Månad: juni 2022

Hotell Portofino som tv-serie

Miljön, tidsandan och karaktärerna gör tv-serien Hotell Portofino värd att se. Vi tas med till italienska Portofino och ett hotell som drivs av den brittiska familjen Ainsworth med mamma Bella i spetsen. Året är 1926 och det märks på såväl kläder som musik och inte minst de förväntningar som finns på karaktärerna. Äldste sonen Lucian förväntas gifta sig med Rose Drummond-Ward, dottern till en av faderns vänner. Mor och dotter anländer till hotellet som gäster och äktenskapsförhandlingar förväntas pågå. Andra gäster är den väldigt brittiska och väldigt bittra Lady Latchmere som reser tillsammans med en yngre släkting, samt glidaren Jack Turner som dyker upp tillsammans med den frispråkiga och exotiska Claudine Pascal.

Vi får också lära känna personalen på hotellet där den fantastiska Betty som sköter köket får tankarna att gå till Downton Abbey. Där jobbar också Paola, en ung kvinna från trakten som får Betty att blanda sin engelska meny med italienska influenser. Luciens syster Alice har mist sin man och hennes barn behöver en barnflicka. Betty är inblandad i valet av Constance, som är dotter till en av hennes väninnor. Många karaktärer som ni märker, men de är lätta att lära känna och lätta att tycka om. Mest sympatisk är kanske Luciens vän Anish Sengupta, en läkare med indiskt ursprung som han lärde känna under kriget. Seriens onde man och antagonist är en lokal politiker, självklart en beundrare av Mussolini, som gör allt för att försvåra för familjen. Ekonomin är i botten, men allt kan verkligen inte skyllas på de lokala fascisterna. Istället är det fadern i familjen, Cecil, som lyckas göra av med allt och lite till.

Hotel Portofino är en trevlig serie och jag gillar att följa karaktärerna. Spänningsmomentet som lite krystat är en del av handlingen känns däremot lite märkligt. Det hade räckt väl att följa alla på hotellet och i samhället runt omkring. Sanningen är att jag faktiskt blir sugen på att åka till den italienska rivieran och det har aldrig hänt förut. Bra betyg alltså!


Om serien

Hotel Portofino, (2022), 1 säsong med totalt sex avsnitt. Baserad på en bok av J.P. O’Connell.

Serien är skapad av Matt Barker och bland skådespelarna märks Natascha McElhone, Oliver Dench och Anna Chancellor.

Veckans kulturfråga v.26 2022

Sommar i P1 har startat för säsongen, men jag har bara lyssnat på ett program hittills, det med Diamant Salihu. Idag är det dock din tur att bestämma både innehåll och musik.

Vad skulle ditt sommarprogram handla om?

Vilken musik spelar du?

Jag hade pratat om böcker och lärarliv i någon slags kombination. Vikten av läsning, vikten av tydlighet och lugn och gemenskap i skolan. Jag hade också talat om relationellt ledarskap och hur npf-problematik och psykisk ohälsa kan göra skolgången väldigt svår. Vi behöver verkligen skapa en skola där både vuxna och barn kan trivas. Där lärare stannar och elever får den hjälp de behöver. Det behövs också en tydlighet gentemot eleverna. Jag vet att jag som lärare ställer höga krav, men jag är också noga med att ge beröm när det är befogat. Målet är att alla ska göra sitt bästa och utgångspunkten att alla kan utvecklas och bli bättre. Här skulle jag också ta upp det orimliga med vårt betygssystem och varför det är helt galet att betyget F finns.

Den senaste tiden har jag funderat extra mycket på litteraturundervisning, läsning i skolan och huruvida en kanon för undervisningen skulle kunna vända utvecklingen. Det skulle jag också prata om. Läsning måste få ta större plats i skolan än den gör nu av många anledningar. Dels handlar det om en demokratisk rättighet. För att bli en delaktig samhällsmedborgare och klara dig bra i livet måste du kunna läsa för att kunna ta till dig relevant information. Det handlar också om kulturarv och att gemensamma kulturella upplevelser och referensramar är viktiga. Med hjälp av litteraturen kan du också få kunskaper om andra kulturer och besöka platser du kanske aldrig hade kommit till annars.

Och så musiken. En given låt skulle vara Fly me to the moon med Frank Sinatra som var en av mormors favoriter och spelades på hennes begravning. Jag skulle också spela Brown eyed girl med Van Morrison för min pappa. Min egen musiksmak är påverkad av tidiga generationer och Paint it black med Rolling Stones skulle få ta plats, liksom In my life (eller något annat) av The Beatles. Alanis Morissettes You Oughta Know och Fuck you med Lily Allen är kanske för explicita, men annars vill jag ha med dem. Gothenburg med Maia Hirasawa och Din tid kommer med Håkan Hellström får representera staden Göteborg. Jag hade kunnat fortsätta länge till, men det får räcka.

Sommar med Diamant Salihu

Igår lyssnade jag på årets (för mig) första sommarprogram och fick höra journalisten och författaren Diamant Salihu berätta om krig och utsatthet. Han talade om de krig som påverkat hans släkt i Kosovo, det som fick hans pappa och därefter resten av familjen att fly till Sverige och inte minst de krig många andra människor i Sverige flytt från. Här har de inte sällan hamnat i de segregerade förorterna och där pågår ett alldeles särskilt krig. Det mellan unga män som tillhör olika gäng, ett krig som påverkar deras anhöriga men också andra människor som bor i samma områden, eller “bara” råkar befinna sig på fel plats vid fel tid.

Salihu tar oss med till Paris förorter där kravaller var vardag långt innan vi upplevt något liknande i Sverige. Han talar med unga människor, födda i Frankrike, som känner sig exkluderade från det samhälle som de borde vara en del av. När upploppen kommer till Husby 2013 säger unga här samma sak. De är inte en del av samhället, andra ser dem inte som en del av samhället, politiker prioriterar dem inte, polisen lämnar. Salihu påpekar att allt jobb inte ska göras justitiedepartementet, utan att det krävs mycket mer. Istället för de breda politiska uppgörelser som behövs och det helhetsgrepp som måste tas gällande brottsbekämpning, men också skola och socialtjänst, stannar den politiska debatten vid en massa tjafs.

Kanske är det nu jag orkar fortsätta läsa Diamant Salihus bok Tills alla dör. Jag slutade inte läsa för att den var dålig, utan för att jag fick ont i magen av det som står i den. Som Salihu säger är det inte konstigt att människor tar lagen i egna händer när de upplever att polisen inte gör sitt. Få gängmord blir uppklarade och det föder självklart en frustration. När Salihu berättar om de barn han intervjuat som knappt vågar ha några framtidsdrömmar, utan är glada om de överlever står det klart att någonting verkligen måste göras. Nu var det femton år sedan jag arbetade på Hisingen och en av de första elever jag hade på den sista skolan var, om jag inte är felunderrättad, Diamant Salihus fru, men det är inte henne jag ska skriva om (och sannolikt kommer hon inte ihåg mig efter nästan 20 år). Däremot tänker jag ofta på den klass hon gick i då de alltid kommer att vara speciella för mig eftersom de var en av mina första.

Nära den högstadieskola som jag arbetade på fanns då tre låg- och mellanstadieskolor. Det här var i början av 2000-talet och skolorna var totalt segregerade. Från en av skolorna kom i princip bara elever som själva eller vars föräldrar flytt hit. Då var få nyanlända, men få av dem hade trots det fått rejäla kunskaper med sig. Det gällde i svenska, men också i andra ämnen. I de två andra skolorna gick knappt några elever med utländsk bakgrund. När jag arbetat några år började vi göra nya klasser när eleverna började på skolan för att i alla fall motverka segregationen inom vår skola, men tidigare flyttades hela klasser från mellanstadiet till oss.

Den klassen jag tänker på kom från skolan där i princip alla talade ett annat språk hemma. Många av dem hade en självbild som var minst sagt sådär. De kunde inte det de skulle och trodde nog inte att de skulle lära sig heller. Det här är en klass, men det fanns många sådana. Det finns många sådana. Även på andra skolor möter du som lärare elever som inte ser sig som en del av samhället och det behöver inte handla om ursprung. Det kan också handla om klass eller att du har en diagnos av något slag som gör dig annorlunda. För mig har det alltid varit viktigt att förmedla att alla elever kan utvecklas och att jag finns där för att hjälpa dem. Självklart har jag inte lyckats med alla elever eller alla klasser, det vore övermänskligt, men ganska ofta brukar vi hitta en gemensam väg framåt.

Förändringen som den här klassen gjorde från år 7, när jag som relativt nyexaminerad lärare ganska ofta gick hem och grät, tills i år 9 då jag var lika stolt över många av dem som jag är över mina egna barn, var en resa som jag då gjorde för första gången. Jag har gjort den många gånger därefter, men de här ungarna (som märkligt nog befinner sig mitt emellan 30 och 40 nu och har vuxit ikapp mig) kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Vad vill jag egentligen säga? Att de utan mig skulle blivit kriminella? Självklart inte. De hade alla förutsättningar att lyckas i livet, med alla visste inte riktigt om det. Dessutom är det som en äldre kollega sa till mig när jag hade jobbat som lärare i ungefär ett år, då på en skola i ett av de mest utsatta områdena i Göteborg: “du måste inse att du inte är så jävla viktig” i betydelsen “en lärare kan inte göra allt”. Jag tror ändå att skolan kan göra mycket, men lärarna som arbetar i förorterna måste få bättre förutsättningar att göra sitt jobb. Sätt er ner och res er inte förrän ni kommer på något bra, var ungefär Salihus budskap till politiker, myndigheter och yrkesverksamma i samhället som på något sätt kommer i kontakt med de barn som ännu så länge gör bra val. De måste få chansen att fortsätta göra dem och vara trygga medan de gör dem. I skolan ska de möta vuxna som är välutbildade, som tror på dem och som trivs så bra på sina jobb att de stannar länge. Den som läser I en annan klass av Emma Leijnse vet att så sällan är fallet. Politiker talar gärna om att de bästa lärarna ska lockas till de värsta förorterna, men sanningen är den är barnen där inte sällan möter obehörig personal och ofta nya varje år.

Ibland känner jag att jag borde byta jobb och vända åter till de mer utsatta områdena. Visst gör jag skillnad även där jag är nu, lärare gör ofta skillnad på riktigt, men jag känner ofta att jag inte gör nog. Samtidigt är det så att jag inte är så jävla viktig och det är politiker och myndigheter som tillsammans måste skapa ett mer hållbart samhälle. Lyssna på Diamant Salihu för han har en hel del att säga. Inte minst lyfter han de personer från civilsamhället som såg till att han fick bli en del av Sverige. Fortfarande gör många människor otroligt mycket utan att få en krona för det och de är fantastiska och behövs, men ett samhälle kan inte byggas av volontärer.

Mad about you

Det är helt klart så att Mhairi McFarlane är en av de absolut bästa i feelgoodgenren och även senaste boken Mad about you är mycket bra om än lite spretig. Huvudpersonen Harriet är bröllopsfotograf och mitt under ett bröllop som hon jobbar på överger brudgummen sin brud precis innan det är dags för vigselceremonin. Harriet hamnar själv i en liknande situation när henne fästman Jon friar till henne. Han har valt situationen med omsorg och ställer frågan framför hela hans familj. På så sätt hoppas han att Harriet ska strunta i sin skepsis mot äktenskap och tacka ja. Självklart fungerar det inte och Harriet lämnar honom. Dels handlar det om att hon inte vill gifta sig, men mest av allt kanske det är så att hon inte vill gifta sig med honom. En händelse med en tidigare pojkvän har påverkat hennes syn på kärlek.

En vän till Harriet ordnar ett rum åt henne hos en ensamstående man som behöver en hyresgäst. När hon kommer dit förstår hon snart att hyresvärden Cal är samma man som övergav sin blivande brud. Det gör att han inte står så högt i kurs inledningsvis, men de kommer överens tillräckligt bra för att kunna bo i samma hus. Harriet har dessutom annat att fokusera på än kärlek. Jobbet tar all tid och även om folk alltid gifter sig är det inte alltid enkelt att försörja sig som fotograf.

På många sätt är Mad about you en typisk feelgoodbok, men det som skiljer den från många andra är att den innehåller en del mer allvarliga teman än vad som är vanligt i genren. När vi får veta mer om Cals och Harriets tidigare förhållanden blir de mer komplexa och dessutom läggs större fokus på vänskap, både mellan dem och andra, än på kärlek. Som alltid mixar Mhairi McFarlane humor och allvar på ett bra sätt. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig en smula besviken. Det här är en bra bok, men McFarlane brukar vara lysande och riktigt så känner jag inte för Mad about you. Egentligen har jag svårt att sätta fingret på varför. Huvudkaraktärerna Cal, Harriet och deras bästa vänner är lätta att tycka om och jag vill veta hur det går för dem. Sidospåren om tidigare förhållanden funkar, men kanske är det här det blir lite för svart-vitt. Missförstå mig rätt, det är viktiga ämnen som tas upp, men det blir ibland lite krystat. Det är tydligt att de teman som tas upp är viktiga för författaren och att hon är ivrig att få med allt, men det funkar inte helt.

I augusti kommer Mad about you på svenska med titeln Galen i dig och självklart ska du kasta dig över den då, eller ännu hellre ännu tidigare på originalspråk. Att den inte är fullt lika fantastisk som förra boken Sanningen kommer om natten, senaste boken på svenska, innebär trots allt att den är riktigt, riktigt bra. Nästa bok kommer jag att ha vettigare förväntningar på och jag kommer garanterat att läsa den så snabbt det bara går.


Om boken

Mad about you av Mhairi McFarlane, Harper Collins, (2022), 432 sidor

Svarta segel

Vad passar bättre som sommarläsning än en spänningsroman som utspelar sig bland segelbåtar och semesterfirare? Svarta segel är första delen i en planerad serie om Sjöräddarna där Annika står i centrum. I den inledande prologen får vi veta att hon och en kollega hittat en övergiven segelbåt i Möjafjärden, därefter backar historien och två kvinnor, Annika och Joanna, turas om att berätta vad som hände under de föregående fem dagarna. Vill du läsa boken under rätt tid ska du börja den 18 juli. Det är då Joanna mönstrar på sina föräldrars gamla båt Tarantella som nu ägs av hennes bror Zack. Hon är egentligen inte så sugen på att segla, faktiskt inte ens på att lämna sitt hem, men hennes bror insisterar. Troligen för att han är orolig för sin syster som inte varit sig själv efter en tragisk händelse några år tidigare.

Annikas syster Sofie är också ute på båtsemester med sin nya kärlek Peter som också visar sig vara en gammal bekant till Joanna. Annika får dåliga vibbar direkt, faktiskt innan de träffas, på sättet hennes syster talar om honom. De bestämmer att träffas och på Grinda strålar bokens seglande karaktärer samman mitt i sommaridyllen. Den soliga sommarmiljön står i bjärt kontrast till de ibland obehagliga minnen som delas med oss. Men långt ifrån allt är obehagligt, mycket är vackert, somrigt och trevligt. Den som seglar själv får säkert en annan upplevelse av miljöbeskrivningarna. Själv skrattar jag mest åt eländet, men så är jag inget fan av båtlivet heller.

Sjöräddarna med den äldre Gunnar i spetsen är fina att läsa om och jag är glad att Rebecka Edgren Aldén bestämt sig för att återvända till dem i fler böcker. Annika är utan tvekan en trevlig bekantskap. Utan några större tragedier i bagaget (som vi vet om i alla fall) och inget missbruk heller som det verkar, är hon befriande vanlig. I en tid då kvinnor i deckargenren skruvas minst ett varv för mycket tycker jag att det är otroligt skönt att läsa om Annika och hennes kollegor. Gunnar som är hennes mentor och börjar bli till åren, hans son Markus som verkar vara något av en streber och Simon som är nykomlingen. Han studerar biologi och planerar att arbeta som sjöräddare på deltid. Honom läser jag gärna mer om. Och Nadia, henne fick vi veta för lite om. Vid närmare eftertanke läser jag gärna mer om dem alla, de är ett gäng som fastnar.

Svarta segel är inte i första hand en deckare, utan en relationsroman som råkar innehålla ett brott. Vi följer inte någon brottsutredning och även om det finns poliser med på ett hörn är det karaktärerna och deras berättelser som står i centrum. Lite påminner sättet att berätta om Christoffer Carlssons två senaste böcker, men miljön är glassigare och på samma gång nattsvart. Ännu mer tänker jag på Elly Griffiths serie om Harbinder Kaur där speciellt första boken Främlingen är en roman om människor kring ett brott snarare än en kriminalroman. Oavsett vilka böcker jag tänker på när jag läser Svarta segel kan jag konstatera att det här är en riktigt bra bok i genren. Jag engageras i karaktärernas öden och även om jag tyckt om Rebecka Edgren Aldéns tidigare böcker är den här den absolut bästa. Riktigt bra sommarläsning som är lättläst och välskriven, med ett innehåll som berör.


Om boken

Svarta segel av Rebecka Edgren Aldén, Romanus & Selling, (2022), 373 sidor

Foto: Linda Broström

Du kommer alltid ha Paris

I den tredje boken om Alma av Hanna Jedvik får vi hänga med på tågluff. Hedvig skulle dock inte kalla det något så simpelt som tågluff, utan hon är självklart ute på en bildningsresa. I den ingår också att de under resan ska ha ett fritt förhållande. Hon frågar inte Alma, men om hon gjort det skulle hon troligen ändå inte fått ett ärligt svar. Hedvig styr, men hon gör det för att Alma tillåter henne. Redan i förra boken På andra sidan bron var det tydligt att tendenserna fanns. Alma vill vara andra till lags och konflikter är enligt henne bäst att undvika. Hedvig är verkligen ingen elak människa, men hon vet vad hon vill och eftersom Alma inte säger emot tar hon för givet att hon vill samma sak. Det gäller resans stopp, men också vad de ska göra till hösten. I Hedvigs världs ska de flytta ihop i Göteborg, medan Alma i hemlighet drömmer om att gå på skrivarskola.

Du kommer alltid ha Paris är en bok som innehåller stora känslor, precis som det ska vara när du drar på tågluff, förlåt bildningsresa, efter gymnasiet. Efter att ha läst om Alma i två böcker och lärt känna henne är det inte konstigt att hon får min sympati. Samtidigt kan jag bli förbannad över att hon aldrig vågar höja rösten. Under resan möter hon dock människor som gillar henne för den hon är och som uppmanar henne att våga välja väg i livet. Kanske är det Tommy som fascinerar henne mest. Han som reser ensam dit han vill med sin buss och sin surfbräda. Alma vill men vågar inte vara spontan och hon varken vågar eller vill förlora Hedvig. Frågan är bara om deras förhållande tål två personer som vill bestämma.

Jag tycker så otroligt mycket om Hanna Jedvigs tre böcker om Alma och även om jag kanske håller På andra sidan bron högst är Du kommer alltid ha Paris en bok som sticker ut och behandlar frågor som sällan tas upp. Jag gillar bildningssamtalen, äventyret, ärligheten och att få besöka olika platser i Europa. Det här är en bok jag skulle vilja använda i undervisningen, då den inte är så nattsvart som många andra ungdomsböcker, utan fokuserar på att våga följa sin egen väg. Det känns som om Jedvig lämnar Alma här, men om hon vill skriva mer om henne kommer jag utan tvekan att läsa. Det är något speciellt att få följa en karaktär från barn till typ vuxen. Boken rekommenderas för högstadiet, men med tanke på att karaktärerna tagit studenten skulle jag nog säga att den funkar minst lika bra på gymnasiet. Kanske bättre.


Om boken

Du kommer alltid ha Paris av Hanna Jedvik, Rabén & Sjögren, (2022), 12-15 år, 215 sidor

Tredje boken i serien om Alma som också innehåller Sommarplåga och På andra sidan bron.

Sju sorters blomböcker

Det är midsommar och veckans lista flyttar till fredagen. Dagens tema är blommor och självklart är de sju till antalet. Möjligen är de svåra att binda en krans av, men att sova med böcker under huvudkudden har i alla fall jag gjort förr.

Lila hibiskus av Chimamada Ngozi Adichie blev jag påmind om för några dagar sedan och faktiskt lite sugen på att läsa om för att sedan läsa den med elever.

Avlivningskliniken Tusenskönan av Martina Montelius utspelar sig i en dystopisk framtid där privata avlivningskliniker tjänar stora pengar på människor som vill avsluta sina liv med klass.

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist handlar om kärlek och bristen därpå. Strömquist funderar över varför vi blir kära och varför kärleken så ofta tar slut.

Fröken Liljekonvalj av Kristin Emilsson handlar om Liv som efter en separation flyttar tillbaka till sitt gamla barndomshem i villaförorten Flädersta.

Tistelhonung av Sara Paborn är en fin historia om kärlek som utspelar sig i två tider.

Blommor över helvetet av Ilaria Tuti får vara med även om det inte framgår vilka blommor det handlar om. Det här är en bra deckare som utspelar sig i fantastisk miljö.

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén har jag faktiskt bara läst utdrag ur, men jag vill läsa mer av denna “återupptäckta” författare

Vilka blomtitlar får plats i din bukett?

Photo by Sonia Cervantes on Unsplash

Veckans kulturfråga v.25 2022

På fredag är det midsommarafton och kulturfrågan fokuserar på just det. Idag, en dag senare än vanligt, vill jag att ni lyfter fram kultur som kan kopplas till sommaren i allmänhet eller midsommar i synnerhet.

Vilket kulturellt verk om midsommarafton vill du lyfta fram?

Midsommarnattsdrömmar av Bengt Ohlsson handlar om ett kompisgäng som firat många midsomrar tillsammans. Vi får följa dem från 1988, då de är i 25-årsålder och återser dem 25 år senare 2003. Vad som hänt däremellan avslöjas till viss del.

Nu är jag inte helt hundra på att det firas just midsommar i Johanna Schreibers Tolv veckor med dig, men det är gott om sommarfester i den.

Självklart måste också Håkan Hellströms härliga En midsommarnattsdröm få vara med på ett hörn också.

Sting i Trädgårdsföreningen

Biljetterna har vi haft i tre år och konserten skulle vi sett 2020, men igår var det äntligen dags för konsert med Sting i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Förra året köpte vi till en biljett till yngste sonen och han sänkte medelåldern i parken rejält. Turnén heter My songs och är döpt efter samlingsskivan med samma namn som släpptes i maj 2019. Innan huvudpersonen äntrar scenen agerar hans son Joe Sumner förband med sin gitarr. Vi får se en ganska ordinär gitarrkille som sjunger mer högt än bra och spelar låtar med synnerligen banala texter. Ingen höjdare alltså, men när han kommer tillbaka och gör sin pappa sällskap när det är dags för extranummer är det ändå lite fint.

Vi bjuds på en rejäl hitkavalkad som inleds med Message in a bottle, en av mina absoluta favoriter. Den följs av Englishman in New York och If you love somebody set them free. När det därefter är dags för Every little thing the does is magic känns det som att biljetterna redan är värda varenda krona. Sting har passerat 70, men rösten håller verkligen! Lite charmigt är det att han använder en riktigt sliten bas, som ser ut att ha varit med mycket länge. Länge har också gitarristen Dominic Miller hängt mer, hela 32 år har han och Sting spelat med varandra. Den andra gitarristen på scen heter Rufus Miller och är hans son. Det är dock ingen tvekan om att han fått jobbet på egna meriter.

Det är riktigt skickliga musiker som gör Sting sällskap som keyboardisten Kevon Webster med en riktig Schaffer-tunga. Yngst på scen är Shane Sage som briljerar på munspel, som vanligtvis är ett instrument jag klarar mig utmärkt utan. Trummisen Zack Jones ser inte mycket äldre ut än 15, men med tanke på att Sage hoppat av college för att åka på turné måste Jones i alla fall ha passerat 20 (ännu troligare är att han helt enkelt ser väldigt ung ut). Körar gör Melissa Musique och Gene Noble, två riktigt bra sångare. Den senare bidrar med Juice WRDLs Lucid dreams när Shape of my heart spelas och han gör det på ett fantastiskt sätt. Ett fint nummer och sådana var det gott om. Seven days, Fields of gold, Walking on the moon och Every breath you take, han har många hits den gode Sting. Roxanne finns bland konsertens extranummer och spelningen avslutas med en finstämd Fragile.

Regnet höll sig borta och Göteborg visade sig från sin finaste sida. Riktigt roligt att äntligen få gå på konsert igen.

Kärlek & Anarki säsong 2

Jag tyckte väldigt mycket om första säsongen av Kärlek & Anarki. Egentligen var min enda invändning att den kändes lite konstlad och jag förstod mig inte riktigt på huvudkaraktären Sofie spelad av Ida Engvoll. Att jag skulle se den andra säsongen var däremot en självklarhet och efter att ha sett den är jag helt golvad. Konstigt nog är det en ännu mer skruvad säsong och det gör den mer trovärdig. Jag ska försöka förklara.

I första säsongen stod Sofies och Maxs utmaningslek i centrum. De gjorde en massa knäppa saker för att visa att de vågade att vara gränslösa. Säkert finns en djupare förklaring än så, men jag hade svårt att se den. När leken nu fortsätter lite mer oregelbundet i säsong två är det på ett annat sätt. De har försökt vara tillsammans, men får inte riktigt till det. Ändå kan de inte släppa varandra och leken, som absolut handlar om makt, visar också på ett konstigt sätt att känslorna finns kvar. Något som blir väldigt mycket tydligare är att Sofie har enormt svårt att båda visa sina känslor och att hantera dem. Det känns som att hon är på botten när det första avsnittet inleds. Hon har fått sparken från Lund & Lagerstedt och har av olika anledningar svårt att få jobb i branschen. Separationen från Johan är ett faktum och livet fortsätter i en ganska så liten lägenhet. Det är bara det att Sofie inte nått botten i det första avsnittet, långt ifrån. Säsong 2 är som en berg- och dalbana både för henne, för förlaget och för oss tittare.

På förlaget pågår maktkampen mellan de som vill förändra och de som vill ha allt som det alltid har varit. Om Sofie och kollegan Denise (Gizem Erdogan) står för det förstnämnda är Friedrich (Reine Brynolfsson) den som även fortsättningsvis representerar den smala, fria konsten. Skildringarna av förlagsvärlden är ännu vassare i den andra säsongen och vi får bland annat träffa en sensitivitetskonsult, en finansiär som dessutom har en unik deckaridé med en cool kvinna i huvudrollen och så får vi följa med på författarkryssning där flera författare dyker upp som sig själva. Bäst är nog ändå nya karaktären Vivian (Marina Bouras), en dansk författarinna som skiter i allt och älskar att provocera. Friedrich blir hennes förläggare och får till och med ett eget imprint. Att det är ett sätt att marginalisera honom förstår han inte. En annan favorit är Lars Väringer som spelar Sofies pappa Lars.

Andra säsongen av Kärlek & Anarki är mörkare, men faktiskt också roligare. Ida Engvoll tar chansen att fördjupa karaktären Sofie och hon gör det med den äran. Från att ha varit något av en karikatyr blir Sofie nu en människa av kött och blod. Fortfarande agerar hon minst sagt irrationellt ibland, men det börjar gå att förstå varför hon gör det. Det är lite mindre skruvat, lite mer snygg satir och faktum är att jag både frustar av skratt och torkar tårar. Första säsongen var bra, men den andra är väldigt mycket bättre. Vill jag ha en tredje säsong? Både ja och nej. Egentligen tycker jag att manusförfattarna lämnar karaktärerna på ett bra ställe och även om tycker om serien tycker jag kanske att det är rätt att sluta på topp. Nu tror jag visserligen inte att Lisa Langseth skulle köra vidare om det inte blir superbra, så kanske är det okej att längta efter en säsong till trots allt.


Om serien

Kärlek & Anarki, (2022)

Totalt två säsonger och 16 avsnitt

Serien är regisserad av Lisa Langseth som också skrivit manus tillsammans med Alex Haridi

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: