Betyg 4

Avlivningskliniken Tusenskönan

Martina Montelius är en av de roligaste och vassaste jag vet. Hennes böcker får mig alltid att gapskratta, medan jag tänker “men usch så hemskt”. Avlivningskliniken Tusenskönan är inget undantag. Huvudpersonen June är 48 år och en typisk högerdebattör som tagit sig lite väl långt ut på högerkanten och sedan skruvad några varv till av Montelius. Hon avskyr vänsterpolitik så mycket att hon hellre tar livet av sig än att betala skatt. Det är också en av många anledningar till att hon skriver in sig på Avlivningskliniken Tusenskönan, en klinik som erbjuder en lyxig tillvaro fram till ögonblicken då ens liv tas och allt avslutas. Som premiumkund får hon för 225 000 kronor personliga tofflor med sina initialer, tillgång till spa-avdelningen, helpension med obegränsade mängder alkohol och självklart samtalsterapi och religiös rådgivning. Det senare är ingenting June ger mycket för. Hon vill bara leva gott innan hon lämnar jordelivet för gott, exakt när och hur hon önskat.

Avlivningskliniker är extremt populära i det Sverige Montelius beskriver och självklart finns även statliga sådana där liv tas på löpande band. Sådana är ingenting för June. Hon vill självklart ha ett privat alternativ och som rik förtjänar hon lyx. När hon äntligen ska lämna ett Sverige fyllt av transaktivister, bidragsberoende och inte minst alla fula människor. June hatar fula människor. Att hon är rik och vacker, medan andra är fattiga och fula handlar om att hon helt enkelt gjort bättre val och hon tänker inte be om ursäkt för att hon nu får dö “snabbare och med större bekvämlighet än de bidragsberoende och slösaktiga”. Även om alla svenskar efter suicidreformen betalar in en dödspeng varje månad är det i realiteten så att den som vill dö med klass måste punga ut med egna pengar.

Avlivningskliniken Tusenskönan drivs av Brage Weindel och hans två ex-fruar Marianne och Françoise, tre minst sagt udda figurer. Brage är något av en kändis och har både framträtt på tv och genomfört ett, enligt June, fantastiskt sommarprogram. Han är överläkare och dessutom grundare av kliniken. På kliniken finns när June anländer flera andra patienter och den mest kända är Alida, en framgångsrik influencer som för tillfället är den som ansvarar för klinikens Instagramkonto. Hon postar bilder med hashtags som #finallyhappy #deathwish men också #brageweindelsdeathbrigade. Bland Alidas vänner finns många andra Tusenskönan-fans och debatten kring att kliniken tillåter fullt friska, unga människor att avsluta sina liv är livlig bland självmordsmotståndarna, men det finns också självmordspositiva aktivister som istället hyllar valfriheten. På kliniken blir Alida vän med Uffe, en misslyckad man som efter en olycka är övertygad om att hans familj har det bättre utan honom. Han har bott länge på Avlivningskliniken Tusenskönan och fungerar nästan som en anställd. När hans avlivningsdatum är satt förblir okänt. Uffe och hunden Ida blir viktiga för Alida på hennes väg mot den så efterlängtade döden.

Avlivningskliniken Tusenskönan är helt klart mer tung än rolig, men jag uppskattar hur Montelius drar politikernas privatiseringsiver till sin spets och visar hur absurt det kan bli om alla verkligen ska få välja i alla avgörande situationer i livet. June må vara en överdriven karaktär, men helt ärligt finns det många högertroll på nätet som låter ungefär som hon. Montelius bidrar egentligen inte med någon hopp, utan konstaterar att vi får det samhälle vi förtjänar och att ojämlikheten riskerar att förfölja oss in i döden.

 

 

The Hunting Party

The Hunting Party av Lucy Foley handlar om en nyårsfest som jag är glad att jag inte var med på. Egentligen slipper jag gärna de flesta nyårsfesterna, men den som några gamla vänner har i ett snöigt Skottland är exceptionellt otrevlig. Det är inte bara det att en i sällskapet hittas död, troligen mördad, utan redan på vägen dit är det tydligt att ingen egentligen vill vara där alls. Kanske är de vänner, men så himla vänskapliga mot varandra är det verkligen inte.

Det är Emma, som är ihop med Mark och därför inte tillhör gänget riktigt, som fixat allt. Hon har hyrt ett lyxigt hus på en avlägsen jaktresort i Skottland, beställt en massa mat och dryck och verkligen planerat vad hon hoppas ska bli en perfekt helg. Ändå går det fel redan på tåget då en av de bokade platserna visar sig ligga i en egen vagn. Kanske är det Katie, den enda i sällskapet som är singel som ska offra sig, eller Emma som inte riktigt hör till. Att Bo, Nicks amerikanska pojkvän också är ganska ny i gänget funderar ingen över. Som tur är byter en vänlig själ plats, men som läsare anar jag redan här att spänningen redan är och kommer att fortsätta vara spänd. Vi får också veta ganska tidigt att någon kommer att dö, men vi vet inte vem, inte varför och inte hur. Det bidrar självklart till känslan av att allt inte står rätt till.

Samtidigt verkar det faktiskt bli som förr så fort de kommer iordning och får i sig lite champagne. De faller lätt in i sina gamla roller, på gott och ont. Den som står i centrum är som vanligt Miranda, vackrast och gladast. Den alla tycker om och vill vara vän med. Katie är hennes bästa vän sedan långt före tiden i Oxford, då de träffade resten av gänget och nu ska de få en chans att umgås efter en hektisk helg. Inte heller Giles och Samira, som är relativt nyblivna föräldrar, har varit så sociala den senaste tiden och speciellt Samira verkar vara en extremt orolig förälder.

Miranda, Emma och Katie turas om att berätta om den gemensamma helgen tillsammans med Doug och Heather, som är de enda två anställda som bor i anslutning till resorten. Vi får veta mer om vännerna och deras liv för varje kapitel och dessutom två utomståendes betraktelser av en ganska otrevlig grupp privilegierad före detta Oxford-studenter som tror att de äger världen. Samtidigt är de intressanta att följa och Foley lyckas pussla ihop berättelsen bra. The Hunting Party är helt klart en både läsvärd och välskriven pusseldeckare som passar perfekt att läsa den här tiden på året.

På svenska heter boken Nyårsfesten och är utgiven av Printz Publishing. I februari kommer Lucy Foleys nästa bok The Guest List, som verkar ha lite samma koncept med en slutet rum och ett visst antal tänkbara mördare. Det gillar jag.

Ert blod på mina broddar

Tänk om all ilska vi kände inom oss fick komma ut. Hur skulle världen se ut då? I serieromanen Ert blod på mina broddar låter Elin Lucassi utsatta kvinnor hämnas och hon gör det med finess och humor. Huvudpersonen Elin har en skitdag. Det är överfullt på tunnelbanan hem, hon ramlar i snön på vägen hem och när hon närmar sig huset inser hon att maken har ett jävla Skype-möte och hon därför är ensam ansvarig för alla hushållsbestyr. Dessutom har hon mensvärk.

Kanske kan barnen hjälpa henne med maten? Nej, det kan de inte. En vill kasta snöboll och den äldre hävdar framför datorn att han har sjukt mycket läxor. Självklart är kylskåpet nästan tomt och hon får som vanligt offra sig och laga någon äcklig kålrätt, när hon vet att maken i samma situation hade vunnit popularitetspoäng genom att köpa pizza. När äldste sonen till slut pallrat sig ner för trappan och erbjuder sin hjälp har hon jobbat upp en rejäl ilska och skriker att det är för sent. Men riktigt dålig samvete som följd. “Arg är stark” upprepar hon som ett mantra, men lyckas inte övertyga sig själv. Istället blir hon ännu mer förbannad av det kaotiska förrådet, det stökiga hemmet och alla som bor där. Igenkänningen är stor.

För att inte riskera att mörda någon ger sig Elin ut på promenad i den mörka vinterkvällen och när hon gått av sig den värsta ilskan inser hon att hon kanske borde vara rädd. Att gå på promenad ensam är kanske inte säkert, men det orkar hon inte tänka på, utan knallar vidare mot det oväntade och befriande slutet. Ert blod på mina broddar handlar om den ilska och frustration som jag tror att många drabbas av. Jag vet i alla fall att jag gör det. Med fantastiska illustrationer bjuder Lucassi på en sann vardagskildring med allt vad det innebär och hon gör det riktigt bra.

 

Vem är egentligen normal?

Normal people är Sally Rooneys andra roman och en av årets snackisar. Den handlar om Marianne och Connell och deras fascinerande och ganska märkliga förhållande. Berättelsen startar i ett litet samhälle i Sligo i januari 2011 när de går sista året och de avgörande proven närmar sig. Att Marianne ska studera vidare är självklart och även Connell har drömmar om än lite mer begränsade. De är skolans smartaste elever, men där slutar likheten. Hon är rik, men udda, han är populär och hans mamma arbetar som städerska bland annat hos Mariannes familj.

När deras vänskap utvecklas till något mer vill Connell inte stå för det, men det blir ändå tydligt hur viktig Marianne är för honom. Tillsammans med henne kan han vara sig själv och hon blir en viktig del av hans liv. Hon är också anledningen till att han vågar söka till Trinity College i Dublin istället för att följa med polarna till Galway. De kommer båda in och väl i Dublin förändras balansen mellan dem. Nu är det hon som har status och hittar nya vänner, medan han är en nobody som får hänga på henne.

Det är dock inte olikheterna som leder till att de gör slut, utan en total oförmåga att kommunicera. De tycker nog båda att de är ganska tydliga, men lyckas missuppfatta varandra gång på gång. Under hela studietiden finns de i varandras närhet, men förhållandet förändras hela tiden. Inte sällan är Normal people smärtsam att läsa just på grund av hur annorlunda deras liv hade varit om de bara vågat vara ärliga mot sig själv, varandra och alla andra.

När jag läste Rooneys debut Samtal med vänner var jag inte jätteimponerad. Visst var det en välskriven bok om unga vänner, men den var inte på långa vägar så universell som Normal people är. Även om även dess huvudpersoner är unga och destruktiva har jag mycket lättare att identifiera mig med Marianne och Connell än jag hade gällande Frances och Bobbi. Normal people är utgiven på svenska av Albert Bonniers förlag med titeln Normala människor och normal är just det Marianne, men också Connell vill vara. De döljer båda ett mörker som de hoppas att få ska se, men trots att de läker varandra lyckas de inte alltid rädda varandra. Precis som på bokens omslag försöker de tätt tillsammans gömma sig för världen, men det går inte att leva så.

BBC har just gjort en tv-serie i tolv avsnitt baserad på Sally Rooneys roman, med ett manus skrivet av författaren själv tillsammans med Alice Birch. Det är oklart när exakt den kommer att sändas, men det blir någon gång under nästa år. Jag ser verkligen fram emot att se den.

Tre systrar och en jul att minnas

Det är svårt det här med julfeelgood. Ganska ofta blir det för mycket av allt och då slår den här Grinchen bakut, men så ibland lyckas författaren skapa en alldeles lagom balans av julstämning, kärlek och svärta och då kan även jag stå ut med den nödvändiga dosen smör. Sarah Morgan har i sin bok Tre systrar och en jul att minnas lyckats bre på rejält med känslor och faktiskt också en imponerande dos sentimentalitet, men jag köper det rätt av. Faktiskt får jag vid flera tillfällen torka en tår och det hör inte till vanligheterna.

Systrarna Posy, Hannah och Beth förlorade sina föräldrar i en klättringsolycka som för alltid kommer att förknippas med julen. De adopterades av föräldrarnas vänner Suzanne och Stewart, som gett dem en familj, men trots att systrarna nu är vuxna, inte lyckats hjälpa dem att läka alla sår. De fyra kvinnornas berättelser om livet nu och förr bildar tillsammans en historia om hur det som hände under barndomen alltid kommer att påverka en.

Posy är den som bor kvar. Hon är också den som aldrig slutat klättra. Tillsammans med Stewart tillhör hon en räddningsstyrka som hjälper klättrare i nöd. Planen är också att hon ska ta över Suzannes café i den lilla skotska byn där de bor. Känslan av att inte kunna välja sitt liv gnager i henne, men hon vill verkligen inte såra sin mamma.

Beth är mellansyster och supermamma. Det är nu sju år sedan hon slutade jobba, men hon saknar det fortfarande. Maken Jason har ett toppjobb och de klarar sig utmärkt med en lön, men Beth vill verkligen inte att hennes liv bara ska fyllas av leksaker och kladdiga barnhänder. När hennes gamla chef hör av sig och erbjuder ett jobb vill hon verkligen tacka ja och när Jason uttrycker skepsis och istället föreslår att de ska skaffa ett barn till, lämnar hon helt enkelt honom med barnen i deras hem i New York och drar till Skottland tidigare än planerat.

Och så har vi Hannah, den duktiga storasystern som är den som minns föräldrarna bäst och som framför allt minns hur hon aldrig lyckades vinna sin pappas kärlek. Hon var intresserad av böcker, inte av att klättra och det verkade ha gjort honom besviken. Fortfarande håller hon sina känslor för sig själv och även hon lämnar New York för att få tid att tänka. Även om julen egentligen är den värsta tiden på året och även om hon inte står så nära sina systrar, vet hon att det int är något alternativ att inte låta mamma Suzanne fixa ett hejdundrande julfirande.

Tre systrar och en jul att minnas är den första boken jag läst av Sarah Morgan och den gav mersmak. Berättelsen om systrarna och deras liv berör mig faktiskt på riktigt. Det är en orgie i känslor och klassisk missförstånd, men Morgan undviker de vanligaste plattityderna. Istället bjuder hon på en rapp, humoristisk och välskriven historia om tre systrar som äntligen vågar prata om sina liv. Det här är verkligen en julbok jag rekommenderar.

En sång för Hedda

När jag träffade Annika Estassy första gången deltog vi båda på en skrivarkurs i Stockholm med Barbara Voors som kursledare. Sedan dess har hon skrivit en rad böcker och jo, det har förvisso jag också, men av ett annat slag. I senaste boken En sång för Hedda återkommer Estassy till Måneby som vi introducerades för i boken Gröna fingrar sökes och vi får bland annat återse Agnes. Den som är huvudpersonen är dock Hedda, som tillsammans med sin man driver det lokala gästgiveriet som den här julen inte har en enda gäst. Sonen Jesper behöver en stadigare inkomst och säger upp sig, vilket självklart ökar Heddas oro för vem som ska ta över verksamheten när hon inte längre orkar. Dottern Lina lever ett helt annat liv och tänker först inte ens komma hem till jul. Istället försöker hon smälta att hon blivit av med jobbet och bestämmer sig för att resa till Buenos Aires på tangoresa. Tangon spelar nämligen en viktig roll i hennes liv och av en slump blir det tangoläraren Rico som erbjuder sig att skjutsa henne när den far, som hon trodde dog innan hon föddes, plötsligt lämnar ett meddelande om att han befinner sig på Kastrup. Julen firas sedan inte alls i Buenos Aires, utan Rico övertalas att följa med till Måneby och fira där. Med i bilen finns Linas något excentriska lillasyster. Upplagt för en känslosam jul alltså.

Det som drabbar mig hårt är beskrivningen av hur Hedda börjar glömma saker. Jag förstår att det inte handlar om att hon är stressad, utan att det är något annat. Det får mig att fundera över hur min egen pappa kände sig när han fortfarande var medveten om sin sjukdom. Estassys beskrivning är ärlig, men också finstämd och trots att jag egentligen inte veta hur mycket värre det blir för Hedda skulle jag gärna läsa mer om henne. Kanske kan hon få finnas med på ett hörn i någon framtida bok, på samma sätt som Agnes får göra i den här boken. Jag tycker mycket om En sång för Hedda och är glad att Estassy vågar blanda in en rejäl dos svärta med också en ganska mysig och traditionell jul. Det blir en fin balans och jag tycker om berättelsen om Hedda och hennes familj.

Hästpojkarna

Hästpojkarna av Johan Ehn handlar om Anton som just tagit studenten och fått ett jobb inom hemtjänsten. En av hans brukare är Alexander Kovac en äldre man från Tjeckoslovakien, som slutat prata och som vägrar lämna sitt kök. Efter några besök börjar han kommunicera med Anton genom att slå sin käpp i golvet och mellan den yngre och den äldre mannen växer en märklig vänskap fram.

Parallellt med berättelsen om Anton och hans jobbrelation till den äldre mannen, som senare utvecklas till något mer, får vi reda på hur Alexanders tidigare liv varit. Som barn kallades han Sasha och växte upp på ett barnhem tillsammans med sin bästa vän Janek. På barnhemmet får de träna gymnastik, något som de ska visa sig få stor nytta av. Efter en konflikt rymmer de två pojkarna och efter att ha visat ett hästtrick för en cirkusdirektör, får de jobb på hans cirkus. När 30-talet kommer och Hitlers makt ökar blir det svårare för dem att leva det liv de vill.

Hästpojkarna är en bok jag verkligen vill älska och berättelsen är på många sätt fantastisk. Tyvärr stör jag mig stundtals på det lite predikande och övertydliga sättet att berätta, som gör att jag som läsare känner mig lite idiotförklarad. Det är en viktig historia Johan Ehn delar med oss och jag förstår att det ligger en hel del research bakom den. Inte konstigt då att det ibland blir lite väl undervisande. Samtidigt är boken inte skriven för mig, utan för en annan målgrupp och jag har bett några elever att läsa och återkoppla. Mycket troligt dras de med i den spännande historien utan att vara den gnälliga tanten jag tycks ha blivit. Hur som helst har Alexander stannat kvar i mina tankar flera veckor efter läsningen och det är trots allt ett väldigt bra betyg.

Ett litet steg på vägen

Förra julen läste jag Jenny Fagerlunds julbok 24 goda gärningar och fastnade för hennes enkla, varma och trevliga sätt att skriva. Nu har jag läst den höstiga boken Ett litet steg på vägen och den passade perfekt som lättsam, men inte alls lättviktig litteratur i det massiva höstmörkret. Den här tiden på året är verkligen inte min grej, men den höst som beskrivs i Fagerlunds bok är så mycket trevligare. Jag blir till och med (nästan) sugen på att göra en vildmarksresa och den som känner mig vet att det här är en ganska (läs väldigt) ovanlig känsla för mig.

Huvudpersonen Stella arbetar på en resesajt. Hennes titel är koordinator, men egentligen gör hon allt jobb som andra anställda inte vill eller orkar göra. När chefen tar in en konsult för att göra en omorganisation av företaget försvinner tjänsten helt och Stella får istället ett erbjudande om att göra resor inom Norden och sedan skriva om dem. Egentligen är det en tjänst hon väldigt gärna vill ha, men som ensamstående mamma känns det omöjligt att få ihop livet med ett jobb som kräver resor. Sonen Felix är sju år och viktigast i hennes liv. När han börjar få problem i skolan och hans lärare börjar tala om utredning känns det som att hon blir personligt förolämpad. Skulle det vara något fel på hennes son?

Innan Stella bestämmer sig helt övertygar konsulten Joel henne om att göra ett uppdrag. Hon ska åka till en nyrenoverad anläggning i Fröliden där gästerna bland annat erbjuds glamping, glamourös camping i lyxiga tält. Den spontana reaktionen är att säga nej, men efter ännu mer strul på Felix skola bestämmer hon sig för att ta ledigt för honom och sedan göra en gemensam resa till de svenska fjällen. Joel blir lyrisk och reagerar nästan löjligt positivt.

Ägaren till hotellet heter Alicia och hon har just tagit över anläggningen och lagt stora pengar på att skapa något riktigt lyxigt och erbjuda en upplevelse utöver det vanliga. Superfint, tycker Stella, men hon önskar sig egentligen inte champagne och löjrom, utan något mer genuint. Som det är nu gör priserna att hotellet har få gäster och eftersom Stella och Alicia får en god kontakt spånar de en hel del. Grunden är att Alicia har något fantastisk. Hon behöver “bara” vända sig till en bredare publik, men tyvärr också kämpa mot negativa krafter i närområdet.

Det finns mycket jag tycker om i Ett litet steg på vägen. Dels är miljöerna fantastiska och jag fastnar också för Stella. Som mamma till ett barn som inte alltid haft det så lätt i skolan blir jag väldigt berörd av hennes och sonens relation och den kamp hon för mot skolan. Jag tycker också att det är skönt att Fagerlund balanserar kritiken och låter oss förstå att en utredning och en eventuell diagnos inte behöver vara hela världen. Hon låter också Stellas ex-man dyka upp utan att ställa till det och det är uppfriskande. Sedan är den obligatoriska kärlekshistorien kanske lite väl förutsägbar, men det kan jag ta. Det finns så mycket annat som är mer överraskande och boken är som helhet klart läsvärd. Innan du ger dig på årets julböcker tycker jag att du ska läsa en höstbok. Ett litet steg på vägen förtjänar verkligen många läsare liksom läsarna förtjänar en härlig stund tillsammans med Stella, Felix, Joel, Alicia och de andra i boken.

 

Alla suger och det är ingens fel

Alla suger och det är ingens fel är boken som Ebba Hyltmark debuterade med endast 17 år gammal. Den handlar om Li som går sista terminen i nian och är en härligt udda bekantskap som jag mest av allt vill krama om. Hon drömmer om att studera på MIT och vägen dit går via ett exklusivt gymnasium i Stockholm. Att just nu tvingas gå på högstadiet tillsammans med en massa människor som hon mer eller mindre föraktad är däremot ungefär så långt från den drömmen som det går att komma.

Li umgås inte med någon jämnårig. Istället är det grannen Olivia nio år som är hennes bästis och när hon lär känna änkemannen Sigvard har hon två ganska annorlunda vänner. Allt förändras när Max börjar i klassen. Plötsligt finns det ett skäl att vara i skolan och trots att jag som läsare förstår att det här inte är någon bra kille är Li förblindad och störtkär. Hon sviker Olivia och glömmer bort Sigvard, för när Max kallar kommer Li som ett skott. Hon börjar till och med ge upp drömmen om MIT och låter Max överskugga allt annat i livet.

Det är riktigt spännande att läsa en bok av en så ung debutant. Om jag inte visste det skulle jag tänka att Alla suger och det är ingens fel inte är någon trovärdig tonårsskildring, men självklart är den det. Den är bara så väldigt ovanlig. Lite påminner den om Ragga som du shoppar av Lin Jansson, som också är en befriande ärlig och chosefri debutroman. Det som är kanske mest uppfriskande med Hyltmarks debut är att hon bara verkar ha skrivit på precis som hon själv vill och det finns en säkerhet i berättandet som överraskar. Det finns några scener som jag kommer att bära med mig länge, som Olivias bröllop och Lis första möte med Sigvard.

När jag berättade om Ebba Hyltmark för mina elever som älskar att skriva blev de riktigt peppade. Det är skönt för jämnåriga skrivande tonåringar att få se att det faktiskt går att bli publicerad. Det som krävs är en egen idé och ett språk som håller och det har Hyltmark definitivt. Nu är jag sugen på att läsa senaste boken Jag kan nästan känna solen, som utspelar sig på samma högstadieskola som den Li och Max går på, men med andra huvudpersoner. Jag hoppas verkligen att Hytmark vågar utveckla sin personliga stil ännu mer. Då blir hon definitivt en författare att räkna med.

Mitt storslagna liv

Idag delas Augustpriset ut i tre kategorier och i Jenny Jägerfelds senaste bok Mitt storslagna liv är nominerad i barn- och ungdomsklassen. Jägerfeld är en favoritförfattare och hon skriver alltid om barn och unga som behöver lite extra omsorg av någon anledning. I senaste boken är det Sigge som är huvudpersonen och han har en plan. Eftersom han flyttat till sin mormor tillsammans med mamma, två syskon och ett gäng djur, ska han börja i en ny skola och han ska därför ägna sommarlovet åt att bli riktigt populär. I sin gamla skola var han nämligen utsatt, ensam och mobbat, men nu ska allt bli annorlunda. Han har exakt 59 dagar på sig.

Mormor (som absolut inte vill kallas mormor, då hon heter Charlotte) bor i Skärblacka utanför Norrköping och driver där ett hotell som hon kallar Grand Hotell, men som egentligen bara är ett stort hus med en massa märkliga prylar i, bland annat ett gäng uppstoppade djur som Sigge lagar för att få in lite extra pengar.  På hotellet bor bara en enda gäst som kallas Krille Maräng och drömmer om att få göra en film. Han berättar gärna för alla som vill höra, och alla andra också, om senaste idén till filmmanus.

Jag tycker om att läsa om Sigge och hans annorlunda familj. Kanske saknar jag lite av den rejäla svärta som är så typisk för Jägerfeld, men den finns där trots allt om än lite mer under ytan. Istället kör hon humor med extra allt och lite till. Mormor Charlotte är hysteriskt rolig, mamma Hannah är mer stillsam och också lite mer orolig för framtiden. Hon har trots allt lämnat pappan till två av sina barn och flyttat från Stockholm till sin mamma. Dessutom saknar hon jobb och vet inte alls hur hon ska kunna skapa en vettig tillvaro för familjen. Sigge är den som kniper mitt hjärta. Han är smart och annorlunda, vilket säkert är en av orsakerna till att han haft det tufft. Han skelar lite, gillar konståkning och är helt enkelt inte så cool som han hade behövt vara för att få kompisar i Stockholm. När grannen Juno fotograferar honom i en pinsam situation och lägger ut bilden på sitt populära Instagram känns det helt klart som att framtiden i Skärblacka kommer att bli precis lika misslyckad.

När jag gick i trean läste vi Roberta Karlsson och kungen tillsammans i en högläsningsgrupp och fyran läste vår lärare högt ur Vad händer om man vänder på Paris, två helt fantastiskt roliga böcker som båda är skrivna av Viveka Lärn, som då hette Sundvall. Om jag vore lärare i trean eller fyran skulle jag istället välja Mitt storslagna liv som högläsningsbok. Den är verkligen rolig, nästan hysterisk ibland, men har också en allvarlig underton. Helt enkelt en klockren bok att läsa tillsammans, för trots att det här inte är Jenny Jägerfelds bästa är det en härlig bok som jag hoppas når många läsare.

 

%d bloggare gillar detta: