Betyg 4

Det bästa som hänt mig

Som tur är fanns sociala medier inte när jag var hemma med mina barn och jag slapp se alla bilder på välmående ungar, vältränade mammor och en perfekt familjeidyll. Mitt i det kaos som två barn på kort tid medför hade jag mycket troligt blivit ännu mer deprimerad. Föräldraledigheten var långt ifrån den bästa tiden i mitt liv, men jag hade turen att träffa i alla fall några ärliga mammor. Tyvärr var de ganska få. De flesta målade nämligen upp en bild där allt verkade perfekt och trots att jag fattade att det var en liten del av sanningen, insåg jag snabbt att väldigt få vågar prata om det som inte är så rosaskimrande. Kanske hade det varit bra med sociala medier trots allt. Jag hade faktiskt kunnat komma i kontakt med fler bittra morsor som faktiskt vågade vara ärliga. Visst är barn fantastiska och visst finns det helt underbara stunder under föräldraledigheten, men det finns också kolik, förkylningar och en massiv gnällighet som gör att det är omöjligt att förflytta sig från hemmet. Ensam ute i ett hus på landet njöt jag inte direkt av varje stund. Så ja, det hade kanske varit bra med sociala medier trots allt. Då hade jag i alla fall haft lite vuxet sällskap.

Jag vet också att barn är en gåva och jag är otroligt tacksam över hur lätt vi fick våra pojkar. Kanske är det också därför det är lättare att våga minnas de svarta stunderna. För de tre huvudpersonerna i Johanna Schreibers bok Det bästa som hänt mig finns det olika saker som behöver döljas, av helt olika skäl.

Freddie är den som jobbar hårdast på sin yta. Hon driver ett framgångsrikt instagramkonto och ser det som omöjligt att lägga ut bilder som visar hur hennes liv verkligen ser ut. Ingen som följer henne kan ana att hon är djupt inne i en förlossningsdepression och knappt tar sig ur sängen. Den enda som får veta sanningen är psykologen Stefan och för honom avslöjar hon sina svartaste tankar. Det är efter ett besök hos honom som hon springer på Ermina.

Utåt sett är Ermina en superkvinna och barnet som hon och kärleken Alen väntar är resultatet av en lång kamp. Att inte känna total tacksamhet känns som en omöjlighet. Hennes vänner har dessutom lämnat småbarnslivet för många år sedan och hon har egentligen ingen att umgås med. Det är därför hon hoppas träffa några nya vänner på föräldragruppen som BVC ordnar, men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hon lyckas i alla fall få med Freddie på en fika och då träffar de Sigrid.

Sigrid är lärare och har blivit oväntat gravid med sin ganska mycket äldre sambo Ludvig. En sambo som gärna framhåller hur jämställd han är, men som egentligen är en gigantisk mansgris. Han arbetar som pressekreterare åt grundskoleministern Caspar Amiri, också kallad snyggministern. Jobbet går före familjen alla dagar i veckan.

Vi får följa den spirande vänskapen mellan dessa väldigt olika kvinnor som råkar ha barn som är lika gamla och det är trevlig läsning. Johanna Schreiber har sagt att hon skrivit boken hon själv hade velat läsa när hon var föräldraledig och jag önskar verkligen att den funnits när jag var det. Jag tycker visserligen att det finns mer ärlighet nu än då, även om den inte alltid är lätt att hitta bland alla perfekta uppdateringar. Vi har ännu en lång väg att gå innan moderskapet kan skildras på det komplexa sätt det förtjänar. Schreibers bok är helt klart ett steg på vägen och det är fint att dedikationen är “Till dig som någon gång känt dig som världens sämsta mamma. Du är inte ensam.” Inte du heller Johanna, inte du heller.

Vem dödade min far

I debuten Göra sig kvitt Eddy Belleguele skrev Édouard Louis om sin barndom som han beskrev som nattsvart och utan ett enda positivt minne. En stor anledning till detta var hans relation till sin pappa och hur pappan agerat mot sonen. I senaste boken Vem dödade min far har tonen mjuknat något och Louis har insett att det finns skäl till hans pappas agerande. Ingen ursäkt, men definitivt förklaringar.

Det är när Louis återupptar med sin far som han förstår vilket tufft liv han haft. Fadern som är knappt 50 är redan en gammal man. Hans kropp är utsliten och visserligen kan det till viss del förklaras av en destruktiv livsstil privat, men den största skulden lägger Louis på den franska staten. I ett långt brev, som är en såväl en kärleksförklaring till fadern som en uppgörelse med en rad ansvariga politiker. Politiker som ökat klyftorna i samhället och gjort de rika rikare, medan de fattigare blivit alt fattigare.

När Vem dödade min far släpptes i april i år skrev Patrik Lundberg en text i Expressen om sin mor, som även hon slets ut i förtid i ett samhälle som inte uppskattade henne alls. I texten med titeln Historien om mammas lidande bär många namn ställer han frågan “Vem dödade min mor?”. Såväl Louis och Lundberg beskriver samhällen där kapitalismen lyfter vissa, medan den sänker andra. Tron på marknaden och idén att de fattiga behöver piskor, medan de rika behöver morötter erövrar parti efter parti och syns nu långt in på vänsterkanten. I en sådan värld behövs de arga rösterna mer än någonsin och jag är glad att de får höras.

Viktiga förberedelser inför Bokmässan

Visst är det viktigt att ha biljetter till Bokmässan och det har jag fått med besked i år, då jag fått nöjet att vara en av mässans Bookfluencers. En styck trevlig frukostträff, Guldkort och tillgång till pressrummet. Det blir fint. Som vanligt kommer jag att hänga på mässan i dagarna fyra och masa mig till jobbet som en smärre vrak på måndagen överfylld av intryck. Boksmällesemester borde vara en självklarhet för boknördar. Kanske kan det ingå i Bookfluencerkonceptet?

Minst lika viktigt är att inhandla nya klänningar. Helst ska de inte matcha de andra bokdamernas, men det har i alla fall hänt en gång att jag vandrat på mässgolvet bredvid en vän med en exakt likadan klänning. Klänningen både jag och Hanna hade valt var inte direkt diskret, så det syntes verkligen att det var samma sort. Snygg var den i alla fall. Ännu oftare har någon exakt samma klänning, men som tur var inte samtidigt. Inte så konstigt då vi bokdamer verkar shoppa på samma ställen. Strumpbyxor är också beställda. Bra sådana är ett måste för att inte bli helt tokig under de långa dagarna. Minst lika viktigt är det med bekväma skor. Check på det också. Och frisörbesök, ett sådant har jag äntligen fått tummen ur att boka.

Det jag inte riktigt har hunnit med är att bestämma vad jag egentligen ska se för seminarier. Jag har gjort en preliminär plan med en massa krockar och kommer att presentera den så snart jag gjort en sista översyn. Sedan vet jag å andra sidan att jag alltid gör nya val i stunden, oftast för att undvika en extra lång kö eller för att hänga på någon trevlig vän som har en annan plan. Att gå på seminarier är fantastiskt, men att träffa alla bokvänner jag fått under åren jag bloggat är faktiskt ännu bättre.

Bokmässan närmar sig med stormsteg och det peppas för fullt i de olika bokbloggar- och boknördsgrupper jag är med i. I dessa kretsar är julen är ingenting mot Bokmässan, som faktiskt är årets viktigaste högtid.

Så jävla trött

Ibland blir jag så jävla trött på att det jag gör hemma är osynligt, medan makens arbete alltid märks. En ny list, en grop i trädgården, jord som lagts ut på det som ska bli gräsmatta. Att jag fyllt i vartenda förskole- och fritidsschema någonsin, köpt i princip alla barnens kläder och skor, eller bett maken göra det, köpt alla presenter till lärare och de flesta till barnens kusiner (våra familjer har vi delat upp), bokat i princip alla resor vi gjort sedan vi träffades och de flesta av våra gemensamma aktiviteter och tusen miljarder andra saker som inte märks, men tar tid och har betydelse. Gemma Hartley var också trött på detta osynliga arbete och skrev artikeln Women aren’t nags — We’re just fed up där hon beskriver det känslomässiga och osynliga arbete som kvinnor gör för att organisera sin familj och hur detta också innebär en hel del tjat för att dels synliggöra det som behöver göras, men också påminna andra om att faktiskt göra sin del, för att slippa gå under själv. Artikeln utvecklas till en bok, som fick titeln Fed up — Emotional Labor, Women and the way forward, på svenska Så jävla trött Om kvinnors känslomässiga arbete — och vägen till förändring.

Boken inleds med en berättelse om hur Hartley drömmer om att maken ska boka en städfirma som gör en storstädning hemma och att det blir hennes födelsedagspresent. Hon får då ett städat hem och slipper dessutom organisera någonting med städfirman. Maken tycker dock att det är för dyrt och bestämmer sig för att städa badrummet själv. Visst gör han det bra, men det är inte samma sak, vilket jag helt förstår. Hartleys make gör det inte och jag är osäker på om min hade gjort det. Det handlar om att organisationen av saker, som t.ex. städning, oavsett om den ska göras själv eller om en firma ska bokas, innebär en hel del känslomässigt arbete som tar kraft och energi.

Lösningen för Gemma Hartley är att försöka tydliggöra för sin man vad det känslomässiga arbetet faktiskt är, rensa bort vissa saker och släppa delar av det till honom. Det hon får kämpa med då är att faktiskt låta honom lösa arbetet på egen hand och inte på det sätt hon anser vara rätt. Det är intressant att följa Hartley kamp att få sin man att inse de små, osynliga saker hon alltid gjort och också inse att det handlar om att hon och maken uppfostrats på olika sätt. Jag har svårt att se skillnaden, då jag bara har en syster och båda mina barn är pojkar, men jag kan tänka mig att fenomenet fortfarande finns. Själv känner jag definitivt ett större krav från omgivningen att saker ska vara på ett visst sätt än vad maken gör. Det är inte sällan kvinnans ansvar att hemmet ser fint ut, att födelsedagar uppmärksammas, att presenter köps till lärare och släktingar, att släkt och vänner bjuds hem, att julkort skickas eller att barnen har skor och kläder som passar. Ofta känner jag mig som en sambandscentral och det stressar mig något enormt. Jag har släppt massor, med resultatet att ingen tagit bollen. Vi bor i ett stökigt hem och julkort har vi (jag) inte skickat på många år.

En av anledningarna till att jag ens läste Gemma Hartleys bok, var att jag fick ett spel på vår på ytan jämlika, men ändå så väldigt ojämlika, relation. Det handlar absolut inte om att jag gör allt, men att jag oftast planerar när och hur och dessutom påminna andra om när det ska ske. Resultatet blev att vi bestämde olika dagar då vi ansvarar för att handla och laga mat. Jag har också tydliggjort att vi båda behöver ha koll på om ungarna har kläder som är rena och som passar. De växer som ogräs just nu och behöver därför ofta nytt. Då har vi ändå en mycket mer jämställd vardag än vad mina föräldrar haft. Mamma har verkligen ansvarat för allt känslomässigt arbete och självklart har det påverkat mitt sätt att definiera mitt ansvar.

Hartley lämnar också hemmets vrå och skriver om hur kvinnors och mäns olika syn på och medvetenhet om känslomässigt arbete påverkar vårt yrkesliv. En sak som jag fastnade för är hur många kvinnor uppfostrats att få andra att må bra och känna sig sedda. Att vara obekväm på jobbet är sällan något alternativ (just  det här fallet är jag kanske lite mer manlig) och kvinnor ägnar en hel del tid åt att undvika konflikter och missnöje. Egentligen hade jag önskat att den här delen av boken hade fått ta mer plats, då Hartley för ett intressant resonemang om de olika förväntningar som finns på män och kvinnor, vilket också påverkar hur vi får lov att vara och vad som är acceptabelt att göra.

Min enda kritik mot Gemma Hartleys bok är att den tuggar om lite för mycket. Resonemangen kring och definitionen av känslomässigt arbete är något som är såväl intressant som viktigt, men det är inte så svårt att förstå att det behöver förklaras om och om igen. Här hade delar kunnat strykas och sammanfattats på ett annat sätt. Som helhet är dock Så jävla trött en intressant och bra bok, som satte ord på mycket av det som stör mig i vardagen. Saker som jag är så jävla trött på.

Gemma Hartley kommer till Bokmässan i Göteborg i september och har bland annat ett seminarium tillsammans med Lina Thomsgård på lördag kl 13.00, vilket är en av de tider som bjuder på en rejäl megakrock med inte mindre än fem programpunkter jag vill se. Mycket troligt prioriterar jag Gemma Hartley, då jag gärna hade velat lyssna på henne. Om inte, så finns också ett kortare seminarium på söndag kl 11.30 på scenen Se människan.

April, April

Livet är inte värt att leva längre och Hugo planerar ett grandiost avsked. Eller i alla fall ett som väcker uppmärksamhet. Han tar sig upp på vinden till sin gamla skola tillsammans med ett gevär. Planen är att ta livet av sig. Den misslyckas.

Efter händelsen placeras Hugo på HVB-hemmet Solgläntan. Ett litet och exklusivt sådant, med endast tre andra patienter. Där finns den coola killen Nico, den blyga Julie och så April, flickan som inte liknar någon annan. Mötet med dem blir inte jättelyckat, men med tiden blir Hugo, eller professorn som April kallar honom, en del av denna minst sagt udda kvartett. Deras förhållande är på många sätt gränslöst och med April i spetsen tänjer de reglerna så mycket det går och sedan lite till. Inte sällan med hjälp av nattpersonalen.

För Hugo är Solgläntan det första ställe där han ingått i någon slags gemenskap och trots att det ska vara ett straff att vara där, blir det för honom något helt annat. Men det skyddade och trygga livet varar inte för evigt. Nico är den som lämnar först och April längtar efter att få göra det. Då ska hon rädda sin syster Juni och återförenas med sin kille. April må sakna mycket, men drömmar har hon gott om. Det går inte att tämja hennes vilda själ, även om många helt klart har försökt.

April, April är en bra ungdomsbok om utsatta ungdomar som blir mer än sina problem. Tunga ämnen tas upp, men med en rejäl dos humor, vilket gör att jag skrattar högt flera gånger. Ibland blir det nästan lite överdrivet äventyrsfyllt, men sammantaget är det ändå en trovärdig och viktig bok som tar upp viktiga ämnen som psykisk ohälsa. Karaktärerna är också riktigt älskansvärda och speciellt Hugo går rakt in i hjärtat. Trots att jag läst flera böcker av Mattias Edvardsson har jag inte tidigare läst någon av hans ungdomsböcker. Nu blir jag sugen på att läsa även Stå ut

Staden är rysligt spännande

Staden av Camilla Sten är en bok jag läste av en slump. Fördelen med att läsa böcker via e-bokstjänster är att jag inte sällan läser böcker jag egentligen inte planerat läsa, men som fångar min uppmärksamhet. Ofta visar det sin vara riktigt givande, så också denna gång.

Staden är Silvertjärn, en liten gruvstad vars invånare mystiskt försvann 60 år tidigare. Ingen vet egentligen vad som hänt dem och det finns inga spår. Klart är att de gett sig av väldigt plötsligt, då husen verkar ha lämnats i all hast. Alice är dokumentärfilmare och drömmer om att göra en film om Silvertjärn. Hon har äntligen fått ihop finansiering nog att i alla fall spela in delar av den planerade filmen, för att på så sätt lättare kunna få mer pengar genom att ha något att visa upp. Planen är att hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i Silvertjärn och samla så mycket material i form av stillbilder och film som möjligt. Vissa platser är extra viktiga, som skolan där en nyfödd bebis hittades övergiven efter att alla andra försvunnit. På torget finns också en kvinna som stenats till döds.

Parallellt med berättelsen om filmteamet i nutid, förflyttas vi till tiden före det att Silvertjärn töms på invånare och berättaren är Alice mormors mor Elsa. Sten knyter snyggt ihop de två perspektiven och skapar därmed en väldigt spännande berättelse. Tyvärr går det lite snabbt i slutet, men fram tills dess är Staden en bok som inte går att släppa. Det är också en bok som hade gjort sig utmärkt som film.

Själarnas ö

Själarnas ö av Johanna Holmström är en bok om kvinnor som av olika anledningar placeras på mentalsjukhuset på Själö i den åboländska skärgården. Den första huvudpersonen är Kristina Andersson som 1891 dränker sina två barn. Hennes man arbetar på annan ort och Kristina är helt ensam. Tröttheten tar över och hon vet inte riktigt vad hon gör. Hon vet bara att hon måste få lugn. Idag hade vi troligen insett att Kristina drabbats av en förlossningsdepression, men då fanns inget sådant begrepp. Holmströms beskrivning av Kristina och hennes öde känns ända in i hjärtat och den första delen av Själarnas ö tillhör det absolut bästa jag läst på mycket länge. Sorgen efter barnen och det liv hon förlorat gå aldrig över och hon slutar inte att leta efter sin dotter.

I bokens andra del får vi istället följa den unga Ellie, som begår sitt brott fyrtio år efter Kristina och därefter placeras på Själö endast femton år gammal. Kristina finns kvar i bakgrunden och är nu en mycket gammal kvinna, trots att hon med nutida mått mätt inte är jättegammal. Ellie har egentligen en stabil familjesituation och ett på ytan bra liv, men hon vill ha mer. Främst mer frihet och mer spänning. Hon förälskar sig i en man och tillsammans drar de ut på en resa där de likt Bonnie & Clyde begår en rad brott.

Sigrid är sköterskan som arbetat med båda kvinnorna och hennes liv är på många sätt lika isolerat som deras. Hon finner sig i att arbeta på en avlägsen plats och skapar ett liv som är ganska annorlunda. Det är intressant att följa denna trio kvinnor, men jag tycker nog att boken tappar lite när Ellie blir huvudperson. Samtidigt ger fler fall en mer komplex bild av hur kvinnor behandlades och Holmström tecknar skickligt komplexa porträtt av de tre huvudpersonerna.

Att jag skulle läsa Själarnas ö var något Ulrica bestämde, då denna bok var hennes tips i Bokbloggarboktipsutmaningen. Jag hade troligen läst den ändå, men jag är glad att den nu blev prioriterad.

The Lost man

The Lost man utspelar sig mitt ute i The Outback, 150 mil väster om Brisbane och vi får träffa tre bröder och deras familjer som driver två gårdar. Två av bröderna, Cam och Lee, driver Burley Downs cattle station där även deras mamma bor kvar och två backpackers hjälper till med vardagssysslorna. Cam är gift med Ilse och de har två barn. Som äldre bror är det Cam som har huvudansvar. Den som får ses som huvudpersonen är den tredje brodern Nathan, som efter en ganska infekterad skilsmässa bor ensam på sig egen gård och lever för de få veckor som hans son kommer till honom från Brisbane.

Cam hittas död vid en grav som kan ses som en lokal sevärdhet. Han skulle ha mött lillebror Lee, kallad Bub, men någonting eller någon hindrade honom. Hans bil är fylld med förnödenheter, men trots det har Cam vad det verkar dött av uttorkning. Första teorin är att det är självmord, men när historien rullas upp förstår vi att många har anledning att skada honom. Harper tecknar en mångfacetterad bild av familjen och dess liv, som egentligen är mer intressant än själva brottet. Visst vill jag veta vad som hänt Cam, men det som driver berättelsen fram är skildringen av familjen och det lilla samhället. Nathan är en favorit, liksom Cams fru Ilse och relationen mellan dem. Maktkampen mellan de tre bröderna är också intressant.

Jane Harper har nu gett ut tre böcker och efter liten dipp i och med den svåra tvåan är hon nu tillbaka på toppen. Frågan är om The Lost man inte är hennes bästa bok. Det handlar inte “bara” om att det är en välskriven spänningsroman, utan också om att karaktärerna verkligen får lov att utvecklas. Miljön är fascinerande, livet där ganska så skrämmande och jag kan inte sluta läsa. I oktober ges En förlorad man ut på Bokförlaget Forum. Missa inte den.

Hej då, vi ses väl?

Nora har just gått ut gymnasiet där hon studerat på vård- och omsorgsprogrammet. Nu väntar sommarjobb inom Bergviks östra hemtjänstgrupp. Inte direkt drömjobbet och trots att det är kopplat till den utbildning hon gått känner Nora att hon hamnat fel. Hon drömmer om att våga studera konst och har sökt en utbildning på Öland utan att våga berätta för något. Lika viktigt som att få ägna sig åt sin konst är att komma bort ifrån Bergvik innan hon kvävs. Den som finns i Bergvik och är hennes trygghet är bästa kompisen Leo. Klasskamraten och kompisen Sanna känns dock allt mer oviktig.

Hej då, vi ses väl? är en bok med väldigt många trådar, men författaren Linda Åkerström lyckas väva ihop dem till en fin helhet. Den röda tråden är Noras liv och hennes funderingar kring nuet, framtiden och kärleken. Jag tycker om tonen i boken och Nora är verkligen en person som är fin att få lära känna. Relationen till arbetskamraten Lisbeth och patienten Klara berör mig särskilt mycket och jag tycker om hur Nora får lova att utvecklas med hjälp av och tillsammans med andra. Just tiden efter studenten är fylld av tankar kring vad som är viktigt att behålla i sitt liv och vad som behöver förändras. Det är så lätt att forma livet efter vad andra tycker, istället för att faktiskt göra det man vill.

Som lärare på Estetiska programmet undrar jag hur många som likt Nora inte väljer vårt program trots att det egentligen hade passat dem perfekt. Vissa väljer istället ett yrkesprogram för att få jobb direkt efter studenten, medan andra väljer något av de andra högskoleförberedande programmet som alla har högre status. Jag vet inte hur många elever jag mött som har fått kämpa hårt för att få lov att välja Estetiska programmet, då deras föräldrar vill att de ska läsa ett “riktigt” program som man kan bli något efter. Att Estetiska programmet faktiskt är ett högskoleförberedande program och att man inte “blir något” mer än just behörig för vidare studier på något av dessa program verkar inte spela någon roll. Jag önskar att fler elever faktiskt vågar och får välja det de vill på gymnasiet och inte styrs av vänner, föräldrar eller andras fördomar.

Hej då, vi ses väl? är en lågmäld och fin berättelse om livet och hur det kan bli för olika människor. Karaktärerna är många, men Åkerström lyckas göra även bifigurerna levande. Sammantaget är det här en bra och hoppfull ungdomsbok som kan fungera som tröst för vilsna själar. Jag tycker om tonen, språket och Nora. Det tror jag att fler kommer att göra.

Villa Havsbris

Villa Havsbris av Caroline Säfstrand var egentligen ingen bok som fanns på min läslista, men så skrev flera av mina favoritbloggare positivt om den och jag bestämde mig för att läsa. Det är jag glad att jag gjorde. Berättelsen om Sophie som återvänder till barndomsorten Skepparkroken när hennes mamma dör är riktigt bra. En del av arvet är överraskande nog det gamla kurhotellet Villa Havsbris, förr en imponerande byggnad, nu ett förfallet hus som Sophie var övertygad om att hennes mamma sålt för länge sedan. Huset är starkt förknippat med Sophies barndom och även om det naturliga hade varit att sälja det och snabbt kunna återvända till sitt inrutade liv i Berlin, är det som att hon medvetet eller omedvetet vill klamra sig fast vid det bekanta. Ursäkten är att en renovering ger mer pengar vid en eventuell försäljning och Sophie får tipset att annonsera efter hantverkare som kan tänka sig att jobba gratis mot mat och boende.

Med en sådan annons är det kanske inte konstigt om svaren inte trillar in, men några svar får Sophie. Isak, en konstnär som målar havsmotiv, men nu vill måla väggar dyker upp och efter tips från en bekant även snickaren Martin, som är tillfälligt avstängd från sitt ordinarie jobb. När de installerat sig dyker en välklädd dam upp, det är Katja som behöver fly från sitt vanliga liv och få ägna sig åt något helt nytt. Fyra ganska trasiga individer ska nu renovera ett stort hus tillsammans och det går självklart inte smärtfritt, men intressant blir det. När man lever så nära inpå varandra är det svårt att dölja sina hemligheter och hemligheterna är många. Lägg därtill en mystisk trädgårdsmästare och granne, som trots att hon är döv verkar samla på andras hemligheter.

Villa Havsbris är en välskriven roman om intressanta karaktärer och även om vissa delar följer mallen för en klassisk feelgood-bok finns det också en hel del som är unikt. Det jag tycker mest om är hur Säfstrand lyckas gör karaktärerna komplexa och mänskliga. Hon låter dem avslöja sig i sin egen takt och eftersom de är så lätta att tycka om, trots eller kanske tack vare alla sina fel och brister, är det ganska lätt att förlåta dem en del märkliga beslut. Det enda som är synd är att slutet kommer lite väl plötsligt och det känns som att det finns mer att berätta. Samtidigt är det fint att allt inte avslöjas och dras varv på varv. Boken är utan tvekan färdig där den slutar och ibland är det faktiskt skönt att då lov att sakna vissa karaktärer.

Villa Havsbris gav utan tvekan mersmak. Nu blir jag nyfiken på Säfstrands andra böcker och är glad att jag upptäckt hennes författarskap. Är det någon som har läst och kan rekommendera vilken bok jag ska börja med?

%d bloggare gillar detta: