Chick-lit & feelgood

Den lilla skolan vid havet

Nu finns inte Jenny Colgans Class: Welcome to the Little School by the Sea översatt till svenska, men jag misstänker att titeln på svenska skulle bli just Den lilla skolan vid havet. Boken gavs ut för mer än tio år sedan och under pseudonymen Jane Beaton, men gavs ut igen 2016 och då under namnet Jenny Colgan. Även en uppföljare, med titeln  Rules:Things are changing at the Little School by the Sea gavs ut på nytt 2016. Året därpå skrev Colgan kontrakt på två böcker till i serien och den första, Lessons: Fresh starts at the Little School by the Sea kommer senare i höst.

Huvudpersonen i Class är läraren Maggie Adair, som lämnar pojkvännen Stan och flyttar till Cornwall för att jobba på Downey House, en internatskola för flickor. Boken sträcker sig över ett skolår, från de första, osäkra dagar som ny lärare, till skolavslutningen. Det blir ett händelserikt år, såväl yrkesmässigt, som personligt. Det är en omställning att byta från en ganska stökig skola, till en som på pappret ska vara välfungerande. Riktigt så ser det inte ut, vilket Maggie inser ganska snabbt. Grannskolan, som är en internatskola för pojkar, spelar också en viktig roll i Class. Dels för att en av lärarna David, som brukar promenera med hunden Stephen Daedalus, är väldigt trevlig, men också för att dess elever blir delaktiga i den föreställning som Maggie är med och planerar. David är för övrigt helt baserad på David Tennant, som spelade Doctor Who, något som Jenny Colgan kände sig lite generad över när böckerna publicerades på nytt.

Boken följer också några av eleverna, vilket på ett sätt är ganska trevligt, men det bidrar samtidigt till att Class känns lite splittrad. Den av eleverna som är lättast att sympatisera med är Simone, som har fått möjligheten att gå på Downey House tack vare ett stipendium. Hon älskar att gå i skolan, men har aldrig riktigt passat in. Nu hoppas hon få lära sig mer och dessutom få vänner. Fliss är en av hennes rumskamrater och hon är definitivt inte glad över att börja på Downey House. Istället känner hon sig totalt oälskad och är riktigt förbannad på sina föräldrar som skickat iväg henne.

Det är mycket jag tycker om med Class. Internatskolor är alltid internatskolor och miljön är härlig. Däremot har jag svårt att få grepp om de många karaktärerna och därför blev boken liggande ett tag, innan jag faktiskt läste ut den. Jag kommer att läsa vidare, det är jag tämligen säker på och det ska bli intressant att se om det blir någon skillnad nu när det gått några år och Colgan utvecklats som författare. Fördelen med Class är att den inte är så tillrättalagt, vilket kan bli ett problem om samma koncept ska användas om än i olika miljöer.

Som lärare kan jag leva mig in i Maggies inledande pirrighet för att möta de helt nya eleverna och den inte sällan intensiva frustrationen över att elever inte alltid gör som man säger. Jag fnissar också åt den smått absurda situation när hon tappar humöret fullständigt inför skolinspektörerna som är på besök. Det är lätt att relatera. Själv har jag ett par arbetsdagar kvar innan eleverna dyker upp. Två klasser känner jag redan, men en är helt ny. Det är alltid spännande och se vad det är för individer som dyker upp.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 19 augusti 2019

Någon annans tidsfördriv

I boken Någon annans tidsfördriv låter Ann Edliden oss kliva in i en värld som för mig är ganska obekant. En medievärld där dokusåpor skapas och därmed nya kändisskap. Huvudpersonen Doris arbetar med skandalsåpan Château Amore, men är inte delaktig i själva inspelningen. Istället är det hon som får ta hand om alla mediala skandaler i efterhand. Hon trivs trots allt med jobbet och arbetskamraterna Christoffer och Jossan är viktiga i hennes liv. Jossan, som får representera den unga, hungriga influensern som lever för att få fler följare på Instagram. En stark närvaro i sociala medier är viktigare än någonting annat.

Sociala medier har ganska naturligt en stor roll i boken och dessutom får vi följa med Doris på äventyr i dejtingapparnas underbara värld. Där finns Petter, som skulle kunna vara hennes perfekta, nya pojkvän. De skriver en hel del till varandra, men han lyckas förhala den första, riktiga dejten. Hennes rumskompis Linnea finns där alltid som stöd och uppmanar Doris att vara försiktig.

Det märks att Edliden är hemma i Doris miljö och jag tycker mycket om hennes skildring av en värld där yta är av största betydelse och konflikter skapas om de inte uppstår av sig själva. När Petter inte är den han utger sig för att vara behandlas också frågan om ärlighet på sociala medier. Hur mycket ljuger folk egentligen för att få det de vill? Mycket, är svaret på den frågan och det skapar ett rejält driv i romanen.

Någon annans tidsfördriv är riktigt bra och innehåller både humor och svärta. Jag gillar Doris skarpt och även om hon ställer till det för sig själv ibland är hon ärlig även när hon inte tjänar på det. Ann Edlidens debut är en fin sådan och jag såg på Debutantbloggen att hon nu skriver på den svåra tvåan. Heja dig, Ann, det kommer att bli utmärkt! Du är för bra för att förbli en enboksförfattare.

Katthotellet vid kusten

Katthotellet vid kusten av Jessika Devert handlar om Jonna som är på en ganska svår plats i livet och just blivit vräkt från sin drömlägenhet lägenhet i Majorna. Den hon trodde var hennes livs kärlek lurade henne på pengar och lämnade henne sedan, utblottad och nu också hemlös. Som om det inte vore nog blir hon av med sitt jobb och nu återstår inget annat än att flytta in hos sin mamma. Eller förresten, det är inte ens en möjlighet. Mamman har en pyttelägenhet och Jonna har fyra katter. Syskonen är inte ens någon idé att fråga. Istället bestämmer hon sig för att kontakta sin farfar, som är den enda övriga släkting som finns i livet. De känner inte varandra, men nöden har ingen lag.

Så kommer det sig att Jonna flyttar in i sin farfars lilla gäststuga på Räkholmen. Sin katthatande farfar och därför ha Jonna fullt upp med att försöka dölja hur många katter hon har. Relationen mellan den äldre och den yngre är från början i princip obefintlig, men de hittar en slags gemenskap och börjar äta middag tillsammans i det stora huset. Det visar sig snart att Jonna är väldigt lik sin döda farmor Tuli både till utseende och sätt, vilket gör att hon tillför mer än hon inser till sin farfars nu ganska tomma liv. Just förhållandet mellan Jonna och hennes farfar Lars-Erik är kanske det jag tycker mest om med boken. Och katterna. Jag gillar katterna. Det gör Jonna också och hon drömmer om att starta ett Katthotell på sin farfars tomt. Det är bara den lilla detaljen att han tycker att katter är bland det värsta som finns.

Jonna gör sig hemmastad på den lilla ön och blir vän med frisören Patricia (vars salong lite ologiskt heter Lilians lockar) och Esmin, som hjälper Lars-Erik med verandan. I gänget finns också Maja som jobbar på ICA och tillsammans bildar de en gemenskap som Jonna trivs med. Kanske är det inte så illa att lämna Majorna ändå och kanske finns det hopp om ett nytt, ganska bra liv trots allt.

Jag tycker mycket om Katthotellet vid kusten och är glad att jag läste den, trots att jag var lite svalt inställd till Deverts förra bok Dagboken jag aldrig skrev. Den svåra tvåan blev alltså bra mycket bättre än debuten och jag hoppas på fler böcker, gärna sådana som utspelar sig i Göteborg. Räkholmen funkar också förresten. Jag gillar Jonna och de andra som bor där.

Last Tang Standing

Last Tang Standing av Lauren Ho utspelar sig i Singapore, men huvudpersonen Andrea Tang är från Malaysia och hennes familj har kinesiska rötter. Oviktigt kan tyckas, men för Andreas familj och för väldigt många andra familjer i området, verkar ursprung vara otroligt viktigt. I alla fall när det kommer till att gifta sig. Eftersom Andrea passerat 30 är det väldigt viktigt för hennes mamma att hon gifter sig och då med en fin kinesisk-malaysisk man, men för Andrea själv är jobbet viktigare. Hon är jurist och arbetar hårt för att bli partner på firman. Kärlek får inte riktigt plats i hennes liv, även om hon ibland självklart längtar efter att bli älskad.

Last Tang Standing marknadsförs som en kombination av Crazy Rich Asians och Bridget Jones dagbok. Mer Bridget Jones skulle jag säga, även om miljön är Singapore och folk är rätt rika. Samtidigt är Last Tang Standing en bok som står på egna ben. På ett sätt en klassisk feelgoodbok med allt vad det innebär, men också en bok om att som kvinna försöka gör karriär i en värld som domineras av män. Extra svårt blir det när traditionerna går ut på att det viktigaste är att hitta en lämplig man att gifta sig med.

Lauren Ho har skrivit en bra och underhållande bok som låter oss träda in i en värld som är på samma gång välbekant och helt annorlunda. Klart är att vissa problem är universella, medan andra är kulturella. Att egentligen inte kunna bestämma själv vem man vill gifta sig med, även om man är en högutbildad och självständig kvinna är något som inte är ovanligt i världen och Ho problematiserar kraven från familjen och samhället på ett bra sätt. Sedan är Last Tang Standing också en bra bok om kärlek, både möjlig och omöjlig, precis som en bra feelgoodroman ska vara. En välskriven och underhållande debut helt klart.

I hjärtat av Ådala

Vill du läsa en riktigt mysig feelgoodroman med fina karaktärer är I hjärtat av Ådala av Åsa Liabäck ett perfekt val. Hon tar oss med till koloniområdet Ådala vid Stångån i Linköping där Anna söker lugn och trygghet efter att ha brutit upp från ett förhållande. Sanningen är egentligen att hon blivit lämnad och att hennes före detta spurtar på i sitt nya förhållande. Hon är 35 år och oroar sig över hur livet ska bli.

I Ådala finner hon en gemenskap med grannarna Margareta och Ragnar. Speciellt Ragnar är en riktigt härlig karaktär, som älskar att retas med den självutnämnda kolonipolisen Rigmor, men som verkar ha ett stort hjärta för människor som behöver tillhörighet. Han tar Anna under sina vingar, bjuder sitt barnbarn att bo hos honom under sommaren och när Stephanie, en ung tjej som verkligen inte passar in i området, dyker upp är han mer accepterande än de flesta. Faktiskt känns det som att Ragnar är hjärtat i Ådala.

På många sätt följer I hjärtat av Ådala mallen för hur en feelgoodroman ska vara upplagd, men den har också något mer och då inte minst karaktärer som engagerar. Det är upplagt för en fortsättning och en sådan hoppas jag verkligen på. Planen verkar i alla fall vara sådan. Berättelsen om människorna bland kolonistugorna hade också kunnat bli en riktigt härlig tv-serie.

Sommarmöten

Vänskap står i fokus i Emily Henrys bok Sommarmöten och då mer specifikt vänskapen mellan Poppy och Alex. Sedan många år tillbaka har de rest på semester varje sommar, men förra gången hände någonting och nu har de inte träffats på många månader. Poppy, som arbetar som resereporter i New York, får chansen att i jobbet åka på spektakulära resor, men mest av allt längtar hon efter att få dra på budgettrip med Alex. Hon är till och med beredd att besöka staden de båda kommer ifrån och som hon avskyr.

Innan vi får veta vad som hänt mellan Poppy och Alex får vi följa med på en rad av deras resor och parallellt får vi följa dem i nutid. En speciell vänskap presenteras och eftersom jag verkligen gillar karaktärerna är de roliga att följa. Jag blir lite trött på deras velande ska sägas, men det finns ändå en charm i Emily Henrys berättelse som tilltalar mig.

Sommarmöten är mer “vanlig” än författarens förra bok Strandläsning, men det är ändå en kul idé att fokusera på resor och som sommarläsning är den därför perfekt. Emily Henry har seglat upp som en favorit i genren och jag hoppas på fler, bra böcker i framtiden.

Mitt hemliga liv

När Moas farmor Elsa dör ärver hon hennes lägenhet på Södermalm i Stockholm och dessutom kungspudeln Iris. Tanken är att lägenheten ska säljas och Iris lämnas till Moas pappa och hans nya fru. Moas pojkvän Ruben är väldigt taggad på att köpa en nybyggd, gemensam lägenhet och vill därför skynda på försäljningen. Moa tänker bara att hon ska rensa och renovera lite först, men ju längre hon bor i lägenheten, desto mer tveksam blir hon till att sälja. Hennes farmor tycker detsamma och det meddelar hon i ofrankerade brev som hon skrivit till Moa att läsa efter hennes död.

Det är tydligt att Moa alltid gjort det andra tycker är bra. Hon bor hemma hos Ruben i en lägenhet som han inrett helt själv och nu vill han ha en ny ljus och fräsch lägenhet som andas status. Moa trivs istället med de gamla möblerna som hennes farmor lämnat kvar och känner sig mer och mer hemma. Med ett jobb på en auktionsfirma blir intresset för möbler ännu större. Ett jobb som hon faktiskt börjar tycka väldigt mycket om, även om Ruben verkligen tycker att hon borde söka sig tillbaka till reklambranschen.

Eftersom Ruben jobbar mycket och dessutom är allergisk mot hundar, blir det så att Moa bosätter sig i lägenheten tillfälligt. På dagarna passar grannarna Vendela och Gunnar hunden mot att Moa tar deras hund på promenad när hon kommit hem. Hon gör också utflykter med sin arbetskamrat Artur, en äldre man vars fru alltid verkar vara upptagen. Just skildringarna av vänskapen mellan generationsgränserna är riktigt fina. Vendela är kanske charmigast i sin kamp att få Moa att stanna.

Mitt hemliga liv är den fjärde (och avslutande?!) delen i Jenny Fagerlunds årstidssvit. Böckerna är fristående och det är egentligen bara på Storytel som de marknadsförs som en serie. Jag har i alla fall läst tre av dem och läser gärna även Med hälsning från Båstad. Av de tre böcker jag läst tycker jag nog minst om Mitt hemliga liv, men det handlar inte om att det skulle vara en dålig bok, utan bara om att de andra är bättre.

Jag tycker väldigt mycket om flera av karaktärerna i Mitt hemliga liv. Mest av allt gillar jag Vendela, men även Artur är fin och Moas bästa vän Sofia är också trevlig. Att Moa är tillsammans med Ruben är däremot väldigt svårt att förstå och Fagerlund låter honom inte få ens en positiv egenskap. Det som stör mig lite är att det är så otroligt många trådar i boken att ingen av dem riktigt får den plats den förtjänar. Lägenhetsrenoveringen får en hel del plats, liksom Moas kärleksproblem och jobbfunderingar, men sedan finns också Elsas brev och minnen, Elsas relation till sin pappa och hans sambo, Sofias problem och så Artur, som jag gärna hade läst mer om. Lite synd kan jag tycka att knö in så mycket bra i samma bok, istället för att lägga fokus ordentligt på några trådar.

Dina färger var blå

Dina färger var blå av Marcus Jarl handlar om Lina som arbetar som sjuksköterska på en neonatalavdelning. Varje dag möter hon barn som fötts för tidigt och deras föräldrar. Ibland dör barnen och sorgen är ständigt närvarande. Lina trivs med sitt arbete och är bra på det. Kanske har hon svårt att dra gränser, men samtidigt är det svårt att inte engageras i ett arbete som betyder så mycket.

Några egna barn har inte Lina och hennes man Samuel har alltid varit tydlig med att han inte vill ha några. Bokens första del handlar om Lina och Samuel och ett äktenskap som inte är helt friktionsfritt. Det handlar inte just om barn, men det finns en osäkerhet inte minst hos Samuel om huruvida de två verkligen är rätt för varandra. Linas minnen av sin ungdomskärlek Ted, som hon sparat i en skokartong i garderoben, stör Samuel och han kan inte låta bli att titta i den när Lina inte är hemma.

I bokens andra del får vi så veta hur det gick till när Ted och Lina träffas och hur de hade det tillsammans. Bilden av den perfekta kärleken växer fram, men även här finns vissa varningssignaler. Såväl Linas pappa som hennes äldre arbetskamrat Astrid tycker att Lina låter Ted styra för mycket. Det kan jag som läsare tycka också, men det är ändå tydligt att Lina trivs med sitt liv med Ted. Han lär henne att ta dagen som den kommer och det må vara ansvarslöst, men också ganska nyttigt. De bor en sommar ute på en ö och dit längtar Lina ständigt tillbaka. Hennes och Teds kärlek varar nämligen inte för alltid, utan han försvinner och lämnar henne ensam kvar.

Så dyker han upp igen många år senare och det är nu boken på många sätt börjar på riktigt. Det är också nu jag börjar bli riktigt irriterad på hur orimlig Ted på många sätt är och jag stör mig både på honom och på Lina. Som ni märker är jag inte helt förtjust i Dina färger var blå och mest av allt handlar det om hur huvudpersonen Lina förminskar sig själv för att istället låta sina män bestämma. Det gäller både i förhållandet med Ted och med Samuel. Visst, det här skulle kunna ses som världens mest romantiska berättelse, men jag blir istället illa berörd. Dessutom har jag svårt för det väldigt poetiska och nästan svulstiga språk som Marcus Jarl använder.

Många verkar älska Dina färger var blå och jag kan förstå varför. Jag köper dock inte orimligheten i karaktärernas agerande. Det gäller Lina, men det gäller också Ted och Samuel. Ingen favorit med andra ord, men med det sagt så började boken bra. Jag tyckte väldigt mycket om första delen som till stor del utspelar sig på Linas arbetsplats och hade gärna stannat där resten av boken. Samuels problem med svartsjuka och Linas längtan efter barn hade räckt fint. Ted hade gärna fått förbli ett minne och stannat i en gömd skokartong i garderoben.

Bokförlaget Gyllendufva

När jag gick igenom mina läslistor insåg jag att jag helt missat att skriva om Bokförlaget Gyllendufva av Lilly Emme och Sara H. Olsson som jag läste i juni. En underhållande bok som jag slukade snabbt och det känns kul att det är första delen i en serie. Nu hoppas jag att det är just personerna på bokförlaget vi får återse och inte bara några andra i kvarteret Kronan. Oavsett kommer jag att läsa.

Bokförlaget Gyllendufva handlar om Gunilla von Schmeeren som just blivit änka och ärvt det anrika förlaget från sin make. Ett förlag som har hög status, men riktigt dålig ekonomi. Exakt hur dålig tar det ett tag innan Gunilla förstår och hon inser att hon behöver anställa någon för att hjälpa henne. Valet faller på Petra, som inte heller får veta hur dåligt förlaget går innan hon skriver på anställningskontraktet. De två kvinnorna har ett stort arbete framför sig och med tanke på hur lite Gunilla vet om förlagsbranschen är det främst Petra som får jobba.

Jag gillade verkligen Bokförlaget Gyllendufva! Det är en underhållande och lättläst bok som driver en hel del med förlagsbranschen. Ibland blir det kanske lite väl dråpligt, men charmen finns där och jag accepterar det därför.  Två för mig nya författare har upptäckts och jag kommer med säkerhet att läsa mer av dem.

Fröken Liljekonvalj

Hägg och syren står i centrum i veckan, men boken som recenseras idag fokuserar på en annan, fantastisk vårblomma, nämligen liljekonvalj. Fröken Liljekonvalj av Kristin Emilsson är alldeles färsk, faktiskt är det inte recensionsdag förrän i nästa veckan, men jag har läst och fått lov att recensera lite tidigare.

Boken handlar om Liv Sandell, framgångsrik bloggare och stor på Instagram, som ganska nyss skilt sig. Det är en civiliserad separation och fortfarande kan hon sprida en bild av sitt lyckliga liv i sociala medier. I verkligheten är hon oroad över framtiden. Barnen är hos sin pappa under några sommarveckor och själv ska hon installera sig i sitt gamla barndomshem i villaförorten Flädersta. Hennes föräldrar har flyttat till Marbella och Liv har fått köpa huset. Nu har hon en chans att börja om och samtidigt ge sina barn en trygg barndom.

Att flytta tillbaka till sin barndoms förort är inte helt enkelt. Själv hade jag aldrig ens kommit på tanken. Där finns Livs ungdomskärlek Frans, granntösen Amelia, som nu också är vuxen och helt fokuserad på sin träning och så det nya grannparet som gör allt för att Liv ska känna sig hemma. Det verkar dock som att någon inte alls är glad över att Liv är tillbaka. Kanske inbillar hon sig, men visst händer det märkliga saker runt huset. I brevlådan hittar hon en lapp med texten “Subba! Stick! Du är inte välkommen i Flädersta.” Självklart måste Liv försöka ta reda på vem som vill henne illa och ledtrådarna leder till Fröken Liljekonvalj.

Fröken Liljekonvalj av Kristin Emilsson är främst en relationsroman, men det finns också spänningsstråk i berättelsen. Grannen Amelia bor ensam kvar i sina nu döda föräldrars hus, men kanske är det saknaden efter systern Ida som är störst. Ida var några år yngre än Liv och de umgicks aldrig, men Liv har ändå ett svagt minne av att hon dog i en tragisk olycka under en avslutningsfest. Någon lägger fortfarande en bukett liljekonvaljer på platsen varje år.

Död och gamla hemligheter i all ära, men det jag fastnar för mest i Fröken Liljekonvalj är Livs kluvna känslor för att börja om, utan sin man. Chansen till ett nytt och självständigt liv, blandat med en sorg över det misslyckade äktenskapet och inte minst en stor saknad efter att ha sina barn hos sig. Jag tycker också om diskussionerna kring sociala medier och vårt behov av att visa en perfekt yta. Här hade jag önskat att Emilsson lagt mer fokus. Visserligen är det så att det gamla dödsfallet ger en del spänning och jag tycker att trådarna knyts ihop. Det är snyggt och välskrivet, men det är när Livs ärliga och inre tankar får ta plats som det bränner till på riktigt. Jag tycker också väldigt mycket om hennes väninna Viktoria, som är precis en sådan vän som alla önskar sig. Som helhet är Fröken Liljekonvalj trevlig läsning och en perfekt bok att läsa i sommar. Kristin Emilsson är duktig på att skapa karaktärer att engagera sig i och Liv är inget undantag.


Det här inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 12 maj 2019

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: