Chick-lit & feelgood

Surprise me

Självklart ska målet vara att äktenskapet ska vara “tills döden skiljer oss åt”, men det kan verkligen vara skitlänge. I Surprise me av Sophie Kinsella får vi följa Sylvie och Dan som har ett bra äktenskap, ett fint hus, söta barn och ett liv som de verkligen trivs med. När en läkare påpekar att de kan leva tills de är hundra får Sylvie panik. Det är 68 år till. Ska de verkligen leva tillsammans så länge? Hur ska de lyckas hålla sitt förhållande nytt och fräscht?

Det är nu hon kläcker den briljanta idén att hon och Dan ska börja ordna överraskningar för varandra för att göra sitt äktenskap mer spännande. Resultat är varierat, men sällan så bra som Sylvie hoppas. Att hitta bra överraskningar visar sig vara svårt och det visar sig dessutom att hennes man har fler hemligheter än hon anat.

Surprise me är en charmig och underhållande bok. Faktiskt tycker jag att Sophie Kinsellas senaste böcker tillhör hennes bästa och det är roligt med författare som utvecklas på ett positivt sätt. Kinsella håller sig inom samma genre, men har förfinat sitt sätt att skriva. Humorn finns fortfarande, men också mer svärta, vilket jag tycker mycket om. Jag tycker också om hur hon tar Sylvies oro på allvar och låter henne oroa sig lite för mycket för att fastna i ett tråkigt äktenskap, trots att hon absolut inte har ett sådant. Rädslan är inte logisk, lösningen är inte direkt sansad, men oron är lätt att relatera till.

På svenska heter boken Överraska mig och är en perfekt bok att läsa i solstolen.

Surprise me

Självklart ska målet vara att äktenskapet ska vara “tills döden skiljer oss åt”, men det kan verkligen vara skitlänge. I Surprise me av Sophie Kinsella får vi följa Sylvie och Dan som har ett bra äktenskap, ett fint hus, söta barn och ett liv som de verkligen trivs med. När en läkare påpekar att de kan leva tills de är hundra får Sylvie panik. Det är mer än 60 år till. Ska de verkligen leva tillsammans så länge? Hur ska de lyckas hålla sitt förhållande nytt och fräscht?

Det är nu hon kläcker den briljanta idén att hon och Dan ska börja ordna överraskningar för varandra för att göra sitt äktenskap mer spännande. Resultat är varierat, men sällan så bra som Sylvie hoppas. Att hitta bra överraskningar visar sig vara svårt och det visar sig dessutom att hennes man har fler hemligheter än hon anat.

Surprise me är en charmig och underhållande bok. Faktiskt tycker jag att Sophie Kinsellas senaste böcker tillhör hennes bästa och det är roligt med författare som utvecklas på ett positivt sätt. Kinsella håller sig inom samma genre, men har förfinat sitt sätt att skriva. Humorn finns fortfarande, men också mer svärta, vilket jag tycker mycket om. Jag tycker också om hur hon tar Sylvies oro på allvar och låter henne oroa sig lite för mycket för att fastna i ett tråkigt äktenskap, trots att hon absolut inte har ett sådant. Rädslan är inte logisk, lösningen är inte direkt sansad, men oron är lätt att relatera till.

På svenska heter boken Överraska mig och är en perfekt bok att läsa i solstolen.

Sommaren med Ava

Ava har lämnat ett ganska misslyckat förhållande och rest hem ifrån Kina. Egentligen vill hon mest vara hemma för sig själv och slicka sina sår, men hennes mamma envisas med att hon måste ta sig till den nyss avlidna mormodern i det lilla samhället Sunnanby utanför Umeå.

Det har varit en vackenläcka i huset och ett lokalt byggföretag ska försöka fixa den. Alex, som snickaren heter, hinner kika in innan sin semester och det verkar vara mer omfattande än vad Avas mamma trott. Dyrare blir det också då hemförsäkringen inte har blivit betald. Ava ser inget annat alternativ än att stanna i huset. Det blir visserligen lagom omysigt med alla fläktar som måste ställas dit för att torka upp eländet.

Avas mormor drev ett omtyckt café i Sunnanby, som nu fått nya ägare som misskött det rejält. När Ava får en chans att jobba där och till och med rusta upp det tar hon självklart chansen. Det är bara det att den nya ägaren är okänd och dessutom vill någon annan åt lokalen.

Sommaren med Ava är en bra bok och Lönnqvist utan tvekan en författare att räkna med i genren. Om det är något hon är riktigt skicklig på så är det att skapa trovärdiga karaktärer att engagera sig i och jag tycker verkligen om Ava, Alex och de andra i Sunnanby. Ibland trasslar de till det lite väl mycket och hade varit hjälpta av att faktiskt prata istället för att dra allt för snabba slutsatser, men så gör vi nog alla lite för ofta. Kanske tycker jag ännu lite mer om förra boken Julia och Jack, men den somriga miljön gör Sommaren med Ava till perfekt semesterläsning.

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan

Det var länge sedan mina barn var bebisar, men jag tror verkligen att jag hade uppskattat Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg även då. Det hade varit skönt att få skratta åt eländet, för eländigt var det ganska ofta, trots att jag varken blev lämnad eller bedragen, vilket drabbar huvudpersonerna i Winbergs bok. Det jag tycker bäst om är dock skildringarna av det ganska så vanliga mammalivet, med träffar på BVC och mer eller mindre panikfyllda promenader och fikapauser.

Emma får representera den “vanliga” mamman, som drar sin begagnade och smutsgula barnvagn genom Vasastan för att försöka skapa något slags liv som föräldraledig. Hon vill verkligen inte gå till BVC och träffa andra mammor, men inte heller vara ensam hemma med sin bebis. Hur hon än gör känner hon sig misslyckad. Alla andra verkar ju leva ett helt perfekt liv med sina bebisar. Varför kan inte hon lyckas med det?

Emma har drabbats av den fixering vid yta som är så vanlig som småbarnsmamma, men också annars. Alla andra verkar ha det så himla mysigt och trevligt, alla andra älskar sina partners och sina välfungerande barn, alla andra har ett stort umgänge, åker på flashiga resor och dessutom går alla andra ner i vikt precis efter förlossningen och hinner träna massor.

När Emma lär känna Shirin och Dolly ser hon först bara deras fantastiska yta, men inser sedan att även de har vissa svårigheter i livet. I alla fall Shirin, som blivit lämnad av sin man och därför inte orkar ta tag i sitt liv alls. Hon lever i ett kaos, men visar upp ett perfekt yttre. Dolly å andra sidan verkar leva ett perfekt liv på alla sätt, men så kan det väl ändå inte vara?

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan är en lättläst och charmig historia. Jag gillar karaktärerna och tycker om att följa deras liv. Andra boken finns redan i hyllan och nu ska vi följa stadsbrudarna på landet i Lycka och livsstilslögner på landet. Jag tror att det blir perfekt sommarläsning.

 

Nine perfect strangers

Nine perfect strangers är Liane Moriartys senaste bok där hon tar oss med till ett minst sagt annorlunda hälsohem och låter oss bli bekanta med nio gäster och tre anställda. Många karaktärer att hålla ordning på alltså och det är både boken styrka och svaghet. Styrkan för att samspelet mellan dem är riktigt intressant, men en svaghet då ingen av dem blir riktigt komplex.

De nio för varandra ännu okända gästerna checkar in på Tranquillum House, ett exklusivt hälsohem där de ska få äta nyttigt, träna yoga och meditation, bli masserade och hitta sina inre, hälsosamma jag. Ägaren heter Masha Dmitrichenko och hon är övertygad om att gäster behöver regler och kontroll. Det är därför de behöver lämna in alla sina telefoner och andra saker med skärm och det är också därför som personalen i hemlighet går igenom deras bagage och konfiskerar allt onyttigt som de försökt smuggla in.

Masha är utan tvekan en av de märkligaste av karaktärerna, medan Frances kanske kan ses som den sanna huvudpersonen. Hon är en medelålders, överviktig och ensam författare, vars senaste bok blivit refuserad av förlaget. På Tranquillum House hoppas hon ändra hela sitt liv. Gärna utan någon som helst ansträngning. Jag tycker mycket om henne, men drabbas kanske ännu mer av den familj bestående av Heather och Napoleon och deras tjugoåriga dotter Zoe som tar in på Tranquillum House för att försöka överleva Zachs födelsedag. Zach som var deras son och tvillingbror och som valde att avsluta sitt liv. De vill inte glömma honom självklart, men orkar inte heller minnas. Istället försöker de gömma sig under denna dag som också är Zoes födelsedag. En dag hon knappast vill fira längre.  Frances, såväl som den trio som numera utgör en familj är karaktärer som jag hade önskat fått en egen bok, då vi nu bara får veta en bråkdel av vad de gått igenom.

Intressanta är också det på ytan så perfekta paret Jessica och Ben, som vunnit miljoner och köpt sig ett perfekt liv och i Jessicas fall, en perfekt kropp. Trots det är de långt ifrån lyckliga. Här kanske Moriarty moraliserar lite, men kombinationen av karaktärer gör ändå intrigen intressant. Liane Moriarty skyr inte allvarliga ämnen och jag tycker att hon oftast lyckas riktigt bra med att skildra dem på ett trovärdigt sätt. Nine perfect strangers är ett myller av karaktärer, relationer och känslor. En bok fylld av intressanta bifigurer, men ibland är det svårt att hålla isär dem eller att relatera till dem. Det ger sig efter ett tag och även om intrigen blir mer och mer absurd gillar jag det jag läser. Det är galet, roligt, gripande och helt sanslöst. Underhållande till max med andra ord.

En andra chans

Jag brukar säga att en bok är bättre än en serie, men det finns självklart undantag. Att få träffa Louisa Clark en tredje gång är just ett sådant undantag, för henne kan jag inte riktigt få nog av. I boken En andra chans flyttar Louisa till New York. Via Nathan har hon fått ett jobb hos familjen Gopnik på Upper East Side. Och vilket märkligt jobb det är. Lou ska vara assistent åt Agnes, som är fru nummer två till den ganska mycket äldre Leonard. Hon kommer från Polen och ses helt klart som både en inkräktare och en lycksökare, speciellt av Leonards dotter Tabitha och hans förra fru, som hela tiden tycks befinna sig i närheten.

Lou och Sam försöker hålla liv i sitt långdistansförhållande och ställer till det för varandra gång på gång. Nästan så mycket att jag blir irriterad. Bland annat blir Lou avundsjuk på Sams nya kollega, som definitivt är förtjust i honom och själv träffar hon Josh, som till utseendet är väldigt lik Will. Om förhållandena till dessa herrar går mig lite på nerverna, älskar jag att få återse Lous familj. De är riktigt charmiga. Jag tycker också väldigt mycket om att läsa om Louisas nya liv i New York, hur märkligt det än är. Grannen Mrs De Witt och hennes hund Dean Martin ger definitivt berättelsen en extra krydda.

Det är just i karaktärerna som Jojo Moyes har sin styrka. Att läsa om Lou är att återse en gammal vän och väldigt många av människorna omkring henne levandegörs på ett riktigt fint sätt. Det är långt ifrån alla som jag skulle vilja ha i min närhet, men de är definitivt intressanta att läsa om. En andra chans var precis vad jag behövde just nu. Välskriven, underhållande och mänsklig.

 

Tillbaka till den lilla ön i havet

Jenny Colgans förra bok om Flora och ön Mure var riktigt bra och därför var jag självklart tvungen att läsa fortsättningen som på svenska fått den något fantasilösa titeln Tillbaka till den lilla ön i havet. På engelska heter den istället The Endless beach, efter stranden på ön.

Flora och Joel är tillsammans, men han jobbar som en tok och är borta mycket. Hans chef Colton driver honom hårt och New York är inte bara hans andra hem, utan snarare hans första. Flora åker till Joel för att överraska honom och det är väl en ganska ogenomtänkt idé. Floras tvivel får stor plats i boken, men Colgan lyckas också få henne att tänka på sig själv och Joel att öppna sig något.

Floras väninna Lorna, öns lärare, suktar också efter kärleken i form av den syriske flyktingen tillika öns läkare Saif. Han längtar istället efter sin fru och sina söner, som han tappat bort under flykten.

Tredje förhållandet är det mellan Colton och Floras bror Fintan och de har fullt upp med bröllopsförberedelser. Självklart kommer att det bli otroligt och storslaget, allt annat vore under Coltons värdighet.

Jag är glad att Jenny Colgan försöker bredda sig och föra in ännu mer svärta i den här boken än tidigare. Det är också tydligt att hon låter vår samtid ta plats i handlingen i form av Saif och hans längtan efter sin familj. Tillbaka till den lilla ön i havet är riktigt bra och faktiskt också såväl drabbande som tänkvärd.

Tydligen finns det en tredje bok i serien också som utspelar sig under julen efter. Den heter passande nog An Island christmas  

(kommer på svenska i oktober med titeln Julafton på en lilla ön i havet) och jag vill definitivt läsa den till jul om inte förr. Jag gillar att läsa om invånarna på Mure och vill gärna veta hur det går för dem.

Ally Hughes har sex ibland

När jag läste Ally Hughes har sex ibland av Jules Moulin var den precis vad jag behövde. Lättläst och lättsmält tidsfördriv när jag fick några timmars oväntad lästid. Ingen speciellt bra bok, men inte dålig heller. Den fyllde helt enkelt sin funktion. Gott så.

Vi får lära känna Ally Hughes i två tid. En då hon som ensamstående professor och mamma och professor tillbringar en romantisk helg med en elev, som tekniskt sett just blivit en före detta elev. Nästa tidsperspektiv är många år senare när hennes dotter tar med en man hem på middag och det självklart är samme före detta elev. Rätt charmigt och oförargligt om än väldigt förutsägbart.

Jag skulle rekommendera Ally Hughes har sex ibland till den som, precis som jag, behöver en lättsam bok under en dag med tillgång till lästid, men ingen utvilad hjärna. Vid ett sådant tillfälle är den perfekt.

Det kommer aldrig vara över för mig

Jag har just avslutat läsningen av Mhairi McFarlanes nya bok Det kommer aldrig vara över för mig och något oväntat fulgrät jag de sista sidorna. Ett bra betyg helt klart, då det här verkligen är en bok med karaktärer att engagera sig i. Inte den mest överraskande, men inte heller helt förutsägbar. McFarlane är riktigt skicklig på att blanda det lättsamma med allvar och den här gången faktiskt en hel del svärta.

Georgina är vår hjältinna, men en på många sätt misslyckad sådan. Hon är 30 år, har ett kasst jobb som servitris på Sheffields kanske sämsta restaurang, en självupptagen skithög till pojkvän och en ganska otrevlig sambo. Det hon också har är goda vänner och en familj, som inte är perfekt, men som ändå vill henne väl. Det är när svågern Mark frågar om hon kan tänka sig att jobba en kväll på en av hans klienters nyöppnade bar, som livet vänder lite. För första gången på länge trivs hon och när ägaren Dev erbjuder henne ett fortsatt jobb vill hon verkligen tacka ja. Det är bara det att Devs bror och partner har dykt upp och han är oroväckande lik killen Georgina var ihop med i skolan, men inte sett sedan en mycket misslyckad avslutningsdans.

Mhairi McFarlane är så himla rolig och jag fnissar mig igenom större delen av Det kommer aldrig vara över för mig. Fram till fulgråtandet då, som jag var nästan helt oförberedd på. Georgina är så himla lätt att tycka om och berättelsen om hur hon försöker skapa sig ett bättre liv är lätt att engagera sig i. Sedan imponeras jag faktiskt av Helena Johanssons översättning och tycker att hennes hantering av de rappa dialogerna med en rad ordskämt funkar fint. Det här är bra, välskriven underhållning med djup och sådana böcker hittar jag inte så ofta som jag önskar. Det enda tråkiga är att den tar slut alldeles för snabbt och nu börjar ännu en lång väntan på en ny bok av Mhairi McFarlane.

Sommar på den lilla ön i havet

Även om jag tyckte om Jenny Colgans Det lilla bokhandeln runt hörnet har jag varit skeptisk till hennes andra böcker. Det finns så himla många böcker som handlar om unga kvinnor som finner lyckan genom att börja baka eller laga mat och jag tycker egentligen att det är ett rätt unket koncept. Inte att starta eget, absolut inte, men att det ska ske i någon slags  köksidyll känns lite skevt. Trots detta började jag läsa Sommar på den lilla ön i havet och jag gillade huvudkaraktären Flora så mycket att jag svepte den. Det som gör läsningen njutbar är beskrivningen av Flora och hennes familj på den lilla ön Mure. Inledningsvis är det enormt stereotypt och jag blir lite trött, men Colgan skruvar till det i alla fall lite. Det som gör att hon kommer undan med mer stereotyper än hon kanske borde är hennes humor. Jag gillar också hur hon låter berättaren ta steget in i historien och kommentera den. Det är en grepp so verkligen passar här.

Flora hade inte tänkt att resa tillbaka till Mure efter sin mammas död. Visst bor hennes pappa och hennes bröder kvar, men hon vet att om hon kommer dit förvandlas hon till ett hembiträde och det vill hon inte ställa upp på. Så slumpar det sig så att Colton Rogers, en klient på juristbyrån där hon jobbar, vill protestera mot att vindkraftverk ska placeras mitt utanför hans stora husprojekt på ön och han behöver hjälp att få planerna ändrade. Flora skickas till Mure och hennes chef Joel följer med. Självklart är Flora kär i honom och självklart väntar kärlek med vissa förhinder.

Och maten då? Jo, Flora börjar laga rätter från sin mammas receptsamling till sina bröder och självklart är hon helt fantastisk på det, ungefär lika fantastisk som hon är på att baka. Fortfarande stör jag mig lite på att kvinnans plats blir vid spisen, men miljön på Mure och människorna kring Flora gör att jag ändå köper boken som helhet. Colgan underhåller, men vågar också stanna vid de svartare känslorna. Berättelsen om familjen som försöker hantera sorgen efter en älskad mor och fru är väl värd att läsa. Dessutom är det en passande bok att skriva om på alla hjärtans dag.

%d bloggare gillar detta: