Svenska Akademien

Mina hjältinnor: Matilda Gustavsson

I november 2017 publiceras ett reportage i DN där 18 kvinnor berättar om hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp av en man kallad Kulturprofilen. Några väljer att visa sina ansikten på bilderna som finns i reportaget, medan andra döljer sin identitet. Alla berättar de om en minst sagt obehaglig man som utnyttjat sin makt i kulturvärlden på ett fruktansvärt sätt. När historien fortsätter förstår vi att hans agerande inte alls varit okänt, utan tvärtom ursäktad av många inklusive ledamöter i Svenska Akademien.

Journalisten som står bakom reportaget heter Matilda Gustavsson och nästan exakt två år senare släpps boken Klubben om hur Kulturprofilen, som vi nu vet heter Jean-Claude Arnault kan bete sig lite hur han vill i den svenska kulturvärlden skyddad av bland andra sin fru Katarina Frostenson och bästisen Horace Engdahl. Jag utnämnde Klubben till förra årets viktigaste och bästa bok. Otroligt välskriven och spännande som en thriller, med ett helt gäng rejält obehagliga skurkar.

Matilda Gustavsson är en fantastisk journalist och en riktigt bra författare. Det är inte alltid dessa två roller går att kombinera, men Gustavsson gör det med stor skicklighet. Jag utgår ifrån att hon kommer att skriva mer och ser fram emot det.

 

Foto: Thron Ullberg

Parkerna av Tua Forsström

Med diktsamlingen Parkerna från 1992 nominerades Tua Forsström till Augustpriset och i december 2019 valdes hon in som ny medlem i Svenska Akademien där hon efterträdde Katarina Frostenson på stol nummer 18. I sitt inträdestal läste hon några rader ur Inger Christensens Alfabet och det är på Christensen jag tänker när jag läser Parkerna. Henne och T. S. Eliots The Love song of J Alfred Prufrock, som liksom många av Forsström är skrivna i cirklar. Radklyvningarna är sådana att de inte ger några pauser och meningarna rör sig runt, runt, runt. Jag tycker om både rytmen och känslan det ger att aldrig stanna. De pauser som faktiskt finns är de korta rader som ibland står ensamma som en övergång från en dikt till en annan. Kanske hör de också samman till en separat text om livets komplexitet. Favoritrader (eller dikten) lyder:

Vad hjälper det att vara ett vackert hus vid järnvägen

Parkerna inleds med ett citat av Verner von Heidenstam som lyder “Vi förvandlas till det, som vi älskar” och visst finns både förändring, inte sällan kopplad till naturen, och kärlek, inte sällan kopplad till saknad, bland dikterna. Djuren finns också med som ett mönster. Åsnan, eller i alla fall dess öron, hästarna, fågeln och örnen. Men bäst tycker jag kanske om dikterna om kyrkogården och om den olyckliga kärleken.

Dikten om Tenala kyrkogård innehåller t.ex. de här fantastiska formuleringarna:

Vi tänder ljus för att
de döda ska vara mindre

ensamma, vi tror de är
underställda samma lagar

som vi. Ljusen blinkar oroligt:
de döda längtar kanske efter

sällskap vi vet ingenting om
deras verksamhet, snön yr

Här syns Forsströms ovanliga sätt att använda skiljetecken och radklyvningen som ger en känsla av att alltid vara på väg.Jag tycker också väldigt mycket om dikten som inleds efter festens slut och avslutas med den i diktsamlingen återkommande raden “I själva verket märkte vi aldrig att vi reste”.

Mitt första möte med Tua Forsström var ett fint sådant. Jag tycker mycket om språket och inte minst variationen i Parkerna. Nu ser jag fram emot att upptäcka fler av hennes verk.

Klubben är årets bok

Jag trodde att jag hade koll på turerna kring Svenska Akademien och Jean-Claude Arnault, men efter att ha läst fantastiska Klubben av Matilda Gustavsson insåg jag att det som kommit fram i media endast är en liten del av en helt ofattbar skandal. Gustavsson har gjort en imponerande granskning, men mest av allt blir det tydligt vilken fantastisk skribent hon är. Klubben är spännande som en thriller och skurkarna läskigare än de flesta. Jag hade inte fattat hur infiltrerad Svenska Akademien är av gamla vänner som håller lojalitet mot varandra högre än något annat och blev helt klart illamående när jag förstod riktigt hur illa det var.

För allmänheten började det med en artikel i DN i november 2017 där 18 kvinnor berättar att de utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp av en man som kallas Kulturprofilen. Då har Matilda Gustavsson arbetat länge med sin granskning inspirerad av fallet med Harvey Weinstein som övertygade henne om att det borde finnas fula fiskar även i den svenska kultursfären. Ett namn som nämndes när hon började rota var Jean-Claude Arnault. Han var gift med akademiledamoten Katarina Frostenson och tillsammans drev de Forum, en kulturscen i Vasastan i Stockholm. En plats för den kulturella eliten, som själva såg sig som missförstådda genier. En scen där de största framförde och visade sina verk, nästan alltid utan ersättning.

Så här säger Johanna Ekström, författare och dotter till författarna Per Wästberg och Margareta Ekström, som bjöds in till Forum som mycket tjugoåring och fick läsa sina dikter:

Källaren hade en air av allvar som kändes internationell. En elitism som var sexig, som inte bad om ursäkt för sig. Och för oss som brukade framträda på Forum fanns en känsla av att man trädde in i rummet och räknades. Man saknades om man försvann.

Ekström har också berättat i The Guardian om hur Arnault utnyttjat henne sexuellt, men att det inte handlade om våldtäkt, utan om att sex blev en slags betalning för en plats i den innersta kretsen. Det blir tydligt i Klubben att det handlar om makt och att Arnault inte verkar förstå när han går över gränsen. I alla fall verkar han inte förstå att det skulle vara fel. Än märkligare är det att hans fru Katarina Frostenson verkar ha varit väl medvetna om hans agerande. Vännerna i Svenska Akademien som finansierade hans verksamhet och dessutom lät honom använda deras lägenhet i Paris var med all säkerhet inte heller ovetande.

När Gustavsson börjar rota i röran finner hon många kvinnor som utsatts, men de vill vara anonyma. Så har skriver Gustavsson på s.23 i Klubben.

Men ingen av dem kan tänka sig att berätta om erfarenheterna under sina riktiga namn. Anledningen de uppger är att Arnault och hans vänner har för stor makt i kulturvärlden. Att få dem emot sig kan innebära att man aldrig beviljas stipendier. Att man utestängs från de viktiga rummen och inte kan arbeta med sitt skrivande.

Jean-Claude Arnault träffade Katarina Frostenson när hon var väldigt ung, endast 17 år gammal och de gifte sig 1989. Deras relation känns väldigt märklig och det gör mig faktiskt nyfiken på att läsa K, Frostensons egna berättelse om de händelser som Gustavsson skriver om. Att vara gift med en akademiledamot verkar passa Arnault perfekt och ger honom den status han tycker sig förtjäna.

Jean-Claude Arnault var också en av grabbarna. Nära vän med såväl Horace Engdahl som Anders Olsson, två av de ledamöter som hårdast motarbetade Sara Danius. Att de sitter kvar när så många andra har lämnat visar med all önskvärd tydlighet att Svensk Akademien inte rensat upp som de borde. Polarna sitter kvar och fick dessutom välja en egen Nobelpristagare i Peter Handke, ett val som än mer visar hur verklighetsfrånvända de är.

Mytoman, narcissist, psykopat eller kanske sociopat? Arnault framstår helt klart som något av eller allt detta. Han, hans fru och hans vänner tillhörde enligt sig själv de mest begåvade och stod därmed över alla andra. Jag mår illa när jag läser om hur Arnault hotar om att förstöra karriärer och utbildningsvägar för de kvinnor som andas motstånd. Den makt han har över dem gör att de hellre låter sig utnyttjas än att säga nej. De vet väl vem han är? Vem han är gift med? Vem han är vän med?

Alla visste att Arnault utnyttjade kvinnor, men ändå verkar allt för många ha vänt sig bort. I Klubben berättas om en lång rad situationer där Kulturprofilen betett sig mycket olämpligt, men ändå verkar ha kommit undan med det. Författarna Elise Karlsson och Gabriella Håkansson tillhör de få kvinnor som vill vara en del av Matilda Gustavssons granskning under eget namn. Arnaults agerande under så länge som tjugo år måste få ett stopp. Nu finns det en chans till upprättelse, även om Horace Engdahl även efter artikelns publicering menar att Arnault är “en stor livsstilsförebild”.

Klubben är en imponerande och välskriven bok som lämnar mig illamående och riktigt förbannad. Mest förbannad blir jag på de i Svenska Akademien som valde att blunda och som istället för att ta ansvar såg till att bli av med dem som gjorde det. Värst av allt är kanske att de inte förstår själva hur opassande de agerat. Horace Engdahl menar att Sara Danius förstörde Svenska Akademien och inser inte att han istället är en av dem som bär störst skuld till det fall som de uppsatta aderton gjort. Det går inte heller att låta bli att fundera över hur invalen har gjorts de senaste 25 åren. Kanske har institutionen alltid varit en klubb för inbördes beundran, men jag blev trots detta chockad över riktigt hur illa det verkar vara.

Så framstår du som påläst om årets nobelpristagare i litteratur

Man vill ju gärna framstå som påläst vid fikabordet på jobbet, inte minst som litteraturintresserad med även för att imponera på sådana. Varför inte på valfri besserwissersvensklärare?! Jag har därför uppdaterat 2017 års guide till hur du diskuterar nobelpristagare i litteratur på ett kunnigt sätt så att den nu passar de pristagare som tar emot sina diplom ur konungens hand imorgon. Bra att skriva ut och gömma i fickan, alternativt ta en skärmdump av och ha i mobilen vid behov. Den riktigt ambitiöse kanske till och med memorerar valfria repliker. Håll till godo.

Om valen av pristagare:

“Svenska Akademien har ännu en gång valt två författare från Europa. Olga Tokarczuk är visserligen från Polen, men det är ändå två onödigt etnocentriska val. ”

“Det är dags för en (insert t.ex. afrikan, sydamerikan, asiat, karibisk författare, afroamerikan, feminist, gayaktivist) istället för den obligatoriska europeiska, heterosexuella mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. Båda årets pristagare har skrivit filmmanus och det känns extra spännande.”

“Peter Handke är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Perfekta pristagare. Nu slipper jag läsa böcker och kan se filmer istället.”

“Olga Tokarczuk vann Man Booker International Prize 2018. Jag tycker verkligen att det är fantasilöst av Svenska Akademien att bara härma andra istället för att göra ett självständigt val.”

“Jag uppskattar verkligen att Svenska Akademien vågar välja två kontroversiella författare och därmed tydligt visa att det är litteraturen och inte personen bakom som ska prisas.”

“Jag förstår inte riktigt hur Svenska Akademien tänkte när de valde två så politiska författare. Borde de inte ha lagt fokus på litteraturen istället?”

“Svenska Akademien visar verkligen hur världsfrånvarande de är genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Svenska Akademien visar verkligen hur högt de värderar litteraturen genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Varför har det blivit så många starka reaktioner på valet av Peter Handke? Tänk hur vi framstår inför den polska regeringen med tanke på hur kontroversiell Olga Tokarczuk är i sitt hemland. Det är det ingen som diskuterar. Typiskt kulturvänstern.”

“Hur kan Peter Handke få priset med tanke på de extrema åsikter han uttryckt. Jag förstår inte Svenska Akademiens argument att litteratur skulle stå över politik.”

Om andra tänkbara val:

“Min favorit (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo) kommer säkert att hinna dö innan hen får priset. Jag är så besviken.”

“Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Assia Djebar, Amos Oz) hann dö innan hen fick Nobelpriset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Chigozie Obioma, Jonathan Safran Foer, Zadie Smith, Juan Gabriel Vásquez, Abdellah Taïa, Ocean Vuong)”

“Jag är besviken över att Svenska Akademien valt en så ung pristagare i år. Det hade varit bättre att välja någon som verkligen betytt mycket för litteraturvärlden under en lång tid, som till exempel (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo)

“Varför så politiskt? Jag hade önskat att någon mer ofarlig författare som (insert t.ex. Joyce Carol Oates, Anne Carson, Neil Gaiman, Joan Didion) så att texterna kan få stå i centrum.

“Typiskt att Olga Tokarczuk fick Nobelpriset. Nu kommer det dröja många år innan någon riktig poet som (insert t.ex. Anne Carson, Adonis, Bei Dao, Claudia Rankine, Ocean Vuong, Adam Zagajewski ) får priset.”

“Om Svenska Akademien nödvändigtvis vill ge priset till en polsk författare hade Adam Zagajewski varit ett mycket bättre val. Det är alldeles för få poeter som tilldelats Nobelpriset.”

“Om Svenska Akademin nödvändigtvis vill ge priset till en österrikisk man hade Robert Seethaler varit ett mycket bättre val.”

Lycka till nu! Namedropping är fina grejer.


Eller så får du bara ett befogat spel på Svenska Akademiens totalt verklighetsfrånvända och faktiskt korkade val av Peter Handke som Nobelpristagare 2019 och hyllar Peter Englund som tar avstånd och inte kommer att delta under Nobelveckan, liksom Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström som avsagt sitt ett till synes omöjligt uppdrag. Eller så beklagar du att Olga Tukarczuk behöver dela scen och uppmärksamhet med honom, även om det egentligen inte är synd om någon som vinner ett pris med en prissumma som består av miljoner. Å andra sidan håller jag med Björn Wiman (jag håller ALLTID med Björn Wiman) om att det inte är Peter Handke som ska skämmas. Valet är olämpligt och bortförklaringar är precis som Wiman skriver så dåliga att man vill utbrista “gör er inte dummare än vad ni är”.

Så här skriver Wiman:

Även den som anser att Handke är Guds litterära gåva till mänskligheten borde ha kunnat förutse att valet skulle leda till den typ av protester som är vad Svenska Akademien och Nobelpriset minst av allt behöver just nu. Det krävs heller inget större snille för att förstå att upphöjelsen av den omdebatterade Handke skulle uppfattas som en legitimering av de krafter som vill relativisera de serbiska krigsförbrytelserna under kriget på Balkan, bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, där 8.000 pojkar och män mördades.

Jag önskar att de som var en del av den process som ledde till att två pristagare valdes för 2018 och 2019 hade kunnat vinna över de mest olämpliga ledamöter som fortfarande tror att de står för något intellektuellt överlägset och valt någon mer lämplig kandidat än just Peter Handke.  Jag har dock full förståelse över att vissa av de mindre lämpade ser sig själva just som bättre lämpade än alla andra och därför är omöjliga att påverka. Som Peter Englund så snällt svarade mig på Instagram räcker det med enkel majoritet. Alla ledamöter behöver alltså inte vara överens om en pristagare. Med tanke på att 2019 års pristagare definitivt inte är Peter Englunds pristagare har jag full respekt för hans protest.

För övrigt ska jag självklart läsa verk av båda pristagare, men vintertröttheten har gjort att läsningen inte går riktigt i den takt jag tänkt. Jag lyssnar just nu på Styr din plog över de dödas ben och läser Löparna av Tukarczuk och därefter väntar Berättelsen om ett liv av Peter Handke. När de är lästa är planen att blogga om litteraturen i sig, utan någon som helst åsikt om författarna, förutsatt att de inte märks i texterna.

 

Så minns jag Sara Danius

Vissa människor gör intryck, trots att de egentligen befinner sig långt borta. Sara Danius är en sådan människa. En modig, rakryggad och respektingivande människa. En som blev en symbol för det så viktiga systerskapet i en värld som fortfarande tillåter män att göra lite som de vill.

Genom sin kamp för att rensa i röran på Svenska Akademien blev hon en symbol för den kulturinstitution jag vill ha och inte den vi hade eller ens den vi fick. Jag minns hennes avsked och hur hon promenerade från Svenska Akademien arm i arm med Sara Stridsberg. Jag undrar om hon kände att kampen var värd allt hon fick utstå, men är innerligt glad över att hon hade mod nog att säga ifrån. I sitt sommarprogram från 2018 avslöjade hon allt och om Horace Engdahl inte innan framstått som ett riktigt praktarsel, fanns det absolut ingen tvekan nu.

Sara Danius var inte lagom. Hon var ingen lättledd kvinna som männen i Svenska Akademien kunde tysta. De blev av med henne, men i samma stund sin heder. Bilden av Sara Danius i den färgglada klänning hon bar på Nobeldagen 2018, en dag då det inte delades ut något Nobelpris i litteratur. En bild av henne i klänningen med texten “In a world full of lagom, be a Sara Danius” cirkulerar i sociala medier och jag tar med den bilden.

När Sara Danius nu avlidit, endast 57 år gammal, har världen blivit lite fattigare och lite färglösare. Dags att dra på knytblusen och kämpa på i hennes anda. Världen behöver fler som Sara Danius.

 

Foto: Sofia Runarsdotter

Snart dags för dubbla nobelpristagare

Imorgon får vi veta vilka som tilldelas Nobelpriset i litteratur och det är två vinnare som presenteras. Efter förra årets kaos verkar debatten kring Svenska Akademien tystnat något, men även om jag är glad över chansen att upptäcka fler pristagare kan jag känna att de kanske borde ha väntat ett år till för att låta en fulltalig akademi utse dem. Samtidigt är jag alltid intresserad av att få bekanta mig med nya nobelpristagare och hoppas att den utökade Nobelkommittén kan utse något mer spännande pristagare än Svenska Akademien lyckats med de två senaste åren de gjorde valen. Det man får ge dem är att de i alla fall lyckats välja pristagare som knappt funnits med i förhandsspekulationerna, men det är också allt.

Två pristagare betyder hoppas jag verkligen minst en ny kvinnlig sådan. Att bara 14 kvinnor har tilldelats priset samtidigt som 95 män har fått det är en smärre katastrof, speciellt med tanke på att väldigt lite har gjorts för att ändra på det de senaste decennierna, när jämställdheten faktiskt gått framåt på andra områden. Sedan handlar det sjävklart om kvalitet, men om två män från västra Europa eller USA vinner blir jag minst sagt trött om än tyvärr inte särskilt överraskad. Faktiskt blir jag ganska trött om två män vinner, oavsett ursprung. Rent slentrianmässigt väljer Svenska Akademien dock män, eftersom en kvinna som vinnare alltid ses som ett undantag eller en inkvotering, som om det inte funnits en lång rad utmärkta kvinnliga kandidater. Av någon konstigt anledning påstås kvinnor inte kunna skriva om det allmänmänskliga, för det är tydligen bara män kapabla till. Män läser böcker av män om män och kvinnor läser böcker av både män och kvinnor om såväl män som kvinnor. Vi har kanske helt enkelt bättre inlevelseförmåga. Därmed inte sagt att kön är det som ska avgöra, vilket det gjort varje år en man fått ta emot priset. Bland mina favoriter finns författare från olika delar av världen och av båda kön.

Vilka kommer då att bli de vinnare som ständige sekreterare Mats Malm avslöjar imorgon klockan 13.00. Här blir det olika namn beroende på om det är pristagare jag tror på eller önskar mig. Mitt hjärta klappar alltid lite extra för Ko Un, den sydkorenske poeten som bland annat skriver dikter som beskriver och presenterar den sydkoreanska befolkningen. Jag hade också tyckt att det vore fantastiskt roligt om Margaret Atwood eller Jamaica Kincaid vann, inte för att de tillhör mina absoluta favoritförfattare, men de är skickliga skribenter som skriver intressanta böcker med ett viktigt innehåll. Det gäller även Maryse Condé, men eftersom hon tilldelades förra årets alternativa Nobelpriset har jag svårt att se henne som en tänkbar vinnare. Lite överraskad är jag över Anne Carsons låga odds och henne ser jag gärna som vinnare. Som vanligt önskar jag mig en poet och coolast hade det varit om vinnaren hette Carol Ann Duffy, vilket tyvärr är otroligt då jag har svårt att se en brittisk hovpoet vinna Nobelpriset. Jag tror också att gamla favoriter som Joyce Carol Oates och Ngũgĩ wa Thiong’o tyvärr gjort sitt som heta kandidater, men har gärna fel.

Vilka tror jag då på? Egentligen både tror och hoppas jag på en lite smalare författare och då kan Olga Tokarczuk vara ett alternativ. Det som talar emot henne är att hon tilldelades Man Booker International Prize förra året. Det som talar för henne är att hon är väldigt kontroversiell i det mer och mer högerpopulistiska Polen och efter två års väldigt opolitiska pristagare, kan jag tänka mig att Svenska Akademien går åt ett annat håll. Den rumänske författaren Mircea Cartarescu är också en tänkbar vinnare och en mer ofarlig sådan. Nobelkommittén får dock gärna gå utanför Europa och en tänkbar kandidat är då Salman Rushdie, även om jag önskar mig en författare som inte skriver på engelska. Kinesiska Can Xue har låga odds och är okänd för mig, men verkar spännande liksom César Aira. I den mardröm jag hade förra veckan vann istället Ismail Kadare och Enrique Vila-Matas. De är säkert skickliga författare, men intresserar mig absolut inte alls. Kanske kan Nawal El Saadawi istället vinna innan hon, som många andra tänkbara pristagare före henne, hinner försvinna från jordelivet. I år är jag extra ledsen över att varken Philip Roth eller Amos Oz hann få priset. De var två självklara kandidater.

Faktiskt tycker jag att själva spekulerandet av vem eller vilka som ska tilldelas priset är roligare än att få veta vinnarna. Nästan alltid blir jag besviken över avslöjandet och tomhet är oftare känslan det väcker snarare än glädjen. Senaste gången jag blev glad på riktigt var nog när Alice Munro vann 2013 och det var också senaste gången jag tippade rätt. Vill ni veta vilka jag valt ut av alla dessa namn är det till Kulturkollo ni ska bege er. Där har jag definitivt bestämt mig för två vinnare.

Vilka vinnare hoppas och tror du på?

Vad jag saknades här

Poeten Jila Mossaed valdes in i Svenska Akademien 2018 och redan efter några dikter fastnade jag för hennes sätt att skriva. Nu har jag läst diktsamlingen Vad jag saknades här från 2018. Märkligt nog påminner hennes dikter ofta om Tranströmers, med många och inte sällan finurliga metaforer.

Allt var vitt när jag
vaknade och satte mig på sängkanten
Vek ihop drömbilderna
och lade dem under kudden

Fåglar återkommer i flera dikter, liksom bergen och träden. Kontrasterna mellan dag och natt är också centrala och skuggorna har stor betydelse.

 

I smyg kastar sig
trädet in i mitt rum

Varje dag när jag kommer hem
möter jag nya skuggor
färska dofter
Samlar skuggorna i en vas

 

Har bjudit in trädet
på en kopp te
bägge lider vi när det blåser hårt
vi tycker inte om mörkret

Trädet är äldre än jag
vi har mycket att berätta för varandra

Vi träffar de gamla kvinnorna som svarar på frågor som ingen har ställt, hästen som hänger med huvudet på ängen. fjärilen som snurrar runt ljuset och de som kanske berör mig mest; de svartklädda mödrarna och änkorna. Metaforerna är ofta såväl oväntade som vackra, som när Mossaed liknar månen vid en droppe mjölk som hamnat i himlens mun. Jag måste bjuda på några favoritrader till.

Mödrar som själva
släppte sina barn
i havets mun
orkar inte sy ihop sina spruckna hjärtan

Vad jag saknades här är en samling dikter som går rakt in i hjärtat och som verkligen får mig att känna massor. Riktigt bra poesi väcker känslor av olika slag och Jila Mossaed skriver riktigt bra poesi. Jag lånade boken på biblioteket, men måste verkligen köpa ett exet exemplar. Vad jag saknades här är en bok att äga och återkomma till många, många gånger.

Snart är de aderton

Igår valdes författaren och filosofen Åsa Wikforss in i Svenska Akademien och i december när det formella inträdet sker för henne, Tua Forsström, Anne Swärd och Ellen Mattsson finns det 18 aktiva ledamöter på lika många stolar för första gången på 30 år.  Åsa Wikforss efterträder Sara Danius på stol nummer 7. Säga vad man vill om Anders Olsson, men han har helt klart kämpat hårt för att leda Svenska Akademien åt rätt håll. I nuläget består den av 12 män och 6 kvinnor med en medelålder på 70 år. Som Olsson påpekar i DN får man vara nöjd utifrån de förutsättningar som finns just nu.

Vem är då Åsa Wikforss?  Hon föddes 1961 i Göteborg och är filosof med bland annat en Ph.D från Colombia University och ett gästprofessur på Christ Church College i Oxford i bagaget. Hon har forskat om “språk- och medvetandefilosofi och mänsklig kommunikation” och är sedan 2008 professor i teoretisk filosofi vid Stockholms Universitet. Sommaren 2018 valdes hon också in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Jag känner att jag definitivt borde haft mer koll på Wikforss än jag har. Hon har deltagit i såväl radio- och tv-program och sommarpratade förra sommaren. Boken Alternativ fakta Om kunskapen och dess fiender har flimrat förbi. Dags att läsa den kanske. Ämnet är utan tvekan aktuellt och relevant.

 

 

 

Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT

Två nya ledamöter i Svenska Akademien

Igår beslutade Svenska Akademien om ytterligare två inval, båda författare. Ellen Mattson efterträder Jayne Svenungsson på stol 9, och Anne Swärd efterträder Sara Stridsberg på stol 13.

Ellen Mattsson, född 1962 i Uddevalla, är en författare som jag läst väldigt lite av. Hon tillhör kategorin  “författarejagförstårärbrameninteuppskattarriktigt” men är definitivt beredd att ge henne en ny chans. Hittills har jag bara läst halva Vinterträdet.

Mattsson debuterade 1992 med romanen Nattvandring och har skrivit totalt tio romaner, varav de flesta utspelar sig i Bohuslän.  Senaste boken Tornet och fåglarna utkom 2017 och utspelar sig på Marstrand 1719.

Anne Swärd, född 1969 och bosatt utanför Ystad, debuterade 2003 med Polarsommar, som nominerades till Augustpriset samma år. Jag har läst hennes Till sista andetaget från 2010 och tyckte mycket om den. Senaste boken Vera från 2017 har jag tänkt läsa sedan den var ny och nu är det kanske dags att göra det.

Båda författarna tillhör just nu Albert Bonniers förlags författarstall.

Anne Swärd, Ellen Mattson och även den för ett par månader sedan invalda Tua Forsström inträder formellt i Svenska Akademien vid högtidssammankomsten den 20 december 2019.

Nu återstår endast en vakant stol i Svenska Akademien och Anders Olsson meddelar att arbetet med att hitta den sista ledamoten pågår. Förhoppningsvis kan det sista invalet ske innan sommaruppehållet.

 

 

Anne Swärd (foto: Henric Tiselius) och Ellen Mattson (foto: Kristin Lidell)

Dubbla Nobelpris och vissa konsekvenser

Gert Fylking tog sig under flera år in i Börshuset för att skrika “äntligen” när Nobelpristagaren i litteratur avslöjades. Ironiskt självklart, för att visa hur snobbigt det var att “helt okända” författare tilldelades priset. Något som säger mer om Fylkings kunskaper om litteratur än något annat förvisso, men ändå är lite småroligt.

Igår utropade jag ett rejält “äntligen” när det avslöjades att Horace Engdahl tvingas avgå från Nobelkommittén.* Ett krav som framförts av Nobelstiftelsen för att Svenska Akademien ska återfå äran att dela ut Nobelpriset i litteratur. Vi fick också veta att två pris kommer att delas ut i december, ett för 2018 och ett för 2019.

Sedan tidigare har Nobelstiftelsen krävt att Nobelkommittén utökas med personer utanför Svenska Akademien och i november tillkännagavs att författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt översättaren Henrik Petersen kommer att delta i arbetet med att ta fram kommande pristagare.

Nobelstiftelsen skriver i ett pressmeddelande att “Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår” och frågan är om de nöjer sig med att Engdahl lämnar sin plats. Övriga ledamöter som ingår i Nobelkommittén är Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn, där i alla fall Olsson gjort en del osmidiga uttalanden om än inte sedan han tog plats som ständig sekreterare. Vad det verkar kommer dock inga fler att lämna sin plats till förfogande och vem som ersätter Engdahl är ännu oklart.

Själv kan jag, trots min ganska barnsliga lilla jubeldans orsakad av skadeglädje, tycka att petandet ur Nobelkommittén inte är nog. Horace Engdahls beteende det senaste året borde göra att han mister sin stol i Svenska Akademien, men jag inser att det här troligen är de konsekvenser som herr Engdahl kommer att få. Det är i alla fall en tydlig markering från Nobelkommittén och det är bra mycket bättre än den totala brist på agerande som Svenska Akademien stått för i relation till Engdahls många gånger vidriga uttalanden.

 

 

*Jo, jag vet att det säga vara Engdahl som frivilligt avgått, men utan press utifrån hade han aldrig lämnat. Jag är dessutom övertygad om att han inte har en aning om hur obekväm han gjort sig.

Foto: Mickan Palmqvist

%d bloggare gillar detta: