enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Betyg 4 Sida 1 av 66

Lojal — en bok om hemligheter och lojalitet

Delphine de Vigans nya bok Lojal handlar om läraren Hélène som oroar sig för en av sina elever Théo. Hon försöker få sin chef och sina kollegor att uppmärksamma honom mer, men eftersom det egentligen inte finns något konkret att gå på är det svårt att göra något.

Vi som läser boken får även Théos perspektiv och vet att hans liv inte är det enklaste. Varannan vecka bor han hos sin pappa, som är i det närmaste ett vrak. Det är Théo som tar hand om honom istället för tvärtom, men han vågar inte berätta någonting om situationen ens för sin mamma. De veckorna han bor hos mamma är bättre, men hon vill helst inte höra ett ord om sin före detta man och är på det stora hela ganska distanserad mot sin son.

På skolan har Théo och hans vän Mathis hittat ett gömställe. Där delar de på flaskor med sprit och flyr världen både bokstavligt och bildligt. Varför Mathis behöver fly är lite svårare att förstå, men visst går det att ana sig till orsakerna. Både han och hans mamma berättar sina historier och klart är att det finns hemligheter i alla familjer.

Det är alltså fyra huvudpersoner och fyra berättare. De två jag tycker bäst om är utan tvekan Hélène och Théo, kanske för att jag är lärare själv och inte sällan har känt den oro som Hélène beskriver. Visserligen är jag även mamma, men när Cécile, Mathis mamma, berättar tycker jag att historien stannar upp lite. Delphine de Vigan är skicklig och helheten är utan tvekan snygg, men för mig hade tre berättare varit nog. Möjligen hade jag velat veta mer om Théos mamma, som på många sätt är en obegriplig karaktär.

Det mest intressanta med Lojal är just beskrivningarna av inte sällan ologiskt agerande, som går ut på att behålla en perfekt fasad, samtidigt som man långsamt går under. Delphine de Vigan beskriver känslan av ofullkomlighet och osäkerhet på ett drabbande sätt och jag engagerade mig verkligen i Théos öde. För mig är han huvudpersonen och jag funderade mycket på vad jag skulle ha gjort om han var en av mina elever.

 

Dvalan är Grebes bästa hittills

Jag har läst och tyckt om alla de böcker om Siri Bergman som Camilla Grebe skrivit tillsammans med systern Åsa Träff och dessutom läst de tidigare två böckerna i serien “Flickorna och mörkret” och tyckt mycket om även dem. Självklart hade jag höga förväntningar på senaste boken Dvalan och de infriades med råge.

Ännu en gång har Grebe, likt Tana French, vridit lite på perspektivet och låter andra poliser stå i fokus, medan Malin från Husdjuret finns med som en bifigur. Även profileraren Hanne finns med på ett hörn. Istället är det kriminalinspektör Manfred Olsson som ansvarar för ett fall som är mer obehagligt än det mesta andra. Det tar dock tid innan alla bitar faller på plats, men pusslet läggs riktigt snyggt och trots att jag anade upplösningen ganska tidigt är det spännande ända till slutet.

Manfred Olssons dotter skadas i ett tidigt skede och ett av bokens spår är hennes tid på sjukhuset och den sorg som Manfred har svårt att dela med sin sambo. Inte för att han inte sörjer sin dotter, för det gör han, utan för att det går lättare om han får ägna all tid åt jobbet och på så sätt glömma allt hemskt i sitt eget liv.

Andra delen av berättelsen handlar om Samuel, en tonåring som hamnat fel och när han lyckas sabotera en knarkaffär är han tvungen att fly. Han hamnar på en avlägsen ö hos Rakel, som också flytt världen och får anställning som assistens åt hennes son. Rakels man är författare och bortrest. När ett par svårt sargade lik hittas vid ön lockas polisen dit.

Samuels mamma Pernilla letar efter sin son och försöker förgäves få polisen att engagera sig i hans försvinnande. Hon är djupt frireligiös och har kämpat läge för att sonen ska hamna på rätt väg. Nu är hon rädd att det är för sent.

När vi diskuterade Silvervägen av Stina Jackson på Kulturkollo läser var fokus mycket på språket och hur välskriven boken var, trots att deckarhistorien kanske inte var den mest spännande. Även Camilla Grebe har ett snyggt språk och har dessutom skapat en genomtänkt historia som gör Dvalan till något mer än en “vanlig” polisdeckare. Jag engagerar mig i karaktärerna och imponeras av hur de olika trådarna knyts ihop. Det här är riktigt bra läsning i genren.

Bränn alla mina brev

“Det är 1988 och har precis börjat snöa” är en bok av Sigge Eklund och en rad som Alex Schulman infogat i sin bok Bränn alla mina brev en bok om hans mormor och morfar och deras liv.

Sven Stolpe, författare och översättare som tillhörde det kulturella toppskiktet i Sverige, var Alex Schulmans morfar och vid det här tillfället 1988 är Alex hos sina morföräldrar över helgen, något han är ofta. Stolpe var en man med ett humör som fick alla runt om honom att må dåligt och porträttet av honom är mycket känslofyllt. Det är när Alex är hos en psykolog och gör en familjekarta som han inser att ilskan han själv bär på, som skrämmer hans barn, kommer från hans mammas släkt och från Sven Stolpe. Scener från helgen 1988 blandas med andra viktiga tidsperspektiv, som när Alex i nutid läser in sig på morfaderns liv och så den avgörande händelsen 1932 som påverkade livet för både Sven Stolpe och hans fru. Kanske också för deras barn och barnbarn.

Jag tycker om Bränn alla mina brev och imponeras faktiskt av Alex Schulmans sätt att berätta historien om sin mormor och morfar. Det jag saknar är tråden om hans egen ilska, som är den som inleder boken, men som senare bara konstateras, men aldrig får hamna i centrum. I onsdags diskuterade vi boken i bokcirkeln Bokbubblarna och var eniga om att den är väldigt bra. Alla utom en satte en fyra i betyg och hon satte en femma.

Vi diskuterade kvinnorollen och hur ofattbart det är att Karin inte lämnar honom eftersom han verkligen beter sig vidrigt. Makten han haft över henne måste varit enorm. Samtidigt äger händelserna i Sigtuna rum innan de skaffat familj och det borde inte ha varit omöjligt att ta sig vidare. Troligen har vi svårt att förstå idag vilket stigma en skilsmässa hade kunnat innebära då. Eller handlade det istället om rädsla?

Att Sven Stolpe var så stor hade ingen av oss koll på. Olof Lagercrantz kände vi alla självklart till, men inte herr Stolpe och det hade troligen irriterat honom något gruvligt. Att vänner som Nathan Söderblom och Dag Hammarskjöld lever kvar i vårt minne torde inte uppröra honom det minsta.

Här är ditt liv med Sven Stolpe finns på Öppet arkiv från 1985 och efter att Stolpe kidnappats i en radiostudio får vi lära känna Alex Schulmans morfar lite mer. En man som faktiskt framstår som en ganska behaglig och lågmäld man, även om det finns en del bett i vissa kommentarer, är han snarare skämtsam än elak. Däremot verkar han extremt egocentrisk, men han kommer undan med det och jag kan inte låta bli att fascineras av ytan som inte alls stämmer överens med det agerande som beskrivs i Bränn alla mina brev.

Det var spännande att höra herr Stolpe diskutera skolan och lärarrollen. Det låter lite som vissa skoldebattörer idag. I alla fall finns det ganska många av dem på Twitter. En av de första gästerna är två gamla elever från Mjölby gymnasium, där hans dotter Lizette (senare Schulman) är en. Boken Alex Schulman skrivit om henne heter Glöm mig och den har jag inte läst ännu. Nu blir jag dock nyfiken på att få veta mer om denna märkliga familj.

 

 

Scener ur hjärtat

Jag började lyssna på Malena Ernmans inläsning av boken Scener ur hjärtat på ett löpband på gymmet och kanske borde jag istället läst den när jag var ensam. Reaktionerna på de inledande kapitlen om dottern Greta kom väldigt nära och jag blev både arg och ledsen. Även vår son slutade gå i skolan i årskurs fem. Det är få dagar under det senaste året som han varit där och under hösten var han bara där en enda dag. När Ernman talade om att sitta på möten med olika instanser som borde kunna hjälpa, men egentligen inte gör någonting, känns det i hela min kropp och jag vill bara skrika rakt ut.

Så går familjens liv vidare på något sätt och andra dottern Beata hamnar i en liknande, men också väldigt annorlunda situation. Hon är precis lika gammal som hennes syster var, men beteendet ser ut på ett annat sätt. Den perfekta, sociala tjejen som uppför sig precis som hon ska när andra finns i närheten, blir ett monster hemma. Fler möten, fler instanser som verkar försöka, men inte tycks ha några idéer. Saker som går sönder, både bokstavligt och bildligt och jag känner igen mig ännu mer.

Familjen har tillsammans valt att skriva ner sin berättelse och jag är så glad att de gjort det. Många fler behöver få höra hur det är att ha barn som inte klarar av att fungera i den miljön som de förväntas klara av. Det är så lätt att skuldbelägga föräldrar och det är också lätt att lämna över allt ansvar till dem, även om någon annan borde ta det. Vi har också tjatat, skrikit, gråtit, lirkat, mutat, hotat, försökt skämta bort och till slut landat i att inget av det hjälper. Det gäller bara att finnas där och försöka hålla ihop sig någorlunda trots utbrott, hårda ord, ångest och apati.

Så för mig är Scener ur hjärtat främst två föräldrars berättelse om att leva med barn som inte följer mallen. Inledningsvis tyckte jag att det var märkligt att blanda samman den berättelsen med den om vår planet, men sedan tycker jag att det funkar och idén att vår stress och jordens stress hör samman är egentligen såväl bra som tydlig. Våra liv och vår livsstil är inte hållbar varken för oss själva eller för vår planet. Vår konsumtion gör oss inte lycklig, men ytan och vikten av att få den att framstå som perfekt har blivit viktigare än mycket annat. Kanske än allt annat. Som Malena Ernman påpekar i boken diskuterar vi sällan det som finns bortom de perfekta bilderna på Facebook och Instagram och kanske är det därför så få berättelser om barn som hamnar utanför får höras. Att befinna sig i en situation där ens barn mår fruktansvärt dåligt är ingenting man orkar prata om när man befinner sig mitt i helvetet och om det tar slut, när det tar slut, vill ingen återvända dit ens i tanken.

Jag undrar hur många som raljerar över Greta Thunbergs klimatkamp som verkligen har läst Scener ur hjärtat. Om de hade gjort de tror jag att de, som jag, hade insett att det här är en ung dam som ingen kan styra. Någon som förvisso har en diagnos, men som är allt annat än lättstyrd och lättmanipulerad. Någon som läst på om det problem i vår värld som få verkar inse allvaret i. Ja, hon har kända föräldrar och ja, det har kanske gett henne större uppmärksamhet. Det betyder inte att det är okej att förlöjliga henne och låtsas att det handlar om omsorg. Istället tror jag att det handlar precis om det som Ernman och Thunberg skriver om i sin bok, att vi inte vill inse hur illa det är med vår planet i en värld där ekonomi går före ekologi och få är beredda att ändra sitt liv för att minska den miljöpåverkan som de helst inte vill låtsas om.

Dockskåpet och andra berättelser

Katherine Mansfield från Nya Zeeland är en av de mest ansedda novellförfattarna och hennes samling Dockskåpet och andra berättelser från 1923 innehåller flera kända noveller. Titelnovellen “Dockskåpet” är som så många andra av Mansfields noveller självbiografisk och handlar om två systrar som får ett dockskåp. Genom att bjuda in andra barn att titta på det får de en hel del vänner, men när de så bjuder in barnen Kelvey, som är de fattigaste i skolan, att titta på skåpet reagerar omgivningen rejält.

Klass är ett genomgående tema i Mansfields noveller och den jag tycker bäst om i samlingen är “En kopp te” där en rik kvinna bjuder med en tiggerska hem på te. Jag tycker också om “Smekmånad” och den något makabra “Kanariefågeln”. Över huvud taget är jag förtjust i Katherine Mansfields sätt att skriva och läser gärna mer av henne.

Till minnet av en villkorslös kärlek

När jag lyssnade till Jonas Gardell på Bokmässan talade han om vikten av att inte avslöja inledningen till sin bok Till minnet av en villkorslös kärlek, men jag är ledsen, för jag måste faktiskt göra det, eftersom jag tycker att det är så briljant att skriva en roman som en biografi över sig själv. Det är nämligen inte Jonas Gardell själv som skriver boken, eller i alla fall inte bara, utan en författare som skriver en bok av den avlidne författaren Jonas Gardell, som förolyckas i en rondell på väg hem från en föreställning. Han är nu bortglömd och därför är det faktiskt ganska märkligt att någon väljer att skriva en bok om honom.

Det som är kanske ännu lustigare är att Jonas Gardell inte ens får vara huvudpersonen i biografin om sig själv, då hans mamma Ingegärd Rasmussen tar över och hamnar i centrum. Och vilken kvinna hon är. Frispråkig och egen, med en karriär som borde blivit mer än den blev. En kvinna som föddes i en tid då kvinnor inte fick de möjligheter hon borde ha fått.

Jonas Gardell porträtterar sin mamma med stor kärlek och jag känner verkligen både för henne och för honom. De delar där hennes demens är som värst var svåra för mig att läsa av personliga skäl, men jag tycker ändå att Gardell lyckas berätta om alla galna historier som modern berättar, utan att driva med henne för mycket.

Det är en mångordig bok Gardell har skrivit och ibland blir jag lite matt av att allt ska berättas om och om igen. Samtidigt blir läsningen som en show av och med författaren själv och det finns en vits med det. För min del hade boken dock gärna fått vara lite stramare, men det kan vi ju inte beskylla Jonas Gardell för, då Till minnet av en villkorslös kärlek inte ens är skriven av honom.

The Café at Seashell Cove

Det finns verkligen hur många böcker som helst som utspelar sig på ett café eller ett bageri eller något liknande. Alltid är huvudpersonen en kvinna mitt i livet som behöver en nystart. Karen Clarkes The Café at Seashell Cove står sig ganska bra i genren.

Tanken var att jag skulle läsa The Christmas Café at Seashell Cove, men det visade sig vara tredje delen i en serie och eftersom jag är i det närmaste fixerad vid att läsa böcker i rätt ordning fick jag helt enkelt börja med bok ett i serien.

The Café at Seashell Cove handlar om Cassie som blir av med sitt fina jobb i London och reser till sina föräldrar för att samla energi. Självklart utan att berätta för dem vilken den riktiga orsaken till hennes “semester” är. Hennes föräldrar äger ett café och är helt nöjda med sin verksamhet. När Cassie anländer börjar hon dock försöka hjälpa sina föräldrar genom att skapa en massa speciella events, men det blir inte alltid som hon tänkt sig.

Det här är en trevlig berättelse om att våga vara sig själv med budskapet att en karriär i storstaden kanske inte är det viktigaste om det inte gör en lycklig. Cassie träffar sina gamla vänner och börjar måla igen efter många år. Visst är det så att ett förlorat jobb är ett misslyckande, men det perfekta livet kan se ut på olika sätt. De två andra böckerna i serien om caféet vid stranden handlar om Cassies vänner Meg och Tilly och jag tror faktiskt att jag kommer att läsa vidare om än inte just nu.

 

Bögtjejen är en bok som berör

Aleksa Lundberg skriver om sitt liv i den självbiografiska Bögtjejen och det blir tydligt att det aldrig är enkelt att älska sig själv eller att vara nöjd med sitt liv, även om lösningen på pappret kan se enkel ut. För Aleksas del handlar det om kroppen, men inte bara.

Aleksa föddes som Mattias och förstod ganska tidigt att hon inte var “som alla andra”, vad det nu är. När dagmammorna skulle dela upp barnen i en tjejgrupp och en killgrupp ville Mattias tillhöra tjejerna. Det var där han kände tillhörighet. Andra berättade dock för honom att han gjorde fel när han såg sig som flicka, då han utan tvekan var en pojke. För alla andra i alla fall. Rent biologiskt. Gång på gång under livet får Mattias och senare Aleksa veta att det inte är okej att vara någonting mittemellan. Det förvirrar omgivningen och leder till en diskriminering som ofta är helt absurd.

En av de första som Aleksa diskuterade sin sexualitet med var hennes farmor. Det är hos henne hon får prova spetsnattlinnen och det är också där hon ser After Dark för första gången. Först kommer hon ut som homosexuell för sin farmor och senare som trans. Den förvånansvärt okomplicerade relationen mellan farmodern och hennes barnbarn är verkligen fin och står i total kontrast till förhållandet mellan Aleksa och hennes pappa. I slutet av boken förklarar hon att beskrivningen av den våldsamma pappan är helt sann, men att den också har en annan sida. Hon älskar fortfarande sin pappa trots allt och verka inse att den mansroll som påverkat honom också påverkade synen på sin sons utveckling.

Bögtjejen är en ärlig, brutal, men också eftertänksam berättelse om att inte passa in och att hela tiden försöka bli den person en är innerst inne. Att hitta denna person är inte det lättaste för någon, men kanske ännu svårare om utsidan av ens kropp inte passar ihop med den bild en har av sig själv. Idealbilder är alltid svåra att leva upp till, men alla kräver inte en könskorrigering.

Jag imponeras av Aleksa Lundbergs mod. Den berättelse hon bjuder oss på är brutalt ärlig och allt annat än idealiserande. Jag lyssnade på boken och hörde författaren själv berätta om Mattias upplevelser som bög och hur han sedan blev den han ville vara som Aleksa. Kapitlen som handlar om Mattias första Pride-festival och senare hur Aleksa funderar över sin operation och nästan ångrar sig strax innan hon ska sövas, berör mig mycket. De tre sökningarna till scenskolan och alla nötter hon träffar där gör mig provocerad och arg.

Jag tycker också om ögonblicksbilderna.  Symboliska saker som att Aleksa väljer mat “för kvinnor” när hon går på restaurang och nästan föraktar de äldre transvestiterna som hon är ute med, som inte fattar att det inte är okej att beställa en öl och en köttbit, trots att det är vad Aleksa själv skulle ha velat ha. Så gör inte kvinnor och det är viktigt att tas för kvinna. Här tänkte jag på alla gånger jag och min man fått fel mat, då han beställt något räkspett eller någon sallad, medan jag tagit en biff med pommes. Ingen tvekar över min könstillhörighet ändå, men för den som riskerar att tas för man när hon är kvinna kan valet av mat vara en pusselbit som kan kännas nog så viktig.

Bögtjejen är en bok som jag kommer att tipsa mina elever om. Det är en välskriven och drabbande berättelse, som inte förenklar, utan snarare tvärtom låter ältandet ta plats, vilket gör den trovärdig. Det är många som funderar över sin identitet och jag tror att Aleksa Lundberg kan ge pusselbitar som ofta fattas. Det är viktigt.

 

Vintersport går bort

Vintersport går bort är den andra boken om Ottilia i serien Note to self, skriven av Marie Hammar och Abbe Wahlquist. Jag tyckte väldigt mycket om Rutiga byxor funkar inte här och blev verkligen inte besviken nu heller.

Ottilia, kallad Otto, har nu gått ett tag i sin nya skola på Lidingö och det är snart dags för den årliga skidresan. Självklart är Ottilia inte så bra som hon själv hoppats efter att ha studerat youtube, utan börjar med att fastna i liften. Sur-Emil är med på resan och ser kanske ändå lite gladare ut än vanligt, men det är Steven Otto vill imponera på. Det går sådär.

Otto försätter sig i de mest pinsamma situationer och böckerna om henne är roligare än varenda bok om Sune eller Bert och dessutom helt fria från unken sexism. Visst är det så att Otto, på tonåringars vis, sätter etiketter på människor omkring henne, men böckerna genomsyras av en sund humor, snarare än omogen drift med folk.

Höstdåd — ett bra första möte med de la Motte

Sist på bollen är jag helt klart gällande deckarförfattaren Anders de la Motte, som vunnit en rad priser sedan debuten [geim] som tilldelades Svenska Deckarakademins debutantpris 2010.

Höstdåd är den andra fristående delen i hans årstidskvartett och nominerades av Svenska Deckarakademin för Bästa svenska kriminalroman 2017. Ett pris som han också nominerades till 2018 fortsättningen Vintereld.

I Höstdåd får vi träffa Anna Vesper, som just flyttat till det lilla skånska samhället för att ersätta polischefen Henry Morell. Hon bidrar med friska ögon och reagerar på hur mycket lojalitet och vänskap spelar roll. Faktiskt mer än att lösa brott.

Anna och hennes dotter Agnes flyttar in i det mytomspunna huset Tabor, som hyrs ut av Elisabeth Vidje, vars son hittades död, kanske mördad, 27 år tidigare. Elisabeth tror inte att sonen Simons död var en olycka. Hon är också tämligen säker på att någon vet sanningen, men gör allt för att dölja den.

Det var fem ungdomar som tältade vid ett nedlagt stenbrott på en skånsk ås. De har just tagit studenten och hela livet ligger framför dem. På morgonen hittas en av dem död och livet förändrades för dem alla. Flera av dem finns dock kvar i byn. En av dem är Morells son, en annan högt uppsatt i kommunpolitiken, precis som hennes far varit och två är nu gifta och driver en restaurang tillsammans. Ingen av dem är direkt överlyckliga när Anna Vesper bestämmer sig för att öppna utredningen igen.

Höstdåd är välskriven och ganska spännande. Slutet är för mig något av ett antiklimax, men jag förstår tanken och det är utan tvekan en genomtänkt berättelse. Jag är inte överväldigad, men tillräckligt imponerad för att vilja läsa mer av författaren. Bäst är han på att skapa trovärdiga karaktärer och skriva fram levande miljöer. Det skapar en fin stämning.

Sida 1 av 66

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: