Betyg 4

Felix Ever After

I Felix Ever After av Kacen Callender får vi träffa Felix och hans vänner under en sommar i New York. Han och bästa kompisen Ezra går en sommarkurs på St Catherines konstskola och Felix hoppas att det ska hjälpa honom att få ett stipendium på Brown. Allt riskerar dock att förstöras när någon hackar hans instagramkonto och snor bilder på den han var. Dessa bilder förstoras och sätts upp på skolan, tillsammans med det namn som inte längre är hans. Jakten på den som gjorde det tar därefter en stor del av Felix energi. Han är nästan säker på att det är Duncan, Ezras före detta kille som avskyr Felix, som är den skyldige. Han har aldrig gillat Felix och dessutom konkurrerar de båda om stipendiet till Brown. För att avslöja Duncan skapar Felix ett falskt instagramkonto där han kallar sig Lucky. Han får kontakt med Duncan och snart inser han inte bara att Duncan är oskyldig, utan också att han faktiskt gillar honom.

Felix Ever After är en bra och ärlig bok för unga och tydligen har den många självbiografiska drag. Troligen är det därför berättelsen och karaktärerna känns så trovärdiga. Beskrivningarna av vänskap är extra fina, även om kärleken också är viktig. Som vuxen uppskattar jag också att läsa om Felix relation till sin pappa. En pappa som stöttat sitt barn genom den könsbekräftande behandlingen, men ändå inte lyckas använda hans nya namn. En man som försöker, men inte riktigt lyckas. Andra föräldrar försöker inte ens. Ezra är till exempel helt övergiven i sitt stora hus och Duncan har blivit utslängd av sin pappa.

Mycket fokus i Felix Ever After ligger på Felix funderingar kring sin identitet och huruvida han någonsin kommer att bli älskad. Det var så självklart att den kropp han föddes i inte var den rätta, men nu är han osäker på om det verkligen är en pojke han är. I sökandet efter sig själv besöker han en HBTQ-grupp med vuxna och lär sig att det finns väldigt många sätt att vara sig själv på. Callender vidgar min syn på människor och tar upp viktiga frågor som transfobi inom HBTQ-världen, som i kombination med samhällets diskriminering gör att transpersoner inte hör hemma, eller ens kan känna sig trygga, någonstans. Samtidigt är Felix Ever After också en väldigt vanlig ungdomsbok om att komma på vem man vill vara och vilka som egentligen är viktigast i ens liv. Sådana funderingar är universella. Det här är en bok som borde översättas till svenska. Jag kan tänka mig att såväl Gilla böcker som Lavender Lit skulle kunna marknadsföra den på ett bra sätt.


Om boken

Felix Ever After av Kacen Callender, Harper Teen, (2020), Unga vuxna, 368 sidor

Binti del 1: Ensam

Första delen i Bintitrilogin av Nnedi Okorafor heter Ensam och titeln anspelar på flera olika saker. Dels är huvudpersonen Binti den första av sitt folk att få en plats på det prestigefyllda intergalaktiska Oomza-universitetet och resan dit blir mer ensam än hon föreställt sig. Binti tillhör himbafolket och bor i en framtida värld där människor och andra varelser av olika sorter bosatt sig på olika planeter i vårt solsystem. Allt är väldigt likt vår värld och samtidigt helt annorlunda. Himbafolket är kända för att hålla sig för sig själva och sticker ut med sitt annorlunda utseende. De färgar både sin hud och sitt hår med en röd lerblandning och den burk Binti tar med sig på sin långa resa ska visa sig vara livsavgörande.

Första delen i trilogin är något av en kort ouvertyr som endast handlar om Bintis resa till universitetet. Läsvärd helt klart, men jag hade gärna fått veta ännu mer om Binti och hennes liv. Okorafor kallar sin genre African futurism och det är verkligen en intressant värld hon skapat. För mig som i princip aldrig läser science fiction är det först lite svårt att förstå den komplicerade världen, men när boken väl kommer igång är jag ledsen över att den tar slut så snabbt. Två delar återstår och jag vill verkligen veta hur det går för Binti nu när hon nått universitetet som en ny människa. Andra delen Hemkomsten kommer ut i juni och i september är det dags för den avslutande delen Nattens magiska mask.


Om boken

Binti del 1: Ensam av Nnedi Okorafor, Palaver press, (2022) , 130 sidor

Översättare: Maria Lundgren

Vända blad

Vi tas åter med till det anrika bokförlaget Schantz i boken Vända blad av Johanna Schreiber. Platsen är densamma som i förra årets Mellan raderna, men huvudpersonen en annan. Vi får följa de tre vännerna Emily, Daniel och Clara, men Emily som är huvudpersonen i bok ett finns i bok två bara med i bakgrunden. Huvudpersonen är istället Clara som arbetar som förläggare med fokus på feelgood. Hon har just förlorat sin stora stjärnförfattare, som valde att följa med Jack Schantz när han lämnade förlaget till sin syster Bea, och nya förlagschefen Karin Ekman är inte imponerad av hennes insatser. Budskapet är glasklart; Clara måste hitta en ny feelgoodstjärna och det helst igår. Lyckas hon inte hotar Ekman med att hon istället får jobba med deckare.

Närmast desperat scrollar Clara igenom manusfilerna som numera är kategoriserade så att hon slipper läsa “diktsamlingar om smutsiga disktrasor och prosalyrik om klimatkrisen”. Hon är på jakt efter något som känns på riktigt och det finner hon i manuset “Under midnattssolen”. Äntligen hittar hon ett manus som får henne att fastna fullständigt. Knappt 70 sidor in tar hon det vågade beslutet att kontakta författaren Mika Andersson för att boka ett möte. Det visar sig att hennes fördomar ställt till det. Alla författare som skriver feelgood bor inte i Stockholm eller ens i närheten och faktiskt är alla inte kvinnor. Mika är man, har samiska rötter och bor i Kiruna.

Schreibers styrka är beskrivningarna av förlagsvärlden. Vända blad är vass, rapp och rolig. Visst följer boken mallen för feelgoodböcker lite väl mycket, men det betyder konstigt nog inte att den känns stereotyp. Troligen handlar det om hur väl karaktärerna är gestaltade och att jag faktiskt vill veta hur det går för dem. Det är också uppfriskande att Schreiber inte sällan driver med klichéerna, som den bistre norrlänningen som skrivit en het kärleksberättelse och är varje marknadsförares våta dröm. Trots humorn är en lite mer lågmäld bok än Mellan raderna och Clara är lätt att identifiera sig med. Hon vill verkligen lyckas både på jobbet och i livet, men det är inte alltid så lätt. Ältandet är något av en fiende.

Det går däremot bra för de andra två vännerna Emily och Daniel. Emily arbetar som kommunikationschef och verkar ha det bra. Daniel har fått ett större säljansvar och visst är det väl så att han får lov att stå i centrum i nästa bok? Jag hoppas också att Schreiber låter oss få veta hur det går för Clara och även låter Emily få synas lite mer. För mig framstår Johann Schreiber mer och mer som en av de bästa författarna i genren och jag hoppas och tror att det kommer att hålla i sig. För en boknörd är det självklart extra tacksamt att läsa om förlagsbranschen, men det handlar inte om att Schreiber försöker ta billiga poänger, utan om att hon skriver bra. Vända blad är inte bara en bok om förlagsvärlden och inte bara en bok om kärlek, den är allt detta och mycket mer. Underhållande, välskriven och en perfekt bok för den som, likt jag, hamnat i något av en lässvacka.


Om boken

Vända blad av Johanna Schreiber, Norstedts förlag, (2022), 362 sidor

Andra delen i serien om Schantz förlag. Första delen heter Mellan raderna, (2021).

Skilsmässan

Bea och Niklas har varit gifta länge och ses som ett stabilt par både av sig själva och andra. I alla fall ser Bea dem som ett sådant. Visserligen finns det saker hon irriterar sig på hos Niklas, men de har det ändå bra. Inte minst har det ett gott liv rent materiellt och det är tack vare den lön Niklas drar in på ett jobb han inte gillar. Efter ett gräl drar Niklas. Han säger att han behöver var ensam och tänka. Sommarsemestern närmar sig och Bea vet inte riktigt vad hon ska göra. Det slutar med att hon tar döttrarna och åker till Niklas familjs sommarstuga på Gotland där de alltid tillbringar några veckor varje sommar.

Niklas familj är Beas. Hon absolut älskar sin svärmor och tycker också mycket om sin svärfar. Bea är som en dotter i huset och har känt dem sedan innan hon och Niklas blev ett par. Det är inte bara rädslan över att förlora Niklas som gnager i henne, utan rädslan över att förlora sin familj och inte minst den fina lägenheten på Östermalm. Egentligen är det kanske inte ens Niklas som är viktigast alls och kanske är det en del av problemet.

Bea berättar först om vad som hände den där kvällen Niklas lämnade lägenheten och vad som hände därefter. Hon berättar också hur hon ser på sitt liv och sitt äktenskap. Det gör att det inledningsvis är lätt att hålla med henne och tycka att Niklas är en riktig skit. Sedan är det hans tur att berätta och bilden nyanseras en del. Visst har han gjort fel, men det finns också saker som Bea hade kunnat göra annorlunda. Greppet är detsamma som i Moa Herngrens förra bok Svärmodern och det funkar lika bra i nya Skilsmässan. Herngren bygger långsamt en komplex bild av ett äktenskap i sönderfall och två personer som slutat lyssna på varandra. Det är inte vackert och jag stör mig på dem båda, men det är välskrivet, ärligt och underhållande.


Om boken

Skilsmässan av Moa Herngren, Norstedts förlag, (2022), 347 sidor

Skarp av Helena Dahlgren

Emma Wijkman är litteraturvetare och har en avhandling på gång. Eller inte på gång riktigt, men den är påbörjad och sedan har hon inte lyckas skriva något på mycket länge. Livet har kommit emellan. En skilsmässa, dottern varannan vecka och lite för mycket alkohol den andra veckan. Man skulle kunna säga att Emma faktiskt inte alls har någon avhandling på gång längre. Kärleken till författaren hon skrivit om lever däremot. Beata Skarp, kultförklarad författare som dog under mystiska omständigheter på 90-talet. Emma har läst hennes böcker så många gånger att de nästan blivit en del av henne. Karaktärerna känns som vänner och Beata Skarp går fortfarande vid hennes sida.

När Emma får chansen att söka ett vistelsestipendium som ger henne möjlighet att bo i Beata Skarps hem i Svartforsen, Norrbotten under några veckor, tar hon den. Hon skriver en ansökan som är allt annat än formell, men blir kontaktad av Beatas bror som meddelar att det står mellan henne och en annan sökande. De träffas på ett café i Stockholm och för Emma är det nästan surrealistiskt att träffa Aron Skarp. På något sätt lyckas hon övertyga honom om att hon är rätt person för stipendiet och snart reser hon den långa vägen hem till Beata Skarp.

Ett hus som ligger isolerat, där inga mobiltelefoner fungerar. En märklig familj som ger Emma kalla kårar, men som samtidigt får henne att känna sig välkommen. Frågetecken kring vad som hänt Beata och sedan ledtråd efter ledtråd. Som upplagt för spännande läsning. Mest tycker jag ändå om att få ta del av Beata Skarps litterära värld och flera gånger glömmer jag bort att hon faktiskt inte funnits på riktigt och att det litterära universum som Helena Dahlgren bjuder in oss i inte existerar. Det är synd då jag mer än gärna hade läst flera av hennes böcker. Tankarna går till författare som Elizabeth Hand och Stephen King, men också till klassiska deckarförfattare som Maria Lang och Ruth Rendell.

Jag har följt Helena Dahlgren sedan hon bloggade på Bokhora och när hon nu debuterar som författare för vuxna med boken Skarp var det självklart att läsa. Det är så mycket jag tycker om med boken. Kanske främst den stora kärleken till litteraturen som genomsyrar berättelsen. Emmas totala kärlek till Beata Skarps texter och hur hon använder dem för att få tröst och att må bättre. Som snuttefiltar i pappersform. Språket är fantastiskt, stämningen härligt suggestiv och de små lapparna som placerats i boken förstärker känslan av att det jag läser är på riktigt. Tyvärr går det lite snabbt i slutet och vissa trådar förblir lite lösa. Trots detta är Skarp en välskriven historia som ger mersmak. Jag hoppas att den är den första av många fler böcker av Helena Dahlgren.


Om boken

Skarp av Helena Dahlgren, Bokförlaget Forum, (2022), 350 sidor

Frågar åt en vän

Lydia har varit sambo med Douglas ett tag nu och han tycker verkligen att det är dags att gifta sig. Faktum är att han redan börjat planera bröllopet och har utvecklats till en groomzilla, kanske den ende jag hört talas om. Att Lydia inte alls är lika intresserad gör honom minst sagt irriterad och det som irriterar Lydia är att Douglas envisas med att blanda in sin mamma i planeringen. Det är inte det att Lydia är helt emot att gifta sig, men just nu är det lite för mycket annat som tar hennes tid. Hennes mormor har dött och en begravning ska planeras. Modern själv verkar inte ha förstått att hennes mamma är borta. I alla fall verkar hon inte riktigt sörja. Begravningsorganisationen får istället Lydia och hennes syskon ta hand om och trådarna på WhatsApp blir i det närmaste oändliga. Under tiden ligger mormors aska i en urna och morfar rymmer ständigt från sitt boende. Lydias familj tar helt enkelt mycket av hennes tid och inte blir det varken bättre eller lättare av att Douglas har riktigt svårt för dem.

Som om det inte vore nog har Lydia lyckats anställa den minst sagt hopplöse Filip som klienthandläggare på den avdelning av anstalten Vinterbo där hon är kriminalvårdsinspektör. Han ersätter Mindy som tidigare var Lydias förlängda arm, men som nu slutat och snart ska bli mamma. Nu umgås hon mer med Douglas än med Lydia, något som kan tyckas lite märkligt. För varje dag som går visar Filip mer och mer brister och lyckas göra sig ovän med såväl kollegor som de intagna.

Frågar åt en vän är Sara Molins tredje bok och jag har läst dem alla. Titeln anspelar på det som är bokens fjärde tråd efter bröllop, familj och jobbstrul. Lydia träffar nämligen ett syskonpar i en park och de hjälper henne att ta en riktigt snygg bild istället för den selfie hon försöker ta. Det börjar med ett sms som är avsett för Douglas, men som skickas fel och hamnar hos Ninos som tog och skickade bilden på Lydia. Självklart börjar de skriva till varandra och Lydia börjar hjälpa Ninos syster med studierna i litteraturhistoria. Lite krystad intrig kanske, men jag förlåter Molin för detta, då resten av den historia som hade kunnat bli väl spretig, hålls ihop på ett riktigt bra sätt. Det är rörig, men på ett trevligt och underhållande sätt. Lydias och hennes brokiga familj är lätta att tycka om. Frågar åt en vän är en charmig bok som jag verkligen rekommenderar.


Om boken

Frågar åt en vän av Sara Molin. Norstedts förlag, (2021), 302 sidor

Billy Lynn’s long halftime walk

Fear is the mother of all emotion. Before love, hate, spite, grief, rage, and all the rest, there was fear, and fear gave birth to them all, and as every combat soldier knows there are as many incarnations and species of fear as the Eskimo language has words for snow. Spend any amount of time in the realms of deadly force and you will witness certain of its fraught and terrible forms.

Billy Lynn och de andra soldaterna i kompaniet Bravo är hjältar. De har krigat i Irak och nu i halvtid åker de på turné i hemlandet för att hyllas som hjältar hyllas bör. Bravo har krigat i Irak i månader, men det är några minuter, filmade och upplagda på YouTube som gjort dem kända. Filmen har nått Bush Administrationen och det är därför en segerturné har ordnats. Det är mötena med de rika och mäktiga som gör mig mest illamående under läsningen. De som aldrig behöver kriga och som visserligen hyllar de unga män som gör det, men som befinner sig på bekvämt avstånd. De som tar de politiska besluten, men inte behöver offra sina liv för att genomföra dem. Vi läsare får inte följa med till Irak, utan nöja oss med att följa Bravo i USA, men kriget är ändå smärtsamt påtagligt.

Under några korta och intensiva dagar får vi lära känna Billy Lynn och det är en känslosam resa för både honom och mig.
Billy är nitton år och han är i Irak som straff för något han gjort. Det tar ett tag innan i får veta, så jag vill inte spoila  det här, men klart är att han vinner mina sympatier. Det är självklart Ben Fountains syfte och trots att Billy Lynn absolut inte är ett offer, så märks det mer och mer att han är ett offer för USA:s sätt att delta i världspolitiken. Det blir smärtsamt tydligt att alla inte behöver kriga och att de som gör det ibland känner samma känsla av kaos som soldaterna i Vietnam många år tidigare. De vet inte egentligen varför de är där och funderar över om de verkligen gör nytta.

Jag har vikt så många hundöron i Billy Lynn´s Long Halftime Walk och många av dem handlar just om konstrasten mellan den rädsla Billy känner och den patriotism som de rika och mäktiga menar att de känner, trots att de aldrig skulle offra sina liv för sitt land. Det är en lågmäld kritik många gånger och Fountain låter den girige filmproducenten personifiera exploateringen av kriget och av soldaterna. Det blir så smärtsamt tydligt att den som inte befunnit sig mitt i striderna, aldrig kan förstå hur kriget påverkar de som inte bara ser allt på avstånd.

Ben Fountain har skrivit en historia som är kritisk till kriget, men som inte nedvärderar de som faktiskt befunnit sig i Irak och både där och under hyllningsturnén framstår som pjäser i ett politiskt spel, där de avhumaniseras. Vem vill egentligen tänka på att det är människor som dör i krig? Människor som har en familj, som älskar och som finner lika delar stolthet och frustration i sin roll som soldat. Billy blir en människa, inte bara för att han är en ung man som funderar mycket, utan kanske mest i relationen till sin familj som han hinner besöka kort. Speciellt relationen till systern är gripande. Och så kärleken som dyker upp under en fotbollsmatch, den är plötslig, intensiv och vacker.

Billy Lynn´s Halftime Walk är ingen lättsmält historia, men en viktig bok. Den har tagit tid att läsa och det gör kanske att den inte når så många läsare som jag skulle önska. Något svenskt förlag borde dock låta översätta boken om Billy Lynn, för det är en riktigt spännande bok. Klart är i alla fall att boken ska bli film under 2016, med den ännu okände Joe Alwyn i huvudrollen. En film av Ang Lee om soldater som varit med i en film,  som en filmproducent vill göra en riktig film av. Men inte med soldaterna i fråga, för de ska tillbaka till Irak för fler månader i helvetet. Kanske är det vetskapen om just det som gör boken än mer hjärtskärande.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo, 2015-05-09

Sedan dess har boken blivit film och finns att hyra på diverse sajter. Däremot har inget svenskt förlag översatt boken. Lite märkligt tycker jag.


Om boken

Billy Lynn’s long halftime walk av Ben Fountain, Ecco Press, (2012)

Heartstopper Volume Two

Så återsåg jag då äntligen fantastiska Charlie och hans vän eller pojkvän Nick. Heartstopper Volume Two börjar precis efter att Charlie kysste Nick, vilket resulterade i att den senare flydde. I den andra boken ligger fokus på vilken sorts relation de ska ha och det är främst Nick som tvekar. Att vara rugbyspelare och komma ut som gay är inte det lättaste. Dessutom är Nick osäker på sin identitet. Är han homosexuell, heterosexuell eller kanske bisexuell? Sanningen är att han inte riktigt vet. Att vara vän med Charlie, kanske till och med pojkvän funkar i smyg, men är svårare att hantera när vännerna finns i närheten.

Det är inte lätt att vara tonåring och för den som går på en skola för endast pojkar är det kanske ännu svårare att vara sig själv. Alice Oseman beskriver fint både funderingar kring sexualitet och identitet, men också psykiska ohälsa, vänskap och annat som är viktigt för ungdomar idag. Upplysande, men aldrig moraliserande eller krystat, dessutom i en form som alla kan ta till sig. Den som skriver för unga behöver ta ungdomar på allvar och det gör verkligen Alice Oseman.

Heartstopper är en grafisk serie för unga som hittills fått fyra delar. En femte är på gång, liksom en Netflix-serie baserad på böckerna. Mina elever i år 1 har hittat serien med min hjälp och böckerna som beställdes för inköp på biblioteket skickas nu mellan dem. Jag förstår varför de tycker om den och ser själv fram emot att läsa de två följande böckerna i serien. Mycket troligt ser jag också tv-serien som har premiär i slutet av april.


Om boken

Heartstopper Volume Two av Alice Oseman, Hachette Children’s Books, (2019), 12-15 år, 320 sidor

Vinterkriget

Jag vet egentligen inte vad det är som gör att jag tycker så mycket om Philip Teirs sätt att skriva, men någonting gör att jag blir väldigt berörd, trots att texten egentligen är ganska distanserad. I Vinterkriget från 2013 beskriver han ett äktenskap som egentligen inte befinner sig i aktivt sönderfall, snarare i någon slags vapenvila som inte ens föregåtts av något krig mer än möjligen ett kallt sådant. På ytan är romanen nästan att likna vid feelgood, men svärtan som snart sipprar fram är nattsvart och dessutom iskall och lägger sig över allting. Vi förstår att ytan inte är något mer än just yta och äktenskapet ett sätt att dela på boendekostnaderna. Inte så att våra huvudpersoner Max och Katriina medvetet ser sig som särbos i ett gemensamt hem, men det blir snart tydligt att de är just det.

Max är den som står i fokus och han är kanske också den som krisar mest. Precis som i Jungfrustigen utlöser en smärre kris en längtan efter förändring, men där många (manliga) författare envisas med att göra sina frihetslängtande, ålderskrisande huvudpersoner såväl arroganta, självupptagna som sexfixerade, skriver Philip Teir fram människor av kött och blod. Lätta att irritera sig på förvisso, men också lätta att sympatisera med. Det handlar helt enkelt om livet och en insikt om att det en dag tar slut. Eftersom slutet kan komma när som helst är det viktigt att hinna leva lite. Och visst levde Max och Katriina en gång. De träffades, gifte sig och fick två döttrar. De var olika, men trivdes tillsammans och byggde upp ett liv. Ett liv som nu går lite på tomgång, där två som tidigare älskat varandra och kanske fortfarande gör det, lever nästan helt parallella liv.

Katriina lever upp när hon får gå på fest eller ännu hellre ordna en egen. Som en modern, finsk Mrs Dalloway fyller hon huset med blommor och längtar efter att få glömma vardagen. Max identitet har mycket definierats av hans yrkesroll. Han är sociolog vid Helsingfors universitet och har gjort en riktig klassresa. En gång var han känd efter en omtalad studie, men nu sliter han med att få ihop en ny bok. När allt verkar ha kört fast får han oväntad hjälp av en gammal student, som nu arbetar som journalist. Det låter som något som en typisk berättelse om den äldre mannen som träffar en yngre kvinna, men i Philip Teirs händer blir det något nytt. Kanske handlar det om hur han låter berättaren iaktta snarare än att döma och det skapar på samma gång distans och förståelse för karaktärernas agerande.

Även om Max och Katriina båda är intressanta att läsa om är det dottern Eva som jag tycker mest om. Hon är 29 år gammal och har något motvilligt sökt och kommit in på en konstutbildning i London. Egentligen är både hon och storasystern Helena lika styrda av föräldrarnas och samhällets förväntningar, men det tar sig uttryck på helt olika sätt. När Eva drar till London jobbar Helena som lärare och är en supermamma och superfru. Ingen av dem verkar leva livet fullt ut, utan är snarare aktörer i ett liv som de inte riktigt känner att de behärskar. Intressant är kanske det ord som bäst beskriver Philip Teirs sätt att berätta om familjen Paul, andra ord är mänskligt, ärligt och absurt. Vinterkriget är en både väldigt allvarligt och stundtals väldigt rolig historia.


Om boken

Vinterkriget av Philip Teir, Norstedts förlag, (2013), 326 sidor

I dina händer

En fjortonåring skjuts till döds på en lekplats. En av hans jämngamla vänner hämtas in till förhör. Billy var någons son och någons bror. Nu finns han inte mer. Dogge som var hans bästa vän, som nästan bodde hemma hos Billy, är den som polisen tror har hållit i mordvapnet. Dogge som växte upp i ett fint område i ett lyxigt hus, med en pappa som tjänade massor av pengar och körde snabba bilar och en mamma som gjorde allt för att behålla den fina ytan. Vi vet vad som har hänt, i alla fall vet vi att Billy är död. Vem som är den skyldige och vad som var motivet får vi veta först senare. Det vi vet från första sidan är att barn inte ska dö och de ska definitivt inte skjutas till döds. Absolut inte av ett annat barn.

I dina händer av Malin Persson Giolito är berättelsen om vännerna Billy och Dogge, men också av ett Sverige där dödsskjutningarna blir fler och där vissa områden i princip tagits över av de kriminella. I detta fall heter ledaren Mehdi och att det är han som ligger bakom mordet på Billy är en självklarhet, även om han kanske inte höll i pistolen själv. Vi får följa polisen Farid som känt både Billy och Dogge länge och som har svårt att inte engagera sig personligt i fallet. Han känner också Billys mamma Leila och delar hennes sorg. Själv har Farid lämnat området, men kanske behöver han byta jobb för att kunna göra det på riktigt. Det tycker i alla fall hans fru Nadja. Hon anser att arbetet äter upp honom och att han måste sätta gränser. I alla fall måste han någon gång prioritera sin familj.

Efter att ha läst uttalande om I dina händer som stereotyp måste jag säga att jag inte håller med. Inledningsvis, ja, då är historien något förenklad, precis som det brukar vara när media rapporterar om händelser eller brott. En kriminell förortsunge är mördad, en värstingkille som begått brott förut. Berättelsen om Billy och Dogge utvecklas dock till något mer komplext, vilket det här samtalet mellan Farid och Nadja får symbolisera. Egentligen är de ute för att äta en romantisk middag, men just den delen går sådär. Istället diskuterar de huruvida det går att skylla på en tuff uppväxt och hur de här barnen ska kunna räddas:

Nadja lutar sig över bordet och sänker rösten.

“Jag försöker inte rättfärdiga vad han gör, jag försöker bara förstå. Det är vår plikt att förstå barnen, så att vi kan hjälpa dem. Och du måste lugna ner dig.”

“De är obegripliga, Nadja. Tro mig. Jag har försökt förstå de här ungarna i tio år och det går inte. De ljuger om saker de inte behöver ljuga om och de talar sanning när man minst förväntar sig det. De kan mörda för att någon skrattat åt fel skämt eller lajkat fel foto på Instagram, supa ner en tjej, ligga med henne när hon är medvetslös och filma samtidigt. Sluta försöka förstå dem, det finns inget att förstå, de är odjur.”

“Vänta nu. Barn som gör fruktansvärda saker, vi kallar inte dem för odjur. De är barn.”

“Men när slutar de vara barn? […] När kan man börja ställa krav på att de tar något fucking ansvar för sina egna jävla handlingar? När de är tio? Tolv? När de kommer i målbrottet? Eller är det först på deras artonårsdag? Jag orkar inte dalta med dem längre. Jag vill …”

“Lugna ned dig, Farid, annars blir vi utkastade. Du får gärna ställa krav på dem. Ingen har påstått något annat. Men det är ingen vits att straffa dem för straffets skull. Och för att kunna ge dem rätt straff måste vi förstå dem och du behöver äta, Farid. Du behöver sova och du behöver vara tyst, och du behöver eventuellt ha lite semester, för du säger saker som du egentligen inte menar.”

“I dina händer” av Malin Persson Giolito, (2022), s.289

Det tar tid för Malin Persson Giolito att skriva en bok, men så blir det bra också. Skrivandet verkar dock ske med en rejäl dos ångest och smärta. Jag minns hur hon under ett seminarium på Crimetime 2017 menade att hon aldrig skulle skriva något efter Störst av allt och är glad över att hon ändrade sig. Det Persson Giolito gör så bra är att beskriva karaktärer och deras situation på ett sätt som är neutralt och korrekt, men ändå aldrig känslolöst. För mig är det dock lättare att förstå Dogges agerande än Billys, då den senare ändå har en hyfsat stabil miljö. Samtidigt finns få möjligheter för den som bor i förorten och Billy må ha haft ett val att sköta sig, men gemenskap och status trumfar mycket. Samhället som skildras i I dina händer är ett samhälle som glömt bort delar av sin befolkning. Det gäller inte bara invånare i förorten, utan också barn, unga och vuxna som behöver hjälp. Deras liv vilar i samhällets händer och när de inte får den hjälp de behöver tar de istället ansvaret i sina egna. I den bästa av världar kan individer förändra och förbättra sitt liv, men i fall där de tar lagen i egna händer slutar det sällan lyckligt.

Det finns många som Billy i vårt land och tyvärr väldigt många som hans mamma. Hon som försöker hjälpa sina barn, trots att deras pappa tar absolut noll ansvar. Billy, hans mamma och hans syster är några av många offer när klyftorna ökar och vissa invånare inte verkar vara värda att satsa på. Malin Persson Giolito beskriver en del av Sverige där en utsatt förort ligger bara en kort promenad från ett område med fina villor. Där de som bor i villorna får det bättre, även om just Dogge har det tufft. I förorten försämras istället förutsättningarna, inte minst för Sudden som driver den lokala mataffären. Det är där småungarna lär sig snatta som en första del i det som allt för ofta blir en kriminell karriär. De börjar som hantlangare till sådana som Mehdi, för de mäktiga killarna skulle aldrig smutsa ner sina egna händer.

Malin Persson Giolito har skrivit ännu en viktig bok om människor som inte har någon egen röst, men en historia som fler borde få ta del av. Fokuset på rättegången är inte lika stort som i Störst av allt, men upplägget känns ändå igen. Vi får veta direkt att något fruktansvärt har hänt och ganska snart häktas också en misstänkt. Därefter får vi pusselbit för pusselbit reda på hur allt hänger ihop. Alla lösa trådar knyts ihop och vägen dit är både spännande och gripande. Hon har gjort det igen. Genom att sätta fokus på delar av samhället som inte fungerar, men inte dölja att alla situationer är komplexa, att människor är både goda och onda, både bra och dåliga, får hon i alla fall mig att tänka. Vi behöver göra något. Våra politiker borde göra något. De borde helt ärligt göra massor, för som Nadja säger i citatet ovan löser straff långt ifrån allt.


Om boken

I dina händer av Malin Persson Giolito, Wahlström & Widstrand, (2022), 350 sidor

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: