Betyg 5

The Stranger Diaries

The Stranger Diaries av Elly Griffiths är inte en ny bok om Ruth Galloway, utan istället en bok jag trodde var fristående, men som verkar vara första boken i en ny serie om polisen Harbinder Kaur, en karaktär jag väldigt gärna lär känna mer. Det här är dock något mycket mer än en polisdeckare. Griffiths bjuder istället på en härligt läskig gotisk spänningsroman som berättas på ett annorlunda sätt.

The Stranger Diaries utspelar sig i skolmiljö och huvudpersonen är Claire, engelsklärare på den anrika Talgarth High School där författaren R. M. Holland tidigare bott. Claire är skild och bor tillsammans med sin tonårsdotter Georgie i det lilla samhället en bit från Brighton. Ex-maken bor kvar i London tillsammans med sin nya, unga fru och sina barn. Förhållandet mellan dem är minst sagt spänt.

Ella, en av lärarna på Talgart som dessutom en av Claires bästa vänner, hittas mördad i sitt hem och all personal är självklart misstänkta. Vi får först läsa Claires berättelse om dödsfallet och hennes tankar om Ella. De var nära kollegor och chocken är självklart stor. En av de som definitivt har motiv är Rick Lewis, ansvarig för engelskinstitutionen och förälskad i Ella. När vi tror att vi vet vad som hänt följer DS Harbinder Kaurs tolkning av det som hände de första dagarna efter mordet och tredje person att berätta är Claires dotter Georgie.

Vi får flera perspektiv på händelserna och för varje berättare får vi veta mer. Det är riktigt snyggt och trots att det kanske låter som tråkigt och upprepande, är det tvärtom så att läsningen blir väldigt spännande då det är riktigt svårt att veta vem som går att lita på. Jag gillar greppet med de tre jag-berättarna och ännu mer att vi får läsa från både Claires och Georgies dagböcker, den senare skriven online.

En annan snygg detalj är kopplingen till The Stranger och R. M. Holland. Claire har just läst novellen för de vuxenstudenter hon undervisar i skrivande och vi får dessutom veta att hon skriver på en biografi om författaren vars fru sägs spöka på Talgarth. När Ellas döda kropp hittas finns ett citat ur The Stranger på mordplatsen, vilket gör det troligt att anta att den som mördat henne är väl bekant med berättelsen. Delar av The Stranger finns insprängda i boken och hela berättelsen går att läsa i slutet av boken. Mycket effektfullt.

Det verkar som att Elly Griffiths haft riktigt kul när hon skrev The Stranger Diaries. Hon känns verkligen inspirerad och berättelsen är den mest spännande jag läst på länge. Karaktärerna är intressanta att följa och Griffiths lyckas få mig att engagera mig mycket i dem alla, inklusive hunden Herbert, som befinner sig mitt i händelsernas centrum. De litterära kopplingarna, skolmiljön, huset där Hollands ande och hans frus spöke skapar stämning skapar tillsammans en härlig fond till allt brutalt som händer. Årets första spänningsroman är riktigt, riktigt bra och jag har redan förbeställt The Postscript Murders, den andra boken om DS Kaur, som kommer i oktober. Synd är det är så himla långt dit.

The Stranger Diaries finns översatt till svenska och är utgiven med titeln Främlingen av Modernista. Missa den inte.

 

Klubben är årets bok

Jag trodde att jag hade koll på turerna kring Svenska Akademien och Jean-Claude Arnault, men efter att ha läst fantastiska Klubben av Matilda Gustavsson insåg jag att det som kommit fram i media endast är en liten del av en helt ofattbar skandal. Gustavsson har gjort en imponerande granskning, men mest av allt blir det tydligt vilken fantastisk skribent hon är. Klubben är spännande som en thriller och skurkarna läskigare än de flesta. Jag hade inte fattat hur infiltrerad Svenska Akademien är av gamla vänner som håller lojalitet mot varandra högre än något annat och blev helt klart illamående när jag förstod riktigt hur illa det var.

För allmänheten började det med en artikel i DN i november 2017 där 18 kvinnor berättar att de utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp av en man som kallas Kulturprofilen. Då har Matilda Gustavsson arbetat länge med sin granskning inspirerad av fallet med Harvey Weinstein som övertygade henne om att det borde finnas fula fiskar även i den svenska kultursfären. Ett namn som nämndes när hon började rota var Jean-Claude Arnault. Han var gift med akademiledamoten Katarina Frostenson och tillsammans drev de Forum, en kulturscen i Vasastan i Stockholm. En plats för den kulturella eliten, som själva såg sig som missförstådda genier. En scen där de största framförde och visade sina verk, nästan alltid utan ersättning.

Så här säger Johanna Ekström, författare och dotter till författarna Per Wästberg och Margareta Ekström, som bjöds in till Forum som mycket tjugoåring och fick läsa sina dikter:

Källaren hade en air av allvar som kändes internationell. En elitism som var sexig, som inte bad om ursäkt för sig. Och för oss som brukade framträda på Forum fanns en känsla av att man trädde in i rummet och räknades. Man saknades om man försvann.

Ekström har också berättat i The Guardian om hur Arnault utnyttjat henne sexuellt, men att det inte handlade om våldtäkt, utan om att sex blev en slags betalning för en plats i den innersta kretsen. Det blir tydligt i Klubben att det handlar om makt och att Arnault inte verkar förstå när han går över gränsen. I alla fall verkar han inte förstå att det skulle vara fel. Än märkligare är det att hans fru Katarina Frostenson verkar ha varit väl medvetna om hans agerande. Vännerna i Svenska Akademien som finansierade hans verksamhet och dessutom lät honom använda deras lägenhet i Paris var med all säkerhet inte heller ovetande.

När Gustavsson börjar rota i röran finner hon många kvinnor som utsatts, men de vill vara anonyma. Så har skriver Gustavsson på s.23 i Klubben.

Men ingen av dem kan tänka sig att berätta om erfarenheterna under sina riktiga namn. Anledningen de uppger är att Arnault och hans vänner har för stor makt i kulturvärlden. Att få dem emot sig kan innebära att man aldrig beviljas stipendier. Att man utestängs från de viktiga rummen och inte kan arbeta med sitt skrivande.

Jean-Claude Arnault träffade Katarina Frostenson när hon var väldigt ung, endast 17 år gammal och de gifte sig 1989. Deras relation känns väldigt märklig och det gör mig faktiskt nyfiken på att läsa K, Frostensons egna berättelse om de händelser som Gustavsson skriver om. Att vara gift med en akademiledamot verkar passa Arnault perfekt och ger honom den status han tycker sig förtjäna.

Jean-Claude Arnault var också en av grabbarna. Nära vän med såväl Horace Engdahl som Anders Olsson, två av de ledamöter som hårdast motarbetade Sara Danius. Att de sitter kvar när så många andra har lämnat visar med all önskvärd tydlighet att Svensk Akademien inte rensat upp som de borde. Polarna sitter kvar och fick dessutom välja en egen Nobelpristagare i Peter Handke, ett val som än mer visar hur verklighetsfrånvända de är.

Mytoman, narcissist, psykopat eller kanske sociopat? Arnault framstår helt klart som något av eller allt detta. Han, hans fru och hans vänner tillhörde enligt sig själv de mest begåvade och stod därmed över alla andra. Jag mår illa när jag läser om hur Arnault hotar om att förstöra karriärer och utbildningsvägar för de kvinnor som andas motstånd. Den makt han har över dem gör att de hellre låter sig utnyttjas än att säga nej. De vet väl vem han är? Vem han är gift med? Vem han är vän med?

Alla visste att Arnault utnyttjade kvinnor, men ändå verkar allt för många ha vänt sig bort. I Klubben berättas om en lång rad situationer där Kulturprofilen betett sig mycket olämpligt, men ändå verkar ha kommit undan med det. Författarna Elise Karlsson och Gabriella Håkansson tillhör de få kvinnor som vill vara en del av Matilda Gustavssons granskning under eget namn. Arnaults agerande under så länge som tjugo år måste få ett stopp. Nu finns det en chans till upprättelse, även om Horace Engdahl även efter artikelns publicering menar att Arnault är “en stor livsstilsförebild”.

Klubben är en imponerande och välskriven bok som lämnar mig illamående och riktigt förbannad. Mest förbannad blir jag på de i Svenska Akademien som valde att blunda och som istället för att ta ansvar såg till att bli av med dem som gjorde det. Värst av allt är kanske att de inte förstår själva hur opassande de agerat. Horace Engdahl menar att Sara Danius förstörde Svenska Akademien och inser inte att han istället är en av dem som bär störst skuld till det fall som de uppsatta aderton gjort. Det går inte heller att låta bli att fundera över hur invalen har gjorts de senaste 25 åren. Kanske har institutionen alltid varit en klubb för inbördes beundran, men jag blev trots detta chockad över riktigt hur illa det verkar vara.

Skuggjägaren av Camilla Grebe

Skuggjägaren är den fjärde boken i den löst sammansatta serien Flickorna och mörkret av Camilla Grebe. Den är också nominerad till Deckarakademins pris Årets bästa svenska kriminalroman och jag tror att den har en bra chans att vinna. Det här är nämligen en ovanligt välskriven och dessutom såväl annorlunda som relevant spänningsroman med ett annorlunda perspektiv.

Första delen i Skuggjägaren handlar om polissystern Elsie som 1944 försöker ta sig in i en värld som är männens. Hon har lämnat bort sin son och lever ensam. Jobbet är det hon har. Det är också Elsie som är den första av bokens poliser som kommer i kontakt med mördaren som kallas Träskmördaren, som kommer att gäcka polisen i årtionden. Kvinnan som hittas död är ensamstående mamma och hon har dödats och sedan spikats fast i golvet.

Trettio år senare mördas ännu en kvinna på precis samma sätt och frågan är om det är samma mördare eller någon som härmat honom. Britt-Marie är en av poliserna som blir inblandad i fallet, men inte så mycket som hon önskat. Som ny kriminalassistent stängs hon ute ifrån mycket och som ny kanske hon hade accepterat det, om det inte vore så att en annan ny kriminalassistent med precis lika lite erfarenhet bjuds in i utredningen. Skillnaden mellan dem är att han är man. Att vara polis och kvinna är verkligen inte enkelt på 70-talet och Britt-Marie har det dessutom ganska tungt hemma. Det förväntas av henne att vara hemma och sköta familjen, men istället har hon valt att yrkesarbeta. Att räcka till på någon plats är helt omöjligt.

Britt-Marie och hennes kollegor löser inte fallet och nästa kvinna vi träffar är en vi redan läst känna, nämligen Hanne, som tidigare i serien är runt 60 med en begynnande demens, men i den här boken är ung och nyutbildad. Fallet med Träskmördaren tar oss fram till nutiden och då är det Malin, som också varit med i tidigare böcker, som vi får träffa. Övergångarna mellan de olika delarna och de olika kvinnornas berättelser är skrivna av någon som berättar sin historia och vi vet inte vem. De är så snyggt skrivna och ger verkligen något extra. Stämningen förstärks och att få följa fyra kvinnor, vars öden kopplas samman, är något alldeles extra. Skuggjägaren är riktigt, riktigt bra och jag slukade den. När jag läst sista sidan drabbades jag av den tomhet som en fantastisk läsupplevelse kan ge. Jag insåg nämligen att en bok inte skrivs på några veckor och att det därför kommer att dröja ett tag innan Camilla Grebe kommer med en ny bok. Det är därför jag är avundsjuk på er som har Skuggjägaren oläst. Det är nämligen en kriminalroman utöver det vanliga.

Barnet: en sonettkrans

Olivia Bergdahl växte upp i Göteborg och dikterna i Barnet: en sonettkrans befinner sig mitt i staden, mitt i Göta Älv som leder ut till havet och mitt i spårvagnsnätet. Jag älskar hur Göteborg finns i varje strof. Hur Backabranden flimrar förbi, liksom kravallerna i samband med EU-toppmötet 2001. Hur staden blir en del av barnet, som blir en del av den.

Jag läste dikterna en mulen och grå novemberdag och det var verkligen passande. Möjligen borde jag åkt ner till mina gamla kvarter i Majorna och vandra ner till Klippan och Älvsborgsbron. Det är där orden befinner sig och den världen som får stå som fond för det svåra i att växa upp och bli den man vill vara. När barnets drömmar krossas av de som står runt. De vuxna som vet bättre, men inte förstår att krossade drömmar inte hjälper någon.

så byggde jag världen ur det lilla jag vet
att havet föder vågor vind och dimma
det viktigaste är att lära sig simma
när stadens alla gator döps till pubertet

Olivia Bergdahls ord går rakt in i mig. Jag imponeras av hur hon konstruerat sina sonetter. Hur varje dikts slutrad blir början på en ny och hur teman återkommer. Jag njuter av att få följa flickan som blir kvinna och förundras över hur mycket som kan sägas med så få ord. Viktigast av allt är kanske den slutsats flickan och författaren drar “en människa är en människa och det är allt”. När mästarsonetten tar vid bestående av inledningsraderna i de fjorton tidigare dikterna är det som att allt faller på plats och blir så berörd att jag måste läsa alla dikter en gång till.

Barnet: en sonettkrans är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.  Då jag inte läst alla nominerade kan jag inte göra någon objektiv bedömning, men den rent subjektiva säger mig att Bergdahl utan tvekan är en väldigt värdig vinnare.

Asymmetri är en briljant bok

Asymmetri är Lisa Hallidays debutbok och den har blivit mycket omtalad, dels för att innehållet är bra, men också för att Halliday hade ett förhållande med Philip Roth och självklart ses en bok om en ung kvinna i ett förhållande med en mycket äldre, känd författare som en självbiografisk bok. När jag lyssnade på Halliday under Louisiana Literature var hon på ett sätt trött på jämförelserna, men å andra sidan är det viktigt att läsaren inser att allt självklart inte sant och bokens författare Ezra Blazer inte är Philip Roth. Halliday menar också att hon må likna förlagsassistenten Alice på ytan, men hon identifierar sig mer med huvudpersonen i bokens andra berättelse, Amar som är en irakisk-amerikanska ekonomiprofessorn.

Asymmetri innehåller två berättelser och det är i den första vi får möta den unga Alice som arbetar på ett förlag, men drömmer om att bli författare. Hon möter en dag den mycket kände författaren Ezra Blazer och de inleder ett förhållande. Det låter som en bok som har skrivits tusen gånger förut, men jag är riktigt imponerad av att Halliday faktiskt lyckas skriva en berättelse om en ung kvinna och en mycket äldre man som känns nyskapande. Mycket handlar om Hallidays fantastiska språk och det rappa sättet hon skriver på, men också om att hon väljer att använda andra färger än svart och vitt när hon tecknar sin berättelse. Det här är inte en berättelse om en man med makt som utnyttjar en ung kvinna, utan det är något mycket mer. Det finns en ömhet och en ömsesidig respekt som är fin att följa. Visst känns förhållandet många gånger lite märkligt och visst undrar jag lite vem som egentligen utnyttjar vem, men jag dras in i berättelsen och vill veta mer. Lite roligt är det också hur Halliday låter tiden gå genom att presentera nya nobelpristagare i litteratur. Ezra Blazer suktar efter priset, liksom Philip Roth måste ha gjort.

USA invaderar Irak och mitt i det hela hamnar Amar som är på väg till sin bror i Kurdistan. Han kommer till Heathrow för att där hälsa på en vän, innan planen är att resa vidare med flyg. Personalen i tullen sätter dock stopp för detta och trots att Amar är född i USA, eller faktiskt på ett flygplan på väg till USA och har ett amerikanskt pass, lyckas de hitta anledningar att hålla honom kvar. Vad som förbinder de två historierna är egentligen oklart. Vi får en ledtråd i bokens tredje och avslutande del som är en intervju med Ezra Blazer, men ingenting sägs egentligen rakt ut. Kopplingen finns däremot i den historiska fonden som Irakinvasionen utgör och även i den asymmetri som titeln antyder, som definitivt finns mellan de olika amerikaner som Halliday låter oss möta.

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om Asymmetri och jag tror att den kommer att hamna högt när jag i slutet av året sammanfattar 2019 års läsning. Jag imponeras av Lisa Hallidays sätt att berätta dessa två på ytan så olika berättelserna och hoppas verkligen att hon kommer att skriva många böcker framöver. En imponerande debut och jag är faktiskt glad över att den mer självbiografiska berättelsen om Alice inte ensam utgör boken. Nu är risken minimal för att Halliday blir ännu en av alla författare som har en historia att berätta och sedan försvinner.

Asymmetri är en bok som jag hoppas når många läsare. Det var länge sedan jag läste en bok som jag faktiskt vill läsa om, men Asymmetri läser jag gärna igen. Det är också en bok jag vill samtala om med andra. Inte minst för att vrida och vända på de människoöden som Halliday berättar om.

Vad jag saknades här

Poeten Jila Mossaed valdes in i Svenska Akademien 2018 och redan efter några dikter fastnade jag för hennes sätt att skriva. Nu har jag läst diktsamlingen Vad jag saknades här från 2018. Märkligt nog påminner hennes dikter ofta om Tranströmers, med många och inte sällan finurliga metaforer.

Allt var vitt när jag
vaknade och satte mig på sängkanten
Vek ihop drömbilderna
och lade dem under kudden

Fåglar återkommer i flera dikter, liksom bergen och träden. Kontrasterna mellan dag och natt är också centrala och skuggorna har stor betydelse.

 

I smyg kastar sig
trädet in i mitt rum

Varje dag när jag kommer hem
möter jag nya skuggor
färska dofter
Samlar skuggorna i en vas

 

Har bjudit in trädet
på en kopp te
bägge lider vi när det blåser hårt
vi tycker inte om mörkret

Trädet är äldre än jag
vi har mycket att berätta för varandra

Vi träffar de gamla kvinnorna som svarar på frågor som ingen har ställt, hästen som hänger med huvudet på ängen. fjärilen som snurrar runt ljuset och de som kanske berör mig mest; de svartklädda mödrarna och änkorna. Metaforerna är ofta såväl oväntade som vackra, som när Mossaed liknar månen vid en droppe mjölk som hamnat i himlens mun. Jag måste bjuda på några favoritrader till.

Mödrar som själva
släppte sina barn
i havets mun
orkar inte sy ihop sina spruckna hjärtan

Vad jag saknades här är en samling dikter som går rakt in i hjärtat och som verkligen får mig att känna massor. Riktigt bra poesi väcker känslor av olika slag och Jila Mossaed skriver riktigt bra poesi. Jag lånade boken på biblioteket, men måste verkligen köpa ett exet exemplar. Vad jag saknades här är en bok att äga och återkomma till många, många gånger.

Älskarinnorna frälste mig

Mitt mål är att när året är slut ha läst något av alla kvinnor som fått Nobelpriset. Nu har jag en oläst, nämligen Grazia Deledda som mottog priset 1926 och jag utgår ifrån att listan fylls på med minst en ny kvinnlig pristagare i höst. En av pristagarna som jag undvikit länge är Elfriede Jelinek. Av någon anledningar har jag fått för mig att hennes böcker inte alls är något för mig. När vi skulle dra och bada i somras och jag behövde en bok i pappersformat hamnade Älskarinnorna i väskan och jag läste, läste och läste tills den tog slut. Jag absolut älskade berättelsen om Brigitte och Paula, som drömmer om ett liv där de faktiskt har ett värde. Dessutom fascinerades jag av Jelineks rappa språk, där versalerna är helt borta och orden liksom rinner fram i ett högt, porlande tempo. Helt fantastiskt. Varför har jag inte fattat att Jelinek är en författare som är helt perfekt för mig?

Brigitte är fabrikssömmerska och Paula butiksbiträde. De drömmer om något mer, ett bättre liv och har båda fått för sig att vägen dit går genom en man. Även om männen de hittar kanske inte är de rätta, binds de till dem då de blir gravida. Livet som kvinna ska innehålla man, äktenskap och barn, men Jelinek visar med all önskvärd tydlighet att dessa tre ingredienser inte är någon garant för ett lyckligt liv. Män kan vara svin, ungar kan vara jobbiga och utan ett eget liv är kvinnor utlämnade till sina män oavsett om de är bra eller dåliga makar. Jelineks ibland ganska naiva ordval gör krocken med den rejäla svärtan än mer brutal. Läsningen är smärtsam, men samtidigt nödvändig.

Älskarinnorna kom ut 1975 och blev Elfriede Jelineks stora genombrott. Jag kan tänka mig att boken landade helt rätt i ett Europa där en ökad frihet för kvinnor var en viktig fråga. Samtidigt som ett nytt liv hägrade, fanns gamla strukturer och könsroller att fastna i. När Jelinek tilldelades Nobelpriset 2004 lämnade ledamoten Knut Ahnlund sin plats i Svenska Akademien i protest. Han menade att priset var ödelagt i och med att en författare som Jelinek fått det. Nu var det inte första gången Ahnlund gick igång; han ville lämna redan 1989 i den så kallade Rushdieaffären, som fick bland annat Kerstin Ekman att avgå. Ahnlund satt dock kvar till 1996, då han lämnade arbetet i Svenska Akademien efter ett storbråk med dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén. Ändå fanns han alltså kvar 2004 och en slutsats att dra är att mansgrisar inom Svenska Akademien definitivt inte är någon ny företeelse.

Är då Elfriede Jelinek värd ett Nobelpris i litteratur, eller är det som Knut Ahnlund menar en författare som “ödelägger” prisets status? Nu har jag bara läst en bok och en svala gör ingen sommar, men jag är redan otroligt imponerad. Jag har inte läst någon bok som liknar Älskarinnorna. Elfriede Jelinek är unik, kanske inte så mycket innehållsmässigt, men rent berättartekniskt och inte minst språkligt. Ni som är Jelinek-experter, vad ska jag fortsätta med?

 

Herravälde är en fantastisk roman

Året är 1921 och Alice, den unga frun på Silvernäs herrgård, tvingas ta större ansvar när hennes man Fredric drabbas av ett slaganfall. Herrgården var hennes föräldrars och hon har vuxit upp i byn, men få verkar ta henne på allvar. Tjänstefolket saknar den gamla frun och när Alice försöker styra blir hon inte direkt mer populär. Lång-Sara i köket avskyr henne och Brita, som anställs tillfälligt, skvallrar om Alice och det som händer på herrgården till en tidningsman tillika bekant till Fredric. En man som mer än gärna hade sett Alice vid sin sida.

Alice gör ändå sitt bästa och med hjälp från förmannen Halvard lyckas hon ge de anställda sin veckolön. Eller i alla fall de flesta. Det visar sig att Fredric anlitat en konstnär som fått i uppdrag att måla porträtt av honom och hans fru. Konstnären har skickat sin dotter Thomasine och hon har blivit lovad ett förskott på trettio kronor. Alice har tagit dem ur kassaskrinet och när pengarna där tar slut mitt under löneutbetalningen låser hon upp kassaskåpet för att fylla på med kontanter. Där hittar hon istället för pengar dokument som visar att maken tagit stora banklån för att kunna färdigställa möbelfabriken som ska ge dem inkomster. De lånade pengarna är slut och fabriken måste komma igång om Alice ska kunna klara sig.

Elin Olofsson är en favoritförfattare och mina förväntningar var skyhöga inför läsningen av nya boken Herravälde. De infriades med råge och jag skulle säga att det här är hennes bästa bok hittills. Olofsson beskriver tidsandan trovärdigt och har skapat karaktärer som är komplexa och intressanta att följa. Teman som klass, genus och makt står i centrum och trots att det är vanliga teman lyckas Olofsson skapa något unikt. Herravälde är en både underhållande och spännande berättelse som jag slukade på några få timmar, trots att jag egentligen inte ville att den skulle ta slut. Alice är definitivt en karaktär som engagerar och jag tycker också om att läsa om såväl Thomasine som Brita. De är tre unga kvinnor som på olika sätt försöker ta kontroll över sitt liv med mer eller mindre lyckat resultat.

Skäl att fortsätta leva

Ett av symptomen på depression är att man inte ser något hopp. Ingen framtid. Det finns inget ljus längst bort i tunneln, tvärtom, den är blockerad i båda ändar och själv är man instängd i den. […] För andra människor kan det verka som inget alls. Du går omkring och ditt huvud brinner, men ingen kan se lågorna. Och därför — eftersom en depression på det stora hela taget är osynlig och oförklarlig — är det lätt att sätta en stämpel på deprimerade människor.

När Matt Haig var 24 år kraschade han fullständigt. Han drabbades av en svår depression, ångest och självmordstankar. Hade det inte varit för hans flickvän och sedermera fru Andrea hade det varit så mycket svårare att komma tillbaka. Haig beskriver det som att hans gamla jag dog på Ibiza och även om han kom tillbaka till livet var det aldrig sig riktigt likt. Målet med boken Skäl att fortsätta leva är att försöka sätta ord på det som är otroligt svårt att prata om och han lyckas riktigt bra. Jag är glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa den, trots att det stundtals var riktigt jobbig läsning. Samtidigt var det hoppfullt. Dels för att jag faktiskt aldrig mått riktigt lika illa som Haig och för att jag insåg att jag kommit rätt långt i min kamp mot det svarta. I alla fall större delen av tiden.

Ibland vaknar jag fortfarande på morgonen och den enda meningen som snurrar i huvudet är “jag vill inte mer”. Vad den betyder vet jag egentligen inte, men bara tanken på att kliva upp, sätta på mig den pigga masken och gå till jobbet får ångesten att börja pulsera i mig. Depression och ångest är en del av mitt liv, men en del som är svår att sätta ord på. Nu var det länge sedan jag mådde så dåligt att jag var där Haig befinner sig i inledningen av boken, då passiviteten tar över och det var ett tag sedan de riktigt jobbiga ångestattackerna begränsade mitt liv. Däremot var det tyvärr inte länge sedan jag vaknade och inte kom på något riktigt bra skäl att fortsätta leva. Rent intellektuellt vet jag självklart att det finns massor av bra saker i mitt liv som jag verkligen vill leva för, men den där korta, svarta stunden när ingenting känns meningsfullt finns där ändå.

Jag är glad så länge det är en liten stund på morgonen och inte hela livet, för så har det också varit. Det är då världen krymper, som Haig beskriver det och komfortzonen blir så liten som den egna sängen. Alla andra platser ökar ångesten och när det inte finns ork att hantera den känns omvärlden mest skrämmande. Kanske är det därför det är så viktigt med vanor och med bekanta platser. När kontrollen är större krymper ångesten. Det är därför jag (nästan) utan problem fixar att gå på Bokmässan, men kan få total panik i ett varuhus med för mycket folk och ljud. På Bokmässan träffar jag trevliga människor och jag behöver inte vara någon annan än den jag är. Jag har dessutom full koll på lokalerna och vet vart jag ska gå om jag behöver lite mer lugn. 

Haig beskriver en depression som bland annat “ett inre krig, ett svart hål, en frånvaro, en livslång kamp och en helvetes smärta”. Han påminner mig också om hur bland annat Winston Churchill kallat sin depression för en svart hund. Det är en fin metafor tycker jag, men kanske skälet till att hundar inte är min grej. Viktigast av allt är att påminnas om att depressionen är mindre än du och att den inte definierar dig. Jag har också lättare att hantera det svarta nu än jag kunde för sisådär 20 år sedan.

Jag är glad att Matt Haig vågar skriva om det mest förbjudna. Det han, jag och så många andra försöker dölja för omvärlden. Att lida av depression och ångest är inte ett ständigt mörker, men en ständig känslighet för stress eller vad det nu är för saker som triggar dig. Jag vet vad som får mig att må bättre och vad som får mig att må sämre, men att leva så att jag får mer av det som är bra och mindre av det som är dåligt är inte alltid lätt. Det som är svårast för andra att förstå är att det inte går att skärpa sig eller ta sig samman. Det går liksom inte att undvika livet och i de perioder som livet ställer till det för en är det extra svårt att hitta ljuspunkterna.

I slutet av sin bok listar Haig 40 råd som han har stor hjälp för, men som han inte alltid följer. Några av dem lever jag efter, men de kan också vara svåra för omgivningen att acceptera. Som lättjan till exempel. Att tillåta sig själv att göra ingenting, trots att det finns massor av saker att göra. Att strunta i städning och bara vara, trots att det gör att människor runt omkring kan rynka på näsan. Att inse att det inte alltid är tisdag och inte alltid oktober (tack gode gud) och att det är okej om världen inte förstår mig. Däremot har jag ruskigt svårt att sluta oroa mig för saker som kanske inte ens kommer att ske. Hjälp vad jag kan älta saker som har hänt, men ännu mer sådant som inte hänt och mycket troligt inte kommer att hända. Det går inte att sluta. Sonen som tyvärr ärvt min svarta hund fick tipset om en ältningstimme varje dag och att andra tider på dygnet förbjuda sig själv att älta. Det kanske vore något. Och andas. Det gäller att inte sluta andas.

Ångest och depression är ingenting man kan hantera genom att “rycka upp sig” eller “skärpa sig” och om det funkar är det inte ångest och depression personen lider av. Då är du kanske lite för stressad eller lite låg eller lite deppig. Det är ett tillstånd som verkligen är helt normalt och som vi alla behöver lära oss att hantera. Ångest och depression är något annat. Visst går det att “skärpa sig” till en viss gräns, men det kostar och kan leda till dagar då du inte orkar någonting. Det gäller alltid att väga för- och nackdelar mot varandra och fundera över vilka saker som det är värt att skärpa sig för. Inte för att de andra sakerna inte skulle vara bra eller roliga eller viktiga, utan för att det inte är värt den utmattning som de innebär. Tyvärr är det lätt att i ett sådant läge helt prioritera alla måsten och då blir livet inte direkt muntrare.

Det är svårt att förstå hur det är att lida av depression och ångest för den som inte drabbats av det, på samma sätt som jag har svårt att förstå saker som drabbat andra. Självklart kan vi med vår empati närma oss andras känslor, men helt och fullt tror jag inte att vi kan förstå dem. Jag kan inte heller förstå allt Haig skriver om eller ens känna igen mig i det. Däremot tror jag att han faktiskt kan få ganska många att i alla fall på ett grundläggande plan förstå hur starkt depression och ångest kan drabba oss människor. Det är därför jag rekommenderar Skäl att fortsätta leva till alla som vill förstå lite mer, men även för dem som inte vill känna sig ensamma i sina känslor.

Läs också gärna Matt Haigs senare bok Anteckningar från en orolig planet, där han funderar kring vårt samhälle och hur det påverkar vårt mående.

Pachinko — en koreansk släktsaga

Den vackra, men ack så tjocka, boken Pachinko av Min Jin Lee har stirrat på mig sedan den kom ut i oktober. “Läs mig”, har den upprepat om och om igen, “du kommer att älska mig”, har den lovat. Jag har stirrat tillbaka, tagit upp den i mina händer, suckat och lagt ned den igen. “Jag är för trött”, har jag viskat tillbaka. “Jag tar hand om dig i sommar”, har jag lovat.

Och ja det gjorde jag. Efter några lugna veckor vågade jag ge mig på denna vackra tegelsten och hen hade rätt. Jag älskade. Troligen mer än jag gjort om jag försökt mig på att läsa den under små stunder med en trött hjärna. Nu kunde jag sluka berättelsen om Sunja och hennes familj. Något jag tror var en stor fördel.

Pachinko är berättelsen om en koreans familj som inledningsvis lever i södra Korea och sedan flyttar till Japan. Det är en berättelse om överlevnad, om än knapp och om kampen för att skapa ett liv som är någorlunda värdigt. Samtidigt är det inte en nattsvart berättelse, utan en bok fylld av kärlek om än inte alltid lycklig.

Sunja föds 1911 i den lilla fiskebyn Yeondgo i det av Japan ockuperade Korea. Hennes mamma Yangjin giftes bort som femtonåring med Hoonie, som med såväl klumpfot och läppspalt på pappret är en rätt kass make. De får dock ett kärleksfullt äktenskap och efter att ha förlorat tre barn får de äntligen en efterlängtad dotter och de fokuserar allt på henne. När Hoonie dör kämpar Yangjin vidare och driver ett litet, enkelt pensionat tillsammans med sin dotter.

När vi lär känna Sunja är hon ett barn, som sedan växer upp till en nästan naiv tonåring. Viss har hon fått jobba hårt, men hon har också översköljts med kärlek. När hon möter den äldre, förmögne Hansu är hon säker på att de ska leva lyckliga i alla sina dagar. Så blir det inte alls. Hansu visar sig ha familj i Japan och visserligen erbjuder han Sanju ett liv som hans älskarinna, men trots att hon blivit gravid vägrar hon.

Istället är det pastorn Isak som blir hennes man. Han dyker upp på pensionatet och med öppna ögon lovar han att ta hand om Sunja och hennes barn. De flyttar till Osaka, där Isaks bror bor tillsammans med sin fru Kyunghee i den fattiga, koreanska stadsdelen Ikaino. Isak tar ett arbete i en församling. Eftersom kristendomen ses som en farlig sekt i Japan och när Isak står upp för sin religion tar han hela tiden en stor risk att straffas och straffas gör han.

Pachinko beskriver livet för koreaner i Japan under 1900-talet och det är ett tufft liv som beskrivs. Koreanerna ses som främlingar och trots att vissa av dem bott hela sitt liv i Japan tvingas de söka nya, tillfälliga uppehållstillstånd med några års mellanrum. Att de skulle få bli medborgare är otänkbart. Koreanerna är en bespottad underklass och även om vissa av dem gör stora pengar på Pachinko-hallare, där spel som liknar flipper lockar många, ses de som underlägsna.

Sunja får två barn och finns med under hela boken. Sönerna Noa och Mozasu växer upp och lever helt olika liv. Noa vill bort och Mozasu fokuserar på att få tillräckligt med pengar för att kunna leva ett gott liv. Den kampen går som en röd tråd genom romanen och svaret på vad ett gott liv är varierar beroende på karaktär. Klart är att livet för många av dem är en kamp och det är en kamp som är intressant och gripande att följa.

Pachinko är en berättelse om en släkt, men också om ett land och ett folk. Jag visste väldigt lite om koreaners liv i Japan och hur låg status de hade. Visserligen hade jag koll på den japanska ockupationen av Korea, men inte vilka följder den fick. Min Jin Lee har verkligen gjort en diger research och lyckas förmedla den på ett på samma gång lättläst och komplext sätt. Det här är hennes debutroman och jag hoppas verkligen att hon skriver fler böcker väldigt snart.

Pachinko är en av de nominerade till Årets bok 2019 och vinnaren avslöjas på Bokmässan i Göteborg i september. Det går att rösta här fram till 25/8.

%d bloggare gillar detta: