Betyg 4

Vuxna människor

Vuxna människor av Marie Aubert är en kort och intensiv berättelse om familjeförhållanden och mindre lyckade syskonrelationer. Huvudpersonen Ida har passerat 40 med råge och hennes biologiska klocka tickar inte. Den dånar. Hon reser till Göteborg för att undersöka möjligheten att frysa in några av sina ägg för att ha en chans att i framtiden få barn. Kanske måste hon göra det ensam, men hon vill i alla fall ha en väg ut. En chans att bli vuxen på riktigt.

Kanske är det inte konstigt att Ida blir lite extra bitter när hon åker till familjens sommarhus för att fira sin mammas 65-årsdag. Hennes lillasyster Marthe är där och hon har allt Ida just nu drömmer om. En stabil relation och ett barn i magen. Visserligen har hon också en styvdotter som heter Olea och som avskyr sin pappas nya kvinna. Självklart gör Ida allt för att få en bra relation till Olea och hon gör det mer än gärna på Marthes bekostnad. Ida läser böcker för Olea och de båda fnissar tillsammans åt hur lat och dum Marthe är.

Inte blir det bättre när deras mamma kommer till stugan med sin sambo Stein. Ida är fantastiskt duktig på att hitta fel hos honom och kanske har det att göra med att han vågar vara ärlig. Eller så handlar det helt enkelt om att hon tycker att det är riktigt pinsamt med en mamma som fyller 65 och beter sig som en nyförälskad tonåring. Alla hittar kärleken utom Ida.

Idas bitterhet gör det en aning svårt att tycka om henne, men samtidigt gör det hon berättar om familjen att det går att förstå hennes agerande. Enligt Ida har Marthe alltid stått i centrum och styrt familjens liv. Om det är sant vet vi egentligen inte, men klart är att systrarnas relation är ansträngd.

Vuxna människor är bara lite drygt 100 sidor lång, men det är ändå en både komplett och komplex historia. Vi får umgås med en familj under några få dagar, men får ändå veta mer om dem än många författare lyckas förmedla på långt fler sidor. Utan tvekan är Marie Aubert en skicklig författare och jag tycker väldigt mycket om hennes sätt att skriva.

Hur mår fröken Furukura?

Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata är en lågmäld feelgoodroman på japanskt vis. Huvudpersonen Keiko Furukura är fyrkantigare än de flesta och beroende av rutiner för att kunna fungera. Hon har alltid varit annorlunda men hittat ett liv som passar henne. Sedan många år arbetar hon i en liten närbutik och spelar rollen som den perfekta anställda varje dag. Att spela en roll är det som får henne att känna sig normal.

Människorna runt Keiko förstår inte riktigt hennes val av liv och tycker att det är dags att hon skaffar sig ett bättre och mer normalt liv Ett fast jobb som utmanar mer än det hon har och inte minst en man. Kvinnor i hennes ålder ska inte leva utan en man. Keiko själv trivs egentligen precis som det är, men någonstans faller även hon för omgivningens krav och när som de flesta andra en längtar efter att passa in och anses vara normal.

Hur mår fröken Furukura? är en riktigt fin bok om en riktigt annorlunda kvinna. Tankarna går till böcker som Eleanor Olefant mår alldeles utmärkt, men samtidigt är det här en helt annan bok främst för att Keiko Furukura är annorlunda på ett annat sätt. Det är inte så lätt att tycka om henne, men ändå känner jag verkligen sympati för Keiko och önskar att hon bara kan få vara den hon är och vill vara.

Som en öppen bok

Som en öppen bok av Sara Molin handlar om Clara som är lärare. Hon är också ganska nybliven singel och bor i en andrahandslägenhet som verkligen inte speglar hennes personlighet. Kanske är det separationen som gör att hon börjar ifrågasätta sig tidigare så utstakade liv, eller så handlar det om den märkliga lista hon får av sitt ex Klas där han ger henne tips om hur hon ska förändra sig för att bli en bättre sambo. Det skulle också kunna handla om att en ungdomskärlek dyker upp igen eller kanske om den fantastiska pojkvännen som hennes hopplösa syster Pauline träffat. Situationen blir knappast bättre av att hennes föräldrar verkar ha hamnat i något av en kris.

Clara börjar dessutom blir lite trött på sitt jobb, eller i alla fall på sina bakåtsträvande kollegor. När Clara vill läsa Cirkeln med sina elever tycker de äldre kollegan Solveig att det är nonsens och kritiserar dessutom att Clara läser något så banalt som Sophie Kinsellas senaste bok när eleverna ser henne. Lärare ska minsann föregå med gott exempel och då duger inte skräplitteratur. Solveig vill istället rensa bland skolans böcker och bara behålla de böcker som hon anser håller hög kvalitet. Kanske kan de till och med märkas med ett K för just kvalitet. Varför läsa Cirkeln när det finns sådana fantastiska romaner som Candide?

Sara Molin är lärare och det märks. Hennes beskrivningar av Claras elever med tillhörande curlande föräldrar som kräver alla möjliga och omöjliga anpassningar för sina barn, hennes kollegor som är mer eller mindre hopplösa och inte minst hennes chef Torbjörn är ibland så på pricken att jag inte riktigt vet om jag ska skratta eller gråta. Jag vet faktiskt egentligen inte om det är bra att vara lärare och läsa om Clara och hennes jobb. Visst är det bra att skratta åt eländet, men samtidigt är mycket så sant att jag sätter skrattet i halsen. Clara är svensklärare precis som jag och att försöka sälja in läsning till elever är verkligen inte alltid så himla lätt. Hon sliter som ett djur och jag förstår precis hur hon har det. Visserligen finns det elever (speciellt bland mina elever på estetprogrammet) som faktiskt kan uppskatta nördiga lärare, men det är svårt att göra dem alla till passionerade läsare. Ibland är det en tillräckligt svår utmaning att få dem att läsa alls.

Som en öppen bok är en riktigt bra och underhållande bok. Jag tycker om att få lära känna Clara och följa hennes jakt på ett bättre liv. Hennes familj är dessutom riktigt fint skildrad som de ganska hopplösa, men väldigt mänskliga, individer de är. Männen runt dem är också väl skildrade och jag vill verkligen veta hur allt ska lösa sig, för även om det kanske inte är världens mest överraskande upplösning är vägen dit riktigt trevlig. Clara är lätt att ta till sitt hjärta och såväl hennes yrkesliv som hennes privatliv är skildrade med värme. Jag hoppas verkligen att det här bara är den första av många böcker av Sara Molin. Faktiskt hade jag kunnat tänka mig att återse Clara även om jag egentligen inte gillar att alla böcker ska utvecklas till serier.

Hit, men inte längre!

Igår träffades Bokbubblarna för att diskutera Hit, men inte längre, som var mitt val och ett val jag känner mig nöjd med.  Det är den första bok jag läst av Maria Maunsbach men definitivt inte den sista. Berättelsen om Marit som drabbas av en rejäl livskris är helt absurd och väldigt rolig samtidigt som den är nattsvart på många sätt. Att vara drygt 30 och börja ifrågasätta sitt liv är naturligt och något jag känner igen mig i. Nu lämnade jag ingen sambo eller började dejta idioter för den delen, men det var en tid i livet då det förväntades att vissa saker skulle hända och jag var inte riktigt redo. När jag landade i att mitt liv funkade ganska fint och att det inte behövde vara livets slut att få barn var jag redo att gå vidare. Marit som verkar ha kompromissat en massa gällande sina livsval är inte redo att fortsätta på den väg som hennes sambo Andreas tycker är den enda rätta. Han är inte hennes livs kärlek, snarare en person som gör att hon slipper vara ensam och att bilda familj känns verkligen inte rätt.

Marit söker äventyr och det kan varken sambon eller jobbet ge henne. Svaret på allt verkar istället vara Tinder och snart har hon fått kontakt med Karl, en riktig drömman. Tror hon. Det hela slutar dock minst sagt märkligt då Marit tar ledigt från jobbet, lurar i sambon att hon ska på facklig kurs och drar till Stockholm för att ligga. Gränslösheten är smärtsam och Maunsbach beskriver Marits resa på ett nästan för detaljerat sätt. Ibland måste jag kisa och får ändå ont i magen av det som händer. Vad som gör det hela ännu värre är att Marit med sin extremt kassa självkänsla inte riktigt vet när det är dags att säga stopp. Smärtsamt, smärtsamt.

Ingen i bokklubben Bokbubblarna var oberörd av Hit, men inte längre och Marit väckte helt klart starka känslor hos oss alla. Jag kan inte påstå att jag tycker om Marit, snarare tvärtom och jag förstår inte heller hennes val. Ändå tycker jag om att läsa om henne och jag uppskattar verkligen Maunsbachs sätt att berätta om henne. Vi gillade boken, utom en som inte klarade av att läsa ut den då hon tyckte att den var för obehaglig och det kan jag på ett sätt förstå. Marits liv är ganska så obehagligt att följa och hon gör det verkligen inte lätt för sig.

 

Inte som du

Inte som du är en ungdomsbok skriven av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall där de föreställningar vi har kring kön och makt ifrågasätts på ett snyggt sätt. Vi får följa med till en värld som är precis som vår, men ändå helt annorlunda. En värld där konståkningstjejerna är skolans och samhällets idoler och därmed får alla sponsorer och självklart de bästa träningstiderna. Hockeykillarna får istället nöja sig med de ofräscha omklädningsrummen och de kassa halltiderna. Det är trots allt inom konståkningen de stora pengarna finns och självklart måste tjejerna därför prioriteras.

Vincent är en vanlig, anonym hockeykille som inte riktigt räknas. I vår riktiga värld hade han med säkerhet haft en helt annan status, då han är både bra på hockey och dessutom rätt snygg. I den värld han lever i blir han istället sexuellt utnyttjad på en fest av Amanda, en av konståkningstjejerna. Det var första gången för Vincent, men det som skulle bli ett fint minne slutade istället med förnedring. Amanda är inte intresserad av något annat än ett ligg och dessutom sprider hon en bild av en avklädd Vincent i sociala medier. En bild han själv tagit och skickat till henne. Hon får status, han kallas billig.

Något stöd av sina kompisar får han inte heller, utan de tycker att han får skylla sig själv. Alla såg ju hur full han var på festen och han följde ju med Amanda hem en gång till. Självklart ville han ha sex då. Inte konstigt att andra uppfattar honom som slampig. Å andra sidan är det troligen så att Amanda kommer att sätta på någon annan kille snart och då kommer Vincent vara glömd både av henne och de andra på skolan.

Något senare träffar Vincent skolans och konståkningslagets stjärna Ester, som också är Amandas bästa vän.  Ester behöver hjälp med matten och Vincent ställer upp. Hon är redan förälskad, men han är bränd och mycket tveksam. Nästa gång han blir kär och väljer att ha sex ska det vara på riktigt. Han har inte råd att förstöra sitt rykte ännu mer. Långsamt, långsamt växer någonting speciellt fram mellan Ester och Vincent, men det är inte lätt att våga stå för den sanna kärleken.

Inte som du vänder på ett intressant och inte sällan humoristiskt sätt på allt som vi är vana vid och genom att låta tjejer vara mer som killar och tvärtom är det lätt att se hur galna många av de könssteroetyper som råder är. Det gäller både bland tjejer och killar, men också hos deras föräldrar. Det är fruarna som gör karriär och männen som håller ställningarna hemma. Visst kan det ibland bli lite övertydligt, men jag gillar ändå idén och samhällskritiken i kombination med den fina kärleksberättelsen där Vincent och Ester försöker navigera i en värld som redan bestämt vad de får lov att göra och vilka de får lova av vara ger en extra dimension.

Självklart går läraren i mig igång och jag hade gärna läst Inte som du med mina elever. Gärna i kombination med Jessica Schiefauers Pojkarna där könsstereotypa föreställningar också ifrågasätts, men på ett helt annat sätt. Jag hoppas att pocketutgåvan kommer snabbt, så att det går att införskaffa en klassuppsättning av Schreiber och Ömalm Ronvalls bok då jag tror att den kan väcka många tankar och skapa intressanta samtal. Det här är nämligen ingen bok som lämnar läsaren oberörd och det är också svårt att acceptera alla de stereotypa delar som beskrivs. Jag kan tänka mig Inte som du kan få känslorna att svalla hos mina tonårselever. Läsning när den är som bäst.

Parkerna av Tua Forsström

Med diktsamlingen Parkerna från 1992 nominerades Tua Forsström till Augustpriset och i december 2019 valdes hon in som ny medlem i Svenska Akademien där hon efterträdde Katarina Frostenson på stol nummer 18. I sitt inträdestal läste hon några rader ur Inger Christensens Alfabet och det är på Christensen jag tänker när jag läser Parkerna. Henne och T. S. Eliots The Love song of J Alfred Prufrock, som liksom många av Forsström är skrivna i cirklar. Radklyvningarna är sådana att de inte ger några pauser och meningarna rör sig runt, runt, runt. Jag tycker om både rytmen och känslan det ger att aldrig stanna. De pauser som faktiskt finns är de korta rader som ibland står ensamma som en övergång från en dikt till en annan. Kanske hör de också samman till en separat text om livets komplexitet. Favoritrader (eller dikten) lyder:

Vad hjälper det att vara ett vackert hus vid järnvägen

Parkerna inleds med ett citat av Verner von Heidenstam som lyder “Vi förvandlas till det, som vi älskar” och visst finns både förändring, inte sällan kopplad till naturen, och kärlek, inte sällan kopplad till saknad, bland dikterna. Djuren finns också med som ett mönster. Åsnan, eller i alla fall dess öron, hästarna, fågeln och örnen. Men bäst tycker jag kanske om dikterna om kyrkogården och om den olyckliga kärleken.

Dikten om Tenala kyrkogård innehåller t.ex. de här fantastiska formuleringarna:

Vi tänder ljus för att
de döda ska vara mindre

ensamma, vi tror de är
underställda samma lagar

som vi. Ljusen blinkar oroligt:
de döda längtar kanske efter

sällskap vi vet ingenting om
deras verksamhet, snön yr

Här syns Forsströms ovanliga sätt att använda skiljetecken och radklyvningen som ger en känsla av att alltid vara på väg.Jag tycker också väldigt mycket om dikten som inleds efter festens slut och avslutas med den i diktsamlingen återkommande raden “I själva verket märkte vi aldrig att vi reste”.

Mitt första möte med Tua Forsström var ett fint sådant. Jag tycker mycket om språket och inte minst variationen i Parkerna. Nu ser jag fram emot att upptäcka fler av hennes verk.

Máni Steinn – pojken som inte fanns

Tanken var att jag skulle läst något av Sjón mycket tidigare och definitivt i alla fall förra året då Metta på Kulturloggen tipsade mig om att läsa Máni Steinn — pojken som inte fanns i den Bokbloggarboktipsutmaning jag genomförde då. Nu har jag i alla fall äntligen läst och det är jag verkligen glad över.

Sjón är en pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurðsson, vars texter jag utan att veta om det lyssnat en hel del på. Han var nämligen textförfattare till Sugarcubes, bandet som Björk sjöng i och dessutom har han skrivit en rad låtar till henne. Ibland fanns han tydligen med på scenen och spelade luftgitarr. Jag lyssnade också till Sjón på Stockholm Literature 2016 då han samtalade med Ngugi wa Thiong’o om vikten av litteratur på sitt modersmål.

Men åter till boken om Máni Steinn, en fiktiv figur som skulle kunna ha varit en släkting till Sjón. Vi träffar honom första gången 1918 då han är mitt inne i en avsugning och samtidigt lyssnar till ljudet av en motorcykel. Just avsugningar och flickan på motorcykeln är viktiga komponenter i boken ska sägas. Sex är en drivkraft, men också en förbannelse för den unge Máni. I övrigt är det främst film som intresserar honom och han lever en stor del av sitt liv i Reykjaviks två biografer. 1918 är året då spanska sjukan kommer till Island och drabbar många. Det är också året då Island blev självständigt om än fortsatt i union med Danmark. Två händelser som självklart finns med i boken.

Att lära känna Máni är omtumlande. Han är en annorlunda tonåring på samma gång inbunden och aktiv. Som föräldralös är han utanför det vanliga samhället, men har en äldre släkting som tar hand om honom. Besattheten av film är kanske det mest intressanta och Sjón skildrar på ett nästan surrealistiskt sätt hur filmer tar plats i Mánis drömmar. Drömsekvenserna går ibland in i verkligheten och de män pojken träffar får också sällskap av flickan på motorcykeln. Jag tycker verkligen om Sjóns språk och hans sätt att skriva där verklighet och fantasi blir ett. Nu vill jag definitivt läsa mer av honom.

 

 

Svartstilla — om den bottenlösa sorgen

En äldre kvinna har mist sin livskamrat och hennes liv har därmed mist sin mening. I sitt stora hus bor hon nu ensam och vill egentligen inte något annat än att låtsas leva i det förflutna. Hennes tre nu vuxna barn försöker få henne att gå vidare, sälja huset och kanske flytta in på ett hem. De menar att hon behöver sällskap, men inser inte att det är i huset som hennes kärlek finns även om han lämnat henne.

Svartstilla av Susanne Skogstad är något av det vackraste jag läst och beskrivningen av sorgen som verkligen äter upp en människa är så exakt, trots att få ord används. Det är också en fantastisk beskrivning av depression, det som den gamla kvinnan kallar svartstilla och som alltid funnits inom henne. Det blir tydligt att hennes make är den som kunde nå henne och ge henne ett liv värt att leva. Nu när han är borta finns ingen livslust kvar. Barnen försöker verkligen. Det är han som ser ut som sin far, men inte är lik hon, han som liknar honom och så dottern som kvinnan inte riktigt förstår.

Det är fascinerande hur debutanten Susanne Skogstad, född 1992, lyckas skildra en mycket gammal människa med sådan trovärdighet. Samtidigt är sorg och svärta saker som åldern inte har betydelse för. Det som är signifikant med just den äldre kvinnans skull är att livet verkligen är på väg att ta slut och ett liv utan den hon älskar är ingenting hon vill vara med om.

Jag tyckte mycket om Svartstilla och Susanne Skogstads språk. Det är dock en bok som kräver koncentration och total uppmärksamhet. Första gången jag försökte läsa den var jag utan fokus och då fungerade det inte alls. Nu läste jag om den under en ledig vecka och texten fick den uppmärksamhet den förtjänar. Avsätt några koncentrerade timmar åt Skogstads debut. Det är den och du värd.

de — mitt första möte med Helle Helle

Någonstans har jag haft helt fel uppfattning om Helle Helle och därför aldrig varit intresserad av att läsa något av henne. Först på senare år har jag förstått att det här är en riktig kvalitetsförfattare och mycket troligt en författare som skulle passa mig. När så senaste boken de nu kom på svenska i översättning av Ninni Holmqvist var jag självklart tvungen att läsa. Det tar inte ens en sida innan jag förstår att jag upptäckt en ny favoritförfattare.

I de får vi lära känna en mamma och hennes dotter. Det är 80-tal och med små medel tydliggörs tidsandan i texten. Dottern är i gymnasieåldern och vi förstår att mor och dotter bott ensamma länge. De har dessutom flyttat ofta och har levt ett liv med små marginalen om än vad det verkar tryggt och bra då de alltid haft varandra. Nu är mamman sjuk och snart inser vi att det är allvarligt. I korta ögonblicksbilder får vi veta mer om livet de delar och hur de nu kanske kommer att ta slut.

Att Helle Helle är en författare utöver det vanliga är tveklöst. Med få ord lyckas hon beskriva ett helt liv och trots att mellanrummen är många ställer de aldrig till några problem. Det är utan tvekan så att vi lär känna dottern och genom henne modern och det är i de små detaljerna det händer. Genom att beskriva vissa saker med stor precision och exakthet gör Helle Helle det enklare för oss läsare att fylla i tomrummen. Jag imponeras av hennes otroliga språkskicklighet och är så glad att jag äntligen upptäckt henne.

Minns oss som nu

Minns oss som nu av Anna Lönndahl utspelar sig precis som förra boken Sommaren med Ava i den fiktiva byn Sunnanby. Det är dagen före julafton och Thea anländer i Sunnanby för att ta hand om sin mammas moster Mariannes hus. Mostern är något av ett mysterium, men nu när hon dött har Thea en chans att få reda på mer om henne.  I huset finns nämligen en syateljé där Marianne sydde vackra kreationer till mycket kända kvinnor.

Vi har läst boken förut:

“En ung kvinna som förlorat någon nära får ett oväntat arv i form av ett hus. Hon lämnar motvilligt sitt (ganska olyckliga) liv för att ta hand om huset och det visar sig att hon hittar sig själv och självklart även kärleken där hon minst anat det.”

Om det inte vore för att Anna Lönnqvist är så skicklig på att skapa såväl en trevlig och engagerande stämning som trovärdiga karaktärer hade Minns oss som nu blivit just en bok som liknar många andra, men hon är mycket bättre än så. Jag fastnar direkt för Thea, fascineras av huset och de hemligheter det döljer, blir förtjust i den gamla mannen som bor i huset bredvid och trots att jag inser på en sekund vem som kommer att bli Theas kärlek längtar jag efter att få läsa om exakt hur det går till.

Minns oss som nu är en charmig och välskriven bok som är lätt att läsa utan att den blir banal. Karaktärerna engagerar, miljön är fantastisk och jag är glad att ha fått tillbringa ännu några timmar i Sunnanby. Dit återvänder jag gärna igen.

%d bloggare gillar detta: