Betyg 5

Sanningen om ostrondykerskan

Vilken fin bok Sanningen om ostrondykerskan av Caroline Säfstrand är. Jag säger det på intet sätt med en överraskande ton, för Säfstrand har även tidigare skrivit riktigt bra böcker, men nu har hon överträffat sig själv. Berättelsen om Inez och människorna runt henne är verkligen läsvärd.

Inez är en ovanlig huvudperson. Hon är gammal, bor ensam och har de senaste åren varken dragit upp sina persienner eller pratat med sina grannar. Den enda hon umgås lite med är dottern Amelia, men de har ingen varm relation, kanske för att de är så olika. Inez hävdar att hon bländas av dotterns vita väggar och därför behöver solglasögon och Amelia avskyr sin mamma kaotiska hem. När grannen Viola dör och Inez ser hennes barn rensa ut huset innan försäljning, inser hon att det är dags att ta tag i sitt hem. Amelia ska inte behöva rensa i röran och därför ska Inez börja döstäda. Det är bara det att hon ramlar ner från en pall och skadar höften, så att städa själv är en omöjlighet. Hon anställer en städerska som ska komma varje förmiddag i tre veckor.

Städerskan heter Meja och städjobbet är ett tillfälligt vikariat. Vad hon vill göra egentligen är oklart. Meja tar inga beslut kring sitt liv, utan lever bara på trots att det finns mycket mer att önska. Sambo är hon för att slippa vara ensam och drömmar är inte för henne. Hennes mamma har gjort klart att dottern förstörde alla hennes drömmar och det förblir en tagg i Mejas hjärta. Ändå träffar hon sin mor en gång varje månad på restaurang. Varje gång beställer hennes mamma ett glas champagne, trots att Meja avskyr bubbligt vin. Mamman har inte frågat och Meja har inte upplyst henne. Det säger en del om dem och deras relation.

En gång var Inez en känd författare, men för femton år sedan hände något som fick henne att leva gömd från det offentliga. Nu börjar relationen med Meja väcka hennes längtan efter sällskap något. Det och innehållet i den hemliga blå mappen. Inez planerar att skriva en sista bok och den ska läsas först efter hennes död. Kanske kommer vändningen väl plötsligt, men det är ändå trevligt att följa hur Inez och Meja börjar umgås med varandra och grannparet Sverker och Filip. De som lämnat blommor från trädgården vid hennes grind varje dag och som inte vill något annat än att få agera värdar. Superfina karaktärer och det är härligt att följa den vänskap mellan grannar som långsamt växer fram. Nu är det inte så att relationen mellan Meja och Inez är okomplicerad. Det är trots allt så att Meja arbetar åt Inez och när hon blir för nyfiken och inte kan låta bli att titta i den blå mappen, är konflikten ett faktum.

Jag tycker väldigt mycket om Sanningen om ostrondykerskan där vi parallellt får läsa om Inez och Meja, samt den bok som Inez håller på att skriva. Den som handlar om en kvinna som betydde mycket för Inez när hon var ung. Lite faller Säfstrand i fällan att bre på för mycket och avslutningen är lite väl mycket extra allt, men jag kan förlåta det. Berättelsen berör och jag rekommenderar er verkligen att läsa. Karaktärerna är så väldigt härliga att få lära känna att jag redan längtar tillbaka till dem.


Om boken

Sanningen om ostrondykerskan av Caroline Säfstrand, Bokförlaget Forum, (2022), 350 sidor

Foto: Lisa Wikstrand

Svarta segel

Vad passar bättre som sommarläsning än en spänningsroman som utspelar sig bland segelbåtar och semesterfirare? Svarta segel är första delen i en planerad serie om Sjöräddarna där Annika står i centrum. I den inledande prologen får vi veta att hon och en kollega hittat en övergiven segelbåt i Möjafjärden, därefter backar historien och två kvinnor, Annika och Joanna, turas om att berätta vad som hände under de föregående fem dagarna. Vill du läsa boken under rätt tid ska du börja den 18 juli. Det är då Joanna mönstrar på sina föräldrars gamla båt Tarantella som nu ägs av hennes bror Zack. Hon är egentligen inte så sugen på att segla, faktiskt inte ens på att lämna sitt hem, men hennes bror insisterar. Troligen för att han är orolig för sin syster som inte varit sig själv efter en tragisk händelse några år tidigare.

Annikas syster Sofie är också ute på båtsemester med sin nya kärlek Peter som också visar sig vara en gammal bekant till Joanna. Annika får dåliga vibbar direkt, faktiskt innan de träffas, på sättet hennes syster talar om honom. De bestämmer att träffas och på Grinda strålar bokens seglande karaktärer samman mitt i sommaridyllen. Den soliga sommarmiljön står i bjärt kontrast till de ibland obehagliga minnen som delas med oss. Men långt ifrån allt är obehagligt, mycket är vackert, somrigt och trevligt. Den som seglar själv får säkert en annan upplevelse av miljöbeskrivningarna. Själv skrattar jag mest åt eländet, men så är jag inget fan av båtlivet heller.

Sjöräddarna med den äldre Gunnar i spetsen är fina att läsa om och jag är glad att Rebecka Edgren Aldén bestämt sig för att återvända till dem i fler böcker. Annika är utan tvekan en trevlig bekantskap. Utan några större tragedier i bagaget (som vi vet om i alla fall) och inget missbruk heller som det verkar, är hon befriande vanlig. I en tid då kvinnor i deckargenren skruvas minst ett varv för mycket tycker jag att det är otroligt skönt att läsa om Annika och hennes kollegor. Gunnar som är hennes mentor och börjar bli till åren, hans son Markus som verkar vara något av en streber och Simon som är nykomlingen. Han studerar biologi och planerar att arbeta som sjöräddare på deltid. Honom läser jag gärna mer om. Och Nadia, henne fick vi veta för lite om. Vid närmare eftertanke läser jag gärna mer om dem alla, de är ett gäng som fastnar.

Svarta segel är inte i första hand en deckare, utan en relationsroman som råkar innehålla ett brott. Vi följer inte någon brottsutredning och även om det finns poliser med på ett hörn är det karaktärerna och deras berättelser som står i centrum. Lite påminner sättet att berätta om Christoffer Carlssons två senaste böcker, men miljön är glassigare och på samma gång nattsvart. Ännu mer tänker jag på Elly Griffiths serie om Harbinder Kaur där speciellt första boken Främlingen är en roman om människor kring ett brott snarare än en kriminalroman. Oavsett vilka böcker jag tänker på när jag läser Svarta segel kan jag konstatera att det här är en riktigt bra bok i genren. Jag engageras i karaktärernas öden och även om jag tyckt om Rebecka Edgren Aldéns tidigare böcker är den här den absolut bästa. Riktigt bra sommarläsning som är lättläst och välskriven, med ett innehåll som berör.


Om boken

Svarta segel av Rebecka Edgren Aldén, Romanus & Selling, (2022), 373 sidor

Foto: Linda Broström

Berätta tre saker

Vilken fantastiskt fin bok Berätta tre saker av Callum Bloodworth är. Välskriven, fylld av känslor och med kulturella referenser som får mig att läsa med ett leende på läpparna. Innan dessa leenden ersätts av tårar. Det är känslosam läsning han bjuder på, Bloodworth, och jag blir berörd när ensamma själar får finna en gemenskap där det faktum att de är udda är en merit. En gemenskap där de lär sig att de snarare är unika och att det finns en plats för dem.

Huvudpersonen Liv anser sig vara omöjlig att älska. Det är snart körsbärsblommornas tid, men hon kommer inte att beundra dem i Kungsträdgården med sin mamma, för hennes mamma är död. När hon förlorade henne försvann också hennes pappa in i sorg och depression. Nu bor Liv inneboende i sin systers etta där klädkammaren blivit hennes rum. Det hade väl funkat om hennes relation med systern var minst sagt svår. Den enda som finns där för Liv är hennes coola mormor, men hon bor långt bort på ett äldreboende i Piteå. Dessutom är det våren 2020 och vi vet hur det var då med äldreboenden och besöksförbud.

Med tanke på hur ensam Liv är känns det minst sagt ironiskt att hon av misstag kysser en kille på en fest och därefter får veta att han smittats av corona. Liv måste alltså hålla sig isolerad i ett par veckor och testa sig för vara säker på att inte föra smittan vidare. Hennes syster kommer dit med märkliga varor som blodpudding och burkskinka, men håller sig sedan hos sin pojkvän som hon pendlar mellan att älska och avsky.

Så slumpar det sig så att någon bankar på Livs dörr och söker kontakt. De börjar prata genom dörren och det tar bara några minuter innan Liv känner att det här är någon som är speciell. Just det första slumpartade möte är något du som läsare bara måste köpa för att kunna läsa vidare, men det går ganska lätt även om det verkligen är osannolikt att två personer skulle mötas på det här sättet. Den som befinner sig utanför heter Dag och snart slutar de prata genom dörren och går över till sms. Ytterligare ett steg tas när de ses i ett videomöte och därefter har picknick tillsammans. Liv på sin balkong och Dag vid ett campingbord nedanför. När Liv bjuds in till klubben Lonely hearts club 2.0 träffar hon också Elle och Matteo via Skype. För första gången är hon en del av en gemenskap och de verkar gilla henne.

Jag läste Berätta tre saker i ett svep och blev helt uppfylld av språket, charmen och karaktärerna. Jag har svårt att hitta ord för att beskriva hur fantastisk den här boken är. Liv är en av de finaste karaktärer jag läst om på mycket länge och hon känns så verklig. Det här är Callum Bloodworths första ungdomsbok och jag hoppas verkligen att den når många läsare och att han skriver många fler. Bra ungdomsböcker är otroligt viktiga och jag kommer att tipsa varenda ung läsare jag känner om att läsa Berätta tre saker. Det gäller förresten även de läsare som liksom jag inte alls kan räknas som unga. Det här är en riktigt bra bok, missa den inte.


Om boken

Berätta tre saker av Callum Bloodworth, Bonnier Carlsen, (2022), 360 sidor, Unga vuxna

1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria

Året är 1959 och Ingrid lever ett enkelt liv som ensamstående mamma till sin son Tom. Den ganska mycket äldre maken Istvan, men rötter i Ungern, har dött och Ingrid är änka. För att försörja sig arbetar hon som lärarinna på en privat flickskola på Östermalm och har självaste Dagmar Lange som kollega. Trots att hon får kämpa trivs hon med sitt liv. Lägenheten är liten, men den är hennes. Sonen är fin och arbetet stimulerande. På kvällarna läser hon mer än gärna en bok eller träffar väninnan Britt och hennes man Ingvar, som är en känd filmproducent. Friheten finns där och den älskar hon. Hon befinner sig mitt i Stockholm, långt från barndomens Jönköping och bestämmer själv över sitt liv.

Så träffar Ingrid den unge journalisten Georg och tycke uppstår. Ganska himlastormande först, men det står ganska snart klart för Ingrid att det inte är enkelt att införliva en man i det liv hon skapat åt sig. Men Georg är snäll både mot henne och Tom, en trygghet och ett sällskap. Visserligen gillar han inte hennes vänner och han vill gärna bestämma, men när Ingrid blir gravid är det en självklarhet att de gifter sig och skapar ett gemensamt liv. Ett liv där Ingrids frihet begränsas ordentligt.

Tankarna går till Kristina Sandbergs Maj när jag läser om Ingrid, men faktiskt uppskattar jag 1959: Ingrid och Georg – en kärlekssaga mer än Att föda ett barn. Dessutom har jag lättare att identifiera mig med Ingrid än med Maj. Ingrid funderar mer över livet och gör medvetna val, trots att det kanske inte alltid är så att hon gör det hon helst vill. För den som försöker styra sitt liv mer kan det gå illa, vilket sidoberättelsen om Georgs syster visar. Där träder dock en kvinnogemenskap in och kanske är det en av de saker jag tycker mest om med berättelsen om Ingrid, att hon har väninnor och att Britt, den bästa av dem, ställer upp när det är svårt.

Helena von Zweigbergk har inte skrivit någon biografi, men tydligen var hennes mamma lärarinna och pappa journalist. De skilde sig tidigt och hon växte upp med en ensamstående mamma. Tanken är att följa Ingrid och Georg i fler böcker. Nästa bok i serien har arbetsnamnet 1981 och jag ser verkligen fram emot att återse karaktärerna. Däremot hade jag gärna gjort det under 60- eller 70-talet också. Oavsett är jag säker på att det kommer att bli en läsvärd bok. Helena von Zweigbergk har varit mycket bra även tidigare, men med 1959: Ingrid och Georg – en kärlekssaga har hon verkligen skrivit något utöver det vanliga. De drygt 450 sidorna slukas i ett nafs och jag vill helst av allt läsa mer om Ingrid och Georg.


Om boken

1959: Ingrid och Georg – en kärlekssaga av Helena von Zweigbergk, Norstedts förlag, (2022), 435 sidor

Att segra är banalt

Senast jag satte en femma i betyg var i augusti då jag läste Den stora utställningen av Marie Hermanson. Det händer ungefär en handfull gånger per år att jag letar fram det högsta betyget. När det kommer till Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer är det tveklöst så att det inte finns något annat sätt att bedöma den än med en femma. Jag ska förklara varför, men först en beskrivning av boken.

För drygt tio år sedan tävlade Johanna Frändén och Carl Johan De Geer i På spåret. De blev vänner och har haft kontakt sedan dess. Under våren 2021, mitt i coronapandemin, började de att brevväxla och tanken var att breven skulle bli en bok. Frändén befinner sig i Paris och De Geer i Stockholm. De skriver om världen runt dem, men också om kultur och fotboll. Den magiska helhet som bildas när två helt olika personer samtalar om vitt skilda ämnen är av sällan skådat slag. De Geer skriver om fotboll, Frändén om konst och självklart tvärtom. Alltid med en blick som ger nya perspektiv. Nuet spelar stor roll, men vi får också en historisk bakgrund om de två skribenterna, som när de diskuterar Vita havet på Konstfack och det blir tydligt hur dåtidens protest mot överheten nu tolkas som något helt annat. Spännande är det också att få ta del av den franska byråkratin och hur svårt det kan vara att leva helt isolerat. För isolerade är de både Frändén och De Geer, men på helt olika sätt.

Jag lyssnade på Att segra är banalt och det rekommenderar jag verkligen. Märkligt egentligen då jag inte gillar ljudböcker, men när författarna själva läser blir det som att det är jag som får breven. Ibland vill jag svara själv, kommentera deras tankar och ge mig in i debatten. Men mest av allt njuter jag av att få ta del i deras intressanta funderingar kring vitt skilda saker. Associationerna är inte sällan imponerande och jag längtar efter att få lyssna vidare. Vad det är som gör boken så bra? Jag gillar inte brevromaner. Formen är svår och innehållet blir lätt fragmentariskt. I Att segra är banalt flyter dock innehållet fram, backar tillbaka några gånger, hittar nya vägar framåt och det är så briljant skrivet att jag inte kan sluta imponeras. Nackdelen med en ljudbok är att det är svårt att gå tillbaka och därför lånade jag också ett fysiskt exemplar på biblioteket för att kunna läsa om vissa delar. Jag behöver nog köpa ett eget exemplar, för det här är en bok att återkomma till. Tankarna går till Bodil Malmstens loggböcker, kanske på grund av den franska byråkratin, men framför allt för det knivskarpa intellektuella samtalet som verkligen berör. Kan man hoppas på fler böcker av duon Frändén och De Geer? Det hoppas jag verkligen.


Om boken

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer, Kaunitz-Olsson, (2021), 230 sidor

Den stora utställningen

Helt ärligt förstår jag inte varför jag väntat så länge med att läsa Den stora utställningen av Marie Hermanson. Jag har tyckt om allt jag läst av henne och äger dessutom ett signerat exemplar av boken. Någonstans hade jag trots detta fått för mig att det här skulle vara tung läsning. Jag kunde inte haft mer fel. Den stora utställningen är en fantastiskt trevlig bok om en viktig tid i Göteborgs historia och Hermanson levandegör den på ett utmärkt sätt.

Det är maj 1923 och i Göteborg pågår Jubileumsutställningen. Där arbetar Ellen som journalist på utställningens gratistidning och istället för att ta tåget hem till Lerum varje dag, bor hon hos sin faster Ida i centrala Göteborg och lever ett liv med mycket större frihet än hon är van vid. Hon går på dans på Liseberg och träffar både nya vänner och Nils Gunnarsson, som är polis.

Den då unga pojken Otto är också med på Jubileumsutställningen med sin åsna Bella, som blir barnens favorit. Han berättar också sina minnen från utställningen i de kapitel som utspelar sig 2002. Dessa delar är kanske de jag tycker minst om, men de tar så liten plats att de inte stör nämnvärt. Mest tycker jag om att läsa om Nils och Ellen och så Einstein såklart.

I juli 1923 kommer Albert Einstein till Göteborg för att hålla sin Nobelföreläsning. Meningen är att den ska genomföras på Liseberg 9 juli, men när tåget kommer in på Centralstationen finns han inte där. Föreläsningen äger istället rum två dagar senare än planerat och det är vad som kan ha hänt som satt igång Hermansons fantasi. Hon introducerar Paul Weyland, ledare för Anti Einstein League och skapar en sannolik situation på liv och död. Här har polisen Nils en viktig roll och till sin hjälp har han Ellen.

För att få en bakgrund till historien låter Hermanson oss träffa Albert Einstein även under våren 1923 och vi får där förklaringen till vad som egentligen händer den där sommaren. Blandningen av fantasi och verklighet gör att det inte går att använda Den stora utställningen som en realistisk beskrivning av Jubileumsutställningen, men det som händer under läsningen är att jag blir otroligt sugen på att läsa mer både om Albert Einstein, Paul Weyland och inte minst Jubileumsutställningen. Så ska en bra roman fungera. Den sista utställningen får en klockren femma i betyg.

Andra boken i serien om Nils Gunnarsson heter Pestön och kom ut i juni. Den läser jag i detta nu och gillar skarpt. Det här är en serie jag verkligen rekommenderar.

Em är en fantastisk läsupplevelse

När jag läste Em av Kim Thúy gjorde jag något jag inte gjort förut. När jag kom till sista sidan började jag om och läste boken igen. Jag ville vara säker på att jag inte missade någon detalj i den fantastiska väv om Vietnam, kriget och dess följder som Thúy skapat. Kriget ja, Vietnamkriget eller det amerikanska kriget. ”I det glappet återfinns kanske orsaken till kriget.”, skriver Thúy.

I franska Indokina bor Mai. Hon har kuliernas mörka hud och plantageägaren Alexandre möter henne med vrede. En vrede som förändras till något helt annat och en kärlekshistoria inleds. ”Hade forskare fått nys om kärlekshistorien mellan Mai och Alexandre skulle Stockholmssyndromet kanske istället fått heta Tây Ninh-, Bên Cui- eller Xa Cam-syndromet”, skriver Thúy och visar hur mycket vi inte vet om historien. Delar av boken vill jag direkt ta med till mina elever och läsa högt. Jag vill berätta om gummiträden, om Indokina, om ett land som blev ett land och sedan splittrades. Om människor som krossas, om den brutala döden och om dem som överlever.

Dottern Tâm tar berättelsen vidare och skyddad av sin amma lyckas hon fly när döden tar hennes föräldrar. Via en rad människor, vars öde flätas samman på ett sätt som vi läsare ser, men de inte alltid är medvetna om, tar Kim Thúy oss med genom kriget, till gatorna i Saigon, i ett plan över Atlanten och sedan från USA ut i världen igen. Det är så välskrivet, så vackert komponerat och så gripande att jag inte kan sluta läsa. Varje ord är valt med omsorg, varje ögonblicksbild behövs och helheten som skapas är fullständig och samtidigt fortfarande ofullständig. Vi vet mycket, men inte allt och så kommer det alltid att vara. När berättelsen närmar sig sitt slut kliver författaren in i den. Hon berättar om de historier hon inte får plats med och personerna hon inte hunnit tala med. Att skapa en rättvis bild av ett krig som drabbat människor i årtionden är omöjligt. Författaren Kim vet detta. Ändå skriver hon och hon gör det med en skicklighet som imponerar.

Kriget i Vietnam slutade på pappret den 30 april 1975, då landet som delats skulle bli ett. Tjugofem år senare var jag och maken där just detta datum och såg hur splittringen fortfarande fanns. Hur vissa firade fredsdagen och hur andra sörjde. Vi såg tunnlarna, de som grävts ut för att turisterna skulle kunna rymmas och hörde guiden berätta om det omprogrammeringsläger han placerats i efter krigsslutet. Vi reste norrut och såg Ho Chi Minhs balsamerade kropp i det mausoleum som uppfördes efter hans död. Detta trots att han önskat att få kremeras. Nu ligger han där och människor går långsamt förbi i tystnad. Några gråtande och fyllda av vördnad. I boken skriver Kim Thúy om hur människor från Vietnam fortfarande är tydliga med huruvida de kommer från norr eller söder. Det må vara fred, men krigets alla sår är inte läkta. Viktigt är att minnas att kriget inte inleddes när amerikanerna kom och inte heller slutade när de lämnade.

Em är en bok som berör. Den ger mig perspektiv på kriget jag aldrig tidigare haft. Det historiebruk som påverkar oss handlar om de amerikanska soldaterna och möjligen får vi följa med dem hem efter kriget. De skjuter mot vietnameser som utmålas som en fruktansvärd fiende. Kim Thúys berättelse om kriget hakar i den historieskrivning vi är vana vid, men ger sedan andra perspektiv. Hon berättar om soldaten som från sitt plan dödar alla, även småbarn och hur han klarar att leva med det, tills hans eget barn tas ifrån honom. Vi får följa med planet som används i Operation Babylift, där ett plan med spädbarn brinner upp och ett annat fylls och lyfter. Vi får också veta hur nagellack påverkat livet för en rad vietnamesiska kvinnor. Små detaljer som gått många förbi, men nu blir betydelsefulla. Jag är så imponerad över Kim Thúys bok och även om jag absolut älskat hennes tidigare böcker är det nu hon på riktigt blir en viktig författare som ger röst åt dem som inte fått höras.

Last night av Mhairi McFarlane

Mhairi McFarlane kan konsten att kombinera svärta och romantik. Senaste boken Last night är kanske det svartaste hon skrivit, men trots att även kärleken är komplicerad är det en långt ifrån nattsvart historia. Hoppet om ett bättre liv finns även då allt känns meningslöst och hopplöst. Det är fint. Dawn French har lyckats ta sig in på Women’s Prize for Fictions långa lista och ska någon annan författare av det som brukar ses som främst underhållningslitteratur, ta sig in på listan nästa år är det utan tvekan Mhairi McFarlane.

Berättelsen inleds på ett pubquiz där vännerna Eve, Susie, Justin och Ed bildar ett lag. Kvällen är lika trevlig som den brukar och vår huvudperson Eve är, som alltid, glad att få umgås med Ed och sukta efter honom på avstånd. De är bästa vänner, men Eve har varit kär i honom sedan de var tonåringar. En gång var det nära att de blev ihop, men något, eller rättare sagt någon, kom i vägen. Denna någon är Eds flickvän Hester och den här kvällen överraskar hon inte bara Ed, utan alla kring bordet. Den här kvällen förändrar livet för de fyras gäng och eftersom jag inte vill förstöra er läsning, kommer jag inte berätta mer.

Ni får helt enkelt ta mig på orden så jag säger att det här är en bok som måste läsas. Visst är det så att Mhairi McFarlane följer en del av de ”regler” som gäller för genren, men hon gör det med finess. Berättelsen är genomtänkt, karaktärerna utvecklas och balansen mellan svärta och värme är fantastisk. Jag gråter och skrattar under läsningen. Gråter mer än jag gjort till någon annan av McFarlanes böcker, men skrattar också. Främst för att dialogerna är så rappa och så bra. Eve är en trevlig karaktär att följa och jag tycker även om de andra huvudkaraktärerna, även om mina känslor för några av dem förändras under läsningens gång.

Den amerikanska utgåvan av boken har fått titeln Just last night. Jaglyckades med konststycket att förbeställa båda versionerna och har nu både Last night och Just last night i min läsplatta. Så onödigt. Den svenska översättningen kommer i augusti och heter Sanningen kommer om natten.

Min storslagna död är helt fantastisk

Som jag älskar Jenny Jägerfelds senaste bok Min storslagna död! Den andra boken om Sigge som flyttat med sin familj till Skärblacka är tusen gånger bättre än första delen Mitt storslagna liv och då var den ändå fantastisk. Vi får återigen träffa Sigge, mamma Hannah och syskonen Majken och Bobo, som bor hos Charlotte (som vägrar kallas mormor eftersom hon inte är gammal) i ett stort hus som tidigare varit hotell. Grand Hotell i Skärblacka har dock bara en gäst, Kalle Maräng, som är en minst sagt misslyckad skådespelare. Miljön är annorlunda, karaktärerna unika och inte minst väldigt roliga. Jenny Jägerfeld kan konsten att skriva fantastisk dialog och beskriva de mest dråpliga och oväntade situationer. Jag fnissade mig igenom boken och skrattade till och med högt så många gånger att jag fick avbryta läsningen då mina elever skrev prov samtidigt.

Sigge är en älskansvärd figur, lite osäker, ibland så snäll att det blir dumt och samtidigt väldigt rolig. Han har tidigare varit mobbad och trots att han nu har en kompis i grannen Juno. När fler i skolan vill vara med honom vet han inte hur han ska hantera det eftersom han inte är van vid att ha vänner. Egentligen är det med Juno han vill vara och deras arbete med en app för husdjur upptar mycket av deras tid. Idén är att djur ska kunna träffas, men också djur och människor. Två övergivna kattungar som riskerar avlivning behöver t.ex. en ägare.

Roligast av alla är Sigges syster Majken, som inte kan prata utan att skrika och allt hon säger skrivs därför i versaler. Hon ska spela huvudrollen i skolans julspel och hennes Jesus är inte likadan som Jesus brukar vara i julspel. Hon vägrar vara en passiv bebis, utan tar med en självklarhet över scenen. Lillasyster Bobo pratar istället väldigt lite, men hon kan i alla fall prata nu, något som inte var helt säkert i första boken. Majken gör skyltar till henne så att hon ska slippa prata med främmande människor och försvarar henne som bara en riktigt känslosam storasyster kan göra.

Även Sigge blir en del av julshowen då de coola tvillingarna Sixten och Karl-Johan vill ha med honom i sin hiphopgrupp 6 10 Mushroom. Sigge förstår inte varför och är rädd att de driver med honom, men trots att han försöker slingra sig ur uppträdandet som han tror ska bli hans död, vägrar de att släppa honom. De vägrar också att repa, vilket är snäppet värre och Sigge får mer och mer panik för varje dag. Ännu mer panik får han över att inte riktigt veta hur han ska kunna ha flera kompisar samtidigt, utan att riskera att svika någon av dem.

Skildringen av de tre syskonen som verkligen är unika individer är väldigt fin. I Jenny Jägerfelds litterära värld får man vara hur man vill, men man måste vara snäll för att räknas. Allt behöver verkligen inte bli rätt, men samvetet måste finnas där. Ett annat viktigt budskap är att alla människor har en hemlighet som vi inte vet om. Tvillingarna har t.ex. en mamma som jag som vuxen förstår mår riktigt dåligt. De är inte bara lättsamma, coola och oberörda, de är mer komplexa än så. Att som Jägerfeld skildra allvarliga ämnen utan att bli överpedagogisk eller moraliserande är både skickligt och viktigt.

Sigge kämpar ständigt med att våga vara sig själv och i Min storslagna död lyckas han vara sig själv på flera olika sätt. Samtidigt som vi läsare förstår att det finns flera sidor av varje människa så inser Sigge detsamma. Både om andra och sig själv. Början på det som jag hoppas och tror kommer att skildras i tredje boken om Sigge är också fin. Min storslagna kärlek ska den heta och ja, den kommer med all säkerhet att bli just storslagen.

Brinn mig en sol är en fullträff

I sin nya bok Brinn mig en sol tar oss Christoffer Carlsson återigen med till Halland och trakterna kring Halmstad. Egentligen var det här en bok jag hade tänkt att spara till ett perfekt tillfälle för att inte riskera att min trötta hjärna skulle förstöra läsningen, men det visade sig att det perfekta tillfället var en seg lördag då den trötta hjärnan efter bara några sidor kände att nu, nu är det dags att vakna och läsa en riktigt bra bok. Det finns ett flyt i språket och en stämning som gör att jag dras in direkt i berättelsen.

Brinn mig en sol börjar 2019 då vår huvudperson kallad Malen (eftersom har var en bokmal under skoltiden) har flyttat tillbaka till sitt barndomshem i Marbäck. Han har skilt sig och därefter lämnat Stockholm. Tanken är att han ska skriva ännu en bok, men istället har han mest suttit ensam i huset och ibland träffat den numera pensionerade polisen Evy. Nu har han i alla fall tagit sig in till stan för att dricka öl i sin ensamhet och där träffar han sin gamle vän Vidar.

Utan att vi egentligen får veta vem huvudpersonen är förflyttas vi tillbaka i tiden till februari 1986. Vi får träffa polisen Sven Jörgensson, som är Vidars pappa och hans kollega Evy. En natt i slutet av februari hittas en våldtagen kvinna i en bil. Sven är först på plats och känner en svag puls. Han väntar inte på ambulans, utan tar kvinnan till sjukhuset, men hon hinner avlida. Samma natt nås Sveriges befolkning av den ofattbara nyheten att landets statsminister mördats efter ett biobesök i Stockholm. Jakten på den så kallade Tiarpsmannen hamnar i skymundan, men Sven och hans kollegor jobbar på. När Tiarpsmannen kontaktar Sven är hans budskap tydligt. Han är inte färdig ännu och fler kommer att dö.

Att Christoffer Carlsson valt att förlägga det första mordet precis när Palme mördas och därmed låter de två utredningarna följas ger ännu en dimension till boken, som är något av det bästa jag läst i genren. En spänningsroman är det absolut, men ännu mer en berättelse om ett litet samhälle och om relationer mellan familjemedlemmar. Främst är det den mellan Sven och Vidar som är intressant. Lite sugen blir jag faktiskt på att läsa om Järtecken, där samma Vidar finns med. En polis som, till skillnad från sin far, överger yrket i perioder men aldrig lyckas lämna det helt. Det är sällan jag läst en så spännande kriminalroman, som dessutom innehåller så mycket mer.

När vi summerar litteraturåret 2021 kommer Christoffer Carlsson att nämnas av många. Brinn mig en sol måste självklart nomineras till Årets bästa svenska kriminalroman och definitivt till Årets bok. Jag önskar också att det här blir boken som tar in kriminalromanen i finrummet och kniper en nominering till Augustpriset. Sällan har jag läst en så välskriven och suggestiv bok i någon genre. Hatten av Christoffer. Det här gjorde du bra! Väntar visserligen, men icke desto mindre imponerande.

Scroll to Top