Betyg 4

Bärarna är riktigt spännande

Bärarna är Jessica Schiefauers första bok som primärt vänder sig till vuxna läsare och vilken bok det är. I en dystopisk framtid lever kvinnor och män åtskilda. Kvinnorna är de som kallas bärare och det gör de för att de bär barn i sin livsäck. Befruktade på konstgjord väg självklart och alla embryon som placeras i dem saknar självklart Y-kromosom. Männen kallas istället spridare, då de sprider en farlig smitta och därför måste isolerat. Den värld som huvudpersonen Nikki lever i är alltså en värld som helt består av kvinnor och dessutom en värld där alla är vegetarianer. En samhälle som skulle kunna ses som en utopi, men bilden Schiefauer tecknar är en annan. Budskapet är verkligen inte anti-feministiskt, snarare tvärtom, utan handlar istället om att en hållbar värld inte kan vara för homogen.

Nikki lever tillsammans med Simone och de lever ett bra liv i ett samhälle där jordens resurser inte överanvänds och där en slags harmoni råder. När Simone avslöjar att hon drömmer om att bära ett barn förändras deras liv. Nikki har själv aldrig velat ha barn, eller egentligen aldrig funderat över möjligheten. Att skaffa barn är i sig ett projekt och eftersom Simone inte har någon livmodern krävs det extraordinära åtgärder. Samtidigt händer saker som får Nikki att både ifrågasätta sitt förhållande och den separatistiska värld hon lever i.

För några år sedan sändes P3 serien Smittan som Jessica Schiefauer skrivit manus till. Där drabbas män av en helt fruktansvärd smitta som får dem att bli extremt våldsamma och det är kvinnorna som är deras offer. Jag tänker mig att det är samma smitta som orsakat situationen i romanen Bärarna. Det har dock gått så lång tid att den värld där smittan spreds är ett minne blott. Schiefauer skriver fram ett intressant samhälle där ideal krockar med varandra och där det inte längre är enkelt att helt veta vem som är god eller ont. Hon visar att förenklingar kan vara skadliga och att rädslor inte alltid är befogade. Det är en intressant berättelse hon bjuder på, men framför allt är den riktigt spännande och välskriven. Jag visste sedan innan att Jessica Schiefauer är en ytterst skicklig författare och det bevisar hon än en gång med Bärarna.

Historieläraren — en sällsam historia

I november skulle jag läsa hyllvärmare och en bok blev i alla fall läst, nämligen Historieläraren av Matt Haig. Som historielärare har jag tänkt läsa den sedan den kom ut 2018 och det är den första romanen jag läst av honom. Vi får träffa Tom Hazard som levt i väldigt många år mer än en vanlig människa. Han lider av ett syndrom som kallas anageria som innebär att det tar någonstans kring 13 år för honom att åldras ett år. Det här är något du måste acceptera för att kunna läsa boken och jag tycker att det funkar rätt bra. Lite svårare har jag att acceptera det hemliga albatross-samfundet som kontrollerar personer med anageria (som kallas alba efter albatross) och ser till att de inte stannar för länge på en plats, eftersom andra då märker att de inte åldras. Det här är dock en ram som krävs för att boken ens ska kunna fungera och måste accepteras.

Tom har haft flera namn och bott på flera olika platser. Hans mor var fransk och de båda kommer till England när han är ung. När mamman blir sedd som häxa och avrättas försöker Tom skapa sig ett eget liv. Det är 1500-tal och han får ett jobb i London hos självaste William Shakespeare. Det är också i det här livet som han möter och mister sitt livs kärlek, en kvinna som åldras medan han förblir ung. De får en dotter som också är alba, men som han inte träffat sedan han lämnade familjen.

Efter att ha rest med James Cook, varit pianist på 20-talet och mycket annat har Tom hunnit nå 40-årsåldern och får lov av albatross-samfundet att bosätta sig i London igen. Han tar ett jobb som historielärare och kan självklart berätta om historien på ett mer levande sätt än någon annan lärare kan. Trots detta är ungarna han undervisar ganska ointresserade, som tonåringar kan vara. Det är tydligt att han längtar efter ett normalt liv, men att det är omöjligt för honom att leva ett sådant. Dels för att han inte får förälska sig, men också för att han visserligen har en kropp som fortfarande är för ung, men en hjärna som inte riktigt klarar att hantera mängden minnen.

Jag tycker om Historieläraren och det var trevligt att hänga med Tom. Däremot är jag lite skeptisk till den romantiska sväng som berättelsen tar, men det funkar ändå. Språket är snyggt, historien intressant och Matt Haig förblir en favorit även när han skriver skönlitterärt. Tidigare har jag läst Skäl att fortsätta leva och Anteckningar från en orolig planet.

 

Bröllopsfesten

Bröllopsfesten är en spänningsroman som utspelar sig på en avlägsen ö, precis som Lucy Foleys förra bok Nyårsfesten. Någon mördas, det tar lång tid innan vi vet vem och ännu längre tid innan vi förstår vem som är skyldig. Det är ett koncept jag gillar och miljön bidrar till spänningen.

Vi får följa med på bröllop och det är Jules Keegan som ska gifta sig med tv-stjärnan Will Slater. De är ett vackert och framgångsrikt par som självklart bjuder in till ett annorlunda och speciellt bröllop. Visserligen är det inget gigantiskt, men gästerna bjuds på en fest utöver det vanliga. Jules har bjudit sin yngre syster Olivia, som också ska vara brudtärna och sin bästa vän Charlie och hans fru Hannah. Hannah som aldrig riktigt har litat på att Charlie och Jules aldrig haft något förhållande. Wills vänner från internatskoletiden är självklart bjudna och när de kommer samman verkar de inte ha mognat ens en gnutta. Vi anar till exempel att svensexan varit rätt brutal och att de inte varit direkt trevliga mot Charlie. Vad som egentligen hände får vi vänta ett tag på att få veta. Just alla antydningar och lösa trådar som senare knyts ihop är det som gör Bröllopsfesten riktigt spännande. Karaktärerna är dessutom riktigt intressanta att följa och flera karaktärer turas om att berätta historien. Vi får följa Jules, Olivia, Hannah, Johnno som är bestman och Aiofe som är bröllopskordinator.

Aiofe och hennes man Freddy har tagit över Fåfängan, som hotellets huvudbyggnad kallas. Jules bröllop är det första de anordnar och eftersom hon har många följare på sociala medier hoppas de att den rabatt de gett henne ska vändas till vinst när fler sällskap bokar in sig. De har planerat allt, men redan på middagen kvällen före bröllopet, när endast de närmaste gästerna närvarar, blir det tydligt att det här kommer att bli en minst sagt intressant helg.

När bröllopsfesten är igång drar stormen in och det är oklart hur gästerna ska kunna ta sig tillbaka till sina hotell efter festen. På ön bor nämligen bara de närmaste gästerna och det är också de som står i centrum. När en av gästerna hittas död är det inte mycket bra av boken, men det är hela tiden spännande. Först vill jag veta vem som dött och sedan varför. Bröllopsfesten är lättläst och spännande. Perfekt läsning i trötta november.

Herrarna satte oss hit

Kanske är Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba årets viktigaste bok. Berättelsen om vår mörka historia borde kunnas av var och en av oss, men så tror jag inte att det är. Jag vet att jag själv haft väldigt begränsade kunskaper om hur samerna behandlats och då ser jag mig ändå som hyfsat påläst. Riktigt hur statens förtryck av samer såg ut på 1920-talet och framåt hade jag däremot inte koll på och jag visste inte alls Norges roll i de tvångsförflyttningar som genomfördes.

Klart är att samerna var oönskade i det relativt nyss självständiga Norge. Landet skulle tillhöra norrmännen och samerna hade inget där att göra. Det var därför Sverige och Norge år 1919 tecknade ett avtal som begränsade antalet renar som fick vandra över gränsen, vilket självklart också begränsade rörelsefriheten för deras ägare. Labba berättar om hur samerna drevs bort från sina betesmarker och hur de fick lämna de kåtor de byggt upp. De jojkade till marken, bergen och växterna, men saknaden gick aldrig över. Genom ett antal berättelser och minnesskildringar berättar Labba om ett folk som inte får lov att leva där de vill och om de konflikter som skapas när de tvångsförflyttas till områden som tidigare inte varit deras och där de inte är välkomna. När människorna flyttas accepterar de till slut sin nya hemort, men renarna längtar efter sina gamla marker och många återvänder dit, vilket får både känslomässiga och ekonomiska följder för deras ägare.

Det är hög tid att vi får ta del av också de mörkaste delarna av vår historia. Hur vår urbefolkning, de som kom till vårt land långt före oss, har marginaliserats och förflyttats mot sin vilja. Hur de blivit nedvärderade, avklädda, mätta och undersökta. Hur de setts som mindre värda, hur de berövats sin kultur och sitt land. Elin Anna Labba berättar om viktiga människoöden som drabbar mig hårt. Om barn som lämnas eller dör, om renar som vänder tillbaka och om ett land som är för evigt förlorat. Hon tar mig i handen och leder mig via myndighetsbeslut och människoöden. Genom en del av vår historia som påverkat många, men inte människor som varit tillräckligt viktiga för att få höras. Mitt hjärta brister när jag får ta del av berättelser som vi alla borde ha fått höra om och om igen.

Igår tilldelades Elin Anna Labba Augustpriset för Årets svenska fackbok för Herrarna satte oss hit och det var verkligen välförtjänt.

Edith och Julian

Den irländska författaren Naoise Dolan debuterar med boken Edith och Julian som utspelar sig i Hongkong. Vi får följa huvudpersonen Ava, en riktigt vilsen ung kvinna som skyr starka känslor och inte har någon riktning i sitt liv. I Hongkong arbetar hon som engelsklärare, men det är ett jobb hon inte direkt tycker om. Att hon ens är där och inte på Irland verkar mest vara ett icke-val. Att inte vara hemma och att på pappret göra något spännande verkar räcka gott. Vad ett lycklig liv skulle vara verkar hon inte ens ha funderat över. Hon har ett liv och det får duga. Låt vara att varken jobb eller boende är bra eller att hon ens känner någon glädje i vardagen. Ett liv är det icke desto mindre.

När Ava träffar Julian får livet i alla fall något slags sammanhang. Han är framgångsrik affärsman och lever i överflöd. De inleder ett förhållande som de båda är på det klara med inte handlar om kärlek och få på så sätt i alla fall sällskap i sin ensamhet. Ava flyttar in i ett rum i Julians stora lägenhet och bor där gratis. Kanske är de tillsamman, kanske inte. De tillbringar mycket tid tillsammans, har sex ibland och tycker inte illa om varandra. När Julian är borta på sina långa affärsresor bor Ava i lägenheten ensam. Det är inget hem, men en trygg plats. För henne räcker det. En ovanlig vänskap växer också fram mellan Ava och Julians pappa, som hon fortsätter besöka även under de perioder som Julian är bortrest.

Så träffar Ava den vackra Edith och blir förälskad på riktigt. Edith ifrågasätter hennes förhållande med Julian och antyder att Ava blir utnyttjad. Så vill Ava inte se det. Hon behövde trygghet och Julian erbjöd henne det. Tillsammans är de helt enkelt mindre ensamma. Frågan är hur en förälskelse passar in i Avas liv och hur hon ska våga omfamna de starka känslor som översköljer henne. Kontroll är viktigt och tillsammans med Edith har hon inte kontroll. Hon vill inte heller svika Julian. Hon har inte råd att svika Julian.

Jag tycker väldigt mycket om Edith och Julian. Kanske för att Ava är en så komplex huvudperson, som är svår att tycka om men trots det lätt att ta till sitt hjärta. Jag berörs av hennes osäkerhet, en osäkerhet som hon försöker dölja genom ett kaxigt yttre. Att läsa om henne är roligt och uppfriskande, samtidigt som jag egentligen bara vill skaka om henne och berätta att det riktiga livet inte kan undvikas hur länge som helst. Det vore lätt att döma henne utifrån de ibland märkliga beslut hon tar gällande sitt liv. Beslut som inte är helt moraliska, kanske inte ens bekväma och faktiskt inte heller alltid de lättaste. Det handlar om beroende, men också om vänskap och kärlek i en intressant kombination. Jag tycker väldigt mycket om Dolans språk och hennes sätt att bygga upp karaktärer. Förhoppningsvis är det här den första av många bra och läsvärda böcker.

 

Blå, blå höstvågor

Det har blivit höst och vår hjältinna Cilla Storm arbetar som kriminalreporter på podcasten Blodspår. Hon har flyttat från kolonistugan på Bullholmen och bor innebonde hos sin bästis Zacke och hans man Jonathan. Där bor också hunden Aretha Franklin som utan tvekan är hushållets största diva. Cilla använder orimligt mycket tid åt att drömma om polisen Adam, men det är hans mamma Rosie som hon träffar mest. I denna andra bok i Christoffer Holsts serie om Cilla Storm åker de till Bullholmen för att bo på öns nystartade spahotell. Där pågår samma helg ett lyxigt societetsbröllop och de båda kvinnorna hamnar självklart mitt i händelsernas centrum.

Parallellt med berättelsen om Cilla Storm får vi följa paret Ella och Patrick som reser till Portrush, Nordirland för att rensa ut Ellas mammas hus efter hennes död. Deras öde kopplas ihop med andra karaktärer i boken och Holst lyckas knyta ihop alla trådar. Resultatet blir en trevlig, välskriven och lite småläskig deckare som fokuserar mer på relationer än brott.

November ska ägnas åt hyllvärmare och Blå, blå höstvågor är något av en sådan då den tillhör kategorin “böcker jag tänkt läsa sedan de var nya”. Jag är glad att jag fick tummne ur och ser fram emot att möta julen tillsammans med Cilla Storm i Christoffer Holsts senaste bok Kalla, vita vinternätter. Holst har verkligen utvecklats till en av våra största feelgoodförfattare och det funkar lika bra med eller utan brott.

Lite död runt ögonen

Eftersom David Ärlemalm nominerats till Svenska deckarakademins pris för årets bästa debut publicerar jag ett inlägg om hans bok Lite död runt ögonen, som jag skrev för Kulturkollo i januari 2020.


Lite död runt ögonen är David Ärlemalms debut och det har sedan den släpptes fått mycket positivt uppmärksamhet, vilket gjorde att jag prioriterade den. Debutanter är alltid spännande och chansen att hitta en ny favorit stor.

Lite död runt ögonen får vi möta Arto, ensamstående pappa till Bodil som går i förskoleklass. Inget konstigt med det kan tyckas om det inte vore så att Arto är före detta missbrukare och att Sofia, hans fru och Bodils mamma dött av en överdos. Han kämpar för att skapa ett bra liv för sig och dottern, men kaoset är överallt och han balanserar på den tunna linje som skiljer det bra i livet och det dåliga. När han får sparken från sitt jobb i ett skolkök efter att rykten spridits om att han skulle ha såld droger till elever står han på ett ben och håller på att välta. Chefen är inte det minsta intresserad av att ta reda på om det finns någon sanning i ryktet, utan vill bara bli av med en obekväm anställt och tysta föräldrarnas protester.

Arto är fullt medveten om att det syns på honom att han levt ett hårt liv och inser någonstans att han aldrig helt kommer ifrån sitt förflutna. Trots detta hittar han snart ett nytt jobb på en lunchrestaurang, men det strular till sig lite och han tvingas klara sig en period utan inkomst. Ditte, en av Sofias vänner, erbjuder honom ett städjobb och där borde det stannat. Arto vill dock ha mer än så och kontaktar två gamla bekantar som säljer stulna bilar. Några snabba stölder, en rejäl betalning och sedan ska han lämna det struliga livet bakom sig en gång för alla.

Det jag tycker om med Lite död runt ögonen är den ärliga beskrivningen av Arto. Det är inte så enkelt att en människa är god eller ond utan snarare i ständig kamp för att skapa ett liv värt namnet. Att bo med Bodil är fantastiskt och Arto älskar verkligen sin dotter, men varje gång någon påminner honom om att han är en pappa som inte går att lita på krymper han en aning. Det kan vara personalen på Bodils skola, socialtjänsten eller andra människor runt honom. Faktum är att de ibland har rätt, Arto är inte alltid en bra pappa, men större delen av tiden har de faktiskt fel. Beskrivningen av relationen mellan far och dotter är riktigt fint skildrad och det går inte att tvivla på Artos kärlek.

Det jag inte tycker riktigt lika mycket om är spänningsmomentet som Ärlemalm väljer att lägga till och som får väl mycket plats i slutet av boken. Berättelsen om Artos kamp hade räckt för att skapa spänning i boken och jag önskar att hans berättelse hade fått fortsätta vara mer lågmäld. Trots detta är Lite död runt ögonen en bra debut och jag är glad att jag fått stifta bekantskap med David Ärleman, en författare jag är säker på att vi kommer att få se mer av.


Inlägget publicerades ursprungliga på Kulturkollo 2020-01-21

Humlan Hanssons hemligheter

Humlan Hanssons hemligheter är skriven av Kristina Sigunsdotter och effektfullt illustrerad i svartvitt av Ester Eriksson. Vi får följa Humlan vars liv förändras när hon får vattkoppor. Över hela kroppen sprider sig 103 kliande röda koppor och gör att hon måste stanna hemma i två hela veckor. Tillräckligt lång tid för att allt ska vara förändrat när hon kommer tillbaka. Då har nämligen hennes enda vän Nour börjat hänga med hästtjejerna och tillbringarna nu rasterna med att leka häst i bara trosorna. Som om det inte vore nog att Humlan och Nour går i olika klasser. Nu är Humlan inte bara ensam i klassrummet, utan helt ensam på skolan. Visst finns Vanten, men han är så otroligt tråkig. Knappt bättre än ingen alls.

Humlan Hanssons liv förändras också på andra sätt. Mitt under en familjemiddag börjar henne faster Fanny att skrika och slänger sedan ett glas vin i väggen. Den röda fläcken går inte bort, utan pappa får hänga en tavla över den. Efter händelsen hamnar Fanny på sjukhuset, något som kallas Vuxenpsyk och Humlan hälsa på henne i smyg. En av många hemligheter som Humlan Hansson har. Humlans mamma tycker inte om faster Fanny och Humlan förstår inte riktigt varför. Fanny är konstnär, precis som Humlan vill bli och när hon var barnvakt för Humlan gjorde de alltid konst. När de tillsammans målade magnoliaträdet med svart färg fick faster Fanny inte vara barnvakt längre.

Är det här en passande bok för barn? Det tycker jag, men kanske inte att läsa själva. Humlan Hanssons hemligheter är på många sätt en nattsvart bok, men den slutar hoppfullt och förflyttar sig raskt mellan “vanliga” problem med kompisar och det mer ovanliga problemet med en faster som mår psykiskt dåligt och verkligen ser världen i svart. Att läsa om Humlan är ett äventyr. Hon är frispråkig, rolig och vass. En elvaåring som ser livet med ganska vuxna ögon, men som ändå verkligen är ett barn med allt vad det innebär.

Born a crime av Trevor Noah

Egentligen har jag ingen direkt relation till Trevor Noah, men hans självbiografiska bok Born a crime dök upp ofta i mina flöden, vilket gjorde att jag prioriterade att läsa den. Det är jag glad att jag gjorde. Born a crime har undertiteln Stories from a South African childhood och den lät mig upptäcka platser jag aldrig läst om förut, få ta del av situationer som jag aldrig upplevt och faktiskt inse saker jag faktiskt aldrig reflekterat över tidigare.

Trevors pappa hette Robert och var en vit man från Schweiz som modern hade ett kort förhållande med. Ett förhållande som i apartheidsystemets Sydafrika självklart sågs som ett brott. Modern Patricia är utan tvekan en kvinna som på många sätt är imponerade och just gällande fadern till sitt äldsta barn handlar det helt enkelt om en man hon tycker om, men som hon inser aldrig kommer att bli en del av hennes liv. Ett problem som inte riktigt tycks röra henne. Trevor Noahs två yngre bröder har en annan pappa, som på pappret känns som ett sämre val. Att lämna ett äktenskap visar sig dock vara svårare än i princip allt annat.

Vi får följa Trevor Noah under hans uppväxt i Johannesburg, som de första åren främst handlade om att han skulle gömmas för omvärlden. Förhållanden mellan svarta och vita var förbjudna och kunde leda till fängelse, vilket betydde att ett färgat barn var ett bevis på att ett brott hade begåtts. Sedan växer han upp och rör sig ute i samhället, men då främst från hemmet till någon av alla de kyrkor som mamman går till. Olika för olika dagar i veckan.

När han blir äldre är det en dator med cd-brännare som förändrar hans liv och han livnär sig på att sälja piratkopierade cd-skivor. En av många kreativa sätt att tjäna pengar och skapa sig något slags liv. Det är mycket elände som beskrivs, men Noah lyckas berätta sitt livs historia utan att måla allt i svart, men också utan att bagatellisera den ojämlikhet han upplevt.

Born a crime är en intressant och relevant bok som levandegör ett samhälle som påverkades och fortfarande påverkas av det system som handlade om att sortera människor utifrån hudfärg. I Sydafrika fanns det ett officiellt sätt att sortera, men visst är det så att sorteringen pågår även på andra platser, även här.

Samtycket av Vanessa Springora

Jag borde inte läst Samtycket av Vanessa Springora, men är ändå glad att jag gjorde det. Detta trots att läsningen gjorde mig förbannad och besviken. Förbannad på män som utnyttjar kvinnor så unga att de är barn och besviken på dem som blundar för det eller till och med ursäktar och accepterar det. Det manliga geniet måste få leva sitt gränslösa liv för att kunna skapa stor litteratur. Även om det börjar vända något är det i vår samtid ännu naturligt att låta de manliga genierna göra lite som de vill. Jean-Claude Arnault fick sitt straff, men hans vänner hade svårt att se vad som varit fel i hans beteende. Då ska man också komma ihåg att en av de närmsta var författaren Stig Larsson, som i sin självbiografi från 2017 visar en kvinnosyn som minst sagt är tveksam. Samtycket är inte bara en bok om en man som beter sig som ett svin, det är en bok om alla män som tillåts göra det.

När Vanessa Springora var tretton år träffade hon den framstående författaren Gabriel Matzneff, då i femtioårsåldern. I boken kallas de V och G. Av de inledande kapitlen förstår vi att V haft en barndom som påverkats mycket av föräldrarnas olyckliga och destruktiva äktenskap och att det inte blev bättre när mamman tog sin dotter och flyttade från fadern. Någonstans finns en längtan hos V att bli älskad och den utnyttjar G. Hennes mamma får snart reda på deras förhållande och protesterar först, men senare blir G en flitig middagsgäst hos mor och dotter. Därmed ger modern sitt samtycke och förhållandet kan fortsätta.

I Babel från 4/10 intervjuas Vanessa Pringora om sin bok och förhållandet med Matzneff. Springora berättar om sin önskan att bli älskad och att hon blandade samman kärleken från en äldre man med den från en fadersgestalt. En klassisk förklaring till varför allt för unga kvinnor dras till allt för gamla män, men förklarar ändå inte varför männen faktiskt inleder förhållanden med barn. Det går att hävda att dessa barn gav sitt samtycke och Springora är noga med att påpeka att hon inte blivit våldtagen eller utsatt för sexuellt våld. Däremot förlorade hon sin oskuld allt för tidigt. Hon var förälskad och eftersom hon gav sitt samtycke kände hon sig i många år skyldig och kunde därför varken se sig själv som offer eller anmäla sin förövare. I sin bok vill hon visa att ett barns samtycke inte borde räknas, då det är för stor skillnad mellan en vuxens och en tonårings psyke. Maktbalansen blir ojämn och det gör att den vuxne utnyttjar barnet trots att samtycke funnits.

Springoras bok har skakat om den franska kulturvärlden, men efter att ha läst boken har jag svårt att förstå att någon kan vara överraskad. Matzneff skrev om sex med minderåriga även i självbiografiska böcker och dolde inte på något sätt sin fäbless för såväl pojkar som flickor som ännu inte nått den ålder som krävs för att ett sexuellt förhållande ska vara lagligt. I Babel visas ett klipp från kulturprogrammet Apostrophes från 1990 där Matzneff är helt öppen med sina sexuella preferenser och verkar komma undan med det. De andra deltagarna skrattar lite generat, men det är bara en gäst, kanadensiska Denise Bombardier som ifrågasätter rimligheten i det Matzneff skriver och berättar om. Hennes protester sågs som löjliga och Springora berättar att Bombardier därefter blev utfrusen i Paris litterära kretsar. Normen var alltså att skydda det manliga geniets framfart. Ingen borde vara chockad av att få veta det som alla redan vetat och dessutom accepterat. I Springoras bok låter hon G försvara sitt beteende med att han, likt idealen i det antika Grekland, fungerar som en lärare i sexualkonst och det borde vara inte bara accepterat, utan till och med uppmuntras. Jag tror inte att han är ensam om den synen.

Vanessa Springora skriver med en brutal ärlighet om förhållandet som hon lyckades lämna som 15-åring. Det är tydligt att hennes mål inte primärt är att krossa en enskild person, utan att berätta en historia om ett förhållande som sågs som kärlek, men som var något helt annat. Hon påpekar i Babel att det är märkligt att ingen polis intresserad sig för Matzneffs förehavanden, för även om litteraturen måste få innehålla hemska karaktärer är det i hans verk så tydligt att de är självbiografiska. Springora förekommer till exempel i flera av Matzneffs böcker och bland annat har han publicerat brev från och bilder på henne. Kopplingen mellan verk och person är onekligen intressant och frågan är om en författare ska kunna skriva om brott och sedan gå fri för att konsten ska få förbli fri. Lojaliteten borde ligga hos offren och inte författaren med makt som skildrar dem.

Samtycket är förutom att den är viktig också en mycket välskriven bok. Egentligen kan jag tycka att det är synd att Springora debuterar med just den här boken, då alla kommer att diskutera innehållet och få lyfta fram den skickliga hantverket. Jag hoppas att det här inte är den enda bok vi kommer att få läsa av Vanessa Springora, då jag verkligen tycker om och drabbas av det jag läser. Med få ord berättar hon massor och trots att känslorna egentligen inte finns på sidorna flödar de över mig som läsare. Vanessa Springora säger att hon kommit över utnyttjandet genom att sätta ord på det och beklagar av Matzneff inte verkar kunna läka från de övergrepp han själv utsattes för som 13-åring. Det här är hennes bok, men hon hoppas också att andra som varit med om samma sak, men inte kunnat sätta ord på det, ska kunna läkas av hennes.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: