enligt O

Tankar från en bokberoende

Etikett: Betyg 4 Sida 1 av 68

Så jävla kallt

Vad är en bra ungdomsbok för mig? Den har ett relevant innehåll, karaktärer som berör och ett bra, gärna kreativt språk. Så jävla kallt av Lova Lakso är en bra ungdomsbok. En bok där referenserna är många, språket snyggt och rappt, karaktärerna komplexa i sin enkelhet och tempot högt.

Det är vinter och det är så jävla kallt. Minus 38 grader. Att bo i Piteå längst upp i norr där kylan genomtränger allt är på ytan det som får huvudpersonen Karla att vilja dra söderut. Egentligen handlar det inte bara om den kyla som orsakar av årstiden, även om Karla hatar att kyla, utan också om en annan kyla. Karla har förvisso både en syster som bor i Brighton och två föräldrar som verkar helt okej, men det finns en tristess och en ensamhet som genomsyrar det mesta. Den som ger Karla någon slags trygghet och värme är hunden Hemingway. Pojkvännen Aziz, som bor i en annan stad, bjuder också på någon slags gemenskap. I alla fall får han Karla att känna att hon lever.

Och så finns Kaja, en nästan mytisk kompis som nästan verkar vara mer av en idol. En tonårsflicka med oklara hemförhållanden och en plats på IM. Hon förblir länge en slags skuggestalt, men hon fascinerar mig helt klart. Det är också hon och Aziz som får stå för balansen när Karlas hat mot Norrbotten går överstyr.

Det är när Karlas föräldrar börjar tala om att avliva den gamle och sjuke Hemingway, som hon bestämmer sig för att fly. Tillsammans med Aziz och Kaja drar hon söderut med hunden innanför jackan. Det är bara det är Norrland är så himla stort och Sverige så väldigt avlångt. Att ta sig till den varma södern är svårare än de tror.

Jag tycker verkligen om Så jävla kallt och gillar hur språket får lov att stå i fokus. Jag tycker också om samtalen kring den väldigt stora del av vårt land som ofta klumpas ihop, viftas bort och avfärdas som det oviktiga Norrland. Egentligen fördjupas karaktärerna inte jättemycket, men tillräckligt mycket för att jag ska ta till mig dem. Det räcker fint, då deras handlingar säger mer om dem än något annat. Mest tycker jag kanske om det sympatiska porträtten av Aziz, som får vara en ganska vanlig kille som flytt med sin familj från krig till paradiset.

Folk med ångest

Folk med ångest är Fredrik Backmans senaste roman och kanske den mest skruvade. Han låter ett gäng udda figurer bli tagna som gisslan under en lägenhetsvisning och beskriver sedan deras reaktioner. Ett fransk-klassicistiskt drama på många sätt med en plats, en begränsad tid, men ett myller av relationer och personer. Det räcker att titta på omslaget för att få en känsla för kaoset som väntar innanför pärmarna.

Inledningsvis tyckte jag att det här var en skitjobbig bok. Eller fel. Inledningsvis älskade jag den. När Backman beskriver en person som hoppar och en som inte gör det, men ber oss att inte tänka på det just nu. När han låter berättaren bli en egen karaktär och tala direkt till läsaren. Sedan blir det kaos och jag blir lite trött. På förlagets hemsida beskrivs Folk med ångest som “en orimligt stökig komedi” och ja, det är definitivt sant. Det är det kaoset som först blir lite väl mycket för min smak.

Allt handlar om en lägenhetsvisning. Ni har säkert varit på sådana och om ni har det känner ni säkert igen karaktärerna. Där finns den äldre mannen som går och sparkar på listerna och muttrar om alla fel som måste åtgärdas med målet att skrämma bort andra spekulanter och så finns de gravida, som nästan har flyttat in innan visningen är över och som ser sådär läskigt lyckliga ut bara av tanken. Väldigt få lägenhetsvisningar bevistas däremot av en man iklädd kanindräkt och det är ganska ovanligt att en bankrånare dyker upp och tar alla spekulanter som gisslan.

På just den här lägenhetsvisningen dagen före nyårsafton är det dock just detta som sker. Lägg därtill banktjänstemannen som just rånats, en dam som hävdar att hennes man är och parkerar bilen och så frun till den där listsparkaren som gör allt för att göra sin man lycklig. Och så en mäklare då. Icke att förglömma. När gisslandramat är ett faktum introduceras vi också för två poliser som också råkar vara far och son och försöker hitta ett sätt att samarbeta. Tillsammans bilder de alla gruppen som på ett eller annat sätt kan kategoriseras som “folk med ångest”.

Någonstans förvandlas Backmans bok från en ganska påfrestande och hysterisk historia till att bli en ganska charmig skildring av en grupp människor som bara råkar träffas och faktiskt gör det bästa av en mycket märklig situation. Det finns något djupt mänskligt över dem och snart fångar de mitt intresse. Språket är som vanligt lite överlastat, men jag tycker att Backman håller sig från de värsta krumbukterna i den här boken. Det finns en stramhet i alla metaforer och en mänsklighet i de stora känsloorden och de många snabba klurigheterna. Jag gillar det jag läser och jag gillar alla känslor som väcks i mig.

Folk med ångest är helt galen, så är det verkligen, men det är också en väldigt varm och mänsklig bok om rädsla, ensamhet, ångest, kärlek och alla andra starka känslor känslor som går att komma på. Det finns något befriande med att bara kötta på med alla känslor med extra allt och grädde på toppen. Det är inte ens en gnutta subtilt, men rätt härligt ändå.

 

Nine perfect strangers

Nine perfect strangers är Liane Moriartys senaste bok där hon tar oss med till ett minst sagt annorlunda hälsohem och låter oss bli bekanta med nio gäster och tre anställda. Många karaktärer att hålla ordning på alltså och det är både boken styrka och svaghet. Styrkan för att samspelet mellan dem är riktigt intressant, men en svaghet då ingen av dem blir riktigt komplex.

De nio för varandra ännu okända gästerna checkar in på Tranquillum House, ett exklusivt hälsohem där de ska få äta nyttigt, träna yoga och meditation, bli masserade och hitta sina inre, hälsosamma jag. Ägaren heter Masha Dmitrichenko och hon är övertygad om att gäster behöver regler och kontroll. Det är därför de behöver lämna in alla sina telefoner och andra saker med skärm och det är också därför som personalen i hemlighet går igenom deras bagage och konfiskerar allt onyttigt som de försökt smuggla in.

Masha är utan tvekan en av de märkligaste av karaktärerna, medan Frances kanske kan ses som den sanna huvudpersonen. Hon är en medelålders, överviktig och ensam författare, vars senaste bok blivit refuserad av förlaget. På Tranquillum House hoppas hon ändra hela sitt liv. Gärna utan någon som helst ansträngning. Jag tycker mycket om henne, men drabbas kanske ännu mer av den familj bestående av Heather och Napoleon och deras tjugoåriga dotter Zoe som tar in på Tranquillum House för att försöka överleva Zachs födelsedag. Zach som var deras son och tvillingbror och som valde att avsluta sitt liv. De vill inte glömma honom självklart, men orkar inte heller minnas. Istället försöker de gömma sig under denna dag som också är Zoes födelsedag. En dag hon knappast vill fira längre.  Frances, såväl som den trio som numera utgör en familj är karaktärer som jag hade önskat fått en egen bok, då vi nu bara får veta en bråkdel av vad de gått igenom.

Intressanta är också det på ytan så perfekta paret Jessica och Ben, som vunnit miljoner och köpt sig ett perfekt liv och i Jessicas fall, en perfekt kropp. Trots det är de långt ifrån lyckliga. Här kanske Moriarty moraliserar lite, men kombinationen av karaktärer gör ändå intrigen intressant. Liane Moriarty skyr inte allvarliga ämnen och jag tycker att hon oftast lyckas riktigt bra med att skildra dem på ett trovärdigt sätt. Nine perfect strangers är ett myller av karaktärer, relationer och känslor. En bok fylld av intressanta bifigurer, men ibland är det svårt att hålla isär dem eller att relatera till dem. Det ger sig efter ett tag och även om intrigen blir mer och mer absurd gillar jag det jag läser. Det är galet, roligt, gripande och helt sanslöst. Underhållande till max med andra ord.

Anteckningar från en orolig planet

Anteckningar från en orolig planet är en både ärlig och personlig berättelse om psykisk ohälsa och hur vårt mående påverkas av världen omkring oss. Matt Haig börjar i en klassisk sociala-medier-stress, där hans inre stress ökar på grund av en diskussion på Twitter med någon som befinner sig långt bort, men ändå lyckas få honom att gå igång. Hans fru vet att det bästa vore om han höll sig ifrån datorn, men samtidigt kunde det kravlösa klickandet lika ofta ge honom ett inre lugn.

Hur finner vi glädje när så mycket i vår vardag uppmanar till ångest? Det är frågan som ställs i bokens baksidestext och den fråga Matt Haig funderar mycket över. Människorna mår sämre än när August Strindberg konstaterade att det är synd om oss. I DN skriver Roland Paulsen om det faktum att en stor del av befolkningen i de rika länderna, där människor borde ha en okomplicerat liv, lider av depression. Faktiskt så många som 47% av amerikanerna uppger att de någon gång lidit av depressions- och ångestsyndrom

Var tionde svensk äter någon form av psykofarmaka. Jag är en av dem. Ibland tänker jag att jag ska sluta, men ännu har jag inte lyckats må så bra att jag vågar. Ändå pratar väldigt få om den psykiska ohälsan och ännu färre har något vettig förslag för att minska den. Bland politiker är det knäpptyst. Om de talas om psykisk ohälsa så handlar det inte sällan om att de drabbade ifrågasätts. De ses som svaga och försäkringskassan vill inte godkänna deras sjukintyg. Band lärare, en yrkesgrupp som är överrepresenterad gällande stressrelaterad sjukskrivning, går fler och fler ner i tjänst för att orka med sitt yrke. Vi har skapat en sjuk värld. En värd som gör människan sjuk.

Mycket av det Matt Haig skriver om går rakt in i mitt hjärta. Jag tycker att han lyckas väl med att balansera det rent personliga med det mer allmängiltiga och resultatet blir en bok som väcker många känslor. Kapitlet “Ett överflöd av allt” lyfter det faktum att det finns så otroligt mycket att göra och att uppleva att vi omöjligen kan hinna med. Ett exempel är att det kommer ut mer än 134 miljoner böcker i världen varje år. Självklart kan ingen hinna läsa ens en bråkdel. Själv blir jag tillräckligt stressad av att göra listor på de stora förlagens utgivning, men samtidigt vill jag ju hinna med precis allt.

För att kunna må i alla fall hyfsat bra måste man försöka sätta gränser. Det är omöjligt att jobba heltid, vilket ofta betyder en arbetstid på mer än så, ta hand om en familj, hålla liv i ett äktenskap, se till att hus och trädgård är tipptopp, hinna träna, umgås med vänner, göra alla resor som man drömmer om, läsa alla böcker osv. osv. osv. Vi har skapat liv som vi omöjligen hinner leva.

Matt Haig föreslår en “psykogram-tabell” för att begränsa ångesten ch jag känner igen mig i hans resonemang. Vissa saker ger ångest och det borde finnas en gräns för hur mycket sådant vi tvingas utstå. På samma sätt finns saker som får oss att må bättre och det borde vi få tid att ägna oss åt. När psykogrammen blir för många blir det helt enkelt inte bra.

Oron har också ökat i takt med att medier gör i princip alla händelser i världen tillgängliga. Vi ser varje krig, varje terrorattack, varje mördad eller rånad person. Vi ser extremism av alla de slag och vi tror oss leva i den farligaste av världar. Detta trots att statistiken säger något annat. När politiker dessutom bygger sin politik på att lyfta det farliga och skrämma sig till röster, är det inte konstigt om oron blir påtaglig. Dessutom är vårt samhälle så polariserat och de medier som ger oss den information vi tror på så olik varandra att det är svårt att faktiskt hitta en objektiv sanning.

Haig skriver om det faktum att vi tror oss leva i ett samhälle där allt blir sämre för varje år, när sanningen egentligen är en annan. I Sverige har den stora majoriteten det de behöver och mer därtill. Det märkliga är dock hur gränsen för vad som är tillräckligt har förflyttats. Vi ska ha minst en bil i varje hushåll, ett stort och gärna fulfritt hem, en studsmatta i trädgården, kött till varje måltid, ny tv innan den gamla går sönder, nya mobiler trots att den gamla är fullt fungerande, semester utomlands minst en gång om året, gärna mitt under skolterminerna för då är det billigare och att lärare då ska se till att ungarna inte kommer efter är självklart.

Självklart finns det de som inte har det de behöver i Sverige och klyftorna ökar hela tiden mellan de som har och de som inte har. Medel-Svensson har det dock ganska bra, förutom att stressen är orimlig och ångesten ständigt står på lut.

Anteckningar från en orolig planet fick mig att tänka och jag har vikt ett stort gäng hundöron i mitt exemplar för att kunna gå tillbaka och läsa igen. Trots att han skriver om sin ångest är det faktiskt ingen tung bok, utan en lättläst om än inte lättsmält berättelse om att försöka leva i en värld som inte alltid är lätt att navigera i.

 

Vår älskade

De tre syskonen Isma, Aneeka och Parvaiz står i centrum i Kamila Shamsies bok Vår älskade. Historien börjar när Isma ska resa till USA och missar planet för att hennes bagage blir genomsökt i tullen och hon dessutom tvingas svara på tusen mer eller mindre märkliga frågor. Inte så överraskande kanske, då hon har pakistanska rötter och dessutom bär slöja. Faktiskt hade hon förutsett just detta och hennes syster har förberett henne. Att det skulle gå så långt att hon faktiskt inte skulle komma iväg hade däremot ingen av dem förutsett. Som tur är känner personen som arbetar i biljettdisken igen sig och bokar om biljetten.

Isma kommer i alla fall till USA och lyckas skapa sig något slags liv. På ett café träffar hon Eamonn, som också han har rötter i Pakistan och dessutom är son till Karamat Lone, en högt uppsatt politiker i Storbritannien. När Eamonn reser tillbaka till London tar han med sig m&m:s till Ismas granne tant Naseem och det är där han för första gången träffar Aneeka.

Att vara annorlunda och misstänkliggjord är ett centralt tema i Shamsies bok. Syskonen hanterar det på helt olika sätt och brodern Parvaiz väljer den mest extrema vägen i ett försökt att hedra sin döde far som var jihadist. Ingen av systrarna vet var han befinner sig och egentligen inte heller vad han gör.

Vår älskade är Kamila Shamsies åttonde bok, men den första av henne jag läser. På engelska heter den Home fire (mycket bättre än den svenska titeln som är en märklig översättning) och tilldelades Women’s Prize for Fiction 2018. Boken är en nytolkning av Sofokles tragedi Antigone, men jag vet för lite om den för att kunna uttala mig om likheterna. Däremot vet jag att Kamila Shamsie skrivit en riktigt bra och viktig bok, som verkligen handlar om ett stort problem i vår tid. När integrationen brister och invandrare ses som andra klassens medborgare, eller till och med som farliga individer är risken att de som ändå inte räknas vänder sig emot det samhälle som vill utesluta dem. Shamsie ursäktar ingenting, men har modet att vrida och vända på den enkla sanning som många tyvärr tror på.

En andra chans

Jag brukar säga att en bok är bättre än en serie, men det finns självklart undantag. Att få träffa Louisa Clark en tredje gång är just ett sådant undantag, för henne kan jag inte riktigt få nog av. I boken En andra chans flyttar Louisa till New York. Via Nathan har hon fått ett jobb hos familjen Gopnik på Upper East Side. Och vilket märkligt jobb det är. Lou ska vara assistent åt Agnes, som är fru nummer två till den ganska mycket äldre Leonard. Hon kommer från Polen och ses helt klart som både en inkräktare och en lycksökare, speciellt av Leonards dotter Tabitha och hans förra fru, som hela tiden tycks befinna sig i närheten.

Lou och Sam försöker hålla liv i sitt långdistansförhållande och ställer till det för varandra gång på gång. Nästan så mycket att jag blir irriterad. Bland annat blir Lou avundsjuk på Sams nya kollega, som definitivt är förtjust i honom och själv träffar hon Josh, som till utseendet är väldigt lik Will. Om förhållandena till dessa herrar går mig lite på nerverna, älskar jag att få återse Lous familj. De är riktigt charmiga. Jag tycker också väldigt mycket om att läsa om Louisas nya liv i New York, hur märkligt det än är. Grannen Mrs De Witt och hennes hund Dean Martin ger definitivt berättelsen en extra krydda.

Det är just i karaktärerna som Jojo Moyes har sin styrka. Att läsa om Lou är att återse en gammal vän och väldigt många av människorna omkring henne levandegörs på ett riktigt fint sätt. Det är långt ifrån alla som jag skulle vilja ha i min närhet, men de är definitivt intressanta att läsa om. En andra chans var precis vad jag behövde just nu. Välskriven, underhållande och mänsklig.

 

Tillbaka till den lilla ön i havet

Jenny Colgans förra bok om Flora och ön Mure var riktigt bra och därför var jag självklart tvungen att läsa fortsättningen som på svenska fått den något fantasilösa titeln Tillbaka till den lilla ön i havet. På engelska heter den istället The Endless beach, efter stranden på ön.

Flora och Joel är tillsammans, men han jobbar som en tok och är borta mycket. Hans chef Colton driver honom hårt och New York är inte bara hans andra hem, utan snarare hans första. Flora åker till Joel för att överraska honom och det är väl en ganska ogenomtänkt idé. Floras tvivel får stor plats i boken, men Colgan lyckas också få henne att tänka på sig själv och Joel att öppna sig något.

Floras väninna Lorna, öns lärare, suktar också efter kärleken i form av den syriske flyktingen tillika öns läkare Saif. Han längtar istället efter sin fru och sina söner, som han tappat bort under flykten.

Tredje förhållandet är det mellan Colton och Floras bror Fintan och de har fullt upp med bröllopsförberedelser. Självklart kommer att det bli otroligt och storslaget, allt annat vore under Coltons värdighet.

Jag är glad att Jenny Colgan försöker bredda sig och föra in ännu mer svärta i den här boken än tidigare. Det är också tydligt att hon låter vår samtid ta plats i handlingen i form av Saif och hans längtan efter sin familj. Tillbaka till den lilla ön i havet är riktigt bra och faktiskt också såväl drabbande som tänkvärd.

Tydligen finns det en tredje bok i serien också som utspelar sig under julen efter. Den heter passande nog An Island christmas  

(kommer på svenska i oktober med titeln Julafton på en lilla ön i havet) och jag vill definitivt läsa den till jul om inte förr. Jag gillar att läsa om invånarna på Mure och vill gärna veta hur det går för dem.

Flickan i den rosa skogen

Flickan i den rosa skogen av Helena Dahlgren är utgiven av Nypon förlag, som specialiserat sig på lättlästa böcker och ja, det är en lättläst bok, men det betyder inte att den är lätt att läsa. Boken handlar nämligen om när en förälder dör.

Ibland dör människor nära oss och det förändrar våra liv. Ännu mer måste livet förändras om en riktigt närstående väljer att själv ta sitt liv. Att lämna allt. Frivilligt. Ellas pappa begår självmord och hennes saknad är oändlig. Hon slutar prata och känner att livet är helt tomt. Visst har hon en mamma och dessutom en tvillingsyster, men även om hon älskar dem kan de inte fylla det tomrum som hennes pappa lämnat efter sig.

Ibland kan lättlästa böcker ha ett lite övertydligt, nästan mästrande språk, men Helena Dahlgren bjuder istället på ett poetiskt, vackert och sparsmakat sådant. Lättläst kanske, men framför allt stilistiskt passande.

Det är fint att få lära känna Ella och det är lätt att förstå hur hon känner sig, vilket egentligen är konstigt då hon varit med om något ofattbart. Dahlgren är modig i sitt val av ämne och hon klarar bra att skriva om det utan att bli för känslosam eller för den delen konstaterande. Flickan i den rosa skogen är en djupt mänsklig bok om att försöka hantera en tragedi i livet. Det är en viktig bok och jag är glad att den är anpassad till de som inte läser så mycket.

 

Egendomen

Egendomen av Rutu Modan handlar om en äldre dam och hennes barnbarn som reser från sitt hem i Israel för att besöka farmoderns barndomsstad Warsawa.

Farmor Regina har berättat om en egendom som hennes familj ägde och har med sig ett brev från en advokat som ger henne rättigheterna till den. Barnbarnet Mika följer med för att få lära sig mer om sina rötter, men också som ett sätt att komma nära sin farmor och kanske fylla tomheten efter sin far som just dött.

Väl på planet dyker herr Yagondik, son till en av Reginas väninnor, upp. Som av en slump ska han också resa till Warsawa och det märks att han har planer på att ta reda på exakt vad det är för egendom som Regina ska besöka. En mycket irriterande karaktär. Nästan lika irriterande som den israeliska skolklassen som befinner sig på planet på väg på en “March of the living”, en resa i förfädernas fotspår.

Det är tydligt att Regina lika gärna hade kunnat göra resan ensam. I alla fall vill hon sköta allt själv. Mika träffar Tomasz som jobbar som guide i de judiska kvarteren i Warsawa och de tillbringar en hel del tid tillsamman. I närheten av dem och Regina finns alltid herr Yagondik.

Egendomen tilldelades Urhundenpriset 2017 i kategorin bästa översatta seriebok och jag kan verkligen förstå varför. Det här är en på ytan stillsam berättelse om hur det förflutna påverkar oss i generationer, men känslorna svallar helt klart under ytan.

Järtecken — om hur ett mord påverkar en familj

Med senaste boken Järtecken är Christoffer Carlsson tillbaka i sin mer personliga sfär när han bjuder med oss till den lilla orten Marbäck och berättar historien om ett mord och familjen det krossade.

Det var i november 1994 när ett hus brann och en flicka dog. Det var också då Isaks morbror Edvard försvann. Han dömdes för mordet på Lovisa, den han älskade och stängdes in i ett fängelse långt ifrån sin systerson. Det är Isak vi får följa. Pojken som växer upp och blir en man som inte riktigt vågar leva. Som lever upp till det rykte familjen fått. Han som är släkt med en mördare.

Jag drabbas av Isaks öde och faktiskt även av Edvard, men mest av hur hans brott påverkar den familj han lämnat. I ett litet samhälle är det inte lätt att fly från det öde som tidigare släktingar bestämt åt en och Isak är säker på att han inte är värd ett bättre liv än det han skapar åt sig själv. Det han tillåter sig själv att leva.

Järtecken är utan tvekan Christoffer Carlssons bästa bok och jag är glad att jag läste om den istället för att ge upp den (inte bokens fel, utan min massiva trötthet). Nu har Carlsson fördelen att han tillhör mina favoriter och vid andra försöker fullkomligt slukade jag berättelsen om Isak. Jag är väldigt glad över att Carlsson nu återgår till den lite mer stillsamma stil som genomsyrade min tidigare favorit av honom Den enögda kaninen. Det är en väg jag hoppas att han fortsätter på.

Jag hade ingenting emot Leo Junker, men han var en karaktär som jag hade svårare att ta till mitt hjärta. Dessutom var han en del av en visserligen välskriven, men ändå klassisk polisdeckare. Visst finns det en polis även i Järtecken, men Vidar, som han heter, spelar inte huvudrollen, även om han visar sig vara riktigt viktig för historiens utveckling. Han är mänsklig, det gillar jag och egentligen inte helt olik Junker, men han håller sig i bakgrunden och det känns ganska skönt.

Sida 1 av 68

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: