enligt O

Tankar från en bokberoende

Etikett: Betyg 5 Sida 1 av 18

Det kommer aldrig vara över för mig

av

den 15 mars, 2019

i Chick-lit & feelgood

Jag har just avslutat läsningen av Mhairi McFarlanes nya bok Det kommer aldrig vara över för mig och något oväntat fulgrät jag de sista sidorna. Ett bra betyg helt klart, då det här verkligen är en bok med karaktärer att engagera sig i. Inte den mest överraskande, men inte heller helt förutsägbar. McFarlane är riktigt skicklig på att blanda det lättsamma med allvar och den här gången faktiskt en hel del svärta.

Georgina är vår hjältinna, men en på många sätt misslyckad sådan. Hon är 30 år, har ett kasst jobb som servitris på Sheffields kanske sämsta restaurang, en självupptagen skithög till pojkvän och en ganska otrevlig sambo. Det hon också har är goda vänner och en familj, som inte är perfekt, men som ändå vill henne väl. Det är när svågern Mark frågar om hon kan tänka sig att jobba en kväll på en av hans klienters nyöppnade bar, som livet vänder lite. För första gången på länge trivs hon och när ägaren Dev erbjuder henne ett fortsatt jobb vill hon verkligen tacka ja. Det är bara det att Devs bror och partner har dykt upp och han är oroväckande lik killen Georgina var ihop med i skolan, men inte sett sedan en mycket misslyckad avslutningsdans.

Mhairi McFarlane är så himla rolig och jag fnissar mig igenom större delen av Det kommer aldrig vara över för mig. Fram till fulgråtandet då, som jag var nästan helt oförberedd på. Georgina är så himla lätt att tycka om och berättelsen om hur hon försöker skapa sig ett bättre liv är lätt att engagera sig i. Sedan imponeras jag faktiskt av Helena Johanssons översättning och tycker att hennes hantering av de rappa dialogerna med en rad ordskämt funkar fint. Det här är bra, välskriven underhållning med djup och sådana böcker hittar jag inte så ofta som jag önskar. Det enda tråkiga är att den tar slut alldeles för snabbt och nu börjar ännu en lång väntan på en ny bok av Mhairi McFarlane.

Vi kommer snart hem igen

av

den 23 oktober, 2018

i Ungdomsböcker

Förra året nominerades Hédi Frieds bok Frågor jag fått om förintelsen till Augustpriset. I Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting är hennes syster Livia Fränkel en av de sex personer som berättar om vad som hände dem före, under och efter andra världskriget. Boken nominerades igår, väldigt välförtjänt, till årets Augustpris i barn- och ungdomskategorin.

Livia, Tobias, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth levde på olika platser i Europa, bland annat i Tyskland, Ungern, Polen och Rumänien. De var alla barn och ungdomar när de fick uppleva inskränkningar på grund av sitt judiska ursprung. Inskränkningar som sedan ledde till att de placerades i ghetton och eller koncentrationsläger. De förlorade alla nära och kära under kriget och kom senare till Sverige där de skapat sig ett liv.

Vi kommer snart hem är en bra och viktig bok. Serieformen är effektiv och drabbande. De få och väl valda orden berättar i kombination med bilderna historier om vissa människors utsatthet och andra människors grymhet. Det är några serierutor som drabbar mig mer än andra, som den när ett gäng killar hotar Livia, som just börjat skolan, kallar henne äcklig jude och säger till henne att åka hem. Livia är född i landet där de befinner sig och kan alltså inte åka hem. Precis samma är det för många här i Sverige idag, som inte ses som svenskar trots att de är födda här, bara för att vissa är så sjukt fixerade vid utseende och ursprung. Senast var det en apoteksanställda som berättade om hur de utsatts för rasism och islamofobi av kunder. Många av dem är födda i Sverige, men det spelar ingen roll för de som ändå inte anser dem vara svenska. Någonting har hänt med samtiden, när fler och fler människor tycker att de har rätt att säga vad som helst till andra. Många av mina elever vittnar om vardagsrasism. Till exempel blev en flicka från ett land i Afrika helt oprovocerat kallad apa av en äldre dam på bussen och ombedd att åka hem.

Den andra rutan som gjorde mig illamående just för att den är så aktuell är en där en lärare som varje dag upprepar för Susanna och hennes klasskamrater att de tyska trupperna snart är hos dem och då slipper de judarna. Självklart finns det även rasister bland våra lärare idag i Sverige. Jag undrar hur de bemöter elever som inte passar in i deras drömsamhälle.

Vi kommer snart hem igen rekommenderas för läsare från 11 år och uppåt och jag tror och hoppas att den kan nå många som kanske inte läser böcker annars. Det är viktigt att rösterna från de som upplevde förintelsen når ut till så många som möjligt, då vi lever i en tid där många verkar ha glömt historien. Däremot skulle jag som förälder inte låta mina barn, som är 12 och 13 år, läsa den här boken utan mig eller sin pappa som sällskap. Det är en så obehaglig och skrämmande bok att den kräver vuxensällskap. Bilderna och orden kryper under skinnet och kommer mycket troligt att stanna kvar länge, länge.

 

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra

av

den 21 oktober, 2018

i Ungdomsböcker

Bill har blivit utkastad hemifrån och bor nu i ett källarförråd tillhörande ett övergivet hus i Liljeholmen, Stockholm. Ett liv fyllt av ensamhet, droger och misär förändras helt när han träffar Omari där hon sitter i hans favoritsoprum och läser Illiaden. Hon har också blivit sviken av sin familj, men har flytt längre. I hemland Iran hade hon aldrig kunnat få vara den hon är.

De är Kung B och Queen O. Från första ögonblicket älskar de varandra med en kärlek som är få förunnade. Det blir en sommar som inte liknar någon annan de tidigare upplevt. Allt hade varit fulländat om de bara hade kunnat byta kroppar med varandra.

För den som iakttar dem på avstånd framstår de som ett märkligt par och visst lever de ett liv utan gränser på många sätt. Det handlar inte bara om de kroppar de råkar vara födda i, eller de droger de stoppar i sig för att överleva eller ens det gäng av mer eller mindre udda människor de umgås med.

Jag var inte beredd på de känslor Johanna Nilssons Om vi bara kunde byta kroppar med varandra skulle väcka i mig. Av en slump drog jag en bok i en av alla bokhögar här hemma, eftersom jag inte ville blöta ner den andra boken jag läste och inte heller tyckte att det var lämpligt att ta med sig en läsplatta i badet. Sedan parkerade jag mig i badkaret och läste och läste och läste, tills boken var utläst och jag tvingades släppa taget om Bill och Omari. Johanna Nilsson har utan tvekan skrivit en magisk bok. Imorgon hoppas jag att den finns bland titlarna när de nominerade till årets Augustpris avslöjas.

Som sparv som örn

av

den 5 september, 2018

i Ungdomsböcker

Läs inte för mycket om Per Nilssons nya bok Som sparv som örn innan du börjar läsa den själv. Då finns mer av mystiken kvar. Mystiken som gör att du funderar över vem Be är. Vem den andra eleven är. Eleven som alla är rädda för, som slog ner en kille första dagen i skolan och fick en lärare avskedad.

Det är därför jag inte heller vill skriva så mycket om handlingen. Istället vill jag uppmana dig att läsa berättelsen om två tonåringar som egentligen är väldigt olika, men som finner varandra. En sparv och en örn. En som har föräldrar, udda sådana, men kärleksfulla och fina. En som inte har någonting.

Och så språket. Per Nilsson har en fantastisk förmåga att med ett ganska enkelt språk beskriva det väldigt komplexa. Stilen påminner mycket om hans bok Som hund som katt och med tanke på titlarnas likhet utgår jag ifrån att det är medvetet. Jag utropade Som hund som katt till en klockren femma och en av de bästa ungdomsböcker jag läste 2016. Frågan är om Som sparv som örn inte är ännu lite bättre. Jag skulle säga att den är smått fantastisk.

Som sparv som örn är en tunn bok med stort innehåll. En bok om ungdomar i högstadieåldern som tar upp svåra frågor, utan att grotta ner sig för mycket, men inte heller vifta bort dem. Det är en perfekt bok att läsa tillsammans i år 8-9 och den kan passa många även i Svenska 1, trots att en av huvudpersonerna är lite yngre. Jag funderar på att läsa den högt för mina elever. Det är nämligen en bok som blir extra läsvärd om alla får veta varje hemlighet exakt samtidigt. Det är också en bok som kan leda till intressanta diskussioner, då så väldigt mycket är skrivet mellan raderna.

 

Blodlokan tog mig med storm

av

den 23 augusti, 2018

i Thrillers

Louise Boije av Gennäs är en gammal favoritförfattare som jag tappat bort. Efter tips från ena svågern läste jag dock Blodlokan och slukade den under några intensiva timmar. Så himla spännande och välskriven!

Boken handlar om Sara, vars pappa just dött i en eldsvåda. Hon lämnar sin mamma och syster i Örebro för att starta ett nytt liv i Stockholm. Trots att hon bor i ett sunkigt rum hos en hyresvärdinna som kan vara stans otrevligaste och trots att hon jobbar på ett café, känns det nya livet som ett äventyr. Det enda som stör är att hon är så ensam. I Örebro finns hennes så kallade vänner, men mobbingen hon utsatts för under skoltiden och den hemska händelsen i tunneln, gör att hon egentligen inte vill tillbaka.

Att jobba på café är kanske inte världens mest spännande sysselsättning, men Sara trivs ändå med de ganska bistra damerna som driver det. Ändå tvekar hon väldigt lite när en kund erbjuder henne ett jobb. Bella, som kunden heter, är glamourös som få och fångar direkt Saras intresse. Egentligen förstår hon inte varför hon ens skulle vara påtänkt för ett jobb som det hon erbjuds, men tänker att det är bäst att våga. En kort period leker livet. Sara älskar sitt nya jobb och när Bella erbjuder henne att bli inneboende i hennes lägenhet på Östermalm tackar hon ja. En intensiv och fin vänskap växer mellan de två unga kvinnorna och Sara känner att hon äntligen har landat.

Så börjar Sara rota i sin pappas gamla papper och hittar en mängd artiklar som blir en del av romanbygget. Hon inser att hennes pappa var något på spåret, men förstår inte riktigt vad. Samtidigt har det också börjat hända märkliga saker i Saras liv och hon tror sig vara offer för en konspiration. Till slut vet varken jag eller Sara vad som egentligen har hänt och vem hon kan lita på. Vissa avslöjanden kommer redan i denna första del, men mycket finns kvar att nysta i. I september kommer Skendöda, andra delen i den planerade trilogin som fått namnet Motståndstrilogin. Jag kommer utan tvekan att kasta mig över den. Lustigt egentligen, då det här verkligen inte är en bok som borde locka mig. Louise Boije af Gennäs lyckas dock hålla mitt intresse uppe från första till sista sidan och faktiskt blir jag också ganska skrämd av allt som händer Sara.

Vaggvisa skrämde skiten ur mig

av

den 16 augusti, 2018

i Romaner

Jag är så glad att mina barn inte är små längre. Av många skäl. Ett är att jag skulle fått total panik om jag läste Vaggvisa av Leïla Slimani när de var mindre. Boken börjar nämligen med en mamma som skriker ut sin sorg vid sina döda barn. Barnen dödades i lägenhetens badrum, pojken dog direkt, men den äldre flickan kämpade ett tag innan hon gav upp. Spänningen handlar inte om vem som gjorde det. Det avslöjar Slimani nämligen direkt. Istället handlar berättelsen om hur livet kunde sluta så brutalt för två oskyldiga barn.

När Myriam föreslår för sin man Paul att de ska skaffa en barnflicka så att hon kan börja arbeta är han först skeptisk. Tanken på att anställa en fattig flicka från norra Afrika rimmar illa med hans politiskt korrekta image. Miriyam står dock på sig och när Louise uppenbarar sig inser de båda att de funnit den perfekta barnflickan. Louise är 50 år, ensamstående och ser ut som en liten vit docka. Barnen älskar henne och snart har hon gjort sig oumbärlig.

Myriam får gå till jobbet. Hon får bli en riktig människa igen. Inte bara en mamma. Att känna så är inte riktigt okej, men när hon märker att barnen mår bra och dessutom kan njuta av en välstädad lägenhet och vällagad mat kan hon ägna sig åt det hon helst vill. Att som mamma välja sin karriär framför sina barn är något hon njuter av, samtidigt som hon har dåligt samvete. Paul behöver inte göra samma kontroversiella val, då pappor förväntas välja karriären och självklart inte ses som sämre pappor för det. Med Louise i huset får de två vuxna dessutom mer tid för sig själva och kan till och med bjuda vänner på middag med mat lagad av en barnflicka som snarare blivit en hushållerska med extra allt.

Vaggvisa belönades 2016 med Frankrikes finaste litterära utmärkelse, Goncourtpriset och jag förstår verkligen varför. Leîla Slimani har skrivit en riktigt välskriven och spännande bok. Sällan har jag blivit så berörd av en bok. Mest illa berörd, rädd och faktiskt lite äcklad. Det är något krypande obehagligt med Louise och hon skrämmer verkligen skiten ur mig. Även Myriam anar att någonting inte riktigt står rätt till, men viftar bort den oro hon känner då ett liv utan Louise hade betytt ett liv utan att få vara vuxen. Min gissning är att hennes skuld efter barnens död kommer att vara gigantisk. Som mamma har hon svikit sina barn genom att välja karriären. Att hennes man gjort detsamma kommer att vara underordnat.

 

Brown girl dreaming

av

den 5 augusti, 2018

i Ungdomsböcker

Jacqueline Woodson tilldelades ALMA-priset 2018 och var då en okänd författare för mig. Nu har jag läst hennes självbiografiska Brown girl dreaming och anar att jag funnit en ny favorit. Bäst är att boken är skriven på prosalyrik, där en lång rad dikter bildar en helhet. Jag brukar lyfta hur mycket jag älskar prosalyrik, men tyvärr verkar Woodsons andra böcker inte vara skrivna på samma sätt. De är säkert läsvärda ändå, men jag hade hoppats på en ny Sonya Sones.

I Brown girl dreaming berättar Woodson om sin barndom, sin familj och sina syskon. Hur moderns släkt i söder har ett annat liv än faderns. Hur livet förändras beroende på var de bor och hur omgivningen ser på dem. Hon berättar också om sin kärlek till berättandet, men svårigheterna att skriva ner det hon tänker. Hur orden finns där, men vägrar fastna på pappret. Det är barnet Jackie som berättar, hon som valt ett enklare namn för att slippa skriva det långa och svåra.

Woodsons berättelse må vara självbiografisk, men det är också en berättelse om att växa upp i USA under 60- och 70-talet, då det inte gjordes någon hemlighet av att människors hudfärg hade betydelse och gav olika möjligheter. Rasismen finns fortfarande om än inte lika sanktionerad av samhället. Det är en av många anledningar till Brown girl dreaming är en väldigt viktig bok.

 

Till alla killar jag har gillat

av

den 28 juli, 2018

i Ungdomsböcker

Jag förväntade mig en smörig, helt okej bok om kärlek, men fick något helt annat. Jenny Hans Till alla killar jag har gillat handlar förvisso om kärlek, men också om så mycket mer. Det gör att jag med glädje står ut med det smör som trots allt förekommer.

Huvudpersonen Lara Jean är 16 år och bor med sina två systrar och sin pappa. Mamman har dött och den lilla familjen gör allt för att klara sig utan henne. Storasyster Margot tar ett stort ansvar och nu ska hon åka till Skottland för att studera. Kvar blir Lara Jean, med lillasyster Kitty och så pappa, som är bra på alla sätt, men som har ett jobb som tar mycket tid. Skildringen av familjelivet är något av det finaste i Till alla killar jag har gillat, inte minst hur pappan ser till att döttrarna får ta del av sitt koreanska arv.

Lara Jean tillhör inte de populära i skolan. Hon är inte utanför heller, mest bara vanlig. Hon har aldrig varit ihop med någon, men hon har varit kär. Bland annat i systern Margots pojkvän, grannkillen Josh. Till alla killar hon gillat har hon skrivit en brev och lagt i en hemlig hattask. Det är när någon postar breven som det börjar bli riktigt jobbigt. Nu får inte bara Josh ett brev, utan även andra killar i hennes närhet. Jobbigt läge.

Det här låter kanske som vilken romantisk ungdomsbok som helst och på vissa sätt är den det. Jag skulle ändå hävda att Till alla killar jag har gillat är ovanligt smart och ovanligt välskriven. Dessutom är Lara Jean en ovanligt trevlig huvudperson, som jag gärna läser mer om. Snart kommer också filmatiseringen på Netflix.

Mellan himmel och Lou

av

den 14 juli, 2018

i Romaner

På den lilla ön Groix utanför Bretagnes kust bor den pensionerade läkaren Jo. Ön är hans personliga paradis och för många år sedan flyttade hans fru Lou med honom dit, trots sin familjs protester. Nu har hon just dött och Jo är ensammare än någonsin. Hon var alldeles för ung och den gemensamma ålderdom som han drömt om är nu förlorad.

Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet handlar om Jos kamp för att skapa ett liv utan Lou och hur hennes testamente tvingar honom att ändra sitt beteende. För länge sedan lovade han Lou något och vi får veta att han svikit henne. Juristen som ansvarar för testamentet ger honom en flaska med det kontrakt han nu brutit och ett brev från Lou som han ska få när han sett till att deras två barn är lyckliga. Lou var nämligen Jos allt. Lou och jobbet. Barnen kom långt efter.

Men nu finns de där, sonen Cyrian, som lämnat sin dotter Pomme och hennes mamma kvar på Groix och bor istället i Paris med sin fru Albane och deras gemensamma dotter Charlotte. Att det blev just det var mest en slump. Han ville att Pommes mamma Maëlle skulle följa med honom till Paris. Hon vägrade. Sedan ville han att hon skulle göra abort. Hon vägrade. Så träffade han Albane, hon blev gravid och så gifte de sig. Lyckliga är de däremot inte och han flyr till sin älskarinna så ofta han kan.

Dottern Sarah försöker göra allt för att inte få sitt hjärta krossat igen, som hon fick när hennes livs kärlek lämnade henne innan deras bröllop. Han var rädd för den sjukdom hon drabbats av. Hon gör allt för att den inte ska påverka hennes liv. Sarah må vara olycklig, men hon tycker i alla fall om sin far och här tycks Jo ha en sportslig chans att fullfölja sitt uppdrag. Cyrian däremot avskyr sin far och avgudade sin mor. Att få honom att bli en del av gemenskapen blir en större utmaning.

Mellan himmel och Lou är en fantastisk bok. Karaktärerna är levande, relationerna trovärdiga, språket vackert, miljön underbar. Ja, det blir lite smörigt ibland, men det är helt okej. Det här är en bok att älska.

 

Comedy queen är briljant

av

den 27 maj, 2018

i Barnböcker

Tänk dig en bok om en flicka som mist sin mamma. En mamma som mådde så dåligt att hon valde att ta sig eget liv. Tänk dig att boken tar allt det sorgliga på allvar, men ändå får dig som läsare att skratta, inte bara en gång utan många gånger. Tänk att den inte bara får dig att skratta lite försiktigt, utan frusta av skratt. En sådan bok är Comedy queen skriven av fantastiska Jenny Jägerfeld. Att just hon skulle kunna skriva en sådan här bok är egentligen inte överraskande, men inte desto mindre imponerande.

Huvudpersonen Sara har just fyllt tolv år. Hennes mamma finns inte mer, men får fortfarande hennes pappa att gråta i duschen. Sara själv vägrar att släppa fram gråten, hon vill inte en sådan som gråter jämt, hon vill inte vara som sin mamma. Istället ska hon bli comedy queen och få alla att skratta.

Ni hör hur fel det skulle kunna bli i en bok om en tolvåring som drabbats av en ofattbar sorg och som gör allt för att inte visa den. Tur då att Jenny Jägerfeld är den som skapat Sara och som lyckas göra henne till kanske den mest komplexa tolvåring jag någonsin läst om. Jag känner hennes sorg och jag känner hennes vilja att bemästra den. Jag är också glad över att Jägerfeld låter henne omges av människor som faktiskt kan få henne att lyckas med sitt uppdrag. Som låter henne sörja på sitt sätt, men ändå hjälper henne att hitta rätt väg.

Comedy queen är briljant. En bok som jag hoppas att många lärare vågar läsa med sina elever. Ämnet är fruktansvärt och något vi helst av allt vill sopa under mattan för att skydda våra barn. Vi borde istället låta dem leva i verkligheten och förstå att livet är olidligt ibland, men att det kan gå ändå.

 

Sida 1 av 18

Nästa →

Välkommen till enligt O

Välkommen till en spretig och personlig bokblogg  med lärartouch där du dagligen bjuds på inlägg om böcker, läsning och annat kulturellt.

Sök i bloggen

Senast skrivet

Kommenterat

Populära inlägg

Bloggens kategorier

Ämnen enligt O

Betyg 2 Betyg 3 Betyg 4 Betyg 5 Bokalfabet 2.0 Bokbloggar Bokbloggsjerka Bokfrågor Bokgeografi Boklistor Bokmässan Bokmässan 2012 Boktips Chimamanda Ngozi Adichie David Levithan Elly Griffiths Grabbarna O gillar Jonas Gardell Julkalender Katarina Wennstam Kristina Ohlsson Kulturkollo Kvinnoalfabet Läser just nu Läsning Läst 2009 Läst 2010 Läst 2011 Läst 2012 Läst 2013 Läst 2014 Läst 2015 Läst 2016 Läst 2017 Läst 2018 Läsutmaningar Läsutvärdering Mats Strandberg Nina Bouraoui Nobelpriset Tematrio Utlottning Veckans ord Veckoutmaning Vill läsa

Tidigare inlägg

Läser just nu

Topp tio bokbloggar 2017

Bloggtopp bokbloggar 2017

Bokbloggar

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: