Månad: juli 2022

Sommaren då katten flyttade

Vi har just varit bortresta en vecka och då vi var sena med att boka katthotell var släktingar och granne snälla nog att titta till katterna. Ingen av dem flyttade, även om en av dem bor rätt mycket hos i alla fall två av grannarna. I Sommaren då katten flyttade av Eli Åhman Owetz träffar vi kattens ägare Anders, han som blev lämnad av Malin i Brevvännerna. Han är en ganska så ensam man som inte har så mycket annat sällskap än katten och dottern som bor nästgårds. Inte tycker han att han är värd så mycket mer heller.

Katten tycker däremot att det borde gå att hitta en bättre ägare och hälsar på hos Nilla som flyttat (eller kanske flytt) från Stockholm och ett kraschat förhållande. Nu bor hon i ett litet hus som kräver all hennes omvårdnad och trivs hyfsat med livet även om hon känner sig ensam. Kristian, som hennes kärlek heter, har gått vidare och hon inser att även hon borde göra det. Det är dock lättare sagt än gjort. Hon lämnade inte bara kärleken, utan också sitt jobb och försörjer sig nu på att översätta kass cowboyromance (låt det inte vara en riktig genre) och åt hemstädning.

Det är Katten som för Anders och Nilla samman och det börjar minst sagt trevande. Berättelsen om dem är dock trevlig och hoppet om att de till slut ska hitta rätt driver handlingen framåt. Eli Åhman Owetz är riktigt bra på att låta udda och ensamma människor hitta varandra och den här gången är det faktiskt ännu trevligare än vanligt. Kanske tack vare Katten.


Om boken

Sommaren då katten flyttade av Eli Åhman Owetz, Printz Publishing, (2022), 365 sidor

20 snabba om sommaren

Dags för en sommarspecial av 20 snabba. Det blir idel sommarval och vissa handlar om sommarkultur och författare som just nu ligger i topp på försäljningslistan.

Jag har markerat mina val och det vore roligt om även du gjorde det.

Välj mellan två alternativ och tänk snabbt.

rån eller bägare? Jag gillar egentligen rån, men bägare är mindre kladdigt.

mjukglass eller kulglass? Jag äter i princip aldrig mjukglass, men tycker att det är vansinnigt gott när jag gör det.

sjö eller hav? Svårt val! Jag badar hellre i sjöar, eller jag badar typ aldrig, men om jag badar föredrar jag sötvatten. Havet är å andra sidan fantastiskt och långa strandpromenader är det bästa jag vet.

stad eller strand? Stadssemestrar på sommaren går bort. Jag vill ha mina semestrar lugna och sköna.

vitt eller rosé? På sommaren är det rosé som gäller, annars dricker jag främst vitt.

deckare eller feelgood? Just nu föredrar jag bra feelgood framför bra deckare.

pocket eller e-bok? E-boksläsare är det klart bästa året om, men speciellt på sommaren.

ljudbok eller poddar? Ännu ett icke-val då jag egentligen inte ägnar mig åt något, men oftare (sr) poddar än ljudböcker.

äta ute eller äta inne? Jag gillar att äta ute och skulle gärna göra det hela tiden. Tyvärr blir det ganska sällan.

sol eller skugga? Det får gärna vara sol, men jag gillar att sitta i skuggan.

fotbolls-EM eller friidrotts-VM? Det har blivit ganska lite sport i sommar, men mer fotboll än friidrott.

badare eller badkruka? Jag är definitivt ingen badare

läser mer eller mindre på sommaren? Jag läser mer när jag är ledig, vilket kanske hör ihop med att barnen är stora och aktiviteterna få.

hemma eller borta? Det är kul att komma bort ibland, men jag gillar mest att vara hemma.

läslistor eller fri läsning? Tanken är att jag ska läsa efter mina läslistor, men det går sådär.

planera eller vara spontan? Jag är verkligen kass på att vara spontan.

Emma Hamberg eller Emily Henry Jag gillar verkligen Emma Hamberg, men eftersom jag har Book Lovers på min läslista väljer jag Henry.

vattenmelon eller honungsmelon? Alltid vattenmelon.

bubbligt eller stilla vatten? Bubblor gör allt bättre, speciellt vatten.

Anders de la Motte eller Anders Roslund? Båda är populära, men jag har läst väldigt lite av dem. Väljer ändå Anders de la Motte.

Photo by Brooke Lark on Unsplash

Valet Forever

Nu har jag sett de åtta avsnitten i serien Valet Forever, som finns på svtplay, och jag är fortfarande väldigt kluven till konceptet. Podden Flashback Forever har jag faktiskt inte lyssnat på, poddar är sällan eller i princip aldrig min grej, men vad jag förstår handlar den om att grotta ner sig i trådar på Flashback. Jag måste nu erkänna att jag när en fascination till Flasback som fenomen och gillar att snurra runt där ibland för att ta tempen på den lite mer alternativa debatten. Inte för att jag sympatiserar med på forumet dominerande åsikter, snarare tvärtom. Men tillbaka till Valet Forever. Jonathan Bengtsson skriver om programmet i GP och texten har fått rubriken ”Otukt och svinerier i Valet forever”, en rubrik som ringar in lite vad syftet med programmet är. Han skriver sedan precis det jag upplevde när jag såg programmen, att partiledarna visade upp en sida som sällan ses. ”De blir sårbara, och det är viktigare än man kan tro”, skriver Bengtsson. Hur press hanteras visas tydligt, liksom hur trygga de intervjuade politikerna är i sig själva och det gör programserien intressant. Det som istället gör serien rätt politiskt ointressant är att den inte alls handlar om politiska frågor och när det bränner till blir politikerna inte ifrågasatta.

Först ut är moderatledaren Ulf Kristersson och han parerar de ibland obehagliga frågorna rätt väl. Kristersson är bra på att ducka och framstår som ganska trevlig, vilket gör att han säkert kan vinna en del sympatier. Han skrattar bort de tuffaste frågorna, vilket är en strategi som brukar funka för honom.

Nooshi Dadgostar är verkligen inte bekväm i situationen och försöker febrilt framstå som för seriös för sammanhanget, vilket inte blir så lyckat. Lite charmigt är det att hon vrider på sin göteborgska lite extra, men hon känns rätt stel och humorlös. Troligen handlar det om att hon är ganska ny som partiledare, förhållandevis ung och dessutom kvinna. Att uppfattas som oseriös är självklart ingenting hon vill.

Magdalena Andersson dyker inte upp, utan det blir istället Lena Hallengren som får hantera denna potentiellt obehagliga situation. Inget bra utgångsläge för socialdemokraterna. Hallengren är lugn, bra och korrekt, men kanske lite tråkig. Samtidigt framstår hon som ganska vanlig och inte minst mänsklig, vilket ger pluspoäng. Jag förstår varför Andersson slängde bollen vidare, men tror inte att det var så vidare smart.

Någon som är ett riktigt proffs är Ebba Busch. Jag håller verkligen inte med henne politiskt, men beundrar ändå hennes lugn under den ganska tuffa utfrågningen. Hon framstår som en vettig människa med en rejäl dos humor. Det var samma under förra valet då Tv4 gjorde en intervjuserie där partiledarna intervjuades i hemmiljö. Ebba Busch, som då också hette Thor, var den klart mest sympatiska. Det ger väljare.

Johan Pehrson likställer sin medverkan med ”fritt fall” och det känns väl passande. Själv försöker jag se programmet utan att irritera mig på hans snubbiga framtoning och det går ganska bra. ”Stroppig och moraliserande tomte” kallas han dock i en tråd och lite så är det. Lika göteborgsk som Dadgostar framstår, lika stockholmsk framstår Pehrson. Korrekt, men inte helt utan humor och min syn på honom efter programmet är bättre än innan. Tankarna går dock osökt till Boris Johnson.

Jimmie Åkesson gör ett lugnt och ganska trevligt intryck. Han skrockar lite ibland, men är mer blasé än arg. Det tror jag är en bra taktik. Romansen med Ebba Busch dementerar han. Typ. Eller jo, det gjorde han väl, men erkände att de troligen hade fått barn som klarat sig bra och undrade skrattande vad Ebba svarade om deras påstådda romans. Åkesson lyckas bra med att tona ner sitt partis rasism och det är kanske lyckat för SD. Ännu mer lyckat är hur vanlig och inte minst ensam som han framstår. Det ger sympati!

Annie Lööf lyckas hålla en bra balans. Strategin är att vara glad, försöka ta frågorna på allvar trots att de är minst sagt märkliga och det funkar oväntat bra. Ibland skrattar hon med och ibland skrattar hon bort. Vissa frågor lyckas hon slippa svara på genom att ge avledande svar, men hon gör det utan att det märks att hon faktiskt inte svarar på frågan. Att dessutom spontant avsluta med ett ”vad kul det här var” ger pluspoäng.

Per Bohlund avslutar serien på ett ganska lågmält sätt. Skrattar försiktigt och ibland lite mer när ”sanningar” om honom avslöjas. Bekväm i sammanhanget är han inte riktigt, men raka svar kör han ändå på och det gör han ganska bra. Bohlund brukar framstå som rätt tråkig, men lite mer mänsklig blir han i alla fall under programmet. Fortfarande politiker, men lite mer ”vanlig” människa också. En människa som är modig nog att stå för sina ord om SD i Agenda, men som ser livrädd ut under delar av intervjun.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att de intervjuade politikerna tar de ibland märkliga programpunkterna på stort allvar, men att de är olika bekväma i situationen. Ebba Busch och Annie Lööf klarar sig bäst, men frågan är om det går att vinna väljare genom just Valet Forever?! Egentligen tror jag att den som tjänar mest på programmet är Per Bohlund som blir lite mindre anonym. Det förutsätter å andra sidan att de som inte redan tänkt rösta på Miljöpartiet ser programmet.

Foto: Viktor Fremling/SVT

Boknostalgi: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån

Dagens boknostalgi handlar om en fantastisk roman av den lika fantastiska författaren Bodil Malmsten. Som jag saknar henne. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån publicerades första gången 1994 och är en fantastisk roman om Maurice Lind, hyllad skådespelare som börjar ifrågasätta sig själv. Jag läste boken när den var ny och det var mitt första möte med Malmsten som annat än poet. Även i romanform finns hennes poetiska skicklighet och jag läste om boken flera gånger på 90-talet. Nu var det väldigt länge sedan sist, men jag blir faktiskt lite sugen på omläsning. Förr läste jag alltid om mina favoritböcker med jämna mellanrum, men nu gör jag det sällan. Egentligen borde jag oftare vila i det jag vet är bra än att hetsa vidare mot nya läsupplevelser. Det är bara rädslan för att den bok jag minns med värme inte längre ska vara lika bra längre, som hindrar mig.

Fem riktigt bra covers

När jag och maken åkte bil senast lät jag Spotify välja musik genom att sätta på en av de dagliga mixer som var kopplade till makens konto. Hans bil, hans telefon och således hans spotifykonto. En av låtarna som spelades var en riktigt bra cover och jag fick inspiration till denna topp-5-lista.

The only living boy in New York var covern framförd av Everything but the girl. Originalet spelade Simon & Garfunkel in. Båda låtarna är bra, men har olika känsla.

En ganska osannolik cover är José González version av Hand on your heart som från början är en låt med Kylie Minogue skriven av låtskrivartrion Stock Aitken Waterman som fullkomligt sprutade ur sig låtar andra delen av 80-talet.

González har också gjort en version av Joy Divisions Love will tear us apart. Hans cover är bra, originalet fantastiskt och en ännu bättre version är The Cures depprockiga version, men min favorit är Nerina Pallots finstämda version.

Shoreline är en himla bra låt av göteborgsbandet Broder Daniel. Den brukar jag lyssna på när jag kör bil och/eller när jag behöver energi. Anna Ternheims cover ger mig något helt annat, men den är också fantastisk.

The man who sold the world är en fantastisk låt av David Bowie, men frågan är om covern med Nirvana inte är ännu bättre. Kurt Cobain är något speciellt i den här låten.

Det var så himla svårt att välja ut den sista och femte covern den här veckan, så därför blir det två bonusbubblare som är ”beställningsverk”.

Varje år under Melodifestivalens final gör en artist en cover på den senaste vinnarlåten. När The Worrying Kind med The Ark (som för övrigt är en av mina favoritvinnare) skulle framföras var det Maia Hirasawa som gjorde det och hon gjorde det otroligt bra. Inte så konstigt kanske då hon har Sveriges kanske bästa röst.

I programmet Så mycket bättre kretsar allt kring de covers som deltagarna gör av andras låtar. Många är rätt tråkiga, men ibland blir det otroligt bra. Förra säsongen gick Melissa Horn från klarhet till klarhet, men bäst av hennes framträdanden var nog ändå versionen av Maxida Märaks Lova ingenting. Extra starkt var det att se Märaks känslomässiga reaktion. Jag kan se klippet om och om igen utan att tröttna.

Natten av Sara Gordan

Det är smärtsamt att läsa Natten av Sara Gordan. Känslomässigt utmattande. Som mamma till tonåringar finns oron alltid närvarande, av olika skäl för olika barn. Att mamman i boken är orolig är verkligen inte konstigt. Hennes fjortonåriga dotter har diabetes och har försvunnit hemifrån. Utan insulin dör hon och hennes mamma ser bilder i sitt inre på sin dotter liggandes i en snödriva. Kombinationen alkohol och diabetes är inte lyckad och när dottern inte svarar i telefonen får hennes mamma total panik.

Sara Gordan låter natten utgöra mitten av berättelsen, men det finns också ett före och ett efter. Vi lär känna en mamma som har fler barn och som har fått ansvara för de första två i det närmaste själv. Dottern har diabetes och sonen ett hjärtfel. Dubbel oro alltså. Någonstans i periferin finns fransmannen som är deras far. Ibland mer aktiv, ibland frånvarande. Nu finns också maken, hans dotter och deras gemensamma dotter. En lillasyster som den äldre dottern älskar högt. De skulle kunna vara en komplett familj. En lycklig familj.

Mamman som berättar är sönderstressad. Hon är författare och har arbetat med text och skrivande. Nu har hennes hjärna slutat fungera och hon klarar inte ens att läsa. Fokuset är försvunnet. Eller fel, fokuset är helt på dottern och allt annat fokus är omöjligt. Det finns ett före, under och efter. Vi får lära känna både mamman och dottern mer. Vissa saker får jag förståelse för, men inte andra.

Natten är en febrig monolog som berör. Jag läser den i små portioner, snabbt, men med pauser för att hämta andan. Det här är en riktigt bra bok som jag tror och hoppas når många läsare. Beskrivningen av moderskap är en av de bästa jag läst. Kärleken till ett barn är ständig, men långt ifrån alltid självklar och enkel.


Om boken

Natten av Sara Gordan, Albert Bonniers förlag, (2022), 200 sidor

En av oss ljuger

En av de få rutor jag har kvar att kryssa i det bokbingo där jag tävlar med/mot mina elever är ”en bok som blivit film”. Det var därför jag valde att läsa En av oss ljuger av Karen M. McManus och märkte först efteråt att den inte alls blivit film, utan tv-serie. Ja, ja, tur att boken var bra. Jag får helt enkelt leta efter en annan bok att fylla rutan med.

En av oss ljuger börjar i klassiskt Breakfast club-manér på en kvarsittning. Det är fem personer där och de har alla tagits för att de haft med en mobiltelefon till lektionen. Telefoner som de inte sett tidigare och bestämt hävdar inte är deras. De fem representerar olika stereotyper från High Scool, vilket också det får tankarna att gå till Breakfast Club och precis som i filmen är det inte så enkelt att de är en utstött tönt, en pluggis, en sportfåne, en prinsessa och en värsting. Ja, ni känner igen dem. Bli nu inte avskräckta av den på ytan stereotypa berättelsen, för det här är en riktig underhållande bok som är väl värd att lägga några timmar på.

Vi får möta Bronwyn, studenten som lyckas med allt, Addy, som är populär och ihop med kaptenen för skolans fotbollslag, Cooper, baseballstjärnan som alla skolor vill värva, Simon, den utstötte som driver en app där hemligheter och skvaller om skolans elever läggs ut och slutligen Nate, värstingen som har en villkorlig dom efter att ha langat droger. Mitt under kvarsittningen dricker Simon en mugg vatten och får därefter en allergichock. Ingen lyckas hitta hans adrenalinspruta och även de som brukar finnas på skolsköterskans kontor är försvunna. Simon dör och de fyra andra blir självklart misstänkta för att vara inblandade i det hela. De börjar kallas The Bayview four och efter Simons begravning publiceras inlägg om deras hemligheter, vilket ger dem alla motiv att döda Simon.

Jag gillar både pusseldeckare och high school-berättelser, vilket gör att En av oss ljuger passar mig som hand i handske. Karen M. McManus skriver rappt och det är svårt att sluta läsa. Varje karaktär utvecklas under bokens gång och även om det går lite snabbt i slutet är det en bra historia. Trots att det känns onödigt med en andra bok är jag lite nyfiken på En av oss står på tur, som släpptes på svenska i april. Främst vill jag lära känna karaktärerna bättre, men jag är också nyfiken på vad Karen M. McManus ska hitta på.


Om boken

En av oss ljuger av Karen M. McManus, Albert Bonniers förlag, (2021), 380 sidor

Originaltitel: One of Us is Lying (2017)

Översättare: Jan Risheden

Boknostalgi: Godnatt Mister Tom

Jag tror att det syns på bilden hur många gånger jag läst Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian. Än håller boken ihop, men jag vågar inte riktigt bläddra i den av rädsla för att den ska ge upp. Samtidigt är jag lite sugen på att läsa om boken om Will och Tom, så kanske ska jag göra ett försök ändå.

Godnatt Mister Tom kom ut 1981 på originalspråk och på svenska två år senare. Jag var nio år och måste ha läst den strax därefter. Vi var med i Barnens Bokklubb och nya böcker var en lyx som mamma såg till att vi hade. Eftersom jag läste de böcker jag ägde om och om igen var det trots allt ganska billig underhållning.

Just Godnatt Mister Tom minns jag fortfarande känslan av att läsa. Jag var fascinerad av andra världskriget, men kanske ännu mer av att läsa om barn som var utsatta. Will kom till den buttre Mister Tom och de fick båda det bättre. Livet förändrades och det var inte bara den utsatte pojken som räddades för ett ensamt och utsatt liv. Varje gång jag läste boken funderade jag över varför hans mamma egentligen ville ha honom tillbaka. Lika glad var jag när han räddades och sedan grät jag igen när Zach dog.

High Fidelity som tv-serien

Jag tyckte om boken High Fidelity av Nick Hornby när jag läste den för väldigt många år sedan och även filmen från 2000 med John Cusack i huvudrollen, minns jag som trevlig. Nu har jag också sett tv-serien från 2020 som är lite lösare baserad på samma bok. Huvudpersonen Rob är en kvinna och hon bor inte i London, utan i New York, närmare bestämt i Brooklyn. I samma område finns också den skivaffär hon äger. Egentligen är det ganska mycket som är sig likt trots allt. Rob älskar listor, musik och alkohol. Hon har dessutom just gjort slut med sin pojkvän och det är något hon bittert ångrar.

Det bästa med serien är kanske Zoë Kravitz som spelar Rob. Det tar lite tid att vänja sig vid att hon bryter den fjärde väggen och talar direkt till tittaren, men efter ett tag börjar jag gilla det. Om jag inte minns fel gjorde John Cusack detsamma i filmen och det är ett bra sätt för oss tittare att få veta mer. Tempot är ovanligt lågt och det var ovant till en början, men efter några avsnitt är jag helt fast i Robs värld och gillar att hänga med henne och hennes vänner. Hon har helt klart ställt till det för sig själv och befinner sig mitt i en 30-årskris av gigantisk modell. Samtidigt som jag kan relatera till den framtidsångest hon känner, blir jag lite trött på att hon medvetet förstör för sig själv.

Tyvärr blev det bara en säsong av High Fidelity och det är synd att Hulu inte hade större tålamod än så. Det fanns helt klart mer att berätta och den stillsamma serien verkar ha fått en stabil grupp fans som är besvikna över att inte få veta mer. Jag köper att boken egentligen tog slut när serien gjorde det, men med tanke på vilka andra friheter som skaparna tagit sig, kunde de tagit några till. Förutsatt att författaren själv inte satte sig emot det, men något som tyder på det har jag inte hittat. Hur som helst så finns det i alla fall en säsong att titta på och det tycker jag att du ska göra.


Om tv-serien

High Fidelity, (2020), 1 säsong, 10 avsnitt

Skapad av Sarah Kucserka och Veronica West. Regisserad av Jeffrey Reiner.

Att följa ett läslustsrecept

I mitt senaste nyhetsbrev med fokus på sommarboktips, presenterade jag ett recept för att hitta läslust. Jag har försökt att hitta läslusten sedan jag slutade jobba, men först nu känner jag att flytet är på väg. Det lättsamma börjar blandas med lite tyngre läsning och eftersom läshastigheten och koncentrationen ökar hela tiden har jag vågat mig på även tjockare böcker.

Hittills har jag läst om One av Sarah Dessen och har du inte läst den uppmanar jag dig att göra det. Jag har läst vidare i ett par påbörjade serier och extra kul var det att återse Elisabeth, Signe och Iris i Er tredje man. Just nu läser jag Natten av Sara Gordan som passar in på punkten ”1 tunn bok av en (för dig) ny författare som verkar passa dig” och den är riktigt bra om än väldigt otäck. Däremot har jag (självklart) inte läst speciellt många av de böcker som ingick i mitt förslag på ingredienser till läslustsreceptet. Tre av nio böcker har jag läst, men bockat av ytterligare två punkter och dessutom dubblat ett par ingredienser. Oklart vad det gör med resultatet, men jag verkar i alla fall ha lyckats få igång läsandet något. Fortfarande ligger jag dock fem böcker efter enligt läsutmaningen på Goodreads. Målet är att vara ikapp och förbi när höstterminen startar.

Enda sättet att komma igång med läsning är att läsa mycket och dessutom tycker jag att det brukar vara bra att läsa flera böcker samtidigt för att kunna varva mellan en bok som kräver mer och en annan som kräver mindre. Ofta har jag också en sakprosabok på gång för att ibland läsa en helt annan sak och just nu läser jag Främja närvaro av Malin Gren Landell. Jag har precis börjat, men den verkar strukturerad och bra. Det mer lättsamma valet är You be mother av Meg Mason, men faktum är att den inte alls är speciellt lättsam om än väldigt bra. Jag tar därför väldigt gärna emot på bra och lättsam litteratur, då jag har ett gäng halvlästa som jag gett upp. Det är förresten också något som är viktigt för att få igång läsningen, att ge upp böcker som faktiskt inte lockar till läsning.

Vad är ditt recept för att få igång läsningen?

Photo by Deva Williamson on Unsplash

Scroll to Top