Chick-lit & feelgood

En avlägsen kust

Jag tycker om Jenny Colgans serie om den lilla ön Mure och dess invånare och nu har jag läst kortromanen En avlägsen kust. Kul att återse karaktärerna, men samtidigt är det en historia som egentligen inte berättar något nytt.

I centrum står läraren Lorna, som är en av Floras bästa vänner och Saif, den syriska flyktingen som blir öns läkare. Vi får lite bakgrund om främst hans tidigare liv, men så värst mycket får vi egentligen inte veta. Därför finns det inte heller så mycket att säga om boken i fråga. Om du läst resten av serien ska du självklart läsa En avlägsen kust också. Den är snabbläst och rätt trevlig. Det är dock svårt att komma ifrån känslan av att det här handlar mer om att sälja böcker än något annat.

Med det sagt hoppas jag att Jenny Colgan skriver fler böcker om Flora, Joel, Lorna, Saif och de andra på Mure, men då en riktig bok och ingen kort berättelse som mest känns som utfyllnad.

I väntan på Jacques

I väntan på Jacques av Elin Säfström handlar om Lollo som lever ett rätt tråkigt liv. Tråkigt singelliv, tråkigt jobb med tråkiga och jobbiga kunder och dessutom en galet elak chef. Visserligen har hon en trevlig vän och arbetskamrat i Asad, men i övrigt är det rätt kasst med det mesta. Förutom dagdrömmarna om den exotiska, supersnygga Jacques då.

När Lollos granne Jack försvinner springer hennes fantasi iväg och den verkliga Jack (som hon inte träffat) och förföraren Jacques (som inte finns) smälter samman i en riktig drömman. Eftersom Lollo inte riktigt är som alla andra går hon med all sin energi in för att hitta Jack. Till sin hjälp har hon Jacks bästa vän Kurre, men hon leker ofta privatdetektiv själv genom att söka upp Jacks flickväns och hennes läskiga bröder. Teorierna om hur Jack försvunnit spårar minst sagt ur när Lollo går all in.

När jag träffar Elin Säfström på nästa mingel på säg Bokmässan kommer jag att med gott samvete kunna skåla i bubbel utan att behöva tänka på det faktum att jag inte var överförtjust i hennes ungdomsbok En väktares bekännelse, för jag tycker verkligen om hennes senaste, både hysteriska och galna bok I väntan på Jacques. Nu vill jag göra två tydliggöranden innan jag går vidare:

  1. Det var inte jag som berättade för författaren att hennes bok inte passade mig, det var hon som (väldigt spontant) utbrast “oj, du gillade VERKLIGEN inte min bok” på ett bubbelmingel.
  2. Det är absolut inget fel på En väktares bekännelse, det är bara jag som är dålig på är att läsa urban fantasy.

Jag föreslår en bubbelskål för Jack, Lollo och Kurre nästa gång vi ses Elin som tack för den här galna historien. Det finns absolut inget som är lagom med I väntan på Jacques, men det är inte alltid så att lagom är bäst.

Evvie Drake börjar om

I Evvie Drake börjar om av Linda Holmes får vi följa den nyblivna änkan Evvie Drake som försöker bygga upp sitt liv igen. Hennes man var omtyckt läkare i det lilla samhället i Maine där hon bor, men att vara gift med honom var långt ifrån enkelt. I det stora huset finns minnena kvar och Evvie har otroligt dåligt samvete för att hon faktiskt inte sörjer sin man speciellt mycket. Vännen Andie är ett stöd, men inte ens för honom kan hon berätta allt. När han sedan träffar kärleken med stort K känner sig Evvie mer övergiven än någonsin.

Det är dock Andie som ser till att det händer något i hennes liv. Hon behöver nämligen en inneboende för att ha råd att behålla huset och Dean, kompis till Andie, flyttar in. Dean är en före detta basebollstjärna som fått problem med sin kastarm och helt plötsligt misslyckas helt. Ingen vet egentligen vad som är fel, men fel är det. Inte helt oväntat uppstår tycke mellan Evvie och Dean, men jag dras inte riktigt med i deras förhållande. De är två ganska distanserade personer och det gör mig frustrerad. Ge mig himlastormande kärlek istället för ältande karaktärer.

Jag skulle så väldigt gärna vilja tycka om Evvie Drake börjar om och vissa saker är verkligen fina. Det känns dock som att jag läst den här boken tusen gånger och det finns egentligen ingenting nyskapande alls i berättelsen om Evvie, Dean, Andie och de andra. Det handlar inte om att den är för förutsägbar, för det tillhör genren och det kan jag köpa. Däremot hade jag önskat mig något mer och det kan hända att det handlar mer om mig än om boken. Jag tror nämligen att jag förläst mig på liknande böcker för tillfället. Med det sagt är Linda Holmes debut trots allt välskriven och jag tror att den kan passa många. Karaktärerna är trevliga, miljön fin och berättelsen funkar. Många andra bloggare har dessutom hyllat unisont.

Skumtomten

Godis är gott och det är snart jul, vilket är två skäl till att jag läste Skumtomten av Mia Ahl. Två andra skäl är att den utspelar sig i Göteborg, samt att den fanns som e-bok på de tjänster jag använder. Jag hade inga jättehöga förväntningar innan läsning ska villigt erkännas, men jag fick en trevlig överraskning. Berättelsen om Jessika, som lämnats av sin man och nu bor i en lägenhet i ett tvåfamiljshus i Krokslätt, är riktigt underhållande. Visst är det så att karaktärerna spetsats till. Ex-maken är sjukt hopplös och de närmaste väninnorna såväl oförstående som otrevliga, men ändå engagerar jag mig i Jessikas liv.

Jag följer hennes kamp för att fixa ekonomin och skapa en vettig vardag för sina barn, när maken mest verkar upptagen av att leva lyxliv med sin nya och mycket yngre kärlek. När Jessika försöker få hans stöd agerar han som om han inte alls förstår problemet, utan räknar kallt med att han ska få barnen när det passar honom och att hon ska ta dem alla andra stunder. Maken till självupptagen man får man leta efter. Faktiskt finns det ganska få trevliga människor i Jessikas närhet. Det skulle möjligen vara chefen Claes eller grannen Agneta då.

Serien om Jessika fortsätter i böckerna Chokladägget och Gubbröran och jag kommer definitivt att läsa vidare. Lättläst och lättsmält, men trots det tillräckligt välskrivet för att räknas som habil underhållning, vilket är precis vad jag behöver den här tiden på året.

Julafton på den lilla ön i havet

Julböcker är en stadig trend och många av dem ingår i en redan påbörjad serie. Så är fallet även med Jenny Colgans Julafton på den lilla ön i havet, där vi för tredje gången får besöka den lilla skotska ön  Mure. Om du inte läst de två tidigare böckerna i serien tycker jag definitivt att du ska göra det innan du firar jul med dess invånare. Tänk att jag läser en bokserie som utspelar sig på en avlägsen och enslig ö utan att få allt för mycket ångest. Det är skickligt av Colgan att skapa en trevlig ö-känsla för ö-skeptikern.

När det lackar mot jul förstår Flora att hon mycket troligt är gravid. Visst är det så att hon och Joel är ett par, men hon är inte riktigt säker på huruvida han verkligen är redo att bilda familj. De bor inte ens ihop. Gifta är däremot Floras bror Fintan och öns rikaste man Colton, som också är orsaken till att Joel befinner sig på ön och att Flora har återvänt dit. Nu är det knappast någon lycklig kärlekssaga Colgan bjuder på, för Colton är döende i cancer och Fintan självklart otröstlig. Tredje förhållandet som i alla fall jag hoppats på går om möjligt ännu knackigare. Floras vän och öns lärarinna Lorna har nämligen kärt ner sig i öns doktor, som är flykting från Syrien och ensam med sina två pojkar. De tar ett steg fram och därefter några kilometer tillbaka och så fortsätter de tills de båda är rätt olyckliga.

Jag har tyckt väldigt mycket om de två första böckerna om Flora och livet på Mure, men jag tycker nog att det här är något av en mellanbok. Mysig är den absolut, men det händer egentligen inte så mycket. Dessutom ångrar jag att jag läste boken på svenska, då översättningen är rätt medioker på sina ställen. Jag hittar alldeles för många störande språkfel och ett gäng anglicismer som stör läsningen lite. Hur svårt kan det egentligen vara att använda sin, sitt, sina, hans och hennes rätt?

Trots språkligt gnäll, som faktiskt också till viss del kan skyllas på Colgan, kommer jag utan tvekan att läsa vidare i serien när nästa bok kommer, för det utgår jag ifrån att det gör. Trots att jag gillar kombinationen svärta och feelgood tycker jag ändå att det är dags för författaren att bli i alla fall lite snällare mot sina karaktärer. En ny vår är vad de behöver!

Ett litet steg på vägen

Förra julen läste jag Jenny Fagerlunds julbok 24 goda gärningar och fastnade för hennes enkla, varma och trevliga sätt att skriva. Nu har jag läst den höstiga boken Ett litet steg på vägen och den passade perfekt som lättsam, men inte alls lättviktig litteratur i det massiva höstmörkret. Den här tiden på året är verkligen inte min grej, men den höst som beskrivs i Fagerlunds bok är så mycket trevligare. Jag blir till och med (nästan) sugen på att göra en vildmarksresa och den som känner mig vet att det här är en ganska (läs väldigt) ovanlig känsla för mig.

Huvudpersonen Stella arbetar på en resesajt. Hennes titel är koordinator, men egentligen gör hon allt jobb som andra anställda inte vill eller orkar göra. När chefen tar in en konsult för att göra en omorganisation av företaget försvinner tjänsten helt och Stella får istället ett erbjudande om att göra resor inom Norden och sedan skriva om dem. Egentligen är det en tjänst hon väldigt gärna vill ha, men som ensamstående mamma känns det omöjligt att få ihop livet med ett jobb som kräver resor. Sonen Felix är sju år och viktigast i hennes liv. När han börjar få problem i skolan och hans lärare börjar tala om utredning känns det som att hon blir personligt förolämpad. Skulle det vara något fel på hennes son?

Innan Stella bestämmer sig helt övertygar konsulten Joel henne om att göra ett uppdrag. Hon ska åka till en nyrenoverad anläggning i Fröliden där gästerna bland annat erbjuds glamping, glamourös camping i lyxiga tält. Den spontana reaktionen är att säga nej, men efter ännu mer strul på Felix skola bestämmer hon sig för att ta ledigt för honom och sedan göra en gemensam resa till de svenska fjällen. Joel blir lyrisk och reagerar nästan löjligt positivt.

Ägaren till hotellet heter Alicia och hon har just tagit över anläggningen och lagt stora pengar på att skapa något riktigt lyxigt och erbjuda en upplevelse utöver det vanliga. Superfint, tycker Stella, men hon önskar sig egentligen inte champagne och löjrom, utan något mer genuint. Som det är nu gör priserna att hotellet har få gäster och eftersom Stella och Alicia får en god kontakt spånar de en hel del. Grunden är att Alicia har något fantastisk. Hon behöver “bara” vända sig till en bredare publik, men tyvärr också kämpa mot negativa krafter i närområdet.

Det finns mycket jag tycker om i Ett litet steg på vägen. Dels är miljöerna fantastiska och jag fastnar också för Stella. Som mamma till ett barn som inte alltid haft det så lätt i skolan blir jag väldigt berörd av hennes och sonens relation och den kamp hon för mot skolan. Jag tycker också att det är skönt att Fagerlund balanserar kritiken och låter oss förstå att en utredning och en eventuell diagnos inte behöver vara hela världen. Hon låter också Stellas ex-man dyka upp utan att ställa till det och det är uppfriskande. Sedan är den obligatoriska kärlekshistorien kanske lite väl förutsägbar, men det kan jag ta. Det finns så mycket annat som är mer överraskande och boken är som helhet klart läsvärd. Innan du ger dig på årets julböcker tycker jag att du ska läsa en höstbok. Ett litet steg på vägen förtjänar verkligen många läsare liksom läsarna förtjänar en härlig stund tillsammans med Stella, Felix, Joel, Alicia och de andra i boken.

 

Ett enklare liv

Ett enklare liv är andra delen i Anna Fredrikssons serie om Pensionat Pomona. Den som driver pensionatet är Sally, som ärvt huset av en nu avliden släkting. Ett hus som hennes dotter var säker på att få. Efter att ha läst första delen Mellan himmel och hav tyckte jag att berättelsen knappt kommit igång och jag är glad att den fått en fortsättning. Fortfarande är det tre generationer kvinnor som står i centrum. Sally har fullt upp med pensionatet, dottern Josefin börjar tröttna på både sin sambo och deras gård och mormor Vanja har flyttat tillbaka till Köpenhamn. Hennes tidigare liv i staden får stå i centrum och när Vanja återigen beger sig till Österlen och Josefin istället lånar lägenheten får dotterdottern veta en hel del om sin mormor.

Ett enklare liv ger oss mer information om huvudpersonerna och vi lär känna dem något bättre. Däremot känner jag fortfarande en distans till dem och känslorna väcks inte riktigt. Kanske för att det så många trådar och att fördjupningen inte riktigt får plats. Det verkar som att Anna Fredriksson har planerat en lång serie och hon ger oss lite information i taget. Jag tror dock att den här andra delen hade tjänat på att stanna mer kring pensionatet så att vi riktigt fått lära känna Sally. Nu försvinner hon i bakgrunden och det är synd. Josefins arbete i den trendiga klädbutiken är helt ärligt inte alls lika intressant och även om Vanjas förflutna är ganska spännande räcker det inte riktigt. Men det sagt håller Anna Fredriksson en hög lägstanivå och jag är säker på att serien kommer att bilda en fin helhet när den väl är klar. Jag kommer att läsa vidare, men önskar mig en mer koncentrerad berättelse i del tre. Nu läggs det ut många trådar, men få knyts ihop.

Villa Havsbris

Villa Havsbris av Caroline Säfstrand var egentligen ingen bok som fanns på min läslista, men så skrev flera av mina favoritbloggare positivt om den och jag bestämde mig för att läsa. Det är jag glad att jag gjorde. Berättelsen om Sophie som återvänder till barndomsorten Skepparkroken när hennes mamma dör är riktigt bra. En del av arvet är överraskande nog det gamla kurhotellet Villa Havsbris, förr en imponerande byggnad, nu ett förfallet hus som Sophie var övertygad om att hennes mamma sålt för länge sedan. Huset är starkt förknippat med Sophies barndom och även om det naturliga hade varit att sälja det och snabbt kunna återvända till sitt inrutade liv i Berlin, är det som att hon medvetet eller omedvetet vill klamra sig fast vid det bekanta. Ursäkten är att en renovering ger mer pengar vid en eventuell försäljning och Sophie får tipset att annonsera efter hantverkare som kan tänka sig att jobba gratis mot mat och boende.

Med en sådan annons är det kanske inte konstigt om svaren inte trillar in, men några svar får Sophie. Isak, en konstnär som målar havsmotiv, men nu vill måla väggar dyker upp och efter tips från en bekant även snickaren Martin, som är tillfälligt avstängd från sitt ordinarie jobb. När de installerat sig dyker en välklädd dam upp, det är Katja som behöver fly från sitt vanliga liv och få ägna sig åt något helt nytt. Fyra ganska trasiga individer ska nu renovera ett stort hus tillsammans och det går självklart inte smärtfritt, men intressant blir det. När man lever så nära inpå varandra är det svårt att dölja sina hemligheter och hemligheterna är många. Lägg därtill en mystisk trädgårdsmästare och granne, som trots att hon är döv verkar samla på andras hemligheter.

Villa Havsbris är en välskriven roman om intressanta karaktärer och även om vissa delar följer mallen för en klassisk feelgood-bok finns det också en hel del som är unikt. Det jag tycker mest om är hur Säfstrand lyckas gör karaktärerna komplexa och mänskliga. Hon låter dem avslöja sig i sin egen takt och eftersom de är så lätta att tycka om, trots eller kanske tack vare alla sina fel och brister, är det ganska lätt att förlåta dem en del märkliga beslut. Det enda som är synd är att slutet kommer lite väl plötsligt och det känns som att det finns mer att berätta. Samtidigt är det fint att allt inte avslöjas och dras varv på varv. Boken är utan tvekan färdig där den slutar och ibland är det faktiskt skönt att då lov att sakna vissa karaktärer.

Villa Havsbris gav utan tvekan mersmak. Nu blir jag nyfiken på Säfstrands andra böcker och är glad att jag upptäckt hennes författarskap. Är det någon som har läst och kan rekommendera vilken bok jag ska börja med?

Tjänster och gentjänster

Familjen Farr äger en butik som kanske inte är den mest moderna eller den flashigaste, men de har en trogen skara kunder och pappan i familjen har alltid varit stolt över sin skapelse. Nu är han borta och dottern Fixie driver butiken vidare med hjälp av sin mamma och bror. Systern försöker nog göra nytta hon också, men det går helt ärligt sådär. Det som gnager i Fixie är det faktum att butiken inte går så bra som den kan och att hon har svårt att se hur hennes brors märkliga och inte sällan dyra idéer ska få dem på fötter.

Berättelsen om butiken är en del i Sophie Kinsellas senaste roman Tjänster och gentjänster, men den del som titeln anspelar på handlar om Fixies relation med Sebastian. Den tar sin början på ett café där Sebastian ber Fixie hålla ett öga på hans dator. Under den lilla stund han är borta ramlar taket bokstavligen ner och Fixie räddar datorn med en massa viktiga dokument på. Sebastian konstaterar att han är skyldig henne en tjänst och så börjar en rad tjänster och gentjänster.

Sophie Kinsella låter oss lära känna familjen Farr och huvudpersonen Fixie är en riktigt trevlig bekantskap. Balansen mellan familjeskildringen, de mer eller mindre omöjliga kärlekshistorierna och arbetet i butiken är fin och alla delar bildar en trevlig helhet. Kinsella har verkligen hittat sin stil, men hon upprepar sig inte. Tjänster och gentjänster är både rolig och tänkvärd. En pärla i sin genre.

Sambo på försök

Sambo på försök av Beth O’Leary handlar om Tiffy och Leon och ett väldigt annorlunda sätt att dela lägenhet. Leon behöver pengar och bestämmer sig därför att annonsera efter en inneboende. Lägenheten han bor i har visserligen bara ett sovrum, men en dubbelsäng och eftersom Leon alltid jobbar natt och tillbringar helgerna hos sin flickvän vill han att den inneboende ska jobba dagtid och är ledig på helgerna. På så sätt kan de dela säng utan att behöva träffas. Tiffy, som flyr ett misslyckat och avslutat förhållande behöver desperat ett boende och accepterar den något ovanliga planen. Tiffy och Leon ses aldrig, men börjar kommunicera med varandra på post-it-lappar. Berättelsen förs framåt av dessa små hälsningar och det är ganska charmigt.

Det är alltså en något märkliga premiss som du som läsare måste köpa för att ta till dig boken, men konstigt nog går det ganska lätt. Tänk inte för mycket bara. Sambo på försök är underhållande och karaktärerna något överdrivna, men de funkar. Däremot håller språket på att göra mig galen. Jag tror inte att det handlar om översättningen, utan om hur Beth O’Leary skriver. Det är en orgie i ofullständiga meningar, oftast utan subjekt och läsningen blir väldigt hackig. Jag har den senaste tiden gett upp flera böcker med liknande språk och kanske är det en trend, men jag blir helt tokig. Nu finns det ändå ett driv och en tillräckligt underhållande historia som gör att jag läser ut boken. Jag önskar dock att de ofullständiga meningarna, som kan vara effektfulla om de inte är för många, inte hade tillåtits ta över så mycket. Språk är dock en smaksak och jag har inte sett någon annan irritera sig på just det i boken. Själv köper jag den något annorlunda boendesituationen och reflekterar inte ens över det orimliga i att sova i samma säng som någon man aldrig träffat, men den här svenskläraren vill gärna att i alla fall de flesta meningar ska innehålla ett subjekt.

%d bloggare gillar detta: