Betyg 5

Brinn mig en sol är en fullträff

I sin nya bok Brinn mig en sol tar oss Christoffer Carlsson återigen med till Halland och trakterna kring Halmstad. Egentligen var det här en bok jag hade tänkt att spara till ett perfekt tillfälle för att inte riskera att min trötta hjärna skulle förstöra läsningen, men det visade sig att det perfekta tillfället var en seg lördag då den trötta hjärnan efter bara några sidor kände att nu, nu är det dags att vakna och läsa en riktigt bra bok. Det finns ett flyt i språket och en stämning som gör att jag dras in direkt i berättelsen.

Brinn mig en sol börjar 2019 då vår huvudperson kallad Malen (eftersom har var en bokmal under skoltiden) har flyttat tillbaka till sitt barndomshem i Marbäck. Han har skilt sig och därefter lämnat Stockholm. Tanken är att han ska skriva ännu en bok, men istället har han mest suttit ensam i huset och ibland träffat den numera pensionerade polisen Evy. Nu har han i alla fall tagit sig in till stan för att dricka öl i sin ensamhet och där träffar han sin gamle vän Vidar.

Utan att vi egentligen får veta vem huvudpersonen är förflyttas vi tillbaka i tiden till februari 1986. Vi får träffa polisen Sven Jörgensson, som är Vidars pappa och hans kollega Evy. En natt i slutet av februari hittas en våldtagen kvinna i en bil. Sven är först på plats och känner en svag puls. Han väntar inte på ambulans, utan tar kvinnan till sjukhuset, men hon hinner avlida. Samma natt nås Sveriges befolkning av den ofattbara nyheten att landets statsminister mördats efter ett biobesök i Stockholm. Jakten på den så kallade Tiarpsmannen hamnar i skymundan, men Sven och hans kollegor jobbar på. När Tiarpsmannen kontaktar Sven är hans budskap tydligt. Han är inte färdig ännu och fler kommer att dö.

Att Christoffer Carlsson valt att förlägga det första mordet precis när Palme mördas och därmed låter de två utredningarna följas ger ännu en dimension till boken, som är något av det bästa jag läst i genren. En spänningsroman är det absolut, men ännu mer en berättelse om ett litet samhälle och om relationer mellan familjemedlemmar. Främst är det den mellan Sven och Vidar som är intressant. Lite sugen blir jag faktiskt på att läsa om Järtecken, där samma Vidar finns med. En polis som, till skillnad från sin far, överger yrket i perioder men aldrig lyckas lämna det helt. Det är sällan jag läst en så spännande kriminalroman, som dessutom innehåller så mycket mer.

När vi summerar litteraturåret 2021 kommer Christoffer Carlsson att nämnas av många. Brinn mig en sol måste självklart nomineras till Årets bästa svenska kriminalroman och definitivt till Årets bok. Jag önskar också att det här blir boken som tar in kriminalromanen i finrummet och kniper en nominering till Augustpriset. Sällan har jag läst en så välskriven och suggestiv bok i någon genre. Hatten av Christoffer. Det här gjorde du bra! Väntar visserligen, men icke desto mindre imponerande.

Himlabrand — en riktigt fin debut

Himlabrand är Moa Backe Åstots debutbok och vilken debut det är. Hon tar oss med till de norra delarna av vårt land, där Ánte bor med sin familj. Han är same och familjen är renskötare. Att Ánte ska ta över renarna är en självklarhet, men även om han verkligen vill det är han osäker på om det är möjligt. Ánte är nämligen förälskad i sin kompis Erik och det har skakat om honom rejält. Går det ens att vara en homosexuell renskötare? Han söker febrilt på internet och hittar en tråd på flashback som snarare gör honom mer modfälld än hoppfull. Renskötare ska föra traditioner vidare och då går det inte att vara homosexuell. Utåt försöker Ánte vara en vanlig tonårskille. Han hänger med kompisarna och snackar om tjejer som alla andra. Ibland tror han att Erik kanske känner som han, men varje gång en bild på Erik och hans flickvän syns på sociala medier tappar han hoppet. Oavsett vet Ánte inte om han vågar visa vad han känner. Vad ska alla andra säga?

Läraren i mig blir alldeles till sig av Himlabrand. Det är en ganska lättläst bok, utan att vara övertydlig. Miljön är ovanlig för många och vår ursprungsbefolkning får ta plats. Tradition och identitet är tydliga teman och den svåra kärleken får ta plats. Dessutom finns fina skildringar av vänskap och även av de krav som ställs i en kompisgrupp. Lysande tematik och innehåll för en bok att använda i undervisningen på grundskolan, på introduktionsprogrammen och även i Svenska 1. Det finns massor att samtala kring, både gällande att vara ung och att vara same. De historiska kopplingarna till rasbiologen Herman Lundborg är också relevanta att lyfta. Jag ser framför mig att ett läsprojekt kring Himlabrand kan bli givande både utifrån individen och kring större samhällsfrågor. Mycket skickligt att få in så mycket, utan att det blir undervisande och krystat.

Den sista migrationen

Det är möjligt att jag läst en av årets bästa böcker redan i januari, dessutom med årets snyggaste omslag. Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är en roman som inte liknar något annat jag läst. Det är en dystopi vilket betyder att det finns ett rejält mörker, men det är också berättelsen om en kvinna som har ett tydligt mål i livet och gör nästan vad som helst för att nå det. Franny Stone älskar fåglar och hon har levt större delen av sitt liv med havet som närhet. Både fåglar och havet spelar en stor roll i boken. Berättelsen utspelar sig i flera tider, med fokus på Frannys relation till sin man Niall, professorn som också han älskar fåglar och hur hon tolv år efter att de träffats beger sig till Grönland.

Bit för bit får vi veta mer om Frannys liv. Hon föddes i en liten australisk stad och flyttade sedan med sin mor till irländska Galway. Som vuxen och när vi träffar henne första gången befinner hon sig på Grönland där hon ringmärker tre silvertärnor i det som är den sista flocken på jorden. Det är också dem hon vill följa på det som kan blir deras sista migration och därför tjatar hon sig till en plats på fiskebåten Saghani. Till saken hör är att nästan all fisk försvunnit och Saghani en av världens sista fiskebåtar. Genom att följa silvertärnorna till Antarktis hoppas de också hitta fisk.

Den sista migrationen är en dystopisk framtidsskildring inom den genre som ibland kallas cli-fi, dvs klimatfiktion. McConaghy lyfter människans makt över djuren och hur respektlöst vi behandlar dem. Första gången Franny träffar Niall håller han en föreläsning om fåglar och talar om hur otroligt det är att människor faktiskt åt de fåglar som i bokens nutid är i princip utrotade. Den får mig att tänka och ger en viss klimatångest, men mest av allt är det en fantastisk berättelse om livet med och utan djur.

 

På andra sidan bron

I flera dagar har jag gått och nynnat på Håkan Hellströms När lyktorna tänds och även om det inte är ovanligt att jag nynnar på just hans låtar är det just denna gång Hanna Jedviks fel. Jag har nämligen nyss läst hennes senaste bok På andra sidan bron och det går inte att släppa varken boken eller låten.

I På andra sidan bron återser vi Alma från boken Sommarplåga. Hon har börjat gymnasiet, är fortfarande tillsammans med Hedvig och bor självklart med sin pappa i Majorna. Det nya spännande liv hon hade hoppats att en ny skola och en ny klass skulle föra med sig låter vänta på sig. På många sätt är hon rätt uttråkad och definitivt avundsjuk på Hedvig som går på Schillerska och verkligen älskar det.

Livet tar en brutal vändning när Almas vän Joppe ringer henne och berättar att han tänker hoppa från Älvsborgsbron. Alma ringer ambulansen och Joppe räddas, men rädslan för att förlora honom finns kvar. När Alma vandrar hem från sjukhuset där Joppe läggs in bryter hon ihop totalt och en man stannar för att trösta. Han heter Jim, är strax över 40 och arbetar som sjuksköterska. Mellan dem växer en annorlunda vänskap fram, som omgivningen har svårt att acceptera.

Kanske är det Joppes ångest eller gymnasiets tristess som gör att Alma börjar ifrågasätta sitt liv. Hon funderar över vad hon gör för att hon vill och vad hon gör för att andra vill det. Bandet som hon spelar med för Hedvigs skull till exempel på gitarren som är viktigast för hennes pappa. Alma vill göra alla andra nöjda, trygga och glada, men glömmer ofta bort sig själv. Hon är någons dotter, flickvän och vän, men vem hon egentligen är inners inne är hon inte säker på. Att hänga med Jim, lära känna nya klasskamraten Siri och dessutom våga skriva är saker som får henne att bygga upp ett nytt och sant jag.

Det finns så mycket jag tycker om med På andra sidan bron. Att röra sig i Göteborg i allmänhet och Majorna i synnerhet är en sak. De fina karaktärerna en annan. Alma är verkligen en huvudperson som jag tycker om att följa och hennes relation med sin pappa är en av de finaste pappa-dotter-förhållanden jag läst om. Hanna Jedvig är också skicklig i skildringen av Joppes livskris och psykiska ohälsa. Hon bagatelliserar inte, men lyckas samtidigt förmedla ett hopp. Brytningen mellan högstadiet och gymnasiet när allt ska vara nytt och fantastisk är en viktig tid och den tar Jedvik på allvar. Det här är en av de bästa ungdomsböcker jag läst på mycket, mycket länge och jag som föredrar fristående böcker önskar mig en hel serie om Alma.

Anteckningar av Tua Forsström

I boken Anteckningar från 2019 skriver Tua Forsström om ett saknat barnbarn som dött. Hur får vi inte riktigt veta utan fokus ligger på hur sorgen och längtan känns. Genom minnen tecknar hon en bild av en flicka i klänning, en liten sparv som flyger, vars skratt har tystnat. Ibland ersätts Forsströms ord av ord från W G Sebald, som berättar om det förflutna och de som lever eller dör.

Varje kort anteckning i första delen har ett nummer och ibland är de väldigt korta, som nummer 11:

Men vad ska jag göra med dina saker

Kanske den fråga som är vanligast och mest konkret efter en förlust.

Precis som i de tidigare diktsamlingar jag läst av Tua Forsström spelar djuren en stor roll. Det är allt från den gröna skalbaggen på en balkong i Bratislava, till mössen som flyr skogsbranden i Australien och fåglarna som härmar ljud omkring sig. De smygs in, försvinner ofta lika snabbt, men återkommer ibland. Rörelsen i orden och mellan dikterna är också något som känns signifikant för Forsström. Rytmen är tydlig, orden skapar cirklar och i just den här diktsamlingen gömmer sig sorgen i de mest oväntade meningar, som den om kritorna som ligger kvar på bordet.

Diktsamlingens andra del fokuserar på naturen, hösten och saknaden efter Vanessa. Nu är det mer klassiska dikter, den första bestående av rader som bildar par. Det är höst och diktjaget vandrar i skogen med sin svampkorg.  Här finns den smärtsamma sorgen i nästan varje dikt. Som i den här strofen:

Molnen gråten och dimman Vanessa
Rinner vatten längs kinderna halsen
Gråter tills gråten slutar att gråta

I den tredje delen återkommer några av de djur vi tidigare mött och temat verkar vara att försöka rädda dem. Inte alla vill eller kan bli räddade. Någonstans börjar ändå ett hopp väckas i form av vackra minnen som ger någon slags mening åt livet trots den stora sorgen.

Fjärde och avslutande delen består av små essäliknande dikter, alla med titeln “Om att lära sig och inte glömma”. I den första texten finns dessa vackra och smärtsamma rader:

Jag vet att när olyckan drabbar oss och tar det mest älskade tänker en människa inte många tankar.
Varför just hon som var så liten, varför inte jag. Man tänker så ständigt, av hela sitt hjärta hela sin själ och allt sitt förstånd.

Anteckningar är en fantastisk bok och Tua Forsström seglar upp som en av mina favoritpoeter. Jag vill läsa mycket mer av henne, men kanske mest av allt läsa om just den här boken några gånger till. Anteckningar är en bok att återvända till.

Och natten viskade Annabel Lee

Jag köpte Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee på årets Bokrea och passade på att leta fram den när jag nu fokuserar lite extra på lyrik i september. En författare vars namn är vida känt, men som jag faktiskt inte läst mer än några enstaka dikter av. Det gjorde att jag var lite extra nyfiken på boken som publicerades 2014 med en titel som är en blinkning till Edgar Allan Poes sista dikt Annabel Lee från 1849 som inleds

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

Många av Öijers dikter är korta och lite underfundiga. Jag tycker om hur han använder metaforer främst för att förtydliga och inte, som tyvärr är vanligt, för att visa hur kreativ han är genom en massa möjliga och omöjliga metaforer. Det finns ingen insmickrande i Öijers dikter. De bara är och de berättar det som står om än på ett ovanligt vackert sätt.

Bland mina favoriter finns “Det Omöjliga” om ett par som möts en natt och aldrig mer. Något som verkar ha varit rätt beslut. En dikt som får mig att le för att den är så snygg och så smart är “Vid Ljusa Bord” där någon visar skisser av den stad hen ska grunda. Det här är min favoritstrof:

men den ska ha många öppna platser
dom hemlösa
får altanerna med kvällssol
och älvorna ska stiga på bussen
blanda sig med levande och döda

Även “Den Enda” är riktigt snygg och jag älskar avslutningen:

jag glömmer inte
hennes erotiska nästan viskande röst
när hon drog mej intill sej och berättade
att hon hade ett självlysande hjärta
som lyste så starkt
att hon kunde stå utomhus om natten
och vägleda rymdfarkoster

Och natten viskade Annabel Lee är en diktsamling att läsa många gånger. Visserligen är många av dikterna omedelbara, men förtjänas att läsas igen och igen. Läraren i mig tänker att många av mina elever skulle uppskatta att möta Bruno K. Öijers texter. De är generösa på så sätt att det går att läsa dem på många olika nivåer. Inte svåra att förstå, men med väldigt mycket mellan raderna. Jag tycker till exempel om “Alla var där” som tar oss med till Café Vieux Cimetière där diktjaget möter Hemingway, som är inne på sin tredje drink och Baudelaire, stiligt klädd, men på uruselt humör. Även poeter som Walt Whitman och (mycket otippat) Emily Dickinson finns på caféet. Diktjaget beställer in en flaska vin och betraktar människorna som kommer och går. Som titeln antyder är om inte alla, så väldigt många kända författare där, som Edgar Alla Poe viskandes samma namn om och om igen.

Mest konkret och elevnära är kanske “Fantasin” om hur en fejkad berättelse blir den enda av sommarlovstexterna som fröken läser högt inför klassen. I brist på spännande resor är det en spindel som står i centrum. Den hade kunnat användas även med ganska unga elever och läsas av dem på det sätt som yngre läsare läser. Det funkar precis lika bra och är precis lika rätt. Kanske är det storheten med Öijers dikter.

I beskrivningen av boken på förlagets hemsida berättar Bruno K. Öijer om hur diktsamlingen kom till och hur han tänkte när han skrev den. Jag fastnade för följande citat: “Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager – som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.”

Mitt första möte med Bruno K. Öijer gav mersmak. Och natten viskade Annabel Lee är nämligen en helt briljant samling dikter.

Sittenfeld skapar ett alternativt USA

En av mina största favoriter Curtis Sittenfeld är aktuell med Rodham, en kontrafaktisk roman med en fiktiv Hillary Clinton i huvudrollen. Precis som i verkligheten träffar den unga Hillary Rodham den snygge, karismatiske och väldigt långe Bill Clinton när hon studerar juridik på Yale. De blir ett par och den tredje gången han friar säger hon inte ja, som hon gjorde i verkligheten, utan nej. Därefter tar hennes liv utan Bill en på många sätt annan väg och det är nu Sittenfelds roman blir riktigt intressant.

I verkligheten blev Hillary med efternamnet Clinton USA:s första dam 20 januari 1993, tillträde som senator 2000, förlorade de demokratiska primärvalen 2008 och fick se Barack Obama som presidentkandidat, slutligen bli demokraternas kandidat 2016 och trots att hon fick fler röster, se sig besegrad av Donald Trump. I boken blir Hillary Rodhams karriär en annan och Sittenfeld förändrar presidentlängden rejält i sin alternativa berättelse om den amerikanska politiken sedan Bill Clinton först gick in i politiken i slutet av 70-talet. Lika intressant att följa hur livet blir för Hillary utan Bill är det att läsa om hur Bills liv blir utan Hillary.

Romanen Rodham må handla primärt om Hillary Rodham, men den handlar lika mycket om det amerikanska samhället i allmänhet och amerikansk politik i synnerhet. Sittenfeld beskriver en kvinnas kamp för att bli tagen på allvar och konstaterar att rasismen i USA är omfattande, men att sexismen genomsyrar allt. Skildringen av Hillarys liv och politiska karriär är vass och efter en lite knackig inledning är jag helt fast. Rodham är helt klart en av årets bästa läsupplevelser och jag ser fram emot att diskutera den med bokbloggarmaffians digitala bokcirkel på torsdag.

För att bättre veta vad som är sant och vad som är påhittat i Rodham gick jag direkt från läsningen till dokumentären Hillary som finns på svtplay en månad till. Där finns Hillarys studietid beskriven och den stämmer väl med Sittenfelds bok. Det är när verklighetens Hillary lämnar Arkansas som det blir annorlunda och sedan leker författaren med berättelsen på ett riktigt spännande sätt. Inga spoilers, men jag hoppas och tror att du blir lika imponerad av Sittenfelds kreativitet som jag blev. Tydligt är att de vänner som intervjuas i dokumentärserien troligen skulle ha föredragit hennes version. Att Hillary valde Bill är dock ingenting som känns märkligt efter att ha sett de fyra avsnitten. Faktum är också att hon lyckades förändra världen även som Hillary Rodham Clinton.

 

 

Frankissstein är helt briljant

Nu ska det sägas att jag redan innan läsningen av Frankissstein älskar Jeanette Winterson, som jag anser vara en av de främsta nu levande författarna. Hennes språk är alltid fantastiskt och innehållet har vändningar som får mig att le åt hur smart hon är. Dessutom tycker jag om den mytomspunna (och kanske fejkade) berättelsen om hur boken Frankenstein kom till och läste ganska nyss om Mary Shelleys klassiker. Berättelsen om monstret och hans skapare fanns alltså färskt i mitt minne, men jag är inte helt säker på att det är en förutsättning för att uppskatta Wintersons version.

Frankissstein innehåller två huvudspår. Dels är det berättelsen om Mary Shelley (född Wollstonecraft Godwin), hennes liv och skrivande under början av 1800-talet. Ett liv som är minst sagt annorlunda och en kvinna som hade större friheter och mer utbildning än de flesta samtida kvinnor. Hennes mamma Mary Wollstonecraft dog kort efter att dottern föddes och hon växte upp med sin pappa som gifte om sig när Mary var fyra år. Relationen med styvmodern var sådär och i perioder bodde Mary i Skottland hos vänner till familjen och det var mellan två sådana perioder som hon träffade Percy Bysshe Shelley, som var vän till hennes pappa och dessutom gift. När de inledde ett förhållande 1814 var hon 16 och han 21 år gammal.

Sommaren 1816 är den mytomspunna då det unga paret reser till Genèvesjön tillsammans med poeten Lord Byron, hans läkare John Polidori (som skrev en tidig vampyrroman) och Marys styvsyster Claire. Den senare var med som älskarinna till Lord Byron och det är tydligt i boken att ingen egentligen vill ha henne där. Resan skildras av Winterson som ganska hemsk och inte minst vädret gör vistelsen riktigt obehaglig. Så genomförs ändå den där skräckberättelsetävlingen och Shelley skapar det som ska bli romanen Frankenstein.

I en senare, framtida berättelse lär vi känna Ry Shelley, läkare och transperson som besöker en mässa i Memphis där robotar står i fokus. Han träffar bland annat Ron Lord, en man från Wales som producerar sexrobotar och ganska avancerade sådana, receptionisten Claire och så självklart den karismatiske Victor Stein som senare tar med honom till Storbritannien och visar sitt banbrytande arbete.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Frankissstein så fantastisk, men jag ska försöka. Främst handlar det om hur Winterson lyckas knyta ihop de två berättelserna på ett helt magiskt sätt. Kopplingarna är ibland så smarta och oväntade att jag blir mållös. Egentligen borde nutidshistorien vara alldeles för galen för min smak, men jag dras in i den värld av robotar som Winterson skapat, där diskussionerna om att göra liv och därmed leka gud får en helt ny innebörd. Detta samtidigt som berättelsen om Frankenstein ligger som en parallell historia i en helt annan tid, men med liknande moraliska dilemman. Lägg därtill funderingar kring kön och könsidentitet både då och nu och du får en riktigt aktuell och intressant helhet.

Och så språket. Nu läste jag inte Frankissstein på originalspråk och måste därför ge en eloge till översättaren Lena Fries-Gedin. Det som är så fantastiskt med Winterson är hur hon alltid använder precisa, men ändå inte sällan oväntade ord vilket också är fallet i översättningen. Faktiskt tänkte jag inte på att boken var en översättning och det är högsta betyg.

Årets bok menar Anna och jag är benägen att hålla med. Tänk att en berättelse om AI och sexrobotar kan vara så himla bra. Jag är helt säker på att jag aldrig ens hade funderat på att läsa om det inte vore just Jeanette Winterson som stod bakom den. Hon är ett geni.

Min syster, seriemördaren

När Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite nominerades till Women’s Prize for Fiction förra året och tog plats på den korta lista, tänkte jag att jag skulle läsa den direkt. Sedan kom det som vanligt annat emellan och när flera bloggare skrev lite ljumt om den hamnade boken längre ner i prioriteringslistan. Detta tills jag började leta böcker från olika länder till min sommarläslista och när jag väl började läsa kunde jag inte sluta.

Min syster, seriemördaren handlar om systrarna Kodera och Ayoola som båda är vuxna, men fortfarande bor hemma hos sin mor. Medan Kodera är den äldre och definitivt den ordentliga är Ayoola friare, vackrare och definitivt mer egoistisk. Det är också Ayoola som är seriemördaren och boken börjar när hon ringer sin syster för att få hjälp att dölja sitt tredje mord.

Inledningsvis är Min syster, seriemördaren en ganska typisk spänningsroman om än i en för genren ovanlig miljö, men snart utvecklas den till något mycket mer. Briathwaite skildrar de strikta könsroller som råder i Nigeria och de olika förväntningar som råder gällande män och kvinnor. Systrarna, deras mor och hushållerska bildar ett slags kvinnokollektiv och det är tydligt att livet utan en make och far på många sätt är enklare. Relationen mellan Kodera och Ayoola är komplicerad. Visst älskar Kodera sin yngre syster, men hon är också ganska irriterad på henne och riktigt illa blir det när Ayoola börjar dejta en läkare på sjukhuset där Kodera arbetar. En läkare som Kodera själv länge varit förälskad i.

Jag var inte beredd på hur mycket jag skulle tycka om Min syster, seriemördaren och egentligen kan jag inte riktigt förklara vad det är som gör att jag blir så berörd. Kanske handlar det om det oväntade i att det som börjar som en thriller visar sig ha så mycket mer under ytan. Oyinkan Braithwaite har skrivit en lättläst och på många sätt underhållande roman, som också har en svärta och ett oväntat djup som jag verkligen berördes av. En spännande debut av en författare som förhoppningsvis kommer att skriva mycket mer.

Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik

När Kristina Lugn gick bort insåg jag att det var på tok för länge sedan jag läste något av henne och började med Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik från 1989. Den fick mig att minnas vilket otroligt fin poet hon var. Kanske hade jag glömt det mitt i allt kaos kring Svenska Akademien, men oavsett hur Lugn agerade då (eller rättare sagt valde att till stor del inte agera) går det inte att komma ifrån att hennes dikter har något alldeles extra.

Inte minst just nu finns en debatt om huruvida det går att skilja verk, upptäckt eller gärning från personen och hens åsikter. Jag måste säga att jag, även om jag är en känslomänniska och kanske inte skulle plocka upp en bok av Horace Engdahl, försöker att tänka att texter som inte berör hemska åsikter borde få stå för sig själva. Men det där är någon som kräver ett eget inlägg.

Åter till Hundstunden.

Som alltid är det svårt att skriva om lyrik. Visst går dikter att analysera och visst skulle jag kunna räkna versfötter och redovisa stilfigurer och bildspråk, men framför allt är dikter känslor och det är som alltid svårt att sätta ord på dem. Det mest fantastiska med Lugns dikter är dessutom hur oväntat hon kombinerar ord och det är verkligen något som är svårt att beskriva. Det bara är. Som här:

 

Jag är nog bara en avart
av en borgerliga kulturens allra sämst
heminredda krukväxter.
Jag är nog bara en sorg
av svenskt tenn
i en kropp som förlorat hela sitt
underhållningsvärde,

 

Och här:

 

Dagarna somnar alltid i mina fickor
redan innan de hunnit börja
och om nätterna försöker jag övertala
främmande människor
att ansöka om vårdnaden av mig.

 

Och så lite om döden:

 

Döden har så snygga svarta stövlar
på sina långa slanka ben.
Och människornas skräck är som stjärnor
i hennes långa hår.

 

Ännu vackrare är kanske dikten till den döda modern som inleds “Nu skimrar döden över betesmarkerna och all min längtan ligger spegelblänk”, roligast är nog den som inleds “När jag var gift med Hermann” och så den avslutande dikten som också berör döden och avslutas:

 

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

 

Och jag kan inte låta bli att fundera på om det var så hon kände sig, ledsen och kanske ensam. Det finns så många svarta känslor i dikterna i Hundstunden, men också så otroligt mycket humor. I höst har jag tänkt att mina elever ska få möta mer lyrik och då är dikter av Kristina Lugn en självklarhet. Hon var verkligen en av de stora.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: