Betyg 4

Fråga mig igen

Mary Beth Keane låter oss följa två familjen under många år i romanen Fråga mig igen. Francis Gilham och Brian Stanhope arbetar tillsammans inom polisen i New York och är ungefär jämngamla. Francis träffar Lena och när det blir dags att bilda familj flyttar de till den lilla staden Gillam norr om New York. Lena längtar inte alls efter förortslivet, utan är tvärtom oroad över hur livet ska bli. När Brian och hans fru Anna flyttar in på samma gata hoppas Lena att de ska kunna bli vänner, men Anna är inte intresserad. Vänner blir däremot Lenas och Francis dotter Kate och Annas och Brians son Peter.

När Kate och Peter är i tonåren händer något som förändrar livet för medlemmarna i deras familjer. Vi får följa karaktärernas nya liv efter katastrofen och de turas om att berätta. Funderingar kring skuld och skam, men också kärlek och lojalitet står i centrum under de decennier då vi får följa de olika familjemedlemmarna. Fråga mig igen vinner dock på att läsas utan att veta allt för mycket om innehållet och därför får ni nöja er med en kort beskrivning av detsamma. Klart är att vändningarna är många och att detta relationsdrama innehåller inslag som vi sällan läser om.

När vi diskuterade Keanes bok i vår digitala bokcirkel med #boblmaf hamnade vi i samtal om karaktärernas agerande. Vi fastnade mycket för Anna och hennes öde, men imponerades också av George, Peter farbror som gör en storartad insats. Peter pratade vi också en del om och var lite oense om huruvida han var en platt karaktär, eller helt enkelt en karaktär som inte förstår varken sig själv eller andra. Klart är att Kate är livsviktig för honom, men vad hon får ut av förhållandet är mer oklart. Att flera karaktärer får berätta sin version av händelserna och att de inte alltid går att lita på ger extra spänning till läsningen och just önskan att få veta hur det ska gå för alla är det som ger berättelsen dess driv.

Det här är trots spänningen, en lågmält berättad historia och det är effektfullt att på ett sådant sätt beskriva ganska dramatiska händelser. Jag tyckte att det bland blir det för distanserat och konstaterande för min smak, men det höll de andra i bokcirkeln inte med om. Kanske är det bara jag som upplever att ganska många unga författare, speciellt amerikanska, skriver just sakligt och distanserat och att det är något av en trend. Möjligen för att haka i trenden med autofiktion och låta det påhittade beskrivas som om det var sant. Fråga mig igen är utan tvekan en välskriven och bra bok, som tar upp många intressanta dilemman och jag tycker om den. Samtidigt blir jag inte riktigt berörd, trots att karaktärerna går igenom fruktansvärda saker. Det är som att de inte riktigt griper tag i mig under läsningen, men å andra sidan har jag tänkt mycket på dem efteråt. Efter samtalet med #boblmaf i vår zoomcirkel växte boken ännu mer. En bra bok att cirkla om alltså.

Syster av Sofia Nordin

Sofia Nordin är utan tvekan en av mina absoluta favoritförfattare som skriver för unga. Senaste boken Syster är lite annorlunda, men väldigt bra. Vi får följa Magda som bor med sin mamma, pappa och lillasyster. När vi träffar hennes första gången har hennes mamma bestämt sig för att ta med sina barn och lämna deras pappa, hennes make. Vi förstår att han dricker för mycket och dessutom är våldsam.

Det är nära att de inte kommer iväg, men snart rullar bilen mot det skyddade boendet Jordasång, ett slags kollektiv för kvinnor och barn som lever ett annorlunda liv utan teknik, nära naturen. Alternativt och lite flummigt tycker nog både Magda och hennes mamma, men samtidigt tryggt. Den som leder kollektivet kallar sig Syster och det första hon gör är att ta bilnycklar och mobiltelefoner. Detta för att Magda och hennes mamma inte ska lockas att åka hem igen eller kontakta sin make/pappa. Det är svårt att lämna ett destruktivt förhållande, menar Syster och isoleringen är nödvändig för att kunna börja om.

Från att ha levt ett ganska vanligt tonårsliv får Magda nu uppleva något helt annat. Livet på Jordasång är både väldigt enkelt och väldigt komplicerat. Enkelt för att livet är tydligt. Syster bestämmer och mycket handlar om att odla, sköta djur och gå lite i skolan. Uppgifterna är konkreta, matematiken handlar om potatis eller annat vardagsnära och Magda trivs med att slippa det ytliga liv som hon varit van vid. Snart skäms hon över sina tajta kläder och fixeringen vid sitt utseende, som sedan varit så naturligt. Det som gör livet komplicerat är att vissa regler som är självklara i världen utanför inte är det där. Monogami till exempel och när Magda förälskar sig i Attila inser hon att han inte riktigt är uppfostrad i att se tvåsamhet som något naturligt.

Syster är, som jag skrev i inledningen, en mycket annorlunda bok. Skildringen av kvinnokollektivet som är något av en sekt är intressant och inte alls så svartvit som sådana skildringar brukar vara. Intressant är också Magdas utveckling och anpassning till sitt nya liv. Kritiken mot det stressiga och ganska osunda liv vi lever är tydlig och ger ytterligare en dimension till den mer klassiska berättelsen om en kvinna som lämnar en man som förstör hennes liv. Ingenting är enkelt, men Sofia Nordin erbjuder en del hopp trots allt. Kanske är det lite väl enkelt ibland och karaktärerna agerar inte helt trovärdigt, men Syster är en bok som väcker många tankar och kan leda till intressanta samtal.

Ellens val 4: Friheten

Den fjärde delen i serien om Ellen är skriven av Moa Eriksson Sandberg och har fått titeln Friheten. Frihet eller bristen därpå har varit en röd tråd genom hela serien, men är kanske extra tydlig i denna del. Den största friheten får Ellens syster Isa som med hjälp av Alvas pappa släpps från sjukhuset.

Alva ja. En av mina absoluta favoritkaraktärer och jag kan inte riktigt förlåta författarnas hennes öde. Istället är det Ingeborg vi får följa för att få veta hur en kvinna kan bli läkare vid förra seklets början och det funkar också, men någon Alva är hon inte. Ingeborg får dock plats att växa och vi får följa hennes förälskelse i Anton Sporre, ett fint parti helt klart, men Ingeborg är inte intresserad av att bli herrgårdsfu. Hon vill bli läkare. Friheten att få bestämma över sitt liv trumfar kärleken.

Att vara fri att älska den man vill är inte alla förunnat. Det märker Ellen då det inte ses med blida ögon på att en doktorand har ett förhållande med en student, men ännu mer Gabriella och Oskar. De är fortfarande gifta och de försöker få barn, men Oskar är förälskad i en annan. Han ger Gabriella friheten att älska den hon vill, mot att hon stannar i äktenskapet. Klurigt läge helt klart och det här är en tråd som utvecklas åt ett intressant håll.

Fyra böcker in är serien Ellens val mycket läsvärd. Jag tycker om kombinationen av lättsam underhållning och viktig kvinnohistoria. I februari kommer del fem som heter Möten i skymningen och det ser jag fram emot.

 

Så nära att det bränns

I sin senaste bok Så nära att det bränns tar Christina Lindström åter med oss till Göteborg. Vi får lära känna Max som bor med sin mamma, pappa och lillebror. Ett familjeliv som är lite skakigt, då pappan är känd skådespelare och inte alltid har vett att vara varken förebild, pappa eller för den delen trogen make.

Det är på fröken Olssons Kafé i centrala Göteborg som Max ser Alice för första gången. Hon är där med sin kompis Feven och försvinner innan Max ens hunnit förstå att hon är där. I alla fall innan han hunnit öppna munnen och säga något. Minnet av hennes lever dock kvar och när de ses nästa gång är det i ett helt annat sammanhang. Det visar sig att Alice är flickvän till Jason, värstingen vars gäng Max tidigare varit en del av och som hans föräldrar förbjudit honom att umgås med. Utan att egentligen förstå hur det går till glider Max in i Jasons gäng igen. Han vill inte, men kan inte stå emot. Visserligen betyder det mer kontakt med Alice, men också att han gör ärenden för Jason, som kanske inte riktigt är lagliga.

Det många aspekter i Så nära att det bränns som är intressanta och viktiga. Kanske berörs jag mest av Alice förhållande med Jason. Ett förhållande som är helt på hans villkor och som inte är direkt bra. Alice vet inte ens om hon är kär, men hon är beroende och har väldigt svårt att bryta. Intressant är också beskrivningen av hennes föräldrar. Mamman som blivit lämnad och mår riktigt dåligt när Alice åker till sin pappa och hans nya fru. Alice tycker om sin nya syster och tycker faktiskt att pappans fru är helt okej, men skulle aldrig erkänna det för sin mamma. Faktum är att hon knappt erkänner det för sig själv.

Även Max har en ganska strulig familjesituation och har väldigt dubbla känslor för sin pappa, som han på ett sätt beundrar, men samtidigt tycker är en riktig skit. Max bestämmer sig ändå för att gå på audition till en elevmusikal och en anledning till det är att Alice gör detsamma. De försöker att hålla sig borta från varandra, men det är svårt att hindra kärleken när den väl har väckts.

Christina Lindström har skrivit en bok om konsten att våga vara sig själv, älska någon som är snäll och stå emot sina föräldrar när de låter sina egna problem gå ut över sina barn. Inga relationer är enkla, men alla beskrivs på ett ärligt och tydligt sätt. Enda nackdelen jag kan se med boken är att den är för kort. Det är något jag sällan tycker, men jag är inte färdig med Alice och Max och har inte fått svar på alla mina frågor när jag kommer till sista sida. Ännu mindre vet jag om Jason och vad det är som gör att han så lätt får makt över andra människor.

Byn — mitt första möte med Ragnar Jónasson

Min utmaning i september att läsa nordiska böcker gick helt ärligt sådär (2,5 böcker lästa)  men jag fick i alla fall stiftat bekantskap med Ragnar Jónasson och det är jag glad över. Jag valde att läsa den fristående Byn om Una som lämnar Reykjavik för att arbeta som lärare för två flickor i den lilla byn Skálar. Hon flyr snarare än reser till och hennes gamla, misslyckade liv vill inte släppa taget om henne. I Skálar hör hon inte riktigt till heller och börjar upptäcka märkliga saker som händer. Byns få invånare verkar göra allt för att hon inte ska gräva vidare och hon känner sig verkligen inte välkommen.

Una bor inneboende hos en av flickorna i ett hus där det spökar. En flicka dog där för många år sedan och hon återvänder. Till slut vet varken Una eller läsaren för den delen vad som egentligen händer och vad som är Unas fantasi. Hon häller i sig en rejäl mängd vin och har inte alltid full koll på sin omgivning. Jónasson skapar en krypande spänning som mycket handlar om att miljön är så väldigt obehaglig. Byn är spännande och välskriven, men inte fantastisk. Det går lite snabbt i slutet och vissa trådar lämnas hängande. Trots det är Byn en bra bok och jag vill verkligen läsa mer av Ragnar Jónasson.

Jobbiga tjejer

I Jobbiga tjejer tas vi åter med till Frejaskolan där Tilde, Eleni och Jasmine går. Serien inleddes med Fula tjejer där ett instagramkonto stod i centrum. Även denna gång spelar sociala medier en stor roll, vilket är en självklarhet idag. Mest av allt gillar jag hur vi får läsa chattrådar som tjejerna har där det kommenterar allt som händer. Det ökar tempot och förtydligar samtidigt det som sker. Tydligt utan att vara övertydligt.

Lisa Bjärbo, Sara Ohlsson och Johanna Lindbäck sparkar igång bok två rejält med en brand i skolans idrottshall och sedan följer fler bränder. Fokuset i första delen av boken är att hitta gärningspersonen. Där Fula tjejer introducerade karaktärerna och beskrev deras gemensamma jakt på ägaren till instagramkontot, är Jobbiga tjejer mer fokuserad på vikten av feminism och en bättre, mer jämlik skolmiljö. Vi vet att killar tar mer plats i klassrummet och att de inte sällan ursäktas i högre grad än tjejer när de säger eller gör olämpliga saker. Kanske blir det lite undervisande ibland, men så tänker jag på målgruppen och landar i att jag tror att det är bra. På samma sätt som Bianca Kronlöf ger argument till äldre tjejer och kvinnor i sin bok Brev till mannen, förser författarna yngre tjejer med bra argument och peppar dem att våga ta plats och förändra sin situation.

Något jag funderat en del över är hur det skulle gå att läsa Jobbiga tjejer i helklass. Spontant tänker jag att läsningen skulle leda till många intressanta samtal kring hur miljön i skolan ska vara, hur elever bör bete sig och det faktum att ordningsregler inte sällan bara blir ord på ett papper. Det krävs dock en modig och trygg lärare eftersom killar som läser skulle kunna hamna i försvarsläge, precis som karaktärerna i boken gör. Det hade behövts fler vettiga killar som förebilder än Johannes, Tildes bror, men Timmy kanske kan utvecklas?!

Samtidigt är vi i skolan bättre på att sätta killar i centrum än att ta hänsyn till tjejerna. Det gäller inte minst när det kommer till läsning. Hur ska vi få killar att läsa? Hur hittar vi bra böcker med killar i huvudrollen? Missförstå mig rätt, jag tycker verkligen att det behövs fler bra ungdomsböcker, gärna skrivna av manliga författare med killar i huvudrollen, men likaväl som vi förväntar oss att tjejer ska läsa böcker skrivna av män med killar i huvudrollen, måste vi förvänta oss att killar ska kunna läsa ungdomsböcker av kvinnor med tjejer i huvudrollen. Mest av allt skulle jag dock vilja ha en riktigt peppig bokcirkel med tjejer som tillsammans läser Jobbiga tjejer och startar en revolution.

Pestön — en riktigt bra tvåa

Marie Hermanson låter oss återse polisen Nils Gunnarsson i boken Pestön som inleds med att en död man hittas i en kåkstad byggd på pålar vid Säveån. Han verkar inte tillhöra några av de så kallade vrakarna som bor i området och när Gunnarsson söker efter mannens identitet tar sökandet oväntade och ibland farliga vägar.

Det har hunnit bli 1925 och sedan Den stora utställningen har Ellen träffat en fästman och gått hushållsskola. Istället för att flytta hem bestämmer hon sig nu för att hjälpa Gunnarsson och hon inser inte riktigt vilken risk hon utsätter sig för när hon tar sig till Pestön. Där är allt verkligen inte som man tror vid första anblick och ondskan lurar på flera ställen. Ellen finner även någon slags gemenskap om än av det mer ovanliga slaget.

Jag vill inte berätta för mycket om handlingen, då Pestön är en bok som ska upplevas och helst med så lite information om innehållet som möjligt. Såväl miljö som karaktärer är intressanta och som läsare förflyttas jag verkligen till 20-talets Göteborg. Klart är att när boken är slut är jag inte färdig med Ellen och Nils. Jag hoppas verkligen att Hermanson planerat för minst en trilogi.

Visserligen marknadsförs Pestön som en fristående fortsättning på Den stora utställningen, men jag tycker verkligen att du ska läsa dem båda och då i rätt ordning. Seriens första bok är en klockren femma och Pestön snudd på. Missa inte!

Någon annans tidsfördriv

I boken Någon annans tidsfördriv låter Ann Edliden oss kliva in i en värld som för mig är ganska obekant. En medievärld där dokusåpor skapas och därmed nya kändisskap. Huvudpersonen Doris arbetar med skandalsåpan Château Amore, men är inte delaktig i själva inspelningen. Istället är det hon som får ta hand om alla mediala skandaler i efterhand. Hon trivs trots allt med jobbet och arbetskamraterna Christoffer och Jossan är viktiga i hennes liv. Jossan, som får representera den unga, hungriga influensern som lever för att få fler följare på Instagram. En stark närvaro i sociala medier är viktigare än någonting annat.

Sociala medier har ganska naturligt en stor roll i boken och dessutom får vi följa med Doris på äventyr i dejtingapparnas underbara värld. Där finns Petter, som skulle kunna vara hennes perfekta, nya pojkvän. De skriver en hel del till varandra, men han lyckas förhala den första, riktiga dejten. Hennes rumskompis Linnea finns där alltid som stöd och uppmanar Doris att vara försiktig.

Det märks att Edliden är hemma i Doris miljö och jag tycker mycket om hennes skildring av en värld där yta är av största betydelse och konflikter skapas om de inte uppstår av sig själva. När Petter inte är den han utger sig för att vara behandlas också frågan om ärlighet på sociala medier. Hur mycket ljuger folk egentligen för att få det de vill? Mycket, är svaret på den frågan och det skapar ett rejält driv i romanen.

Någon annans tidsfördriv är riktigt bra och innehåller både humor och svärta. Jag gillar Doris skarpt och även om hon ställer till det för sig själv ibland är hon ärlig även när hon inte tjänar på det. Ann Edlidens debut är en fin sådan och jag såg på Debutantbloggen att hon nu skriver på den svåra tvåan. Heja dig, Ann, det kommer att bli utmärkt! Du är för bra för att förbli en enboksförfattare.

Hata Gustavsberg

Hata Gustavsberg är Agnes Lindströms debut från 2017. En bok om Mirre som hatar Gustavsberg med samma passion som Elin hatar Åmål, men livet hade kanske blivit i alla fall lite bättre om hon i alla fall var som Elin. Det är i början av tonåren när identiteter formas, nya vänskaper uppstår och andra avslutas. Elin drömmer om något nytt och finner det i kärleken till Sanna, tjejen med det blå håret som alla vet är gay. Är Elin det också? Hon tror det. Liksom med allt annat vet hon inte säkert och det provocerar vissa, som tror att hon bara är ihop med Sanna för att få uppmärksamhet.

Mirre är en fruktansvärt irriterande och lika underbar huvudperson. Mest tycker jag om att läsa om hennes relation med den ena storebrodern och hur de tillsammans oroar sig för att han börjar använda droger. Jag gillar också släktmiddagarna med pappans omöjliga och fördomsfulla släkt, som Mirre alltid lyckas chockera. Mycket är fantastiskt, men jag kan inte låta bli att fundera över om boken verkligen är skriven för unga idag med alla referenser till början av 2000-talet. Visst funkar säkert Broder Daniel och Fucking Åmål för vissa, men för hur många?

Bortsett från den detaljen hade jag gärna satt Hata Gustavsberg i händerna på en identitetsfunderande ungdom, eller vilken ung person som helst som funderat över vänskap och kärlek. Jag tycker väldigt mycket om boken och hoppas att Agnes Lindström fortsätter skriva. Hon har en lätthet i språket och en rapphet i dialogerna som gör att jag vill läsa mycket mer av henne.

Brev till mannen

I april spelade Bianca Kronlöf in flera tal som hon sedan publicerade på sitt instagramkonto. Ett handlade om Soran Ismael och hur programmet Persona non grata,  som handlar om hans jobbiga tid efter anklagelserna om sexuella trakasserier, var minst sagt ensidigt då ingen av kvinnorna som anklagat honom fick komma till tals. Hans vänner Özz Nûjen, Måns Möller och Kristoffer Appelquist är däremot inbjudna och Bianca Kronlöf upprörs över hur de inte kallar saker vid sitt rätta namn och genom det ursäktar ett beteende som inte får ursäktas. Kronlöf publicerar sedan flera tal som handlar om hur #metoo möjligen gjorde att vi under en kort tid fokuserade på frågan, men att komikervärlden (och den övriga världen för den delen) sedan dess gått vidare som om ingenting hade hänt.

Vi har långt kvar till jämlikhet i Sverige och argumentet att det är sämre på andra ställen är helt ärligt rätt dåligt. Bianca Kronlöf är inne på samma linje. Det slår aldrig fel att de som kämpar för frågor som kanske ses som små, men som ändå gör reell skillnad för en grupp, får höra att de borde engagera sig i andra, viktigare saker. Det gäller ofta projekt som handlar om att hjälpa kvinnor (varför kämpar du inte för alla svenskar) eller invandrare (varför kämpar du inte för svenskar istället). I boken Brev till mannen diskuterar hon just det här och väldigt mycket mer. Hon skriver om tröstlösheten när i princip bara kvinnor är delaktiga i kampen för jämställdhet och att män kontaktar henne för att tacka och säga att de stödjer henne, men aldrig gör det offentligt. Det får mig att tänka på de komiker Kronlöf vände sig till i ett av sina instagramtal, men också de vettiga, manliga skådespelare som arbetar på våra stora scener där vi vet att problem med kränkningar av kvinnor förekommit. När kommer deras protester?

Jag är inte den primära målgruppen för Brev till mannen, för även om jag är kvinna och därmed självklart feminist, behöver jag inte argument för varför kampen för jämställdhet är viktig. Däremot behöver jag påminnas och det för Kronlöf bra. Ännu bättre är det om unga kvinnor (och män) läser hennes bok, då den erbjuder svar på vanliga frågor och dessutom tröst till både de kvinnor och män som begränsas av patriarkatet. För så är det, de förenklade och väldigt trånga könsroller som råder i vårt samhälle påverkar både män och kvinnor negativt. Vi behöver lyfta hur kvinnor förminskas och utsätts för våld, diskriminering och sexualisering, men vi behöver också tala om den destruktiva mansroller och varför vi, som Kronlöf skriver, inte kan ursäkta att pojkar slåss och helt plötsligt förbjuda samma beteende när de blir vuxna. Uppfostran är en viktig del av ett bättre samhälle och den kan fortsätta även när de som behöver uppfostras är vuxna. Som Kronlöf upprepar om och om igen måste dock vettiga män vara mer aktiva, för de män som inte fattat lyssnar inte på kvinnor hur högt vi än skriker.

Jag hoppas att Brev till mannen når många läsare och att fler röster höjs för att protestera mot förtryck av kvinnor. Som Martin Luther King sa “Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.” Dessutom måste vi kalla saker vid dess rätta namn och inte skämta bort eller bagatellisera sexuella trakasserier och inte heller förminskandet och osynliggörandet av kvinnor. Och våld, våld får aldrig någonsin ursäktas.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: