Ett av symptomen på depression är att man inte ser något hopp. Ingen framtid. Det finns inget ljus längst bort i tunneln, tvärtom, den är blockerad i båda ändar och själv är man instängd i den. […] För andra människor kan det verka som inget alls. Du går omkring och ditt huvud brinner, men ingen kan se lågorna. Och därför — eftersom en depression på det stora hela taget är osynlig och oförklarlig — är det lätt att sätta en stämpel på deprimerade människor.
När Matt Haig var 24 år kraschade han fullständigt. Han drabbades av en svår depression, ångest och självmordstankar. Hade det inte varit för hans flickvän och sedermera fru Andrea hade det varit så mycket svårare att komma tillbaka. Haig beskriver det som att hans gamla jag dog på Ibiza och även om han kom tillbaka till livet var det aldrig sig riktigt likt. Målet med boken Skäl att fortsätta leva är att försöka sätta ord på det som är otroligt svårt att prata om och han lyckas riktigt bra. Jag är glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa den, trots att det stundtals var riktigt jobbig läsning. Samtidigt var det hoppfullt. Dels för att jag faktiskt aldrig mått riktigt lika illa som Haig och för att jag insåg att jag kommit rätt långt i min kamp mot det svarta. I alla fall större delen av tiden.
Ibland vaknar jag fortfarande på morgonen och den enda meningen som snurrar i huvudet är “jag vill inte mer”. Vad den betyder vet jag egentligen inte, men bara tanken på att kliva upp, sätta på mig den pigga masken och gå till jobbet får ångesten att börja pulsera i mig. Depression och ångest är en del av mitt liv, men en del som är svår att sätta ord på. Nu var det länge sedan jag mådde så dåligt att jag var där Haig befinner sig i inledningen av boken, då passiviteten tar över och det var ett tag sedan de riktigt jobbiga ångestattackerna begränsade mitt liv. Däremot var det tyvärr inte länge sedan jag vaknade och inte kom på något riktigt bra skäl att fortsätta leva. Rent intellektuellt vet jag självklart att det finns massor av bra saker i mitt liv som jag verkligen vill leva för, men den där korta, svarta stunden när ingenting känns meningsfullt finns där ändå.
Jag är glad så länge det är en liten stund på morgonen och inte hela livet, för så har det också varit. Det är då världen krymper, som Haig beskriver det och komfortzonen blir så liten som den egna sängen. Alla andra platser ökar ångesten och när det inte finns ork att hantera den känns omvärlden mest skrämmande. Kanske är det därför det är så viktigt med vanor och med bekanta platser. När kontrollen är större krymper ångesten. Det är därför jag (nästan) utan problem fixar att gå på Bokmässan, men kan få total panik i ett varuhus med för mycket folk och ljud. På Bokmässan träffar jag trevliga människor och jag behöver inte vara någon annan än den jag är. Jag har dessutom full koll på lokalerna och vet vart jag ska gå om jag behöver lite mer lugn.
Haig beskriver en depression som bland annat “ett inre krig, ett svart hål, en frånvaro, en livslång kamp och en helvetes smärta”. Han påminner mig också om hur bland annat Winston Churchill kallat sin depression för en svart hund. Det är en fin metafor tycker jag, men kanske skälet till att hundar inte är min grej. Viktigast av allt är att påminnas om att depressionen är mindre än du och att den inte definierar dig. Jag har också lättare att hantera det svarta nu än jag kunde för sisådär 20 år sedan.
Jag är glad att Matt Haig vågar skriva om det mest förbjudna. Det han, jag och så många andra försöker dölja för omvärlden. Att lida av depression och ångest är inte ett ständigt mörker, men en ständig känslighet för stress eller vad det nu är för saker som triggar dig. Jag vet vad som får mig att må bättre och vad som får mig att må sämre, men att leva så att jag får mer av det som är bra och mindre av det som är dåligt är inte alltid lätt. Det som är svårast för andra att förstå är att det inte går att skärpa sig eller ta sig samman. Det går liksom inte att undvika livet och i de perioder som livet ställer till det för en är det extra svårt att hitta ljuspunkterna.
I slutet av sin bok listar Haig 40 råd som han har stor hjälp för, men som han inte alltid följer. Några av dem lever jag efter, men de kan också vara svåra för omgivningen att acceptera. Som lättjan till exempel. Att tillåta sig själv att göra ingenting, trots att det finns massor av saker att göra. Att strunta i städning och bara vara, trots att det gör att människor runt omkring kan rynka på näsan. Att inse att det inte alltid är tisdag och inte alltid oktober (tack gode gud) och att det är okej om världen inte förstår mig. Däremot har jag ruskigt svårt att sluta oroa mig för saker som kanske inte ens kommer att ske. Hjälp vad jag kan älta saker som har hänt, men ännu mer sådant som inte hänt och mycket troligt inte kommer att hända. Det går inte att sluta. Sonen som tyvärr ärvt min svarta hund fick tipset om en ältningstimme varje dag och att andra tider på dygnet förbjuda sig själv att älta. Det kanske vore något. Och andas. Det gäller att inte sluta andas.
Ångest och depression är ingenting man kan hantera genom att “rycka upp sig” eller “skärpa sig” och om det funkar är det inte ångest och depression personen lider av. Då är du kanske lite för stressad eller lite låg eller lite deppig. Det är ett tillstånd som verkligen är helt normalt och som vi alla behöver lära oss att hantera. Ångest och depression är något annat. Visst går det att “skärpa sig” till en viss gräns, men det kostar och kan leda till dagar då du inte orkar någonting. Det gäller alltid att väga för- och nackdelar mot varandra och fundera över vilka saker som det är värt att skärpa sig för. Inte för att de andra sakerna inte skulle vara bra eller roliga eller viktiga, utan för att det inte är värt den utmattning som de innebär. Tyvärr är det lätt att i ett sådant läge helt prioritera alla måsten och då blir livet inte direkt muntrare.
Det är svårt att förstå hur det är att lida av depression och ångest för den som inte drabbats av det, på samma sätt som jag har svårt att förstå saker som drabbat andra. Självklart kan vi med vår empati närma oss andras känslor, men helt och fullt tror jag inte att vi kan förstå dem. Jag kan inte heller förstå allt Haig skriver om eller ens känna igen mig i det. Däremot tror jag att han faktiskt kan få ganska många att i alla fall på ett grundläggande plan förstå hur starkt depression och ångest kan drabba oss människor. Det är därför jag rekommenderar Skäl att fortsätta leva till alla som vill förstå lite mer, men även för dem som inte vill känna sig ensamma i sina känslor.
Läs också gärna Matt Haigs senare bok Anteckningar från en orolig planet, där han funderar kring vårt samhälle och hur det påverkar vårt mående.
