Chick-lit & feelgood

Last night av Mhairi McFarlane

Mhairi McFarlane kan konsten att kombinera svärta och romantik. Senaste boken Last night är kanske det svartaste hon skrivit, men trots att även kärleken är komplicerad är det en långt ifrån nattsvart historia. Hoppet om ett bättre liv finns även då allt känns meningslöst och hopplöst. Det är fint. Dawn French har lyckats ta sig in på Women’s Prize for Fictions långa lista och ska någon annan författare av det som brukar ses som främst underhållningslitteratur, ta sig in på listan nästa år är det utan tvekan Mhairi McFarlane.

Berättelsen inleds på ett pubquiz där vännerna Eve, Susie, Justin och Ed bildar ett lag. Kvällen är lika trevlig som den brukar och vår huvudperson Eve är, som alltid, glad att få umgås med Ed och sukta efter honom på avstånd. De är bästa vänner, men Eve har varit kär i honom sedan de var tonåringar. En gång var det nära att de blev ihop, men något, eller rättare sagt någon, kom i vägen. Denna någon är Eds flickvän Hester och den här kvällen överraskar hon inte bara Ed, utan alla kring bordet. Den här kvällen förändrar livet för de fyras gäng och eftersom jag inte vill förstöra er läsning, kommer jag inte berätta mer.

Ni får helt enkelt ta mig på orden så jag säger att det här är en bok som måste läsas. Visst är det så att Mhairi McFarlane följer en del av de “regler” som gäller för genren, men hon gör det med finess. Berättelsen är genomtänkt, karaktärerna utvecklas och balansen mellan svärta och värme är fantastisk. Jag gråter och skrattar under läsningen. Gråter mer än jag gjort till någon annan av McFarlanes böcker, men skrattar också. Främst för att dialogerna är så rappa och så bra. Eve är en trevlig karaktär att följa och jag tycker även om de andra huvudkaraktärerna, även om mina känslor för några av dem förändras under läsningens gång.

Den amerikanska utgåvan av boken har fått titeln Just last night. Jaglyckades med konststycket att förbeställa båda versionerna och har nu både Last night och Just last night i min läsplatta. Så onödigt. Den svenska översättningen kommer i augusti och heter Sanningen kommer om natten.

Mellan raderna av Johanna Schreiber

Emily arbetar som pr-strateg på Schantz förlag, ett anrikt förlag som grundades av Otto Schantz och nu drivs vidare av hans två barn Jack och Bea. Jack som vill förändra och modernisera och Beatrice som vill behålla förlagets kvalitetsstämpel. Jack är den Emily arbetar mest med och hon jobbar hårt. När hon landat lite efter de stora förändringar som skett i hennes liv är väggen nära. Hon har skilt sig från Petter, lämnat deras gemensamma lägenhet och nu är hon deltidsmamman som knappt får ekonomin att gå runt och inte ens kan ge sonen Theo ett eget rum. Allt är kaos, både på jobbet och hemma. Klippan i hennes liv är storebror John, men hans fru Nathalie är ganska trött på att han alltid rycker ut så fort lillasyster ropar.

Mellan raderna är Johanna Schreibers första bok i en planerad serie om Schantz förlag. Hon skildras på ett rappt och roligt sätt Emilys kamp för att hålla påfrestande författare och krävande chefer på gott humör. Värst är kanske Nellie, som är en av de tre författare som drar in mest pengar till förlaget, men som definitivt inte skriver böcker som räknas som finkultur. Samtidigt som Emily ibland svär över henne kan hon inte låta bli att dras med i Nellies entusiasm och smickras av hennes komplimanger i sociala medier. Det bästa med jobbet är ändå Clara och Daniel, vännerna som finns där för Emily i vått och torrt.

Det har gått trögt med läsningen det senaste och därför var det en befrielse att börja läsa Mellan raderna. Johanna Schreiber skriver med ett härligt driv och jag läste ut boken på en dag. Mycket för att jag engagerades av Emilys öde, men också för att det här är en på samma gång väldigt realistisk och väldigt skruvad historia. Många gånger skrattar jag högt, som när en hamster blir en del av Emilys liv. Samtidigt är det här ingen bok som bara lockar till skratt, utan svärtan finns där också. Den stress Emily känner över att inte få träffa sin son Theo varje veckan. Sorgen över att hennes kärnfamilj inte längre finns blandas med ilskan över att Petter snabbt gått vidare. Någonstans finns också en längtan efter något nytt och bättre. Äktenskapet med Petter hade helt ärligt blivit rätt tråkigt och Emily vill ha en man som säger ja, istället för en som ständigt säger nej.

Att kunna skriva om en bok direkt på recensionsdagen är alltid roligt, men det är också frustrerande att jag nu behöver vänta länge på att få återse Emily, När det inte går att åka på bokmässor eller hänga på mingel är det extra roligt att få läsa om den värld jag verkligen saknar. Det här kan bli en riktigt bra serie!

Dagboken jag aldrig skrev

Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert inleds med ett besök på Mr Cake vid Stenpiren i Göteborg. Huvudpersonen, en läkare som snart fyller femtio, får en dagbok av sin dotter. En dagbok hon lovar att skriva i under ett år, men som istället blir ett ständigt dåligt samvete. Vardagen är för tråkig för att skriva om, klimakteriebesvären för intima och andra helt förbjudna tankar om den nye och snygge AT-läkaren vill hon absolut inte att dottern ska få ta del av. Vad ska hon skriva om annars? Yoga? Jobbet? Paniken växer och snart slår ålderskrisen till med buller och bång. Jag som har några år kvar till femtio skrattar lite, men inser också att jag troligen kommer att befinns mig precis där om några år.

Göteborgsmiljön är fin och det är som alltid roligt att läsa om sin egen stad. Huvudpersonen är helt okej att följa och mest gillar jag hur relationen till styvsonen skildras. Dessutom är det befriande att få läsa en helt ärlig beskrivning av klimakteriet och ångesten över att bli gammal och få barnbarn. Humor och allvar blandas, vilket skapar en trevlig stämning. Däremot har jag lite svårt för språket, som inte sällan är hackigt och därför inte flyter. Jag förstår att det handlar om att texten ska vara som i en snabbt skriven dagbok, men det funkar inte riktigt för mig. Stort plus för innehållet alltså, men helhetsintrycket dras ner något av språket.

För den som vill ha en trevlig och underhållande berättelse från Göteborg är dock Dagboken jag aldrig skrev på många sätt ett utmärkt val. När jag läser vad andra bloggare skriver om boken lyfter många fram Klara Zimmergrens inläsning och det här skulle faktiskt kunna vara en bok som gör sig bättre som ljudbok än som text. Den personliga berättelsen får kanske en mer trovärdig röst om rösten faktiskt finns där på riktigt.

Lektioner i kärlek

Det är Jennies bröllopsdag och det borde vara den lyckligaste dagen i hennes liv. Istället börjar hon tvivla på att Dan är rätt person för henne och känslan blir allt starkare. Till slut inser hon att hon omöjligen kan gifta sig. Hon måste blåsa av bröllopet. När Dan inte svarar i telefonen talar hon in ett meddelande där hon berättar allt. Strax därefter nås Jennie av nyheten att Dan råkat ut för en olycka. Han blev påkörd av en lastbil när han gick över gatan pratandes i sin telefon.

En fästman som hamnar på sjukhus på bröllopsdagen hade varit illa nog, men nu vakar Jennie vid sin nedsövde fästman som hon nyss gjort slut med. Frågan är om han hört meddelandet, om det kanske till och med var det han lyssnade på när han blev påkörd, eller om han fortfarande tror att de ska gifta sig. Hur ska hon hantera den här helt omöjliga situationen?

Det här är minst sagt en konstlad situation men köper du den är Lucy Dillons senaste bok Lektioner i kärlek en trevlig bok. Kanske låter det konstigt att en bok om en olycka och en man i koma kan vara trevlig, men Dillon lyckas med det mesta. Hon låter Jennie flytta in i ett hus i det fiktiva samhället Longhampton, där Dillons karaktärer så ofta bor. Där har Dan just fått ett jobb som veterinär hos George, som vi lär känna i boken Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. Faktiskt en av få böcker av Lucy Dillon jag inte läst. George fru Rachel driver fortfarande ett hem för hemlösa hundar och som vanligt innehåller Dillons böcker en orgie i hundar. Jennie hänger nämligen en hel del med Rachel och hundarna. Självklart tillbringar hon också en hel del tid på sjukhuset vid Dans sida tillsammans med sin inte längre blivande svärmor och en av dem som nu inte blev Dans bestman. En märklig situation helt klart.

Hundarna ja, de är många och de är hemlösa. Som kattmänniska och hundskeptiker är jag överraskad över hur trevligt det är att läsa om dem. Ännu trevligare är sidoberättelsen om de brudklänningar som Rachel och Jennie samlar in för ett välgörenhetsprojekt med fokus på att skaffa pengar till hundhemmet. Många brudar och många minnen blir det. Kanske är Lektioner i kärlek inte Lucy Dillons bästa bok, men hon bjuder som vanligt på en varm historia med fint innehåll. Jag gillar Longhampton och jag gilla dess invånare. Förhoppningsvis får vi följa dem igen.

Paus i karriären

Paus i karriären av Maria Parkhede blev årets sista bok 2020 och det var en trevlig ny författarbekantskap. Parkhede bjuder på en lättläst, men inte enkel, berättelse om att börja om. Sådana berättelser finns det en mängd redan och formen kan vara svår att förnya. Jag tycker dock att Paus i karriären tillför en del. Kanske för att det både är en mamma och en dotter som skapar sig ett nytt liv. Men ja, den där lantisen i granngården finns även här och därtill en annan beundrare.

Huvudpersonen Philippa har ett bra jobb och karriären är viktig för henne. Däremot har hon en chef som är ett riktigt svin och det är en anledning till att jobbet inte känns så bra trots allt. Dottern Bianca är 15 år och kämpar för att höra till i skolan där hon går. Visserligen saknar hon inte kompisar, men hon är ingens förstaval och det tar kraft och energi att försöka passa in. Hon saknar också sin pappa som har en ny fru och även om hon är där ibland känns det inte som hemma. När hon lyckas dricka alldeles för mycket på en fest har pappan dessutom åsikter om hur hennes mamma sköter sitt föräldraansvar och en konflikt mellan föräldrar är aldrig kul.

Så bestämmer sig Philippa att ta med sig Bianca till sin farmors gamla hus i Järvsö. Tanken är att hon ska ta en paus från sin stressiga vardag och de blir kvar. Bianca börjar skolan och trivs, men att fly är kanske inte en långsiktig lösning. Visst trivs de båda med sitt nya liv och visst är det trevligt att hänga med grannen Sven, men Philippa är inte den som planerar att starta bageri eller pensionat. Hon behöver ett jobb och hon behöver ett liv där både hon och Biancas pappa får vara en del av hennes liv.

Paus i karriären är charmig och underhållande. En perfekt bok att slappna av med och den håller hög klass i sin genre. Rekommenderas!

 

 

Glasveranda med sjöutsikt

Att någon tröttnar på storstaden och finner lyckan på landet eller i en mindre stad är verkligen ett tema som blivit riktigt vanligt i främst feelgoodgenren. Glasveranda med sjöutsikt av Hanna Blixt handlar om Nora som lämnar ett dåligt förhållande i Stockholm och reser till Leksand, där hon tillbringat sina barndomssomrar. Hennes mamma, som omkom i en olycka, växte upp i Leksand och där bodde också Noras mormor och morfar. Hennes morfar lever, men det var länge sedan de träffades. Efter moderns olycka hamnade Noras pappa i konflikt med morföräldrarna och de bröt kontakten. I Leksand finns dock kompisen Vega kvar och hon tar emot Nora med öppna armar.

Efter några veckor flyttar Nora istället till en liten stuga utanför stan och får ett halvtidsjobb på ICA i Insjön. Dit cyklar hon trots att det är mitt i vintern. Bredvid den lilla stugan ligger ett vräkigt hus med glasveranda. Där bor en före detta hockeyspelare med både hund och katt. Självklart blir Nora och grannen vänner, trots att de inte gillar varandra speciellt mycket inledningsvis.

En annan som befinner sig i Leksand är författaren Claes, vars senaste bok måste ses som en rejäl flopp. Av en slump träffar han en äldre man på ett café och de börjar prata. Claes fascineras av den berättelse om sitt liv som mannen delger honom och fortsätter att bjuda honom på fika för att få lyssna vidare. Kanske kan berättelsen och Torsten och Alva som träffas på 40-talet, bli grunden till hans nya bok.

På pappret är Glasveranda med sjöutsikt en ganska vanlig berättelse om att fly ett gammalt liv och hitta ett nytt, annorlunda sådant. Det som gör det till en läsvärd bok är dels hur de två huvudberättelserna vävs ihop, hur karaktärerna utvecklas och inte minst att den utspelar sig i samma trakter som jag, liksom Nora, förknippar med min barndom. Det är en läsvärd, välskriven och trevlig bok.

Sommar vid Sommen

Jag läste Sommar vid Sommen av Camilla Dahlson tidigare i höst och planerade sedan att läsa vidare i serien och uppleva även vinter och höst vid just Sommen. Så blir det inte. Det räckte med en bok just nu. Sommar vis Sommen var förvisso småtrevlig, men allt gick så enkelt och flöt på så lätt att det inte alls blev trovärdigt. Även feelgood behöver lite svärta.

Huvudpersonen Disa lämnar Stockholm och använder pengarna hon får för sin lägenhet till att köpa en gård vid sjön Sommen. Där ska hon starta ett Bed & Breakfast och det gör hon kvickt och lätt. Hon erbjuder en akvarellkurs och trots att hon inte kan måla alls fixar hon det också. Det är till och med så att hon lyckas fixa älgsafari år ett gäng tyskar, av ren tur självklart. Trevligt, gulligt, men lite väl sockersött för min smak. Däremot tror jag att det kan vara en bra bok att läsa på sommaren om det bara är underhållning som önskas.

 

Tolv hjärtan till jul

Tolv hjärtan till jul är Jenny Bayliss debut och det är en ganska trevlig sådan. Jo, det finns några märkliga formuleringar i boken om modömshinnor som växer ihop och översättningen är lite skakig ibland, men som lättsmält julpralin funkar det ändå. Mycket tack vare en charmig huvudperson.

Vi får träffa Kate som arbetar med att designa tyger för Liberty (bara en sån sak) och som sedan några år har lämnat London för sin hemby Blexford. Där har hon sin pappa och bästa vännen Laura. Dessutom jobbar hon extra med att baka till barndomsvännen Matts café. Ett trivsamt liv som hon är ganska nöjd med. Det enda som saknas är kärlek och av någon outgrundlig anledning tror hon att ett projekt med tolv dejter inför jul ska vara rätt sätt att hitta den. Vi får följa med Kate på tolv dejter som varierar mellan helt misslyckade och ganska dåliga.

Något guldkorn hittar hon, men mest visar sig även de mest prinslika snarare vara grodor. Underhållande är det ibland, ofta riktigt pinsamt, men tråkigt blir det i alla fall inte så ofta. Jenny Bayliss lyckas i alla fall skapa julstämning med massor av snö, stickade tröjor, varm choklad och goda bakverk. Det är miljön som är behållningen och även om idén är kul hade jag lätt kunnat vara utan de flesta dejterna. Som julroman tycker jag ändå att Tolv hjärtan till jul klarar sig fint. Jag hade dock önskat ännu mer fokus på Kates familj och vänner än på alla män hon tvingas dejta. Då hade det blivit bra mycket mysigare.

Julböcker från tidigare år

Självklart hoppas jag hinna läsa och skriva om fler julböcker innan det är dags att fira jul, men jag vill ändå passa på att tipsa om några böcker jag läst de senaste åren.

Först tre noveller om jul av Malin Persson Giolito, Camilla Sten och Fredrik Backman

24 goda gärningar av Jenny Fagerlund handlar om Emma som gör en kalender full av goda gärningar.

Brutna ben och brustna hjärtan av Maria Ernestam är en helskruvad berättelse om Lisbeth i Frillesås.

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg och Sofia Falkenhem är en superfin julbok för de yngre läsarna.

En sång för Hedda av Annika Estassy är en riktigt fin historia om en mamma som börjar bli gammal.

En vinter i Paris av Jenny Oliver är lite väl smörig, men att den utspelar sig i Paris räcker långt.

Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri innehåller en låtsasdejt som självklart blir något annat.

Julafton på den lilla ön i havet av Jenny Colgan innehåller allt en klassisk julberättelse ska innehålla.

Sju dagar med familjen av Francesca Hornak handlar om en familj som tvingas i karantän under julhelgen

Skumtomten av Mia Ahl är en charmig berättelse som utspelar sig i Göteborg.

Tre systrar och en jul att minnas av Sarah Morgan är en julroman med extra allt och lite till, men jag tyckte ändå om den.

 

Julen enligt Julia

Jag måste erkänna att jag var lite orolig innan jag började läsa Julen enligt Julia av Kristin Emilsson, då en av sakerna som stod på baksidan var att huvudpersonen heter Julia Grahn, men ändå hatar julen och att hon planerar att fira den med Mr Merlot och Monsieur Chardonnay som enda sällskap. Det lät lite väl hurtigt och krystat och jag hatar hurtigt och krystat. Jag borde ha insett att Kristin Emilsson är mycket bättre än så.

Julia hatar verkligen julen och vill verkligen inte fira jul med sin familj. När hon får chansen att vara kattvakt på Gotland tar hon den och ser fram emot en stillsam och härlig julhelg. Det är bara det att paret som behöver kattvakt har haft lite dålig kommunikation och samtidigt som en av dem gett uppdraget till Julia har den andre gett det till Petter. Han är nyskild, men vill ändå fira jul med sin dotter. Eftersom hans ex-fru tar med henne till sin familj på Gotland vill han självklart åka dit. Att få låna ett hus är perfekt, trots att det ingår en katt.

Två stockholmare dyker alltså upp vid samma hus ungefär samtidigt och det är en underdrift att säga att de inte är nöjda med arrangemanget. Huset har bara ett sovrum och en av dem tvingas sova i en minst sagt obekväm bäddsoffa. Helst skulle de velat fly båda två, men det är full storm utanför och alla flyg och båtar är inställda. Petter försöker i alla fall vara trevlig, men Josefin som förlorat matchen i sten-sax-påse och blivit hänvisad till bäddsoffan, är så sur att hon vägrar prata.

Det är ju inte jättesvårt att räkna ut att dessa två inte kommer att avsky varandra boken igenom, men Kristin Emilsson lyckas skapa viss stämning och framför allt bjuder hon på en riktigt charmig historia om julfirandets fördelar, men också dess baksidor. Vi får lära känna Petters ex och hennes familj, Cilla som driver ett café och har tvingats anställa sin mycket yngre halvbror, grannen Evelyn som driver salong med fiskspa och så tomten såklart. Jag läser med ett leende på läpparna och det är ett bra betyg. Rappt och charmigt blir betyget och det här är en bok som skulle ha gjort sig utmärkt som miniserie. Kanske något för Josephine Bornebusch att sätta tänderna i och självklart spela huvudrollen som Julia.

Missa inte denna trevliga julroman som låter oss följa huvudpersonerna en bit efter den dramatiska julhelgen.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: