Betyg 4

Alla människor har av naturen ett begär att få veta

Jag har absolut älskat Nina Bouraoui sedan jag läste den första boken av henne 2010. Det var Kärlekes geografi som handlar om hur en ung man som läst hennes självbiografiska bok söker upp henne och de två inleder ett förhållande. Om det inte hade varit den första boken av Nina Bouraoui jag läste hade jag blivit överraskad, då kärleken hon skriver om oftast handlar om den till en kvinna. Så är det t.ex. i Våra kyssar är avsked och Dockan Bella, som är hennes dagbok och troligen den bok beundraren i Kärlekens geografi läste. Varje bok av Nina Bouraoui är som en pusselbit i det som är hennes liv och senaste boken Alla människor har av naturen ett begär att få veta sitter ihop både med Dockan Bella och Pojkflickan, som handlar om uppväxten i Algeriet och funderingar över huruvida hon är fransk eller alger, flicka eller pojke och inte minst om hon älskar män eller kvinnor.

I Alla människor har av naturen ett begär att få veta möter vi en 18-årig Nina som bor ensam i Paris. Hon tillbringar mycket tid på klubben Kat, en klubb bara för kvinnor och där iakttar hon de andra gästerna snarare än interagerar med dem. Dessa delar kallas “Bli till” och de berättar om en ung kvinna som försöker hitta sig själv och komma fram till vad kärlek egentligen är för henne. Hon blir vän med Ely och förälskad i Julia, men mest känner hon sig utanför och annorlunda. Hon intalar sig själv att hon inte tillhör någon.

Avsnitten som kallas “Bli till” kombineras med “Minnen” och “Få veta”. De förstnämnda handlar om barndomsminnen, främst från Algeriet och hur hennes familj och äldre släktingar påverkat den hon är idag. Vi får i “Få veta” istället läsa om hur hennes föräldrar träffades, hur Algeriet såg ut när de flyttade dit och hur livet och landet förändrades när Frankrike lämnade.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta är en vacker och känslofylld bok. Jag tycker mycket om de korta textavsnitt grupperade under tre rubriker, som tillsammans ger fler pusselbitar i det pussel som är Nina Bouraoui. Mest intressant var det kanske att läsa om Algeriet, kanske för att det är något jag sällan läser om, men även texterna om den unga Nina som försöker hitta sig själv är väldigt fina. Det är något speciellt att läsa en bok av Nina Bouraoui. Hennes språk är något utöver det vanliga och känslorna beskrivs på ett ovanligt och ibland oväntat sätt. Få författare vågar vara lika ärliga som hon är.

Tomma hjärtan

I Juli Zehs senaste bok Tomma hjärtan tas vi med till ett Tyskland i den nära framtiden. Angela Merkel är ett minne blott och istället har högerextrema krafter tagit över makten. Det är inte bara i Tyskland som nationalismen blivit religion, utan även i större delarna av Europa. I en tid som kallas “postfaktisk” vet ingen längre vad sanningen är eller vad som egentligen kan ses som ont eller gott.

Huvudpersonen Britta har tillsammans med sin kollega Babak ett framgångsrikt företag som heter Bron. De arbetar med människor som är självmordsbenägna och på ytan lyckas de fantastiskt bra. Ju mer vi får veta om företaget blir det tydligt att ingenting handlar om att hjälpa någon, utan att utnyttja systemet på ett riktigt cyniskt sätt. När vi träffar henne första gången vet vi ingenting om företagets mörka hemlighet. Istället får vi möta en ganska vanligt, hårt arbetande småbarnsförälder, som tillsammans med sin man förbereder en middagsbjudning för sina nära vänner Janina och Kurt. Kurt lagar mat och Brittas uppgift är att underhålla gästerna.

Under middagen avslöjar samtalet hur mycket deras land har förändrats och det är skrämmande att följa. Gamla tvingas sälja sina hus för att unga ska få bostäder och placeras istället i palliativfastigheter, men värst är kanske hur det ledande partiet Myndiga medborgare förändrat samhällsstrukturer så att medborgarna har väldigt lite att säga till om. Många har till och med slutat rösta, då de inser de ändå inte kan påverka något. Slagordet är “slankt och sunt mot framtiden” och målet är att ta bort så många politiska instanser och kommittéer som möjligt. De sparar skattepengar, men centrerar också makten till sig själva. Den som likt Britta och hennes man tillhör medelklassen klarar sig som alltid bra oavsett ledande parti. Britta klarar sig dessutom extra bra, då företaget Bron verkligen har lyckats tjäna pengar på något som egentligen borde skrämma dem.

I slutet av kvällen rapporterar nyheterna om ännu ett terrordåd. Något som blivit vardagsmat. Ingen grupp tar på sig det, men det visar sig att händelsen får stor betydelse för Britta och hennes företag.

Tomma hjärtan är en riktigt obehaglig bok om en samhällsutveckling som inte alls är osannolik. Jag dras med i berättelsen och läser den snabbt, snabbt. Däremot hade jag kanske önskat ännu mer av samhällskritiken och mindre av de rena thrillerdragen. Oavsett är det här en spännande bok om oväntade problem och frågor i en mycket märklig framtida värld.

Den vita boken

Planen var självklart att läsa någon bok av Han Kang inför Bokmässa, där hon var gäst och Sydkorea det kand som stod i fokus. Så blev det inte och inte heller lyckades jag lyssna på henne. Strax efter Bokmässan läste jag dock hennes senaste bok Den vita boken efter att ha sett flera bloggare skriva om den.

I Den vita boken berättar Han Kang om en författares (sitt eget?) liv som tillfälligt boende i Warsawa. Hon skriver om vita ting och i korta prosalyriska stycken förmedlas tankar kring liv, död, sorg och att våga leva vidare. Det är så otroligt vackert att jag måste stanna upp ibland, för trots att boken på ytan är såväl lättläst som snabbläst kräver den eftertanke. Han Kang berättar om syskonen som inte överlevde och systerns vita klädnad får symbolisera den sorg som låg som en vit slöja över familjen. Om syskonen hade överlevt skulle författaren själv inte funnits. Familjer i Sydkorea skaffar inte tre barn.

De tidigare böckerna av Han Kang har skrämt mig och jag har inte fixat att läsa mer än några sidor av Vegetarianen. Nu måste jag göra ett nytt försökt, för en författare med ett sådant fantastiskt språk måste jag läsa mer av.

Där livet är fullkomligt

I Silvia Avallones senaste bok Där livet är fullkomligt får vi träffa flera intressanta karaktärer och det är två kvinnor som står i centrum. Den unga Adele som bor i förorten Villaggio Labriola, utanför Bologna och har få drömmar. Hon har uppfostrats av en ensam mamma, då pappan varit frånvarande och i perioder i fängelse. Nu är hon på väg att leva sin mammas liv då hon endast 17 år är gravid med Manuel, som tyvärr är alldeles för lik hennes far. Hur blir livet för en tonåring som borde gå i skolan, men istället väntar barn med en smågangster? Visst vore det lättast om hon bara gjorde sig av med barnet, men verkligheten är inte så enkel. Adele prövar att drömma om ett liv bortanför förorten, men inser att det är en önskedröm som är svår att nå. Kanske kan hennes barn få det bättre än hon.

Dora längtar otroligt mycket efter ett eget barn. Hon är lärare och har en massa unga omkring sig, men själv har hon aldrig lyckats bli mamma. Varje månad hoppas hon och varje månad blir hon besviken. Drömmen om ett barn överskuggar allt annat. Faktiskt blir hon så provocerad av kvinnor som verkar bli med barn hur lätt som helst, att hon vill slå dem sönder och samman. Känslorna som tar över henne helt är omöjliga att styra och hennes liv håller på att förstöras av den barnlängtan som närmast blivit en besatthet. Hennes man Fabio försöker stötta henne, men det är inte lätt. Lite bättre blir det när de bestämmer sig för att sluta försöka få ett biologiskt barn och istället adoptera.

Även Dora och Fabio bor i Bologna och precis som i Stål berättar Avallone om ett Italien där klyftorna är stora. För Adele finns det inte mycket som känns värt att drömma om. Hennes liv begränsas av den uppväxt hon haft och det område hon bor i. Samtidigt är hon fortfarande ung och hon har hela livet framför sig. Frågan är vad hon kan göra med det. Hennes barn föds i inledningen av boken. En dotter som får namnet Bianca. Därefter förflyttar vi oss nio månader tillbaka i tiden och får veta mer om både Adele och människorna runt henne. Människor som knyts samman och möts på de mest oväntade sätt. Mest tycker jag kanske om berättelsen om Doras kusin som är lärare till Manuel i fängelset. Det är en liten sidoberättelse, men som lärare är jag glad att jag får påminnas om hur mycket en lärare faktiskt kan påverka ungas liv. Även Dora är lärare och en av hennes favoritelever är Zeno, som bor granne med Adele och hennes familj och under bokens gång blir en väldigt viktig person för henne.

Jag tycker verkligen om Där livet är fullkomligt och är glad att Silvia Avallone vågar beskriva de fulaste av känslor och de svartaste av livsöden. Samtidigt är det ingen nattsvart värld hon beskriver och ljuset dyker ibland upp i de mest oväntade former. Silvia Avallone gästade Bokmässan i september, men tyvärr var köerna för långa och lokalen för liten och jag missade henne. Tur att Lotta kände igen henne så att jag fick smygkika lite i caféet.

 

Allt jag inte kan säga

Jag lyssande på Emilie Pines bok Allt jag inte kan säga och den gjorde sig bra som ljudbok. Nackdelen är, som alltid med ljudböcker, att jag inte kan markera favoritcitat på samma sätt och därmed inte kan gå tillbaka vid behov. Det hade behövts. Pines självbiografiska essäer handlar om ämnen som vi sällan talar om, som alkoholism, barnlöshet, sexuella utnyttjanden och mens. Hon tar oss inledningsvis med till Grekland där hennes alkoholiserade far ligger på sjukhus i en miljö som aldrig skulle vara möjlig i Sverige. Vi kan klaga på vår sjukvård eller i alla fall köerna som uppstår, men att som patient eller anhörig behöva införskaffa så basala saker som engångshandskar vore otänkbart här.

Boken består av det svartaste i Emilie Pines liv samlade i sex essäer. Förutom faderns sjukdom skriver hon om sin egen kamp för att få barn och systerns stora förlust, hur hon levt med ett sjukt förhållande till mat och till sin kropp, hur hennes föräldrars separation påverkade henne och hur absurt det är att irländska par inte officiellt fick skilja sig förrän efter en folkomröstning 1995. Fram till i våras krävdes fyra års särboende innan skilsmässan kunde gå igenom, men nu krävs endast två. En essä handlar också om att vara en duktig flicka, men det är också något som löper som en röd tråd genom boken. Det finns så många krav som vi ställer på oss själva och de är inte sällan omöjliga att leva upp till.

Det Emilie Pine har upplevt är något som många kvinnor kan känna igen sig i. Själv var jag kanske mest intresserad av hennes tankar kring könsroller och den akademiska världen, men trots att jag tycker mig ha haft ett hyfsat okomplicerat förhållande till min kropp väckte Pines essäer en hel del tankar kring sådant som jag och säkert andra är väldigt vana vid, men som egentligen är rätt sjuka. Det handlar inte minst om den föreställning som finns om hur en kvinna bör vara. Jag krockar ofta med bilden av kvinnor som passiva och har hamnat i många konflikter både privat och på jobbet för att jag helt enkelt inte kan hålla tyst och hålla med, utan väljer att ta plats. På förlagets hemsidan finns ett citat som passar in perfekt på den kamp jag för inom mig själv många gånger:

“Jag är rädd för att vara kvinnan som stör. Och för att inte störa tillräckligt. Jag är rädd. Men jag gör det ändå.”

Allt jag inte kan säga är Pines debut och det är en succéartad sådan. Själv läser jag med intresse, men jag blir inte överväldigad. Ibland är Pine verkligen såväl klarsynt som välformulerad, men vissa saker hon skriver om känns ganska oviktiga, i alla fall i Sverige idag. Det är intressant att få veta mer om den irländska kontexten helt klart, men alla kapitel är långt ifrån kontroversiella. Det jag kan uppskatta är ändå att en kvinna faktiskt gör succé med en bok som handlar om att vara kvinna. Det finns än så länge alldeles för få kvinnor som skriver om sina liv, medan män inte sällan breder ut sig över hundratals, ibland tusentals sidor.

Att stanna kvar eller ge sig av

För den som är ung och bor i ett litet samhälle, som Sophie och Lucas gör, finns det bara ett alternativ. Det gäller att ge sig av så långt bort att det går att skapa sig ett riktigt liv. De som stannar kvar är förlorarna. Eller? För Lukas i Maja Hjertzells roman Bli kvar är det inte så enkelt. Är det verkligen de som lämnar som gör ett genomtänkt val, funderar han, eller handlar det helt enkelt om att de faktiskt gör som alla andra och de som blir kvar är de som väljer aktivt.

En som redan gett sig av är Lucas kompis Daniel. Han som spelade i bandet innan de var tvungna att ta in en ersättare. Han som var tillsammans med Sophie. Sophie som Lucas är kär i och som han just den här morgonen vaknat upp bredvid. Sophie som också ska ge sig av, faktiskt just denna dag. Hon ska börja studera i Göteborg och Lucas önskar att hon kunde bli lycklig just här med honom istället.

Bli kvar är en kortroman som utspelar sig under en enda dag. Från tidig morgon då Lucas och Sophie vaknar under ett lakan till sen kväll då Lucas kört Sophie till Göteborg och nu ska åka hem igen. Det är en bok där det händer väldigt lite på ytan, men väldigt mycket inom Lucas som är den som berättar. Det handlar om att välja det liv som passar en bäst, men också om hur lojaliteten till vänner och den starka kärleken kan förändra vad ett bra liv egentligen är.

Maja Hjertzells styrka ligger i språket. Jag absolut älskar hur hon skriver och hur hon mer få ord kan väcka massor av tankar. Bli kvar är en bok om två personer som just upptäckt kärleken och som åker bil till Göteborg, men det är också en bok om ett Sverige där de unga lämnar den ort de vuxit upp i för att skapa sig ett liv i staden.

Bli kvar är en väldigt fin bok och jag hoppas att den hittar många läsare. Speciellt tror jag att den passar den som, oavsett ålder, funderar över sitt liv och vad som egentligen är viktigt. Det är befriande med en bok som vågar vila i det lilla och inte drivs framåt av en massa stora händelser. Ingen dör, ingen knarkar, ingen är deprimerad. Istället får vi möta två unga människor som just träffats, men inte vet vad som kommer att hända sedan.

Var kommer du ifrån, egentligen?

Vi människor vill gärna kategorisera och ordna allt, vilket inkluderar andra människor. Jag tror också att vi alla har fördomar, oavsett vad vi själva tror. Vissa mer än andra. I boken Var kommer du ifrån, egentligen? berättar en rad svenskar om hur de bemöts som allt annat än svenska och att den på ytan oskyldiga frågan “Var kommer du ifrån, egentligen?” inte är så oskyldig. Istället bygger den på antagandet att svenskar bara kan se ut på vissa sätt och att utseendet är viktigare än annat när det gäller vem som kan anses vara svensk.

Berättelserna är sammanställda av TNKVRT, ett instagramkonto som drivs av Ana Matijevic, Kelly Tran, Denusha Sharma, Danny Lam och det är viktiga röster om vardagsrasism som får höras. Vissa påstår att vi inte får tala om invandring, även om det är det enda som diskuteras just nu och det enda som diskuterats de senaste åren. Däremot talar vi sällan om hur mycket rasism som den som inte är blond och blåögd utsätts ifrån. Jag hör det från mina elever och blir lika chockad varje gång. Tänk er att en tjej, som råkar vara född i ett land i Afrika, med en hud som är mörkare än vad som anses svenskt ska behöva utstå glåpord som apa i Sverige 2019. Hur vidrigt är inte det.

Att kalla någon apa kan de flesta inse är rasistiskt, men den smygande vardagsrasismen kan vara svårare att sätta fingret på. Som “oskyldiga” kommentarer om att alla asiater ser likadana ut, eller att någon talar extra långsamt och tydligt för att de utgår från att du inte kan svenska. Eller att som en person som väljer vara anonym ignoreras av en ansvarig för en nöjesattraktion för att hen bör ett halsband med Davidsstjärnan. Värst av allt är de röster som berättar att de inte längre känner sig hemma i Sverige. Så kan vi inte ha det. Det är hög tid att vi höjer våra röster och protesterar mot den normalisering och bagatellisering av rasism som pågår i Sverige. Det är inte de som utövar rasism som ska få definiera vad som är rasism, utan de som utsätts. Det här citatet säger allt:

Det är okej att inte förstå allt. Rasism är väldigt komplext, och ett problem som måste lösas på flera nivåer och strukturer i samhället. Därför får man ibland bara acceptera att någon tycker vissa saker är sårande och rasistiska; du måste inte alltid förstå varför. Personen kanske har gått igenom hemska saker, som får en koppling till just denna händelse. Då är det läge för dig att släppa nyfikenheten, och trösta istället.

 

10 minutes 38 seconds in this strange world

10 minuter och 38 sekunder är den tid från det vi dör tills medvetandet försvinner. Det spelar ingen roll att hjärtat slutat slå och vi borde ha lämnat jordelivet. Vi har fortfarande en stund på oss att tänka igenom vårt liv och minnas det som varit bra, men även det som varit fruktansvärt. När Leila dör i en container är det ett händelserikt och stundtals väldigt hemskt liv hon tänker tillbaka på. Hon föddes visserligen som en efterlängtad dotter, men familjen som var hennes var en minst sagt annorlunda sådan. En vän från barndomen betydde mer för henne än någon annat och honom har hon kvar till slutet.

Leila lämnade sin familj efter en händelse som påverkar både dem och henne. Egentligen är det inte en händelse, utan många och det som blir avgörande är att det avslöjas. Att klara sig ensam som ung kvinna är inte enkelt och Leila lever och dör som prostituerad. Däremellan lyckas hon dock finna kärleken och när hon förlorar honom återstår ändå hennes goda vänner. Shafak berättar om en kvinna som andra skulle avfärda som en simpel prostituerad med en respekt och kärlek som är rörande. Detsamma gäller hennes minst sagt udda vänner. De som valt varandra och är viktigare än någon familj.

Det är också dessa vänner som försöker att rädda Leila från att bli ett av alla anonyma nummer på kyrkogården för de som inte får finnas. I Istanbuls utkanter finns the Cemetery of the Companionless där de osynliga begravs. De som ska döljas. De som inte har sitt namn på någon gravsten, utan endast en numrerad träskylt. På kyrkogården finns gravar som tillhör hbtq-personer, AIDS-offer från 80- och 90-talet, de som begått självmord, övergivna spädbarn och de senaste åren även flyktingar som drunknad i Medelhavet. Människor som osynliggörs även som döda. Som avhumaniseras. Andra delen av berättelsen om Leila handlar om hur hennes vänner försöker ge henne ett bättre öde än en anonym grav. Då ändrar romanen karaktär lite och vi lär känna Leila ännu mer genom vännernas berättelser.

I augusti lyssnade jag och Anna på Elif Shafak på Louisiana Literature. Det var tydligt att hon verkligen drivs av att ge en röst åt dem som inte har någon och hon gör det med den äran. 10 minutes 38 seconds in this strange world är första boken jag läst av Elif Shafak, men det är garanterat inte den sista. Nu hoppas jag att något förlag översätter denna pärla till svenska. Bonnierförlaget 2244 gav ut hennes Bastarden från Istanbul och Heder, men sedan förlaget lagts ner har utgivningen av Shafaks böcker kommit av sig. När nu 10 minutes and 38 seconds in this strange world knipit en plats på Man Booker Prizes korta lista borde det hända grejer.

PS Från Paris

För många år sedan läste jag Marc Levys debutroman Om det ändå vore sant, som är en magisk berättelse om Lauren som ligger i koma, men ändå lyckas ta kontakt med arkitekten Arthur. Boken har också blivit film med Reese Witherspoon i huvudrollen. Därefter kom även Var är du? och jag tyckte om den ännu mer. Sedan försvann Marc Levy ur min läsvärld ändå tills nu, då Sekwa gett ut hans bok PS från Paris. I boken finns Lauren och Arthur från debuten med på ett hörn, men i centrum står Arthurs vän Paul som är författare och bor i Paris. När Lauren och Arthur hälsar på gör de kanske lite för mycket för att han ska finna kärleken och går så långt att de fejkar en profil åt honom på en dejtingsajt.

Saken är den att Paul faktiskt inte är singel, även om det förhållande han har med sin sydkoreanska översättare är något märkligt. Det som kanske är ännu märkligare är att hans böcker säljer enorma mängder i Sydkorea och det är just därför han bjuds dit för att tala om sina böcker. Att resa är dock inte Peters grej. Faktiskt inte alls. Därför skrämmer resan mycket mer än den lockar.

Bokens andra huvudperson är Mia, en känd, brittisk skådespelerska vars senaste film just är färdig och ska marknadsföras. I filmen spelar Mia mot sin man och det är helt klart ett förhållande som egentligen borde vara över för länge sedan. Istället för att göra medieframträdande drar hon till Paris för att bo hos sin bästa kompis Daisy. Lite otroligt är det att ett frisörbesök räcker för att hon ska vara oigenkännlig, men jag väljer att inte ifrågasätta det. En romantisk komedi mår bäst av att inte ifrågasättas.

Självklart träffas Paul och Mia, men så speciellt förutsägbart är det inte. Mer oväntat snurrigt om än väldigt charmigt. Mia är en karaktär jag verkligen tycker om och hennes fladdrighet får en behövlig kontrast i Pauls mer tillknäppta personlighet. PS från Paris är en riktigt härligt fransk roman, men fantastiska miljöer, charmiga karaktärer och en sprudlande dialog. Det är som att jag förflyttar mig till den franska huvudstaden och jag njuter verkligen under läsningen. PS från Paris är en romantisk pärla som får mig att må bra och den skulle absolut funka fint som film.

Vargen av Katarina Wennstam

Katarina Wennstam skriver deckare med politiskt innehåll. Inte sällan handlar det om våld mot kvinnor och den rättslöshet som verkar finnas när kvinnor är offer. Det är till exempel väldigt svårt att få någon fälld för våldtäkt och fortfarande läggs mer fokus på kvinnors utseende än på mäns agerande. I senaste boken Vargen står två olika fall i centrum, som båda belyser hur vårt samhälle där rättvisan gör skillnad på män och kvinnor.

I ett av fallen har Liselott, en före detta klient till Shirin Nouri, blivit mördad av sin pojkvän. En man som tidigare misshandlat henne och som hon försökt lämna. Mannen erkänner, men ändå är det svårt att få honom fälld, något som gör Shirin otroligt frustrerad. Hon har långa diskussioner om gamla fall med sin före detta lärare och älskare, den nu pensionerade straffrättsprofessorn Nils och det blir tydligt att Wennstam låter Shirin uttrycka den frustration hon också själv känner. En av de saker jag gillar med Wennstams böcker är just att hon vågar låta verkligheten ta plats i fiktionen och att hon också kritiserar det hon inte tycker fungerar i vårt rättssystem.

Det andra fallet handlar om en ung kvinna som inte kommer hem efter en fest och det är kriminalkommissarie Charlotta Lugn som ansvarar för utredningen. När pressen är totalt ointresserade av att skriva om en kvinna som mördats av sin pojkvän, kan de inte få nog av att frossa i alla möjliga och omöjliga detaljer av den unga kvinnans försvinnande i Vita bergen. Och visst är det så att media väljer sina fall utifrån vad som skapar mest sensation och vad som de tror påverkar läsarna mest. Journalisten Jane Wester skrämmer gärna upp sina läsare och trycker på hur farligt det är att vistas ensam utomhus under kvällar och nätter, men hon är inte alls intresserad av att skriva om ännu en kvinna som mördats av en partner, även om det senare är något som kvinnor riskerar i mycket högre grad.

Vargen är kanske inte Katarina Wennstams mest spännande bok, men det är en av de viktigaste. Jag gillar Wennstam bäst när hon är riktigt jäkla förbannad och det verkar hon ha varit när hon skrev Vargen. Med all rätt. Vi borde alla vara vansinniga över hur många män som dödar kvinnor. Helt vansinniga.

%d bloggare gillar detta: