Betyg 5

Anteckningar av Tua Forsström

I boken Anteckningar från 2019 skriver Tua Forsström om ett saknat barnbarn som dött. Hur får vi inte riktigt veta utan fokus ligger på hur sorgen och längtan känns. Genom minnen tecknar hon en bild av en flicka i klänning, en liten sparv som flyger, vars skratt har tystnat. Ibland ersätts Forsströms ord av ord från W G Sebald, som berättar om det förflutna och de som lever eller dör.

Varje kort anteckning i första delen har ett nummer och ibland är de väldigt korta, som nummer 11:

Men vad ska jag göra med dina saker

Kanske den fråga som är vanligast och mest konkret efter en förlust.

Precis som i de tidigare diktsamlingar jag läst av Tua Forsström spelar djuren en stor roll. Det är allt från den gröna skalbaggen på en balkong i Bratislava, till mössen som flyr skogsbranden i Australien och fåglarna som härmar ljud omkring sig. De smygs in, försvinner ofta lika snabbt, men återkommer ibland. Rörelsen i orden och mellan dikterna är också något som känns signifikant för Forsström. Rytmen är tydlig, orden skapar cirklar och i just den här diktsamlingen gömmer sig sorgen i de mest oväntade meningar, som den om kritorna som ligger kvar på bordet.

Diktsamlingens andra del fokuserar på naturen, hösten och saknaden efter Vanessa. Nu är det mer klassiska dikter, den första bestående av rader som bildar par. Det är höst och diktjaget vandrar i skogen med sin svampkorg.  Här finns den smärtsamma sorgen i nästan varje dikt. Som i den här strofen:

Molnen gråten och dimman Vanessa
Rinner vatten längs kinderna halsen
Gråter tills gråten slutar att gråta

I den tredje delen återkommer några av de djur vi tidigare mött och temat verkar vara att försöka rädda dem. Inte alla vill eller kan bli räddade. Någonstans börjar ändå ett hopp väckas i form av vackra minnen som ger någon slags mening åt livet trots den stora sorgen.

Fjärde och avslutande delen består av små essäliknande dikter, alla med titeln “Om att lära sig och inte glömma”. I den första texten finns dessa vackra och smärtsamma rader:

Jag vet att när olyckan drabbar oss och tar det mest älskade tänker en människa inte många tankar.
Varför just hon som var så liten, varför inte jag. Man tänker så ständigt, av hela sitt hjärta hela sin själ och allt sitt förstånd.

Anteckningar är en fantastisk bok och Tua Forsström seglar upp som en av mina favoritpoeter. Jag vill läsa mycket mer av henne, men kanske mest av allt läsa om just den här boken några gånger till. Anteckningar är en bok att återvända till.

Och natten viskade Annabel Lee

Jag köpte Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee på årets Bokrea och passade på att leta fram den när jag nu fokuserar lite extra på lyrik i september. En författare vars namn är vida känt, men som jag faktiskt inte läst mer än några enstaka dikter av. Det gjorde att jag var lite extra nyfiken på boken som publicerades 2014 med en titel som är en blinkning till Edgar Allan Poes sista dikt Annabel Lee från 1849 som inleds

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

Många av Öijers dikter är korta och lite underfundiga. Jag tycker om hur han använder metaforer främst för att förtydliga och inte, som tyvärr är vanligt, för att visa hur kreativ han är genom en massa möjliga och omöjliga metaforer. Det finns ingen insmickrande i Öijers dikter. De bara är och de berättar det som står om än på ett ovanligt vackert sätt.

Bland mina favoriter finns “Det Omöjliga” om ett par som möts en natt och aldrig mer. Något som verkar ha varit rätt beslut. En dikt som får mig att le för att den är så snygg och så smart är “Vid Ljusa Bord” där någon visar skisser av den stad hen ska grunda. Det här är min favoritstrof:

men den ska ha många öppna platser
dom hemlösa
får altanerna med kvällssol
och älvorna ska stiga på bussen
blanda sig med levande och döda

Även “Den Enda” är riktigt snygg och jag älskar avslutningen:

jag glömmer inte
hennes erotiska nästan viskande röst
när hon drog mej intill sej och berättade
att hon hade ett självlysande hjärta
som lyste så starkt
att hon kunde stå utomhus om natten
och vägleda rymdfarkoster

Och natten viskade Annabel Lee är en diktsamling att läsa många gånger. Visserligen är många av dikterna omedelbara, men förtjänas att läsas igen och igen. Läraren i mig tänker att många av mina elever skulle uppskatta att möta Bruno K. Öijers texter. De är generösa på så sätt att det går att läsa dem på många olika nivåer. Inte svåra att förstå, men med väldigt mycket mellan raderna. Jag tycker till exempel om “Alla var där” som tar oss med till Café Vieux Cimetière där diktjaget möter Hemingway, som är inne på sin tredje drink och Baudelaire, stiligt klädd, men på uruselt humör. Även poeter som Walt Whitman och (mycket otippat) Emily Dickinson finns på caféet. Diktjaget beställer in en flaska vin och betraktar människorna som kommer och går. Som titeln antyder är om inte alla, så väldigt många kända författare där, som Edgar Alla Poe viskandes samma namn om och om igen.

Mest konkret och elevnära är kanske “Fantasin” om hur en fejkad berättelse blir den enda av sommarlovstexterna som fröken läser högt inför klassen. I brist på spännande resor är det en spindel som står i centrum. Den hade kunnat användas även med ganska unga elever och läsas av dem på det sätt som yngre läsare läser. Det funkar precis lika bra och är precis lika rätt. Kanske är det storheten med Öijers dikter.

I beskrivningen av boken på förlagets hemsida berättar Bruno K. Öijer om hur diktsamlingen kom till och hur han tänkte när han skrev den. Jag fastnade för följande citat: “Jag förutsatte mej att skriva rakt och enkelt, jag ville att allt skulle ligga i öppen dager – som dom solbelysta tillfällen under din barndom och uppväxt när fantasin och dess visdom var din tillflykt, din enda trofasta vän, ett ständigt laddat försvarsvapen mot en värld som gått åt fel håll och värre.”

Mitt första möte med Bruno K. Öijer gav mersmak. Och natten viskade Annabel Lee är nämligen en helt briljant samling dikter.

Sittenfeld skapar ett alternativt USA

En av mina största favoriter Curtis Sittenfeld är aktuell med Rodham, en kontrafaktisk roman med en fiktiv Hillary Clinton i huvudrollen. Precis som i verkligheten träffar den unga Hillary Rodham den snygge, karismatiske och väldigt långe Bill Clinton när hon studerar juridik på Yale. De blir ett par och den tredje gången han friar säger hon inte ja, som hon gjorde i verkligheten, utan nej. Därefter tar hennes liv utan Bill en på många sätt annan väg och det är nu Sittenfelds roman blir riktigt intressant.

I verkligheten blev Hillary med efternamnet Clinton USA:s första dam 20 januari 1993, tillträde som senator 2000, förlorade de demokratiska primärvalen 2008 och fick se Barack Obama som presidentkandidat, slutligen bli demokraternas kandidat 2016 och trots att hon fick fler röster, se sig besegrad av Donald Trump. I boken blir Hillary Rodhams karriär en annan och Sittenfeld förändrar presidentlängden rejält i sin alternativa berättelse om den amerikanska politiken sedan Bill Clinton först gick in i politiken i slutet av 70-talet. Lika intressant att följa hur livet blir för Hillary utan Bill är det att läsa om hur Bills liv blir utan Hillary.

Romanen Rodham må handla primärt om Hillary Rodham, men den handlar lika mycket om det amerikanska samhället i allmänhet och amerikansk politik i synnerhet. Sittenfeld beskriver en kvinnas kamp för att bli tagen på allvar och konstaterar att rasismen i USA är omfattande, men att sexismen genomsyrar allt. Skildringen av Hillarys liv och politiska karriär är vass och efter en lite knackig inledning är jag helt fast. Rodham är helt klart en av årets bästa läsupplevelser och jag ser fram emot att diskutera den med bokbloggarmaffians digitala bokcirkel på torsdag.

För att bättre veta vad som är sant och vad som är påhittat i Rodham gick jag direkt från läsningen till dokumentären Hillary som finns på svtplay en månad till. Där finns Hillarys studietid beskriven och den stämmer väl med Sittenfelds bok. Det är när verklighetens Hillary lämnar Arkansas som det blir annorlunda och sedan leker författaren med berättelsen på ett riktigt spännande sätt. Inga spoilers, men jag hoppas och tror att du blir lika imponerad av Sittenfelds kreativitet som jag blev. Tydligt är att de vänner som intervjuas i dokumentärserien troligen skulle ha föredragit hennes version. Att Hillary valde Bill är dock ingenting som känns märkligt efter att ha sett de fyra avsnitten. Faktum är också att hon lyckades förändra världen även som Hillary Rodham Clinton.

 

 

Frankissstein är helt briljant

Nu ska det sägas att jag redan innan läsningen av Frankissstein älskar Jeanette Winterson, som jag anser vara en av de främsta nu levande författarna. Hennes språk är alltid fantastiskt och innehållet har vändningar som får mig att le åt hur smart hon är. Dessutom tycker jag om den mytomspunna (och kanske fejkade) berättelsen om hur boken Frankenstein kom till och läste ganska nyss om Mary Shelleys klassiker. Berättelsen om monstret och hans skapare fanns alltså färskt i mitt minne, men jag är inte helt säker på att det är en förutsättning för att uppskatta Wintersons version.

Frankissstein innehåller två huvudspår. Dels är det berättelsen om Mary Shelley (född Wollstonecraft Godwin), hennes liv och skrivande under början av 1800-talet. Ett liv som är minst sagt annorlunda och en kvinna som hade större friheter och mer utbildning än de flesta samtida kvinnor. Hennes mamma Mary Wollstonecraft dog kort efter att dottern föddes och hon växte upp med sin pappa som gifte om sig när Mary var fyra år. Relationen med styvmodern var sådär och i perioder bodde Mary i Skottland hos vänner till familjen och det var mellan två sådana perioder som hon träffade Percy Bysshe Shelley, som var vän till hennes pappa och dessutom gift. När de inledde ett förhållande 1814 var hon 16 och han 21 år gammal.

Sommaren 1816 är den mytomspunna då det unga paret reser till Genèvesjön tillsammans med poeten Lord Byron, hans läkare John Polidori (som skrev en tidig vampyrroman) och Marys styvsyster Claire. Den senare var med som älskarinna till Lord Byron och det är tydligt i boken att ingen egentligen vill ha henne där. Resan skildras av Winterson som ganska hemsk och inte minst vädret gör vistelsen riktigt obehaglig. Så genomförs ändå den där skräckberättelsetävlingen och Shelley skapar det som ska bli romanen Frankenstein.

I en senare, framtida berättelse lär vi känna Ry Shelley, läkare och transperson som besöker en mässa i Memphis där robotar står i fokus. Han träffar bland annat Ron Lord, en man från Wales som producerar sexrobotar och ganska avancerade sådana, receptionisten Claire och så självklart den karismatiske Victor Stein som senare tar med honom till Storbritannien och visar sitt banbrytande arbete.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Frankissstein så fantastisk, men jag ska försöka. Främst handlar det om hur Winterson lyckas knyta ihop de två berättelserna på ett helt magiskt sätt. Kopplingarna är ibland så smarta och oväntade att jag blir mållös. Egentligen borde nutidshistorien vara alldeles för galen för min smak, men jag dras in i den värld av robotar som Winterson skapat, där diskussionerna om att göra liv och därmed leka gud får en helt ny innebörd. Detta samtidigt som berättelsen om Frankenstein ligger som en parallell historia i en helt annan tid, men med liknande moraliska dilemman. Lägg därtill funderingar kring kön och könsidentitet både då och nu och du får en riktigt aktuell och intressant helhet.

Och så språket. Nu läste jag inte Frankissstein på originalspråk och måste därför ge en eloge till översättaren Lena Fries-Gedin. Det som är så fantastiskt med Winterson är hur hon alltid använder precisa, men ändå inte sällan oväntade ord vilket också är fallet i översättningen. Faktiskt tänkte jag inte på att boken var en översättning och det är högsta betyg.

Årets bok menar Anna och jag är benägen att hålla med. Tänk att en berättelse om AI och sexrobotar kan vara så himla bra. Jag är helt säker på att jag aldrig ens hade funderat på att läsa om det inte vore just Jeanette Winterson som stod bakom den. Hon är ett geni.

Min syster, seriemördaren

När Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite nominerades till Women’s Prize for Fiction förra året och tog plats på den korta lista, tänkte jag att jag skulle läsa den direkt. Sedan kom det som vanligt annat emellan och när flera bloggare skrev lite ljumt om den hamnade boken längre ner i prioriteringslistan. Detta tills jag började leta böcker från olika länder till min sommarläslista och när jag väl började läsa kunde jag inte sluta.

Min syster, seriemördaren handlar om systrarna Kodera och Ayoola som båda är vuxna, men fortfarande bor hemma hos sin mor. Medan Kodera är den äldre och definitivt den ordentliga är Ayoola friare, vackrare och definitivt mer egoistisk. Det är också Ayoola som är seriemördaren och boken börjar när hon ringer sin syster för att få hjälp att dölja sitt tredje mord.

Inledningsvis är Min syster, seriemördaren en ganska typisk spänningsroman om än i en för genren ovanlig miljö, men snart utvecklas den till något mycket mer. Briathwaite skildrar de strikta könsroller som råder i Nigeria och de olika förväntningar som råder gällande män och kvinnor. Systrarna, deras mor och hushållerska bildar ett slags kvinnokollektiv och det är tydligt att livet utan en make och far på många sätt är enklare. Relationen mellan Kodera och Ayoola är komplicerad. Visst älskar Kodera sin yngre syster, men hon är också ganska irriterad på henne och riktigt illa blir det när Ayoola börjar dejta en läkare på sjukhuset där Kodera arbetar. En läkare som Kodera själv länge varit förälskad i.

Jag var inte beredd på hur mycket jag skulle tycka om Min syster, seriemördaren och egentligen kan jag inte riktigt förklara vad det är som gör att jag blir så berörd. Kanske handlar det om det oväntade i att det som börjar som en thriller visar sig ha så mycket mer under ytan. Oyinkan Braithwaite har skrivit en lättläst och på många sätt underhållande roman, som också har en svärta och ett oväntat djup som jag verkligen berördes av. En spännande debut av en författare som förhoppningsvis kommer att skriva mycket mer.

Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik

När Kristina Lugn gick bort insåg jag att det var på tok för länge sedan jag läste något av henne och började med Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik från 1989. Den fick mig att minnas vilket otroligt fin poet hon var. Kanske hade jag glömt det mitt i allt kaos kring Svenska Akademien, men oavsett hur Lugn agerade då (eller rättare sagt valde att till stor del inte agera) går det inte att komma ifrån att hennes dikter har något alldeles extra.

Inte minst just nu finns en debatt om huruvida det går att skilja verk, upptäckt eller gärning från personen och hens åsikter. Jag måste säga att jag, även om jag är en känslomänniska och kanske inte skulle plocka upp en bok av Horace Engdahl, försöker att tänka att texter som inte berör hemska åsikter borde få stå för sig själva. Men det där är någon som kräver ett eget inlägg.

Åter till Hundstunden.

Som alltid är det svårt att skriva om lyrik. Visst går dikter att analysera och visst skulle jag kunna räkna versfötter och redovisa stilfigurer och bildspråk, men framför allt är dikter känslor och det är som alltid svårt att sätta ord på dem. Det mest fantastiska med Lugns dikter är dessutom hur oväntat hon kombinerar ord och det är verkligen något som är svårt att beskriva. Det bara är. Som här:

 

Jag är nog bara en avart
av en borgerliga kulturens allra sämst
heminredda krukväxter.
Jag är nog bara en sorg
av svenskt tenn
i en kropp som förlorat hela sitt
underhållningsvärde,

 

Och här:

 

Dagarna somnar alltid i mina fickor
redan innan de hunnit börja
och om nätterna försöker jag övertala
främmande människor
att ansöka om vårdnaden av mig.

 

Och så lite om döden:

 

Döden har så snygga svarta stövlar
på sina långa slanka ben.
Och människornas skräck är som stjärnor
i hennes långa hår.

 

Ännu vackrare är kanske dikten till den döda modern som inleds “Nu skimrar döden över betesmarkerna och all min längtan ligger spegelblänk”, roligast är nog den som inleds “När jag var gift med Hermann” och så den avslutande dikten som också berör döden och avslutas:

 

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

 

Och jag kan inte låta bli att fundera på om det var så hon kände sig, ledsen och kanske ensam. Det finns så många svarta känslor i dikterna i Hundstunden, men också så otroligt mycket humor. I höst har jag tänkt att mina elever ska få möta mer lyrik och då är dikter av Kristina Lugn en självklarhet. Hon var verkligen en av de stora.

The Stranger Diaries

The Stranger Diaries av Elly Griffiths är inte en ny bok om Ruth Galloway, utan istället en bok jag trodde var fristående, men som verkar vara första boken i en ny serie om polisen Harbinder Kaur, en karaktär jag väldigt gärna lär känna mer. Det här är dock något mycket mer än en polisdeckare. Griffiths bjuder istället på en härligt läskig gotisk spänningsroman som berättas på ett annorlunda sätt.

The Stranger Diaries utspelar sig i skolmiljö och huvudpersonen är Claire, engelsklärare på den anrika Talgarth High School där författaren R. M. Holland tidigare bott. Claire är skild och bor tillsammans med sin tonårsdotter Georgie i det lilla samhället en bit från Brighton. Ex-maken bor kvar i London tillsammans med sin nya, unga fru och sina barn. Förhållandet mellan dem är minst sagt spänt.

Ella, en av lärarna på Talgart som dessutom en av Claires bästa vänner, hittas mördad i sitt hem och all personal är självklart misstänkta. Vi får först läsa Claires berättelse om dödsfallet och hennes tankar om Ella. De var nära kollegor och chocken är självklart stor. En av de som definitivt har motiv är Rick Lewis, ansvarig för engelskinstitutionen och förälskad i Ella. När vi tror att vi vet vad som hänt följer DS Harbinder Kaurs tolkning av det som hände de första dagarna efter mordet och tredje person att berätta är Claires dotter Georgie.

Vi får flera perspektiv på händelserna och för varje berättare får vi veta mer. Det är riktigt snyggt och trots att det kanske låter som tråkigt och upprepande, är det tvärtom så att läsningen blir väldigt spännande då det är riktigt svårt att veta vem som går att lita på. Jag gillar greppet med de tre jag-berättarna och ännu mer att vi får läsa från både Claires och Georgies dagböcker, den senare skriven online.

En annan snygg detalj är kopplingen till The Stranger och R. M. Holland. Claire har just läst novellen för de vuxenstudenter hon undervisar i skrivande och vi får dessutom veta att hon skriver på en biografi om författaren vars fru sägs spöka på Talgarth. När Ellas döda kropp hittas finns ett citat ur The Stranger på mordplatsen, vilket gör det troligt att anta att den som mördat henne är väl bekant med berättelsen. Delar av The Stranger finns insprängda i boken och hela berättelsen går att läsa i slutet av boken. Mycket effektfullt.

Det verkar som att Elly Griffiths haft riktigt kul när hon skrev The Stranger Diaries. Hon känns verkligen inspirerad och berättelsen är den mest spännande jag läst på länge. Karaktärerna är intressanta att följa och Griffiths lyckas få mig att engagera mig mycket i dem alla, inklusive hunden Herbert, som befinner sig mitt i händelsernas centrum. De litterära kopplingarna, skolmiljön, huset där Hollands ande och hans frus spöke skapar stämning skapar tillsammans en härlig fond till allt brutalt som händer. Årets första spänningsroman är riktigt, riktigt bra och jag har redan förbeställt The Postscript Murders, den andra boken om DS Kaur, som kommer i oktober. Synd är det är så himla långt dit.

The Stranger Diaries finns översatt till svenska och är utgiven med titeln Främlingen av Modernista. Missa den inte.

 

Klubben är årets bok

Jag trodde att jag hade koll på turerna kring Svenska Akademien och Jean-Claude Arnault, men efter att ha läst fantastiska Klubben av Matilda Gustavsson insåg jag att det som kommit fram i media endast är en liten del av en helt ofattbar skandal. Gustavsson har gjort en imponerande granskning, men mest av allt blir det tydligt vilken fantastisk skribent hon är. Klubben är spännande som en thriller och skurkarna läskigare än de flesta. Jag hade inte fattat hur infiltrerad Svenska Akademien är av gamla vänner som håller lojalitet mot varandra högre än något annat och blev helt klart illamående när jag förstod riktigt hur illa det var.

För allmänheten började det med en artikel i DN i november 2017 där 18 kvinnor berättar att de utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp av en man som kallas Kulturprofilen. Då har Matilda Gustavsson arbetat länge med sin granskning inspirerad av fallet med Harvey Weinstein som övertygade henne om att det borde finnas fula fiskar även i den svenska kultursfären. Ett namn som nämndes när hon började rota var Jean-Claude Arnault. Han var gift med akademiledamoten Katarina Frostenson och tillsammans drev de Forum, en kulturscen i Vasastan i Stockholm. En plats för den kulturella eliten, som själva såg sig som missförstådda genier. En scen där de största framförde och visade sina verk, nästan alltid utan ersättning.

Så här säger Johanna Ekström, författare och dotter till författarna Per Wästberg och Margareta Ekström, som bjöds in till Forum som mycket tjugoåring och fick läsa sina dikter:

Källaren hade en air av allvar som kändes internationell. En elitism som var sexig, som inte bad om ursäkt för sig. Och för oss som brukade framträda på Forum fanns en känsla av att man trädde in i rummet och räknades. Man saknades om man försvann.

Ekström har också berättat i The Guardian om hur Arnault utnyttjat henne sexuellt, men att det inte handlade om våldtäkt, utan om att sex blev en slags betalning för en plats i den innersta kretsen. Det blir tydligt i Klubben att det handlar om makt och att Arnault inte verkar förstå när han går över gränsen. I alla fall verkar han inte förstå att det skulle vara fel. Än märkligare är det att hans fru Katarina Frostenson verkar ha varit väl medvetna om hans agerande. Vännerna i Svenska Akademien som finansierade hans verksamhet och dessutom lät honom använda deras lägenhet i Paris var med all säkerhet inte heller ovetande.

När Gustavsson börjar rota i röran finner hon många kvinnor som utsatts, men de vill vara anonyma. Så har skriver Gustavsson på s.23 i Klubben.

Men ingen av dem kan tänka sig att berätta om erfarenheterna under sina riktiga namn. Anledningen de uppger är att Arnault och hans vänner har för stor makt i kulturvärlden. Att få dem emot sig kan innebära att man aldrig beviljas stipendier. Att man utestängs från de viktiga rummen och inte kan arbeta med sitt skrivande.

Jean-Claude Arnault träffade Katarina Frostenson när hon var väldigt ung, endast 17 år gammal och de gifte sig 1989. Deras relation känns väldigt märklig och det gör mig faktiskt nyfiken på att läsa K, Frostensons egna berättelse om de händelser som Gustavsson skriver om. Att vara gift med en akademiledamot verkar passa Arnault perfekt och ger honom den status han tycker sig förtjäna.

Jean-Claude Arnault var också en av grabbarna. Nära vän med såväl Horace Engdahl som Anders Olsson, två av de ledamöter som hårdast motarbetade Sara Danius. Att de sitter kvar när så många andra har lämnat visar med all önskvärd tydlighet att Svensk Akademien inte rensat upp som de borde. Polarna sitter kvar och fick dessutom välja en egen Nobelpristagare i Peter Handke, ett val som än mer visar hur verklighetsfrånvända de är.

Mytoman, narcissist, psykopat eller kanske sociopat? Arnault framstår helt klart som något av eller allt detta. Han, hans fru och hans vänner tillhörde enligt sig själv de mest begåvade och stod därmed över alla andra. Jag mår illa när jag läser om hur Arnault hotar om att förstöra karriärer och utbildningsvägar för de kvinnor som andas motstånd. Den makt han har över dem gör att de hellre låter sig utnyttjas än att säga nej. De vet väl vem han är? Vem han är gift med? Vem han är vän med?

Alla visste att Arnault utnyttjade kvinnor, men ändå verkar allt för många ha vänt sig bort. I Klubben berättas om en lång rad situationer där Kulturprofilen betett sig mycket olämpligt, men ändå verkar ha kommit undan med det. Författarna Elise Karlsson och Gabriella Håkansson tillhör de få kvinnor som vill vara en del av Matilda Gustavssons granskning under eget namn. Arnaults agerande under så länge som tjugo år måste få ett stopp. Nu finns det en chans till upprättelse, även om Horace Engdahl även efter artikelns publicering menar att Arnault är “en stor livsstilsförebild”.

Klubben är en imponerande och välskriven bok som lämnar mig illamående och riktigt förbannad. Mest förbannad blir jag på de i Svenska Akademien som valde att blunda och som istället för att ta ansvar såg till att bli av med dem som gjorde det. Värst av allt är kanske att de inte förstår själva hur opassande de agerat. Horace Engdahl menar att Sara Danius förstörde Svenska Akademien och inser inte att han istället är en av dem som bär störst skuld till det fall som de uppsatta aderton gjort. Det går inte heller att låta bli att fundera över hur invalen har gjorts de senaste 25 åren. Kanske har institutionen alltid varit en klubb för inbördes beundran, men jag blev trots detta chockad över riktigt hur illa det verkar vara.

Skuggjägaren av Camilla Grebe

Skuggjägaren är den fjärde boken i den löst sammansatta serien Flickorna och mörkret av Camilla Grebe. Den är också nominerad till Deckarakademins pris Årets bästa svenska kriminalroman och jag tror att den har en bra chans att vinna. Det här är nämligen en ovanligt välskriven och dessutom såväl annorlunda som relevant spänningsroman med ett annorlunda perspektiv.

Första delen i Skuggjägaren handlar om polissystern Elsie som 1944 försöker ta sig in i en värld som är männens. Hon har lämnat bort sin son och lever ensam. Jobbet är det hon har. Det är också Elsie som är den första av bokens poliser som kommer i kontakt med mördaren som kallas Träskmördaren, som kommer att gäcka polisen i årtionden. Kvinnan som hittas död är ensamstående mamma och hon har dödats och sedan spikats fast i golvet.

Trettio år senare mördas ännu en kvinna på precis samma sätt och frågan är om det är samma mördare eller någon som härmat honom. Britt-Marie är en av poliserna som blir inblandad i fallet, men inte så mycket som hon önskat. Som ny kriminalassistent stängs hon ute ifrån mycket och som ny kanske hon hade accepterat det, om det inte vore så att en annan ny kriminalassistent med precis lika lite erfarenhet bjuds in i utredningen. Skillnaden mellan dem är att han är man. Att vara polis och kvinna är verkligen inte enkelt på 70-talet och Britt-Marie har det dessutom ganska tungt hemma. Det förväntas av henne att vara hemma och sköta familjen, men istället har hon valt att yrkesarbeta. Att räcka till på någon plats är helt omöjligt.

Britt-Marie och hennes kollegor löser inte fallet och nästa kvinna vi träffar är en vi redan läst känna, nämligen Hanne, som tidigare i serien är runt 60 med en begynnande demens, men i den här boken är ung och nyutbildad. Fallet med Träskmördaren tar oss fram till nutiden och då är det Malin, som också varit med i tidigare böcker, som vi får träffa. Övergångarna mellan de olika delarna och de olika kvinnornas berättelser är skrivna av någon som berättar sin historia och vi vet inte vem. De är så snyggt skrivna och ger verkligen något extra. Stämningen förstärks och att få följa fyra kvinnor, vars öden kopplas samman, är något alldeles extra. Skuggjägaren är riktigt, riktigt bra och jag slukade den. När jag läst sista sidan drabbades jag av den tomhet som en fantastisk läsupplevelse kan ge. Jag insåg nämligen att en bok inte skrivs på några veckor och att det därför kommer att dröja ett tag innan Camilla Grebe kommer med en ny bok. Det är därför jag är avundsjuk på er som har Skuggjägaren oläst. Det är nämligen en kriminalroman utöver det vanliga.

Barnet: en sonettkrans

Olivia Bergdahl växte upp i Göteborg och dikterna i Barnet: en sonettkrans befinner sig mitt i staden, mitt i Göta Älv som leder ut till havet och mitt i spårvagnsnätet. Jag älskar hur Göteborg finns i varje strof. Hur Backabranden flimrar förbi, liksom kravallerna i samband med EU-toppmötet 2001. Hur staden blir en del av barnet, som blir en del av den.

Jag läste dikterna en mulen och grå novemberdag och det var verkligen passande. Möjligen borde jag åkt ner till mina gamla kvarter i Majorna och vandra ner till Klippan och Älvsborgsbron. Det är där orden befinner sig och den världen som får stå som fond för det svåra i att växa upp och bli den man vill vara. När barnets drömmar krossas av de som står runt. De vuxna som vet bättre, men inte förstår att krossade drömmar inte hjälper någon.

så byggde jag världen ur det lilla jag vet
att havet föder vågor vind och dimma
det viktigaste är att lära sig simma
när stadens alla gator döps till pubertet

Olivia Bergdahls ord går rakt in i mig. Jag imponeras av hur hon konstruerat sina sonetter. Hur varje dikts slutrad blir början på en ny och hur teman återkommer. Jag njuter av att få följa flickan som blir kvinna och förundras över hur mycket som kan sägas med så få ord. Viktigast av allt är kanske den slutsats flickan och författaren drar “en människa är en människa och det är allt”. När mästarsonetten tar vid bestående av inledningsraderna i de fjorton tidigare dikterna är det som att allt faller på plats och blir så berörd att jag måste läsa alla dikter en gång till.

Barnet: en sonettkrans är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.  Då jag inte läst alla nominerade kan jag inte göra någon objektiv bedömning, men den rent subjektiva säger mig att Bergdahl utan tvekan är en väldigt värdig vinnare.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: