Månad: januari 2021

Böcker jag ser fram emot i februari

Februari är en kort månad, men jag hoppas ändå på en del läsning inte minst under sportlovsveckan. Det släpps ett gäng nya böcker som jag ser fram emot att läsa.

Djur, Lise Trembley, Rámus förlag, 1 februari

Morgonstjärnan, Karl Ove Knausgård, Norstedts, 1 februari

Snöängeln, Anki Edvinson, Norstedts, 1 februari

Hundparken, Sofi Oksanen, Albert Bonniers Förlag, 2 februari

Orkansäsong, Fernanda Melchor, Bokförlaget Tranan, 2 februari

Om tiden och vattnet, Andri Snær Magnason, Norstedts, 3 februari

Stöld, Ann-Helén Laestadius, Romanus & Selling, 3 februari

Ellens val: Det nya livet, Helena Dahlgren, Bokförlaget Forum, 8 februari

Ellens val: Kärleken, Helena Dahlgren, Bokförlaget Forum, 8 februari

Evighetstecken, Björn Sand, Norstedts, 8 februari

Små katastrofer, Sarah Vaughan, Albert Bonniers Förlag, 12 februari

Belarus omkullkastat, Dmitrij Strotsev, Rámus förlag, 22 februari

Sista natten i Paris, Ruth Druart, Norstedts, 22 februari

Ärlighetsprojektet, Clare Pooley, Printz Publishing, 22 februari

Bjälken i mitt öga, Carsten Jensen, Albert Bonniers Förlag, 23 februari

Universums minsta ljus, Sara Seagar, Norstedts, 24 februari

 

Vilka februariböcker ser du mest fram emot?

Fem böcker om Förintelsen

I onsdags var det Förintelsens minnesdag och därför bjuder jag idag på en lista med böcker som handlar om det fruktansvärda vi aldrig får glömma. Extra viktigt i en tid där åsikter luftas som borde stannat på 30-talet, där högerextremism normaliseras och demokratier försvagas. Jag läste högt för mina elever ur Hédi Frieds Frågor jag fått om förintelsen, men har valt fem andra böcker i veckans lista.

 

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson börjar i nutid när den nu gamla Miriam blir uppvaktad på sin födelsedag av sin familj. Hon avslöjar då att hon inte alls heter Miriam och läsaren förflyttas till tiden för andra världskriget och får ta del av hennes öde. Hemligheten hon burit på i så många år måste äntligen avslöjas.

Natten av Elie Wisel är den senaste boken om Förintelsen jag läst och en av de bästa. Det är en självbiografisk bok om hur Elie och hans familj först först till ett ghetto och därefter till Auschwitz. Välskriven och riktigt berörande.

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson var det länge sedan jag läste, men jag minns hur berörd jag blev av de paralleller Olsson drog mellan 30-tal och 90-tal. Det är också en bok om en kärlek som inte accepterades och som blev en stor hemlighet. Olsson problematiserar på ett mycket bra sätt det som hände under andra världskriget.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting är en fantastisk bok som vänder sig till de yngre läsarna, men fungerar lika bra för vuxna. Vi får träffa flera personer som var unga när de fördes till ghetton och senare till nazisternas läger. De kom från olika delar av Europa, men hamnade alla i Sverige efter kriget.

Mannen utan öde av Imre Kertész är nobelpristagarens berättelse om hur han som pojke placerades i ett av nazisternas förintelseläger. En stark skildring av en vidrig vardag, som trots allt blir just vardag.

 

Vilka böcker om Förintelsen har du med på din lista?

Genom märg och ben

Genom märg och ben är Jacqueline Woodsons första bok översatt till svenska, som i första hand vänder sig till vuxna läsare. Egentligen är det dock en bok som passar för alla åldrar, då livets olika stadier är centrala i berättelsen om en familj. Just den kväll när boken utspelar sig är sextonåriga Melody den som är huvudpersonen. Hon har blivit vuxen och det ska firas. Iklädd en vit klänning som skulle burits av hennes mamma i samma ålder, går hon ner för trappan i sina morföräldrars hus till tonerna av Prince, för att möt släkt och vänner. Där finns mormor Sabe, morfar Sammy Po’Boy, pappa Aubrey och mamma Iris. Människor som självklart varit viktiga i hennes liv, men olika mycket.

Iris skulle ha burit den vita klänningen på sin födelsedag, men gjorde det inte eftersom hon strax dessförinnan upptäckte att hon var gravid. Hon och Aubrey trodde att de varit tillräckligt försiktiga, men nu ska de alltså bli föräldrar. De reagerar olika och är inte båda beredda att sätta sitt liv på paus. Föräldrar finns där för att stötta de unga tu, men Melodys föräldrar finns inte alltid där. Samtidigt har hon många som älskar henne. Bit för bit får vi lära känna de vuxna kring henne, för trots att Melody kanske är viktigast är hon en del av en historia.

Jag imponeras alltid av författare som med på ord lyckas berätta mycket. Woodson är helt exceptionell när det kommer till att fylla mellanrummen mellan orden utan att det blir otydligt. Det som står är egentligen tillräckligt, men texten är så skickligt uppbyggd att berättelsen blir så mycket mer komplex än vid första anblick. Genom märg och ben beskrivs som en släktkrönika och det är faktiskt en sådan, trots att den inte är mer än knappt 200 sidor. Jag har sett recensenter som tycker att Woodsons poetiska och sparsmakade språk är för vagt och otydligt, men jag tycker istället att det är perfekt avvägt och inte sällan riktigt vackert.

Dalenglitter: en roman om hårt arbete

Wanda Bendjellouls debutroman Dalenglitter: en roman om hårt arbete är riktigt bra läsning. Främst den första delen av två i berättelsen om en ung kvinna med rötterna i Polen som bor i Enskededalen och arbetar på en snabbmatsrestaurang. Hennes dröm är att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna ta körkort, men det går långsamt. Kollegan Jamila har hittat sin strategi, hon stoppar helt undan sedlar och har kommit på hur hon ska göra för att det inte ska märkas i kassan. Det är också Jamila som tar med sig huvudpersonen på krogen där de blir bjudna på drinkar av ett par äldre män. Den ena av dem fattar tycke för huvudpersonen och erbjuder sig att övningsköra med henne. En mycket märklig relation inleds.

Vi samtalade kring Dalenglitter i zoom-bokcirkeln bestående av medlemmar i #boblmaf och de som arbetat på snabbmatsrestaurang var inte nöjda med skildringen av de snuskiga matrutinerna som de menade inte stämde och därför gjorde boken mindre trovärdig. Jag har aldrig arbetat på en sådan och hakade inte upp mig på just hygienen, utan snarare på de hierarkier som fanns på arbetsplatsen och hur orimlig chefen var. Snygga tjejer ställs i kassan, de anställda arbetar hårt för lite pengar och kunderna är inte alltid de smidigaste. Vi enades ändå om att det här är en bra och viktig bok om klass och dess betydelse.

Just klassperspektivet och det faktum att ett körkort ses som ett nästan ouppnåeligt mål är kanske det som berörde mig mest. Böcker om klass och om förorten behövs och det var så himla skönt att läsa en skildring som faktiskt fokuserade på hårt arbete och inte på kriminalitet. Ibland känns det som att den enda berättelsen som hörts från förorten har handlar om kriminella eller möjligen om extrema muslimer som begränsar sina familjemedlemmar. Wanda Bendjelloul bjuder på en berättelse som ger perspektiv. Det blir tyvärr tydligt att du fortfarande föds in i en klass i Sverige och att det inte är enkelt att ta sig ut den. Kontrasten till klasskamraterna som bor i Enskedes villaområde är stor och även om en av dem kort arbetar på snabbmatskedjan (i kassan självklart) har hon råd att säga upp sig och gå vidare till ett annat jobb. Den möjligheten har inte alla.

Ännu tydligare blir ojämlikheten i samhället i bokens andra del som utspelar sig i Polen. Det är tydligt att samma klass i Polen har det än värre, men även där finns en koppling till Sverige. Vår namnlösa huvudperson åker nämligen till släkten i Polen för att gå på sin kusins begravning, en kusin som dog i en arbetsplatsolycka då han reparerade vindkraftverk utan tillräcklig säkerhet. Jag förstår tanken med att dela in boken i två delar, men är inte alls lika förtjust i delen som utspelar sig i Polen. Kopplingen finns, men är lite vag. Första delen om arbetet och livet i Stockholm är däremot väldigt bra och jag gillar verkligen Wanda Bendjellouls rappa och humoristiska sätt att skriva. Det här är en mycket bra debut och jag ser fram emot att läsa fler böcker av författaren.

Veckans kulturfråga v.4 2021

Journalisten och författaren Carina Bergfeldt har fått en egen talk-show på svt och efter att ha sett de två första avsnitten tycker jag att hon sköter sig väldigt bra som programledare. Veckans kulturfråga handlar just om de personer som leder tv-program. Det kan vara en talk-show eller något helt annat program.

Vilken programledare på tv är din favorit?

 

Jag gillar som sagt Carina Bergfeldt och tycker nog att hon slår sin föregångare Skavlan. Dessutom tycker jag att just intervjuprogram är ganska trevliga. Förr tittade jag gärna på David Letterman och Jay Leno, men det var många år sedan nu. Jenny Strömstedt är en annan favorit. Ni ser, jag kan som vanligt inte välja, men med kniven på strupen säger jag Graham Norton. Egentligen följer jag honom inte speciellt mycket, men jag gillar honom och tycker om den stämning han skapar.

När jag tänker på Lars Norén

Idag nåddes vi av nyheten att Lars Norén avlidit i sviterna av Covid-19. Detta fruktansvärda virus som redan tagit så många ifrån oss. Lars Norén var närmast ett fenomen. En dramatiker som med sina inte sällan svarta familjedramer blev synonym med riktigt trassliga familjer. På senare tid är det andra platser i samhället som stått i centrum och en sak jag beundrat med Lars Norén var hur han vågade tänja på gränserna. En författare som skrev lyrik, prosa och en lång rad pjäser för teater, tv och radio. Jag läste inte hans dagböcker, alldeles för tjocka självbiografiska böcker lockar mig sällan. Däremot är jag lite sugen på att läsa mer av hans lyrik.

Jag har några starka kulturminnen som jag förknippar med Lars Norén. Det första var på gymnasiet då vi tittade på Natten är dagen mor från 1984 med en ung Reine Brynolfsson i rollen som den unge David. Den finns fortfarande att se på svtplay och trots att den är både gammal och långsam är den fortfarande bra.

Några år senare sattes Kliniken upp på Noréns garage, en scen knuten till Stadsteatern i Göteborg som tyvärr bara användes under några år. Shanti Roney spelade rollen som en nynazist som är arg på allt och alla. Jag minns inte mycket av pjäsen, men jag minns känslan av den. En riktigt bra teaterupplevelse där gränserna mellan personalen och de intagna blev mer och mer flytande. Pjäsen sattes upp igen på Folkteatern i Göteborg 2014 och då med amatörskådespelare i rollerna. En annan bra pjäs som jag minns väl är Personkrets 3:1, även den med Shanti Roney i en av rollerna. Här undersökt människor på botten och det är svartare än svart. De utsatta verkar ha fascinerat Norén.

Lars Norén använde inte sällan amatörskådespelare i sina uppsättningar och mest uppmärksammat var det i 7:3 där ett antal fångar, bland andra Tony Olsson, fanns med på scenen och dessutom fick dela sina nazistiska åsikter. Tony Olsson var en av de som på en permission mördade två poliser i Malexander efter ett bankrån, vilket skedde dagen efter pjäsens sista föreställning och även under den period som han stod på scenen genomförde han fler rån tillsammans med Jackie Arklöv och Andreas Axelsson. En liten del av Lars Noréns karriär, men en del som gjorde att han ifrågasattes. Det är synd.

“När dom som minns oss dör, det är då vi dör”, säger Norén i ett klipp på svt. Det betyder att Lars Norén fortfarande lever ett bra tag till.

 

Foto: Bobo Ericzen

Den sista migrationen

Det är möjligt att jag läst en av årets bästa böcker redan i januari, dessutom med årets snyggaste omslag. Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är en roman som inte liknar något annat jag läst. Det är en dystopi vilket betyder att det finns ett rejält mörker, men det är också berättelsen om en kvinna som har ett tydligt mål i livet och gör nästan vad som helst för att nå det. Franny Stone älskar fåglar och hon har levt större delen av sitt liv med havet som närhet. Både fåglar och havet spelar en stor roll i boken. Berättelsen utspelar sig i flera tider, med fokus på Frannys relation till sin man Niall, professorn som också han älskar fåglar och hur hon tolv år efter att de träffats beger sig till Grönland.

Bit för bit får vi veta mer om Frannys liv. Hon föddes i en liten australisk stad och flyttade sedan med sin mor till irländska Galway. Som vuxen och när vi träffar henne första gången befinner hon sig på Grönland där hon ringmärker tre silvertärnor i det som är den sista flocken på jorden. Det är också dem hon vill följa på det som kan blir deras sista migration och därför tjatar hon sig till en plats på fiskebåten Saghani. Till saken hör är att nästan all fisk försvunnit och Saghani en av världens sista fiskebåtar. Genom att följa silvertärnorna till Antarktis hoppas de också hitta fisk.

Den sista migrationen är en dystopisk framtidsskildring inom den genre som ibland kallas cli-fi, dvs klimatfiktion. McConaghy lyfter människans makt över djuren och hur respektlöst vi behandlar dem. Första gången Franny träffar Niall håller han en föreläsning om fåglar och talar om hur otroligt det är att människor faktiskt åt de fåglar som i bokens nutid är i princip utrotade. Den får mig att tänka och ger en viss klimatångest, men mest av allt är det en fantastisk berättelse om livet med och utan djur.

 

It’s a sin — en riktigt bra miniserie

Efter fem avsnitt i serien It’s a sin känner jag mig ganska tom. Berättelsen om de fem vännerna som delar en lägenhet i London under andra delen av 1980-talet berörde mig djupt och jag har lite svårt att hitta orden för att beskriva den. Klart är att det är en både bra och viktig berättelse och en av de bästa tv-serier jag sett på länge.

Året är 1981 och platsen är London. Vi får lära känna fem unga människor som blir vänner och flyttar in i en gemensam lägenhet som de, trots ruffigheten, kallar för The Pink Palace. Det är Ritchie, som ger upp juridikstudierna för att studera teater, Jill som är hans vän och dessutom delar intresset för teater och musik, Roscoe som flyr sin familj som försöker bota hans homosexualitet och hotar att skicka honom till Nigeria och Ash, studenten som snart blir en del av gänget. De är unga, de njuter av livet och för fyra av dem lurar en ny, mystisk virussjukdom runt hörnet.

Russell T. Davies, som också skrev numera klassikern Queer as Folk,  har skrivit ett fantastiskt manus som lyckas vara både roligt, känslosamt och otroligt sorgligt. Det märks att han också låg bakom Years and years och jag imponeras av hans förmåga att skapa komplexa karaktärer och dessutom ta sig an riktigt svåra och viktiga frågor utan att det blir melodramatiskt. Samtidigt är det ofta så att britterna lyckas bättre med det svarta och vassa än amerikanerna. Det finns inget smörigt alls, men äkta kärlek, äkta vänskap, närvarande föräldrar och de som förtvivlat inser att de inte känt sitt barn alls. När jag till slut inte kan hålla tårarna tillbaka är de äkta.

Flera av skådespelarna är riktiga fynd som jag hoppas och tror att vi kommer att få se mer av i framtiden. Lydia West, som även har en roll i Years and years gör ett fint porträtt av Jill, som försakar mycket av sitt eget liv för att finnas där för sina vänner i vått och torrt. Nathaniel Curtis, som spelar Ash, verkar göra sin första stora roll och han är fantastisk. Även Callum Scott Howells gör sin första roll och lyckas göra den tyste och tillbakadragne Colin riktigt intressant. Stjärnan är utan tvekan Olly Alexander som spelar Ritchie, men jag tycker kanske ännu mer om Omari Douglas porträtt av Roscoe. Mer etablerade skådespelare som Keeley Hawes, Stephen Fry och Neil Patrick Harris gör viktiga biroller.

Missa inte It’s a sin som finns på HBO. Skildringen av kärlek och vänskap är riktigt bra, musiken är fantastisk och tidsandan beskrivs väl när AIDS drar in över världen. Nästan alltid när jag sett sista avsnittet i en tv-serie önskar jag mig fler avsnitt. När det gäller It’s a sin känns de fem avsnitten perfekta och avslutet naturligt. Det handlar inte om att jag inte skulle vilja återse karaktärerna, för det vill jag, men berättelsen är trots allt komplett. En optimistisk början, en känslosam mitt och ett oundvikligt slut.

Skönheten av Gabriela Mistral

Serien med böcker av kvinnliga nobelpristagare i litteratur som gavs ut 2018 är verkligen både vacker och bra. Skönheten av Gabriela Mistral har stått i hyllan sedan den släpptes, men nu fick jag äntligen tummen ur att läsa den. Boken har undertiteln “Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg” och eftersom jag inte läst dikterna i original och det inte är troligt att mina begränsade spanskkunskaper skulle räcka för det, litar jag på att Gullberg gjort ett bra jobb. Klart är i alla fall att dikterna är både fina och berörande.

Skönheten inleds med ett förord av Hjalmar Gullberg med titeln “Hur Lucila Godoy y Alcayaga blev Gabriela Mistral” och där får vi läsa om hur en flicka föddes i den lilla chilenska staden Vicuña av föräldrar med baskiskt ursprung. En berättelse om henne handlar om hur hon skickades hem från skolan för att hon var för obegåvad och istället studerade själv hemma. Studierna måste ha gått bra, då Lucila själv blev lärarinna.

Något som påverkade Lucila mycket var kärleken, sveket och döden. Hon förälskade sig i Romelio Utreta och man vet inte mycket mer om deras förhållande mer än att han svek henne. Efter att ha ertappats med att stjäla pengar tog han senare sitt liv en novemberdag 1909. Det är efter den händelsen som Lucila börjar skriva dikter och blir känd under namnet Gabriela Mistral. Gullberg skriver dramatiskt om den unga kvinnans sorg och hur “hennes mörkt lidelsefulla poesi” spreds “från stad till stad och land till land i det spansktalande Amerika.”

Jag har tidigare läst några få dikter av Gabriela Mistral och tyckt att det var okej, men väl religiöst. Även detta urval innehåller en del religiösa dikter, men mest handlar det om längtan efter kärlek och ett barn. Sonen som aldrig föddes är huvudpersonen i många av texterna och de berör verkligen. Samlingen inleds med dikter ur Sången om en son och andra sånger där vi bland annat kan läsa om sorg och kärlek, men också den känslosamma dikten “Till Judafolket” om judarnas öde. Vacker är den korta dikten “Vaggsång” om att vagga sin son till söms. Just barnlängtan beskrivs på ett så naket och ärligt sätt som jag sällan läst tidigare. Skönheten innehåller också dikter på prosa och även där finns några riktiga guldkorn, som “Min mor” om ett ärligt samtal mellan en mor och en dotter där de förenas och nästan blir som systrar. Något jag tycker mycket om är de korta förklaringar och kommentarer som ges till många av dikterna och bidrar till en större förståelse.

Jag måste säga att jag berördes mycket av dikterna i Skönheten. Visst är det lite melodramatiskt ibland och de religiösa motiven är många, men Mistral bjuder också på ärliga och vackra dikter, inte sällan fyllda med smärta.

 

Fem böcker om lärare

För länge sedan, närmare bestämt 2011, skrev jag under en period topp-fem-listor av olika slag. Nu vet jag inte om det blir något regelbundet återkommande, men jag blev sugen på att lista lite utifrån olika teman. Idag handlar det om fem böcker om lärare. Inte nödvändigtvis de bästa, men fem böcker jag minns.

Historieläraren av Matt Haig handlar om en väldigt ovanlig historielärare som fått sina kunskaper genom att leva i flera hundra år. Mina egna historiegenomgångar känns futtiga i jämförelse.

Som en öppen bok av Sara Molin handlar om svenskläraren Clara som vill låta sina elever möta litteratur på ett annat sätt än hennes äldre och mycket traditionella kollegor. En rolig och vass bok om hur en skola kan vara.

Lojal av Delphine de Vigan berättar om Hélène som oroar sig för en av sina elever, Théo. Vi får också Théos perspektiv och förstår att hans lärare gör rätt i att vara orolig.

Slaget om Troja av Theodor Kallifatides har egentligen berättelsen om det trojanska kriget i centrum, men det är en lärare som återberättar den för sina elever. Jag hade gärna läst ännu mer om henne.

Inte gå under av Malin Hedin beskriver en tuff vardag för läraren Mirjam som är nyseparerad och får jobb på en friskola som låter perfekt på pappret, men visar sig vara ett luftslott. Sorgligt, men bra om den obefintliga balansen mellan krav och förutsättningar.

 

Vilka böcker som har lärare i huvudrollen vill du lyfta fram?

 

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: