Boktankar

Att följa ett läslustsrecept

I mitt senaste nyhetsbrev med fokus på sommarboktips, presenterade jag ett recept för att hitta läslust. Jag har försökt att hitta läslusten sedan jag slutade jobba, men först nu känner jag att flytet är på väg. Det lättsamma börjar blandas med lite tyngre läsning och eftersom läshastigheten och koncentrationen ökar hela tiden har jag vågat mig på även tjockare böcker.

Hittills har jag läst om One av Sarah Dessen och har du inte läst den uppmanar jag dig att göra det. Jag har läst vidare i ett par påbörjade serier och extra kul var det att återse Elisabeth, Signe och Iris i Er tredje man. Just nu läser jag Natten av Sara Gordan som passar in på punkten ”1 tunn bok av en (för dig) ny författare som verkar passa dig” och den är riktigt bra om än väldigt otäck. Däremot har jag (självklart) inte läst speciellt många av de böcker som ingick i mitt förslag på ingredienser till läslustsreceptet. Tre av nio böcker har jag läst, men bockat av ytterligare två punkter och dessutom dubblat ett par ingredienser. Oklart vad det gör med resultatet, men jag verkar i alla fall ha lyckats få igång läsandet något. Fortfarande ligger jag dock fem böcker efter enligt läsutmaningen på Goodreads. Målet är att vara ikapp och förbi när höstterminen startar.

Enda sättet att komma igång med läsning är att läsa mycket och dessutom tycker jag att det brukar vara bra att läsa flera böcker samtidigt för att kunna varva mellan en bok som kräver mer och en annan som kräver mindre. Ofta har jag också en sakprosabok på gång för att ibland läsa en helt annan sak och just nu läser jag Främja närvaro av Malin Gren Landell. Jag har precis börjat, men den verkar strukturerad och bra. Det mer lättsamma valet är You be mother av Meg Mason, men faktum är att den inte alls är speciellt lättsam om än väldigt bra. Jag tar därför väldigt gärna emot på bra och lättsam litteratur, då jag har ett gäng halvlästa som jag gett upp. Det är förresten också något som är viktigt för att få igång läsningen, att ge upp böcker som faktiskt inte lockar till läsning.

Vad är ditt recept för att få igång läsningen?

Photo by Deva Williamson on Unsplash

Finns det litterära allätare?

Jag brukar irritera mig på folk som påstår att de är ”allätare” när det handlar om musik, för om det är något som alltid är sant så är det att dessa personer verkligen inte är allätare, utan har en ganska vanlig, ibland hyfsat bred musiksmak, men inte så mycket mer. Jag skulle verkligen inte hävda att jag är en musikalisk allätaren, men jag lyssnar på ganska mycket olika musik tack vare resten av familjen som gillar olika genrer. När vi lyssnar på musik tillsammans brukar vi välja var fjärde låt och får då en ganska stor blandning. Däremot tror jag att vi tänker oss för lite extra och väljer bort det mest extrema när andra ska lyssna. Det blir ändå en salig blandning av synthpop, depprock, indie, soul, gammal och ny hiphop, grunge, singer songwriter, jazzstandards och en massa pop och rock från 50-talet fram till nu. Ingen av oss är dock en musikalisk allätare, men tillsammans blir det ganska hyfsat.

När det gäller böcker funderar jag på vad motsvarigheten skulle vara. Klart är att begreppet allätare sällan används när det handlar om litteratur, men det är nog snarast beroende på att litteratur diskuteras mer sällan än musik. Utifrån de böcker jag läst i år ska jag dock försöka mig på att bedöma min egen litterära bredd och fundera över hur den möjligen skulle kunna utvecklas. Självklart är det så att vissa beskrivningar av böcker lockar mig mer än andra. Välskriven vill jag självklart att böcker jag läser ska vara, att huvudpersonen är en kvinna gör att chansen att jag plockar upp boken är större, liksom att författaren är detsamma. Beskrivs boken som feministisk ökar sannolikheten för läsning ännu mer. Att boken tilldelats ett pris är också ett plus, så länge det inte är en tegelsten som är historisk eller innehåller magisk realism.

När det gäller tid så lockas jag av tidigt 90-tal, gärna runt 20-talet då det händer mycket gällande kvinnors och arbetares rättigheter. En annan intressant tid är 60-talet och finns det dessutom en musikalisk koppling är det en stor bonus. Detsamma gäller förresten musik och 80-tal. Platsen får gärna vara London och Paris, men postkolonialism intresserar mig också mycket. Fantasivärldarna lämnar jag gärna därhän och det är en stor anledning till att jag verkligen inte kan kalla mig en litterär allätare. Jag har blivit bättre på att vidga mina vyer sedan jag började blogga 2009 och har i alla fall börjat läsa lite skräck och dystopier, men ren fantasy läser jag sällan om det inte är urban fantasy som lockar av andra skäl än just fantasin.

En totalt vit fläck i mitt litterära kunnande är böcker av män som skriver tegelstenar som beskrivs som ”the great American novel”. Jag har t.ex. ingen längtan efter att läsa något av Jonathan Franzen eller Cormac McCarthy. Däremot älskar jag Philip Roths böcker, eller i alla fall de jag läst. Det är också större chans att jag ge mig på en tunn bok än en tegelsten när det handlar om böcker som jag fördomsfullt nog, ser som en aning pretentiösa. För mycket navelskåderi går också bort, vilket gör att jag helt valt bort Karl Ove Knausgårds Min kamp och Ulf Lundells Vardagar. Jag är fullt medveten om att grunden för bortval kan ses som fördomsfullt.

Ganska stor bredd finns det ändå i min läsning och därmed också i inläggen på bloggen. Om spretigheten är en fördel eller inte lämnar jag till er att avgöra, men läsmässigt tycker jag att det är en stor fördel. Även om jag själv ibland känner att jag bara läser fluffig feelgood är det inte sant. I år har jag till exempel läst grafiska romaner, lyrik, skräck, fantasy, reportageböcker, en brevväxlingsbok, dystopier förutom ”vanliga romaner” av författare som inkluderar före detta akademiledamöter och debutanter samt feelgood och deckare. Böckerna är skrivna för unga och vuxna och det är kanske den bredd jag gillar mest. Det jag skulle vilja ändra på under resten av året är att jag vill läsa fler äldre böcker då nästan alla böcker jag läst i år getts ut under förra året eller nu i vår. Det ÄR kul med nya böcker, men jag har en hel del äldre olästa böcker som pockar på att bli lästa.

Hur är det med dig? Vilka favoritgenrer har du? Vilka böcker väljer du ofta bort?

Photo by Aneta Pawlik on Unsplash

Er tredje man

Denise Rudbergs släppte just den fjärde delen i serien Kontrahenterna och då passade jag på att läsa bok nummer tre med titeln Er tredje man. Jag ska villigt erkänna att det tog tid innan jag vågade mig på serien, men redan en bit in i första boken var jag fast. Det är underhållande, spännande och faktiskt också historiskt intressant. Dessutom är de tre huvudpersonerna Signe, Iris och Elisabeth väldigt trevliga att följa. I den tredje boken har det hunnit bli sommar och året är 1941. Signe bor i professor Svartströms sommarhus i skärgården och mår bättre än på mycket länge. På kvällarna kommer professorn dit och på helgerna får de ibland besök av Iris och hennes pojkar. Signe går helt upp i hushållsarbetet och trivs med det.

Elisabeth och Iris arbetar även sommartid på Karlaplan 4 där signalspanarna håller till och Iris får ett särskilt uppdrag knutet till SMHA, föregångaren till SMHI. Elisabeth bor fortfarande hemma, men bröllopet med Dinty hägrar, inte för att hon är förälskad utan för att hon vill slippa sina föräldrar. Arrangemanget med Dinty passar dem båda och genom kontakter får de en ännu finare våning än den de börjat renovera. Även Elisabeth har en fantastisk sommar och egentligen trivs Iris ganska bra med livet hon också. Självklart är hon fortfarande orolig över vad som hänt hennes man och systerns stundande bröllop då hon ska gifta sig med en högt uppsatt nazist skrämmer henne. Sommaren 1941 är tiden för Midsommarkrisen och Sverige befinner sig i ett minst sagt komplicerat politiskt läge. Vissa extra soliga dagar är det svårt att tänka sig att världen står i krig, men sanningen är att tyskarna kommer allt närmare.

En dag tog det att smälla i sig Er tredje man och jag var lockad att direkt påbörja Den fjärde doktrinen för att få veta hur allt fortsätter. Nackdelen med att göra det är att jag får vänta så förtvivlat länge på nästa bok. Några veckor ska jag suga på karamellen, men sedan kan jag nog inte hålla mig längre. Jag rekommenderar verkligen den här bokserien för den som vill ha något bra och lättläst att läsa i solstolen.


Om boken

Er tredje man av Denise Rudberg, Bookmark förlag, (2021), 297 sidor

Del tre i serien Kontrahenterna.

Svarta segel

Vad passar bättre som sommarläsning än en spänningsroman som utspelar sig bland segelbåtar och semesterfirare? Svarta segel är första delen i en planerad serie om Sjöräddarna där Annika står i centrum. I den inledande prologen får vi veta att hon och en kollega hittat en övergiven segelbåt i Möjafjärden, därefter backar historien och två kvinnor, Annika och Joanna, turas om att berätta vad som hände under de föregående fem dagarna. Vill du läsa boken under rätt tid ska du börja den 18 juli. Det är då Joanna mönstrar på sina föräldrars gamla båt Tarantella som nu ägs av hennes bror Zack. Hon är egentligen inte så sugen på att segla, faktiskt inte ens på att lämna sitt hem, men hennes bror insisterar. Troligen för att han är orolig för sin syster som inte varit sig själv efter en tragisk händelse några år tidigare.

Annikas syster Sofie är också ute på båtsemester med sin nya kärlek Peter som också visar sig vara en gammal bekant till Joanna. Annika får dåliga vibbar direkt, faktiskt innan de träffas, på sättet hennes syster talar om honom. De bestämmer att träffas och på Grinda strålar bokens seglande karaktärer samman mitt i sommaridyllen. Den soliga sommarmiljön står i bjärt kontrast till de ibland obehagliga minnen som delas med oss. Men långt ifrån allt är obehagligt, mycket är vackert, somrigt och trevligt. Den som seglar själv får säkert en annan upplevelse av miljöbeskrivningarna. Själv skrattar jag mest åt eländet, men så är jag inget fan av båtlivet heller.

Sjöräddarna med den äldre Gunnar i spetsen är fina att läsa om och jag är glad att Rebecka Edgren Aldén bestämt sig för att återvända till dem i fler böcker. Annika är utan tvekan en trevlig bekantskap. Utan några större tragedier i bagaget (som vi vet om i alla fall) och inget missbruk heller som det verkar, är hon befriande vanlig. I en tid då kvinnor i deckargenren skruvas minst ett varv för mycket tycker jag att det är otroligt skönt att läsa om Annika och hennes kollegor. Gunnar som är hennes mentor och börjar bli till åren, hans son Markus som verkar vara något av en streber och Simon som är nykomlingen. Han studerar biologi och planerar att arbeta som sjöräddare på deltid. Honom läser jag gärna mer om. Och Nadia, henne fick vi veta för lite om. Vid närmare eftertanke läser jag gärna mer om dem alla, de är ett gäng som fastnar.

Svarta segel är inte i första hand en deckare, utan en relationsroman som råkar innehålla ett brott. Vi följer inte någon brottsutredning och även om det finns poliser med på ett hörn är det karaktärerna och deras berättelser som står i centrum. Lite påminner sättet att berätta om Christoffer Carlssons två senaste böcker, men miljön är glassigare och på samma gång nattsvart. Ännu mer tänker jag på Elly Griffiths serie om Harbinder Kaur där speciellt första boken Främlingen är en roman om människor kring ett brott snarare än en kriminalroman. Oavsett vilka böcker jag tänker på när jag läser Svarta segel kan jag konstatera att det här är en riktigt bra bok i genren. Jag engageras i karaktärernas öden och även om jag tyckt om Rebecka Edgren Aldéns tidigare böcker är den här den absolut bästa. Riktigt bra sommarläsning som är lättläst och välskriven, med ett innehåll som berör.


Om boken

Svarta segel av Rebecka Edgren Aldén, Romanus & Selling, (2022), 373 sidor

Foto: Linda Broström

Böcker att se fram emot i maj

Jag hinner inte läsa, men väl lista böcker som kommer ut i maj och lockar till läsning!

100K, Melody Farshin, Bonnier Carlsen, 3 maj

Antropocen — mitt betyg är fem stjärnor, John Green, Bonnier Carlsen, 3 maj

Aftonflykter, Helen Macdonald, Brombergs, 4 maj

En familj som vår, Katherine Heiny, Piratförlaget, 4 maj

När du dör ska jag vara nära, Annie Reuterskiöld, Forum Bokförlag, 4 maj

Om någon skulle komma förbi, Thomas Korsgaard, Weyler förlag, 4 maj

Lektioner i kemi, Bonnie Garmus, Wahlström & Widstrand, 5 maj

Sommaren då katten flyttade, Eli Åhman Owetz, Printz Publishing, 5 maj

En äkta ljugis, Ingrid Olsson Rabén & Sjögren, 6 maj

Vända blad, Johanna Schreiber, Norstedts förlag, 9 maj

Är det här jag?, Anna Schulze, Romanus & Selling, 11 maj

Elden ska falna, Linda Ståhl, Norstedts förlag, 16 maj

Gatan, Ann Petry, Norstedts förlag, 16 maj

Landsförrädare, Moa Berglöf, Albert Bonniers förlag, 17 maj

Kentukis, Samanta Schweblin, Bokförlaget Tranan, 23 maj

Fem böcker från Irland

I torsdag firades St Patrick’s Day och veckans topp 5 handlar därför om irländska böcker. Jag har försökt hitta verk som är skrivna av författare från Irland och dessutom utspelar sig där. Inga klassiker direkt, utan mer moderna romaner som jag tyckt mycket om.

The Van av Roddy Doyle är en av de absolut bästa böckerna jag läst och den tredje boken i den fantastiska Barrytowntrologin. Den utforskar vänskapen mellan två medelålders män, Jimmy Rabbitte Sr och Brendan ”Bimbo” Reeves som köper en snabbmatsvagn tillsammans. The Van återfanns på Bookerprisets korta lista 1991.

Nu var det länge sedan jag läste något av Maeve Binchy, men jag absolut älskade hennes böcker förr. Oklart om de tål en omläsning dock. Jag vill ändå lyfta När ödets stjärnor faller som kom 1991 och blev film med titeln Circle of friends. I filmatiseringen spelar min absoluta favorit Minnie Drive huvudpersonen Benny som börjar på universitetet i Dublin tillsammans med sin bästa vän Eve.

En annan klassisk feelgoodförfattare från Irland är Marian Keyes, född i Limerick 1963. Jag slukade hennes böcker i början av seklet, tyckte sedan att kvaliteten gick ner rejält och tappade bort henne, men återupptäckte henne för något år sedan. Om jag ska välja en av hennes böcker blir det nog Last chance saloon om vännerna Tara, Katherine och Fintan.

Det går inte att lista irländska böcker utan att ha med Sally Rooney och bäst av de böcker hon skrivit är utan tvekan Normala människor, som blivit en fantastisk tv-serie. Vi får möta Marianne och Connell som växer upp i samma by och följs åt till Dublin där de studerar. De har ett förhållande som ibland betyder att de är tillsammans, men allt för ofta att de inte är det.

En klassisk herre får ta plats på listan också och jag väljer Oscar Wilde och hans bok Dorian Grays porträtt som publicerades första gången 1890 i en tidskrift, men i ett längre format med ett förklarande förord året därpå. Wilde är en intressant författare som på många sätt var före sin tid. Det var länge sedan jag läste något av honom, men nu blev jag sugen på det.

I en annan klass

Det finns få journalister som skriver så bra om skolan som Emma Leijnse på Sydsvenskan. Nu har jag också läst boken I en annan klass: Ett reportage om skillnaderna i den svenska skolan och det är en bok som väldigt många borde läsa. Den ojämlika skola som Leijnse beskriver handlar inte om ett enstaka fall, utan om ett systematiskt fel där en orättvis fördelning av pengar gör att vissa elevers utbildning helt enkelt offras. Det som blir tydligt efter att ha läst boken är dock att det inte bara handlar om pengar, utan är mer komplext än så. Barn i vissa delar av vårt land får en sämre utbildning och därmed en sämre start i livet och sämre möjligheter att skapa ett bra liv. Det är en negativ spiral som jag helt ärligt inte förstår hur vi ska kunna vända. Klart är att inga politiker har förslag som på riktigt gör skillnad. Det är inte mobilförbud eller ens digitala nationella prov som skolan behöver, utan så mycket mer. En början kan vara att se över det djupt orättvisa fördelningssystem vi har idag, där friskolor som har ett mindre ansvar får ersättning i paritet med kommunala skolor, trots att de senare måste ta emot alla elever. Just det kommunala utbudsansvaret ligger och puttrar i bakgrunden, men skälen till att det kan bli så stor skillnad mellan två skolor som Emma Leijnse beskriver är många och även om jag tycker mig ha hyfsad koll på situationen, blev det smärtsamt tydligt när alla orättvisor beskrevs på ett konkret sätt.

Emma Leijnse följer två klasser under deras mellanstadietid. En klass i ett välbärgat område i Lund, där föräldrarna i många fall är akademiker och äger sina bostäder. Ett område dit människor vill flytta, men få har råd att bo i. Den andra klassen ligger i ett område där de flesta bor i hyreslägenhet, en majoritet är nyanlända och många arbetslösa. Ett område att lämna så snart det går. Det finns en mängd forskning som visar att den enskilt viktigaste orsaken till hur det går för ett barn i skolan är föräldrarnas utbildningsnivå. Antal år i landet har självklart också betydelse, men föräldrarnas utbildningsnivå är mycket viktigare. Därmed inte sagt att det är kört för barn med föräldrar som saknar utbildning, men i kombination med en rörig skolmiljö blir det inte så bra. Märk väl att det inte handlar om att barnen i sig är sämre eller stökigare på en skola än den andra, men deras förutsättningar att lyckas i skolan är även på gruppnivå helt olika.

I skolan i Lund är lärarna behöriga och de stannar på arbetsplatsen. Troligen för att miljön är stabil och de uppfattar att de kan göra ett bra jobb. Till skolan i Malmö är det svårt att locka lärare. Skolan har en lägre andel behörig personal och vid varje terminsstart har ett gäng lärare bytts ut. Det här är alltså inte bara ett bostadsområde som man flyr ifrån, vilket märks på den höga omsättningen av elever, utan också en skola som inte är en bra arbetsplats. Det räcker inte att en lärare som väljer att arbeta i ett utsatt område får högre lön, de behöver också ha en arbetsmiljö som är bra och ett uppdrag som är möjligt att klara. När klasserna är stora, de behöriga kollegorna få och elevgruppen instabil blir det tufft att vara lärare. De behöriga slutar, de duktiga eleverna byter skola och kvar finns kaos. Kommunen kan inte ens höja skolpengen för en enskild skola, då det betyder att alla andra skolor, oavsett behov måste få samma höjning.

Oändliga är det antal citat jag markerat i I en annan klass under läsningen. Viktig, men också tyvärr rätt nattsvart läsning. Debatten kommer aldrig så här långt. Den stannar vid mobiler och valfrihet. Som alltid är frågan vems valfrihet, men det Emma Leijnse gör tydligt är att allt inte kan lösas genom att förbjuda friskolors vinstuttag. De skolor hon beskriver är båda kommunala och ligger några mil ifrån varandra, men den miljö elever och personal på de båda skolorna möter är så olika att det faktiskt är svårt att ta in. Jag visste att det var illa, men det här är så illa att väldigt många politiker borde skämmas. Titeln I en annan klass blir också en fundering som handlar om vad som hade hänt med vissa elever om de faktiskt gått i en annan klass. Självklart går det också att lägga ett klassperspektiv på det som beskrivs i boken. Den är smärtsamt tydligt att vissa elever räknas mer än andra, men tyvärr också tydligt att de lärare som söker sig till de utsatta områdena inte får något som helst stöd.

Vid det första besöket i den utsatta skola som fått namnet Gustavsborgsskolan har läraren Johannes svenska. En utbildad, engagerad lärare som vill göra skillnad, men snart försvinner. Läraryrket är ett yrke, inget kall och när ens arbetssituation är ohållbar är det naturligt att en lärare söker sig vidare. För eleverna betyder det ständiga lärarbyten och en försämrad kunskapsutveckling. Att följa en klass som lärare, vilket Ing-Marie i Claraskolan i Lund gör, betyder att du lär dig massor om både deras kunskaper och hur de ska utvecklas på bästa sätt. Det handlar om relationer, men också om en professionell kunskap om elevers kunskapsutveckling. Stabilitet ger helt enkelt både ett bättre klassrumsklimat och en bättre kunskapsutveckling. Att ständigt behöva förhålla sig till nya vuxna skapar en uppgivenhet hos eleverna. Varför ska de kämpa på lektionerna om läraren ändå snart försvinner? Så här bemöter eleverna i 5B på Gustavsborgsskolan sin nya lärare Adriana:

Adriana var förberedd på att det skulle bli en utmaning att komma till en skola som Gustavsborg. Ändå blev det lite av en chock. Det var stökigt, ofokuserat. Eleverna var vana vid lärare som kom och gick och frågade henne hur länge hon skulle stanna och när hon tänkte sluta.

Att skapa goda rutiner kräver en långsiktighet och på skolor som inte är bra arbetsplatser stannar varken lärare eller för den delen elever tillräckligt länge för att sådana ska kunna skapas och upprätthållas. I de förenklade debatten hörs röster som säger att valfrihet ska göra att dåliga skolor läggs ner och bra skolor tas över. Det är bara det att alla skolor inte vill ta i de mest krävande eleverna ens med tång. Kommunen har ett ansvar att erbjuda utbildning i upptagningsområdets alla delar, medan friskolor kan hålla sig i områden som det där Claraskolan ligger. Genom att locka till sig elever som kräver få resurser går det att göra vinst och en homogen elevgrupp av sådant slag lockar andra elever som söker sig bort. Vi talar om frånvalsskolor, men sällan om att vi offrar de ungar som ingen vill ha. Ni har säkert läst om hur friskolan Viktor Rydberg hotar att lägga ner och lämna det utsatta området Fisksätra då de dels insett att det inte går att locka medelklassens barn till en skola i ett utsatt område, eller att gå runt om elevunderlaget är ett sådant som kostar.

Kommunen har däremot inget val och tyvärr ökar den segregation som boendet ger av skolvalet. Antingen accepterar vi att vissa skolor inte kan locka personal eller erbjuda en vettig utbildning till sina elever, eller så gör vi något år det. Tyvärr tävlar de politiska partierna med att skuldbelägga elever, lärare och rektorer i dessa skolor, istället för att se att den situation de befinner sig i är svår och kräver andra åtgärder än de som nu finns. Jag tycker att du ska läsa Emma Leijnses bok för att få i alla fall en liten inblick i hur ojämlikt det är i vårt samhälle. Antingen satsar vi pengar på att rädda ett stort antal barn och unga nu, eller så offrar vi dem. Väljer vi det senare kommer vi att få betala långt mycket mer i form av otrygghet och ökad brottslighet. Inte för att barnen i dessa områden har en brottslig gen, utan för att vi inte ger dem chansen till ett värdigt liv.


Om boken

I en annan klass av Emma Leijnse, Natur & Kultur, (2022), 222 sidor

Läs gärna Emma Leijnses utmärkta artiklar i Sydsvenskan och följ henne på Twitter där hon heter @EmmaLeijnse

The International Booker Prize 2022 Long List

Dags för ännu en lång lista att presenteras och den här gången är det The International Booker Prize som står i fokus. Traditionellt består The Booker Dozen, som långa listan till det ursprungliga priset kallas, av tretton böcker och så också när det gäller det internationella priset. Priset som instiftades 2004, är ett komplement till Bookerpriset och de nominerade titlarna är böcker utgivna på eller översatta till engelska, skrivna av författare från hela världen. I år är alla böcker översatta och skrivna på totalt elva olika språk, från tolv länder och fyra kontinenter.

Följande titlar är nominerade till The International Booker Prize 2022:

Paradais av Fernanda Melchor (Mexico), översättare: Sophie Hughes (Fitzcarraldo)

I det fina området Paradise bor de rika bakom murar och grindar. Där möts pojkarna Polo och Franco, som befinner på helt olika platser på samhällsskalan Medan Franco bor i en av lyxvillorna jobbar Polo där som trädgårdsmästare. Paradais finns också utgiven på svenska av Bokförlaget Tranan, översatt från spanska av Hanna Nordenhök. Det här är en bok jag verkligen vill läsa!

Heaven av Meiko Kawakami (Japan), översättare: Samuel Bett & David Boyle (Picador)

I centrum av handlingen står en 14-årig berättare som delar med sig av det hopplösa som är hans liv. Han är mobbad och har endast en vän, också hon utsatt. Boken beskrivs som en kritik mot samhället och synen på människan som präglar Japan och påverkar även unga i form av en inlärd grymhet.

Cursed Bunny av Bora Chung (Sydkorea), översättare: Anton Hur (Honford Star)

Cursed Bunny är en novellsamling som beskrivs som en blandning av magisk realism, skräck och science-fiction. Både fantasi, men också den brutala kapitalistiska verkligheten där patriarkatet styr får plats i texterna. Även om det låter intressant, är det ingen bok som lockar mig speciellt mycket, då den ligger så väldigt långt från min komfortzon.

After The Sun av Jonas Eika (Danmark), översättare: Sherilyn Nicolette Hellberg (Lolli)

Jonas Eika har skrivit en novellsamling som rör sig från Cancún till Köpenhamn, USA och London. Det huvudpersonerna har gemensamt är att de ”[m]edvetet eller omedvetet deltar de alla i avvecklingen av denna värld. Och i förberedelserna för den som komma skall.” Låter lockande och mycket märkligt på samma gång. Efter solen finns utgiven på svenska av Modernista, översatt av Henrik Petersen. Boken tilldelades Nordiska Rådets Litteraturpris 2019.

A New Name: Septology VI-VII av Jon Fosse (Norge), översättare: Damion Searls (Fitzcarraldo)

Jon Fosse tillhör den kategori författare jag känner att jag borde läsa något av, men aldrig känt någon längtan efter att närma mig. Någon gång blir det av. Kanske. Boken som beskrivs som Fosses storverk, handlar om Asle och Asle, två konstnärer, en ung och en gammal som är dubbelgångare, eller kanske två versioner av samma person. Det andra namnet heter septologin på svenska, och del I-III är utgiven av Albert Bonniers Förlag, översatt till svenska av Lars Andersson.

More Than I Love My Life av David Grossman (Israel), översättare: Jessica Cohen (Jonathan Cape)

Jag har tidigare läst David Grossmans En häst går in på en bar, en mycket annorlunda och bra bok om en komiker som faktiskt tilldelades The Booker International Prize 2017 . Senaste boken More Than I Love My Life utspelar sig på en kibbutz 2008 då huvudpersonen Gili firar sin mormor Veras 90-årsdag, ett firande som kommer av sig lite då Gilis mamma Nina, som övergav henne som bebis, oväntat dyker upp. Det här är en bok jag verkligen vill läsa och jag räknar med att den översätts till svenska.

The Book of Mother av Violaine Huisman (Frankrike), översättare: Leslie Camhi (Virago)

Violaine Huismans debutroman verkar vara självbiografisk, eller handlar i alla fall om en flicka vid namn Violaine som växer upp i Paris med en minst sagt excentrisk mamma. Modersporträttet inkluderar berättelsen om mammans egna barndom och låter som en väldigt fransk historia. Sådana brukar jag uppskatta.

Love in the Big City av Sang Young Park (Sydkorea), översättare: Anton Hur (Tilted Axis)

Det här låter som en varm och trevlig bok, om än med en rejäl dos svärta, om Young, en ung, homosexuell student som bor i Seoul. Tillsammans med sin bästa tjejkompis Jaehee lever han ett liv där barhäng är ett sätt att försöka glömma allt som skapar ångest.

Happy Stories, Mostly av Norman Erikson Pasaribu (Indonesien), översättare: Tiffany Tsao (Tilted Axis)

En samling berättelse där queerkaraktärer ersätter traditionella heterokaraktärer och placeras i situationer som hör till det heteronormativa. Det här låter som en bok som måste upplevas, då beskrivningen av den är väldigt vag och sparsmakad. Spännande med en indonesisk författare.

Elena Knows av Claudia Piñeiro (Argentina), översättare: Frances Riddle (Charco)

Claudia Piñeiro skriver framför allt spänningsromaner och jag har tidigare läst hennes Torsdagsänkorna, som jag gillade trots att den var rätt skum. Elena knows handlar om Rita som hittas död i klocktornet i den kyrka som hon brukar besöka och verkar fokusera mycket på hemligheter som olika karaktärer har.

Phenotypes av Paulo Scott (Brasilien), översättare: Daniel Hahn (And Other Stories)

Det här är berättelsen om två bröder i ett Brasilien där färgen på huden har stor betydelse. Det är en berättelse om rasism, men också om historia, brott och hur två personer från samma familj kan både vara olika, ha olika förutsättningar och ses på olika sätt.

Tomb of Sand av Geetanjali Shree (Indien), översättare: Daisy Rockwell (Tilted Axis)

Tomb of Sand utspelar sig i norra Indien där vi får lära känna en 80-årig kvinna som sörjer sin döda make. Till sin dotters stora överraskning bestämmer hon sin oväntat för att flyga till Pakistan för att kunna bearbeta ett trauma som hon en gång var med om där. För första gången är en bok skriven på hindi nominerad till The International Booker Prize och informationstexten om den lovar att Geetanjala Shree inte vara bjuder på svärta, utan också humor och framför allt en originell, välskriven berättelse.

The Books of Jacob av Olga Tokarczuk (Polen), översättare: Jennifer Croft (Fitzcarraldo)

I det som kallas ett mästerverk berättar Olga Tokarczuk Josef Frank som levde i gränslandet mellan nuvarande Polen och Ukraina i mitten av 1700-talet. Han splittrade den judiska gemenskapen genom att närma sig såväl katolicismen som islam. Vissa ser honom som en frälsare, medan andra kallar honom kättare och bedragare. Även om jag egentligen inte varit speciellt sugen på att läsa just den här boken av Tokarczuk har de senaste veckorna gjort att jag känner att det kan vara både viktigt och lärorikt att göra det. Jakobsböckerna gavs ut på svenska 2019 av Albert Bonniers Förlag, översatt av Jan Henrik Swahn.

Women’s Prize for Fiction 2022 Long List

Idag på Internationella kvinnodagen presenterades årets långa lista till Women’s Prize for Fiction. En lista som alltid innehåller spännande titlar. Så också i år. Sexton titlar, alla skrivna av kvinnor vars böcker getts ut på engelska i Storbritannien under det senaste året, återfinns på årets lista.

Build Your House Around My Body av Violet Kupersmith handlar om två unga kvinnor av vietnamesiskt ursprung som försvinner. Dels en tonårsdotter i en rik familj som 1986 rymmer och går vilse, men också en amerikansk-vietnamesisk kvinna som försvinner i Saigon 2011. Boken låter riktigt intressant och verkar kombinera personliga öden, med problem i landet som helhet. Författaren Violet Kupersmith föddes i USA 1989 och har en amerikansk pappa och en vietnamesisk mamma. Hon har själv bott på flera platser i Vietnam, t.ex. Saigon, men bor nu i USA. Build Your House Around My Body är hennes debutroman, men hon har tidigare gett ut novellsamlingen The Frangipani Hotel.

Careless av Kirsty Capes handlar om 15-åriga Bess som just upptäckt att hon är gravid. Hon vill varken berätta för sin fostermamma, socialsekreterare eller pojken som är pappan och som hon inte pratat med på flera veckor. Careless är Kirsty Capes debut och den har hyllats av många. Capes säger i intervjuer att hon ville lyfta problemen med fosterhem och kanske främst de låga förväntningar samhället har på de barn som placerats där. Spontant låter det här som en relevant och viktig bok som jag definitivt kan tänka mig att läsa.

Creatures of Passage av Morowa Yejidé låter som en riktigt annorlunda bok. Den utspelar sig 1977 i Washington DC där Nephthys Kinwell är taxichaufför. Hon sörjer sin mördade tvillingbror Osiris och vet ännu inte om att hennes yngre släkting, den tioårige Dash tagit sig ner till stranden där Osiris kropp dumpades i vattnet för många år sedan. Dash dyker senare upp vid Nephthys dörr med ett kryptisk meddelande undertecknat ”The River man”. Morowa Yejidé är född och uppvuxen i huvudstaden och Creatures of Passage är hennes andra bok som bland annat jämförts med Toni Morrisons Beloved.

Flamingo av Rachel Elliott utspelar sig dels 1984 när huvudpersonen Daniel är sex år gammal. Det är sommar och hans mamma Eve har hittat en liten bungalow där de kan bo. Bredvid dem bor en familj som består av mamma Sherrie, pappa Leslie och de två barnen Rae och Pauline. Sherrie älskar självklart sin man, men blir också förälskad i Eve. Många år senare, när Daniel är i 40-årsåldern och just blivit av med både hem och flickvän bestämmer han sig för att resa till platsen där han tillbringade den lyckligaste sommaren i livet. Rachek Elliott är från Storbritannien och arbetar som psykoterapeut när hon inte skriver böcker. Flamingo är hennes tredje bok.

Great Circle av Maggie Shipstead handlar om Marian Graves, en äventyrslysten kvinna som påminner mycket om verkliga kvinnor som Amelia Earhart. Bokens Marian Graves reser runt jorden och besöker såväl Antarktis som Nya Zeeland. Under ett försök på 50-talet att flyga jorden försvinner hon spårlöst. Många år senare börjar filmstjärnan Hadley Baxter leta information om Graves och hennes liv för att kunna göra en trovärdig rolltolkning. Maggie Shipstead har skrivit flera hyllade romaner och de recensioner jag sett av Great Circle är mycket positiva. Boken återfanns också på Bookerprisets korta lista och redan då var jag lockad att läsa.

Remote Sympathy av Catherine Chidgey utspelar sig i Buchenwald under andra världskriget där Greta Hahn, gift med en man som tillhört SS och nu fått en tjänst på koncentrationslägret. Greta själv blir vän med en av fångarna Dr Lenard Weber som uppfunnit en maskin som tros kunna bota cancer. Det här låter som en bok som, om den är välskriven, säkert skulle kunna vara bra, men också en rejält sentimental historia. Catherine Chidgey är en författare från Nya Zeeland som skrivit en rad böcker och flera som utspelar sig just under andra världskriget.

Salt Lick av Lulu Allison utspelar sig i en dystopisk framtid i Storbritannien där havsytans höjning gjort att stora delar av landet är obrukbara. Vi får följa tre karaktärer, Jesse som älskar att vandra med sin hund i skogen tills familjen tvingas fly till London, Lee som flyr från sin hemstad The White Town där restriktioner gjort livet svårt och Isolde som lämnar London och vandrar längs A12 för att leta efter sanningen om sin mor. De beskrivningar av boken jag lyckats hitta är mycket kryptiska, men ändå finns det något som lockar. Lulu Allison är en brittisk konstnär och författare. Salt Lick är hennes andra roman.

Sorrow and Bliss av Meg Mason från Nya Zeeland heter Sorgen, lyckan, livet på svenska och var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Beskrivningen av den låter eländig och visst är det svart, men konstigt nog inte hopplös läsning. Huvudpersonen Martha Friel är gift med en fantastisk man och har en fin karriär, men är ändå så otroligt olycklig. Hon känner själv att det är något allvarligt fel på henne, men hon vet inte vad. Meg Mason har skrivit en gripande bok om livets svärta och hur livet kan kompliceras av beslut som även drabbar andra. Det är hennes tredje bok.

The Book of Form and Emptiness av Ruth Ozeki handlar om fjortonåriga Benny Oh som börjar höra röster efter att hans fars död. Rösterna tillhör föremål i huset och när hans mamma börjar utveckla ett sjukligt samlande blir rösterna fler och högre. Benny flyr till det lokala biblioteket där han både hittar vänskap, kärlek och boken som berättar om hans liv. Det här är en bok som beskrivs som annorlunda och fantastisk, men jag tycker mest att den låter märklig. Ruth Ozeki har tidigare skrivit bland annat En saga om tidens väsen som kom på svenska 2015 och nominerades till flera priser.

The Bread the Devil Knead av Lisa Allen-Agostini handlar om snart 40-åriga Alethea Lopez som på ytan lever ett självständig och lyckat liv, men desperat försöker dölja det faktum att hon lever i ett förhållande med en man som misshandlar henne. Boken utspelar sig i Trinidad-Tobago, som också är författarens hemland och låter oss ta del av Aletheas funderingar kring sitt liv nu och tidigare, samt hur hon egentligen vill leva i framtiden. Det här är Lisa Allen-Agostinis första bok för vuxna och hon har tidigare skrivit flera böcker för unga läsare. En bok som lockar till läsning.

The Exhibitionist av Charlotte Mendelson handlar om Ray Hanrahan, konstnär och far som förbereder för sin nya utställning. Hela familjen ska självklart komma och vi träffar dem under en intensiv helg. De vuxna barnen Leah, Rays favorit, Patrick och Jess har alla saker att avslöja, men viktigast är kanske hans fru Lucia som döljer flera hemligheter. Hon är själv konstnär, men har alltid stått i skuggan av sin man. Nu verkar hon ha något viktigt att avslöja. The Exhibitionist är författarens femte roman och tidigare böcker har nominerats till såväl Bookerpriset som Women’s Prize for Fiction. En ansedd författare som det verkar, men okänd för mig. Det här låter dock som en bok jag skulle kunna tycka mycket om.

The Final Revival of Opal & Nev av Dawnie Walton tar oss med på ett musikaliskt äventyr. Det är 70-tal och platsen är New York. Opal är punkare och övertygad om att hon ska bli en stjärna. När brittiska singer-songwritern Neville Charles upptäcker henne och vill att de ska göra musik ihop tackar hon ja. Vi får följa duons uppgång och fall, men också en återförening där hemligheter avslöjas. Boken beskrivs som välkomponerad med en ovanligt start hjältinna. Dawnie Walton är född i Florida och bor i New York. The Final Revival of Opal & Nev är hennes debut.

The Island of Missing Trees av Elif Shafak handlar om två ungdomar från olika delar av Cypern. Kostas är kristen grek och Defne turkisk muslim. Året är 1974 och de möts i hemlighet på en taverna. Många år senare reser sextonåriga Ada Kazantzakis till ön där hennes föräldrar föddes, som hon aldrig tidigare besökt. Elif Shafak är en turkisk författare som jag tycker mycket om, men läst alldeles för lite av. Det jag läst har dock varit fantastisk och jag vill definitivt läsa The Island of Missing Trees.

The Paper Palace av Miranda Cowley Heller utspelar sig vid Cape Cod där Elle Bishop ge sig ut på en simtur i havet utanför familjens sommarhus. Hon är trebarnsmor och lyckligt gift, men ändå träffade hon sin barndomsvän Jonas kvällen innan. Romanen utspelar sig under ett dygn, men med tillbakablickar till Elles barndom. Boken har just publicerats på svenska av Bokförlaget Forum med titeln Papperspalatset, översatt av Jan Hultman och Annika Hultman-Löfvendahl. Miranda Cowley Heller arbetade tidigare på HBO som chef för dramaserier. The Paper Palace är hennes första roman.

The Sentence av Louise Erdrich handar om en liten bokhandel i Minneapolis som under ett år hemsöks av den före detta kunden Flora som spökar. Tookie som just fått jobb i bokhandeln bestämmer sig för att undersöka varför den döda kvinnan inte kan få ro. Boken beskrivs som en underhållande spökhistoria som även handlar om effekterna som pandemin har på oss. Louise Erdrich är en prisbelönt och hyllad författare som ofta skriver ur den amerikanska ursprungsbefolkningens perspektiv. Hon har själv rötter i indianstammen Ojibwa. Dessutom äger hon en liten bokhandel och bor i ett hus där det spökar. Erdrichs förra bok The Night Watchman tilldelades Pulitzerpriset.

This One Sky Day av Leone Ross utspelar sig under en dag, från soluppgång till solnedgång, då vi får följa några invånare i Popisho i väntan på stormen som är på väg, både bokstavligt och bildligt som det verkar. Boken beskrivs som sensuell och chockerande, vilket gör att jag inte direkt lockas att läsa. Leone Ross föddes i Storbritannien, men växte upp med sin mor i Jamaica. This One Sky Day är hennes tredje roman, men hon har också skrivit en rad noveller.

Den korta listan med sex titlar presenteras 27 april. Där hoppas jag att vi hittar böckerna av Violet Kupersmith, Kirsty Capes, Maggie Shipstead, Meg Mason, Lisa Allen-Agostini och Elif Shafak, men det är helt klart fler titlar som lockar till läsning.

Livsregler för en medelstor get

I förra veckan träffades några medlemmar i bokcirkeln Bokbubblarna och diskuterade boken Livsregler för en medelstor get av Ina Ekgård. En bok med en intressant baksidestext som tyvärr inte håller vad den lovar. Jag hade sett fram emot en bilresa till Grekland, men dit hann berättelsen inte. Istället låg fokus på en hel massa andra saker.

Inledningsvis får vi träffa Julia och Adam som arbetar på Solkattens äldreboende, där en av de boende är den äldre mannen Bernt. Bernt är synnerligen otrevlig och personalen vill helst av allt slippa gå in i hans rum, men Julia får se en glimt av något annat och någon slags relation byggs mellan dem. Bernt berättar om sonen han tappat kontakten med och barnbarnet han skulle vilja träffa. Elvira, som sondottern heter, stiger in i berättelsen och med henne en drös andra karaktärer som familjevännen Patrik som har en cp-skada och sitter i rullstol. Det hindrar honom inte att tillsammans med kompisen Anton planera en resa genom Europa. Patrik och Julia turas om att berätta och trots att de i början befinner sig lång ifrån varandra möts deras vägar. Vi tas med i en berättelse som innehåller så många trådar att jag ibland blir helt matt. Historien är minst sagt överfull.

Trots rörigheten finns det fina ingredienser i Livsregler för en medelstor get. Jag tycker till exempel om karaktären Patrik och hade gärna läst berättelsen om hans resa. Den jag trodde att jag skulle få läsa om. Det är också rätt trevligt att läsa om Julia och Elvira också, men även deras berättelse hade mått bäst i en egen bok. Det finns alldeles för många karaktärer och alldeles för många trådar för att Livsregler för en medelstor get ska funka. Någon redaktör borde uppmuntrat flera av berättelserna, men då som separata böcker. När allt ska in i samma bok blir det inte så bra. Vissa karaktärer, som Adam och faktiskt även Bernt känns helt oviktiga för berättelsen och även om det är kul att få en glimt av Patriks vänner och assistenter blir det för mycket och för många. Det är möjligt att läsupplevelsen varit mindre rörig om jag läst den fristående första delen i serien, men vad jag förstår utspelar den sig främst 20 år tidigare och handlar om Elviras mamma.


Om boken

Livsregler för en medelstor get av Ina Ekegård, Idus förlag, (2014), 209 sidor

Scroll to Top