enligt O

Tankar från en bokberoende

Etikett: Svenska Akademien Sida 1 av 3

Dubbla Nobelpris och vissa konsekvenser

Gert Fylking tog sig under flera år in i Börshuset för att skrika “äntligen” när Nobelpristagaren i litteratur avslöjades. Ironiskt självklart, för att visa hur snobbigt det var att “helt okända” författare tilldelades priset. Något som säger mer om Fylkings kunskaper om litteratur än något annat förvisso, men ändå är lite småroligt.

Igår utropade jag ett rejält “äntligen” när det avslöjades att Horace Engdahl tvingas avgå från Nobelkommittén.* Ett krav som framförts av Nobelstiftelsen för att Svenska Akademien ska återfå äran att dela ut Nobelpriset i litteratur. Vi fick också veta att två pris kommer att delas ut i december, ett för 2018 och ett för 2019.

Sedan tidigare har Nobelstiftelsen krävt att Nobelkommittén utökas med personer utanför Svenska Akademien och i november tillkännagavs att författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt översättaren Henrik Petersen kommer att delta i arbetet med att ta fram kommande pristagare.

Nobelstiftelsen skriver i ett pressmeddelande att “Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår” och frågan är om de nöjer sig med att Engdahl lämnar sin plats. Övriga ledamöter som ingår i Nobelkommittén är Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn, där i alla fall Olsson gjort en del osmidiga uttalanden om än inte sedan han tog plats som ständig sekreterare. Vad det verkar kommer dock inga fler att lämna sin plats till förfogande och vem som ersätter Engdahl är ännu oklart.

Själv kan jag, trots min ganska barnsliga lilla jubeldans orsakad av skadeglädje, tycka att petandet ur Nobelkommittén inte är nog. Horace Engdahls beteende det senaste året borde göra att han mister sin stol i Svenska Akademien, men jag inser att det här troligen är de konsekvenser som herr Engdahl kommer att få. Det är i alla fall en tydlig markering från Nobelkommittén och det är bra mycket bättre än den totala brist på agerande som Svenska Akademien stått för i relation till Engdahls många gånger vidriga uttalanden.

 

 

*Jo, jag vet att det säga vara Engdahl som frivilligt avgått, men utan press utifrån hade han aldrig lämnat. Jag är dessutom övertygad om att han inte har en aning om hur obekväm han gjort sig.

Foto: Mickan Palmqvist

Tua Forsström i Svenska Akademien

Idag nåddes vi av nyheten att den finlandssvenska poeten Tua Forsström ersätter Kristina Frostenson på stol nummer 18. Eftersom hon är finsk medborgare har både kungen och den finske presidenten informerats om valet, som nu blivit offentligt. Det känns spontant bra att en finlandssvensk författare tar plats i Svenska Akademien och även om Tua Forsström knappast är ung längre, tycker jag att det är ett bra val. Tillsammans med Jila Mossaed breddar hon språkunderlaget bland de (snart?) aderton. Det dröjer dock ett tag innan Forsström formellt tar plats i Svenska Akadmeien, då det sker först vid den årliga högtidssammankomsten 20 december i år.

Vem är då Tua Forsström?

Hon föddes 1947 i Borgå och är numera bosatt i Helsingfors. Redan 1972 debuterade hon med En dikt om kärlek och annat. Senaste boken heter Anteckningar och kom ut i oktober 2018. Den handlar om sorgen efter barnbarnet som dog i leukemi endast nio år gammal och har fått fin kritik. Några av dikterna finns inlästa av författaren själv på den fantastiska sidan podpoesi.nu. De är vackra och väldigt sorgliga, som de här raderna (nedskrivna efter att ha lyssnat, inte läst):

Spring inte ut i natten, älskling
man kanske glömmer sitt namn
och inte hittar tillbaka
Ta inte med dig allt

Tua Forsström är en prisad författare som bland annat tilldelades Nordiska Rådets litteraturpris 1998 för Efter att ha tillbringat en natt med hästar och De Nios stora pris 2007. 1992 nominerades hon till Augustpriset för boken Parkerna. Hon räknas som en av Nordens främsta samtida poeter och att hon då väljs in i Svenska Akademien känns naturlig.

I Babels serie poppoesi tolkade Vasa Flora och Fauna ett par dikter ur samlingen En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2013. De berättar här om varför de fastnade för just dessa dikter och lyfter den vackra melankolin som verkligen förmedlas i såväl ord som musik. Smakprovet gav mersmak och då detta är en bok av Tua Forsström som verkar vara hyfsat lätt att få tag på och kanske blir mitt första “riktiga” möte med henne. En diktsamling säger sannerligen mer än några enstaka dikter.

Foto: Niklas Sandström

 

Populära inlägg 2018 och de jag önskat fler läst

Bloggåret 2018 är till ända och i min utvärdering av året har jag främst fokuserat på böcker jag läst, snarare än inlägg jag skrivit. Det har faktiskt varit ett riktigt bra bloggår, med flest besökare sedan 2012. Inga modebloggssiffor, men en trevlig topp. De texter som flest läst kommer att listas i detta inlägg. Det här är alltså inte de inlägg som haft flest läsare i år, utan de inlägg skrivna 2018 som haft flest läsare. Mest populära är nämligen inläggen om Björnstad från 2016 och Sandmannen från 2013 samt sidan med böcker som passar unga läsare, som uppdateras löpande. Jag vill också lyfta några inlägg som inte lyft, men som jag tycker om själv.

Här är 2018 års mest lästa inlägg:

Sammanställningen av årets Novellkalender

Att upptäcka världen genom litteratur, om världslitteratur i undervisningen

20 bra författare fem år senare, om unga, lovande, svenska författare

Alla kulturella VM-spaningar, mitt sommarprojekt

Hatten av för Sara Danius, om hennes sommarprogram

O granskar listan till det alternativa Nobelpriset, en genomgång av de nominerade

Den nya akademien, mina tankar om initiativet

Och sen var hon borta, recension av Lisa Jewells bok

Vem ska få stolarna? om tänkbara ledamöter i Svenska Akademien

Om nya och gamla ord, om nyorden för 2017, allmänbildning och litteraturhistoria

 

Och så finns det inlägg som jag faktiskt är ganska nöjd med, men som få har hittat. Här är några:

Det där med bokserier, om min skepsis till att alla böcker tycks följas av en serie

Konsten att väcka läsglädje, om vikten av att som lärare inte slentrianmässigt välja gamla böcker, utan faktiskt böcker som passar just de elever hen har just nu

Om Meghan och hur mitt humör gjorde skillnad, ett rätt rörigt inlägg om sura damer och vackra prinsessor

Vikten av bra, lättläst litteratur, om rätten till bra böcker för alla

Några tankar om Jila Mossaeds dikter, om vår nyblivna akademiledamot

“På spaning efter det Nobelpris som flytt” eller “På Börshuset intet nytt”, om Nobelpriset som inte delades ut

Ode till Stockholm Literature, om en fin festival som fick fem år och förhoppningsvis kommer igen

 

 

Photo by Nick Morrison on Unsplash

Fem nya externa ledamöter utser nobelpristagare

Idag presenterades fem personer som föreslås delta i arbetet med att ta fram nobelpristagaren i litteratur de närmaste två åren. Det är Nobelstiftelsen som presenterat namnen och meningen är att dessa externa ledamöter ska arbeta tillsammans med de fem akademiledamöter som nu ingår i Nobelkommittén.

De externa ledamöter som idag offentliggjorts är författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt kritikern och översättaren Henrik Petersen. Jag ska villigt erkänna att min kunskap om de tre som inte är författare är synnerligen begränsad, men på pappret låter det som fem vettiga val.

De fem ordinarie ledamöter från Svenska Akademien, som sedan tidigare sitter i Nobelkommittén, är Horace Engdahl, Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn och spontant känns det skönt att den gruppen blir mer heterogen både gällande kön, ålder och bakgrund. Dessutom känns ett Nobelpris i litteratur nästa år lite mer sannolikt, förutsatt att Svenska Akademien accepterar Nobelstiftelsens förslag, trots att de avvisade det i somras.

Jayne Svennungsson lämnar stol 9

Nya turer i härvan kring Svenska Akademien när teologen Jayne Svennungsson idag meddelade att hon lämnar och ställer stol 9 till förfogande efter knappt ett år. Hon blir därmed den ledamot i modern tid som suttit kortast tid på sin stol. Svennungsson ska ha varit en av två som röstade emot att utesluta Katarina Frostenson. Bara Horace Engdahl kvar nu alltså. Klart sedan tidigare är att Frostenson inte kommer att lämna frivilligt. Det hela börjar likna en fars, eller förresten, det har liknat en fars ganska länge.

I DN:s artikel om avgångsbeslutet framgår att det kan bli fler förändringar i Svenska Akademien framöver. Danius, Englund och Espmark delar som bekant inte i arbetet, men har sett till att inval har kunnat göras. Engdahls uttalande i artikeln kan tolkas som att de kommer att lämna sina stolar när tillräckligt många inval gjorts. Just nu finns två tomma stolar att fylla, förutom stol 9 också stol 13 som Sara Stridsberg lämnade men enligt ett tidigare uttalande från tillförordnade ständige sekreteraren Anders Olsson är det inte aktuellt med fler inval förrän i vår. Återstår att se om Svennungssons beslut förändrar planerna. Jag utgår ifrån att de två kvinnorna ersätts av två andra kvinnor, då resultatet av det senaste årets turbulens är att Svenska Akademien innehåller färre kvinnor än tidigare. En smärre skandal, som fått lite uppmärksamhet, bland alla andra skandaler. Låt vara att två av de kvinnor som avgått inte deltagit i arbetet på länge och nu ersatts av en man och en kvinna, men Svenska Akademien har onekligen en del kvar att göra gällande jämställdheten.

Björn Wiman lyfter i DN den fråga jag också funderat mycket på, är det en merit eller belastning att vara en del av Svenska Akademien? Svaret på den frågan blir avgörande när turbulensen kring ledamöterna med all sannolikhet fortsätter.Vi vet att en tillfrågad har tackat nej och dessutom hänvisat till situationen som just nu råder och kommer att påverka Svenska Akademiens trovärdighet under lång tid framöver. Målet måste ändå vara 18 aktiva ledamöter och dit är det långt. Lägg därtill att två nuvarande ledamöter är födda på 20-talet och inse att arbetsro kan dröja länge, vilket också betyder att det kommer att dröja innan det blir dags för nästa Nobelpris i litteratur.

Imorgon är det torsdagsmöte och kanske får vi ett uttalande av Olsson  eller någon annan som hellre uttalar sig i media. Än så länge har Olsson bara gjort ett kort uttalande till TT där han beklagar Svennungssons beslut.

 

Bildmontage från SVT, som är illustration till en utmärkt genomgång av läget just nu.

Svenska Akademien går vidare, men vissa står och stampar

Katarina Frostenson tiger som muren och har vad vi vet fortfarande sin stol i Svenska Akademien kvar. Beslut ska ha tagits redan 4/10 om att Frostenson måste lämna sin stol, eller inte. Horace Engdahl och Jayne Svenungsson ska vara de enda som vill att Frostenson ska sitta kvar, eller så är det fler, eller färre. Uppgifterna från och kring Svenska Akademien har varit motstridiga. Att det är just Engdahl som reserverar sig överraskar inte. Än mer tydligt att han gör allt för att inte stöta sig med sin vän Arnault blev det efter reportaget i brittiska Times Literary Supplement. Det finns enligt Engdahl inga bevis för att Arnault har gjort det han anklagats för, utan han är ett offer för den farliga tid vi lever i, där män inte tillåts göra någonting utan att anklagas för trakasserier. Det är ett år sedan rörelsen #metoo inleddes och snart ett år sedan DN:s artikel om de 18 kvinnor som vittnar om att Jean-Claude Arnault, den så kallade Kulturprofilen, utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp. Många har under året förstått hur illa det egentligen sett ut med jämställdheten och jämlikheten i en värld där män tar för sig på bekostnad av kvinnor. Horace Engdahl har däremot inte förstått någonting, utan står fortfarande och stampar på en plats där sexuella trakasserier och övergrepp skrivs om till vivörliv. Anders Olsson kommenterar fåordigt, men visst måste Engdahl snart ses som en belastning snarare än en tillgång för Svenska Akademien?!

På fredagen 12/10 uttalade sig Wästberg om att en resolution ska ha godkänts, som uppmanar Frostenson att lämna Svenska Akademien. Han bekräftade också att att två ledamöter reserverat sig. På lördagen publicerade DN ett uttalande från Anders Olsson, där han berättade att Frostenson kan avgå självmant, eller bli en del av en ny undersökning om huruvida hon “missbrukat informationen om kandidaterna för sin egen vinning”.

Hur går det då med invalet av nya ledamöter? Nya ledamöter har valts in, sa Per Wästberg efter Svenska Akademiens möte 11/10, medan Anders Olsson dementerade. Då Eric M Runesson och Jila Mossaeds valdes in fick vi redan dagen efter veta att kungen godkänt de två ledamöterna. Efter mötet 11/10 var det tyst, men rykten om nya ledamöter har florerat. Ett namn som återkommer är författaren Niklas Rådström och det låter som ett sannolikt val. Enligt Wästberg har två kandidater tillfrågats, en var på semester och kunde inte nås, den andra ville ha betänketid. Peter Englund bekräftar att han deltagit i inval med insända röster. Anders Olsson har hela tiden dementerat att några inval gjorts och vi har inte heller fått bekräftat att så har skett. Senare har också Per Wästberg dementerat inval, men menar att kandidater tillfrågats.

Igår hade så Svenska Akademien ytterligare ett möte och idag fick vi veta lite mer. Ny på stol 11 och ersättare för Klas Östergren är litteraturvetaren Mats Malm. Han är föreståndare för Litteraturbanken och professor i litteratur på Göteborgs Universitet.

Och ja, Niklas Rådström har fått frågan och säger sig vara redo att ingå i Svenska Akademien om rätt förutsättningar finns, vilket han menar inte är fallet just nu. Han säger inte rätt ut att han tackat nej, men inte heller att han tackar ja. Jag hade ju önskat att ersättaren för Sara Stridsberg blir en kvinna. Det finns få av dem kvar i Svenska Akademien som den ser ut just nu.

 

Några tankar om Jila Mossaeds dikter

Självklart blev jag nyfiken på Svenska Akademiens nya ledamot Jila Mossaed och när jag hittade hennes dikter inspelade på Podpoesi var jag självklart tvungen att lyssna på dem.

Podpoesi publicerar dikter, ofta inlästa av författaren själv. Där finns några dikter från Mossaeds senaste Vad jag saknades där (2018) och andra ur  Jag föder rådjuret  (2015) (nominerad till Sveriges radios lyrikpris 2015) och Ett ljud som bara jag kan (2012).

Mossaed beskriver i sina dikter en längtan efter ett annat land, där kriget fortfarande finns och sanningen inte existerar. Där de ledande lovar hus, då de byggt upp dem förut. De bygger och de förstör. Naturen är viktig i Mossaeds dikter, som beskrivningen av bergen i Vad jag saknades där och metaforerna om densamma är inte sällan oväntade och tänkvärda. Speciellt tycker jag om dikten om spegeln och det vita pappret från Jag födde ett rådjur, där vi träffar kvinnan som inte bar vitt när hon gifte sig och som förlorade sin son i gryningen. I en annan dikt ur samma bok finns kvinnan som flyr in i skogen och i trädens famn föder ännu ett rådjur. Djuren är många i dikterna, som metaforer, men också som glädje och ljus i mörkret. De här raderna ur Ett ljud som bara jag kan är extra vackra:

“Var rädd om din smärta.
Den är en fågel som sjunger bara för dig.
Och utanför är hela världen döv.”

Att lyssna på poesi är fantastiskt, men nu vill jag också läsa Jila Mossaeds dikter. Mest tyckte jag om dikterna ur Jag föder rådjuret och jag är mycket glad över att Svenska Akademien fick mig att upptäcka henne. Äntligen gör de i alla fall något rätt.

Nytt blod i Svenska Akademien

Så lyckades de kvarvarande ledamöterna i Svenska Akademien välja in ytterligare två, vilket betyder att det nu finns tolv aktiva ledamöter. I alla fall så snart de nyvalda tagit plats på riktigt. De tre avhopparna som sagt sig vara villiga att hjälpa till i invalsprocessen kan nu, om de så önskar, lämna Svenska Akademiens arbete. Jag hoppas ju att de stannar kvar, men inser att i alla fall Peter Englund, som varit ständig sekreterare och med största sannolikhet känt till Frostenson och makens oegentligheter, kanske får svårt att komma tillbaka. I Danius fall kan jag inte se något som hindrar hennes arbete, mer än “bunkergängets” agerande gentemot henne och deras kanske begränsade förtroende.

Så, vad vet vi om de nya ledamöterna?

Eric M Runesson efterträder Lotta Lotass och tar plats på stol 1, där det historiskt har suttit en jurist. Han har under de senaste månaderna fungerat som medlare mellan Svenska Akademien och Nobelstiftelsen och kanske är det praktiskt att ha honom med bland de aderton. Klart är att de andra ledamöterna haft förtroende för honom. Efter att ha arbetat som advokat i 30 år och dessutom erfarenhet av tvistelösning. Han anses en av landets mer respekterade jurister, men menar själv att han inte är på långa vägar så litterärt beläst som sina blivande kollegor. Inte heller är det därför han valts in.

Författaren Jila Mossaed tar plats på stol nummer 15 och ersätter därmed Kerstin Ekman. Ett spännande val och ett för mig okänt namn. När jag läser om henne inser jag dock att jag kanske borde haft koll, då hon bland annat tilldelats Aftonbladets litteraturpris 2015 och Frödingpriset 2016.  Förra året fick hon Kallenbergerstipendiet från Svenska Akademien och Anders Olsson har kallat henne “en av landets viktigaste exilförfattare.” Mossaed ges dock ut av lilla Bokförlaget Lejd, vilket gör att det kanske inte är så märkligt att jag missat henne. Jila Mossaed föddes i Teheran 1948 och har bott i Sverige sedan 1986. På svenska har hon gett ut 6 diktsamlingar, men hon har även fått såväl diktsamlingar, som romaner publicerade på persiska. Hennes senaste bok heter Vad jag saknades här och kom 2018.

Vad som beslutats kring Katarina Frostensons fortsatta roll i Svenska Akademien har vi ännu inte fått veta. Det ska ha hållits en omröstning om hennes framtid under torsdagens möte, men inget har avslöjats om huruvida den genomfördes eller vad resultatet i så fall blev.

Fyra ledamöter har tillfälligt lämnat arbetet i Svenska Akademien, men inte formellt avgått. Just nu har Svenska Akademien (på pappret) 16 ledamöter. De två nyinvalda tar officiellt plats bland de aderton den 20:e december. Det betyder att minst två inval till är att vänta.

 

 

“På spaning efter det Nobelpris som flytt” eller “På Börshuset intet nytt”

Idag skulle Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius ha klivit ut genom dörren i Börshuset och inför samlade journaliser och andra intresserade avslöjat namnet på 2018 års nobelpristagare i litteratur. Sedan skulle jag och många med mig svära lite åt att det återigen gick till en man från ett land i väst. Jag saknar den traditionen.

För se idag blir det inget Nobelpris i litteratur. För första gången sedan 1943 delas inte priset ut och den här gången beror det inte på att Europa står i brand, utan på att en ledamot och hennes man, som just dömts till två års fängelse för våldtäkt,  befinner sig mitt i en förundersökning kring ekonomiska oegentligheter och jäv. Det blir inget Nobelpris i litteratur i år för att vissa har tyckt att det är viktigare att hålla dessa två om ryggen, än att göra sitt jobb. Ett jobb de borde vara stolta över och göra med glädje och kanske också lite förundran över att faktiskt få äran att tillhöra en kulturell institution som funnits sedan 1700-talet.

Ryktet säger att det ikväll sker ännu en omröstning kring Kristina Frostensons vara eller icke vara i Svenska Akademin. Efter den förra omröstningen i april kunde hon sträcka sig så långt att hon tillfälligt lämnade arbetet, mot att Sara Danius tvingades avgå. Målet är att Frostensson nu ska lämna sin plats frivilligt. Det tror jag är naivt, med tanke på att hon klamrat sig fast vid stol nummer 18. Hon ska absolut inte straffas för något hennes man gjort, men för att hon utnyttjat sin position på ett orimligt och inte minst omoraliskt sätt. Respekten för Svenska Akademien borde vara större hos dess ledamöter än den varit hos Frostenson.

Under Bokmässan i Göteborg såg jag Horace Engdahl mitt i händelsernas centrum i Svenska Akademiens monter. Han verkade tycka att han var på helt rätt plats, men själv mådde jag lite illa. I gången utanför montern stod Bo Ralph och han samtalade med Gunnar D Hansson, två av de största föreläsare och lärare jag hade när jag studerade i Göteborg på 90-talet. Att Bo Ralph sällat sig till Engdahl och de andra som i april inte ville utesluta Frostenson gjorde mig besviken. Ja, det är en domstol som dömer och inte några ledamöter i en akademi, men ska det någonsin vara möjligt att återskapa ens en smula av det anseende som Svenska Akademien tidigare haft, måste de i alla fall börja sopa rent framför egen dörr.

För att Svenska Akademien ska kunna börja sitt återuppbyggande av såväl ledamöter som anseende krävs att nya ledamöter kan väljas in. Just nu finns det endast tio aktiva ledamöter och tolv krävs för att nya ska kunna väljas in. De tre avhopparna, med Sara Danius i spetsen, kan tänka sig att medverka, men deras krav för att göra det är att Katarina Frostenson lämnar sin stol till förfogande. De kvarvarande ledamöterna måste alltså välja mellan Frostenson och en fulltalig akademi. Det borde vara ett enkelt val.

Kanske är det här torsdagen när Svenska Akademien, eller det som finns kvar av den, faktiskt tar sitt förnuft till fånga och glömmer allt vad ryggdunkningar och märkliga vänskapsband heter. Kanske kan de faktiskt börja göra något rätt, efter att i så många månader gjort så många fel. Med tanke på att Engdahl fortfarande verkar tycka att Frostenson är en lämplig akademiledamot blir det kanske inte så. Det är inte konstigt att just Engdahl är den som fått mest kritik under det senaste året. Hans agerande har gång på gång varit totalt vettlöst.

 

Kan det bli ordning på Svenska Akademien nu?

Idag meddelade Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark, som tidigare lämnat Svenska Akademien att de kan tänka sig att återvända för att hjälpa till att välja in nya ledamöter. Till det behövs nämligen tolv ledamöter och så många finns inte i Svenska Akademien just nu. Trion erbjöd sina tjänster redan i slutet av maj, men då med villkoret att Horace Engdahls avgick. Det har sedan dess blivit mer och mer tydligt att någon sådan avgång inte kommer att ske, då Engdahl med största sannolikhet kommer att dö på sin stol (eller möjligtvis under en soppmiddag på Gyllene freden) verkar de ha kapitulerat. Bra eller dåligt? Bra, då de visar att de, till skillnad från vissa andra ledamöter, är beredda att ta ansvar för Svenska Akademiens framtid. Dåligt, då det borde ryka några ledamöter till och en av dem är definitivt Horace Engdahl.

Espmark säger till DN att det i första hand är en “begränsad aktion” och att syftet är att stolar inte ska stå tomma för länge. De kommer att vara en del av återuppbyggandet av Svenska Akademien och i det behövs definitivt alla vettiga personer som nu sitter på de åtråvärda stolarna. Frågan är bara om de är så speciellt åtråvärda längre, eller om de personer som borde erbjudas dem kommer att tacka nej. Idén om den splittrade akademien med Team Danius och Team Engdahl gör också att striden kan fortsätta även i urvalet av nya kandidater. Anders Olsson fortsätter som ständig sekreterare även under hösten, vilket ger Team Engdahl ett oroande övertag.

Meningen är att Svenska Akademien ska sammanträda sjätte och trettonde september och målet är att fyra nya ledamöter ska väljas, en jurist och tre författare eller litteraturkännare. Kanske blir det några från min önskelista. Dialogen med Nobelstiftelsen om att utse en ny Nobelkommitté pågår fortfarande och en lösning måste till för att Svenska Akademien ska kunna fortsätta att ansvara för valet av Nobelpristagare. Team Engdahl verkar inte vara så pigga på att förändra något, vilket är helt i linjen med allt de gjort under våren och sommaren.

Som vanligt måste jag också delge vad Björn Wiman tycker om saken, för eftersom han och jag i princip alltid tycker likadant i den här sörjan, har han självklart mycket viktigt att säga. Wiman är hårdare än jag och tror att det kan skada de tre avhopparnas anseende när de nu kommer tillbaka “med svansen mellan benen”. Jag är rädd att han har rätt, men hoppas ändå att det här kan leda till något bra. Är det en kappvändning eller är det ett ansvarsfullt beslut? Jag är benägen att hålla med Wiman om att det definitivt kan ses som att det Danius talade om i sitt sommarprogram bara var tomma ord, men jag hoppas ändå att en fulltalig Akademi kan rädda en institution som definitivt är värd att räddas.

Kanske kan de tre musketörerna lyckas med sitt en för alla, alla för en, eller så är den enda lösningen att alla avgår. Hösten ser onekligen ut att bli spännande. Undrar hur många anteckningar och mail som kommer att läcka och vilka som väljer att gråta ut i media?

UPPDATERING: Dagen efter Kjell Espmark meddelat att de tre avhopparna kan tänka sig att komma tillbaka, tillbakavisas det av Sara Danius, som i ett meddelande på Facebook menar att hon inte har några tankar på att återvända till sin stol. Att de tre skulle återgå till arbetet i Svenska Akademien permanent var redan efter gårdagens avslöjande osannolikt, men att de var beredda att komma tillbaka tillfälligt lät mer möjligt.

De tre ledamöterna gick senare ut med ett gemensamt förtydligande som löd:

”Det har i svenska medier framställts som att vi tre återvänder till arbetet i Svenska Akademien. Det är felaktigt. Vi kan möjligen – möjligen – delta i viktigare omröstningar, ingenting annat”

Ovissheten kring Svenska Akademiens framtid är således fortfarande mycket oklar.

 

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: