Boktankar

De nominerade till Barnradions bokpris 2020

Tidigare i veckan avslöjades de nominerade till Barnradions bokpris 2020 och eftersom jag bara läst en av dem blev min läslista genast längre.

De nominerade är:

I väntan på mitt ovanliga liv av Per Sahlin, Ordalaget Bokförlag, (2020)

Vi går varvet av Ina Lagerwall, Rabén & Sjögren, (2019)

Den falska rosen av Jakob Wegelius, Bonnier Carlsen, (2020)

Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Rabén & Sjögren, (2019)

Familjen av Cecilia Lidbeck, Lilla Piratförlaget, (2020)

 

Läs mer om priset och de nominerade böckerna här.

 

Foto: Micke Grönberg

Vad är en Bokmässa i Göteborg?

Självklart är det inte alls oväntat, men inte desto mindre sorgligt, att det inte blir någon Bokmässa i år. Fyra dagar när jag umgås med vänner jag sällan träffar och då jag upplever så mycket intressant kultur att jag har boksmälla i dagar efteråt. Lite märkligt är det att jag som egentligen avskyr stora folksamlingar och trängsel ändå älskar Bokmässan. Det handlar om människorna, om seminarierna och om alla fina möten som ger mig så mycket.

Nu blir det en digital variant i dagarna fyra, 24-27 september, uppdelade på två dagars “digital bildningshubb” och två dagars Litteraturfestival också den digital självklart. Även om jag verkligen älskar att gå på seminarier så har jag svårt att tänka mig att sitta fyra dagar framför datorn för att ta del av digitala alternativ. Jag må vara introvert, men Bokmässan är ingenting utan det myller av människor och intryck som jag lärt mig att älska.

Jag saknar redan mina fina vänner i #boblmaf och tycker att det är så väldigt sorgligt att inte få träffas i september, Förhoppningsvis får vi snart mingla och dricka bubbel ihop.

 

Att ta avsked av en far är svårt

Att ta avsked av en far är svårt eftersom det är så övergripande
stunden kräver ett visst mått av konkretion för att inte sluka allt
orden måste väljas på så sätt att man inte av misstag
även säger farväl till brevlådan, tekoppen och reven för torsk.

När ens far dör är det lätt att låta annat gå samma väg
det finns ett antal melodier ingen annan kunnat texten till
och alla kvarvarande människor är osäkra
på hur man får liv i utombordaren.

ur diktsamlingen Ur av Agnes Lidbeck (2018)

 

Igår på morgonen somnade min pappa in på en avdelning på det demensboende han bott på sedan en tid tillbaka. Efter att han för drygt två veckor sedan konstaterades smittad med covid-19 har han varit isolerad och vi har inte kunnat hälsa på. Dagen innan han flyttades dit pratade jag med honom via FaceTime och han läste en flera veckor gammal Göteborgsposten högt för mig.

Min pappa hade alzheimers och det senaste året har han varit en annan än den han var. Det började redan tidigare, men eskalerade snabbt. Trots att han gradvis försvunnit är det självklart så att ett definitivt slut ändå är tungt, inte minst för min mamma.

I måndags hävdes besöksförbudet och vi fick lov att hälsa på trots smittan. Iklädda full skyddsutrustning var vi där en stund på förmiddagen och kom sedan tillbaka på eftermiddagen för att stanna några timmar. Då hade pappa ganska långa andningsuppehåll och vi förstod att det inte var långt kvar.

Jag tänker på de saker som dör med honom, men just låttexterna ska vi hålla levande. Under de timmar vi satt med honom i måndags spelade vi hans favoriter och dessa låtar kommer alltid att påminna mig om honom.

Jag skräms också av det som mina gener kan innehålla. Agnes Lidbeck skriver i diktsamlingen Ur om det som vi kan ha ärvt.

Vi är alla rädda för vad som ligger i släkten
bröstcancer, diabetes, religion, dryckenskap

Längre fram i dikten berättar diktjaget om sin rädsla för skogen som symboliserar galenskap och pelargoner vars skuggor påminner om hallucinationer. Själv är jag rädd för alzheimers, även om såväl dryckesskap som en inre svärta också skulle kunna ärvas. När någon rent kroppsligt finns kvar, men ändå inte är där personligen, blir sorgen svår att hantera. När min glada och visslande pappa blev någon som skrek och svor kändes det verkligen inte som att jag hade honom kvar. Den frustration han kände var svår att bära för oss alla. Nu när vi fått ett avslut känns det lättare att minnas den han var och glädjas åt det som var bra.

Kultur istället för fotbollsmatch

Igår skulle jag och fjortisen rest till London och idag skulle vi sett matchen mellan Tottenham och Leicester. En resa och en match som nu självklart inte blir av. Eftersom matchen officiellt är flyttad till okänt datum vet jag tyvärr inte heller hur det blir med de ganska många kronor som biljetterna kostat. Lite surt, men oavsett har jag lovat ungen, som med största sannolikhet då inte är en fjortis längre, att vi ska se Tottenham i London. Det får helt enkelt prioriteras framför andra valbara kostnader.

När det nu inte blir någon riktig resa har jag i alla fall satt ihop en fiktiv sådan. För vem vill inte se fotboll och/eller dra till London?

Det är ju så att fjortisen valt fel lag. Om mamma hade fått bestämma hade vi självklart sett Manchester United istället (och om pappan fått bestämma, men det får han verkligen inte, hade Manchester City varit valet, mycket obehagligt). Tyvärr har Jimmy Grimble siktet inställt mot samma lag som maken, men oavsett är filmen Det finns bara en Jimmy Grimble från 2000 riktigt fin.

En annan film med ungdomsfokus är Skruva den som Beckham från 2002 där Parminder Nagra och Keira Knightley spelar fotboll och drömmer om att bli stora. Inledningsvis behöver Nagras karaktär Jess kämpa för att ens få spela fotboll. En fin film om drömmar och kampen för att få vara den man är.

Faktiskt spelar Eric Cantona en av huvudrollerna i fina filmen Looking for Eric från 2009. Den är regisserad av Ken Loach, som alltid är bra. Huvudpersonen Eric ifrågasätter sitt liv och många av de val han gjort. Till slut är det så illa att han funderar på att ta sitt liv. Då börjar Eric Cantona, stjärna i Manchester United,  fungera som en psykolog och ett stöd för honom. Det låter kanske märkligt, men är mest väldigt fint trots drogerna som lockar fram Cantona.

Arsenal är Pauls lag i boken och filmen Fever Pitch. Jag tycker faktiskt att boken är en av Nick Hornbys svagaste, men filmen lyfts av Colin Firth som den fotbollstokige idrottsläraren Paul Ashworth.

En rolig bok om fotboll och brittiska landslaget är Det finns bara två David Beckham av John O’Farrell. Boken börjar när det är dags för VM-final mellan England och Tyskland i Qatar den 18 december 2022 och ni skulle bara veta vad engelsmännen gjort för att ta sig dit …

 

Photo by Emilio Garcia on Unsplash

 

Vad har böcker fått dig att göra?

Pippi Långstrump fyller 75 år i år och på Facebook hamnade jag i en diskussion om henne och Astrid Lindgrens andra figurer med fokus på hur de påverkat oss. Pippi har aldrig varit min favorit, men jag tänker på alla barn som har Pippi-perioder då de gärna tar på sig en orange peruk och kanske ännu mer alla ungar som har en egen mysse och bysse. Mina ungar gillade en period att tvätta golvet med trasor på fötterna, vilket jag skyller på Pippi.

Själv har jag nog påverkats mest av Lotta på Bråkmakargatan, som också är den av Astrid Lindgrens karaktärer som jag identifierar mig med mest. Liten, arg och envis som en gammal get. Att som Lotta bestämma sig för att inte göra något och sedan inte göra det är något jag kan relatera till. Liksom att klippa sönder kläder som inte lockar, i mitt fall ett nattlinne som jag sedan gömde undan. Även Lisabet i Madicken fick mig att ställa till det då jag rullade ihop en datumlapp från Scouternas almanacka och pillade upp den i näsan. Mamma slutar aldrig att berätta hur jag gick runt i väntrummet på akuten och berättade för alla vilket datum jag hade i näsan. Någon gång i februari var det tror jag, men datumet har jag faktiskt glömt.

Det är väl tur att jag är väldigt feg, för jag har aldrig balanserat på tak eller hoppat över något helvetesgap. Däremot har jag letat rumpnissar i skogen och drömt om en egen apa eller en pyssling under sängen. Något som jag också tyckte om var att leka fattigt barn och när jag kom hem från skolan kunde jag vissa dagar bestämma mig för att mellanmålet endast skulle bestå av ett knäckebröd och lite vatten. Det hade absolut ingenting med vikt att göra, utan om att jag ville vara som Kulla Gulla eller någon av de andra fattiga barnen som jag älskade att läsa om. Liksom Rasmus på Luffen önskade jag att någon skulle välja mig när de kom till barnhemmet, eller att någon rik släkting skulle komma och rädda mig som i just Kulla Gulla och En liten prinsessa.

En annan karaktär som inspirerat mig mycket är L M Montgomerys Emily. Precis som henne skrev jag ett brev till mig själv som vuxen där jag påminde om de saker jag drömde om. Jag ville klappa en koala (det gjorde vi inte trots resa till Australien, för det var dyrt och kändes awkward) studera i Oxford (det gjorde jag inte men väl i Brighton) och bli journalist eller författare (bloggare och läromedelsförfattare får väl funka).

Som vuxen har jag snarare följt i författares fotspår och bland annat besökt Virginia Woolfs sommarhus i Rodmell. Sådana resor gör jag gärna fler av, men som det ser ut nu får det räcka med att planera och drömma.

Har du gjort något bara på grund av att du läst om det i en bok? Har du gjort några litteraturrelaterade resor?

En liten avstämning

Fyra månader av året har gått, en tredjedel av detta märkliga år och det betyder att jag borde hunnit en tredjedel av mina utmaningar. Låt oss se hur det ser ut.

Målet i år är att läsa 144 böcker, vilket betyder ett snitt på 12 böcker per månad. Det började bra, men i mars kraschade läslusten helt och den har bara delvis återhämtat sig i april. Enligt Goodreads ligger jag nio böcker efter den lästakt jag borde hålla. Nu vet jag att det brukar bli ett uppsving under sommaren, men trenden just nu är minst sagt kass. En tredjedel av året har gått och jag har bara läst 26% av det totala antalet böcker jag utmanat mig själv att läsa.

Jämfört med 2019 ser det ut så här. Då läste jag totalt 146 böcker och hade läst 46 efter de fyra första månaderna.

När det gäller de andra utmaningarna jag gett mig själv ser det ut på följande vis:

Geografisk utmaning: 12 av 26 länder

Boktolvan 2020: 5 av 12 författare

Nobelprisutmaningen: en författare läst i år

 

Dags att ta ett ryck gällande geografisk spridning alltså. Gärna böcker av författare som också finns med i Boktolvan. Just nu läser jag böcker av författare från Jamaica och Vietnam och hoppas slutföra dem snart. Det går som sagt riktigt trögt.

Sköna maj välkommen. Må du bjuda på många fina lässtunder.

 

Vad krävs för att nomineras och sedan vinna?

Jag hittade ett gammalt inlägg på Kulturkollo om vad som krävs för att bli en pristagare av kulturella priser. Något att spinna vidare på helt klart. Som någon som alltid brukar räkna på könsfördelning och annan representation måste jag också lyfta de nominerade till Årets bok innan jag går vidare.

Kriterierna för priset är:

  • Hög språklig kvalitet
  • Väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö
  • Tilltala en bred läsekrets
  • Svenskt och utländsk skönlitteratur (spänning och roman)

I år ska böckerna dessutom ha getts ut på svenska mellan 1 maj 2019 och 30 april 2020.

De nominerade väljs ut av redaktörer på Bonniers Bokklubb och ambitionen är enligt hemsidan att “tillsammans med svenska folket hylla boken”. När de 12 nominerade titlarna är presenterade är det nämligen läsarna som röstar och vinnaren brukar därför bli en (svensk) författare med en stor medial plattform och en stor läsarskara som också är aktiva på sociala medier och är vana vid att rösta digitalt.

Årets bok har delats ut fyra gånger till två män och två kvinnor, alla svenska. Visst låter det ändå hyfsat jämlikt? När årets nominerade avslöjades i år var väl mångfalden minst sagt sådär. Av de tolv nominerade böckerna var 11 av 12 skrivna av vita kvinnor. Jag inser att en stor del av den litteratur som skulle kunna vara aktuell för priset är skriven av just kvinnor, men det är ändå lite enögt. Som om böcker värda att hylla alltid är skrivna av vita kvinnor. Ett steg framåt från de vita männen kanske. Eller så är det precis lika illa. Det hade ju varit lätt att slänga in En halv värld bort av Mike Gayle för att slå två frågor i en smäll, men den är ju utgiven av Norstedts och det är inte Bonniers Bokklubbs favoritförlag.

När det gäller de stora bokpriserna finns det annars några tydliga “regler”. Du ska vara man, från Europa, på rätt sida 50 (och med rätt menar jag att du ska ha passerat 50 med råge) och självklart ska du också vara vit. Invandrade författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är finkulturell författare som lever i exil i land i Europa, som Gao Xingjian eller så är du i princip född i Europa och skriver böcker som utspelar sig där som Kazuo Ishiguro.

Något annat som är påtagligt är att det är högstatus att skriva böcker som på något sätt anknyter till andra världskriget. Varje gång jag läser en nomineringslista letar jag efter boken som är skriven av en vit man, gärna över femtio, som handlar om andra världskriget. Där brukar jag ha hittat vinnaren. Faktum är dock att jag anar nya trender.

En trend som är tydlig är nominerade böcker som är historiska och gärna omskrivningar av klassiska verk. Vi har t.ex. Kamila Shamsie som tilldelades Women’s Prize for Fiction 2018 för sin Home Fire och The Silence of the girls av Pat Baker som nådde den korta listan för samma pris 2019 och så i år när såväl A Thousand Ships av Natalie Haynes som The Mirror and the Light av Hilary Mantel och Hamnet av Maggie O’ Farrell. Den nya tidens snobblitteratur kanske är böcker skrivna av kvinnor som handlar om en svunnen tid och kräver en rejäl dos kunskaper om såväl litteratur som historia.

Kanske är det så att Årets bok faktiskt bryter normer istället för upprätthåller dem. Möjligen har de varit ovanligt kassa på just snoppkvotering, men det kanske inte spelar så himla stor roll? Eller är det tvärtom så att alla som sitter i juryn för ett pris verkligen behöver tänka några varv till innan de redovisar sin lista med nominerade? Det var tröttsamt att höra att det är kvalitet, inte kön eller ursprung, som har betydelse när alla stora priser gick till vita män från väst och det är ärligt talat lika tröttsamt även om det nu handlar om kvinnor. Vi behöver bredden och jag kan tycka att det är mer renhårigt att som Women’s Prize for Fiction eller Comedy Women in Print Prize eller för den delen Svenska Deckarakademins pris för bästa deckare tydligt göra klart vad målgruppen är än att låtsas att vem som helst kan bli nominerad.

Samtidigt kan jag inte hjälpa att det skaver lite när priser inte alls ser till mångfalden bland sina nominerade. Jag återkommer ofta till Chimamanda Ngozi Adichies TED-talk med titeln The Danger of a single story, där hon talar om vikten av att vi får ta del av olika sorters berättelser från olika platser och situationer. Det behöver inte handla om att alla priser måste ha nominerade från jordens alla hörn, men någon form av bredd gällande de författare och de böcker som nomineras behöver det ändå vara. Det håller inte att hävda att det helt enkelt handlar om att de bästa blivit nominerade, för vi vet alla att ett urval inte sker i ett vakuum och att det går att tänka några varv till innan en lista utan någon som helst mångfald presenteras.

 

 

Photo by Kaboompics .com from Pexels

 

Böcker att se fram emot i maj

Snart ny månad och nya böcker att se fram emot. Jag har lusläst förlagets kataloger och hittat många titlar som lockar.

Krigarinnorna, Laetitia Colombani, [sekwa], maj

Jag lever och du hör mig inte, Daniel Arsand, Elisabeth Grate Bokförlag, maj

Himlen över taket, Nathacha Appanah, Elisabeth Grate Bokförlag, maj

Lycka är för losers, Wibke Brueggermann, Natur & Kultur, 1 maj

Säg inget om Lydia, Celeste Ng, Albert Bonniers Förlag, 5 maj

Juni, juli och halva augusti, Marie-Louise Marc, Printz Publishing, 6 maj

Systrarna från Toscana, Lori Nelson Spielman, LB förlag, 6 maj

Midsommarnattsdrömmar, Bengt Ohlsson, Albert Bonniers förlag, 8 maj

Renoveringsobjekten, Eli Åhman Owetz, Harper Collins, 8 maj

Den osynlige vännen 1 och 2, Stephen Chbosky, Norstedts förlag, 11 maj

Dit mina tankar aldrig når, Yijun Li, Norstedts förlag, 11 maj

I sommar blir det nog bättre, Sisko Savonlahti, Norstedts förlag, 11 maj

Daisy Jones & the Six, Taylor Jenkins Reid, Bookmark förlag, 12 maj

Helt ärligt, Camryn Garrett, Gilla böcker, 12 maj

Min mörka Vanessa, Kate Elizabeth Russel, Albert Bonniers förlag, 12 maj

Lärarinnan, Danny Wattin, Piratförlaget, 14 maj

Inte din baby, Seluah Alsaati, Natur & Kultur, 15 maj

Luta sig mot vinden, Rakhsha Razani, Galago, 15 maj

Systrarna på heden, Bella Ellis, Bokförlaget Polaris, 15 maj

Allt vi höll hemligt, Lara Prescott, Norstedts förlag, 18 maj

Svärmodern, Moa Herngren, Norstedts förlag, 18 maj

Tolv veckor med dig, Johanna Schreiber, Norstedts förlag, 18 maj

Balladen om sångfåglar och ormar, Suzanne Collins, Bonnier Carlsen, 19 maj

En nästan perfekt semester, Lucy Diamond, Printz Publishing, 20 maj

Jagad, Joyce Carol Oates, Albert Bonniers Förlag, 20 maj

Strega, Johanne Lykke Holm, Albert Bonniers Förlag, 22 maj

Rött, vitt och kungligt blått, Casey McQuiston, Lavender Lit, 26 maj

Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts, Mhairi McFarlane, Harper Collins, 27 maj

 

Tänk snabbt! (vecka 17)

April fortsätter i en dimma av coronarapportering. Skönt att det varit fint väder och att jag har en altan att njuta av solen på. När världen krymper blir det lite svårare att komma på vettiga alternativ till utmaningen Tänk snabbt! men jag har krystat fram några alternativ den här veckan också!

I helgen anordnades en hyllningsgala för sjukvårdspersonal kallad One world together at home och den får inspirera några av veckans val. Tre av de sångerskor som uppträdde var Lady Gaga, som också var med och organiserade galan, 90-talsdrottningen Céline Dion och nya stjärnskottet Billie Eilish. Vem väljer du?

Några riktiga ikoner uppträdde också och jag charmades själv av Rolling Stones framträdande. Andra giganter som syntes var Elton John, som spelade på ett piano i sin trädgård och Paul McCartney som rev av Lady Madonna i något som liknande en källarstudio. Vilken av dessa giganter föredrar du?

Hur ser din relation till musik ut? Föredrar du att lyssna eller att sjunga själv?

Sol betyder glass och jag undrar vad du föredrar om du får välja. Strut eller bägare?

Blurbar, dvs korta hyllningstexter om böcker, ofta från recensioner i tidningar eller från kända författare, syns ofta på böckers omslag eller i den reklamtexter som skickas ut. Ibland dyker bokbloggare upp i dessa blurbar och jag tycker alltid att det är roligt när ens namn syns. Brukar du välja bok efter blurb eller struntar du i dem?

 

Veckans val ser ut så här?

Lady Gaga, Céline Dion eller Billie Eilish?

Rolling Stones, Elton John eller Paul McCartney?

lyssna eller sjunga?

strut eller bägare?

blurbar eller inte?

 

Mina svar lyder som följer:

Lady Gaga, Céline Dion eller Billie Eilish? Céline Dion har aldrig varit min kopp te, Lady Gaga har sina ljusa stunder, men jag har helt fastnat för Billie Eilish den senaste tiden.

Rolling Stones, Elton John eller Paul McCartney? När det gäller helgens framträdande måste jag säga Rolling Stones, men det är de andra två herrarna vars musik påverkat mig mest. Valet är svårt, men jag väljer Paul McCartney vars musik följt mig så länge jag kan minnas.

lyssna eller sjunga? Jag gillar ju att sjunga, men numera sjunger jag mest i bilen. Lyssna får det alltså bli.

strut eller bägare? Strut är gott, men kladdigt, så jag väljer bägare.

blurbar eller inte? Jag skulle inte säga att jag ofta väljer bok efter blurb, men jag noterar dem och ibland har det faktiskt hänt att jag köpt en bok endast på grund av att en författarfavorit blurbat den.

 

 

 

 

Genrer jag inte tycker om …

Inspirerad av Sincerely Johanna och hennes senaste video tänkte även jag skriva lite om genrer jag inte tycker om.

Johanna tar upp deckare och spänning som genrer hon inte läser, men det gör jag. Däremot börjar jag tröttna väldigt på allt för stereotypa poliser och många av de stora svenska deckarförfattarna går bort för att jag helt enkelt inte är intresserade av deras huvudpersoner. Det är också viktigt att det välskrivna böcker med en tydlig röd tråd och ett bra språk. Sedan är miljön viktig också och jag väljer bort i princip alla böcker som utspelar sig på ensliga små öar. Vad är det som är så himla bra med det?

Eftersom deckargenren verkligen exploderat och fortsätter att explodera om och om igen är det helt klart så att kvaliteten varierar och det gäller att leta fram guldkornen som definitivt finns.

Även när det gäller fantasy och sci-fi undviker jag det mesta. Speciellt high-fantasy med hundra miljoner karaktärer indelade i olika släkter (eller till och med olika sorters magiska varelser) och som har en massa kartor i inledningen. Här inser jag att jag kommer att få bistra kommentarer från flera bloggvänner som jag vet älskar just kartor. Men nej, det är ingenting för mig. Ska det vara släktträd och kartor så är det Per Anders Fogelströms Stadserie som gäller.

Jag gillar däremot dystopier mycket, speciellt politiska sådana som utspelar sig i en framtida värld där allt gått åt helvete. I speciellt ungdomsboksgenren finns det dock alldeles för många och för lika böcker som gjort att jag tappat intresset lite. Många försöker göra en ny Hungerspelen, men jag önskar mig helt nya och kreativa idéer.

Romance och feelgood som är för stereotyp och handlar om kvinnor som bara tänker på utseende, vikt och kläder går också bort. Väldigt många böcker i dessa genrer har en tendens att förminska kvinnor och göra dem till offer. Sådana böcker går fetbort. Däremot finns det en hel del böcker i genren också och helt klart feministiska sådana. Kalla mig gärna pryd, men jag klarar mig också utan allt för många sexscener. De ger mig helt ärligt absolut ingenting.

En genre som jag avskyr är en jag kallar “medelålders män skriver tegelstenar om sig själva och stirrar så djupt in i naveln att de knappt hittar ut”. Knausgård, Lundell och en hel rad andra författare klarar jag mig bra utan. Ännu värre med självbiografier av män som inte ens kan skriva själva, men trots spökskrivare hävdar att de ger ut en självbiografi tar jag inte heller i med tång.

Över huvud taget har jag svårt för pladdriga tegelstenar eller sådana böcker som (med ett finare uttryck) kallas “episka romaner” eller “The Great American Novel” (för tegelstenar skrivs inte sällan av amerikaner, plus size meny och allt det där).  Även här finns främst män representerade, men en och annan kvinna slinker igenom också. Jag orkar verkligen inte läsa megatjocka böcker om män som tror sig förändra världen.

Något som också är svårt är humor. Böcker som marknadsförs som roliga är sällan sådana som får mig att skratta. Jag får istället ångest av böcker som liknar Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men kan uppskatta Fredrik Backman, dock mer när han är allvarlig än när det blir för galet som i senaste boken Folk med ångest. Skrönor är också något jag avskyr och om en bok beskrivs som “mustig” drar jag öronen åt mig. Däremot skrattar jag gott åt böcker av Jonas Karlsson och Erlend Loe. Absurt är min grej.

Vilka sorters böcker har du svårt för?

 

 

Photo by Skitterphoto from Pexels

 

 

%d bloggare gillar detta: