Abdellah Taïa

10 författare som format mitt 10-tal

I årets julkalender har jag bjudit på kulturella höjdpunkter från det här århundradets första två decennier. Idag knyter jag an till det genom att lista 10 författare som format mitt 10-tal. En uppgift som självklart är omöjlig, men jag har i alla fall lyckats skaka fram 10 favoriter som på olika sätt faktiskt påverkat min syn på världen.

Nina Bouraoui är en av mina husgudar och även om jag faktiskt inte läst alla böcker hon skrivit har de jag läst haft stor påverkan på mig. Det handlar om språket lika mycket som innehållet. Bäst är kanske Pojkflickan, där en ung flicka funderar över vem hon är. Är hon flicka eller pojke, algerier eller fransyska, straight eller gay? Just funderingarna kring identitet är alltid centralt i Bouraouis böcker.

Abdellah Taïa skriver böcker med en brutal ärlighet och orden går rakt in i hjärtat. Jag har haft nöjet att lyssna till honom vid två tillfällen och han är en fantastisk författare, men också en viktig röst i ett samhälle som blir allt mindre tolerant. Det här att författare bara ska skriva och inte uttala sig politiskt ger jag inte mycket för. Däremot bör de vara medvetna om att det de säger också påverkar publikens syn på det de skriver. Ett arabiskt vemod var den första boken av många jag läste av Taïa.

Chimamanda Ngozi Adichie har lärt mig mer om Nigeria än de flesta andra. Första boken jag läste av henne var En halv gul sol och den fick mig att läsa vidare för att lära mig mer om Biafra och de konflikter som fortfarande pågår i hennes hemland. Även Chimamada Ngozi Adichie är en viktig debattör och trots att boken We should all be feminists inte lärde mig så mycket nytt, var det tydligt när hon besökte Göteborg i samband med filmfestivalen 2014 att innehåller provocerade många som verkligen behövde provoceras.

Jonas Hassen Khemiri har skrivit flera betydelsefulla texter i tidningar, men också flera fantastiska böcker. Hans språk är fantastiskt och hans stil liknar ingen annans. Boken Jag ringer mina bröder började som en krönika om den misstänksamhet som drabbade väldigt många efter det misslyckade terrordådet på Drottninggatan. Sedan dess har Hassen Khemiri utmanat våra fördomar och förhoppningsvis fått i alla fall några att inse att alla inom en grupp inte är likadana.

Liv Strömquist har definitivt format mitt 10-tal tillsammans med andra serietecknare har hon nämligen hjälpt mig att upptäcka en helt ny genre. Strömquists bästa verk är utan tvekan Prins Charles känsla, men även Einsteins fru tillhör favoriterna. Nu väntar senaste boken Den rödaste rosen slår ut på att bli läst.

Jonas Karlsson har faktiskt också fått mig att uppskatta en för mig ny genre och jag har med glädje läst hans novellsamlingar, där Den perfekte vännen är favoriten. Jag tycker också väldigt mycket om hans kortromaner, kanske mest av allt senaste Regnmannen. Karlsson är kungen av skeva karaktärer som försätter sig i absurda situationer och jag älskar verkligen hans sätt att skriva.

Gillian Flynn har format spänningsgenren med sina tre böcker och det är egentligen lite sorgligt att det inte blivit fler. Pressen är, kan jag tänka mig, säkert stor efter att var och varannan bok jämförts med senaste Gone Girl, som också filmatiserats. Flynn har skapat spänningsromaner om skeva karaktärer med en rejäl portion svärta och jag önskar mig helt klart en ny, riktigt bra bok av henne väldigt snart. Min favorit hittills är Sharp Objects, men jag har ännu inte vågat se HBO-serien baserad på den.

Johannes Anyuru från Göteborg har vuxit under 10-talet och tillhör nu de största, svenska författarna. Själv tycker jag väldigt mycket om hans tidiga poesi, men senaste romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är också helt fantastisk. Jag tyckte också om En storm kom från paradiset, boken han skrev om sin pappa piloten som flydde hit från Uganda. Anyuru är en ordkonstnär av stora mått och tillhör helt klart mina absoluta favoriter.

Kim Thúy är en fantastisk författare och en fantastisk människa som jag haft glädjen att träffa vid ett par tillfällen och lyssna till än fler. Debuten Ru tog mig med storm och var en bok som inte liknade någon annan jag läst. Orden är så precisa och stämningen så speciell. Uppföljaren Mãn var också fantastisk, men bäst av de tre böcker som givits ut hittills än ändå fantastiska Vi. Kim Thúy har verkligen lärt mig massor och hennes böcker tillhör de bästa jag läst under 10-talet.

Mohsin Hamid från Pakistan skriver böcker om en kultur som jag vet lite om och som definitivt förtjänar en mer komplex beskrivning än vad media är beredd att ge. Den första boken jag läste av honom var Den ovillige fundamentalisten som berättar om en mans förändring efter 9/11 när människor runt honom börjar se på honom med rädsla. Jag funderar ofta på vad andras fördomar gör med de som drabbas och skräms av vårt samhälle där behovet av att utse syndabockar går ut över så många oskyldiga.

 

Vilka författare har varit en stor del av ditt 10-tal?

 

Så framstår du som påläst om årets nobelpristagare i litteratur

Man vill ju gärna framstå som påläst vid fikabordet på jobbet, inte minst som litteraturintresserad med även för att imponera på sådana. Varför inte på valfri besserwissersvensklärare?! Jag har därför uppdaterat 2017 års guide till hur du diskuterar nobelpristagare i litteratur på ett kunnigt sätt så att den nu passar de pristagare som tar emot sina diplom ur konungens hand imorgon. Bra att skriva ut och gömma i fickan, alternativt ta en skärmdump av och ha i mobilen vid behov. Den riktigt ambitiöse kanske till och med memorerar valfria repliker. Håll till godo.

Om valen av pristagare:

“Svenska Akademien har ännu en gång valt två författare från Europa. Olga Tokarczuk är visserligen från Polen, men det är ändå två onödigt etnocentriska val. ”

“Det är dags för en (insert t.ex. afrikan, sydamerikan, asiat, karibisk författare, afroamerikan, feminist, gayaktivist) istället för den obligatoriska europeiska, heterosexuella mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. Båda årets pristagare har skrivit filmmanus och det känns extra spännande.”

“Peter Handke är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Perfekta pristagare. Nu slipper jag läsa böcker och kan se filmer istället.”

“Olga Tokarczuk vann Man Booker International Prize 2018. Jag tycker verkligen att det är fantasilöst av Svenska Akademien att bara härma andra istället för att göra ett självständigt val.”

“Jag uppskattar verkligen att Svenska Akademien vågar välja två kontroversiella författare och därmed tydligt visa att det är litteraturen och inte personen bakom som ska prisas.”

“Jag förstår inte riktigt hur Svenska Akademien tänkte när de valde två så politiska författare. Borde de inte ha lagt fokus på litteraturen istället?”

“Svenska Akademien visar verkligen hur världsfrånvarande de är genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Svenska Akademien visar verkligen hur högt de värderar litteraturen genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Varför har det blivit så många starka reaktioner på valet av Peter Handke? Tänk hur vi framstår inför den polska regeringen med tanke på hur kontroversiell Olga Tokarczuk är i sitt hemland. Det är det ingen som diskuterar. Typiskt kulturvänstern.”

“Hur kan Peter Handke få priset med tanke på de extrema åsikter han uttryckt. Jag förstår inte Svenska Akademiens argument att litteratur skulle stå över politik.”

Om andra tänkbara val:

“Min favorit (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo) kommer säkert att hinna dö innan hen får priset. Jag är så besviken.”

“Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Assia Djebar, Amos Oz) hann dö innan hen fick Nobelpriset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Chigozie Obioma, Jonathan Safran Foer, Zadie Smith, Juan Gabriel Vásquez, Abdellah Taïa, Ocean Vuong)”

“Jag är besviken över att Svenska Akademien valt en så ung pristagare i år. Det hade varit bättre att välja någon som verkligen betytt mycket för litteraturvärlden under en lång tid, som till exempel (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo)

“Varför så politiskt? Jag hade önskat att någon mer ofarlig författare som (insert t.ex. Joyce Carol Oates, Anne Carson, Neil Gaiman, Joan Didion) så att texterna kan få stå i centrum.

“Typiskt att Olga Tokarczuk fick Nobelpriset. Nu kommer det dröja många år innan någon riktig poet som (insert t.ex. Anne Carson, Adonis, Bei Dao, Claudia Rankine, Ocean Vuong, Adam Zagajewski ) får priset.”

“Om Svenska Akademien nödvändigtvis vill ge priset till en polsk författare hade Adam Zagajewski varit ett mycket bättre val. Det är alldeles för få poeter som tilldelats Nobelpriset.”

“Om Svenska Akademin nödvändigtvis vill ge priset till en österrikisk man hade Robert Seethaler varit ett mycket bättre val.”

Lycka till nu! Namedropping är fina grejer.


Eller så får du bara ett befogat spel på Svenska Akademiens totalt verklighetsfrånvända och faktiskt korkade val av Peter Handke som Nobelpristagare 2019 och hyllar Peter Englund som tar avstånd och inte kommer att delta under Nobelveckan, liksom Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström som avsagt sitt ett till synes omöjligt uppdrag. Eller så beklagar du att Olga Tukarczuk behöver dela scen och uppmärksamhet med honom, även om det egentligen inte är synd om någon som vinner ett pris med en prissumma som består av miljoner. Å andra sidan håller jag med Björn Wiman (jag håller ALLTID med Björn Wiman) om att det inte är Peter Handke som ska skämmas. Valet är olämpligt och bortförklaringar är precis som Wiman skriver så dåliga att man vill utbrista “gör er inte dummare än vad ni är”.

Så här skriver Wiman:

Även den som anser att Handke är Guds litterära gåva till mänskligheten borde ha kunnat förutse att valet skulle leda till den typ av protester som är vad Svenska Akademien och Nobelpriset minst av allt behöver just nu. Det krävs heller inget större snille för att förstå att upphöjelsen av den omdebatterade Handke skulle uppfattas som en legitimering av de krafter som vill relativisera de serbiska krigsförbrytelserna under kriget på Balkan, bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, där 8.000 pojkar och män mördades.

Jag önskar att de som var en del av den process som ledde till att två pristagare valdes för 2018 och 2019 hade kunnat vinna över de mest olämpliga ledamöter som fortfarande tror att de står för något intellektuellt överlägset och valt någon mer lämplig kandidat än just Peter Handke.  Jag har dock full förståelse över att vissa av de mindre lämpade ser sig själva just som bättre lämpade än alla andra och därför är omöjliga att påverka. Som Peter Englund så snällt svarade mig på Instagram räcker det med enkel majoritet. Alla ledamöter behöver alltså inte vara överens om en pristagare. Med tanke på att 2019 års pristagare definitivt inte är Peter Englunds pristagare har jag full respekt för hans protest.

För övrigt ska jag självklart läsa verk av båda pristagare, men vintertröttheten har gjort att läsningen inte går riktigt i den takt jag tänkt. Jag lyssnar just nu på Styr din plog över de dödas ben och läser Löparna av Tukarczuk och därefter väntar Berättelsen om ett liv av Peter Handke. När de är lästa är planen att blogga om litteraturen i sig, utan någon som helst åsikt om författarna, förutsatt att de inte märks i texterna.

 

100 bra böcker från 2000-talet enligt O

I torsdags publicerade jag en lista med böcker som en grupp amerikanska kritiker ansåg vara århundradets bästa hittills. Den enda nordiska titel som tog sig in på listan var Knausgårds Min kamp, som jag rent objektivt kan förstå är stor litteratur, men som jag aldrig haft någon önskan att läsa.

Självklart måste jag göra en egen lista, en som med all säkerhet blir ännu mer subjektiv än den som Vulture Magazine tog fram. Mitt läsande styr mitt urval och jag har valt att bara ta med böcker jag läst. Vissa skulle kunna ses som objektivt bra, om litteraturpriser och/eller popularitet gör en bok bra. Min lista har dessutom en rätt rutten könsbalans, till kvinnornas fördel och jag är inte så himla bättre på att undvika det etnocentriska än Vulture Magazines grupp. Det är helt enkelt en samling böcker som jag tycker om. Jag har inte placerat böckerna i ordning, det vore alldeles för svårt.

På Vultures lista samlas skönlitteratur i olika former med sakprosa. På min finns nästan bara skönlitteratur, men några självbiografier och biografier har fått slinka med. Några titlar har min lista gemensamt med originallistan. Jag börjar med dem. Andra finns med på min Topp 100 som reviderades i somras. Vissa finns inte med på någon lista, men är ändå väldigt bra. Vissa kanske var fantastiska när de kom, för att de var så annorlunda då, men har nu fallit lite i glömska. Andra kommer alltid att vara fantastiska.

Här finns i alla fall 100 bra böcker från 2000-talet enligt O:

  1. Never let me go, Kazuo Ishiguro, 2005
  2. Neapelkvartetten, Elena Ferrante, 2011-2015
  3. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth, 2004
  4. Billy Lynn’s long halftime walk, Ben Fountain, 2012
  5. Sju årPeter Stamm, 2010
  6. The hate u give, Angie Thomas, 2017
  7. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka, 2002
  8. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid, 2007
  9. Ghana must go, Taiye Selasi, 2014
  10. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides, 2001
  11. Stål, Silvia Avallone, 2010
  12. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz, 2004
  13. Flickan och skulden, Katarina Wennstam, 2002
  14. Vi är alla helt utom oss, Karen Joy Fowler, 2013
  15. Den drunknadeTherese Bohman, 2010
  16. Presidentens hustru, Curtis Sittenfeld, 2008
  17. Jag ger dig solen, Jandy Nelson, 2014
  18. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas, 2002
  19. Den vita staden, Karolina Ramqvist, 2015
  20. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson, 2014
  21. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg, 2014
  22. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri, 2015
  23. Memorys bok, Petina Gappah, 2015
  24. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson, 2009
  25. Vitsvit, Athena Farrokhzad, 2013
  26. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru, 2003
  27. Jag, En, David Levithan, 2012
  28. Mississippi, Hillary Jordan, 2008
  29. Frälsningsarmén, Abdellah Taia, 2006
  30. Vända hem, Yaa Gyasi, 2016
  31. Prins Charles känsla, Liv Strömquist, 2010
  32. Efter attentatet, Yasmina Khadra, 2006
  33. Paradisträdgården, Amy Waldman, 2011
  34. Busters öron, Maria Ernestam, 2006
  35. Tillsammans är man mindre ensam, Anna Gavalda, 2004
  36. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro, 2001
  37. Varför vara lycklig när du kan vara normal?, Jeanette Winterson, 2013
  38. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie, 2006
  39. Vi, Kim Thùy, 2001
  40. Wylding HallElizabeth Hand, 2015
  41. Igelkottens elegans, Muriel Barbery, 2009
  42. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui, 2010
  43. Sharp Objects, Gillian Flynn, 2006
  44. No och jag, Delphine de Vigan, 2009
  45. Ett litet liv, Hanya Yanagihara, 2015
  46. Fortfarande Alice, Lisa Genova, 2007
  47. Allt som återstår, Elin Boardy, 2012
  48. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò, 2017
  49. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson, 2009
  50. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole, 2007
  51. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt, 2016
  52. Pojkarna, Jessica Schiefauer, 2011
  53. Svalornas lek, Zeina Abirached, 2010
  54. Morgon i Jenin, Susan Abulhawa, 2006
  55. Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist, 2004
  56. Svinalängorna, Susanna Alakoski, 2012
  57. En man som heter Ove, Fredrik Backman, 2012
  58. En bön för de stulna, Jennifer Clement, 2012
  59. Att föda ett barn, Kristina Sandberg, 2010
  60. Hausfrau, Jill Alexander Essbaum, 2015
  61. Torka aldrig tårar utan handskar, Jonas Gardell, 2012-2013,  (hela trilogin)
  62. Asfaltsänglar, Johanna Holmström, 2013
  63. Vad jag älskade, Siri Hustvedt, 2004
  64. En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, Diana Janse, 2010
  65. Hey Princess, Mats Jonsson, 2011
  66. Kärlekens historia, Nicole Krauss, 2005
  67. Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, Eli Levén, 2010
  68. Vi ses på Place de la Sorbonne, Justine Lévy, 2011
  69. Dagar i tystnadens historia, Merethe Lindstrøm, 2012
  70. Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, Édouard Louis, 2015
  71. How to be a woman, Caitlin Moran, 2011
  72. En gåtfull vänskap, Yoko Ogawa, 2003
  73. Väldigt sällan fin, Sami Said, 2012
  74. Persepolis, Marjane Satrapi, 2000
  75. Jag är allt du drömt, Ali Smith, 2006
  76. Niceville, Kathryn Stockett, 2009
  77. Berättelser från yttre förortenShaun Tan, 2012
  78. En dag ska jag skriva om den här platsen, Binyawanga Wainaina, 2015
  79. När gud var en kanin, Sarah Winman, 2011
  80. Och i Wienerwald står träden kvar, Elisabeth Åsbrink, 2011
  81. Tretton skäl varför, Jay Asher, 2007
  82. Människoätande människor i Märsta, Aase Berg, 2009
  83. Engelsforstrilogin, Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, 2011-2013
  84. Hägring 38, Kjell Westö, 2013
  85. Mig äger ingen, Åsa Linderborg, 2007
  86. Berlinerpopplar, Anne B Ragde, 2004
  87. Mocka, Tatiana de Rosnay, 2017
  88. Tusen strålande solar, Khaled Hosseini, 2007
  89. Du försvinner, Christian Jungersen, 2014
  90. Det eviga folket är inte rädda, Shani Boianjiu, 2013
  91. Tigern i Galina, Téa Obreht, 2009
  92. En ny tid , Ida Jessen, 2015
  93. Stopptid, Juli Zeh, 2014
  94. Gryningsfeber, Péter Gárdos, 2010
  95. Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian, Sherman Alexie, 2007
  96. Litet land, Gaël Faye, 2016
  97. Comedy Queen, Jenny Jägerfeld, 2018
  98. Brun flicka drömmer, Jacqueline Woodson, 2014
  99. Ett hjärtslag från döden, Maggie O’Farrell, 2017
  100. Alla floder flyter mot havet, Dorit Rabinyan, 2014

 

Vilka böcker skulle återfinnas på din lista? Har vi några favoriter vi delar? Är det några böcker du älskar som saknas på listan?

 

Photo by Aaron Burden on Unsplash

Den som är värd att bli älskad

Den som är värd att bli älskad är Abdellah Taïas senaste bok på svenska och den består av fyra brev skriva av och till huvudpersonen Ahmed. Han är en ung, homosexuell man, som flyttat från sitt hemland Marocko till Paris. En man som lever i landet som förtryckt hans hemland och använder förtryckarnas språk.

Först skriver han till sin mor som nu är död. Brevet är fyllt av ilska, nästan hat, men undertonen är det svikna barnets. Han skriver till den mor som inte ville ha honom och som aldrig älskat honom lika mycket som hon älskat hans bror. Någonstans önskar han att han inte lämnat henne, men samtidigt ser han inget alternativ.

Det är med sin älskare han lämnar landet. Han som lär honom att dölja sitt arabiska arv. Att tala franska, läsa franska böcker och byta ut sitt arabiska namn mot ett som är mer gångbart i Frankrike. På samma gång som han får leva som den han är, som en homosexuell man med rätten att existera, försakar han sitt språk och sin identitet.

Efter att ha lyssnat på Abdellah Taïa två gånger är jag överraskad över all den ilska som han verkar ha inom sig. Eller i alla fall den ilska hans karaktär Ahmed har inom sig. Taïa varnade i samtalet på Stadsbiblioteket i augusti för att boken är svart, ändå slås jag av hur ilskan dryper över boksidorna. Det är inte det att den inte är befogad, eller att jag inte förstår den. Det är bara det att den gör mig ledsen. Hur lever en människa med den här ilskan inom sig? Kanske blir det lättare när den släpps ut. Då kanske den, likt troll, kan spricka i solen.

Abdellah Taïa är en stor författare. Han ursäktar sig i intervjuer över sitt enkla språk och berättar att hans litteratur inte anses fin nog. Jag håller definitivt inte med. Det finns ett driv i hans språk som få andra kan skapa. Känslorna finns i varje ord och att läsa Den som är värd att bli älskad är att bli översköljd av dem.

 

 

Läslista post-bokmässa

Så sitter jag här igen med alldeles för många böcker jag vill läsa och ett behov av struktur. Min sommarlista innehöll 32 böcker och jag läste tio av dm. Det finns en del olästa kvar alltså och fler lär det bli. Just den här listan kommer dock att fokusera på böcker som känns extra aktuella efter Bokmässan och inför  höstens Augustpris.

Blå av Maja Lunde (påbörjad, men inte utläst)

Where the light get’s in av Lucy Dillon (också halvläst)

Selamlik av Khaled Alesmael (påbörjad och bra, men ändå bortglömd)

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell (också påbörjad)

Grejen med ordföljd av Sara Lövestam (påbörjad och helt fantastisk!)

Dansa vid vulkanens rand av Grégoire Delacourt (fick nästan följa med hem från mässan, men jag läser e-boken istället)

Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa (efter det fantastiska samtalet på Stadsbiblioteket)

Den stora utställningen av Marie Hermansson (köpte ett signerat exemplar på Bokmässan)

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri (signerad bok finnes)

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg (ännu ett signerat inköp)

Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink (hon är alltid bra)

Innanför murarna av Maria Ernestam (har redan hört mycket bra om den)

Göteborgs schamaner av Johan Nilsson (Göteborg + 90-tal = ett måste)

Inte längre min av Ann-Helén Laestadius (kan inte bli annat än bra)

Bortom solens strålar av Arkan Asaad (ser mycket fram emot att läsa)

Slutet av Mats Strandberg (för att kolla om Lilla O ska få läsa)

 

Vilka böcker finns i din TBR-hög?

 

Abdellah Taïa i samtal med Mara Lee

Igår var jag och lyssnade på Abdellah Taïa på Stadsbiblioteket i Göteborg. Hans samtal med Mara Lee var en del av Europride i Göteborg, arrangerat av Göteborgs Litteraturhus.

Jag har lyssnat på Abdellah Taïa en gång tidigare, på Bokmässan 2016, då han samtalade med Johan Hilton. Då handlade det om hans roman Ett land att dö i som handlar om människor som inte räknas. Då var han mer tillbakadragen än han var nu. Han talade om ilskan inom sig, som han vågar släppa ut nu när han är äldre och inte lika rädd för vad andra ska tycka.

Nya boken Den som är värd att bli älskad kom 2017 på franska och i våras på svenska, utgiven av Elisabeth Grate Bokförlag. Det är en brevroman som består av fyra brev till och från Ahmed. I boken utforskas relationer mellan mor och barn, mellan vänner och älskande. Det är en väldigt mörk berättelse, påpekar Mara Lee och Taïa håller med, men tillägger att han hoppas att den också är poetisk. Vi vet alla att livet är mörkt och hopplöst, säger Taïa, med ett lite ursäktande leende och påpekar att det visst finns en och annan mening som är i alla fall lite optimistisk.

Samtalet kom att handla mycket om språk. Abdellah Taïa levde 25 år i Marocko, där han bara talade arabiska. Franskan var språket för de priviligierade, eliten med makt. Ändå skriver han på franska och det överraskar honom fortfarande att han lyckats. Däremot påpekar han att det inte är någon komplimang när någon säger att han talar så bra franska, då det egentligen menar ”det gör inte andra som du”. Han har lämnat det fattiga språket och erövrat det chica, men han är inte chic. Där krockar förställningen om franskan och den han blivit. Trots att han behärskar språket, blir han aldrig riktigt fransk. Taia läser på franska ett utdrag ur sin senaste bok, som sedan läses på svenska av Mara Lee. En text om att integreras, eller i alla fall tro att det är en möjlighet.

Ahmad, huvudpersonen i Den som är värd att bli älskad har lärt sig franska, men han älskar det inte. Han har tvingats lära sig ett språk som egentligen är förknippat med våld, det koloniala våldet. Samma ord används av de du älskar och av de som förtrycker, säger Taïa. När du skriver inser du hur begränsande det är att endast kunna använda ord som så många andra har använt. Det är hans språk, men det är ett språk för de intellektuella, inte för andra i Marocko. Även i Frankrike blir det tydligt att allt inte är för de som ser ut som han.

Abdellah Taïa påpekar att han är en pessimistisk person, men det är inte konstigt att ilskan kommer genom språket. Ilskan finns i den senaste boken mer än i någon av hans andra böcker, kanske för att han vågar utrycka den nu. Han är inte längre rädd för att någon västerländsk person, någon som per automatik är viktigare än honom, ska avslöja honom som en bluff. Han har slutat bevisa att han duger, något som han alltid tvingats göra. Ålder och erfarenhet gör att han vågar.

Taïa talar om de hemska orden, de grymma orden, de som formar. Som att han förstod att han var annorlunda när han blev trakasserad för att han var bög och kallad öknamn. Vi blir de förolämpande orden, de formar oss. Jag tror verkligen att han har rätt. Taïa är homosexuell och invandrare, vilket påverkar hur andra ser honom och hur de talar om och med honom.

Mara Lee och Abdellah Taïa pratar också en del om mamman i boken, vars son är arg för att hon varit så känslokall under hans uppväxt. Taïa pekar att hon var tvungen, då hon var tvungen att ta hand om sin familj själv och se till att de har mat på bordet tre gånger per dag. Det fanns inte tid för ömhet. Jag är Ahmed, säger Taïa och det är min mor. När modern inte finns där längre inser personen i boken och kanske också Taïa själv, att en mor är kanske den viktigaste i livet trots allt. En mor formar ens liv, liksom barndomen. En mor har inte rätt att dö. Han återkommer flera gånger till sin mamma och hur han ångrar att han inte pratade med henne när hon levde. Märkbart rörd.

Att fly var inget val. Taïa är homosexuell och det påverkade inte bara honom, utan hela hans familj. Det handlar inte om att han ville vara annorlunda, utan om behovet att leva någon annanstans för att få frihet. Hans strategi var att lära sig franska perfekt och söka den friheten i Frankrike. En frihet som han insett inte var annat än en illusion. Han kommer alltid vara utlänningen, araben, den homosexuelle. Varken accepterad i sitt gamla eller sitt nya land.

Kultureliten i Marocko ser ner på honom och hans böcker. De menar att han använder för enkla ord. Att hans franska är simpel. Det är sant att jag inte någon Flaubert eller någon Proust, men jag skriver böcker, säger Taïa och det är något speciellt och faktiskt optimistiskt. Kanske bli han aldrig accepterad, men han har en röst och ett språk som kan sprida den.

Så samtalar de mer om formen och Lee menar att Taias direkta språk är perfekt för en sådan bok. Det har blivit en komplex och väldigt politiskt bok, mer frispråkig och argare. På samma gång klassisk och väldigt modern. Allt kan inte handla om jaget, om den egna personen och ett sätt att få in andra röster är att använda brev, säger Taïa. Det blir enklare och mer direkt och omedelbart. Brevet fungerar även för den som inte kan läsa, då orden finns där och någon annan kan läsa upp den. De kan även få andra att skriva ett brev för dem, påpekar Taia och berättar om hur han skrev ett brev för en fattig kvinna i Rabat. Hon ville att någon skulle berätta för kungen hur eländigt hennes liv blivit i hans kungarike. Därför ville hon att Taia skulle skriva ner hennes historia. Inte på arabiska, som han gjorde inledningsvis, utan på franska. Året var 1992 och minnet av henne och lärdomen hon gav honom finns kvar.

Nostalgi kommer med åldern, påpekar Taïa. För honom är det barndomen i Marocko. Hans första språk är arabiskan. Den marockanska arabiska. Det har han inte valt. Med åldern blir hjärtat fragilt, säger han och påpekar att ordet som finns på arabiska visar mest hur ömtåligt hjärtat är, medan det franska är okej och det engelska fragile inte räcker till. Det är tydligt att det här är en författare som vill hitta det perfekta ordet. Det får mig att tänka på Kim Thúy, som i en intervju berättade att hon kunde tänka i dagar och veckor på ett enda ord. I Taïa finns både eftertänksamheten, men också de explosiva känslorna. Kombinationen gör honom till en väldigt intressant person att lyssna till.

Taïa försvarar inte Marocko och de som styr, men han väljer ändå att skydda de som fortfarande finns där. Det är inte folket som är onda. Inte alla araber. Inte alla muslimer. Det är de ledande politiker vi ska vara emot, inte generalisera kring alla arabiska människor och bara se extremism. På något sätt har han försonats med sitt hemland, även om bitterheten lyser igenom ibland. Inte konstigt då han inte accepteras i det land han föddes i.

Igår kväll framträdde den libanesiska superstjärnan Nancy Ajram i Göteborg. Hon har fått uppmärksamhet i media främst för att hennes team krävt att regnbågsflaggorna ska tas ner från scenen. Taïa uttrycker sin kärlek till Nancy Ajram och andra arabiska artister. Det var arabisk musik och egyptisk film som var hans kulturella sfär under uppväxten.

Taïa uppmanar oss att inte lockas att tolka det som ett protest mot homosexuella. Min instinkt säger mig att hon inte är homofobisk, säger han. Det är omöjligt. Använd det inte som ett exempel på hur homofobiska alla araber är. Han ber oss istället att fokusera på arabiska våren och de åsikter som visades då. De finns kvar, påpekar han och ger som exempel den libanesiske sångaren Hamed Sinno, som uppträdde med sitt band Mashrou’ Leila i Kairo framför 60 000 personer. Bandet är mycket populärt bland unga egyptier och det är de som är framtiden, påpekar Taïa.

 

Topp 100 enligt O 2018

Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.

  1. Blindheten, José Saramago
  2. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka
  3. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid
  4. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
  5. Ghana must go, Taiye Selasi
  6. Att levaYu Hua
  7. Mina drömmars stad, Per Anders Fogelström
  8. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides
  9. Medan mörkret faller, Anna Lihammer
  10. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz
  11. Lång dags färd mot natt, Eugene O´Neill
  12. Förtöjningar, Per Wästberg
  13. Stål, Silvia Avallone
  14. The Barrytown Trilogy, Roddy Doyle
  15. Flickan och skulden , Katarina Wennstam
  16. We are all competely beside ourselves, Karen Joy Fowler
  17. Den drunknadeTherese Bohman
  18.  American Wife, Curtis Sittenfeld
  19. Porträtt av ett äktenskap, Pearl S Buck
  20. Gyllene år, Laura Ingalls Wilder
  21. Emily gör sitt val, L M Montgomery
  22. Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen
  23. Jag ger dig solen, Jandy Nelson
  24. The Disreputable History of Frankie Landau-Banks, E. Lockart
  25. Den vita staden, Karolina Ramqvist
  26. Lucca, Jens Christian Grøndahl
  27. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas
  28.  Mio min Mio, Astrid Lindgren
  29. Bara Alice, Maggie O´Farrell
  30. Hejdå ha det så bra, Kristina Lugn
  31. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson
  32.  Stendagböcker, Carol Shields
  33. Molnfri bombnatt, Vibeke Olsson
  34. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg
  35. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri
  36. Man and boy, Tony Parsons
  37. Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire
  38. Memorys bok, Petina Gappah
  39. Vitsvit, Athena Farrokhzad
  40. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson
  41. Onåd, J. M. Coetzee
  42. Kärlek het som chili, Laura Esquivel
  43. Låt tistlarna brinna, Yasar Kemal
  44. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru
  45. På stranden, Nevil Shute
  46. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth
  47. Jag, En, David Levithan
  48. Mississippi, Hillary Jordan
  49. Blonde, Joyce Carol Oates
  50. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bodil Malmsten
  51. All the bright places, Jennifer Niven
  52. Frälsningsarmén, Abdellah Taia
  53. Andarnas hus, Isabel Allende
  54. Vända hem, Yaa Gyasi
  55. Prins Charles känsla, Liv Strömquist
  56. Efter attentatet, Yasmina Khadra
  57. Paradisträdgården, Amy Waldman
  58. Busters öron, Maria Ernestam
  59. Jag älskade honom, Anna Gavalda
  60. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro
  61. Den hemliga historien, Donna Tartt
  62. Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall
  63. Tidsklyftan, Jeanette Winterson
  64. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie
  65. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
  66. Musselstranden, Marie Hermansson
  67. The Awakening, Kate Chopin
  68. Vi, Kim Thùy
  69. Trollvinter, Tove Jansson
  70. Stjärnor utan svindel, Louise Boije af Gennäs
  71. Wylding HallElizabeth Hand
  72. Buddha of suburbia, Hanif Kureishi
  73. Vita tänder, Zadie Smith
  74. Timmarna, Michael Cunningham
  75. Igelkottens elegans, Muriel Barbery
  76. The Slap, Christos Tsiolkas
  77. Norwegian wood, Haruki Murakami
  78. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui
  79. Alfabet, Inger Christensen
  80. Sharp Objects, Gillian Flynn
  81. Artighetsreglerna, Amor Towles
  82. Frukost på Tiffany’s, Truman Capote
  83. No och jag, Delphine de Vigan
  84. Fadren, August Strindberg
  85. I väntan på Godot, Samuel Beckett
  86. Ett litet liv, Hanya Yanagihara
  87. Allt går sönder, Chinua Achebe
  88. Sultanbrudens skugga, Assia Djebar
  89. Vi är en, Sarah Crossan
  90. Fortfarande Alice, Lisa Genova
  91. Allt som återstår, Elin Boardy
  92. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
  93. Älskade, Toni Morrison
  94. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson
  95. The Hate U give, Angie Thomas
  96. Sorgegondolen, Tomas Tranströmer
  97. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole
  98. 1947, Elisabeth Åsbrink
  99. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt
  100. Pojkarna, Jessica Schiefauer

Dagens kulturella VM-spaning Marocko

Idag spelar Marocko sin sista gruppspelsmatch mot Spanien, men även om de skulle vinna är det omöjligt för dem att ta sig vidare från gruppen. Hög tid att göra en kulturell spaning på detta nordafrikanska land alltså.

En av mina favoritförfattare Abdellah Taïa kommer från Marocko. Hans senaste bok Den som är värd att bli älskad kom i vintras och finns på min läslista inför sommaren. Taïa är Marockos första öppet homosexuella författare och hans böcker handlar ofta om identitet och sexualitet.

Flera av Tahar Ben Jellouns böcker har översatts till svenska, men jag har ännu inte läst någon. Mest lockar Med sänkt blick och Vad är rasism? Samtal med min dotter.

Muriel Barbery föddes i Casablanca, men hon bor nu i Paris. Hon har också bott långa perioder i Japan och Nederländerna. Varje gång jag skriver om Barbery får jag lite dåligt samvete. Jag absolut älskade hennes Igelkottens elegans, men har sedan dess inte läst någonting av henne.

Leila Abouzeid är den första kvinnliga författare som översatts från arabiska till engelska. Det låter otroligt att det inte skedde förrän 1989, då hennes bok The Year of the elephant översattes. Att skriva på franska var otänkbart för henne, då det är ett kolonialspråk.

Edith Wharton tillbringade slutet av första världskriget i Marocko och utkom med boken In Morocco 1920. Det låter som en riktigt spännande reseskildring. En reportagebok som låter intressant är En hedersam kvinna av Jennie Silis där hon undersöker situationen för kvinnor som föder barn utom äktenskap.

Ester Freuds roman Hideous Kinky handlar om femåriga Lucia som följer med sin äldre syster och mamma till Marrakech i mitten av 60-talet. Genom Lucias ögon får vi uppleva en annorlunda resa. En fascinerande bok som också blivit film. Den har jag dock inte sett.

Tina Johnston har skrivit två böcker om Kate som i Tomorrow, Insha’Allah åker en helg själv till Marrakech och i Couscous med Pauline åker till landet med ett uppdrag som resereporter.

María Dueñas bok Tiden där emellan är inte speciellt bra egentligen, men skildringar av Marocko under 30-talet är intressant.

Det här var min kulturella spaning. Mycket litteratur idag. Vad vill du lägga till?

Någon slags TBR-lista för sommaren

Jag gjorde en läslista för några dagar sedan, men den försvann i min jakt på malware. Nu har jag gjort en ny och den ser i alla fall nästan likadan ut som den ursprungliga. Det här är böcker jag vill läsa och som jag hoppas hinna läsa i sommar. Sedan är jag kass på att följa läslistor, men de kan vara bra att ha för minnet. Många böcker är alldeles nyutkomna, andra är hyllvärmare och så finns de obligatoriska klassikerna med som jag försöker hinna läsa på sommaren.

En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson

Blå av Maja Lunde

Brun flicka drömmer av Jacqueline Wilson

Summer av Monica Sabolo

Eileen av Ottessa Moshfegh

Nuckan av Malin Lindroth

Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet

De försvarslösa av Kari Hiekkapelto

Love and ruin av Paula McLain

Where the light get’s in av Lucy Dillon

Överraska mig av Sophie Kinsella

Darling Mona av Lena Ackebo

Under två timmar av Hanna Lundahl

Dansa vid vulkanens rand av Grégoire Delacourt

Vaggvisa av Leïla Slimani

Ärr av Au∂ur Ava Ólafsdóttir

En av pojkarna av Daniel Magariel

Förlåten av Agnes Lidbeck

Hon som vandrar av Samar Yazbek

Sånt händer inte här av Sinclair Lewis

Bonjour Tristesse av Françoise Sagan

Erotiskt skrivande för ensamma änkor av Balli Kaur Jaswal

En modern familj av Helga Flatland

De dödas sång av Jesmyn Ward

Allt ska brinna av Sofia Nordin

Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa

Ormen i Essex av Sarah Perry

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun

Den stora utställningen av Marie Hermansson

Andrum av Viktor Banke

Att återvända av Hisham Matar

Förlorade själar av Nadifa Mohamed

Sammanfattning av min franska februari

Det blev en något spretig fransk februari, med flera böcker på franska av författare från andra länder än just Frankrike. En fransk februari rent språkligt alltså, men inte rent geografiskt.

Det vi inte visste var lycka, Agnès Ledig och Allt vi såg var lycka av Grégoire Delacourt är dock skrivna av författare födda och uppvuxna i Frankrike. Den senare utspelar sig visserligen delvis i Mexico. Jag har också läst Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guéne om 15-åriga Doria, bosatt i en förort till Paris, som ligger en hel värld ifrån Eiffeltornet.

Geneviève Lefebvre är kanadensiska, men hennes bok Alla gånger jag inte dog utspelar sig i Belgiens huvudstad Bryssel, där rädslan för terrordåd påverkar vardagen.

Månadens bästa franskspråkiga var Litet land av Gaël Faye. Faye är född i Burundi och boken utspelar sig där 1993-1994 när en stor konflikt mellan tutsier och hutuer blossade upp efter landets första demokratiska val. En riktigt, riktigt bra bok som ni får läsa mer om 12/3 när den har recensionsdag.

Och så de halvlästa: Torkans år av Roland Buti (Schweiz) och Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa (Marocko). Två böcker som förhoppningsvis blir utlästa inom kort.

Har du läst något franskt i februari?

%d bloggare gillar detta: