enligt O

Tankar från en bokberoende

Etikett: Betyg 4 Sida 1 av 67

Mot framtiden med Clara Henry

Det är lätt för oss (och kanske lite oansvarigt) att säga att det är nya generationer som ska rädda världen, men jag blir trots allt alltid väldigt glad när jag läser bra böcker för unga som behandlar viktiga ämnen. Clara Henrys Mot framtiden* är en sådan bok. Jag lyssnade på författarens inläsning av boken och den funkade fint i det formatet. Däremot är jag glad att jag sedan lånade den på biblioteket, för det är helt klart en bra bok att bläddra i och en fin bok att köpa till någon ung person i present.

Clara Henry inleder med att berätta om sin farfar och hur han blev feminist, men kanske inte egentligen. Jag känner igen resonemanget från t.ex. min egen pappa, som aldrig skulle kalla sig feminist, men som inte heller förstått varför hans döttrar inte skulle kunna göra samma saker som andras söner. Frågan är å andra sidan inte vem som kan räknas som feminist, för där tycker jag att vi ska vara generösa, utan vad det egentligen innebär att kalla sig feminist.

Mot framtiden är en bra grundkurs i feminism, men också en bra bok för den som redan vet lite, men inte riktigt orkar med alla jobbiga och inte sällan ifrågasättande frågor och kommentarer. I de avslutande delarna finns många bra exempel på hur dumma kommentarer kan besvaras och tankar om när det kanske inte är någon idé. Jag tycker verkligen om hur Clara Henry resonerar med sig själv om vad som är feministiskt och vad som inte är det och gillar att hon försöker vidga den ofta väldigt trånga feministdefinitionen, som liksom våra könsnormer behöver vidgas. Det kan inte vara så att det är ett krav på feminister att vara vänsterradikala, vegetarianer som aldrig sminkar sig och definitivt inte rakar sig någonstans.

Mot framtiden är också allmänbildande. I inledningen finns en användbar ordlista och vi får också veta lite om historiska feminister. Framför allt är det dock en personlig berättelse om hur Henry blev feminist, varför det varit viktigt för henne med jämställdhet, vilka skeva förväntningar som finns på såväl flickor, som pojkar, liksom på kvinnor och män och hur hon vid alldeles för många tillfällen behandlats annorlunda för att hon är tjej. Hur kan det till exempel vara okej för så många att ha en åsikt om en kvinnas utseende?

Vad som också är viktigt och bra är att Mot framtiden är en väldigt rolig bok. Clara Henry bjuder på sig själv och förflyttar sig lätt mellan det mer lättsamma och det tunga och hemska. Hon tar upp viktiga frågor som samtycke, diskuterar aborträtt och förklarar skillnaden mellan att hålla sig på rätt sida gränsen och gå över den. Trots att jag egentligen är för gammal för att tillhöra den primära målgruppen tyckte jag mycket om Mot framtiden och jag är glad att det finns förebilder som Clara Henry för de som växer upp idag.

 

* Bokens underrubrik är “En simpel guide till att krossa patriarkatet” och jag inser att den kamp jag för mot mina elever om att inte direktöversätta simple till simpel, som för mig klickar väldigt negativt, utan istället använda ordet enkel mycket troligt är förlorad.

I slutet av regnbågen

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson är berättelsen om Marja som flyttar in i en gästlägenhet på ett äldreboende när hennes egen lägenhet ska röksaneras. Systerdottern Vanja har ordnat platsen på Plejaderna, ett boende för HBTQ-seniorer. Att Marja tillhör målgruppen för hemmet har aldrig varit något officiellt, men Vanja verkar alltid ha vetat. Marjas sambo Ann har just dött och scenerna från begravningen där prästen talar om Anns syskon som hennes närmaste familj, medan Marja bara är en vän i mängden, visar tydligt hur svårt det varit att leva det liv de önskat.

På Plejaderna bor ett gäng trevliga seniorer, men Marja vill helst av allt vara för sig själv. I lägenheten finns Ann kvar och helst av allt vill hon bara vara med henne. Det är dock svårt att isolera sig med en granne som Millan. Han knackar på direkt och föser  Marja till det obligatoriska stormötet där hon träffar bland andra Ingela, Kamran, Inez och Rita. Det går trögt, men långsamt, långsamt vågar Marja sig utanför sin lägenhet in i en för henne ovanlig gemenskap.

I slutet av regnbågen är en riktigt fin bok om sorg, men också om vänskap och att sent i livet hitta ett sätt att i alla fall närma sig ett friare liv. Däremot är det tyvärr osannolikt att så pigga människor som Millan, Rita och de andra skulle få en plats på ett boende alls. Att de dessutom skulle hitta ett boende för just HBTQ-seniorer är självklart ännu mer osannolikt. Samtidigt är det här en både viktig och väldigt charmig bok om människors rätt till att få vara sig själva i alla fall i slutet av livet och visst vore det fantastiskt om det gick att flytta in på Plejaderna eller andra hem långt tidigare än det är möjligt just nu.

Jag kan inte sluta gråta

Huvudpersonen i Ann Liljeroths bok Jag kan inte sluta gråta ägnar orimligt mycket tid åt sitt jobb. Det finns inget alternativ. Jobbet kräver det. Så kommer dagen då kroppen säger stopp och hon inte orkar mer. Då har det gått så långt att tröttheten inte kan vilas bort under en helg, utan kräver en lång sjukskrivning. Det tror jag tyvärr är alldeles för vanligt. När det inte finns någon luft i systemet för återhämtning, blir resultatet totalt utarbetad personal, vilket självklart innebär större kostnader än det hade gjort om övertiden minimerats tidigare.

Utan sitt jobb är Josefin ingen. Hon funderar mycket över sin roll i samhället och vem hon ska vara. Hon oroar sig också över att aldrig bli frisk. Att aldrig orka något igen. Det är just i de här delarna som Liljeroth verkligen briljerar. Jag har sällan läst beskrivningar av utbrändhet som känns så autentiska, troligen för att författaren själv upplevt hur det är att nå den berömda väggen. Josefin funderar över hur hon ska klara att arbeta igen, men ännu mer över hur hon ska orka vara mamma och fru. Alla relationer tar så mycket kraft och hon orkar verkligen inte skärpa sig, något som många runt henne har svårt att förstå.

Josefin är inte ensam. Nu var det länge sedan jag själv var sjukskriven, men inte länge sedan jag kände igen symptomen och bromsade för att inte bli ännu sämre. Det var bara några månader sedan. Jag har inget karriärsjobb som Josefin, men ett jobb som aldrig tar slut. Dessutom ett jobb som kräver att jag är känslomässigt stabil och faktiskt också ett stabilt liv hemma. När det gungar överallt samtidigt är det svårt att klara av livet. Det är då jag inte kan sluta gråta, men framför allt då jag börjar snäsa till människor runt omkring mig och blir orimligt arg på allt och alla. Det är signalen för mig, men det är inte alltid jag inser det.

Runt mig finns många fler, oftast kvinnor, men också en del män, som inte orkar med att prestera på jobbet med allt vad det innebär, samtidigt som allt annat kräver uppmärksamhet. Det de har gemensamt är att de har väldigt svårt att be om hjälp, sällan sätter gränser och istället verkar klara allt. Det är inte de lata som blir sjukskrivna för utbrändhet, det är de som verkar ha hur mycket energi som helst, men till slut inte har någon kvar.

Jag kan inte sluta gråta är en bra bok, men jag hade önskat att Josefin fått ett annat jobb än det hon har i boken. Jag inser att hennes jobb är omöjligt, men det är också ett jobb som är okej att sjukskriva sig ifrån. Alla fattar att karriär kräver fullt fokus. Däremot är det svårare för många att förstå att en hel del av deltidstjänsterna inom den offentliga sektorn faktiskt handlar om att människor inte orkar med ett heltidsjobb, då heltidsjobbet kräver orimligt mycket. Trots att dessa kvinnor, för det är oftast kvinnor, tjänar kasst även då de arbetar heltid, är deltiden ett sätt att orka alls.

I skolvärlden har arbetsbelastningen ökar massor. Vissa saker syns, som den ökade undervisningstiden, medan annat inte gör det. Klasserna är större, vilket betyder att en lärare har fler elever att undervisa, men också ta hand om. Kraven på lärarens flexibilitet i relation till eleverna kombinerade med kraven att alla, oavsett insats och förkunskaper, ska klara minst E gör arbetssitationen orimlig. Jag har ingen sådan chef nu, men jag har haft och det skapar mycket stress.

Jag kan inte sluta gråta är en viktig bok som vågar ta upp ett samhällsproblem som få verkar vilja tala om. Det är så lätt att som utomstående tänka att det bara är att skärpa sig, men sanningen är så mycket mer komplex än så. Det beskriver Liljeroth på ett bra och tydligt sätt i en bok som mycket troligt är bra även för den som inte alls delar Josefins erfarenheter.

Binas historia

Det var ovanligt få insekter under den varma sommaren förra året. Få mygg, få getingar och få bin. Skönt kan man tycka, men efter att ha läst Binas historia känner jag inte riktigt likadant.

Vi diskuterade Maja Lundes bok under vår #rolighetskonferens i Varberg för några veckor sedan och samtalen rörde sig snart utanför boken till den värld som vi håller på att förstöra. Bidöden oroar kanske inte så många ännu, men de insatta har förstått allvaret.

Binas historia utspelar sig i tre tider och de små honungsmakarna är viktiga i alla tre berättelserna. I framtiden beger vi oss till Kina. Året är 2087, efter “Kollapsen” och alla bin är försvunna. Istället gör människorna det arbete som de skulle ha gjort och arbetar långa dagar för att pollinera träden för att de ska bära frukt och växterna för att de ska ge mat. I världen har städerna förstörts och demokratierna fallit. Människorna svälter och befolkningen i Europa och USA finns knappt kvar. Kanske är kineserna lättare att styra och deras nya samhälle påminner mycket om den kommunistiska diktatur som Mao ledde. Vi får följa Tao, mamma till en son som hon knappt hinner träffa. Istället arbetar hon och hennes man varje dag, i princip dygnet runt och hinner inte njuta någonting av livet. Allt fokus ligger på att hinna pollinera så mycket som möjligt för att rädda den lilla skärva av världen som ännu finns kvar. Kanske är det den av berättelserna jag tycker mest om.

År 1852 lever William med sin familj i Hertfordshire, Englans. När vi träffar honom för första gången ligger han till sängs och verkar nästan ha gett upp livet. Ironiskt eftersom han faktiskt har ett, till skillnad från Tao i framtiden. Runt honom finns hans fru, hans son och hans döttrar som är så många och så lika att han knappt kan skilja dem åt. William äger en fröhandel som ligger på huvudgatan i hemstaden Maryville och när han väl reser sig från sängen får bina en allt större roll i hans liv.

Nutidsberättelsen handlar om en far och hans son i Ohio, USA år 2007. Sonen Tom som flyttat hemifrån för att studera, återvänder tillfälligt. Fadern George möter honom vid tågstationen och börjar direkt att tala om sin önskan om att Tom ska överta gården. En gård som inte längre bär sig med bikupor som slutar ge den honung den brukar när bina börjar försvinna.

Kanske borde de redan 2007 insett vad som höll på att hända, men det gör de inte riktigt. Inte ens idag, drygt tio år senare gör i det. Den jord Tao lever på drygt 60 år senare har drabbats av klimatrelaterad torka och det går inte längre att producera tillräckligt med mat ens för de förhållandevis få människor som finns kvar.

Binas historia är en intressant och välskriven bok som verkligen fick mig att fundera över tillståndet i världen. Däremot tycker jag tyvärr är den är lite väl omständlig och stundtals onödigt mångordig. Jag är glad att jag har läst den, men är långt ifrån så överväldigad som jag trodde att jag skulle bli. En bra bok helt klart, men inte riktigt så fantastiskt som jag hade hoppats. Däremot är jag nyfiken på Lundes andra bok Blå och de två kommande böckerna i den planerade Klimatkvartetten.

 

 

Hej igen vardag

Mina barn är 12 och 13, vilket betyder basröst i alla fall på den äldre. Att vara tonårsförälder är långt ifrån smärtfritt, men efter att ha läst Hej igen vardag av Louise Winblad är jag ändå glad över att vara förbi småbarnstiden. Visst kan jag sakna att sova bredvid en varm barnkropp, men sanningen är att det ofta handlade om att sängen togs över av två sparkande ungar. Det riktiga livet skildras inte i sociala medier och Winblads böcker är en välkommen konstrast.

Inledningsvis tar sig Winblad an det knäppa i att en graviditet, en förlossning och all fysisk påverkan ses som naturlig. Att knappt kunna gå är en bagatell. Däremot är det viktigt att gå ner i vikt efter förlossningen. Superduperviktigt. Dessutom ska man (helst leende) ta emot alla råd från alla experter runt omkring. Avsnitten med saker som gravida och nyblivna mammor får höra med förslag på svar på tal är fantastiska. Vad jag önskar att jag hade bitit ifrån mer. Slutsatsen är att det inte går att göra rätt, men att det ändå är viktigt att passa på att njuta. Enligt experterna då. Och sedan när de är tonåringar sover de jämt. Jo tack, det har jag märkt, men det gjorde inte sömnbristen bättre då och faktiskt minskar det inte frustrationen nu heller.

Jag skrattar inte sällan så att jag gråter åt Hej igen vardag, men sätter ibland skrattet i halsen. Mest för att det blir tydligt att vi inte kommit någonstans gällande synen på föräldrar och barn. Annonserna med nya bebiskläder som säljs för att barnet blivit någon som absolut inte kan ha rosa till exempel är fruktansvärt roliga och lika sorgliga. Främst för att hela färgkodningen av barn borde vara ett minne blott, men också för att många faktiskt har så mycket pengar att de utan tvekan kan köpa nytt om det redan nyinköpta inte känns riktigt hundra.

Mest skrattar jag dock åt igenkänningen och det kan jag göra för att jag befinner mig år ifrån den vardag som höll på att göra mig tokig. Jag var en av de svettiga, stressade mammorna som Winblad berättar om, som säkert inte hade kunnat skratta åt eländet då, men mer än gärna gör det nu. Om några år kanske jag kan skratta åt tonåringar som vägrar duscha och knappt lämnar rummet. Som aldrig säger mer än ett ord i taget och har ett bättre förhållande med sin dator än någon annan. Eftersom Winblads barn är något yngre än mina är jag säker på att hon gör en bok om tonårsföräldrar lagom tills jag är redo att skratta åt eländet.

Nu och för alltid, Lara Jean

Det är sockersött och egentligen alldeles för smörigt för min smak, men jag absolut älskar Jenny Hans böcker om Lara Jean och hennes familj. I Nu och för alltid, Lara Jean närmar sig examensdagen och slutet på high school. Peter och Lara Jean har en plan att gå på samma collage och att de ska fortsätta vara ett par råder det ingen tvekan om. Självklart uppkommer hinder på vägen och de är mer eller mindre lätta att överkomma.

I familjen Song Covey är årets kanske största händelse ändå att pappa ska gifta sig med grannen Trina. Lara Jean och Kitty som träffat henne mycket tycker att det känns fint, medan Margot som fortfarande ser henne som mrs Rothschild är mer skeptisk. Att Margots nya liv finns långt från familjen blir tydligt och kanske är det därför som Lara Jean så gärna vill studera nära hemmet. Samtidigt funderar hon mycket kring sina val och vem hon egentligen gör dem för.

Nu och för alltid, Lara Jean är den sista boken i serien och Jenny Han, som från början bara tänkt skriva två böcker om Lara Jean, menar att den tredje boken får ses som en bonus. Ändå hoppas jag på en fyra, för visst finns det mycket mer att berätta om collagelivet, kärleken och familjen Song Covey. Jag är inte riktigt redo att ta farväl och önskar av hela mitt hjärta att Jenny Han känner detsamma.

Nora eller Brinn Oslo brinn

Igår tilldelades Johanna Frid DN:s Kulturpris för sin roman Nora eller Brinn Oslo brinn. Ett pris hon är väl värd för en bok som jag är väldigt glad att jag har läst. Faktiskt höll jag på att missa den, då jag fått för mig att det var en tung historia och på pappret är det ju så, det är bara det att Frid lyckas skriva om tunga saker på ett oerhört underhållande sätt.

Huvudpersonen Johanna är otroligt svartsjuk. Faktiskt så svartsjuk att det ställer till det för henne rejält. Så svartsjuk att hon inte riktigt kan leva livet fullt ut. Hennes pojkvän Emil är i hennes ögon så fantastisk att hans ex-flickvän Nora omöjligen kan ha släppt honom. Johanna blir mer och mer säker på att Nora kommer att sno tillbaka Emil och att Emil kommer att låta det ske. Hon följer Nora på instagram och mår dåligt av hur ung och vacker hon är. Inte alls som Johanna själv, som är fulare, bittrare och dessutom lider av endomitreos, en smärta som liksom svartsjukan äter sönder henne.

Johanna och Emil ska resa och hälsa på hans föräldrar i Odense och allt Johanna kan tänka på är hur Nora var med under den förra resan. När hon får reda på att Emil bestämt ett möte med sin förra flickvän reagerar hon på intet sätt med någon som helst sans och balans. Helst skulle hon vilja stänga in Emil så att ingen annan kan nå honom. I alla fall inte Nora.

Nora eller Brinn Oslo brinn är en autofiktiv roman som dryper av svart humor. Frid driver med karaktären Johanna och drar sig inte för att beskriva alla de hemskaste tankar som finns inom henne och allt ologiskt och rent ut sagt galet som hon gör som en följd av svartsjukan. Jag älskar det och jag tycker trots allt väldigt mycket om den fiktiva Johanna, men helt ärligt har jag svårt att förstå vad hon ser i Emil.

Det absolut bästa med Nora eller Brinn Oslo brinn är ändå språket. Frid blandar in danska fraser när Emil och hans familj talar danska och när Johanna själv försöker göra det. Nora ackompanjeras istället så klart av det norska språket. Resultatet blir en flerspråkig och livfull berättelse om människor vars öden blandas samman på samma sätt som deras språk gör det. Jag är riktigt imponerad över det flyt som Frids språk har och den personliga stil som hon skapat. Det är kan inte vara annat än början på en särdeles fin författarkarriär.

 

Pappaklausulen

Han skriver dom. I hela sin senaste bok Pappaklausulen skriver Jonas Hassen Khemiri konsekvent dom istället för de och dem. Här sliter jag för att mina gymnasieelever ska lära sig skillnaden och så har en av Sveriges största författare bestämt sig för att strunta i det. Nej, jag är väl kanske inte upprörd på riktigt, men reagerade gjorde jag och störde mig på det gjorde jag också som den konservativa språkpolis jag är.

Hur var boken i övrigt då? Jodå, den var bra. Jag gillade föräldraperspektivet, både sonens liv som pappaledig och faderns liv som besökare i sina barns liv. Där lever de på helt lika sätt och representerar helt olika mansroller.

Ingen av karaktärerna i Pappaklausulen har något namn, utan beskrivs istället utifrån sin roll. Pappan som återvänder till Sverige för att umgås med sina barn, men också för att använda sig av det trygga system som vi faktiskt har här. Han bor på sonens kontor och även om sonen inte alls gillar det var det ett villkor för att sonen skulle få faderns lägenhet.

Jag tycker om att ingenting glorifieras. Att vara föräldraledig kan absolut vara fint, men för mig var det också otroligt stressande och ibland ganska tråkigt. Visst fanns det fina stunder och jag tycker verkligen att vår föräldraförsäkring är fantastisk, men jag är extremt glad över att ha en man som delade den med mig. Även den pappaledigas fru känner att hennes liv kommit tillbaka nu när hon åter får jobba. Det betyder inte att hon inte älskar sina barn, men för alla karaktärer i boken blir det tydligt att barn är fantastiska, men också krävande.

Pappan som har en son och en dotter och som är tillfälligt i Sverige har inte träffat sina barn så mycket som pappalediga föräldrar gör idag. Han är ingen naturlig del av deras liv och ibland blir det tydligt att det är en sorg för honom. Samtidigt verkar han andra stunder se sig själv som ett offer och tycker otroligt synd om sig själv för att hans barn inte bryr sig om honom så mycket som han tycker att han förtjänar. Avståndet mellan honom och hans barn gör mig ledsen, men det är svårt att säga vems fel det är att de glidit isär. Klart är i alla fall att de glömmer bort att kommunicera. Istället stänger de in sina känslor och sin bitterhet.

Jonas Hassen Khemiri är inte bara en författare som skriver dom genomgående. Han är också en författare som med små medel och exakt ordbruk mejslar fram stora känslor utan att bli svulstig. Som låter sina karaktärer gå sönder inifrån, när de borde söka kontakt med varandra. Det är lätt att känna för dem, men jag provoceras också av deras ovilja att släppa sina masker och faktiskt bli människor på riktigt. Kanske är de rädda att de ska krossa både varandra och sig själva om de låter alla känslor pysa ut.

Selamlik — en bok som berör

Selamlik är författaren Khaled Alesmaels självbiografiska roman om Furat som flyr från Syrien till Sverige. En flykt som dels handlar om att undkomma kriget i hemlandet, men också om möjligheten att få leva ett fritt liv som sig själv. Furat är nämligen homosexuell och i Syrien är det omöjligt för honom att älska den han vill.

Via Turkiet och Medelhavet tar sig Furat till Sverige. Han hamnar inledningsvis i Åseda och även om livet långt hemifrån innebär en större frihet, finns det fortfarande saker han måste dölja. Att vara öppet homosexuell på en flyktingförläggning är omöjligt. Han har levt ett liv fullt av hinder och de finns fortfarande kvar. Drömmen om att leva i ett demokratiskt samhälle har på vissa sätt slagit in, men livet är ändå inte perfekt.

Skildringen av Furats liv i Damaskus, i Turkiet och i Sverige är ärlig och öppen. Selamlik är en bok som inte liknar någon annan jag har läst och även om jag definitivt inte är en homosexuell man från Syrien kunde jag identifiera mig med Furat och hans tankar om livet. Khaled Alesmael har skrivit en vacker bok med ett på många sätt svart innehåll, men inte utan hopp. Trots att en skäggig och hårig man kanske inte passar in i vår något stereotypa bild av en homosexuell man hittar Furat ett liv här och även om även vi i Sverige behöver jobba med våra fördomar finns det i alla fall någon slags möjlighet att faktiskt få vara sig själv.

Idag publicerar vi ett inlägg på Kulturkollo om Khaled Alesmael, som delvis består av en text han själv skrivit och som jag översatt till svenska. Missa inte den och missa inte att läsa hans bok. När jag summerar 2019 års läsning i december kommer Selamlik med all säkerhet finnas med bland årets läsupplevelser.

 

Lojal — en bok om hemligheter och lojalitet

Delphine de Vigans nya bok Lojal handlar om läraren Hélène som oroar sig för en av sina elever Théo. Hon försöker få sin chef och sina kollegor att uppmärksamma honom mer, men eftersom det egentligen inte finns något konkret att gå på är det svårt att göra något.

Vi som läser boken får även Théos perspektiv och vet att hans liv inte är det enklaste. Varannan vecka bor han hos sin pappa, som är i det närmaste ett vrak. Det är Théo som tar hand om honom istället för tvärtom, men han vågar inte berätta någonting om situationen ens för sin mamma. De veckorna han bor hos mamma är bättre, men hon vill helst inte höra ett ord om sin före detta man och är på det stora hela ganska distanserad mot sin son.

På skolan har Théo och hans vän Mathis hittat ett gömställe. Där delar de på flaskor med sprit och flyr världen både bokstavligt och bildligt. Varför Mathis behöver fly är lite svårare att förstå, men visst går det att ana sig till orsakerna. Både han och hans mamma berättar sina historier och klart är att det finns hemligheter i alla familjer.

Det är alltså fyra huvudpersoner och fyra berättare. De två jag tycker bäst om är utan tvekan Hélène och Théo, kanske för att jag är lärare själv och inte sällan har känt den oro som Hélène beskriver. Visserligen är jag även mamma, men när Cécile, Mathis mamma, berättar tycker jag att historien stannar upp lite. Delphine de Vigan är skicklig och helheten är utan tvekan snygg, men för mig hade tre berättare varit nog. Möjligen hade jag velat veta mer om Théos mamma, som på många sätt är en obegriplig karaktär.

Det mest intressanta med Lojal är just beskrivningarna av inte sällan ologiskt agerande, som går ut på att behålla en perfekt fasad, samtidigt som man långsamt går under. Delphine de Vigan beskriver känslan av ofullkomlighet och osäkerhet på ett drabbande sätt och jag engagerade mig verkligen i Théos öde. För mig är han huvudpersonen och jag funderade mycket på vad jag skulle ha gjort om han var en av mina elever.

 

Sida 1 av 67

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: