enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Chick-lit & feelgood Sida 1 av 8

Nine perfect strangers

Nine perfect strangers är Liane Moriartys senaste bok där hon tar oss med till ett minst sagt annorlunda hälsohem och låter oss bli bekanta med nio gäster och tre anställda. Många karaktärer att hålla ordning på alltså och det är både boken styrka och svaghet. Styrkan för att samspelet mellan dem är riktigt intressant, men en svaghet då ingen av dem blir riktigt komplex.

De nio för varandra ännu okända gästerna checkar in på Tranquillum House, ett exklusivt hälsohem där de ska få äta nyttigt, träna yoga och meditation, bli masserade och hitta sina inre, hälsosamma jag. Ägaren heter Masha Dmitrichenko och hon är övertygad om att gäster behöver regler och kontroll. Det är därför de behöver lämna in alla sina telefoner och andra saker med skärm och det är också därför som personalen i hemlighet går igenom deras bagage och konfiskerar allt onyttigt som de försökt smuggla in.

Masha är utan tvekan en av de märkligaste av karaktärerna, medan Frances kanske kan ses som den sanna huvudpersonen. Hon är en medelålders, överviktig och ensam författare, vars senaste bok blivit refuserad av förlaget. På Tranquillum House hoppas hon ändra hela sitt liv. Gärna utan någon som helst ansträngning. Jag tycker mycket om henne, men drabbas kanske ännu mer av den familj bestående av Heather och Napoleon och deras tjugoåriga dotter Zoe som tar in på Tranquillum House för att försöka överleva Zachs födelsedag. Zach som var deras son och tvillingbror och som valde att avsluta sitt liv. De vill inte glömma honom självklart, men orkar inte heller minnas. Istället försöker de gömma sig under denna dag som också är Zoes födelsedag. En dag hon knappast vill fira längre.  Frances, såväl som den trio som numera utgör en familj är karaktärer som jag hade önskat fått en egen bok, då vi nu bara får veta en bråkdel av vad de gått igenom.

Intressanta är också det på ytan så perfekta paret Jessica och Ben, som vunnit miljoner och köpt sig ett perfekt liv och i Jessicas fall, en perfekt kropp. Trots det är de långt ifrån lyckliga. Här kanske Moriarty moraliserar lite, men kombinationen av karaktärer gör ändå intrigen intressant. Liane Moriarty skyr inte allvarliga ämnen och jag tycker att hon oftast lyckas riktigt bra med att skildra dem på ett trovärdigt sätt. Nine perfect strangers är ett myller av karaktärer, relationer och känslor. En bok fylld av intressanta bifigurer, men ibland är det svårt att hålla isär dem eller att relatera till dem. Det ger sig efter ett tag och även om intrigen blir mer och mer absurd gillar jag det jag läser. Det är galet, roligt, gripande och helt sanslöst. Underhållande till max med andra ord.

En andra chans

Jag brukar säga att en bok är bättre än en serie, men det finns självklart undantag. Att få träffa Louisa Clark en tredje gång är just ett sådant undantag, för henne kan jag inte riktigt få nog av. I boken En andra chans flyttar Louisa till New York. Via Nathan har hon fått ett jobb hos familjen Gopnik på Upper East Side. Och vilket märkligt jobb det är. Lou ska vara assistent åt Agnes, som är fru nummer två till den ganska mycket äldre Leonard. Hon kommer från Polen och ses helt klart som både en inkräktare och en lycksökare, speciellt av Leonards dotter Tabitha och hans förra fru, som hela tiden tycks befinna sig i närheten.

Lou och Sam försöker hålla liv i sitt långdistansförhållande och ställer till det för varandra gång på gång. Nästan så mycket att jag blir irriterad. Bland annat blir Lou avundsjuk på Sams nya kollega, som definitivt är förtjust i honom och själv träffar hon Josh, som till utseendet är väldigt lik Will. Om förhållandena till dessa herrar går mig lite på nerverna, älskar jag att få återse Lous familj. De är riktigt charmiga. Jag tycker också väldigt mycket om att läsa om Louisas nya liv i New York, hur märkligt det än är. Grannen Mrs De Witt och hennes hund Dean Martin ger definitivt berättelsen en extra krydda.

Det är just i karaktärerna som Jojo Moyes har sin styrka. Att läsa om Lou är att återse en gammal vän och väldigt många av människorna omkring henne levandegörs på ett riktigt fint sätt. Det är långt ifrån alla som jag skulle vilja ha i min närhet, men de är definitivt intressanta att läsa om. En andra chans var precis vad jag behövde just nu. Välskriven, underhållande och mänsklig.

 

Tillbaka till den lilla ön i havet

Jenny Colgans förra bok om Flora och ön Mure var riktigt bra och därför var jag självklart tvungen att läsa fortsättningen som på svenska fått den något fantasilösa titeln Tillbaka till den lilla ön i havet. På engelska heter den istället The Endless beach, efter stranden på ön.

Flora och Joel är tillsammans, men han jobbar som en tok och är borta mycket. Hans chef Colton driver honom hårt och New York är inte bara hans andra hem, utan snarare hans första. Flora åker till Joel för att överraska honom och det är väl en ganska ogenomtänkt idé. Floras tvivel får stor plats i boken, men Colgan lyckas också få henne att tänka på sig själv och Joel att öppna sig något.

Floras väninna Lorna, öns lärare, suktar också efter kärleken i form av den syriske flyktingen tillika öns läkare Saif. Han längtar istället efter sin fru och sina söner, som han tappat bort under flykten.

Tredje förhållandet är det mellan Colton och Floras bror Fintan och de har fullt upp med bröllopsförberedelser. Självklart kommer att det bli otroligt och storslaget, allt annat vore under Coltons värdighet.

Jag är glad att Jenny Colgan försöker bredda sig och föra in ännu mer svärta i den här boken än tidigare. Det är också tydligt att hon låter vår samtid ta plats i handlingen i form av Saif och hans längtan efter sin familj. Tillbaka till den lilla ön i havet är riktigt bra och faktiskt också såväl drabbande som tänkvärd.

Tydligen finns det en tredje bok i serien också som utspelar sig under julen efter. Den heter passande nog An Island christmas  

(kommer på svenska i oktober med titeln Julafton på en lilla ön i havet) och jag vill definitivt läsa den till jul om inte förr. Jag gillar att läsa om invånarna på Mure och vill gärna veta hur det går för dem.

Ally Hughes har sex ibland

När jag läste Ally Hughes har sex ibland av Jules Moulin var den precis vad jag behövde. Lättläst och lättsmält tidsfördriv när jag fick några timmars oväntad lästid. Ingen speciellt bra bok, men inte dålig heller. Den fyllde helt enkelt sin funktion. Gott så.

Vi får lära känna Ally Hughes i två tid. En då hon som ensamstående professor och mamma och professor tillbringar en romantisk helg med en elev, som tekniskt sett just blivit en före detta elev. Nästa tidsperspektiv är många år senare när hennes dotter tar med en man hem på middag och det självklart är samme före detta elev. Rätt charmigt och oförargligt om än väldigt förutsägbart.

Jag skulle rekommendera Ally Hughes har sex ibland till den som, precis som jag, behöver en lättsam bok under en dag med tillgång till lästid, men ingen utvilad hjärna. Vid ett sådant tillfälle är den perfekt.

Det kommer aldrig vara över för mig

Jag har just avslutat läsningen av Mhairi McFarlanes nya bok Det kommer aldrig vara över för mig och något oväntat fulgrät jag de sista sidorna. Ett bra betyg helt klart, då det här verkligen är en bok med karaktärer att engagera sig i. Inte den mest överraskande, men inte heller helt förutsägbar. McFarlane är riktigt skicklig på att blanda det lättsamma med allvar och den här gången faktiskt en hel del svärta.

Georgina är vår hjältinna, men en på många sätt misslyckad sådan. Hon är 30 år, har ett kasst jobb som servitris på Sheffields kanske sämsta restaurang, en självupptagen skithög till pojkvän och en ganska otrevlig sambo. Det hon också har är goda vänner och en familj, som inte är perfekt, men som ändå vill henne väl. Det är när svågern Mark frågar om hon kan tänka sig att jobba en kväll på en av hans klienters nyöppnade bar, som livet vänder lite. För första gången på länge trivs hon och när ägaren Dev erbjuder henne ett fortsatt jobb vill hon verkligen tacka ja. Det är bara det att Devs bror och partner har dykt upp och han är oroväckande lik killen Georgina var ihop med i skolan, men inte sett sedan en mycket misslyckad avslutningsdans.

Mhairi McFarlane är så himla rolig och jag fnissar mig igenom större delen av Det kommer aldrig vara över för mig. Fram till fulgråtandet då, som jag var nästan helt oförberedd på. Georgina är så himla lätt att tycka om och berättelsen om hur hon försöker skapa sig ett bättre liv är lätt att engagera sig i. Sedan imponeras jag faktiskt av Helena Johanssons översättning och tycker att hennes hantering av de rappa dialogerna med en rad ordskämt funkar fint. Det här är bra, välskriven underhållning med djup och sådana böcker hittar jag inte så ofta som jag önskar. Det enda tråkiga är att den tar slut alldeles för snabbt och nu börjar ännu en lång väntan på en ny bok av Mhairi McFarlane.

Sommar på den lilla ön i havet

Även om jag tyckte om Jenny Colgans Det lilla bokhandeln runt hörnet har jag varit skeptisk till hennes andra böcker. Det finns så himla många böcker som handlar om unga kvinnor som finner lyckan genom att börja baka eller laga mat och jag tycker egentligen att det är ett rätt unket koncept. Inte att starta eget, absolut inte, men att det ska ske i någon slags  köksidyll känns lite skevt. Trots detta började jag läsa Sommar på den lilla ön i havet och jag gillade huvudkaraktären Flora så mycket att jag svepte den. Det som gör läsningen njutbar är beskrivningen av Flora och hennes familj på den lilla ön Mure. Inledningsvis är det enormt stereotypt och jag blir lite trött, men Colgan skruvar till det i alla fall lite. Det som gör att hon kommer undan med mer stereotyper än hon kanske borde är hennes humor. Jag gillar också hur hon låter berättaren ta steget in i historien och kommentera den. Det är en grepp so verkligen passar här.

Flora hade inte tänkt att resa tillbaka till Mure efter sin mammas död. Visst bor hennes pappa och hennes bröder kvar, men hon vet att om hon kommer dit förvandlas hon till ett hembiträde och det vill hon inte ställa upp på. Så slumpar det sig så att Colton Rogers, en klient på juristbyrån där hon jobbar, vill protestera mot att vindkraftverk ska placeras mitt utanför hans stora husprojekt på ön och han behöver hjälp att få planerna ändrade. Flora skickas till Mure och hennes chef Joel följer med. Självklart är Flora kär i honom och självklart väntar kärlek med vissa förhinder.

Och maten då? Jo, Flora börjar laga rätter från sin mammas receptsamling till sina bröder och självklart är hon helt fantastisk på det, ungefär lika fantastisk som hon är på att baka. Fortfarande stör jag mig lite på att kvinnans plats blir vid spisen, men miljön på Mure och människorna kring Flora gör att jag ändå köper boken som helhet. Colgan underhåller, men vågar också stanna vid de svartare känslorna. Berättelsen om familjen som försöker hantera sorgen efter en älskad mor och fru är väl värd att läsa. Dessutom är det en passande bok att skriva om på alla hjärtans dag.

Kärlekens lagar

Kärlekens lagar är tredje boken i Sarah Titles serie med fristående böcker som har bibliotekarier i huvudrollen. Jag har tidigare läst 30 dejter på 30 dagar, som trots titeln var riktigt charmig.

I Kärlekens lagar ligger biblioteket i ett advokatkontor och bibliotekarien heter Becky. Hon är förutom bibliotekarie hobbyfotograf och jobbar dessutom extra på ett hem för övergivna hundar som hennes kompis Dakota driver.

Det är när Becky och Dakota går ut en kväll som de träffar ett killgäng och Becky går hem med Foster, som nyss kommit tillbaka till Denver. Egentligen suktar Becky efter en stadig, lite tråkig man, som absolut inte är jurist och som väldigt snart vill skaffa både barn och hus. Foster är inte den mannen, men ett perfekt one-night-stand.

När Becky lämnar Foster och smyger hem är hon säker på att de aldrig ska ses igen, men självklart är det så att han trots allt är jurist och stället han ska jobba på är byrån där Beckys bibliotek ligger. Förutsägbart kanske, men som underhållning (välskriven sådan) är Kärlekens lagar helt perfekt. Jag gillar Sarah Titles humoristiska sätt att skriva och tycker även denna gång väldigt mycket om karaktärerna. Minsta bifigur har en tydlig funktion och jag gillar verkligen sättet Title gestaltar dem.

En varm och fluffig kärlekshistoria med vissa förhinder och en stor dos humor. Perfekt läsning för den som vill fly den bistra januariverkligheten för några timmar. Jag läser gärna mer av Sarah Title.

På egen hand

Det var evigheter sedan jag läste något av Marian Keyes, men nu har jag återupptäckt henne och årets första utlästa bok blev På egen hand. Tyvärr läste jag den på svenska och störde mig lite på översättningen, inte för att den egentligen var dålig, men vissa uttryck kändes konstlade och hade troligen passat bättre i original.

På egen hand handlar om Amy och Hugh, som varit gifta länge och inte har ett dåligt äktenskap, men inte heller något toppendito. Fokus ligger på jobb och vardagen är visserligen helt okej, men båda verkar sakna något. De är snart närmare 50 än 40 och hamnar i någon slags ålderskris.

Hughs kris är den tydliga och den mest vansinniga. Han bestämmer sig för att lämna familjen och dra på långresa till Sydostasien i ett halvår, vilket självklart gör Amy både arg och ledsen. Länge tror hon att han ska ändra sig, men det gör han inte. När Hugh drar och lämnar Amy med deras tre tonårsbarn rasar hennes liv.

Amy må vara knäckt, men hon försöker köra på. Jobbet tar mycket tid och en man hon fantiserat om länge tar åter plats i hennes liv. Hugh hör hon ingenting ifrån, precis som de, eller rättare sagt han, har bestämt.

På egen hand är en trevlig bok om vad man har och hur lätt det är att glömma bort kärleken när vardagen bara knallar på. Jag tror inte att Amy och Hugh är unika på något sätt, för även om få drar till Asien är det nog många som går omkring och önskar sig en annan vardag.

 

The Café at Seashell Cove

Det finns verkligen hur många böcker som helst som utspelar sig på ett café eller ett bageri eller något liknande. Alltid är huvudpersonen en kvinna mitt i livet som behöver en nystart. Karen Clarkes The Café at Seashell Cove står sig ganska bra i genren.

Tanken var att jag skulle läsa The Christmas Café at Seashell Cove, men det visade sig vara tredje delen i en serie och eftersom jag är i det närmaste fixerad vid att läsa böcker i rätt ordning fick jag helt enkelt börja med bok ett i serien.

The Café at Seashell Cove handlar om Cassie som blir av med sitt fina jobb i London och reser till sina föräldrar för att samla energi. Självklart utan att berätta för dem vilken den riktiga orsaken till hennes “semester” är. Hennes föräldrar äger ett café och är helt nöjda med sin verksamhet. När Cassie anländer börjar hon dock försöka hjälpa sina föräldrar genom att skapa en massa speciella events, men det blir inte alltid som hon tänkt sig.

Det här är en trevlig berättelse om att våga vara sig själv med budskapet att en karriär i storstaden kanske inte är det viktigaste om det inte gör en lycklig. Cassie träffar sina gamla vänner och börjar måla igen efter många år. Visst är det så att ett förlorat jobb är ett misslyckande, men det perfekta livet kan se ut på olika sätt. De två andra böckerna i serien om caféet vid stranden handlar om Cassies vänner Meg och Tilly och jag tror faktiskt att jag kommer att läsa vidare om än inte just nu.

 

11 nätter före jul

Det börjar på förskolan när barnen sjunger “Lusse lelle”. Det är 11 nätter före jul och Erika är sjukt trött på sin man David. När hon lyssnar aktivt på sången och dessutom försöker vara social med de andra föräldrarna, sitter han och fipplar med sin telefon. Jobbet tar all tid och han är aldrig riktigt närvarande. Samtidigt vill han ha en traditionell jul, men Erika vet vem som kommer att få fixa allt. Som vanligt.

David är frilansande journalist och jobbar på ett projekt om skilsmässodagen, som infaller den 8 januari. Det är då par som inte klarat av den intensiva jul- och nyårsledigheten och därför ansöker om skilsmässa. Den andra toppen är i augusti efter sommarsemestern.

Erika har nästan bestämt sig för att skilsmässa är enda vägen att gå, men hon har ännu inte vågat ta upp det med David. Han verkar inte riktigt inse vilka problem de har i sitt äktenskap, utan ser det bara som en tillfällig svacka under småbarnsåren.

Så skriver Erika ett inlägg på en relationssajt om sitt hopplösa äktenskap och den irritation hon känner både över sin make och hans familj som alltid vill fira jul på samma sätt, med samma nedlåtande kommentarer och samma kassa anekdoter. David läser inlägget och inser att det är Erika som har skrivit det. Han bestämmer sig att svara, men inte som sig själv, utan under sitt alias Rudolf. Rudolf och Erika får en alldeles speciell kontakt, men i vardagen kör de fortfarande i hiskelig fart rakt ner i skilsmässoträsket.

Anna Fredriksson har verkligen satt ord på den stress och frustration som småbarnsåren kan orsaka. Toppat med julstress blir det inte sällan ohållbart och jag kan verkligen identifiera mig med Erika. Samtidigt vill jag skaka om både henne och David, för hjälp vad kassa de är på att kommunicera.

Jag tycker verkligen om 11 nätter före jul och är glad över att äntligen ha hittat en julroman nästan helt fri från glättighet. Det behövdes för balansen.

Sida 1 av 8

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: