Betyg 4

Malibu Rising

Malibu Rising är berättelsen om fyra syskon under ett dygn i augusti 1983, men också berättelsen om hur deras föräldrar möttes första gången och hur deras liv tillsammans utvecklade sig. Ramberättelsen är den om storasyster Ninas fest som hon planerar under dagen i sann Mrs Dalloway-anda och som sedan går av stapeln på kvällen och spårar ur under natten. Att någonting går fel vet vi redan från början, men inte vad eller hur. Nina är äldst av fyra syskon och har just blivit lämnad av sin man, en världskänd tennisspelare. De har bott tillsammans i ett lyxigt hus med utsikt över stranden i Malibu. Här har Nina också vuxit upp, men då i ett hus på stranden.

Till festen kommer självklart Ninas syskon. Bröderna Jay och Hud och sladdissystern Kit. Alla är de i 20-årsåldern och verkar leva perfekta lyxliv, men som vanligt när det gäller Taylor Jenkins Reid finns det mycket som är dolt under den perfekta ytan. Vi får både lära känna syskonen i nutid, men också följa deras uppväxt och för varje kapitel blir porträtten av dem mer komplexa.

Syskonens mamma June träffar deras pappa Mick när hon är väldigt ung och jobbar på sina föräldrars restaurang i Malibu, en restaurang som syskonen fortfarande äger. Hon blir blixtförälskad och Mick är också förälskad, men framför allt ser han henne som den perfekta, lojala partnern. June drömmer om en familj och Mick drömmer om att bli en känd sångare. Båda får som de vill, men det blir inte riktigt som de tänkt. Mick Riva lyckas inte vara den man som han önskar och som June behöver.

Taylor Jenkins Reid har utvecklats till en favoritförfattare. Jag var nära att avfärda hennes Evelyn Hugos sju äkta män som romantiskt tjafs, men läste ändå och absolut älskade. Ännu bättre var Daisy Jones & the Six som var en av de bästa böcker jag läste förra året. Taylor Jenkins Reid är duktig både på att skapa komplexa och intressanta karaktärer, skildra relationer och dessutom en intressant miljö. En bra författare helt enkelt. Jag tyckte mycket om Malibu Rising som kanske inte är lika bra som Daisy Jones & The Six, men ändå väldigt bra.

En detalj som är kul är att Mick väldigt kort är gift med Evelyn Hugo och jag är lite sugen på att läsa om kapitlet Gullible Mick Riva i Evelyn Hugos sju äkta män och det finns fler referenser till boken i Malibu Rising där även Daisy Jones nämns. Det är som att Jenkins Reid skapat sitt eget universum där hon placerar sina karaktärer och nästa bok ska tydligen utspela sig på 90-talet.

 

Such a fun age

Emira är barnflicka åt treåriga Briar vars mamma Alix, som Emira alltid kallar mrs Chamberlain, är någon form av influencer som lämnat livet i New York för ett förortsliv med man och barn. Det yngsta är hennes ögonsten, men den äldre dottern lämnar hon mer än gärna till Emira.

En kväll när Emira är på fest får hon ett samtal från Mrs Chamberlain som berättar att något hänt och de behöver hjälp att få Briar från huset. Elmina rycker ut och tar med Briar till den närmaste mataffären. De har varit där ett tag när en ordningsvakt ifrågasätter att en festklädd, ung, svart kvinna har med sig ett vitt barn i en mataffär långt efter läggdags. Det blir en otrevlig situation som filmas av en man, en man som Emira träffar igen några dagar senare.

Mannen heter Kelley och är ganska mycket äldre än Emira och dessutom vit. De börjar trots det dejta och utan att Emira vet om det följer Alix deras romans och en hel del annat genom att smygläsa i Emiras telefon. I hemlighet drömmer Alix om att vara ung igen. Att bo i New York och vara snygg, smal och barnlös. Egentligen är det märkligt att hon är avundsjuk på Emiras liv, men det är hon. 

I Such a fun age undersöker Kiley Riley dels förhållandet mellan en anställd och en chef, en yngre kvinna och en äldre. Hur makten helt finns hos paret Chamberlain och främst då Alix. Samtidigt vågar Riley också beröra det förbjudna, som att Alix, trots sitt på ytan perfekta liv är avundsjuk på Elmina. Hon drömmer om att vara ung, vacker och barnlös, men istället är hon fast i en förortsmardröm som hon inte kan vakna ifrån. Andra förbjudna frågor som tas upp är t.ex. huruvida föräldrar verkligen kan älska sina barn lika mycket eller om de alla, precis som Alix, har en tydlig favorit.

Det tog lång tid att läsa Such a fun age, men trots att den stundtals var lite seg var det mycket jag gillade, eller i alla fall fascinerades av. Jag tänker till exempel på Alixs fixering vid yta och framför allt strävan efter att verka vidsynt och god. Hon vill bli vän med Emira och det blir minst sagt märkligt. Så många goda handlingar blir istället tecken på fördomar. Detsamma gäller till viss del Emira och ännu mer Kelley. Vårt agerande tolkas inte alltid på det sätt som vi önskar och inte heller är vi alltid så vidsynta som vi hoppas. 

Trots vissa invändningar är Such a fun age ändå läsvärd och kanske ännu mer tänkvärd. Som alltid när det handlar om det goda i människor tänker jag på Vänner-avsnittet där Phoebe försöker komma på en osjälvisk, god handling utan att lyckas. Karaktärerna i den här boken försöker, men lyckas verkligen långt ifrån alltid. 

Kiley Reids bok har getts ut på svenska av Albert Bonniers Förlag och heter då Vår bästa tid. Den är översatt av Klara Lindell. Jag rekommenderar den varmt.

Tschick

När mina elever i våras skulle läsa böcker inom temat vänskap tipsade vår skolbibliotekarie om Tschick av Wolfgang Herrndorf och jag litade på henne utan att själv ha läst. Två av klassens sex läsgrupper valde att läsa just den och en av grupperna älskade, medan den andra inte gillade alls. Självklart var jag därför tvungen att läsa nu i efterhand. Slutsatsen är att jag tillhör dem som älskar och konstaterar att den andra gruppen som avfärdade huvudpersonerna som sexfixerade och ointressanta tonårskillar självklart har rätt till sin läsupplevelse, men inte riktigt har upptäckt bokens alla lager.

Tschick handlar om Maik Klingenberg, en ganska anonym kille i princip helt utan vänner. Han är egentligen varken mobbad eller utsatt, men i det närmaste osynlig. Tyvärr gäller det inte bara i skolan utan också hemma. Något bättre blir det i alla fall i skolan då den nya killen Tschick dyker upp. Han bor i de ruffiga hyresrättsområdet, är av ryskt ursprung och liknar inte någon annan Maik har träffat. Kanske är det inte så konstigt att det är just Tschick som ska förändra Maiks liv.

I början av sommarlovet ska skolans snyggaste tjej och Maiks hemliga kärlek Tatjana ha en stor fest. Maik är självklart inte bjuden, men drömmer i hemlighet om att gå och ritar ett porträtt av Tatjana som han planerar att ge henne. Istället för fest är det långa, ensamma veckor i det fina huset som ska bli Maiks sommar. Hans föräldrar lever ett liv utan honom och ensamheten är smärtsam att läsa om. När Tschick dyker upp i en stulen Lada och vill ta med Maik på en resa är det ganska självklart att tacka ja. Första stoppet är festen, men det är bara en liten del av en lång och omvälvande roadtrip.

Tschick är en ovanlig version av den klassiska berättelsen där barnet utan vänner får en speciell vän som hjälper hen till ett nytt liv. Maik utan Tschick är ingen och även om de tillsammans utgör en ganska destruktiv duo har de i alla fall ett driv och en gemenskap som gör skillnad. Maik blir någon under den där resan och förhoppningsvis vaknar hans föräldrar till lite och inser att en tonåring inte kan klara allt själv, utan att föräldraansvaret finns kvar. Jag kan förstå de elever som först avfärdade Tschick och Maik som idioter, men de är båda mycket mer än yta. Faktiskt har jag sällan läst en så ärlig berättelse om vänskap mellan killar och det var också tydligt att det var killarna som gillade boken mer än tjejerna. Herrndorf satte ord på deras tankar och erbjöd dem dessutom ett både roligt och spännande äventyr.

 

Återvändsgränder

Gabi Beltrán föddes i Palma de Mallorca 1966 och Återvändsgränder, med undertiteln Min uppväxt i Palma de Mallorca, är en grafisk självbiografi om ett liv långt bortom turiststråken. Beltrán varvar korta, tecknade kapitel med illustrationer av Bartolomé Seguí med korta texter som handlar om ett liv längre fram. Huvuddelen av boken utspelar sig dock på 1980-talet och när vi träffar Gabo för första gången är han fjorton år. Han och hans kompisar driver runt i stadens mindre bemedlade kvarter. De lyckas få tag på öl, köper cigaretter styckvis och de prostituerade ger en oväntad inkomst.

Det är en tuff barndom som Gabi haft. Att hans mamma förr var den vackraste kvinnan i kvarteret märks inte längre och hon tar ut frustrationen på sin son. Kärlek eller ens tillhörighet är något Gabi inte tror är för honom. Visst har han kompisar, vänner till och med och visst har han sällskap, men samtidigt gör han allt för att inte känna allt för mycket. Tonåren är alltid tuff, men för Gabi och hans vänner är det tuffare än för många andra.

Jag tycker mycket om Återvändsgränder, kanske mest för att den ger mig inblick i en värld som jag tidigare inte visste något om. Nu har jag visserligen inte ens varit på de finare delarna av Mallorca, men klart är att en charterresa inte kommer att ge samma bild av ön.

Bokförlaget Gyllendufva

När jag gick igenom mina läslistor insåg jag att jag helt missat att skriva om Bokförlaget Gyllendufva av Lilly Emme och Sara H. Olsson som jag läste i juni. En underhållande bok som jag slukade snabbt och det känns kul att det är första delen i en serie. Nu hoppas jag att det är just personerna på bokförlaget vi får återse och inte bara några andra i kvarteret Kronan. Oavsett kommer jag att läsa.

Bokförlaget Gyllendufva handlar om Gunilla von Schmeeren som just blivit änka och ärvt det anrika förlaget från sin make. Ett förlag som har hög status, men riktigt dålig ekonomi. Exakt hur dålig tar det ett tag innan Gunilla förstår och hon inser att hon behöver anställa någon för att hjälpa henne. Valet faller på Petra, som inte heller får veta hur dåligt förlaget går innan hon skriver på anställningskontraktet. De två kvinnorna har ett stort arbete framför sig och med tanke på hur lite Gunilla vet om förlagsbranschen är det främst Petra som får jobba.

Jag gillade verkligen Bokförlaget Gyllendufva! Det är en underhållande och lättläst bok som driver en hel del med förlagsbranschen. Ibland blir det kanske lite väl dråpligt, men charmen finns där och jag accepterar det därför.  Två för mig nya författare har upptäckts och jag kommer med säkerhet att läsa mer av dem.

Den utbrända hjärnforskaren

I Den utbrända hjärnforskaren beskriver Hedvig Söderlund hur hon gick från att vara stressad till att bli utbränd och vad som händer i hjärnan när vi människor utsätts för långvarig, intensiv stress. Hon gör också klart att de som drabbas av utbrändhet är de som alltid gör lite till, de som är riktigt dåliga på att lämna uppgifter till andra eller har riktigt svårt för att säga nej. Den som blir utbränd har svårt för att lata sig. Som hjärnforskare är det naturligt att just hjärnan står i fokus för boken om utmattning och jag ska erkänna att jag skräms av att läsa om den påverkan långvarig stress har på hjärnan. Intressant är också de delar av boken som skiljer på depression och utmattningssyndrom, då detta ofta ses som samma sak trots att alla som drabbas av utmattning inte är är deprimerade och därför behöver andra insatser. Att tillståndet tidigare kallades utmattningsdepression gör självklart sitt till. 

Söderlund undersöker också varför kvinnor drabbas av utbrändhet i större utsträckning än andra och lyfter fram strukturer som behöver förändras. Mest av allt tycker jag dock om när hon verkligen grottar ner sig i hur stress påverkar hjärnan och skriver om frontallober som fungerar sämre, om minnesproblem och koncentrationssvårigheter, kortisol som pumpas ut så att hjärtat drar igång och om svårigheter att varva ner och att sova. Lite rolig (och samtidigt tragisk) är också kängan som ges till läsaren som kanske läser boken för att vara lika duktig på att rehabilitera sig som på allt annat. De duktiga flickorna är många och mycket av det som Söderlund beskriver kan ses som småsaker, men faktum är att många arbetsplatser funkar för att kvinnor (på gruppnivå) gör de där småsakerna som män (på gruppnivå) räknar med att andra ska göra.  På en arbetsmarknad när det annonseras efter personer som brinner är det inte konstigt att vi skapat en arbetsmiljö som gör att människor brinner upp. I effektiviseringens fotspår kommer stressad personal och den som inte kan säga nej är i riskzonen för att tippa över gränsen från lite stressad till något helt annat. Det spelar ingen roll om allt du gör är roligt, om tid för återhämtning inte finns blir det inte bra.

Jag har varit stressad förut och någonstans vid jul kände jag att jag behövde bromsa. Något som är svårt om man jobbar heltid som lärare. Vid påsk kändes det som att något var allvarligt fel och jag fick kontakt med en läkare som rekommenderade sjukskrivning, något som skrämde skiten ur mig och jag valde istället att försöka sänka mitt tempo i vardagen. När jag läser Den utbrända hjärnforskaren inser jag att jag låg farligt nära gränsen vid påsk och att jag kanske fortfarande gör det. De symptom Hedvig Söderlund beskriver är de jag har och när hon berättar om vad det kan ha orsakat i min hjärna blir jag faktiskt lite rädd. Det är skillnad på att vara lite stressad och att ha en hjärna som beter sig som ett flipperspel och inte kunna sortera några intryck. En sommarledighet gör sitt helt klart, men i år är jag rädd för att det inte ska räcka. Nu koncentrerar jag mig på att verkligen försöka mota bort oron, för den gör bara allt värre. Svårt är också att bli någon som säger nej, istället för ja. Att inse att sociala kontakter måste minimeras, att de ska ge energi och att de ska vara tidsbegränsade. Har kontakt med en terapeut som fått mig att inse just vikten av en väg ut om det blir för mycket, för att minimera risken för totalt försvunnen energi. Läsa orkar jag som tur är, tv-serier funkar konstigt nog sämre, men det svåraste är samtal, som kräver något annat än min hjärna orkar just nu. 

Den utbrända hjärnforskaren är en bra bok för den som stressar för mycket, för den som är på väg tillbaka och för den som har en utmattad person i sin närhet. Den är välskriven, lättläst och på sina ställen ganska läskig läsning.

Vem har sagt något om kärlek?

Den självbiografiska boken Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali har undertiteln “Att bryta sig fri från hedersförtryck” och en ovanlig ungdomsbok och en ovanligt stark självbiografisk bok. En bok som både bär drag av skönlitteratur och sakprosa och blandningen fungerar oväntat väl. Jag är glad över att Ali väljer att ha med de mer faktabetonade delarna för att visa de som läser att det här inte bara handlar om svåra minnen, utan om en felaktig begränsning av en individs frihet.

Elaf Ali märker ganska tidigt att de regler som styr henne är annorlunda än de som finns i andra familjer. Allt förändrar när hon får mens. Då var hon inte längre ett barn utan en kvinna och kvinnors liv såg annorlunda ut. När en kompis från Lunarstorm ringer hem bryter helvetet lös. Han är kille och Elaf ska inte umgås med killar. Definitivt inte svenska sådana. Det handlar om heder och hennes pappa är stenhård. Hur hans dotter beter sig och lever blir en del av hur andra ser på honom. Med andra menar han inte svenskar, utan vänner och släktingar. Visst släpper han till slut iväg sin dotter så att hon ska kunna studera och på många sätt tycker ändå Elaf att han får bestämma ganska mycket själv, men det blir ändå tydligt hur styrd hon trots allt är.

När Elaf många år senare intervjuar sin pappa har han förändrats. Intervjuerna är med i boken och det visar att det inte är bara är Elaf själv som brutit sig fri från hedersförtrycket, utan även hennes pappa. När jag läste De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg säger en av kvinnorna hon intervjuar att papporna är viktigast att nå för att få till en förändring. De måste behandla sina döttrar som de behandlar sina söner och ge dem samma möjligheter. Jag har tänkt mycket på det efteråt och Elaf Alis bok visar att det mycket troligt är rätt slutsats. Något som också framgår i intervjuerna med Elafs pappa är att han inte upplevde att det svenska samhället på något sätt ifrågasatte hur han uppfostrade sin dotter. Det var okej att hon inte fick delta i simundervisningen. Jag minns min manlige idrottslärarkollega som kämpade för att alla skulle delta i just simundervisningen. Han använde faktaargument och han lyckades. Det visar att det är möjligt.

Vem har sagt något om kärlek? är en riktigt bra bok. Den går snabbt att läsa och innehållet kommer att tilltala många. Både de som vill ha en stark berättelse och de som behöver spegla sig och få argument för att få styra sitt eget liv. För att en förändring ska ske måste rösterna bli fler. Hedersförtryck finns och måste bekämpas. Alla har rätt att bestämma över sitt eget liv. Elaf Ali gör det numera, hennes pappa har insett att det är rätt väg att gå och jag hoppas att fler följder honom.

Fröken Liljekonvalj

Hägg och syren står i centrum i veckan, men boken som recenseras idag fokuserar på en annan, fantastisk vårblomma, nämligen liljekonvalj. Fröken Liljekonvalj av Kristin Emilsson är alldeles färsk, faktiskt är det inte recensionsdag förrän i nästa veckan, men jag har läst och fått lov att recensera lite tidigare.

Boken handlar om Liv Sandell, framgångsrik bloggare och stor på Instagram, som ganska nyss skilt sig. Det är en civiliserad separation och fortfarande kan hon sprida en bild av sitt lyckliga liv i sociala medier. I verkligheten är hon oroad över framtiden. Barnen är hos sin pappa under några sommarveckor och själv ska hon installera sig i sitt gamla barndomshem i villaförorten Flädersta. Hennes föräldrar har flyttat till Marbella och Liv har fått köpa huset. Nu har hon en chans att börja om och samtidigt ge sina barn en trygg barndom.

Att flytta tillbaka till sin barndoms förort är inte helt enkelt. Själv hade jag aldrig ens kommit på tanken. Där finns Livs ungdomskärlek Frans, granntösen Amelia, som nu också är vuxen och helt fokuserad på sin träning och så det nya grannparet som gör allt för att Liv ska känna sig hemma. Det verkar dock som att någon inte alls är glad över att Liv är tillbaka. Kanske inbillar hon sig, men visst händer det märkliga saker runt huset. I brevlådan hittar hon en lapp med texten “Subba! Stick! Du är inte välkommen i Flädersta.” Självklart måste Liv försöka ta reda på vem som vill henne illa och ledtrådarna leder till Fröken Liljekonvalj.

Fröken Liljekonvalj av Kristin Emilsson är främst en relationsroman, men det finns också spänningsstråk i berättelsen. Grannen Amelia bor ensam kvar i sina nu döda föräldrars hus, men kanske är det saknaden efter systern Ida som är störst. Ida var några år yngre än Liv och de umgicks aldrig, men Liv har ändå ett svagt minne av att hon dog i en tragisk olycka under en avslutningsfest. Någon lägger fortfarande en bukett liljekonvaljer på platsen varje år.

Död och gamla hemligheter i all ära, men det jag fastnar för mest i Fröken Liljekonvalj är Livs kluvna känslor för att börja om, utan sin man. Chansen till ett nytt och självständigt liv, blandat med en sorg över det misslyckade äktenskapet och inte minst en stor saknad efter att ha sina barn hos sig. Jag tycker också om diskussionerna kring sociala medier och vårt behov av att visa en perfekt yta. Här hade jag önskat att Emilsson lagt mer fokus. Visserligen är det så att det gamla dödsfallet ger en del spänning och jag tycker att trådarna knyts ihop. Det är snyggt och välskrivet, men det är när Livs ärliga och inre tankar får ta plats som det bränner till på riktigt. Jag tycker också väldigt mycket om hennes väninna Viktoria, som är precis en sådan vän som alla önskar sig. Som helhet är Fröken Liljekonvalj trevlig läsning och en perfekt bok att läsa i sommar. Kristin Emilsson är duktig på att skapa karaktärer att engagera sig i och Liv är inget undantag.


Det här inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 12 maj 2019

En helt galen helg

Look at me av Mareike Krügel börjar på en fredag och inleds med en synnerligen dramatisk händelse. Kat får ett samtal från dotterns skola och tar sig snabbt dit. Väl framme möts hon av en nedblodad dotter, som till och med lämnat ett spår av bloddroppar fram till rektorns kontor. Själv blir jag rejält orolig, men snart inser jag att Kat är en härdad mamma. Dottern Helli har ett blodkärl i näsan som hon lätt kan pilla sönder vid behov. Just idag ville hon (som så många andra gånger) bort från skolan och hon lyckades.

Sonen Alex vill bjuda hem sin nya (och första officiella) flickvän, Hatti vill sova över hos en kompis med en minst sagt tveksam boendesituation, Kat måste fixa inför besöket av en vän hon inte träffat på länge, på jobbet tjatar både föräldrar och chefen om en julkonsert och Kat vill helst av allt bara skrika. Som om det inte vore nog blir ena delen av transparet som bor i huset bredvid inblandad i en olycka i sin egen trädgård. Maken då? Han är kvar i Berlin över helgen för att gå på en synnerligen viktig tillställning. Som om det inte räcker att han arbetar där hela veckorna.

Look at me är en bok fylld av svärta, humor och fantastiska karaktärer. Mest berörs jag av berättelsen om att vara mamma till ett annorlunda barn. Kats vardagsliv är egentligen ganska tragiskt och även om hon klarar hon sig förhållandevis bra är det ingen vardag jag avundas henne. Att så mycket kan hända på några få dagar känns nästan överväldigande, men vi får också en del tillbakablickar som gör att vi lär känna Kat och hennes familj bättre. Kanske är det här bara en helt jävlig helg eller en massiv livskris. Kanske går det att göra om och göra rätt. Kanske är det inte alls så farligt som det känns precis just nu.

Boken finns också på svenska med titeln En nästan perfekt dag.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 3 april 2019

Smartast bland mesar

På väg från jobbet för exakt en vecka sedan hamnade jag mitt i “Djuronsdag” på P3 som hade fågelspecial. Inte ett program jag borde fastnat i eller än mindre tyckt var spännande, men faktum är att jag blev helt fascinerad. Hanna och Jörgen intervjuade nämligen Anders Brodin som är professor teoretisk ekologi, specialist på svenska småfåglar och dessutom aktuell med boken Smartast bland mesar om (håll i er nu) talgoxar. Ett av Anders Brodins största intressen är att studera hur våra småfåglar klarar vintern och en av de fåglar som finns hos oss året runt är just talgoxen, som är duktig på att hamstra mat. De tillhör också de mest framfusiga fåglarna som till och med kan knacka på fönstret om de tycker att fågelmataren behöver fyllas på. Det har jag varit med om. Trots att talgoxen är en mes är de minst av allt mesiga.

Ni som inte känner mig så väl förstår inte hur enormt märkligt det är att jag inte byter kanal när småfåglar är ämnet utan faktiskt höjer volymen och lyssnar med stort intresse. Ännu konstigare är det att jag inte kunde sluta prata om talgoxar när jag kom hem och inte kunde förstå att de andra tre i familjen inte tyckte att det var superspännande att vår smartaste mes faktiskt hade två olika läten, inte bara det  trestaviga “tsi-tsi-dää-tsi-tsi-dää” som bönderna förr tyckte lät som  “lite hö, lite hö” och därför såg som en ren provokation, utan också det tvåstaviga “tita-tita-tita”. Det verkar som att de oftare var trestavig förr, berättade Brodin för mig och jag för make och barn. De brydde sig inte nämnvärt, men jag har lyssnat som en besatt under mina promenader den senaste veckan och kommit fram till att de tvåstaviga är vanligare hos oss, förutom längre ut i skogen då jag faktiskt hörde några trestaviga läten. Det stämmer med teorin Brodin berättade om att deras läten blir tvåstaviga när det finns mycket störande ljud runt dem.

När jag klickade mig in på Storytel och började läsa Smartast bland mesar chockade jag till och med mig själv. Visst har jag med glädje studerat småfåglarna vid fågelbordet utanför köksfönstret (som vi hade tills vi skaffade katter) och visst njuter jag av fågelkvitter så här på våren, men så mycket längre sträcker sig inte mitt intresse för småfåglar. Jo, jag jublar när jag ser årets första sädesärla och tycker att det är riktigt stämningsfullt att se domherrar på vintern, men talgoxar, hur spännande kan de vara egentligen? Väldigt skulle det visa sig.

Jag började läsa och blev mer och mer intresserad av vår vanligaste mes som också är en av våra vanligaste fåglar. Jag har lärt mig att “vår” talgoxe heter Parus major på latin och att den mindre ostasiatiska versionen heter Parus minor. De är inte bara mindre utan också blekare än den större talgoxen. På den amerikanska kontinenten finns det däremot varken talgoxar eller blåmesar, men väl talltita som kallas chick-a-dee på amerikanska, ett onomatopoetiskt namn. Att tita ens var en sorts mes hade jag ingen aning om och helt ärligt (men nu skäms jag lite) visste jag faktiskt inte att talgoxen är en mes, trots att jag har full koll på att den är i princip identisk med blåmesen (något som yngste sonen upplyste mig med med självklarhet och tyckte att jag var sjukt korkad som inte visste det). Nu fattar ni kanske hur lite jag vet (eller visste) om talgoxen. Nu vet jag mer och har till exempel lärt mig att det till synes enformiga lätet inte alls är så enformigt som det kan låta och att frekvensen kan skilja sig åt väldigt mycket beroende på omgivningen. I Japan har en mängd studier gjorts på just talgoxar, eller vad de nu heter på japanska. På latin är det i alla fall Parus minor.

Frågade man Linné hette fågeln just talgoxe, medan bland andra Strindberg kallade arten för solsvärta. Fint, eller hur? Lika fint är det kanske inte att talgoxen gärna kalasar på bin under vinterhalvåret och hänger hos biodlare för att kunna käka bin direkt från kupan. På våren käkar de istället humlor eller fjärilslarver och det är väl inte heller så himla bra i dessa dagar när vi behöver alla insekter som vi kan få. Är de riktigt hungriga kan de till och med hacka sönder huvudet på andra småfåglar för att käka upp deras hjärnor och fladdermöss i vinterdvala ligger också illa till. Och mjölkkapsyler, Brodin berättar om hur hur många vittnat om talgoxarnas mjölktörst som resulterade en svärm av fåglar som följde mjölbilarna i Storbritannien på 20-talet och sönderhackade kapsyler även i Sverige på den tiden vi hade mjölken i flaskor.

Vad finns det då för belägg för att talgoxar är smartast av mesar? En som kommit fram till det är den ungerske forskaren Lajos Sasvári som på 70-talet tränade ett gäng talgoxar, blåmesar och entitor att hitta mat i ett hål som gradvis täcktes av en duk. Talgoxarna klarade det riktigt bra, medan entitorna var rätt tröga. Helt galet vilka forskningsprojekt det finns och ännu mer galet att jag bryr mig det minsta om dem. Det finns många intressanta studier i Smartast bland mesar som verkligen visar hur smarta talgoxar är. Ibland blir det lite väl teoretiskt och träigt, men mest är det oväntat spännande.

En bok om talgoxar som jag slukade och det är inget aprilskämt utan dagens sanning. Så himla märkligt.


Det här inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 1 april 2020 och det var faktiskt inget aprilskämt att jag uppskattade en bok om talgoxar. Faktiskt tänker jag fortfarande på den ibland ett drygt år senare.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: