Peter Englund

Vilka nomineras till Augustpriset 2020

Imorgon presenteras de nominerade till Augustpriset 2020 i tre klasser. Självklart måste jag tippa och önska lite, även om det brukar vara svårt att förutsäga juryns val. Kravet är att böckerna ska vara utgivna på svenska mellan oktober 2019 och oktober 2020. Sammanlagt är det 18 nominerade i tre klasser.

Jag konstaterade ganska snart att det är många stora författare som gett ut böcker under året och det är också många tegelstenar bland böckerna. Det finns dessutom en gräns för hur många nominerade Albert Bonniers Förlag kan få. Jag har fått välja bort många giganter i den skönlitterära klassen och bland ungdomsböckerna. I dessa två kategorier hade jag lätt kunnat dubbla mina gissningar, medan jag inledningsvis hade svårt att ens komma på sex titlar i fackboksklassen. Även där fick dock vissa titlar ryka på grund av att för många nominerade inte ska ha getts ut på samma förlag.

Så här tänker jag utifrån vad jag läst och vad jag tror att juryn vill lyfta:

 

Årets bästa skönlitterära bok 

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel (Norstedts)

Jag ser allt du gör av Annika Norlin (Weyler förlag)

Kärlek och främlingskap av Theodor Kallifatides (Albert Bonniers Förlag)

Renegater av Klas Östergren (Bokförlaget Polaris)

Samlade verk av Lydia Sandgren (Albert Bonniers Förlag)

Vårt behov av vers av Isabella Nilsson (Ellerströms förlag)

 

Årets bästa fackbok

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson (Historiska Media)

I skottlinjen: Malexandermorden inifrån av Kenneth Eklund (Leopard förlag)

Klubben av Matilda Gustavsson (Albert Bonniers Förlag)

Om man älskar frihet av Nina Björk (Wahlström & Widstrand)

Svamparnas planet av Jesper Nyström (Bonnier Fakta)

Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord av Peter Englund (Natur & Kultur)

 

Årets bästa barn- och ungdomsbok

Barnet som inte kunde blunda av Anna Höglund (Lilla Piratförlaget)

De afghanska sönerna av Elin Persson (Bonnier Carlsen)

Efter stormen av Ida-Lovisa Rudolfsson (Mirando Bokförlag)

En stark nolla av Sara Lövestam (Gilla Böcker)

Världar under vatten av Elin Nilsson (Alfabeta Bokförlag)

Överallt och ingenstans av Oskar Kroon och Joanna Hellgren (Brombergs)

 

 

 

En ovanligt spännande augusti

När inte Kuturkollo finns för att styra upp min bloggvardag behöver jag göra det själv. I augusti har jag därför haft ett extra fokus på spänningslitteratur och jag kommer att fortsätta med fokusområden i alla fall de närmaste månaderna.

Spänningstemat har innehållet en rad inlägg om skönlitterära böcker:

Beatrice av Lina Bengtsdotter

Den tysta patienten av Alex Michaelides

Du måste dö av Peter James

Han dör om du inte av Peter James

Jakthundarna av Jørn Lier Horst

Säg inget om Lydia av Celeste Ng

Terapeuten av Helene Flood

The Perfect Husband av Lisa Gardner

Ytspänning av Olivier Norek

 

Två dokumentära böcker blev det också:

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby

Söndagsvägen: Berättelsen om en mord av Peter Englund

 

Två kulturfrågor:

Om författare och deras böcker

Om favoriter bland spännande filmer och tv-serier

 

Och två inlägg i serien boknostalgi:

Om Skulptrisen

Om Patient 67

 

Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord

Det står klart efter bara några sidor att Peter Englund är i en klass för sig. Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord är nämligen inte bara det, utan också berättelsen om Sverige i mitten av 60-talet och dessutom skriven med ett språk som sällan skådas i sakprosaklassen. Jag ska villigt erkänna att true crime inte riktigt är min grej och hade författaren varit en annan än just Englund skulle jag förmodligen aldrig läst boken om mordet på Kickan i Hökarängen. Det hjälpte också till att flera av de bloggare jag följer har hyllat.

Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord handlar om en av de största och mest komplicerade mordutredningar i svensk historia. Året är 1965 och den 18-åriga Kickan Granell hittas död i sina föräldrars sovrum i radhuset på Söndagsvägen i Hökarängen. Det avfärdas det först som ett självmord, men senare står det klart att den unga kvinnan blivit mördad. Kommissarie G W Larsson, som sägs ha inspirerat makarna Sjöwall Wahlöö när de skapade sin kommisarie Beck, leder utredningen och han är en intressant bekantskap. Blinkningarna till de klassiska pusseldeckarna är många, men det Peter Englund skrivit är inte fiktion, utan berättelsen om ett verkligt mordfall. Jag fastnar för hur Englund beskriver verkligheten, men samtidigt bidrar med egna funderingar, som när han jämför mördaren med den moderna tidens incels och funderar över hur han agerat idag.

Om jag på något sätt ska vara kritisk så hade jag önskat ett mer komplext porträtt av offret Kickan, men det hade kanske mest blivit spekulationer. Nu tolkar Englund istället dokument som ingår i utredningen och då är troligen offrets liv inte lika mycket i fokus, som polisernas arbete och jakten på mördaren. Sammantaget är Söndagsvägen: Berättelsen om ett mord en välskriven och mycket läsvärd bok om ett brott som begås i ett Sverige som befinner sig mitt i ett uppvaknande. Våldet kommer nära när media skriver om mord och våldtäkt, men samtidigt är det en tid präglat av nya möjligheter och av hopp. Kickan Granell fick inte gå den där sekreterarutbildningen hon drömde om och inte heller gifta sig med sin fästman. Istället blev hon huvudpersonen i en gigantisk mordutredning som verkar blivit bortglömd till nu, då Peter Englund lyft hennes öde igen.

En stor poet har gått ur tiden

Igår nåddes vi av den sorgliga nyheten att poeten och akademiledamoten Kristina Lugn avlidit. För mig är hon utan tvekan en av de stora poeterna och samlingen Hejdå, ha det så bra finns med på listan från 2018 där jag listat de 100 bästa böckerna jag läst.

På Instagram skriver Peter Englund om kollegan som också var gudmor till hans dotter och skriver att “ingen annan ledamot kunde göra mig så glad, så upprymd, så konfunderad, så inspirerad, så road, så förbryllad, så upplyft, så varm i hjärtat.” Jag fastnar för orden “konfunderad, road och förbryllad” och vill lägga till imponerad. De texter Kristina Lugn skrev var ofta otroligt fyndiga, tänkvärda och inte sällan vackra.

Jag skrev om boken Hejdå, ha det så bra och konstaterade att jag borde läst mer av Kristina Lugn då boken  var “något av det bästa jag läst. Så annorlunda, så galet och så bra. Så svårt att skriva om.”

Annorlunda, galen och bra känns som en bild som jag som utomstående hade av Kristina Lugn. Jag minns hur jag såg henne i tv-programmet “Oförutsett” tillsammans med Jörn Donner och Bert Karlsson som mötte hemliga gäster, drack sprit, rökte och var oväntat frispråkiga. Jag var tretton år och fascinerades främst av just Kristina Lugn. För den som är nyfiken finns serien på Öppet Arkiv och första avsnittet med Kjell-Olof Feldt är riktigt roligt. Lugn själv tyckte att det var fruktansvärt och det ledde också till att folk började hata henne för att hon pratade så långsamt. Om detta talar hon i en fin intervju från Babel där Daniel Sjölin faktiskt når Kristina Lugn. Året är 2008 och Lugn berättar om hur hon redan som barn lärde sig att använda språket för att få ett övertag. Hon pratar också om döden och hur man som död inte längre går runt och ser dum ut.

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut

De talar också om dikten som inleds “Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag” som hon skrivit till sitt första barnbarn. Att vara mormor är hennes viktigaste roll, berättar hon och vill att det enda som ska stå på hennes gravsten är “mormor”. Hela dikten är fantastisk, men den här strofen är min favorit:

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Jag lyssnade igår på Kristina Lugn som talade om att hantera ångest i radioprogrammet Allvarligt talat och fascinerades av att hon är poet även då hon talar, samtidigt som hon är glasklar bildar orden en dikt fylld av metaforer och fylld av ärlighet. “Ångest är en smärta och den kan hävas, precis som fysisk smärta kan hävas. Rädda kommer vi säkert alltid att vara, men att alltid ha ångest är inte uthärdligt. Det orkar vi inte. Det måste vi inte orka.”

Sedan läste jag Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik tills jag somnade. Galopp galopp.

Några rader från Hejdå, ha det så bra får avsluta:

Jag är en fri människa.
Det har jag alltid vetat
och aldrig förstått.


Nu har en stor poet mött döden med de snygga benen iklädda svarta stövlar och med långt gyllene hår.

Hejdå, ha det så bra.

Foto: Cato Lein

Så framstår du som påläst om årets nobelpristagare i litteratur

Man vill ju gärna framstå som påläst vid fikabordet på jobbet, inte minst som litteraturintresserad med även för att imponera på sådana. Varför inte på valfri besserwissersvensklärare?! Jag har därför uppdaterat 2017 års guide till hur du diskuterar nobelpristagare i litteratur på ett kunnigt sätt så att den nu passar de pristagare som tar emot sina diplom ur konungens hand imorgon. Bra att skriva ut och gömma i fickan, alternativt ta en skärmdump av och ha i mobilen vid behov. Den riktigt ambitiöse kanske till och med memorerar valfria repliker. Håll till godo.

Om valen av pristagare:

“Svenska Akademien har ännu en gång valt två författare från Europa. Olga Tokarczuk är visserligen från Polen, men det är ändå två onödigt etnocentriska val. ”

“Det är dags för en (insert t.ex. afrikan, sydamerikan, asiat, karibisk författare, afroamerikan, feminist, gayaktivist) istället för den obligatoriska europeiska, heterosexuella mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. Båda årets pristagare har skrivit filmmanus och det känns extra spännande.”

“Peter Handke är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Perfekta pristagare. Nu slipper jag läsa böcker och kan se filmer istället.”

“Olga Tokarczuk vann Man Booker International Prize 2018. Jag tycker verkligen att det är fantasilöst av Svenska Akademien att bara härma andra istället för att göra ett självständigt val.”

“Jag uppskattar verkligen att Svenska Akademien vågar välja två kontroversiella författare och därmed tydligt visa att det är litteraturen och inte personen bakom som ska prisas.”

“Jag förstår inte riktigt hur Svenska Akademien tänkte när de valde två så politiska författare. Borde de inte ha lagt fokus på litteraturen istället?”

“Svenska Akademien visar verkligen hur världsfrånvarande de är genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Svenska Akademien visar verkligen hur högt de värderar litteraturen genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Varför har det blivit så många starka reaktioner på valet av Peter Handke? Tänk hur vi framstår inför den polska regeringen med tanke på hur kontroversiell Olga Tokarczuk är i sitt hemland. Det är det ingen som diskuterar. Typiskt kulturvänstern.”

“Hur kan Peter Handke få priset med tanke på de extrema åsikter han uttryckt. Jag förstår inte Svenska Akademiens argument att litteratur skulle stå över politik.”

Om andra tänkbara val:

“Min favorit (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo) kommer säkert att hinna dö innan hen får priset. Jag är så besviken.”

“Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Assia Djebar, Amos Oz) hann dö innan hen fick Nobelpriset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Chigozie Obioma, Jonathan Safran Foer, Zadie Smith, Juan Gabriel Vásquez, Abdellah Taïa, Ocean Vuong)”

“Jag är besviken över att Svenska Akademien valt en så ung pristagare i år. Det hade varit bättre att välja någon som verkligen betytt mycket för litteraturvärlden under en lång tid, som till exempel (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo)

“Varför så politiskt? Jag hade önskat att någon mer ofarlig författare som (insert t.ex. Joyce Carol Oates, Anne Carson, Neil Gaiman, Joan Didion) så att texterna kan få stå i centrum.

“Typiskt att Olga Tokarczuk fick Nobelpriset. Nu kommer det dröja många år innan någon riktig poet som (insert t.ex. Anne Carson, Adonis, Bei Dao, Claudia Rankine, Ocean Vuong, Adam Zagajewski ) får priset.”

“Om Svenska Akademien nödvändigtvis vill ge priset till en polsk författare hade Adam Zagajewski varit ett mycket bättre val. Det är alldeles för få poeter som tilldelats Nobelpriset.”

“Om Svenska Akademin nödvändigtvis vill ge priset till en österrikisk man hade Robert Seethaler varit ett mycket bättre val.”

Lycka till nu! Namedropping är fina grejer.


Eller så får du bara ett befogat spel på Svenska Akademiens totalt verklighetsfrånvända och faktiskt korkade val av Peter Handke som Nobelpristagare 2019 och hyllar Peter Englund som tar avstånd och inte kommer att delta under Nobelveckan, liksom Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström som avsagt sitt ett till synes omöjligt uppdrag. Eller så beklagar du att Olga Tukarczuk behöver dela scen och uppmärksamhet med honom, även om det egentligen inte är synd om någon som vinner ett pris med en prissumma som består av miljoner. Å andra sidan håller jag med Björn Wiman (jag håller ALLTID med Björn Wiman) om att det inte är Peter Handke som ska skämmas. Valet är olämpligt och bortförklaringar är precis som Wiman skriver så dåliga att man vill utbrista “gör er inte dummare än vad ni är”.

Så här skriver Wiman:

Även den som anser att Handke är Guds litterära gåva till mänskligheten borde ha kunnat förutse att valet skulle leda till den typ av protester som är vad Svenska Akademien och Nobelpriset minst av allt behöver just nu. Det krävs heller inget större snille för att förstå att upphöjelsen av den omdebatterade Handke skulle uppfattas som en legitimering av de krafter som vill relativisera de serbiska krigsförbrytelserna under kriget på Balkan, bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, där 8.000 pojkar och män mördades.

Jag önskar att de som var en del av den process som ledde till att två pristagare valdes för 2018 och 2019 hade kunnat vinna över de mest olämpliga ledamöter som fortfarande tror att de står för något intellektuellt överlägset och valt någon mer lämplig kandidat än just Peter Handke.  Jag har dock full förståelse över att vissa av de mindre lämpade ser sig själva just som bättre lämpade än alla andra och därför är omöjliga att påverka. Som Peter Englund så snällt svarade mig på Instagram räcker det med enkel majoritet. Alla ledamöter behöver alltså inte vara överens om en pristagare. Med tanke på att 2019 års pristagare definitivt inte är Peter Englunds pristagare har jag full respekt för hans protest.

För övrigt ska jag självklart läsa verk av båda pristagare, men vintertröttheten har gjort att läsningen inte går riktigt i den takt jag tänkt. Jag lyssnar just nu på Styr din plog över de dödas ben och läser Löparna av Tukarczuk och därefter väntar Berättelsen om ett liv av Peter Handke. När de är lästa är planen att blogga om litteraturen i sig, utan någon som helst åsikt om författarna, förutsatt att de inte märks i texterna.

 

Just-nu-enkät för den snörvlige

Förkylningen är nästan borta och sportlovet, veckan då jag skulle ha läst så mycket, är över. Som vanligt när jag är lite stressad, börjar jag på bok efter bok, men avslutar få. Då är det dags för en just-nu-enkät för att styra upp lite. Faktiskt har jag gjort sådana med ojämna mellanrum sedan bloggen startade 2011, senast i maj förra året.  Ofta läser jag böckerna jag listar, men långt ifrån alltid. Oavsett är det skönt att få lite överblick över kaoset.

Vid sängen: Där ligger I döden för dig av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter, som börjar lovande men är så tung att jag inte riktigt orkar just nu.

På soffbordet: Jag läser grafiskt i februari och vid soffan ligger en halvläst Drömmen om Europa av Fabian Göranson.

På läsplattan: Finns allt och inget.  Främst läser jag två deckare, nämligen Felsteg av Maria Adolfsson, för att komma igång med Bokbloggarboktipsutmaningen och Vintereld av Anders de la Motte, som verkar lovande om än lik den förra boken jag läste av honom. Gammalt fall och ett återvändande.

På jobbet: Egentligen inte på jobbet, men för jobbet läser jag om Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, som mina treor ska börja läsa nästa vecka. Den är svårare än jag mindes den och de första kapitlen behöver vi helt klart läsa tillsammans.

I öronen: Jag lyssnar inte så ofta, men har Mot framtiden av Clara Henry på gång. Jag gillar den.

I badet: Jag läser oftast e-böcker, men i badet är de värdelösa. Där läser jag istället en inbunden version av Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid. Jag fastnade i badkaret i drygt en och en halv timme igår, så det får väl anses vara ett godkänt betyg.

Bokklubbsbok: Bokbubblarna ses på torsdag och vi ska ha läst en bok som passar in på temat pingviner. Jag har börjat läsa Pingviner håller ihop av Viveca Lärn, som verkar ganska charmig.

Borde jag läsa ut:  Jag borde köra ett slattläsningsryck och läsa ut alla halvlästa böcker runt om i huset. Eller så struntar jag i dem och läser något helt annat. En bok jag vill läsa ut är dock En spellista för sömnlösa nätter av Déa Solin, som jag tror att jag skulle gilla om jag bara hittade fokus.

Borde jag påbörja: Tanken var att under lovet läsa 1914 Stridens skönhet och sorg av Peter Englund, då vi närmar oss första världskriget i kursen Historia 1b. Det får bli nästa vecka.

Längtar jag efter att få läsa: Jag fick just hem Emil av Johan Heltne och den ser jag verkligen fram emot att läsa.

Tre andra böcker i min TBR-hög: Tre böcker jag ser fram emot att läsa är Vad jag saknades här av Jila Mossaed,  Nine perfect strangers av Liane Moriarty och Vill inte, vill av Per Nilsson.

 

 

Photo by John-Mark Smith on Unsplash

 

 

 

 

På väg mot ett lugn i Svenska Akademien

Så har då Katarina Frostenson lämnat stol 18 i Svenska Akademien, mot en ersättning på 12875 kronor i månaden och fortsatt tillgång till den lägenhet hon bor i som ägs av akademien. Det betyder att Svenska Akademien just nu består av 14 aktiva ledamöter (12 män och 2 kvinnor), då Peter Englund och Kjell Espmark den 10 januari meddelat att de återgår till sitt arbete. Den enda som nu har kvar sin stol utan att aktivt delta i Svenska Akademiens arbete är Sara Danius. Jag hoppas att hon bestämmer sig för att stanna kvar, även om jag förstår om hon väljer att lämna sin plats till förfogande.

Tre stolar är vakanta efter att Sara Stridsberg, Jayne Svennungsson och nu Katarina Frostenson begärt utträde. Jag hoppas att dessa ersätts med tre kvinnor. Något annat vore skandalöst med tanke på den nuvarande könsfördelningen.

 

Foto: Svenska Akademien/SVT

Jayne Svennungsson lämnar stol 9

Nya turer i härvan kring Svenska Akademien när teologen Jayne Svennungsson idag meddelade att hon lämnar och ställer stol 9 till förfogande efter knappt ett år. Hon blir därmed den ledamot i modern tid som suttit kortast tid på sin stol. Svennungsson ska ha varit en av två som röstade emot att utesluta Katarina Frostenson. Bara Horace Engdahl kvar nu alltså. Klart sedan tidigare är att Frostenson inte kommer att lämna frivilligt. Det hela börjar likna en fars, eller förresten, det har liknat en fars ganska länge.

I DN:s artikel om avgångsbeslutet framgår att det kan bli fler förändringar i Svenska Akademien framöver. Danius, Englund och Espmark delar som bekant inte i arbetet, men har sett till att inval har kunnat göras. Engdahls uttalande i artikeln kan tolkas som att de kommer att lämna sina stolar när tillräckligt många inval gjorts. Just nu finns två tomma stolar att fylla, förutom stol 9 också stol 13 som Sara Stridsberg lämnade men enligt ett tidigare uttalande från tillförordnade ständige sekreteraren Anders Olsson är det inte aktuellt med fler inval förrän i vår. Återstår att se om Svennungssons beslut förändrar planerna. Jag utgår ifrån att de två kvinnorna ersätts av två andra kvinnor, då resultatet av det senaste årets turbulens är att Svenska Akademien innehåller färre kvinnor än tidigare. En smärre skandal, som fått lite uppmärksamhet, bland alla andra skandaler. Låt vara att två av de kvinnor som avgått inte deltagit i arbetet på länge och nu ersatts av en man och en kvinna, men Svenska Akademien har onekligen en del kvar att göra gällande jämställdheten.

Björn Wiman lyfter i DN den fråga jag också funderat mycket på, är det en merit eller belastning att vara en del av Svenska Akademien? Svaret på den frågan blir avgörande när turbulensen kring ledamöterna med all sannolikhet fortsätter.Vi vet att en tillfrågad har tackat nej och dessutom hänvisat till situationen som just nu råder och kommer att påverka Svenska Akademiens trovärdighet under lång tid framöver. Målet måste ändå vara 18 aktiva ledamöter och dit är det långt. Lägg därtill att två nuvarande ledamöter är födda på 20-talet och inse att arbetsro kan dröja länge, vilket också betyder att det kommer att dröja innan det blir dags för nästa Nobelpris i litteratur.

Imorgon är det torsdagsmöte och kanske får vi ett uttalande av Olsson  eller någon annan som hellre uttalar sig i media. Än så länge har Olsson bara gjort ett kort uttalande till TT där han beklagar Svennungssons beslut.

 

Bildmontage från SVT, som är illustration till en utmärkt genomgång av läget just nu.

Nytt blod i Svenska Akademien

Så lyckades de kvarvarande ledamöterna i Svenska Akademien välja in ytterligare två, vilket betyder att det nu finns tolv aktiva ledamöter. I alla fall så snart de nyvalda tagit plats på riktigt. De tre avhopparna som sagt sig vara villiga att hjälpa till i invalsprocessen kan nu, om de så önskar, lämna Svenska Akademiens arbete. Jag hoppas ju att de stannar kvar, men inser att i alla fall Peter Englund, som varit ständig sekreterare och med största sannolikhet känt till Frostenson och makens oegentligheter, kanske får svårt att komma tillbaka. I Danius fall kan jag inte se något som hindrar hennes arbete, mer än “bunkergängets” agerande gentemot henne och deras kanske begränsade förtroende.

Så, vad vet vi om de nya ledamöterna?

Eric M Runesson efterträder Lotta Lotass och tar plats på stol 1, där det historiskt har suttit en jurist. Han har under de senaste månaderna fungerat som medlare mellan Svenska Akademien och Nobelstiftelsen och kanske är det praktiskt att ha honom med bland de aderton. Klart är att de andra ledamöterna haft förtroende för honom. Efter att ha arbetat som advokat i 30 år och dessutom erfarenhet av tvistelösning. Han anses en av landets mer respekterade jurister, men menar själv att han inte är på långa vägar så litterärt beläst som sina blivande kollegor. Inte heller är det därför han valts in.

Författaren Jila Mossaed tar plats på stol nummer 15 och ersätter därmed Kerstin Ekman. Ett spännande val och ett för mig okänt namn. När jag läser om henne inser jag dock att jag kanske borde haft koll, då hon bland annat tilldelats Aftonbladets litteraturpris 2015 och Frödingpriset 2016.  Förra året fick hon Kallenbergerstipendiet från Svenska Akademien och Anders Olsson har kallat henne “en av landets viktigaste exilförfattare.” Mossaed ges dock ut av lilla Bokförlaget Lejd, vilket gör att det kanske inte är så märkligt att jag missat henne. Jila Mossaed föddes i Teheran 1948 och har bott i Sverige sedan 1986. På svenska har hon gett ut 6 diktsamlingar, men hon har även fått såväl diktsamlingar, som romaner publicerade på persiska. Hennes senaste bok heter Vad jag saknades här och kom 2018.

Vad som beslutats kring Katarina Frostensons fortsatta roll i Svenska Akademien har vi ännu inte fått veta. Det ska ha hållits en omröstning om hennes framtid under torsdagens möte, men inget har avslöjats om huruvida den genomfördes eller vad resultatet i så fall blev.

Fyra ledamöter har tillfälligt lämnat arbetet i Svenska Akademien, men inte formellt avgått. Just nu har Svenska Akademien (på pappret) 16 ledamöter. De två nyinvalda tar officiellt plats bland de aderton den 20:e december. Det betyder att minst två inval till är att vänta.

 

 

Kan det bli ordning på Svenska Akademien nu?

 

Idag meddelade Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark, som tidigare lämnat Svenska Akademien att de kan tänka sig att återvända för att hjälpa till att välja in nya ledamöter. Till det behövs nämligen tolv ledamöter och så många finns inte i Svenska Akademien just nu. Trion erbjöd sina tjänster redan i slutet av maj, men då med villkoret att Horace Engdahls avgick. Det har sedan dess blivit mer och mer tydligt att någon sådan avgång inte kommer att ske, då Engdahl med största sannolikhet kommer att dö på sin stol (eller möjligtvis under en soppmiddag på Gyllene freden) verkar de ha kapitulerat. Bra eller dåligt? Bra, då de visar att de, till skillnad från vissa andra ledamöter, är beredda att ta ansvar för Svenska Akademiens framtid. Dåligt, då det borde ryka några ledamöter till och en av dem är definitivt Horace Engdahl.

Espmark säger till DN att det i första hand är en “begränsad aktion” och att syftet är att stolar inte ska stå tomma för länge. De kommer att vara en del av återuppbyggandet av Svenska Akademien och i det behövs definitivt alla vettiga personer som nu sitter på de åtråvärda stolarna. Frågan är bara om de är så speciellt åtråvärda längre, eller om de personer som borde erbjudas dem kommer att tacka nej. Idén om den splittrade akademien med Team Danius och Team Engdahl gör också att striden kan fortsätta även i urvalet av nya kandidater. Anders Olsson fortsätter som ständig sekreterare även under hösten, vilket ger Team Engdahl ett oroande övertag.

Meningen är att Svenska Akademien ska sammanträda sjätte och trettonde september och målet är att fyra nya ledamöter ska väljas, en jurist och tre författare eller litteraturkännare. Kanske blir det några från min önskelista. Dialogen med Nobelstiftelsen om att utse en ny Nobelkommitté pågår fortfarande och en lösning måste till för att Svenska Akademien ska kunna fortsätta att ansvara för valet av Nobelpristagare. Team Engdahl verkar inte vara så pigga på att förändra något, vilket är helt i linjen med allt de gjort under våren och sommaren.

Som vanligt måste jag också delge vad Björn Wiman tycker om saken, för eftersom han och jag i princip alltid tycker likadant i den här sörjan, har han självklart mycket viktigt att säga. Wiman är hårdare än jag och tror att det kan skada de tre avhopparnas anseende när de nu kommer tillbaka “med svansen mellan benen”. Jag är rädd att han har rätt, men hoppas ändå att det här kan leda till något bra. Är det en kappvändning eller är det ett ansvarsfullt beslut? Jag är benägen att hålla med Wiman om att det definitivt kan ses som att det Danius talade om i sitt sommarprogram bara var tomma ord, men jag hoppas ändå att en fulltalig Akademi kan rädda en institution som definitivt är värd att räddas.

Kanske kan de tre musketörerna lyckas med sitt en för alla, alla för en, eller så är den enda lösningen att alla avgår. Hösten ser onekligen ut att bli spännande. Undrar hur många anteckningar och mail som kommer att läcka och vilka som väljer att gråta ut i media?

UPPDATERING: Dagen efter Kjell Espmark meddelat att de tre avhopparna kan tänka sig att komma tillbaka, tillbakavisas det av Sara Danius, som i ett meddelande på Facebook menar att hon inte har några tankar på att återvända till sin stol. Att de tre skulle återgå till arbetet i Svenska Akademien permanent var redan efter gårdagens avslöjande osannolikt, men att de var beredda att komma tillbaka tillfälligt lät mer möjligt.

De tre ledamöterna gick senare ut med ett gemensamt förtydligande som löd:

”Det har i svenska medier framställts som att vi tre återvänder till arbetet i Svenska Akademien. Det är felaktigt. Vi kan möjligen – möjligen – delta i viktigare omröstningar, ingenting annat”

Ovissheten kring Svenska Akademiens framtid är således fortfarande mycket oklar.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: