Betyg 5

Den stora utställningen

Romaner / Av / 4 kommentarer / 21 augusti, 2021

Helt ärligt förstår jag inte varför jag väntat så länge med att läsa Den stora utställningen av Marie Hermanson. Jag har tyckt om allt jag läst av henne och äger dessutom ett signerat exemplar av boken. Någonstans hade jag trots detta fått för mig att det här skulle vara tung läsning. Jag kunde inte haft mer fel. Den stora utställningen är en fantastiskt trevlig bok om en viktig tid i Göteborgs historia och Hermanson levandegör den på ett utmärkt sätt.

Det är maj 1923 och i Göteborg pågår Jubileumsutställningen. Där arbetar Ellen som journalist på utställningens gratistidning och istället för att ta tåget hem till Lerum varje dag, bor hon hos sin faster Ida i centrala Göteborg och lever ett liv med mycket större frihet än hon är van vid. Hon går på dans på Liseberg och träffar både nya vänner och Nils Gunnarsson, som är polis.

Den då unga pojken Otto är också med på Jubileumsutställningen med sin åsna Bella, som blir barnens favorit. Han berättar också sina minnen från utställningen i de kapitel som utspelar sig 2002. Dessa delar är kanske de jag tycker minst om, men de tar så liten plats att de inte stör nämnvärt. Mest tycker jag om att läsa om Nils och Ellen och så Einstein såklart.

I juli 1923 kommer Albert Einstein till Göteborg för att hålla sin Nobelföreläsning. Meningen är att den ska genomföras på Liseberg 9 juli, men när tåget kommer in på Centralstationen finns han inte där. Föreläsningen äger istället rum två dagar senare än planerat och det är vad som kan ha hänt som satt igång Hermansons fantasi. Hon introducerar Paul Weyland, ledare för Anti Einstein League och skapar en sannolik situation på liv och död. Här har polisen Nils en viktig roll och till sin hjälp har han Ellen.

För att få en bakgrund till historien låter Hermanson oss träffa Albert Einstein även under våren 1923 och vi får där förklaringen till vad som egentligen händer den där sommaren. Blandningen av fantasi och verklighet gör att det inte går att använda Den stora utställningen som en realistisk beskrivning av Jubileumsutställningen, men det som händer under läsningen är att jag blir otroligt sugen på att läsa mer både om Albert Einstein, Paul Weyland och inte minst Jubileumsutställningen. Så ska en bra roman fungera. Den sista utställningen får en klockren femma i betyg.

Andra boken i serien om Nils Gunnarsson heter Pestön och kom ut i juni. Den läser jag i detta nu och gillar skarpt. Det här är en serie jag verkligen rekommenderar.

Em är en fantastisk läsupplevelse

Romaner / Av / 16 maj, 2021

När jag läste Em av Kim Thúy gjorde jag något jag inte gjort förut. När jag kom till sista sidan började jag om och läste boken igen. Jag ville vara säker på att jag inte missade någon detalj i den fantastiska väv om Vietnam, kriget och dess följder som Thúy skapat. Kriget ja, Vietnamkriget eller det amerikanska kriget. “I det glappet återfinns kanske orsaken till kriget.”, skriver Thúy.

I franska Indokina bor Mai. Hon har kuliernas mörka hud och plantageägaren Alexandre möter henne med vrede. En vrede som förändras till något helt annat och en kärlekshistoria inleds. “Hade forskare fått nys om kärlekshistorien mellan Mai och Alexandre skulle Stockholmssyndromet kanske istället fått heta Tây Ninh-, Bên Cui- eller Xa Cam-syndromet”, skriver Thúy och visar hur mycket vi inte vet om historien. Delar av boken vill jag direkt ta med till mina elever och läsa högt. Jag vill berätta om gummiträden, om Indokina, om ett land som blev ett land och sedan splittrades. Om människor som krossas, om den brutala döden och om dem som överlever.

Dottern Tâm tar berättelsen vidare och skyddad av sin amma lyckas hon fly när döden tar hennes föräldrar. Via en rad människor, vars öde flätas samman på ett sätt som vi läsare ser, men de inte alltid är medvetna om, tar Kim Thúy oss med genom kriget, till gatorna i Saigon, i ett plan över Atlanten och sedan från USA ut i världen igen. Det är så välskrivet, så vackert komponerat och så gripande att jag inte kan sluta läsa. Varje ord är valt med omsorg, varje ögonblicksbild behövs och helheten som skapas är fullständig och samtidigt fortfarande ofullständig. Vi vet mycket, men inte allt och så kommer det alltid att vara. När berättelsen närmar sig sitt slut kliver författaren in i den. Hon berättar om de historier hon inte får plats med och personerna hon inte hunnit tala med. Att skapa en rättvis bild av ett krig som drabbat människor i årtionden är omöjligt. Författaren Kim vet detta. Ändå skriver hon och hon gör det med en skicklighet som imponerar.

Kriget i Vietnam slutade på pappret den 30 april 1975, då landet som delats skulle bli ett. Tjugofem år senare var jag och maken där just detta datum och såg hur splittringen fortfarande fanns. Hur vissa firade fredsdagen och hur andra sörjde. Vi såg tunnlarna, de som grävts ut för att turisterna skulle kunna rymmas och hörde guiden berätta om det omprogrammeringsläger han placerats i efter krigsslutet. Vi reste norrut och såg Ho Chi Minhs balsamerade kropp i det mausoleum som uppfördes efter hans död. Detta trots att han önskat att få kremeras. Nu ligger han där och människor går långsamt förbi i tystnad. Några gråtande och fyllda av vördnad. I boken skriver Kim Thúy om hur människor från Vietnam fortfarande är tydliga med huruvida de kommer från norr eller söder. Det må vara fred, men krigets alla sår är inte läkta. Viktigt är att minnas att kriget inte inleddes när amerikanerna kom och inte heller slutade när de lämnade.

Em är en bok som berör. Den ger mig perspektiv på kriget jag aldrig tidigare haft. Det historiebruk som påverkar oss handlar om de amerikanska soldaterna och möjligen får vi följa med dem hem efter kriget. De skjuter mot vietnameser som utmålas som en fruktansvärd fiende. Kim Thúys berättelse om kriget hakar i den historieskrivning vi är vana vid, men ger sedan andra perspektiv. Hon berättar om soldaten som från sitt plan dödar alla, även småbarn och hur han klarar att leva med det, tills hans eget barn tas ifrån honom. Vi får följa med planet som används i Operation Babylift, där ett plan med spädbarn brinner upp och ett annat fylls och lyfter. Vi får också veta hur nagellack påverkat livet för en rad vietnamesiska kvinnor. Små detaljer som gått många förbi, men nu blir betydelsefulla. Jag är så imponerad över Kim Thúys bok och även om jag absolut älskat hennes tidigare böcker är det nu hon på riktigt blir en viktig författare som ger röst åt dem som inte fått höras.

Last night av Mhairi McFarlane

Chick-lit & feelgood / Av / 4 kommentarer / 13 maj, 2021

Mhairi McFarlane kan konsten att kombinera svärta och romantik. Senaste boken Last night är kanske det svartaste hon skrivit, men trots att även kärleken är komplicerad är det en långt ifrån nattsvart historia. Hoppet om ett bättre liv finns även då allt känns meningslöst och hopplöst. Det är fint. Dawn French har lyckats ta sig in på Women’s Prize for Fictions långa lista och ska någon annan författare av det som brukar ses som främst underhållningslitteratur, ta sig in på listan nästa år är det utan tvekan Mhairi McFarlane.

Berättelsen inleds på ett pubquiz där vännerna Eve, Susie, Justin och Ed bildar ett lag. Kvällen är lika trevlig som den brukar och vår huvudperson Eve är, som alltid, glad att få umgås med Ed och sukta efter honom på avstånd. De är bästa vänner, men Eve har varit kär i honom sedan de var tonåringar. En gång var det nära att de blev ihop, men något, eller rättare sagt någon, kom i vägen. Denna någon är Eds flickvän Hester och den här kvällen överraskar hon inte bara Ed, utan alla kring bordet. Den här kvällen förändrar livet för de fyras gäng och eftersom jag inte vill förstöra er läsning, kommer jag inte berätta mer.

Ni får helt enkelt ta mig på orden så jag säger att det här är en bok som måste läsas. Visst är det så att Mhairi McFarlane följer en del av de “regler” som gäller för genren, men hon gör det med finess. Berättelsen är genomtänkt, karaktärerna utvecklas och balansen mellan svärta och värme är fantastisk. Jag gråter och skrattar under läsningen. Gråter mer än jag gjort till någon annan av McFarlanes böcker, men skrattar också. Främst för att dialogerna är så rappa och så bra. Eve är en trevlig karaktär att följa och jag tycker även om de andra huvudkaraktärerna, även om mina känslor för några av dem förändras under läsningens gång.

Den amerikanska utgåvan av boken har fått titeln Just last night. Jaglyckades med konststycket att förbeställa båda versionerna och har nu både Last night och Just last night i min läsplatta. Så onödigt. Den svenska översättningen kommer i augusti och heter Sanningen kommer om natten.

Min storslagna död är helt fantastisk

Barnböcker / Av / 1 kommentar / 11 maj, 2021

Som jag älskar Jenny Jägerfelds senaste bok Min storslagna död! Den andra boken om Sigge som flyttat med sin familj till Skärblacka är tusen gånger bättre än första delen Mitt storslagna liv och då var den ändå fantastisk. Vi får återigen träffa Sigge, mamma Hannah och syskonen Majken och Bobo, som bor hos Charlotte (som vägrar kallas mormor eftersom hon inte är gammal) i ett stort hus som tidigare varit hotell. Grand Hotell i Skärblacka har dock bara en gäst, Kalle Maräng, som är en minst sagt misslyckad skådespelare. Miljön är annorlunda, karaktärerna unika och inte minst väldigt roliga. Jenny Jägerfeld kan konsten att skriva fantastisk dialog och beskriva de mest dråpliga och oväntade situationer. Jag fnissade mig igenom boken och skrattade till och med högt så många gånger att jag fick avbryta läsningen då mina elever skrev prov samtidigt.

Sigge är en älskansvärd figur, lite osäker, ibland så snäll att det blir dumt och samtidigt väldigt rolig. Han har tidigare varit mobbad och trots att han nu har en kompis i grannen Juno. När fler i skolan vill vara med honom vet han inte hur han ska hantera det eftersom han inte är van vid att ha vänner. Egentligen är det med Juno han vill vara och deras arbete med en app för husdjur upptar mycket av deras tid. Idén är att djur ska kunna träffas, men också djur och människor. Två övergivna kattungar som riskerar avlivning behöver t.ex. en ägare.

Roligast av alla är Sigges syster Majken, som inte kan prata utan att skrika och allt hon säger skrivs därför i versaler. Hon ska spela huvudrollen i skolans julspel och hennes Jesus är inte likadan som Jesus brukar vara i julspel. Hon vägrar vara en passiv bebis, utan tar med en självklarhet över scenen. Lillasyster Bobo pratar istället väldigt lite, men hon kan i alla fall prata nu, något som inte var helt säkert i första boken. Majken gör skyltar till henne så att hon ska slippa prata med främmande människor och försvarar henne som bara en riktigt känslosam storasyster kan göra.

Även Sigge blir en del av julshowen då de coola tvillingarna Sixten och Karl-Johan vill ha med honom i sin hiphopgrupp 6 10 Mushroom. Sigge förstår inte varför och är rädd att de driver med honom, men trots att han försöker slingra sig ur uppträdandet som han tror ska bli hans död, vägrar de att släppa honom. De vägrar också att repa, vilket är snäppet värre och Sigge får mer och mer panik för varje dag. Ännu mer panik får han över att inte riktigt veta hur han ska kunna ha flera kompisar samtidigt, utan att riskera att svika någon av dem.

Skildringen av de tre syskonen som verkligen är unika individer är väldigt fin. I Jenny Jägerfelds litterära värld får man vara hur man vill, men man måste vara snäll för att räknas. Allt behöver verkligen inte bli rätt, men samvetet måste finnas där. Ett annat viktigt budskap är att alla människor har en hemlighet som vi inte vet om. Tvillingarna har t.ex. en mamma som jag som vuxen förstår mår riktigt dåligt. De är inte bara lättsamma, coola och oberörda, de är mer komplexa än så. Att som Jägerfeld skildra allvarliga ämnen utan att bli överpedagogisk eller moraliserande är både skickligt och viktigt.

Sigge kämpar ständigt med att våga vara sig själv och i Min storslagna död lyckas han vara sig själv på flera olika sätt. Samtidigt som vi läsare förstår att det finns flera sidor av varje människa så inser Sigge detsamma. Både om andra och sig själv. Början på det som jag hoppas och tror kommer att skildras i tredje boken om Sigge är också fin. Min storslagna kärlek ska den heta och ja, den kommer med all säkerhet att bli just storslagen.

Brinn mig en sol är en fullträff

Deckare / Av / 8 kommentarer / 22 mars, 2021

I sin nya bok Brinn mig en sol tar oss Christoffer Carlsson återigen med till Halland och trakterna kring Halmstad. Egentligen var det här en bok jag hade tänkt att spara till ett perfekt tillfälle för att inte riskera att min trötta hjärna skulle förstöra läsningen, men det visade sig att det perfekta tillfället var en seg lördag då den trötta hjärnan efter bara några sidor kände att nu, nu är det dags att vakna och läsa en riktigt bra bok. Det finns ett flyt i språket och en stämning som gör att jag dras in direkt i berättelsen.

Brinn mig en sol börjar 2019 då vår huvudperson kallad Malen (eftersom har var en bokmal under skoltiden) har flyttat tillbaka till sitt barndomshem i Marbäck. Han har skilt sig och därefter lämnat Stockholm. Tanken är att han ska skriva ännu en bok, men istället har han mest suttit ensam i huset och ibland träffat den numera pensionerade polisen Evy. Nu har han i alla fall tagit sig in till stan för att dricka öl i sin ensamhet och där träffar han sin gamle vän Vidar.

Utan att vi egentligen får veta vem huvudpersonen är förflyttas vi tillbaka i tiden till februari 1986. Vi får träffa polisen Sven Jörgensson, som är Vidars pappa och hans kollega Evy. En natt i slutet av februari hittas en våldtagen kvinna i en bil. Sven är först på plats och känner en svag puls. Han väntar inte på ambulans, utan tar kvinnan till sjukhuset, men hon hinner avlida. Samma natt nås Sveriges befolkning av den ofattbara nyheten att landets statsminister mördats efter ett biobesök i Stockholm. Jakten på den så kallade Tiarpsmannen hamnar i skymundan, men Sven och hans kollegor jobbar på. När Tiarpsmannen kontaktar Sven är hans budskap tydligt. Han är inte färdig ännu och fler kommer att dö.

Att Christoffer Carlsson valt att förlägga det första mordet precis när Palme mördas och därmed låter de två utredningarna följas ger ännu en dimension till boken, som är något av det bästa jag läst i genren. En spänningsroman är det absolut, men ännu mer en berättelse om ett litet samhälle och om relationer mellan familjemedlemmar. Främst är det den mellan Sven och Vidar som är intressant. Lite sugen blir jag faktiskt på att läsa om Järtecken, där samma Vidar finns med. En polis som, till skillnad från sin far, överger yrket i perioder men aldrig lyckas lämna det helt. Det är sällan jag läst en så spännande kriminalroman, som dessutom innehåller så mycket mer.

När vi summerar litteraturåret 2021 kommer Christoffer Carlsson att nämnas av många. Brinn mig en sol måste självklart nomineras till Årets bästa svenska kriminalroman och definitivt till Årets bok. Jag önskar också att det här blir boken som tar in kriminalromanen i finrummet och kniper en nominering till Augustpriset. Sällan har jag läst en så välskriven och suggestiv bok i någon genre. Hatten av Christoffer. Det här gjorde du bra! Väntar visserligen, men icke desto mindre imponerande.

Himlabrand — en riktigt fin debut

Ungdomsböcker / Av / 2 kommentarer / 18 februari, 2021

Himlabrand är Moa Backe Åstots debutbok och vilken debut det är. Hon tar oss med till de norra delarna av vårt land, där Ánte bor med sin familj. Han är same och familjen är renskötare. Att Ánte ska ta över renarna är en självklarhet, men även om han verkligen vill det är han osäker på om det är möjligt. Ánte är nämligen förälskad i sin kompis Erik och det har skakat om honom rejält. Går det ens att vara en homosexuell renskötare? Han söker febrilt på internet och hittar en tråd på flashback som snarare gör honom mer modfälld än hoppfull. Renskötare ska föra traditioner vidare och då går det inte att vara homosexuell. Utåt försöker Ánte vara en vanlig tonårskille. Han hänger med kompisarna och snackar om tjejer som alla andra. Ibland tror han att Erik kanske känner som han, men varje gång en bild på Erik och hans flickvän syns på sociala medier tappar han hoppet. Oavsett vet Ánte inte om han vågar visa vad han känner. Vad ska alla andra säga?

Läraren i mig blir alldeles till sig av Himlabrand. Det är en ganska lättläst bok, utan att vara övertydlig. Miljön är ovanlig för många och vår ursprungsbefolkning får ta plats. Tradition och identitet är tydliga teman och den svåra kärleken får ta plats. Dessutom finns fina skildringar av vänskap och även av de krav som ställs i en kompisgrupp. Lysande tematik och innehåll för en bok att använda i undervisningen på grundskolan, på introduktionsprogrammen och även i Svenska 1. Det finns massor att samtala kring, både gällande att vara ung och att vara same. De historiska kopplingarna till rasbiologen Herman Lundborg är också relevanta att lyfta. Jag ser framför mig att ett läsprojekt kring Himlabrand kan bli givande både utifrån individen och kring större samhällsfrågor. Mycket skickligt att få in så mycket, utan att det blir undervisande och krystat.

Den sista migrationen

Romaner / Av / 7 kommentarer / 5 februari, 2021

Det är möjligt att jag läst en av årets bästa böcker redan i januari, dessutom med årets snyggaste omslag. Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är en roman som inte liknar något annat jag läst. Det är en dystopi vilket betyder att det finns ett rejält mörker, men det är också berättelsen om en kvinna som har ett tydligt mål i livet och gör nästan vad som helst för att nå det. Franny Stone älskar fåglar och hon har levt större delen av sitt liv med havet som närhet. Både fåglar och havet spelar en stor roll i boken. Berättelsen utspelar sig i flera tider, med fokus på Frannys relation till sin man Niall, professorn som också han älskar fåglar och hur hon tolv år efter att de träffats beger sig till Grönland.

Bit för bit får vi veta mer om Frannys liv. Hon föddes i en liten australisk stad och flyttade sedan med sin mor till irländska Galway. Som vuxen och när vi träffar henne första gången befinner hon sig på Grönland där hon ringmärker tre silvertärnor i det som är den sista flocken på jorden. Det är också dem hon vill följa på det som kan blir deras sista migration och därför tjatar hon sig till en plats på fiskebåten Saghani. Till saken hör är att nästan all fisk försvunnit och Saghani en av världens sista fiskebåtar. Genom att följa silvertärnorna till Antarktis hoppas de också hitta fisk.

Den sista migrationen är en dystopisk framtidsskildring inom den genre som ibland kallas cli-fi, dvs klimatfiktion. McConaghy lyfter människans makt över djuren och hur respektlöst vi behandlar dem. Första gången Franny träffar Niall håller han en föreläsning om fåglar och talar om hur otroligt det är att människor faktiskt åt de fåglar som i bokens nutid är i princip utrotade. Den får mig att tänka och ger en viss klimatångest, men mest av allt är det en fantastisk berättelse om livet med och utan djur.

 

På andra sidan bron

Ungdomsböcker / Av / 1 kommentar / 27 november, 2020

I flera dagar har jag gått och nynnat på Håkan Hellströms När lyktorna tänds och även om det inte är ovanligt att jag nynnar på just hans låtar är det just denna gång Hanna Jedviks fel. Jag har nämligen nyss läst hennes senaste bok På andra sidan bron och det går inte att släppa varken boken eller låten.

I På andra sidan bron återser vi Alma från boken Sommarplåga. Hon har börjat gymnasiet, är fortfarande tillsammans med Hedvig och bor självklart med sin pappa i Majorna. Det nya spännande liv hon hade hoppats att en ny skola och en ny klass skulle föra med sig låter vänta på sig. På många sätt är hon rätt uttråkad och definitivt avundsjuk på Hedvig som går på Schillerska och verkligen älskar det.

Livet tar en brutal vändning när Almas vän Joppe ringer henne och berättar att han tänker hoppa från Älvsborgsbron. Alma ringer ambulansen och Joppe räddas, men rädslan för att förlora honom finns kvar. När Alma vandrar hem från sjukhuset där Joppe läggs in bryter hon ihop totalt och en man stannar för att trösta. Han heter Jim, är strax över 40 och arbetar som sjuksköterska. Mellan dem växer en annorlunda vänskap fram, som omgivningen har svårt att acceptera.

Kanske är det Joppes ångest eller gymnasiets tristess som gör att Alma börjar ifrågasätta sitt liv. Hon funderar över vad hon gör för att hon vill och vad hon gör för att andra vill det. Bandet som hon spelar med för Hedvigs skull till exempel på gitarren som är viktigast för hennes pappa. Alma vill göra alla andra nöjda, trygga och glada, men glömmer ofta bort sig själv. Hon är någons dotter, flickvän och vän, men vem hon egentligen är inners inne är hon inte säker på. Att hänga med Jim, lära känna nya klasskamraten Siri och dessutom våga skriva är saker som får henne att bygga upp ett nytt och sant jag.

Det finns så mycket jag tycker om med På andra sidan bron. Att röra sig i Göteborg i allmänhet och Majorna i synnerhet är en sak. De fina karaktärerna en annan. Alma är verkligen en huvudperson som jag tycker om att följa och hennes relation med sin pappa är en av de finaste pappa-dotter-förhållanden jag läst om. Hanna Jedvig är också skicklig i skildringen av Joppes livskris och psykiska ohälsa. Hon bagatelliserar inte, men lyckas samtidigt förmedla ett hopp. Brytningen mellan högstadiet och gymnasiet när allt ska vara nytt och fantastisk är en viktig tid och den tar Jedvik på allvar. Det här är en av de bästa ungdomsböcker jag läst på mycket, mycket länge och jag som föredrar fristående böcker önskar mig en hel serie om Alma.

Anteckningar av Tua Forsström

Lyrik / Av / 10 kommentarer / 6 oktober, 2020

I boken Anteckningar från 2019 skriver Tua Forsström om ett saknat barnbarn som dött. Hur får vi inte riktigt veta utan fokus ligger på hur sorgen och längtan känns. Genom minnen tecknar hon en bild av en flicka i klänning, en liten sparv som flyger, vars skratt har tystnat. Ibland ersätts Forsströms ord av ord från W G Sebald, som berättar om det förflutna och de som lever eller dör.

Varje kort anteckning i första delen har ett nummer och ibland är de väldigt korta, som nummer 11:

Men vad ska jag göra med dina saker

Kanske den fråga som är vanligast och mest konkret efter en förlust.

Precis som i de tidigare diktsamlingar jag läst av Tua Forsström spelar djuren en stor roll. Det är allt från den gröna skalbaggen på en balkong i Bratislava, till mössen som flyr skogsbranden i Australien och fåglarna som härmar ljud omkring sig. De smygs in, försvinner ofta lika snabbt, men återkommer ibland. Rörelsen i orden och mellan dikterna är också något som känns signifikant för Forsström. Rytmen är tydlig, orden skapar cirklar och i just den här diktsamlingen gömmer sig sorgen i de mest oväntade meningar, som den om kritorna som ligger kvar på bordet.

Diktsamlingens andra del fokuserar på naturen, hösten och saknaden efter Vanessa. Nu är det mer klassiska dikter, den första bestående av rader som bildar par. Det är höst och diktjaget vandrar i skogen med sin svampkorg.  Här finns den smärtsamma sorgen i nästan varje dikt. Som i den här strofen:

Molnen gråten och dimman Vanessa
Rinner vatten längs kinderna halsen
Gråter tills gråten slutar att gråta

I den tredje delen återkommer några av de djur vi tidigare mött och temat verkar vara att försöka rädda dem. Inte alla vill eller kan bli räddade. Någonstans börjar ändå ett hopp väckas i form av vackra minnen som ger någon slags mening åt livet trots den stora sorgen.

Fjärde och avslutande delen består av små essäliknande dikter, alla med titeln “Om att lära sig och inte glömma”. I den första texten finns dessa vackra och smärtsamma rader:

Jag vet att när olyckan drabbar oss och tar det mest älskade tänker en människa inte många tankar.
Varför just hon som var så liten, varför inte jag. Man tänker så ständigt, av hela sitt hjärta hela sin själ och allt sitt förstånd.

Anteckningar är en fantastisk bok och Tua Forsström seglar upp som en av mina favoritpoeter. Jag vill läsa mycket mer av henne, men kanske mest av allt läsa om just den här boken några gånger till. Anteckningar är en bok att återvända till.

Och natten viskade Annabel Lee

Lyrik / Av / 5 september, 2020

Jag köpte Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee på årets Bokrea och passade på att leta fram den när jag nu fokuserar lite extra på lyrik i september. En författare vars namn är vida känt, men som jag faktiskt inte läst mer än några enstaka dikter av. Det gjorde att jag var lite extra nyfiken på boken som publicerades 2014 med en titel som är en blinkning till Edgar Allan Poes sista dikt Annabel Lee från 1849 som inleds

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

Många av Öijers dikter är korta och lite underfundiga. Jag tycker om hur han använder metaforer främst för att förtydliga och inte, som tyvärr är vanligt, för att visa hur kreativ han är genom en massa möjliga och omöjliga metaforer. Det finns ingen insmickrande i Öijers dikter. De bara är och de berättar det som står om än på ett ovanligt vackert sätt.

Bland mina favoriter finns “Det Omöjliga” om ett par som möts en natt och aldrig mer. Något som verkar ha varit rätt beslut. En dikt som får mig att le för att den är så snygg och så smart är “Vid Ljusa Bord” där någon visar skisser av den stad hen ska grunda. Det här är min favoritstrof:

men den ska ha många öppna platser
dom hemlösa
får altanerna med kvällssol
och älvorna ska stiga på bussen
blanda sig med levande och döda

Även “Den Enda” är riktigt snygg och jag älskar avslutningen:

jag glömmer inte
hennes erotiska nästan viskande röst
när hon drog mej intill sej och berättade
att hon hade ett självlysande hjärta
som lyste så starkt
att hon kunde stå utomhus om natten
och vägleda rymdfarkoster

Och natten viskade Annabel Lee är en diktsamling att läsa många gånger. Visserligen är många av dikterna omedelbara, men förtjänas att läsas igen och igen. Läraren i mig tänker att många av mina elever skulle uppskatta att möta Bruno K. Öijers texter. De är generösa på så sätt att det går att läsa dem på många olika nivåer. Inte svåra att förstå, men med väldigt mycket mellan raderna. Jag tycker till exempel om “Alla var där” som tar oss med till Café Vieux Cimetière där diktjaget möter Hemingway, som är inne på sin tredje drink och Baudelaire, stiligt klädd, men på uruselt humör. Även poeter som Walt Whitman och (mycket otippat) Emily Dickinson finns på caféet. Diktjaget beställer in en flaska vin och betraktar människorna som kommer och går. Som titeln antyder är om inte alla, så väldigt många kända författare där, som Edgar Alla Poe viskandes samma namn om och om igen.

Mest konkret och elevnära är kanske “Fantasin” om hur en fejkad berättelse blir den enda av sommarlovstexterna som fröken läser högt inför klassen. I brist på spännande resor är det en spindel som står i centrum. Den hade kunnat användas även med ganska unga elever och läsas av dem på det sätt som yngre läsare läser. Det funkar precis lika bra och är precis lika rätt. Kanske är det storheten med Öijers dikter.

I beskrivningen av boken på förlagets hemsida berättar Bruno K. Öijer om hur diktsamlingen kom till och hur han tänkte när han skrev den. Jag fastnade för följande citat: “Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager – som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.”

Mitt första möte med Bruno K. Öijer gav mersmak. Och natten viskade Annabel Lee är nämligen en helt briljant samling dikter.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: