Året är 1921 och Alice, den unga frun på Silvernäs herrgård, tvingas ta större ansvar när hennes man Fredric drabbas av ett slaganfall. Herrgården var hennes föräldrars och hon har vuxit upp i byn, men få verkar ta henne på allvar. Tjänstefolket saknar den gamla frun och när Alice försöker styra blir hon inte direkt mer populär. Lång-Sara i köket avskyr henne och Brita, som anställs tillfälligt, skvallrar om Alice och det som händer på herrgården till en tidningsman tillika bekant till Fredric. En man som mer än gärna hade sett Alice vid sin sida.
Alice gör ändå sitt bästa och med hjälp från förmannen Halvard lyckas hon ge de anställda sin veckolön. Eller i alla fall de flesta. Det visar sig att Fredric anlitat en konstnär som fått i uppdrag att måla porträtt av honom och hans fru. Konstnären har skickat sin dotter Thomasine och hon har blivit lovad ett förskott på trettio kronor. Alice har tagit dem ur kassaskrinet och när pengarna där tar slut mitt under löneutbetalningen låser hon upp kassaskåpet för att fylla på med kontanter. Där hittar hon istället för pengar dokument som visar att maken tagit stora banklån för att kunna färdigställa möbelfabriken som ska ge dem inkomster. De lånade pengarna är slut och fabriken måste komma igång om Alice ska kunna klara sig.
Elin Olofsson är en favoritförfattare och mina förväntningar var skyhöga inför läsningen av nya boken Herravälde. De infriades med råge och jag skulle säga att det här är hennes bästa bok hittills. Olofsson beskriver tidsandan trovärdigt och har skapat karaktärer som är komplexa och intressanta att följa. Teman som klass, genus och makt står i centrum och trots att det är vanliga teman lyckas Olofsson skapa något unikt. Herravälde är en både underhållande och spännande berättelse som jag slukade på några få timmar, trots att jag egentligen inte ville att den skulle ta slut. Alice är definitivt en karaktär som engagerar och jag tycker också om att läsa om såväl Thomasine som Brita. De är tre unga kvinnor som på olika sätt försöker ta kontroll över sitt liv med mer eller mindre lyckat resultat.
Ett av symptomen på depression är att man inte ser något hopp. Ingen framtid. Det finns inget ljus längst bort i tunneln, tvärtom, den är blockerad i båda ändar och själv är man instängd i den. […] För andra människor kan det verka som inget alls. Du går omkring och ditt huvud brinner, men ingen kan se lågorna. Och därför — eftersom en depression på det stora hela taget är osynlig och oförklarlig — är det lätt att sätta en stämpel på deprimerade människor.
När Matt Haig var 24 år kraschade han fullständigt. Han drabbades av en svår depression, ångest och självmordstankar. Hade det inte varit för hans flickvän och sedermera fru Andrea hade det varit så mycket svårare att komma tillbaka. Haig beskriver det som att hans gamla jag dog på Ibiza och även om han kom tillbaka till livet var det aldrig sig riktigt likt. Målet med boken Skäl att fortsätta leva är att försöka sätta ord på det som är otroligt svårt att prata om och han lyckas riktigt bra. Jag är glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa den, trots att det stundtals var riktigt jobbig läsning. Samtidigt var det hoppfullt. Dels för att jag faktiskt aldrig mått riktigt lika illa som Haig och för att jag insåg att jag kommit rätt långt i min kamp mot det svarta. I alla fall större delen av tiden.
Ibland vaknar jag fortfarande på morgonen och den enda meningen som snurrar i huvudet är “jag vill inte mer”. Vad den betyder vet jag egentligen inte, men bara tanken på att kliva upp, sätta på mig den pigga masken och gå till jobbet får ångesten att börja pulsera i mig. Depression och ångest är en del av mitt liv, men en del som är svår att sätta ord på. Nu var det länge sedan jag mådde så dåligt att jag var där Haig befinner sig i inledningen av boken, då passiviteten tar över och det var ett tag sedan de riktigt jobbiga ångestattackerna begränsade mitt liv. Däremot var det tyvärr inte länge sedan jag vaknade och inte kom på något riktigt bra skäl att fortsätta leva. Rent intellektuellt vet jag självklart att det finns massor av bra saker i mitt liv som jag verkligen vill leva för, men den där korta, svarta stunden när ingenting känns meningsfullt finns där ändå.
Jag är glad så länge det är en liten stund på morgonen och inte hela livet, för så har det också varit. Det är då världen krymper, som Haig beskriver det och komfortzonen blir så liten som den egna sängen. Alla andra platser ökar ångesten och när det inte finns ork att hantera den känns omvärlden mest skrämmande. Kanske är det därför det är så viktigt med vanor och med bekanta platser. När kontrollen är större krymper ångesten. Det är därför jag (nästan) utan problem fixar att gå på Bokmässan, men kan få total panik i ett varuhus med för mycket folk och ljud. På Bokmässan träffar jag trevliga människor och jag behöver inte vara någon annan än den jag är. Jag har dessutom full koll på lokalerna och vet vart jag ska gå om jag behöver lite mer lugn.
Haig beskriver en depression som bland annat “ett inre krig, ett svart hål, en frånvaro, en livslång kamp och en helvetes smärta”. Han påminner mig också om hur bland annat Winston Churchill kallat sin depression för en svart hund. Det är en fin metafor tycker jag, men kanske skälet till att hundar inte är min grej. Viktigast av allt är att påminnas om att depressionen är mindre än du och att den inte definierar dig. Jag har också lättare att hantera det svarta nu än jag kunde för sisådär 20 år sedan.
Jag är glad att Matt Haig vågar skriva om det mest förbjudna. Det han, jag och så många andra försöker dölja för omvärlden. Att lida av depression och ångest är inte ett ständigt mörker, men en ständig känslighet för stress eller vad det nu är för saker som triggar dig. Jag vet vad som får mig att må bättre och vad som får mig att må sämre, men att leva så att jag får mer av det som är bra och mindre av det som är dåligt är inte alltid lätt. Det som är svårast för andra att förstå är att det inte går att skärpa sig eller ta sig samman. Det går liksom inte att undvika livet och i de perioder som livet ställer till det för en är det extra svårt att hitta ljuspunkterna.
I slutet av sin bok listar Haig 40 råd som han har stor hjälp för, men som han inte alltid följer. Några av dem lever jag efter, men de kan också vara svåra för omgivningen att acceptera. Som lättjan till exempel. Att tillåta sig själv att göra ingenting, trots att det finns massor av saker att göra. Att strunta i städning och bara vara, trots att det gör att människor runt omkring kan rynka på näsan. Att inse att det inte alltid är tisdag och inte alltid oktober (tack gode gud) och att det är okej om världen inte förstår mig. Däremot har jag ruskigt svårt att sluta oroa mig för saker som kanske inte ens kommer att ske. Hjälp vad jag kan älta saker som har hänt, men ännu mer sådant som inte hänt och mycket troligt inte kommer att hända. Det går inte att sluta. Sonen som tyvärr ärvt min svarta hund fick tipset om en ältningstimme varje dag och att andra tider på dygnet förbjuda sig själv att älta. Det kanske vore något. Och andas. Det gäller att inte sluta andas.
Ångest och depression är ingenting man kan hantera genom att “rycka upp sig” eller “skärpa sig” och om det funkar är det inte ångest och depression personen lider av. Då är du kanske lite för stressad eller lite låg eller lite deppig. Det är ett tillstånd som verkligen är helt normalt och som vi alla behöver lära oss att hantera. Ångest och depression är något annat. Visst går det att “skärpa sig” till en viss gräns, men det kostar och kan leda till dagar då du inte orkar någonting. Det gäller alltid att väga för- och nackdelar mot varandra och fundera över vilka saker som det är värt att skärpa sig för. Inte för att de andra sakerna inte skulle vara bra eller roliga eller viktiga, utan för att det inte är värt den utmattning som de innebär. Tyvärr är det lätt att i ett sådant läge helt prioritera alla måsten och då blir livet inte direkt muntrare.
Det är svårt att förstå hur det är att lida av depression och ångest för den som inte drabbats av det, på samma sätt som jag har svårt att förstå saker som drabbat andra. Självklart kan vi med vår empati närma oss andras känslor, men helt och fullt tror jag inte att vi kan förstå dem. Jag kan inte heller förstå allt Haig skriver om eller ens känna igen mig i det. Däremot tror jag att han faktiskt kan få ganska många att i alla fall på ett grundläggande plan förstå hur starkt depression och ångest kan drabba oss människor. Det är därför jag rekommenderar Skäl att fortsätta leva till alla som vill förstå lite mer, men även för dem som inte vill känna sig ensamma i sina känslor.
Läs också gärna Matt Haigs senare bok Anteckningar från en orolig planet, där han funderar kring vårt samhälle och hur det påverkar vårt mående.
Den vackra, men ack så tjocka, boken Pachinko av Min Jin Lee har stirrat på mig sedan den kom ut i oktober. “Läs mig”, har den upprepat om och om igen, “du kommer att älska mig”, har den lovat. Jag har stirrat tillbaka, tagit upp den i mina händer, suckat och lagt ned den igen. “Jag är för trött”, har jag viskat tillbaka. “Jag tar hand om dig i sommar”, har jag lovat.
Och ja det gjorde jag. Efter några lugna veckor vågade jag ge mig på denna vackra tegelsten och hen hade rätt. Jag älskade. Troligen mer än jag gjort om jag försökt mig på att läsa den under små stunder med en trött hjärna. Nu kunde jag sluka berättelsen om Sunja och hennes familj. Något jag tror var en stor fördel.
Pachinko är berättelsen om en koreans familj som inledningsvis lever i södra Korea och sedan flyttar till Japan. Det är en berättelse om överlevnad, om än knapp och om kampen för att skapa ett liv som är någorlunda värdigt. Samtidigt är det inte en nattsvart berättelse, utan en bok fylld av kärlek om än inte alltid lycklig.
Sunja föds 1911 i den lilla fiskebyn Yeondgo i det av Japan ockuperade Korea. Hennes mamma Yangjin giftes bort som femtonåring med Hoonie, som med såväl klumpfot och läppspalt på pappret är en rätt kass make. De får dock ett kärleksfullt äktenskap och efter att ha förlorat tre barn får de äntligen en efterlängtad dotter och de fokuserar allt på henne. När Hoonie dör kämpar Yangjin vidare och driver ett litet, enkelt pensionat tillsammans med sin dotter.
När vi lär känna Sunja är hon ett barn, som sedan växer upp till en nästan naiv tonåring. Viss har hon fått jobba hårt, men hon har också översköljts med kärlek. När hon möter den äldre, förmögne Hansu är hon säker på att de ska leva lyckliga i alla sina dagar. Så blir det inte alls. Hansu visar sig ha familj i Japan och visserligen erbjuder han Sanju ett liv som hans älskarinna, men trots att hon blivit gravid vägrar hon.
Istället är det pastorn Isak som blir hennes man. Han dyker upp på pensionatet och med öppna ögon lovar han att ta hand om Sunja och hennes barn. De flyttar till Osaka, där Isaks bror bor tillsammans med sin fru Kyunghee i den fattiga, koreanska stadsdelen Ikaino. Isak tar ett arbete i en församling. Eftersom kristendomen ses som en farlig sekt i Japan och när Isak står upp för sin religion tar han hela tiden en stor risk att straffas och straffas gör han.
Pachinko beskriver livet för koreaner i Japan under 1900-talet och det är ett tufft liv som beskrivs. Koreanerna ses som främlingar och trots att vissa av dem bott hela sitt liv i Japan tvingas de söka nya, tillfälliga uppehållstillstånd med några års mellanrum. Att de skulle få bli medborgare är otänkbart. Koreanerna är en bespottad underklass och även om vissa av dem gör stora pengar på Pachinko-hallare, där spel som liknar flipper lockar många, ses de som underlägsna.
Sunja får två barn och finns med under hela boken. Sönerna Noa och Mozasu växer upp och lever helt olika liv. Noa vill bort och Mozasu fokuserar på att få tillräckligt med pengar för att kunna leva ett gott liv. Den kampen går som en röd tråd genom romanen och svaret på vad ett gott liv är varierar beroende på karaktär. Klart är att livet för många av dem är en kamp och det är en kamp som är intressant och gripande att följa.
Pachinko är en berättelse om en släkt, men också om ett land och ett folk. Jag visste väldigt lite om koreaners liv i Japan och hur låg status de hade. Visserligen hade jag koll på den japanska ockupationen av Korea, men inte vilka följder den fick. Min Jin Lee har verkligen gjort en diger research och lyckas förmedla den på ett på samma gång lättläst och komplext sätt. Det här är hennes debutroman och jag hoppas verkligen att hon skriver fler böcker väldigt snart.
Pachinko är en av de nominerade till Årets bok 2019 och vinnaren avslöjas på Bokmässan i Göteborg i september. Det går att rösta här fram till 25/8.
Jag har ganska ofta svårt för ljudböcker, men i bilen funkar de fint förutsatt att boken och kanske framför allt uppläsaren, är bra och passande. Nu åker jag rätt sällan bil, i alla fall gör jag det sällan ensam och därför tar det flera veckor att läsa en bok. Under några veckor var Stina Wollter mitt sällskap. Jag lyssnade på hennes Kring denna kropp och ville ofta stanna bilen för att göra en anteckning. Så många tankar sattes igång och ibland försvann jag in i min egen värld och glömde att lyssna. Då fick jag sätta Stina på paus ett tag och låta tankarna snurra runt ett tag, innan jag var redo för att fylla på med fler av hennes ord. Det hon skriver och berättar om väcker så många känslor och gör mig både arg, glad och ledsen. Kanske mest arg.
Det som gör arg är bland annat hur många som har en åsikt om andras kroppar. Jag har ofta tänkt att jag har ett ganska okomplicerat förhållande till min kropp, men insett att så inte är fallet. Kanske för att jag inte passar in i mallen riktigt lika mycket nu som jag gjorde för sisådär femton år sedan. Jag inser att jag borde träna mer och äta bättre, men större delen av tiden inser jag vilken otroligt oviktig sak det egentligen är att se ut på ett visst sätt. Hälsa är viktigt, absolut, men utseendefixeringen som råder i samhället har verkligen inga gränser. Jag går in på Stina Wollters instagram och ser en alldeles normal, snygg kvinna som vågar visa sig precis som hon är. Ändå ses hon som överviktig, ful, kanske till och med grotesk. Dessutom har hon mage att vara frispråkig och feminist. Samtidigt. Fy för den lede.
Wollter berättar om pelargonkvinnor och ÄNTLIGEN får jag ett ord för det kanske mest vidriga beteende jag vet. Eller, det var kanske starkt, men det är hemskt. De som ger “goda råd” om att det går att sköta sin kropp eller för den delen sitt hem på ett annat, bättre sätt. I all välmening vill de bara upplysa om det som är fel. Som om det vore en nyhet. Vidrigt. Kanske provocerar pelargonkvinnorna mig mer än dickpickarna, som Wollter också beskriver, då jag faktiskt klarat mig ifrån många av dem. Visserligen behöver dickpickare inte just skicka bilder eller ens dickpicks, fenomenet innefattar mer än så, men otrevliga, korkade män är ofta lättare än vifta bort än kvinnor som säger sig vilja väl. Att förminska människor och göra dem endast till sin kropp eller sin vikt är dock något av det värsta som en pelargonkvinna kan göra, men det verkar hon helt omedveten om.
Stina Wollter berättar också om sin syster Ylva, vars kropp blev en helt annan än hennes. Ylva drabbades av anorexia och sjukdomen tog hennes liv. Skildringen av denna obarmhärtiga sjukdom är så känslomässigt jobbigt att lyssna till. Nu tror jag inte att det bara är sämhällsideal eller ens patriarkatet eller pelargonkvinnorna som orsakar människors anorexia, men den skeva bild av kroppen och de ouppnåeliga ideal som gäller förbättrar verkligen inte förutsättningarna för att älska sin kropp. Tvärtom handlar nästan allt om att hitta fel. Jag vet att anorexia också handlar om kontroll och förstår jakten på densamma. Däremot blev jag inte förrän ganska nyss medveten om riktigt hur hemsk sjukdomen är och hur det påverkar alla som finns i den sjukes närhet. Ylvas berättelse gav några pusselbitar, mötet med flera drabbade och deras föräldrar några fler.
Kring denna kropp är en fantastisk bok och en fantastiskt viktig bok. Det är också en bok som fungerar riktigt bra som ljudbok. Faktiskt tror jag att den är bättre att lyssna på än att läsa. Däremot känner jag nu ett stort behov av att äga boken och kunna bläddra i den när jag behöver. Stina Wollters ord kan nämligen trösta. Hon kan konsten att beskriva det svåraste och sedan ändå vagga och lugna. Kanske är det rösten som gör det. Eller livsvisdomen. Eller en kombination.
Så lyssnade jag också på Stina Wollters sommarprogram. Ett program om döden och en oväntad kärlek. Hon berättar om hur hon inte ville lyssna när hennes syster Ylva berättade att hon inte trodde att hon skulle få uppleva sin nästa födelsedag och istället viftade bort det. Det är lätt att göra det, för att slippa konfrontera döden. Samtidigt förstår jag hur viktigt och fint det måste vara att faktiskt få förbereda sin död. Att känna sig i alla fall hyfsat redo när den väl kommer. Stina berättar om sin vän Maja, en åttaåring med cancer som blir hennes vän, ja faktiskt till och med hennes fru och berättelsen om deras vänskap är något av det vackraste och sorgligaste jag någonsin hört om. Jag gråter en skvätt, men mest av allt är jag glad över att Maja hade sin Stina. Fler borde ha en Stina i sitt liv. Efter att ha lyssnat till henne ganska många timmar under ganska många veckor önskar jag att jag hade en. Jag är nästan förälskad i hennes röst, för något annat känner jag ju inte till. Jag önskar också att jag hade i alla en liten del av hennes mod och vågade tänka mindre och leva mer. Vackra, kloka, fina Stina, tack för att du finns och att jag har fått vara i din rösts närhet under några timmar. Det behövde jag.
An American marriageav Tayari Jones är en på samma gång väldigt vanlig och ovanlig bok. Den handlar om kärlek med rejäla förhinder, som så väldigt många andra romaner gör, men den har helt klart något speciellt.
Roy och Celestial turas om att berätta om sitt liv. De är relativt nygifta, bor i Atlanta och lever ett bra liv. Visst finns det små konflikter som i alla relationer,men det är ingenting som stör nämnvärt. En konflikt handlar om relationen mellan Celestial och hennes svärföräldrar, som skulle kunna beskrivas som stel. Det är också därför Roy och Celestial väljer att bo på ett minst sagt skruttigt hotell istället för att sova i gästrummet. Något de definitivt får ångra.
På kvällen grälar de om en hemlighet som Roy avslöjat allt för sent och de använder kodordet ”17 november” som är dagen då de hade sin första date, för att ta en paus i grälet och försöka lugna sig. Roy går iväg för att fylla på is, träffar en äldre dam vid ismaskinen och hjälper henne upp till rummet. En tjänst som ska visa sig förändra hans liv.
Mitt i natten väcks Roy och Celestial av att polisen slår in dörren till deras hotellrum. De tar med sig Roy som anklagas för att ha våldtagit damen han hjälp med isen. Trots att han nekar väger det faktum att hon pekar ut honom tungt och Roy döms till 12 års fängelse.
An American marriage är fantastiskt välskriven. Tayari Jones vann Women’s Prize for Fiction och det är definitivt välförtjänt. Mest tycker jag om hur hon så sparsmakat beskriver de starka känslor som självklart finns inom Roy och Celestial och att låta dem skriva brev istället för att berätta vidare på det sätt de inledde historien om sig själva är ett väl fungerande grepp. Jag som sällan tycker om brevromaner fascineras av hur vi får veta så mycket med så få ord. Mest är det intressant att fundera över vad som inte skrivs.
Tayari Jones har skrivit en ytterst välskriven och fin berättelse om kärlek i alla dess former och hur vi och kärleken påverkas både av de val vi gör i livet och de val andra gör för oss. Jag tyckte väldigt mycket om den och är tämligen säker på att den kommer att återfinnas på min topplista vid årets slut. I höst kommer den ut på svenska med titeln Ett amerikanskt äktenskap, utgiven av Bokförlaget Forum. Jag hoppas att Tayari Jones når många nya läsare.
Jag hade länge tänkt läsa Vera av Anne Swärd och när hon för några veckor sedan blev invald i Svenska Akademien, som efterträdare till Sara Stridsberg på stol 13, fick jag äntligen tummen ur. Det är jag mycket glad över.
Vera inleds under ett bröllop, där den unga Sandrine gifter sig med läkaren Ivan Ceder. Hon är egentligen för ung för äktenskap, men hennes man har sökt och fått dispens. Under bröllopet får bruden svåra smärtor och det visar sig att hennes hårt snörda kropp döljer en mage. Dottern Vera föds under bröllopsnatten.
Att Vera inte är Ivan Ceders barn är något vi förstår tidigt, men vad som egentligen hänt vet vi inledningsvis väldigt lite om. Parallellt med berättelsen om Sandrines liv som gift och hennes relation till den mäktiga, men mycket annorlunda familjen Ceder, får vi följa henne som flicka på olika platser i Europa. Det är en gripande berättelse och inte förrän i slutet vet vi riktigt hur det hela hänger ihop.
Anne Swärd har ett helt fantastiskt språk och Vera är utan tvekan en av de absolut bästa böcker jag läst i år. Jag hoppas verkligen att stolen i Svenska Akademien inte innebär att hon slutar skriva. Det vore väldigt, väldigt synd.
Jag har just avslutat läsningen av Mhairi McFarlanes nya bok Det kommer aldrig vara över för migoch något oväntat fulgrät jag de sista sidorna. Ett bra betyg helt klart, då det här verkligen är en bok med karaktärer att engagera sig i. Inte den mest överraskande, men inte heller helt förutsägbar. McFarlane är riktigt skicklig på att blanda det lättsamma med allvar och den här gången faktiskt en hel del svärta.
Georgina är vår hjältinna, men en på många sätt misslyckad sådan. Hon är 30 år, har ett kasst jobb som servitris på Sheffields kanske sämsta restaurang, en självupptagen skithög till pojkvän och en ganska otrevlig sambo. Det hon också har är goda vänner och en familj, som inte är perfekt, men som ändå vill henne väl. Det är när svågern Mark frågar om hon kan tänka sig att jobba en kväll på en av hans klienters nyöppnade bar, som livet vänder lite. För första gången på länge trivs hon och när ägaren Dev erbjuder henne ett fortsatt jobb vill hon verkligen tacka ja. Det är bara det att Devs bror och partner har dykt upp och han är oroväckande lik killen Georgina var ihop med i skolan, men inte sett sedan en mycket misslyckad avslutningsdans.
Mhairi McFarlane är så himla rolig och jag fnissar mig igenom större delen av Det kommer aldrig vara över för mig. Fram till fulgråtandet då, som jag var nästan helt oförberedd på. Georgina är så himla lätt att tycka om och berättelsen om hur hon försöker skapa sig ett bättre liv är lätt att engagera sig i. Sedan imponeras jag faktiskt av Helena Johanssons översättning och tycker att hennes hantering av de rappa dialogerna med en rad ordskämt funkar fint. Det här är bra, välskriven underhållning med djup och sådana böcker hittar jag inte så ofta som jag önskar. Det enda tråkiga är att den tar slut alldeles för snabbt och nu börjar ännu en lång väntan på en ny bok av Mhairi McFarlane.
Förra året nominerades Hédi Frieds bok Frågor jag fått om förintelsen till Augustpriset. I Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting är hennes syster Livia Fränkel en av de sex personer som berättar om vad som hände dem före, under och efter andra världskriget. Boken nominerades igår, väldigt välförtjänt, till årets Augustpris i barn- och ungdomskategorin.
Livia, Tobias, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth levde på olika platser i Europa, bland annat i Tyskland, Ungern, Polen och Rumänien. De var alla barn och ungdomar när de fick uppleva inskränkningar på grund av sitt judiska ursprung. Inskränkningar som sedan ledde till att de placerades i ghetton och eller koncentrationsläger. De förlorade alla nära och kära under kriget och kom senare till Sverige där de skapat sig ett liv.
Vi kommer snart hem är en bra och viktig bok. Serieformen är effektiv och drabbande. De få och väl valda orden berättar i kombination med bilderna historier om vissa människors utsatthet och andra människors grymhet. Det är några serierutor som drabbar mig mer än andra, som den när ett gäng killar hotar Livia, som just börjat skolan, kallar henne äcklig jude och säger till henne att åka hem. Livia är född i landet där de befinner sig och kan alltså inte åka hem. Precis samma är det för många här i Sverige idag, som inte ses som svenskar trots att de är födda här, bara för att vissa är så sjukt fixerade vid utseende och ursprung. Senast var det en apoteksanställda som berättade om hur de utsatts för rasism och islamofobi av kunder. Många av dem är födda i Sverige, men det spelar ingen roll för de som ändå inte anser dem vara svenska. Någonting har hänt med samtiden, när fler och fler människor tycker att de har rätt att säga vad som helst till andra. Många av mina elever vittnar om vardagsrasism. Till exempel blev en flicka från ett land i Afrika helt oprovocerat kallad apa av en äldre dam på bussen och ombedd att åka hem.
Den andra rutan som gjorde mig illamående just för att den är så aktuell är en där en lärare som varje dag upprepar för Susanna och hennes klasskamrater att de tyska trupperna snart är hos dem och då slipper de judarna. Självklart finns det även rasister bland våra lärare idag i Sverige. Jag undrar hur de bemöter elever som inte passar in i deras drömsamhälle.
Vi kommer snart hem igen rekommenderas för läsare från 11 år och uppåt och jag tror och hoppas att den kan nå många som kanske inte läser böcker annars. Det är viktigt att rösterna från de som upplevde förintelsen når ut till så många som möjligt, då vi lever i en tid där många verkar ha glömt historien. Däremot skulle jag som förälder inte låta mina barn, som är 12 och 13 år, läsa den här boken utan mig eller sin pappa som sällskap. Det är en så obehaglig och skrämmande bok att den kräver vuxensällskap. Bilderna och orden kryper under skinnet och kommer mycket troligt att stanna kvar länge, länge.
Bill har blivit utkastad hemifrån och bor nu i ett källarförråd tillhörande ett övergivet hus i Liljeholmen, Stockholm. Ett liv fyllt av ensamhet, droger och misär förändras helt när han träffar Omari där hon sitter i hans favoritsoprum och läser Illiaden. Hon har också blivit sviken av sin familj, men har flytt längre. I hemland Iran hade hon aldrig kunnat få vara den hon är.
De är Kung B och Queen O. Från första ögonblicket älskar de varandra med en kärlek som är få förunnade. Det blir en sommar som inte liknar någon annan de tidigare upplevt. Allt hade varit fulländat om de bara hade kunnat byta kroppar med varandra.
För den som iakttar dem på avstånd framstår de som ett märkligt par och visst lever de ett liv utan gränser på många sätt. Det handlar inte bara om de kroppar de råkar vara födda i, eller de droger de stoppar i sig för att överleva eller ens det gäng av mer eller mindre udda människor de umgås med.
Jag var inte beredd på de känslor Johanna Nilssons Om vi bara kunde byta kroppar med varandraskulle väcka i mig. Av en slump drog jag en bok i en av alla bokhögar här hemma, eftersom jag inte ville blöta ner den andra boken jag läste och inte heller tyckte att det var lämpligt att ta med sig en läsplatta i badet. Sedan parkerade jag mig i badkaret och läste och läste och läste, tills boken var utläst och jag tvingades släppa taget om Bill och Omari. Johanna Nilsson har utan tvekan skrivit en magisk bok. Imorgon hoppas jag att den finns bland titlarna när de nominerade till årets Augustpris avslöjas.
Läs inte för mycket om Per Nilssons nya bok Som sparv som örn innan du börjar läsa den själv. Då finns mer av mystiken kvar. Mystiken som gör att du funderar över vem Be är. Vem den andra eleven är. Eleven som alla är rädda för, som slog ner en kille första dagen i skolan och fick en lärare avskedad.
Det är därför jag inte heller vill skriva så mycket om handlingen. Istället vill jag uppmana dig att läsa berättelsen om två tonåringar som egentligen är väldigt olika, men som finner varandra. En sparv och en örn. En som har föräldrar, udda sådana, men kärleksfulla och fina. En som inte har någonting.
Och så språket. Per Nilsson har en fantastisk förmåga att med ett ganska enkelt språk beskriva det väldigt komplexa. Stilen påminner mycket om hans bok Som hund som kattoch med tanke på titlarnas likhet utgår jag ifrån att det är medvetet. Jag utropade Som hund som katt till en klockren femma och en av de bästa ungdomsböcker jag läste 2016. Frågan är om Som sparv som örn inte är ännu lite bättre. Jag skulle säga att den är smått fantastisk.
Som sparv som örn är en tunn bok med stort innehåll. En bok om ungdomar i högstadieåldern som tar upp svåra frågor, utan att grotta ner sig för mycket, men inte heller vifta bort dem. Det är en perfekt bok att läsa tillsammans i år 8-9 och den kan passa många även i Svenska 1, trots att en av huvudpersonerna är lite yngre. Jag funderar på att läsa den högt för mina elever. Det är nämligen en bok som blir extra läsvärd om alla får veta varje hemlighet exakt samtidigt. Det är också en bok som kan leda till intressanta diskussioner, då så väldigt mycket är skrivet mellan raderna.
