medan de med mer pengar istället får morötter. Att skapa bitterhet är inte rätt väg att gå.

Erik Rosén har skrivit en bok om sin far som ofta levde på försörjningsstöd och har också själv erfarenhet av att leva på socialbidrag. Bilden av att de som lever på bidrag slarvar och slösar och behöver uppfostras stämmer inte alls, menar han.

Agnes Lidbeck vill lyfta frågan om makt och det faktum att maktbalansen inte är statiskt. Hon vill också belysa att en arbetare som gör sin röst hörd ses som en god och strävsam individ, medan alla kan inte formulera sig och de rastlösa finns i alla klasser. Något jag tänkt på är också det faktum att många så kallade arbetare tjänar bra mycket mer än jag för som lärare, men oavsett är jag inte röstlös. För nej, det handlar inte bara om det ekonomiska. Suhonen talar också om det och menar att det finns få fattiga i det vi definierar som fattiga. Det som förändrats är synen på bildning och kunskap.

Skolan som institution är något som Suhonen vill lyfta och det faktum att han kanske inte hade kunnat göra en klassresa utan en skola som var bra för alla. Dousa kan erkänna att skolvalet inte löser något, eftersom dåliga skolor faktiskt inte slås ut, men vill ha det. Lidbeck är mer inne på att vi behöver ta tag i det kunskapsförakt och den brist på sug efter bildning som råder i alla klasser. Jag tänker t.ex. på de bokcirklar som min gammelmormor gick på hos ABF på 70-talet och hur jag saknar den synen på kunskap och bildning idag. Det fanns ett bildningsideal som nu har konkurrerats ut.

Rosén berättade om sin pappa som var överklass, men tappade i status som alkoholist och narkoman. Han menar att det som han trots allt fick från sin pappa var synen att han kunde göra något med sitt liv och att han hade rätt att “bli något”. Lidbeck känner inte alls igen den bilden från sin överklassmamma och vill se det som individuella skillnader än på klassnivå.

Otrygghet som nu drabbar även medelklassen visar hur mycket klass ändå kan påverka oss. Gängkriminalitet i förorten kan vi ta, men när det når andra geografiska områden blir det en större debatt. Dousa berättar att han sparat halva sin lön varje månad för att kunna flytta ifrån Järvafältet, men de bra områdena hamnar längre och längre bort. Det handlar inte bara om pengar, men ändå om resurser. Egentligen är Dousa och Suhonen överens om mycket av problemformuleringen, men inte om hur det ska bli bättre. Jag måste ändå säga att Dousa är väldigt mycket lättare att tolerera i verkligheten än i sociala medier.

Fler poliser räcker inte, menar Lidbeck och blir riktigt upprörd över det faktum att solidaritet saknas. Vi saknar vilja att integrera och vill helst stänga in de som bor i utsatta områden, för att slippa se skiten. Suhonen vill dela problemet i två, dels handlar det om ekonomi men också om att se till att alla får grundläggande trygghet. Vi behöver också se till att människor med olika bakgrund möts och frågan är hur det ska gå till. Är lösningen skolval eller integration. Går det ens att minska klyftorna? Kanske behöver vi en större ekonomisk övre medelklass, funderar Dousa. Nu har vi extremt rika och alla andra. Vi behöver bli av med bidragsberoendet och få fler som är ganska rika som kan vara förebilder. Han är också rädd för att den underklass vi har idag blir permanent. Suhonen vill istället nå ett mer solidariskt samhälle där människor får ha det drägligt utan att behöva vara goda.

Lagerlöf och Wägner

Ulrika Knutson och Anna-Karin Palm samtalar med Per Svensson om de två litterära giganterna Selma Lagerlöf och Elin Wägner. Två författare jag gärna vill lära mig ännu mer om.

Seminariet inleds med poesiläsning av den finlandssvenska poeten Ulrika Nielsen. En trevlig, ny tradition. Efter det och lite ljusstrul kommer så samtalet igång.

Palm är aktuell med en ny biografi om Selma Lagerlöf med titeln Jag vill sätta världen i rörelse och hon önskar att vi läsare ska röra oss mot Lagerlöfs böcker, då de har mycket att säga fortfarande. Trots att Lagerlöf är starkt förknippas med Mårbacka, men bor där egentligen en ganska liten del av sitt liv. Hon blev familjens första kvinna som lämnade hemmet, utan att gifta sig. Hon utbildade sig till lärare och jobbade i Karlskrona i tolv år. Tillsammans med Sophie Elkan reste hon på långa resor ända till Egypten och Mellanöstern och befann sig på resande fot månader i taget. 1897 flyttade hon till Falun där hon köpte ett hus som hon bodde i ganska många år. Huset revs 1968 och därför är det Mårbacka som vi kan besöka, trots att hon delade tiden mellan två hem. Inte konstigt kanske då hennes litterära värld binds samman med just Mårbacka.

Knutson är i princip klar med en biografi om Elin Wägner med titeln Den besvärliga Elin Wägner och hon vill visa att det här är mer än en lättälskad författare. Hon hade ett komplicerat liv och eftersom mamman gick bort tidigt och Wägner fick en styvmamma. Wägners far var läroverksrektor, men han lär aldrig sin dotter utbilda sig. Knutson lyfter det faktum att Wägner hade ett bildningskomplex, trots att hon faktiskt blev den andra kvinnan i Svenska Akademien efter Selma Lagerlöf. Hon slog igenom som journalist först i Helsingborg och sedan på Idun. Debuten som författare kom med Norrtullsligan. Hela livet var Wägner journalist, aktivist och i mindre grad författare, men Knutson tror att det är genom debatten som hon blir en så intressant författare.

Elin Wägner skriver också den första stora biografin över Selma Lagerlöf och hon fick uppdraget då Wägner och hennes man är vänner med Tor Bonnier. Hon får först frågan om att skriva ett kapitel i en minnesbok om Selma Lagerlöf och därefter en förfrågan om att skriva en hel biografi. En bok där hon tar sig en del konstnärliga friheter, men som Palm menar fortfarande är rolig att läsa.

Vi vet väldigt lite om vad Lagerlöf tyckte om Wägner, men de var båda en del av Se nios samfund, som enligt grundaren skulle bestå av fyra kvinnor och fyra män, samt en ledare som ska alternera mellan att vara en man och en kvinna. Wägner gjorde många intervjuer med Lagerlöf och den senare ska tydligen ha varit nyfiken på att få veta mer om sin yngre kollega, som var ganska sluten.

Lagerlöfs ses som en solitär, säger Per Svensson, men Palm lyfter fram hur många viktiga väninnor hon hade som hon bland annat träffade på lärarinneseminariet. Unga, drivna kvinnor som var ogifta och levde tillsammans. Skrivandet var senare så viktigt för Lagerlöf som vad mer intresserad av skrivtid än att gå på middagar hos kungen.

Per Svensson läser ett citat ur en artikel från Expressen 2003 där Ulrika Knutsson skriver att hon är väldigt imponerad av Wägner, men att hon inte tycker om henne. Nu när hon umgåtts mycket med Wägner menar Knutson att det är viktigt att se Wägners alla sidor och inse att hon både kunde vara väldigt elak och plump, men också otroligt viktig för t.ex. journalisten Bang.

Tycker Palm om Lagerlöf? Jo, det gör hon, men även om hon gör det, så ser hon sämre sidor hos Lagerlöf. Till exempel så behandlade hon Valborg Olander och Sophie Elkan ganska illa genom att styra dem och faktiskt begränsa dem. Olander skulle hålla sig i Falun och livet med Elkan fanns i Göteborg där de t.ex. bodde på Nääs slott på somrarna. Lagerlöf ville vara mannen och förstod t.ex. inte varför Elkan ska fortsätta skriva när hon “är poesi”.

Lagerlöf är en av de få kvinnliga författarskap som litteraturvetare inte lyckades sopa bort, som de gjorde med så många andra. Däremot finns bilden av Lagerlöf som sagotant kvar, istället för en stor författare som inspirerade andra.

Wägner var bortglömd länge. Hon sågs som svårsmält då och ganska svårsmält även nu, inte för att hennes texter skulle vara komplicerade, utan för den civilisationskris hon lyfte fram. Hon kritiserar det patriarkala i samhället och i kristendomen, men förblir religiös. Knutson vill också jämföra Greta Thunberg och hennes engagemang med det som Elin Wägner hade. Wägner var inte bara radikalfeminist, utan talar också mycket om hur både män och kvinnor har ett ansvar för att vara sina bästa versioner, vilket är ett tema som också går igen i Lagerlöfs verk. Kärleken som en etisk princip och skyldigheten att älska osjälviskt.

Vilka böcker ska man läsa av Lagerlöf och Wägner? Palm rekommenderar En herrgårdssägen och Knutson Norrtullsligan.

Fram för fler boktips i media

Att läsa borde vara något för alla. En norm. Om vi ska ha någon chans att nå ens i närheten av det måste böckerna få synas. Nu tror jag visserligen inte att alla generationers läsning påverkas om ryktet om att bokpanelen i Go’kväll ska plockas bort visar sig vara sant, men det är ändå en beklaglig utveckling. Daniel Sjölin skriver i en krönika i Expressen om att kultur plockas bort, medan humorn får ta mer plats. Som exempel tar han Ingalill Mosander, som tipsat om böcker i tjugo år i just Go’kväll, vars kulturpanel nu slopas. Motiveringen ska vara att SVT vill föryngra programmets publik och då ryker böckerna. Om det är sant är det verkligen både tråkigt och kortsynt. Att en panel förnyas eller till och med föryngras kan vara en sak, men varför byta boktips mot tv-serietips? Varför inte istället behålla Mosander och de andra i panelen, men även komplettera med några yngre förmågor? Varför inte försöka behålla bredden och prata såväl böcker, som filmer och tv-serier.

Nu vet jag inte säkert om boktipsen verkligen försvunnit från Go’kväll, men jag tycker ändå att frågan behöver diskuteras. Vi behöver inte färre boktips i tv, utan fler. Gärna i väldigt många olika program. Drömmen vore om alla gäster i alla program fick frågan om vilken bok de läser just nu, eller vilken favoritbok de har. Tänk vilket levande litteratursamtal vi kunde få. Nu tittar jag sällan på tv, men det hade utan tvekan funkat att gästerna i morgonprogrammen fick prata böcker och då inte bara böcker de skrivit. Lika enkelt hade det varit att få in ett boktips eller två i ett program som Efter fem. Mer vågat hade varit att låtit deltagarna i Idol eller varför inte stjärnorna i Mästarnas mästare diskutera bra böcker de läst. Krystat? Definitivt till en början, men efter ett tag kommer frågor om böcker och läsning vara naturliga och då kanske vi kommer någonstans gällande läsförmågan hos främst barn och unga.

Vi behöver inte heller nöja oss med tv. Ställ frågan om favoritböcker och böcker som läses just nu i varenda tidningsintervju oberoende av om det handlar om magasin för äldre damer eller sportsidorna i våra tidningar. Fyll media med boktips för alla. Det är vi värda. Jag vill ha fler boktips åt folket!

 

Photo by hannah grace on Unsplash

%d bloggare gillar detta: