Förra året nominerades Hédi Frieds bok Frågor jag fått om förintelsen till Augustpriset. I Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting är hennes syster Livia Fränkel en av de sex personer som berättar om vad som hände dem före, under och efter andra världskriget. Boken nominerades igår, väldigt välförtjänt, till årets Augustpris i barn- och ungdomskategorin.
Livia, Tobias, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth levde på olika platser i Europa, bland annat i Tyskland, Ungern, Polen och Rumänien. De var alla barn och ungdomar när de fick uppleva inskränkningar på grund av sitt judiska ursprung. Inskränkningar som sedan ledde till att de placerades i ghetton och eller koncentrationsläger. De förlorade alla nära och kära under kriget och kom senare till Sverige där de skapat sig ett liv.
Vi kommer snart hem är en bra och viktig bok. Serieformen är effektiv och drabbande. De få och väl valda orden berättar i kombination med bilderna historier om vissa människors utsatthet och andra människors grymhet. Det är några serierutor som drabbar mig mer än andra, som den när ett gäng killar hotar Livia, som just börjat skolan, kallar henne äcklig jude och säger till henne att åka hem. Livia är född i landet där de befinner sig och kan alltså inte åka hem. Precis samma är det för många här i Sverige idag, som inte ses som svenskar trots att de är födda här, bara för att vissa är så sjukt fixerade vid utseende och ursprung. Senast var det en apoteksanställda som berättade om hur de utsatts för rasism och islamofobi av kunder. Många av dem är födda i Sverige, men det spelar ingen roll för de som ändå inte anser dem vara svenska. Någonting har hänt med samtiden, när fler och fler människor tycker att de har rätt att säga vad som helst till andra. Många av mina elever vittnar om vardagsrasism. Till exempel blev en flicka från ett land i Afrika helt oprovocerat kallad apa av en äldre dam på bussen och ombedd att åka hem.
Den andra rutan som gjorde mig illamående just för att den är så aktuell är en där en lärare som varje dag upprepar för Susanna och hennes klasskamrater att de tyska trupperna snart är hos dem och då slipper de judarna. Självklart finns det även rasister bland våra lärare idag i Sverige. Jag undrar hur de bemöter elever som inte passar in i deras drömsamhälle.
Vi kommer snart hem igen rekommenderas för läsare från 11 år och uppåt och jag tror och hoppas att den kan nå många som kanske inte läser böcker annars. Det är viktigt att rösterna från de som upplevde förintelsen når ut till så många som möjligt, då vi lever i en tid där många verkar ha glömt historien. Däremot skulle jag som förälder inte låta mina barn, som är 12 och 13 år, läsa den här boken utan mig eller sin pappa som sällskap. Det är en så obehaglig och skrämmande bok att den kräver vuxensällskap. Bilderna och orden kryper under skinnet och kommer mycket troligt att stanna kvar länge, länge.
Välkommen hit till denna spretiga bokblogg med lärartouch.
