Betyg 4

Hälsningar från havets botten

När jag senast läste Jack av Christina Lindström med en klass påpekade en av eleverna att även om Jack var jättebra, så var Hälsningar från havets botten ännu bättre. Egentligen är det märkligt att jag inte läst Lindströms debut förrän nu, men när det är gjort är jag benägen att hålla med min elev. Jack är bra, men Hälsningar från havets botten är ännu bättre. Båda har dock starka huvudkaraktärer där både Jack och Fille vågar vara mer sårbara än killar vanligtvis är i ungdomsböcker. Det är fint.

Fille ska just börja gymnasiet och han har kommit in på estetprogrammet. Redan där finns en koppling till mina elever. Det estetprogram Fille går på har inriktningen musik (vi hör i alla fall inte om några konstnärer eller skådespelare) och det verkar vara ett program med ganska hög status som både Fille och flera av hans kompisar sökt. Ganska uppfriskande att läsa om esteter som inte bara är utstötta och svårmodiga, även om det finns sådana också. Fille får dock representera de mjukare och grubblande esteterna och det ha grubblar över är sin försvunna mamma. Kvar finns pappa och farmor och de är två personer med mycket starka viljor, som båda älskar Fille, men inte alltid drar jämt.

Första dagen i skolan dyker en gammal bekant upp. Hon heter Hanna och Fille var kär i henne redan på mellanstadiet. Hon och hennes tvillingsyster Kajsa bildade ett smutsigt och trasigt par, där Kajsa stod för det utåtagerande och Hanna höll sig i bakgrunden. Sedan försvann de spårlöst, men nu är Hanna tillbaka och bor hos sin moster. Det är inget harmoniskt förhållande de har, Fille och Hanna, men det är äkta känslor i svallning.

Det är mycket som ryms i Hälsningar från havets botten. Det handlar om den första, stora kärleken. Om föräldrar som inte alltid finns där. Om vänner som förändras och de som finns kvar. Mycket handlar också om att börja på gymnasiet och hitta en ny gemenskap och i Filles fall kretsar mycket kring musik. Det är trevligt. Nu blir jag lite sugen på att läsa Hälsningar från havets botten med mina elever. Jag tror att det är en bok som passar dem, även om den inte är lika omedelbar som Jack.

 

Hamnet — mellan fantasi och verklighet

Hamnet är Maggie O’Farrells prisbelönta roman om William Shakespeare, eller kanske snarare om hans familj. Källorna om deras liv är få och ganska bristfälliga, men O’Farrell har använt det som finns och byggt en historia kring Shakespeares liv och familj. Vi vet han han gifte sig med Anne Hathaway när han var 18 och hon 26. Anne var då gravid med deras första barn. Senare fick paret också tvillingar och pojken i tvillingparet hette Hamnet.

I faderns testamente kallades Anne för Agnes och det är namnet O’Farrell valt att använda. Agnes beskrivs som en mystisk gestalt som den yngre William Shakespeare, då latinlärare, fascineras av. Hon bor på en bondgård, som efter faderns död går till styvmodern och sköts av brodern. Deras mor är död sedan länge och i Agnes minne var hon en kvinna som levde i ett med naturen och Agnes är på många sätt lik henne där hon vandrar runt med sin falk på axeln.

Berättelsen börjar när den egentligen snart är slut när den 11-årige Hamnet springer runt Stratford-upon-Avon i jakt på sin mamma, syster eller någon som kan hjälpa honom. Hans tvillingsyster är nämligen sjuk och eftersom pesten härjar och systern har en tämligen klen hälsa, är han självklart orolig. Tidsperspektivet skiftar sedan och vi får lära känna den unge William Shakespeare, som borde bli skomakare som sin far, men som hellre vill studera och skriva. Han försörjer sig som lärare, men hans far ser honom som totalt misslyckad. Inte blir det bättre när William kommer hem med en äldre, märklig kvinna som han gjort med barn. Att de ska leva under samma tak som Williams föräldrar och syskon är ingenting Agnes ser fram emot och inte William heller.

Bit för bit får vi lära känna Agnes, för det är hon som jag ser som bokens viktigaste karaktär. Hennes make finns där i bakgrunden och det är ett kärleksfullt förhållande som beskrivs, om än inte så enkelt. De första åren i deras gemensamma liv är inte ens speciellt trevliga, men det beror inte på att de inte älskar varandra, utan snarare på hur de bor. . Att bo med Agnes styvmor och syskon är inget alternativ även om William gärna hade sluppit att dela hus med sin far. Istället söker han lyckan i London och lämnar hustru och barn efter sig. Meningen är att han ska skaffa ett hem till dem, men det dröjer och till London kommer de aldrig.

Hamnet är en bok som inte liknar någon annan jag läst. Den är historisk, utan att bli så där träig som historiska romaner har en tendens att bli. Istället fokuserar den på mänskliga relationer och hur de kunde se ut under den Elizabetanska tiden. Istället för myten om äktenskapet som tvång vill O’Farrell visa att kärlek kunde drabba människor även då och att livet kunde innehålla både toppar och dalar precis som nu. Dessutom visar hon hur förlusten av ett barn drabbar alla, oavsett tid och rum. Anakronistiskt? Det tror jag verkligen inte. Tvärtom tror jag att vi har en tendens att se människor som levde för länge sedan som allt för okänsliga. Varför skulle de inte älska, längta och sörja precis som vi gör? Jag uppskattar hur O’Farrell gör människor av de som snarare varit figurer. Hur Agnes Hathaway blir en kvinna som försöker leva ett liv där hon får vara sig själv, precis som hennes make gör. Kopplingen mellan sonen Hamnet och Shakespeares pjäs Hamlet är dessutom fascinerande och O’Farrell säger sig ha velat fylla författarens tystnad. När andra skrev texter om sina förlorade barn nämns Hamnet inte alls, förrän han blir en dansk prins i en pjäs som tillhör världshistoriens mest kända.

Maggie O’Farrell har varit en favorit sedan jag läste hennes debut Bara Alice för 20 år sedan. Hamnet är hennes första “riktiga” historiska roman och den är en fröjd att läsa. Berättelsen rör sig mellan fantasi och verklighet, språket är som vanligt både vackert och precist och inte minst är den värld hon skriver fram spännande att befinna sig i. Samtidigt önskar jag mig samtidsskildringar av O’Farrell, men det är bara för att jag fått för mig att det är sådana jag gillar bäst.

Prinsen av Porte de la Chapelle

Året var 2015 och jag hade just kommit tillbaka till gymnasiet efter ett år på grundskolan. Min chef hade inte kunnat erbjuda mig mer än 80% men det skulle snart ändras. Vår lilla grupp på språkintroduktion skulle nämligen växa och livet förändras för många. Hösten 2015 hade vi flera grupper och under ett av de mest intensiva lärarår lärde jag känna ungdomar som för evigt skulle förändra min syn på världen och inte minst på mitt hemland.

I Prinsen av Porte de la Chapelle berättar Annelie Drewsen om Salar som får representera de ungdomar som kom in i våra liv under den så kallade flyktingkrisen. Han flydde från Afghanistan till Sverige och fick en plats här. En skola att gå till och en familj att bo hos. När vi träffar honom har han just ska lämna landet och ge sig ut på en resa genom Europa till Paris. Han har berättat för sin svenska bror Albin vart han är på väg, men när Karin ringer väljer han att inte svara. Han vet helt enkelt inte vad han ska säga. När han slutligen når Paris är det tält som gäller och livet i Sverige känns långt borta. Tryggheten hittar han i Svenska kyrkan, där många svensk-afghaner träffas. Hjälp får han också av nye vännen Najib.

Den som får avslag ska lämna landet, brukar argumentet vara och visst är det så att många av dessa ungdomar fått avslag på sin asylansökan både en och flera gånger. Många är också exemplen på total nonchalans från advokater och inte minst från ansvarig myndighet. Jag är glad över att Annelie Drewsen berättar om en av de människor som svikits totalt av Sverige. Helt ärligt har jag svårt att förstå hur en grupp kan behandlas så illa som afghanska ensamkommande blivit behandlade. Det har nästan blivit en symbolfråga för “hårdare tag” och en prestigefråga på så sätt att ingen tycks vilja inse vad det är för land som vi utvisar människor till. Att andra länder gör en annan bedömning av deras skyddsbehov verkar inte spela någon roll.

De senaste veckorna sedan jag fick Annelie Drewsens bok har jag läst den i små, små portioner. Inte för att den är svårläst, utan för att den rör upp så mycket tankar och känslor. Då är det ändå inte jag som drabbats, utan “bara” människor som jag känner. Flera utvisades efter att de tagit studenten i våras. Även de som arbetade som undersköterskor. Jag tänker på “mina” salar och Najib som nu finns i Paris. På de som istället flytt vidare till Tyskland. Speciellt en elev tänker jag på nästan dagligen. Han kom som en av de första och omfattades därför inte av den så kallade gymnasielagen, som är mycket märklig, men ändå ger de som omfattas någon slags tidsfrist. En ganska vanlig tonåring som inte kan ha varit en dag äldre än han angav, men vars papper sågs som värdelösa. Inte ens ett pass från Afghanistan som skaffas via ambassaden i Stockholm anses trovärdigt och därför går det inte att styrka sin identitet.

Nu blev det mycket om annat och lite om Annelie Drewsens bok, men det hör ihop. Vi behöver fler röster som talar för de som själva inte blir lyssnade på och det gör Drewsen med den äran. Prinsen av Porte de la Chapelle är en fin och välskriven bok, men den är kanske framför allt en viktig bok som jag hoppas når många. Berättelsen om Salar visar en ganska vanlig tonåring som har ovanliga upplevelser med sig i bagaget. De ungdomar som blivit viktiga i många människors liv och som på ett mycket orättvist sätt smutskastats av många.

Jag ser allt du gör

Jag ser allt du gör är Annika Norlins debutbok som nominerats till såväl Augustpriset som Borås Tidnings Debutantpris. En novellsamling med totalt åtta noveller, där jag tycker bäst om den inledande “Bekräftaren” och den avslutande “Gå”. “Bekräftaren” handlar om en person med ett mycket annorlunda yrke. Istället för att vara terapeut eller psykolog är hen bekräftare och arbetar utifrån teorin att alla människor vill bli just bekräftade. Mycket märkligt, ganska tänkvärt och absurt småroligt. Kanske är just det Norlins signum och i “Kul för dig, trist för mig” och “Aliens vid Piteälven”, två noveller som delar samma universum är verkligen både roliga och riktigt knäppa.

I den förstnämnda åker ett band på turné och egentligen är det bara sångaren Anton som är speciellt engagerad och kanske också den enda som tycker att låtarna de spelar håller. Berättarjaget, som råkar ha en bas, får följa med på resan och redan när bandets samlade låtproduktion överlämnas står det klart att Señor är ett riktigt dåligt band. Det blir en minst sagt annorlunda turné med ett oväntat och ganska charmigt slut.

Den ganska misslyckade filmskaparen P. Alexander tillhör två av bandmedlemmarnas idoler. När Mikael får tag på hans tredje film, som är så svår att hitta att dess existens ifrågasatts, förväntar han och kompisen Siri sig ett riktigt mästerverk. Nu är P. Alexander visserligen i klass med Ed Wood, men det här är en både mer amatörmässig och speciell film än de tänkt sig. Dessutom känns slutet som ett självmordsbrev och självklart måste de få veta vad som hänt P. Alexander.

Den avslutade novellen “Gå” är kanske den mörkaste av texterna i Norlins samling. Vi får följa en kvinna som mist ett barn och försöker gå bort sin sorg. Hon börjar i Gällivare och målet är att nå Jockmock. Hon lyssnar på Bach och gråter. En ren, koncentrerad, hulkande och högljudd gråt som får henne att om inte må bättre, så i alla fall att känna något. Efter sexton timmar når hon väninnan Kristin, men hon stannar inte där utan fortsätter timme efter timme.

Åtta noveller om människor som vid första anblick skulle kunna ses som misslyckade. Riktiga människor som varken är vackrast eller lyckligast, men som lever sina liv. Liv som ibland tar en oväntad vändning. Jag tycker om Annika Norlins sätt att berätta om dem och även om jag kanske inte är så överväldigad som alla andra är jag glad över att jag fått lära känna dessa människor som få verkar bry sig om.

Brevet från mig: dikter för unga

Jag tyckte mycket om Lena Sjöbergs diktsamling Min syster är ett spöke och andra dikter som primärt vänder sig till mellanåldern, det vill säga 9-12 år.  Nu har jag också läst senaste samlingen Brevet från mig: dikter för unga vars målgrupp är läsare över 15 år. Mig passade den utan tvekan utmärkt och ja, jag är ju över 15. Det som gör läsupplevelsen så speciell är kombinationen av vackra, tänkvärda och ibland Boken innehåller totalt 26 dikter och de är alla fyllda av känslor, olika känslor. De handlar om kärlek, förväntan, osäkerheten som finns i luften när man inte vet hur den andre känner, känslan av hopp och det brutala i ett svek.

Bland mina största favoriter finns “Våren tvekar” som skulle kunna samläsas med Boyes “Visst gör det ont”. Två dikter om våren, men Sjöbergs diktjag tvekar inte, trots att våren gör det. Så här inleds dikten:

Nu står den där och tvekar
med vinterjackan på
fast isen smälter undan
och himmelen är blå.

 

Jag tycker också väldigt mycket om titeldikten “Brevet från mig” där diktjaget skriver till en person som hen gick i samma klass med nittonhundraåttiosju när de båda gick i nian. Det hände något mellan dem en kväll på en fest och den kanske starkaste strofen lyder så här:

Men jag vill att du ska veta
den där kvällen blev ett sår
som fortsatte att blöda
inom mig i många år.

Ibland vill den stora tonåringen vara liten igen och en väldigt fin dikt om detta är “Alltings varma sol” där diktjaget skriver om längtan efter att krypa upp i mammas trygga famn och kanske få somna på hennes arm. En annan dikt som flödar av kärlek är fina “Min mormors hand” om ett barnbarn som betraktar sin mormors hand över en kopp kaffe.

Åldersrekommendationer ska ofta tas med en nypa salt. Det här är en bok som definitivt passar unga läsare, men även vuxna. De på ytan enkla dikterna går rakt in i hjärtat och tål att läsas många gånger. Det här är verkligen en bok jag rekommenderar varmt.

Ya Leila — en välskriven och tänkvärd debut

Ya Leila är Donia Salehs debutbok och den har nominerats till Borås Tidnings Debutantpris. En nominering som verkligen är välförtjänt. Det finns något speciellt i skildringen av vännerna Leila och Amina som går på gymnasiet och inte riktigt passar in i sin klass. Visst går de på fester, men de passar inte in tjejgänget som kallar sig Glitterfittorna. Leila drömmer dock om ett vanligt Svensson-liv och lockas av den gemenskap som dessa välanpassade tjejer erbjuder. Amina däremot vägrar att anpassa sig till normen och tycker att Glitterfittorna är ett gäng fejkade tjejer som bryr sig om yta, men inte egentligen kämpar för jämställdhet. De har en privilegierad syn på världen och leker upproriska.

I en intervju säger Donia Saleh att Ya Leila inte är en bok om invandrare i förorten och är besviken över att kritikerna tolkas det just så. En grupp kritiker som representerar den vita medelklassen där synen på invandrare läcker. Jag tycker att det är rätt talande. Det är förvisso så att vännerna Leila och Amila pratar med varandra på en blandning av arabiska och svenska, men för övrigt sägs ingenting om varifrån de kommer eller var de bor. Klart är dock att de inte känner samhörighet med sina gymnasievänner som tillhör en annan värld. En värld som Leila trots allt vill tillhöra och som Amila föraktar. Mest av allt handlar Ya Leila om vad som är tillåtet för tjejer och vad som krävs för att accepteras. Leila är beredd att anpassa sig, men det skaver.

Det som gör att Ya Leila sticker ut i bokfloder är dock inte främst berättelsen om Leila och Amila, utan sättet den är berättad. Donia Saleh skriver både vackert och väldigt roligt. Bitterheten och föraktet flödar, men också osäkerheten och den inre konflikten. Vilka får egentligen plats i vårt samhälle? Hur trång är normen för hur kvinnor får vara? Dessutom är omslaget riktigt snyggt, med det färgglada inre dolt i ett vitt hölje. Kanske övertolkar jag nu, men visst kan det ses som symboliskt?

Genom märg och ben

Genom märg och ben är Jacqueline Woodsons första bok översatt till svenska, som i första hand vänder sig till vuxna läsare. Egentligen är det dock en bok som passar för alla åldrar, då livets olika stadier är centrala i berättelsen om en familj. Just den kväll när boken utspelar sig är sextonåriga Melody den som är huvudpersonen. Hon har blivit vuxen och det ska firas. Iklädd en vit klänning som skulle burits av hennes mamma i samma ålder, går hon ner för trappan i sina morföräldrars hus till tonerna av Prince, för att möt släkt och vänner. Där finns mormor Sabe, morfar Sammy Po’Boy, pappa Aubrey och mamma Iris. Människor som självklart varit viktiga i hennes liv, men olika mycket.

Iris skulle ha burit den vita klänningen på sin födelsedag, men gjorde det inte eftersom hon strax dessförinnan upptäckte att hon var gravid. Hon och Aubrey trodde att de varit tillräckligt försiktiga, men nu ska de alltså bli föräldrar. De reagerar olika och är inte båda beredda att sätta sitt liv på paus. Föräldrar finns där för att stötta de unga tu, men Melodys föräldrar finns inte alltid där. Samtidigt har hon många som älskar henne. Bit för bit får vi lära känna de vuxna kring henne, för trots att Melody kanske är viktigast är hon en del av en historia.

Jag imponeras alltid av författare som med på ord lyckas berätta mycket. Woodson är helt exceptionell när det kommer till att fylla mellanrummen mellan orden utan att det blir otydligt. Det som står är egentligen tillräckligt, men texten är så skickligt uppbyggd att berättelsen blir så mycket mer komplex än vid första anblick. Genom märg och ben beskrivs som en släktkrönika och det är faktiskt en sådan, trots att den inte är mer än knappt 200 sidor. Jag har sett recensenter som tycker att Woodsons poetiska och sparsmakade språk är för vagt och otydligt, men jag tycker istället att det är perfekt avvägt och inte sällan riktigt vackert.

Dalenglitter: en roman om hårt arbete

Wanda Bendjellouls debutroman Dalenglitter: en roman om hårt arbete är riktigt bra läsning. Främst den första delen av två i berättelsen om en ung kvinna med rötterna i Polen som bor i Enskededalen och arbetar på en snabbmatsrestaurang. Hennes dröm är att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna ta körkort, men det går långsamt. Kollegan Jamila har hittat sin strategi, hon stoppar helt undan sedlar och har kommit på hur hon ska göra för att det inte ska märkas i kassan. Det är också Jamila som tar med sig huvudpersonen på krogen där de blir bjudna på drinkar av ett par äldre män. Den ena av dem fattar tycke för huvudpersonen och erbjuder sig att övningsköra med henne. En mycket märklig relation inleds.

Vi samtalade kring Dalenglitter i zoom-bokcirkeln bestående av medlemmar i #boblmaf och de som arbetat på snabbmatsrestaurang var inte nöjda med skildringen av de snuskiga matrutinerna som de menade inte stämde och därför gjorde boken mindre trovärdig. Jag har aldrig arbetat på en sådan och hakade inte upp mig på just hygienen, utan snarare på de hierarkier som fanns på arbetsplatsen och hur orimlig chefen var. Snygga tjejer ställs i kassan, de anställda arbetar hårt för lite pengar och kunderna är inte alltid de smidigaste. Vi enades ändå om att det här är en bra och viktig bok om klass och dess betydelse.

Just klassperspektivet och det faktum att ett körkort ses som ett nästan ouppnåeligt mål är kanske det som berörde mig mest. Böcker om klass och om förorten behövs och det var så himla skönt att läsa en skildring som faktiskt fokuserade på hårt arbete och inte på kriminalitet. Ibland känns det som att den enda berättelsen som hörts från förorten har handlar om kriminella eller möjligen om extrema muslimer som begränsar sina familjemedlemmar. Wanda Bendjelloul bjuder på en berättelse som ger perspektiv. Det blir tyvärr tydligt att du fortfarande föds in i en klass i Sverige och att det inte är enkelt att ta sig ut den. Kontrasten till klasskamraterna som bor i Enskedes villaområde är stor och även om en av dem kort arbetar på snabbmatskedjan (i kassan självklart) har hon råd att säga upp sig och gå vidare till ett annat jobb. Den möjligheten har inte alla.

Ännu tydligare blir ojämlikheten i samhället i bokens andra del som utspelar sig i Polen. Det är tydligt att samma klass i Polen har det än värre, men även där finns en koppling till Sverige. Vår namnlösa huvudperson åker nämligen till släkten i Polen för att gå på sin kusins begravning, en kusin som dog i en arbetsplatsolycka då han reparerade vindkraftverk utan tillräcklig säkerhet. Jag förstår tanken med att dela in boken i två delar, men är inte alls lika förtjust i delen som utspelar sig i Polen. Kopplingen finns, men är lite vag. Första delen om arbetet och livet i Stockholm är däremot väldigt bra och jag gillar verkligen Wanda Bendjellouls rappa och humoristiska sätt att skriva. Det här är en mycket bra debut och jag ser fram emot att läsa fler böcker av författaren.

Skönheten av Gabriela Mistral

Serien med böcker av kvinnliga nobelpristagare i litteratur som gavs ut 2018 är verkligen både vacker och bra. Skönheten av Gabriela Mistral har stått i hyllan sedan den släpptes, men nu fick jag äntligen tummen ur att läsa den. Boken har undertiteln “Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg” och eftersom jag inte läst dikterna i original och det inte är troligt att mina begränsade spanskkunskaper skulle räcka för det, litar jag på att Gullberg gjort ett bra jobb. Klart är i alla fall att dikterna är både fina och berörande.

Skönheten inleds med ett förord av Hjalmar Gullberg med titeln “Hur Lucila Godoy y Alcayaga blev Gabriela Mistral” och där får vi läsa om hur en flicka föddes i den lilla chilenska staden Vicuña av föräldrar med baskiskt ursprung. En berättelse om henne handlar om hur hon skickades hem från skolan för att hon var för obegåvad och istället studerade själv hemma. Studierna måste ha gått bra, då Lucila själv blev lärarinna.

Något som påverkade Lucila mycket var kärleken, sveket och döden. Hon förälskade sig i Romelio Utreta och man vet inte mycket mer om deras förhållande mer än att han svek henne. Efter att ha ertappats med att stjäla pengar tog han senare sitt liv en novemberdag 1909. Det är efter den händelsen som Lucila börjar skriva dikter och blir känd under namnet Gabriela Mistral. Gullberg skriver dramatiskt om den unga kvinnans sorg och hur “hennes mörkt lidelsefulla poesi” spreds “från stad till stad och land till land i det spansktalande Amerika.”

Jag har tidigare läst några få dikter av Gabriela Mistral och tyckt att det var okej, men väl religiöst. Även detta urval innehåller en del religiösa dikter, men mest handlar det om längtan efter kärlek och ett barn. Sonen som aldrig föddes är huvudpersonen i många av texterna och de berör verkligen. Samlingen inleds med dikter ur Sången om en son och andra sånger där vi bland annat kan läsa om sorg och kärlek, men också den känslosamma dikten “Till Judafolket” om judarnas öde. Vacker är den korta dikten “Vaggsång” om att vagga sin son till söms. Just barnlängtan beskrivs på ett så naket och ärligt sätt som jag sällan läst tidigare. Skönheten innehåller också dikter på prosa och även där finns några riktiga guldkorn, som “Min mor” om ett ärligt samtal mellan en mor och en dotter där de förenas och nästan blir som systrar. Något jag tycker mycket om är de korta förklaringar och kommentarer som ges till många av dikterna och bidrar till en större förståelse.

Jag måste säga att jag berördes mycket av dikterna i Skönheten. Visst är det lite melodramatiskt ibland och de religiösa motiven är många, men Mistral bjuder också på ärliga och vackra dikter, inte sällan fyllda med smärta.

 

Jungfrustigen av Philip Teir

I flera år har jag haft med Philip Teir i min Boktolva som en av författarna jag vill läsa något av, men ännu inte stiftat bekantskap med. 2021 var året när det äntligen blev av och det var också året då Philip Teir inte fanns med på min lista med boktolveförfattare. Ironin. Trots detta är jag väldigt glad över att jag läste Jungfrustigen, dådet redan efter några sidor stod klart att Philip Teir har förutsättningar att bli en riktig favoritförfattare. Det är svårt att sätta ord på vad det var jag fastnade för, men jag ska göra ett försök. Främst handlade det om språket, som är stramt och snyggt, men också om karaktärerna som tilläts vara mänskliga. Jungfrustigen är ingen peppig bok om en skilsmässa som ger huvudpersonen ett nytt och fantastiskt liv, inte heller en bok om en navelskådande medelålders man som helt missar vad som händer i omvärlden. Det är istället ett bra och faktiskt intressant porträtt av en person som försöker leva ett så bra liv han kan.

Richard är författaren som kämpar för att skriva en bok som någon vill läsa. Han arbetar också som kulturchef på en tidning i Helsingfors och känner väl egentligen att jobbet börjar gå på tomgång och att han vill ha något mer. Det låter på pappret som en klassisk skilsmässoskildring. Äktenskapet med tonårskärleken börjar bli slentrianmässigt, barnen är större och klarar sig själva och så dyker kvinnan med stort K upp. Ändå lyckas Teir bjuda på något annorlunda. Huvudpersonen drivs egentligen inte av passion, kvinnan han träffar är inte någon yngre förmåga som får honom att känna sig ung på nytt och livet blir inte med ens rosaskimrande och fantastisk. När Richard träffar Paula på en förlagsfest väcks känslor hos honom, kanske är det passion, men främst handlar det om att han känner någon slags gemenskap. När de börjar träffas handlar det inte om hemliga kärleksmöten med sex i centrum, utan om att läsa tidningen ihop, dricka kaffe och prata. Teir beskriver på ett stillsamt, men ändå känslofyllt sätt hur Richards liv verkar närma sig sitt slut trots att han bara är 35 år. Paula, som är 15 år äldre, har en helt annan livslust än han och det smittar liksom av sig.

Läsåret 2021 har definitivt börjat bra och jag är så glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa något av Philip Teir. Nu är jag sugen på att fortsätta utforska hans författarskap.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: