Betyg 4

Mellan raderna av Johanna Schreiber

Emily arbetar som pr-strateg på Schantz förlag, ett anrikt förlag som grundades av Otto Schantz och nu drivs vidare av hans två barn Jack och Bea. Jack som vill förändra och modernisera och Beatrice som vill behålla förlagets kvalitetsstämpel. Jack är den Emily arbetar mest med och hon jobbar hårt. När hon landat lite efter de stora förändringar som skett i hennes liv är väggen nära. Hon har skilt sig från Petter, lämnat deras gemensamma lägenhet och nu är hon deltidsmamman som knappt får ekonomin att gå runt och inte ens kan ge sonen Theo ett eget rum. Allt är kaos, både på jobbet och hemma. Klippan i hennes liv är storebror John, men hans fru Nathalie är ganska trött på att han alltid rycker ut så fort lillasyster ropar.

Mellan raderna är Johanna Schreibers första bok i en planerad serie om Schantz förlag. Hon skildras på ett rappt och roligt sätt Emilys kamp för att hålla påfrestande författare och krävande chefer på gott humör. Värst är kanske Nellie, som är en av de tre författare som drar in mest pengar till förlaget, men som definitivt inte skriver böcker som räknas som finkultur. Samtidigt som Emily ibland svär över henne kan hon inte låta bli att dras med i Nellies entusiasm och smickras av hennes komplimanger i sociala medier. Det bästa med jobbet är ändå Clara och Daniel, vännerna som finns där för Emily i vått och torrt.

Det har gått trögt med läsningen det senaste och därför var det en befrielse att börja läsa Mellan raderna. Johanna Schreiber skriver med ett härligt driv och jag läste ut boken på en dag. Mycket för att jag engagerades av Emilys öde, men också för att det här är en på samma gång väldigt realistisk och väldigt skruvad historia. Många gånger skrattar jag högt, som när en hamster blir en del av Emilys liv. Samtidigt är det här ingen bok som bara lockar till skratt, utan svärtan finns där också. Den stress Emily känner över att inte få träffa sin son Theo varje veckan. Sorgen över att hennes kärnfamilj inte längre finns blandas med ilskan över att Petter snabbt gått vidare. Någonstans finns också en längtan efter något nytt och bättre. Äktenskapet med Petter hade helt ärligt blivit rätt tråkigt och Emily vill ha en man som säger ja, istället för en som ständigt säger nej.

Att kunna skriva om en bok direkt på recensionsdagen är alltid roligt, men det är också frustrerande att jag nu behöver vänta länge på att få återse Emily, När det inte går att åka på bokmässor eller hänga på mingel är det extra roligt att få läsa om den värld jag verkligen saknar. Det här kan bli en riktigt bra serie!

Mordkonsulten av Elly Griffiths

Mordkonsulten är andra delen av Elly Griffiths serie om polisinspektör Harbinder Kaur och även den här gången spelar litteraturen en stor roll i handlingen. Den som tyvärr får sätta livet till är Peggy, en 90-årig dam som bor i en lägenhet i seniorkomplexet Seaview Court i Shoreham-by-Sea, inte långt från Brighton på den engelska sydkusten. Hon är en storläsare som älskar deckare och har ett spännande förflutet, dessutom är hon riktigt bra på att komma på spännande intriger och ovanliga sätt att ta dö på offer. Flera deckarförfattare har fått hennes hjälp och hon tackas i slutorden i deras böcker. En av författarna, vars mor är granne med Peggy, kallar henne lite skämtsamt för “mordkonsult”.

När en 90-årig dam stilla avlider borde ingen bli speciellt misstänksam, men sköterskan Natalka anar oråd. Hon besökte Peggy samma morgon och då var det absolut inget fel på henne. När polisen inte tar hennes oro på allvar börjar hon själv undersöka fallet tillsammans med Peggys granne Edwin och Benedict, en före detta katolsk präst som nu driver ett litet café på stranden i Shoreham-by-Sea. När trion befinner sig i Peggys lägenhet och blir hotade av en man med pistol kallas polisen dit och Harbinder Kaur träder in i handlingen. Tyvärr tycker jag att hon får ta lite för lite plats i denna den andra boken, men hoppas på fler böcker i serien.

Det är också himla synd att Peggy dör precis i början, då hon verkar ha varit en mycket intressant kvinna, som säkert hade tillfört en massa. Nu får vi istället lära känna henne genom vännerna som engagerar sig i hennes död och som är helt säkra på att den inte är naturlig. Det är ett osannolikt gäng som ger sig ut på jakt efter en tänkbar mördare och jag gillar verkligen att följa med dem, speciellt med tanke på att färden går till en litteraturfestival i Aberdeen.

Mordkonsulten är en pusseldeckare av hög kvalitet och trots att trådarna ibland blir väl många och vändningarna minst sagt osannolika så gillar jag den skarpt. De litterära kopplingarna är många, mystiska ukrainare smyger runt i kulisserna och självklart är Peggys son skum som bara den. Många har motiv att göra sig av med Peggy och när flera författare dör blir det riktigt spännande. Samtidigt är det inte för spänningen jag i första hand läser ut Mordkonsulten, utan för karaktärerna och miljöerna.

Sekten på Dimön

Jag lyssnade på Mariette Lindstein två gånger på Crimetime Gotland 2017 och då planerade jag att genast läsa hennes serie om Sekten på Dimön. Ändå blev den första boken läst först nu och klart är att jag borde läst den för länge sedan. Berättelsen om Sofia som blir en del av en sekt ledd av den karismatiske Franz Oswald är nämligen riktigt bra. Lite trevande är det inledningsvis, men när berättelsen kommer igång flyter det på bra.

Sofia är en ganska vanlig tjej som först planerar att stanna en kort period på Dimön för att sedan återvända till sitt vanliga liv. Det som kan liknas vid ett retreat blir snart ett erbjudande om ett spännande jobb och Sofia tvekar kanske lite, men bestämmer sig för att stanna. Människorna i gruppen som kallar sig ViaTerra verkar trivas med sina liv och uppdraget om att bygga upp ett alldeles nytt bibliotek engagerar henne. Det känns som att hon hittat en plats som är bra för henne och om hon vill åka hem tänker hon att det bara är att göra det. Långsamt börjar hon inse att livet i ViaTerra inte är så perfekt och att ledaren, Franz Oswald är mer än sin charmiga yta. Att bara lämna och åka hem är inte möjligt och snart är Sofia fast i en situation som hon inte vet hur hon ska ta sig ur. Även om det här inte är en deckare är det definitivt att definiera som en spänningsroman och brott förekommer utan tvekan.

Mariette Lindstein har själv varit en del av en sekt och lyckas lämna den. Som tjugoåring gick hon med i scientologerna och arbetade inom rörelsen under många år innan hon rymde 2004. Det märks att Lindstein lever sig in i berättelsen om Sofia och hon beskriver realistiskt hur det gradvis går att acceptera mer och mer extrema saker. Sofia vet egentligen att hon fastnat i ett sammanhang som inte är okej, men det är ändå svårt att lämna av flera anledningar. Hennes ångest och ambivalens skildras på ett trovärdigt sätt och jag läser gärna vidare om sekten på Dimön.

The Survivors av Jane Harper

I sin fjärde bok har Jane Harper övergivit Australiens inland och tar istället med oss till Tasmanien. The Survivors handlar om Kieran som åker tillbaka till barndomshemmet i Evelyn Bay för första gången på nästan tre år. Med sig har han sin flickvän Mia, också hon från Evelyn Bay och deras lilla dotter Audrey. Besöket har blivit oundvikligt då Kierans pappa förloras allt mer till den demens som drabbat honom och tiden är kommen för det äldre paret att förändra sitt liv. Kieran vill helst att de ska flytta till honom och Mia i Sydney, men Tasmanien är svårt att överge.

Kieran och Mia hänger vid stranden, umgås med vännerna Sean, Olivia och Ash, lär känna Bronte som jobbar på restaurangen Surf and Turf och delar hus med Olivia och möter en författare som köpt ett hus på ön och har det som skrivarlya. De försöker också hjälpa Kierans mamma att hålla hennes man och Kierans pappa någorlunda lugn. På ytan är det i alla fall någorlunda harmoniskt, men sanningen är att det finns mycket som skaver.

Ännu en gång låter Jane Harper naturen spela en stor roll i berättelsen. En anledning till att Kieran inte besökt Tasmanien på så länge är nämligen en storm för många år sedan, då Kierans bror Finn och hans kompis dog i vågorna. De var på väg ut för att rädda Kieran som befann sig i grottorna en bit ut i havet och fastnat på grund av tidvattnet och vinden. Under samma storm försvinner också Olivias yngre syster Gabby och förlusten av tre unga människor har självklart påverkat alla i Evelyn Bay. Många gör Kieran ansvarig för att hans bror och kompis dog, då de inte hade varit ute på havet om det inte vore för honom. Alla minnen väcks till liv när Bronte hittas död på stranden. Chris Renn, som var nybakad polis och deltog i sökandet efter Gabby kommer nu åter till ön för att utreda det som tros vara ett mord.

Jag tycker verkligen om Jane Harper och tycker att hon är en skicklig författare. Även The Survivors är riktigt bra och bit för bit läggs det pussel som ger oss svar både på vad som hände med Bronte och vad som egentligen hände under stormen. Det enda som stör mig lite är att hon vid två tillfällen använder ett stilgrepp som jag avskyr, där en person inser något, men att det inte avslöjas utan följs upp först senare. Å andra sidan passar det kanske i pusseldeckarkonceptet där ön blir det slutna rummet, men jag är inte helt förtjust. I övrigt är The Survivors en bra bok med trovärdiga karaktärer och en spännande miljö.

Eldslandet av Pascal Engman

Eldslandet är den första bok jag läser av Pascal Engman och med det kan jag också bocka av min första författare i årets Boktolva. Engman är en författare jag tänkt läsa något av länge och jag är glad att jag äntligen gjort det. Eldslandet är hans andra bok, men den första i serien om polisen Vanessa Frank. En huvudperson som jag inledningsvis stör mig rätt mycket på, men som jag ganska snart lär mig att tycka om. Hon är kanske lite för mycket av en Salander för min smak, men blir redan i denna den första boken något mer tredimensionell. Frank är ganska nyskild och för tillfälligt avstängd från sin tjänst efter att ha kört rattfull.

Det är ett äventyr i högt tempo som Pascal Engman bjuder oss läsare på. Trådarna är också många, men det blir inte rörigt då allt hänger ihop på ett snyggt sätt. Vi har ett rån mot en exklusiv klockaffär, försvunna gatubarn, ett kriminellt gäng som tjänar pengar på minst sagt tveksamma saker, en illegal transplantationsklinik i Chile och en enklav kallad Colonia Rheins, som grundades av nazister efter andra världskriget. Jag som inte gillar actionthrillers egentligen, dras med i den intensiva och konstant spännande berättelsen. Det är våldsamt så att det räcker och blir över, men ändå välskrivet och bra.

Pascal Engmans pappa var en av de chilenska flyktingar som kom till Sverige efter militärkuppen 1973 och Engman säger i en intervju att han ser Chile som sitt andra hemland. Inte konstigt då kanske att det är just till Chile som svenska, utsatta barn förs. Dessutom har en av huvudpersonerna Nicolas Paredes rötter i samma land. Paredes är för övrig en märklig, men också intressant karaktär. Han är någon slags gangster, men med en bakgrund inom det militära. Kanske dyker även han upp i fler böcker. Det vore i så fall trevligt.

Det här blir definitivt inte den sista boken jag läser av Pascal Engman, för självklart måste jag ju veta hur det går för Vanessa Frank och lära känna henne bättre. Två böcker till finns än så länge i serien, Råttkungen om incels och våld mot kvinnor (2019) och Änkorna (2020) om eskortflickor och islamistiska fundamentalister. Jag gillar hur Pascal Engman införlivar aktuella samhällsproblem i sina böcker. Fjärde boken väntas i höst och kanske har den påverkats av pandemin?!

Modersmjölken av Nora Ikstena

Modersmjölken av Nora Ikstena är utgiven av Tranan Bokförlag och de är bra på att hitta guldkorn från för oss ovanliga litteraturländer. Ikstena är en av Lettlands mest uppskattade författare som skrivit ett 20-tal böcker. Modersmjölken handlar om en mamma och hennes dotter under den tid då Lettland är en del av Sovjetunionen. Mamman arbetar som läkare och i perioder bor hennes dotter hos sina morföräldrar. De turas om att berätta om ett liv som inte alltid är lätt, de berättar om sig själva och om varandra.  Om förtrycket som Sovjetunionen utövas på den lettiska befolkningen och om mjölk. Modersmjölken som mamman inte ville ge dottern av rädsla för att överföra bitterheten hon känner gentemot livet och den mjölk som dottern vägrar att dricka i skolan, den som ska göra henne till en stark sovjetisk medborgare.

Modersmjölken berättar om ett samhälle som jag vet lite om och det är en viktig berättelse som berör. Det är en på ytan enkel berättelse som bygger ett komplext pussel av små bitar av ett liv. Relationen mellan mor och dotter är både vacker och lite sorglig. Det blir tydligt att de vill varandra väl, att de älskar varandra men också att livet för modern inte alltid är så enkelt att leva. Jag tycker mycket om Nora Ikstenas sätt att skriva och hoppas att fler av hennes böcker översätts till svenska.

Kärleken (Ellens val del 2)

Efter att ha läst första boken om Ellen som reser till Ljungsala och skapar sig ett nytt liv började jag direkt läsa del två som fått titeln Kärleken. Den första kärleken som drabbar henne är den till Jonas, en ung man som hon träffar när hon bor på pensionatet. Han är snäll och hon tycker mycket om honom, men inser någonstans att de inte har så mycket gemensamt. Hon vill upptäcka värden, studera och utvecklas. Hans drömmar handlar om en familj och ett hyfsat liv. Trots sin tvekan fortsätter Ellen att träffa Jonas, men börjar också bli mer och mer förtjust i Carl som hon träffar på universitetet. Den kärlek som växer inom henne är av ett annat slag och hon vet att livet med Carl blir något helt annat än ett med Jonas.

Eller fel förresten, den första och den största kärleken som Ellen drabbas av är den till litteraturen och till bildningen. I denna den andra boken bor hon på ett studenthem och studierna är det absolut viktigaste i hennes liv. Jag tycker så mycket om hur Helena Dahlgren skildrar Ellens kunskapstörst och hur hennes drömmar blir större och större. Precis så hoppas jag att utbildning fortfarande kan fungera. Att den stärker individen, vidgar dess vyer och får hen att våga drömma.

Stor är också kärleken till systern vars försvinnande var det som fick Ellen att resa till Ljungsala från första början. Vi läsare får veta mer och mer om systerns öde och snart får även Ellen några ledtrådar. Att kvinnor skyfflas undan och göms från världen hörde inte till ovanligheterna i början av 1900-talet och vi har inte helt lärt oss att inse kvinnors värde idag heller. Fortfarande finns synen att mannen är norm och den som styr. Att kvinnor är ett undantag som aldrig kan bli riktigt lika mycket värld. Böcker som de om Ellen får oss förhoppningsvis att lära från historien.

Serien om Ellen kommer att skrivas av flera författare och efter Helena Dahlgrens två superba delar är det Moa Eriksson Sandberg som tar över. Hennes bidrag utgör tre och fyra i serien och ges ut i augusti. Jag ser verkligen fram emot att få träffa Ellen igen och hoppas att serien får fler författare. Med det sagt tycker jag att det är lite tråkigt att Helena Dahlgren inte får fortsätta det hon så skickligt påbörjat.

Alla ljuger av Camilla Grebe

Camilla Grebe är en av mina favoritförfattare i spänningsgenren och självklart har jag läst senaste boken Alla ljuger. Den ingår i den löst sammansatta serien Flickorna och mörkret som verkligen gett Grebe en plats bland de stora. Fem välskrivna och relevanta böcker om vår samtid. I Alla ljuger tas vi tillbaka tjugo år i tiden då en ung flicka försvinner. Hennes stövlar står vid kanten till en klippa och hon har lämnat ett självmordsbrev. Flickan heter Yasmine och är styvdotter till bokens huvudperson Maria. Maria som förälskat sig i Yasmines pappa Samir, men som mest av allt älskar sin son Vincent. När Yasmine försvinner förändras deras liv totalt och än värre blir det när Samir misstänks för mord.

Det är Maria som berättar först. Om sonen Vincent med Downs syndrom som hon uppfostrat ensam. Om Samir, läkare från Paris med rötter i Marocko, också han ensamstående förälder. Om kärleken som drabbade dem och det liv de byggt upp tillsammans. Om styvdottern som först är så ordentlig och sedan missköter sig allt mer. Om fördomar som Samir möter som man med rötter i ett muslimskt land. Om hur Maria själv får svårt att lita på honom.

Titeln berättar att alla ljuger och Maria berättar inte allt. Fler ledtrådar får vi när Vincent tar över. Han berättar om sin syster som han älskar och om hur bra han är på att vara tyst. Faktiskt så bra att han slutar prata efter Yasmines försvinnande. När vi träffar honom igen 20 år senare har en kropp hittats som polisen tror kan vara Yasmine och Vincent är fortfarande tyst.

Polisen Gunnar står för sanningen, eller i alla fall den officiella sanningen. Han är ansvarig för fallet år 2000 och finns självklart med i utredningen 20 år senare då kroppen hittas. Först när Yasmine får berätta sin historia får vi veta hur det gick till, bit för bit avslöjas av henne, men också av de andra berättarna. Ett grepp som används mer och mer, men jag är inte helt säker på att jag gillar de oberäkneliga berättarna. Samtidigt är det mänskligt att ljuga, eller snarare undanhålla information och därmed blir berättelsen också trovärdig. Så överraskande är den däremot inte, men bra läsning likafullt.

Även om Alla ljuger inte är Camilla Grebes bästa bok är det en mycket läsvärd och välskriven sådan. Funderingar kring familjen, lojalitet och fördomar är intressanta. Vi bygger inte sällan vår bild av andra utifrån fördomar, både positiva och negativa och det påverkar vår syn på världen. Berättelsen om Maria och den familj hon hade berör verkligen och det är som roman mer än spänningsroman som jag uppskattar Alla ljuger.

Knäckta ägg och krossade hjärtan

Jag hade helt missat att Maria Enestam skrivit en andra bok om läraren Lisbeth och alla de andra i Frillesås och blev väldigt glad när jag upptäckte det. Senast vi träffade dem var det jul och Lisbeth blev tillsammans med den nyskilde hantverkaren Tobbe. Hon bor kvar i sitt lilla hus vid havet som hon köpt för sin andel i den lägenhet i Stockholm som hon tidigare delade med Harry. Han som dök upp mitt i vintern och ville ha henne tillbaka. Nu har det blivit vår, men Harry lyckas ändå ställa till det för henne, helt utan egen inblandning.

Granne med Lisbeth bor ett äldre par i ett persikofärgat hus. De har alltid varit bra grannar, men nu har de bestämt sig för att sälja. De säljer till ett yngre par som lovar att behålla stället precis som det är. Att det är en lögn blir snart uppenbart. Kvinnan som flyttar in är stor på instagram och lägger ut idylliska bilder på det nya projektet hon och maken skaffat sig. Ytan är vacker, men så där överdrivet lycklig verkar hon inte vara. Snarare ganska ensam och definitivt i stort behov av bekräftelse. Tobbe och Lisbeth besöker dem och allt är frid och fröjd tills grannarna börjar gräva upp rosor, flytta staket och skaffa en tupp som helt förstör sömnen för Lisbeth. Dessutom försvinner Tobbe allt mer för att hjälpa sin ex-fru och vardagen blir tuffare för vår favoritlärarinna.

Som om det inte vore nog börjar det trassla även på jobbet. Musikläraren har skrivit en påskmusikal tillsammans med sin son och vill att Lisbeths klass ska vara med i den. Hon hänger självklart på och lika självklart är att hon inte räknat med kollegornas avundsjuka. Mest förbannad är Pia som tycker att det är fruktansvärt att inte hennes klass får vara med i musikalen. Inte blir det bättre mellan Pia och Lisbeth när rektor Margareta tvingas ta tjänstledigt och utser Lisbeth till tf rektor. Pia sprider rykten och lyckas vända hela personalen mot Lisbeth. Från att ha haft det bra både privat och på jobbet är det skit överallt och Lisbeth håller på att knäckas fullständigt.

Jag tycker verkligen om Knäckta ägg och brustna hjärtan och är glad att få återse Lisbeth igen. Maria Ernestam lyckas kombinera det roliga och dråpliga med allvarliga händelser på ett alldeles utmärkt sätt. Grannfejder, ensamhet och yta på instagram, det svåra med kärleken och avundsjuka kollegor är alla en del av livet, liksom goda vänner och en syster som behöver stöd. Allt får plats och kombinationen blir till slut riktigt trevligt. Slutet öppnar för en fortsättning och en sådan läser jag gärna. Det finns fler högtider jag gärna firar i Frillesås.

Stöld — en viktig och lärorik historia

Stöld är Ann-Helén Laestadius första bok för vuxna, men i den första delen är huvudpersonen trots detta ett barn. Elsa är nio år, bor i en by i närheten av Jokkmokk och hennes familj är renskötare. Livet förändras helt för henne när hon blir vittne till hur en man dödar hennes favoritren. Allt hon har kvar är det avskurna örat med märket som hon själv satt dit. Ett moraliskt dilemma föds när Elsa försöker bestämma sig för om hon ska berätta vem mannen hon såg är, eller hålla tyst. När hennes pappa tar med henne till polisen väljer hon att tiga och det gör hon i många år. Mannen finns kvar. Elsa vet vet vem han är. Vi läsare vet vem han är. Elsas pappa och bror anar vem han är, men Elsa vägrar bekräfta det. Istället försöker hon leva som om han inte fanns i en liten värld fylld av familjen, renarna, vännen Anna-Stina och inte minst Anna-Stinas morbror Lasse. Han som lämnar byn ibland för att göra resor eller arbeta i gruvan i Kiruna. Han som på ytan är glad och sorglös, men gömmer ett mörker som ingen ser eller i alla fall förstår.

Nästa gång vi träffar Elsa är hon vuxen och arbetar extra i samma sameskola som hon själv gick i. Skolan ligger granne med en annan grundskola och det är tydligt att det finns en konflikt mellan såväl skolor som grupper i samhället. En konflikt där samernas renar offras. Mannen som dödade hennes ren finns kvar och han fortsätter sin tjuvjakt. Polisen gör ingenting, inte bara av ovilja, utan för att de inte har varken resurser eller kunskaper om hur konflikterna i samhället ser ut. Att boken heter Stöld handlar om att dödade renar rubriceras som just stöld. Detta oavsett om det döda djuret tas med eller inte. Stöld av djur. Stöld av kött. Stöld av egendom. Som om det inte vore nog läggs de flesta anmälningar ner i brist på bevis. Den lokala polisen är underbemannad och arbetar dessutom på ett mycket stort område och hinner sällan vara där de behövs.

Stöld är en välskriven och bra bok. Ibland lite väl undervisande, men som Gunilla Brodej skriver i en recension av boken behöves utbildning. Är verkligen samer utsatta för rasism idag, är inte det en gammal konflikt som är löst? Absolut inte. Visserligen finns inte längre något rasbiologiskt institut och vi tvingar inte samer att tala svenska och bli svenska. De får behålla sin kultur och vi kan känna oss nöjda. Problemet är att konflikter fortfarande är i allra högsta grad levande. Samer ses som priviligierade och rykten går om att de låtsas att renar dödats för att få ersättning för dem. Jag tänker att det mycket handlar om hur människor i glesbygden behandlas i Sverige idag. Det ursäktar inte en enda dödad ren, men det behövs verkligen en politik som värnar hela Sverige. Inte som nu när de som har god ekonomi och bor i störstäder får alla fördelar. Problemen som beskrivs i Stöld handlar inte om konflikter mellan en man och en ung kvinna. De handlar om en strukturell rasism som vi måste motarbeta, precis som vi behöver göra allt för att minska all rasism i samhället. Tyvärr gå utvecklingen åt fel håll.

Jag tror att Ann-Helén Laestadius kan bli historisk i höst när hon vinner Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok, efter att också ha tilldelats Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok. Den enda kritik jag har är att det är en lite väl lång bok, men jag ursäktar det eftersom jag förstår att Ann-Helén Laestadius har mycket att berätta. Jag hoppas att hon fortsätter med det i många böcker både för unga och gamla. Tidigare har jag använt hennes ungdomsböcker i undervisningen och jag tror att även Stöld kan funka fint i en gymnasieklass.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: