enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Betyg 4 (Sida 1 av 64)

Skendöda är ingen mellanbok

Louise Boije af Gennäs genrebyte som författare har hittills varit otroligt bra. Berättelsen om Sara, som flyttar från Örebro till Stockholm efter sin pappas död, ska bli en trilogi med namnet Motståndstrilogin. Blodlokan, första delen i serien, var riktigt spännande och tempot var högt. Inledningsvis skapade Sara sig ett ganska bra liv i Stockholm, men när hon träffade Bella förändrades allt. Bella ordnade så att hon fick ett toppjobb och erbjöd henne att flytta in i hennes lägenhet. Det visade sig senare att Bella inte var den Sara trodde att hon var. Inte heller pojkvännen Micke var det, eller pappans vän Fabian. Snart vet Sara inte vem hon ska tro på och vågar inte lita på någon.

Nu jag har just läst Skendöda, som är andra delen i trilogin. Ofta är andra boken något av en transportsträcka mot upplösningen, men så är inte fallet när Boije af Gennäs skriver thrillers. Några av de trådar som blev hängande i slutet av första boken knyts ihop ganska snabbt och sedan börjar ett nytt kapitel i Saras liv när hon flyttar in i en ny lägenhet och får en tjänst på McKinley. Där arbetar hon med projektledaren Ola som styr firman tillsammans med Anastasia och så finns Johan, som fattar tycke för henne. Och så får vi inte glömma receptionisten Berit, som hör och ser allt.

Det är mycket skumt som händer i Saras liv. Hon hör röster i lägenheten, är säker på att någon tar sig in till henne och saker och personer hon är säker på att hon sett försvinner spårlöst. Även hennes mamma är säker på att Micke hänger runt i Örebro och spanar, men lyckas aldrig peka ut honom.

Frågan är vem Sara kan lita på. Är Sally verkligen hennes vän? Hur är det med journalisten Andreas, är han med henne eller mot henne? Och Johan, är han någon hon vågar leva med?

En sak som jag verkligen gillar är hur aktuell Skendöda är. Vi får läsa om turerna i Svenska Akademien och ibland känns det som att Boije af Gennäs har petat in rykande aktuella detaljer precis före tryckning för att verkligen skapa känslan av att det som händer Sara händer precis här och nu. Sedan finns också de gamla tidningsurklippen även i den här boken. Lite färre och det är bra, då jag kommer på mig själv med att skumma dem. Dumt egentligen, då de finns där av en anledning och vi vet ännu inte riktigt vilken den är. Motståndstrilogin heter serien, men vi vet inte heller ännu vilka det är som gör motstånd och mot vad. Det går att ana, men inte veta.

Skendöda är obehaglig på ett krypande sätt, men också riktigt brutal ibland. Hela boken är en förberedelse för finalen som måste komma i nästa bok. Allt är upplagt för en mycket spännande tredje del. Verkanseldsom den heter, kommer i vår och jag ser verkligen fram emot den.

Väckelse är lagom läskig

När Bokbubblarna läste King bestämde jag mig för att läsa Väckelse. En av Kings senaste böcker och en obehagligt krypande historia som jämförs med H P Lovecraft och Edgar Allen Poe.

Boken utspelar sig i New England, eller King-land, under 60-talet. Huvudpersonen Jamie Morton är sex år när han för första gången möter pastor Charles Jacobs, som kommit till det lilla samhället där Jamie och hans familj bor. De ska äntligen få en egen präst. Självklart vet sexåringen inte att mannen som pratar med honom om hans leksakssoldater ska följa honom hela livet.

Charlie Jacobs är en omtyckt präst och tillsammans med sin fru och sin son skapar han ett hem där ortsbefolkningen alltid är välkomna. Mest bryr han sig om barnen och de tycker om honom. Flera gånger reflekterar den vuxne Jamie, som är den som berättar historien, över hur märkligt det är att hans föräldrar låter honom umgås så mycket med en vuxen man, men ingen reflekterade över det. Nu hände inget obehagligt ska tilläggas, i alla fall inte så länge Jamie var barn.

Istället är Charlie Jacobs en stor idol. Hans experimenterande med elektricitet gör honom extra spännande och när han lyckas behandla Jamies bror och ge honom tillbaka sin röst, blir han en stor idol. Just elektriska experiment är en stor del av Jacobs liv och en stor del av den fortsatta berättelsen om honom och Jamie.

Så slutar familjen Jacobs liv i det lilla samhället på ett tragiskt sätt. En olycka sker och Jacobs håller en predikan som får honom avsatt. Jamie kommer dock att träffa Charlie Jacobs igen som vuxen och hamnar i skuld till honom för livet.

Jag gillade Väckelse. Det är en spännande historia med intressanta karaktärer och miljön de befinner sig i tilltalar mig. Däremot tycker jag inte riktigt om Kings omständliga sätt att skriva. Väckelse hade mått bra av att förkortas något. Det är just tjockleken på Kings böcker som får mig att tveka inför läsningen av hans äldre, nu klassiska böcker. Det är så himla många ord och väldigt ofta behövs de inte. Han kör inget less is more den gode King, men spännande böcker kan han helt klart skriva.

Här finns en söndagssmakbit ur boken från när Jamies bror får tillbaka rösten.

Inte längre min

Ann-Helén Laestadius följer upp sin augustprisbelönade Tio över ett med ännu en bok om Maja i Kiruna. När Inte längre min inleds har Maja och hennes familj flyttat till ett nytt hus och bästa vännen Julia har flyttat till Luleå. Flytten av Kiruna har inletts och det blir bestämt att huset Maja bodde i tidigare ska vara ett av de hus som faktiskt flyttas istället för att rivas som planerat. Hon vill flytta tillbaka, men det vill ingen annan i familjen.

Maja känns ensam i den här boken och hon bär på en sorg som ingen riktigt vill eller kan förstå. Titeln på boken skulle kunna handla om huset som inte längre är hennes, eller vännen som flyttat och fått en annan bästis, eller kanske om staden Kiruna, som inte längre är samma staden. Maja vill så gärna att allt bara ska vara som vanligt, men istället förändras allt. Inte heller pojkvännen Albin är vad han har varit och talar till och med om att göra ett annat gymnasieval än vad han och Maja har bestämt.

Att skriva en uppföljare är alltid svårt, men när det nu är gjort hoppas jag att det blir en trilogi om Maja. Inte längre min är bra, men den är stillsam och berättelsen blir inte riktigt färdig. Jag vill inte lämna Maja i ett så ovisst läge som hon befinner sig i, nästan mer ovisst än efter Tio över ett. Dessutom tycker jag att Kiruna gott kan få en bok till. Efter nyheten att malmen i Kirunagruvan sinar snabbare än man räknat med, finns definitivt mer att skriva om.

I väntan på slutet

Slutet av Mats Strandberg utspelar sig några veckor innan jordens undergång. Kometen Foxworth är på väg mot jorden och eftersom människorna inte lever i någon actionfilm, finns det inga superborrare som kan ge sig ut i rymden och klyva den. Ingen behöver spekulera kring huruvida undergången kommer eller inte, alla vet att den gör det. Eller ja, de flesta i alla fall. Det finns några kometförnekare, som är säkra på att all panik är överdriven. Och så finns de som vill förtränga att slutet är nära, för att orka leva vidare ens en dag. Men de flesta vet att de snart ska dö. Det är fyra veckor och fem dagar kvar.

I  världen som snart inte finns mer bor Simon. Han är 17 år och borde ha hela livet framför sig, men så är det alltså inte. Planen är då att leva så gott det går den tid som är kvar. Han ska hänga med sin flickvän Tilda och ta vara på varje minut. Så blir det inte, då hon vill leva sina sista veckor på ett helt annat sätt. Som så många andra försöker hon döva smärtan med alkohol och droger. Någon mysig tvåsamhet är inte det hon vill prioritera.

Parallellt med Simons berättelse får vi läsa vad Lucinda skriver i appen TellUs, där människors historier sparas och  förhoppningsvis kan läsas av någon annan, någongång, någonstans. Hennes inlägg är fulla av funderingar över livet och döden, vackra, ärliga och ofta smärtsamma att läsa. Lucinda har levt med döden vid sin sida länge och har bestämt sig för att avsluta sin cancerbehandling eftersom döden ändå kommer oavsett vad hon gör. Innan hon blev sjuk simmande hon tillsammans med Tilda och tillhörde samma umgängeskrets som Simon. Nu vågar hon sig ut i livet igen, för en sista chans att leva det i alla fall nästan fullt ut.

Karaktärerna i Slutet är så fint gestaltade. Genom Simon får vi lära känna hans mammor, som separerat och nu försöker hitta tillbaka till varandra. Stina, som är präst, har bråda dagar då många behöver stöd i sin sorg och rädsla. Den som berör mig mest är kanske systern Emma som är gravid och inte riktigt vill tänka tanken att hon aldrig kommer att hinna se sitt barn. Det gör ont att läsa om dem, men det är värt varenda tår. Strandberg är skicklig på att skapa trovärdiga och relaterbara karaktärer, som trots att de befinner sig i en extrem miljö känns väldigt vanliga. Det är kanske det som gör det extrema så trovärdigt.

Strandberg säger i intervjuer att han skrev Slutet för att hantera sin klimatångest och visst finns det en tydlig parallell mellan människans förmåga att förtränga det farliga med kometen och med miljöförstöringen. Det är som när Lucinda och Simon åker tåg och funderar över hur allt kan se så normalt ut när katastrofen är så nära och Lucinda påpekar att det var samma med miljöförstörelsen, att människorna inte ville förstå eftersom allt såg ut som vanligt. Det spelade ingen roll att isarna smällde långt bort, när allt såg ut som vanligt utanför fönstret. Med sommaren i färskt minne kan vi konstatera att det inte ens spelar någon roll att det faktiskt ser annorlunda ut, för så fort det är över glöms det bort. Någonstans måste vi fundera på om vårt sätt att hantera klimatångest verkligen är så himla lyckat. Syns inte, finns inte som strategi är liksom sådär. Det är inte så att vi träffas av en komet, men vi kanske borde tänka att den är på väg.

Jag tyckte jättemycket om Slutet och berördes så av människornas öde. Just greppet att räkna ner till den undergång som är oundviklig påminner mig om en av mina favoritdystopier På stranden av Nevil Shute, där hotet är ett moln av strålning. På samma sätt som Shute har Strandberg ett lågmält och nästan sakligt sätt att beskriva katastrofen. Känslorna väcks inom karaktärerna och förflyttas till mig som läsare. Det är skickligt och snyggt gjort.

Dagen du förstörde allt

Kassandra och Melanie är bästa vänner och har just börjat på gymnasiet. De går på varsitt program och har inte riktigt landat i sina respektive klasser. Helst vill de vara med varandra, men de har trots att de är bästa vänner, olika intresse och är bra på olika saker.

I den speciella glänta i skogen, som de kallar Tidssmygen, ligger de i gräset och talar om det förflutna, om nuet och om framtiden. Det är bara det att det inte blir någon framtid för Kassandra. Tidigt på morgonen den fjärde oktober ringer telefonen och Melanies mamma svarar. Gråtande kommer hon in i dotterns rum och berättar att Kassandra är död. Hon har valt att avsluta sitt liv. Faktiskt känns det som att hon avslutat även Melanies.

Dagen du förstörde allt är Linnea Dahlgrens debut och vilken debut det är. Språket är fantastisk, enkelt men så poetiskt och vackert. De stora känslorna som Melanie och de andra kring Kassandra känner är så väl beskrivna att de känns i hela kroppen. Det är ingen undersökande bok, den utreder inte det hemska som skett och vi får egentligen inte veta varför Kassandra valde att ta sitt liv. Istället är det just känslorna som står i centrum och svårigheten i att hantera förlusten av någon som betyder allt. Jag tycker väldigt mycket om den här boken.

En liten parentes bara från en lärare på estetiska programmet. Fortsätt inte att nära myten om att det är ett program där man inte behöver plugga. Nu nämns det två gånger och en av gångerna säger en karaktär visserligen emot. Det är bra, men inte tillräckligt. Nu förstör det absolut inte boken, men det finns en del fördomar om olika gymnasieprogram i den och även om de bara flimrar förbi är det lite synd att befästa fördomar.

 

Lucy Dillons nya är en trevlig höstbok

Under vår hundvecka på Kulturkollo skrev jag om Lucy Dillons senaste bok Where the light gets in och visst finns det hundar i boken som alltid. Det är dock inte därför jag återkommer till Dillon gång efter gång.

Huvudpersonen Lorna är uppvuxen i Dillons fiktiva småstad Longhampton, där Anna har sin bokaffär, där Juliet promenerar med alla hundar, där Gina leder renovringsprojekt och Libby och Jason startar upp sitt B & B. Nu återvänder Lorna för att ta över det lokala galleriet.

Just det här att låta sina böcker utspela sig i samma lilla samhälle ger Dillons böcker ännu en dimension. Faktiskt tycker jag att hon är en av de bättre författarna i genren. Jag rekommenderar er att krypa ner under filten och läsa Where the ligh gets in. Det blir garanterat en mysig stund.

Läs mitt inlägg på Kulturkollo för mer tankar om boken.

Francesca tar oss åter till Gullspång

I debuten Annabelle introducerade Lina Bengtsdotter oss för polisen Charlie Lager, som reste tillbaka till sitt barndoms Gullspång för att lösa fallet med den försvunna Annabelle.  Boken har nått stora framgångar och jag kan tänka mig att det är både svårt och nervöst att följa upp en succé. Lina Bengtsdotter gör det med den äran i andra boken om Charlie Lager som fått titeln Francesca.

När vi träffar Charlie Lager igen mår hon ganska dåligt. Fallet med Annabelle har tagit på henne och hon har inte haft någon tid för återhämtning. Hennes chef uppmanar henne att ta semester, men det är ingenting hon vill. Ensamheten och sysslolösheten skrämmer. Mitt i ett nytt fall blir hon kontaktad av bästa vännen Susanne ringer och berättar att hennes man lämnat henne själv med barnen bestämmer sig Charlie för att trots allt ta den där semestern och åka tillbaka till Gullspång.

Historien om Annabelle fortsätter till viss del även i denna den andra boken. Flickans föräldrar bor kvar i samhället, Susanne påverkas fortfarande av det hennes man gjort och många har svårt att släppa fallet. Jag tycker om hur Bengtsdotter låter det gamla finnas kvar som skuggor i bakgrunden. Det är så mycket mer trovärdigt än att allt skulle glömts bort och något nytt tagits vid. Det gör dock att det är extra viktigt att läsa båda böckerna om Charlie Lager, för den som börjar med andra boken missar verkligen massor.

Det är dock ett gammalt fall med en annan försvunnen flicka som står i centrum av handlingen. Ett som Charlie och journalisten Johan, som kanske är hennes pojkvän eller inte, rotar i tillsammans. Det handlar om Francesca, en överklassflicka vars familj bodde på Gudhammar utanför Gullspång. En flicka som slutade på den fina skolan efter en tragisk händelse som involverade hennes vän och systerns pojkvän. En flicka som ansågs psykiskt labil och som en dag försvann spårlöst.

Vi läsare får veta ganska mycket om Francesca genom hennes dagboksanteckningar. Där berättar hon om vännen Paul, som råkade illa ut efter en skoldans och om familjen som hon inte riktigt känner sig hemma i. Francesca vill ha ut mer av livet, men finner sig på många sätt vara en fånge.

Charlies och Susannes mammor finns med även i denna bok och när Francesca var ung hade Charlies mamma Betty sin storhetstid i bygden. Många trådar läggs ut och de knyts snyggt samman. Jag tycker nog att Bengtsdotter lyckats ännu bättre i uppföljaren att verkligen lägga ett pussel, som på förhand ser ut som en stor röra, men sakta, sakta bildar en alldeles logisk helhet. Några pusselbitar finns kvar och några trådar löper vidare i vad jag hoppas blir en tredje bok om Charlie Lager. Francesca är en riktigt bra bok och jag är definitivt inte färdig med kriminalinspektör Lager.

 

 

Den som är värd att bli älskad

Den som är värd att bli älskad är Abdellah Taïas senaste bok på svenska och den består av fyra brev skriva av och till huvudpersonen Ahmed. Han är en ung, homosexuell man, som flyttat från sitt hemland Marocko till Paris. En man som lever i landet som förtryckt hans hemland och använder förtryckarnas språk.

Först skriver han till sin mor som nu är död. Brevet är fyllt av ilska, nästan hat, men undertonen är det svikna barnets. Han skriver till den mor som inte ville ha honom och som aldrig älskat honom lika mycket som hon älskat hans bror. Någonstans önskar han att han inte lämnat henne, men samtidigt ser han inget alternativ.

Det är med sin älskare han lämnar landet. Han som lär honom att dölja sitt arabiska arv. Att tala franska, läsa franska böcker och byta ut sitt arabiska namn mot ett som är mer gångbart i Frankrike. På samma gång som han får leva som den han är, som en homosexuell man med rätten att existera, försakar han sitt språk och sin identitet.

Efter att ha lyssnat på Abdellah Taïa två gånger är jag överraskad över all den ilska som han verkar ha inom sig. Eller i alla fall den ilska hans karaktär Ahmed har inom sig. Taïa varnade i samtalet på Stadsbiblioteket i augusti för att boken är svart, ändå slås jag av hur ilskan dryper över boksidorna. Det är inte det att den inte är befogad, eller att jag inte förstår den. Det är bara det att den gör mig ledsen. Hur lever en människa med den här ilskan inom sig? Kanske blir det lättare när den släpps ut. Då kanske den, likt troll, kan spricka i solen.

Abdellah Taïa är en stor författare. Han ursäktar sig i intervjuer över sitt enkla språk och berättar att hans litteratur inte anses fin nog. Jag håller definitivt inte med. Det finns ett driv i hans språk som få andra kan skapa. Känslorna finns i varje ord och att läsa Den som är värd att bli älskad är att bli översköljd av dem.

 

 

Doktor Bagges anagram

Jag tyckte om En ny tid av Ida Jessen, men efter att ha läst Doktor Bagges anagram blev den så mycket bättre. Faktiskt skulle jag vilja läsa om den igen. De två böckerna bildar en fin helhet.

I sin andra bok om paret Bagge låter Jessen oss lära känna doktor Bagge mer. Genom att låta honom skriva för en medicinsk tidskrift, lurar Jessen sin buttre karaktär att berätta om sitt liv. Vi får veta en del om hans patienter, men också mycket om hans äktenskap. Han önskar sig en fru som är fri, i alla fall på pappret, men är ändå nöjd med att hon sköter hemmet och finns där när han behöver det.

Egentligen var det inte meningen att det skulle bli mer än en bok om paret Bagge, men Jessens mor vill gärna lära känna doktorn lite mer. Han var ju så märklig. Det var dock ett fall med fem döda syskon som fick Jessen att vilja skriva mer. De dog på sjukhus och i boken är anledningen ett vaccin som har blivit dåligt. I boken är doktor Bagge inblandad och det är ett av de fall han minns bäst.

Det står klart att doktor Bagge lever mycket inne i sitt huvud och den person han låter andra se är läkaren, inte privatpersonen. Visst tycker han om sin fru, men han låter henne gärna vara på avstånd. Viktigast är att förändra livet för andra, för patienterna och att lära människor om hälsa och hygien.

Att läsa En ny tid och Doktor Bagges anagram är en upplevelse och jag är glad att jag läste dem så tätt efter varandra. Jag är också otroligt glad över att Christina Haugen påt Historiska Media mailade och frågade om jag var intresserad av att intervjua Ida Jessen, för annars är jag rädd att jag hade missat henne. En ny tid var en av många böcker jag hade tänkt att läsa och nu hamnade den högst upp i TBR-högen tillsammans med Doktor Bagges anagram. Det är jag otroligt glad över.

Förlaget hade de funderingar på att kombinera de två böckerna och därmed de två rösterna, i en bok som lästes från olika håll. Det hade dock kostat mer än det smakat, men det är ändå just så böckerna om makarna Bagge ska läsas. De fungerar som två sidor av berättelsen om ett äktenskap och är så otroligt välskrivna och bra att de tillsammans blir en av årets största läsupplevelser.

Nyfiken på Ida Jessen?

På Bokmässan var jag på ett seminarium men Ida Jessen, Marie Hermansson och Mia Franck och självklart bloggade jag om det. Läs också gärna min och Annas intervju med Ida Jessen på Kulturkollo.

Late bloomer gav mersmak

Jag gillar Bonnier Bookerys koncept med kortromaner och har läst och lyssnat på flera titlar. Just att lyssna på korta böcker är något som funkar bra för mig, som brukar ha svårt att hålla koncentrationen uppe när jag lyssnar på längre böcker.

Det var länge sedan jag läste något av Emma Hamberg, men hon är en gammal favorit och när jag upptäckte hennes Late Bloomer, blev den mitt resesällskap. Ljudboken är inläst av författaren själv och det är en riktigt bra uppläsning. Historien om Ulla, som just blivit änka och helt förlorat livslusten är nattsvart och jätterolig.

Egentligen var Ullas och Ingemars äktenskap inget speciellt, men han fanns alltid där och nu finns han inte mer. Den enda Ulla har kvar är sonen, men honom träffar hon sällan. Nu har hon skaffat en livsförsäkring och planen är att ta livet av sig långsamt, så att hon dör när den börjar gälla. Ett år har hon, sedan är det över. Ulla röker hysteriskt, äter mängder med socker och missköter sig på alla tänkbara sätt. Hon duschar inte, går inte ut och isolerar sig helt.

Så börjar hon spionera på en man som bor i lägenheten mitt emot. Han verkar rätt märklig och ibland är en tonårskille hos honom. Ulla är rädd att killen är i fara och bestämmer sig en dag för att knalla över och rädda honom. Väl inne i trappuppgången träffar hon en annan man som ska hälsa på i lägenheten och Ulla lyckas ta sig in.

Det här är bara början på den skruvande berättelsen om Ulla och människorna i den skumma lägenheten och när boken är utläst önskar jag mig mer. Jag är inte färdig med Ulla ännu, faktiskt inte alls färdig. Du får gärna skriva mer om henne Emma Hamberg. Gör det snälla du.

Sida 1 av 64

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: