enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Läst 2015 (Sida 1 av 11)

Inte gå under

13064710_O_2

Det är ingen munter bild av skolan som Malin Hedin ger i sin bok  Inte gå under, men trots allt kaos är det ingen nattsvart historia. Vi träffar Mirjam som är nyseparerad och dessutom ny lärare. Hon får sitt första jobb på en friskola, en certifierad FN-skola och en lön hon bara kunnat drömma om. Det är dags för ett nytt liv och trots att det är mitt i mörkaste januari känner hon sig glad och hoppfull. Nu ska hon äntligen få möta elever och kollegor.

Det märks ganska snart att skolan inte är så perfekt som det verkat. Ägaren har flytt, personalen går på knäna och eleverna är trötta på alla lärarbyten. Den som haft dem i svenska innan Mirjam har inte lämnat någonting och hon får börja om. Det jag gillar är att Hedin beskriver kaoset och svärtan, men också den glädje som uppstår i mötet med eleverna. Parallellt med Mirjams entusiasm och ibland svårighet att sätta gränser, finns hennes mammas öde som bitter, flera gånger sjukskriven lärare. Mormodern däremot framstår i minnet som den perfekta läraren och blir Mirjams bollplank i tanken.

Min arbetsplats är inte alls det kaos som Hedin beskriver, men kritiken skulle kunna gälla både friskolor och kommunala skolor. Det är mycket snack om projekt och satsningar, men i verkligheten finns sällan pengar till annat än kortsiktiga lösningar. Lojaliteten är stor och tystnaden inte sällan kompakt. Att rektorer och lärare flyr arbetsplatser är inte ovanligt. Att de stannar kvar och kämpar tills gränsen är nådd flera gånger om är dock vanligare. Mycket vanligare. Ofta handlar det som hos Mirjam om eleverna. Att de finns där och har ett behov. Att de kommer så nära.

Det är  något speciellt med skolstart. Det är stressigt och kaotiskt och all tid som ska läggas på planering äts upp av oförutsedda händelser. Samtidigt är det en helt otrolig energi i korridorerna på en gymnasieskola och mötet med alla fantastiska ungdomar inte bara tar energi, utan som lärare får du alltid mycket tillbaka. Just detta utbyte av energi är det mest fascinerande med mitt yrke, men det gäller att ha en bra arbetsplats för att inte bli helt dränerad. Jag tycker att Malin Hedin beskriver just det väldigt bra, vilket inte är konstigt då hon själv är lärare. Jag hoppas att skolan eller skolorna hon jobbat på är bättre än den hon skriver om. Tyvärr verkar boken ha en del självbiografiska drag, då Hedin började skriva Inte gå under  sin första termin som lärare.

Det är inte lätt att vara ny i något yrke, men som lärare förväntas du ta lika mycket ansvar, om  inte mer, än dina erfarna kollegor från dag ett. Inte sällan får den nyexaminerade de svåraste klasserna och de tyngsta kurserna, istället för tvärt om. Som ny lärare är det också svårt att sätta gränser för eleverna och om elevhälsan inte fungerar är det ännu svårare. Så är det för Mirjam, som blandar ihop det privata och det professionella rejält.

______________________________________________

Texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Färjan — välskriven splatterskräck

Jag läser inte skräck, eller i alla fall väldigt sällan. John Ajvide Lindqvist fick mig till och med att stå ut med vampyrer och jag uppskattar Amanda Hellbergs ganska så mysiga skräck. Att jag ens bestämde mig för att läsa Färjan av Mats Strandberg handlar helt enkelt om att jag läst allt han skrivit hittills (förutom Nyckeln, då jag fortfarande är rädd för att helt separeras från serien för gott) och inte har några planer på att sluta med det. Jag gillar helt enkelt hans språk och hans sätt att skriva. Klart är att det var med viss nervositet jag började läsa Strandbergs första skräckroman. Den nervositeten släppte snabbt.

Strandberg är riktigt bra på att skriva fram trovärdiga karaktärer och när färjan Baltic Charisma börjar fyllas med folk finns det några vi får lära känna lite extra. Min favorit är utan tvekan Marianne, en medelålders dam som lever ensam och reser ensam. Hennes jakt på bekräftelse är hjärtskärande och trots att hon finner sällskap, förblir hon ensam. Jag tycker också mycket om Calle och Vincent, paret som verkar ha allt och de unga kusinerna Lo och Albin, som reser med sina familjer som de helst hade sluppit. Den avdankade sångaren Dan Appelgren, som hade en hit för länge sedan, men nu sköter karaoken är sanslöst osympatiskt och det blir bara värre.

Inledningsvis är Färjan en ganska socialrealistisk beskrivning av en kryssning. Det kryllar av folk som vill supa, frossa buffémat och kanske få sig ett ligg. Just den här massan utan namn och utan ansikte kommer senare under boken att byta skepnad och effekten blir riktigt snygg. Vi får även lära känna flera ur personalen och faktum är att Strandberg lyckas förmänskliga dem, ibland bara med ett namn och en kort mening.  Strandberg lägger såväl klassperspektiv, som ett normkritiskt perspektiv på det hela och tillför djup i det som skulle ha kunnat bli ytligt. Just det här att människorna på båten både är individer och ett oformligt kollektiv gör att det blir lättare för mig att köpa det som sedan händer. Likheten mellan den mänskliga massan och den omänskliga är ruskigt stor.

Det börjar med en liten pojke som letar efter sin mamma. Han ber en man om hjälp och tackar genom att tömma honom på blod. När den första smittats blir det fler och snart är de många. Ingen vet egentligen vad det är för smitta som drabbar människor på färjan, men de vet att den får fruktansvärda konsekvenser. Precis som resenärernas käkar förut tuggat i sig buffén tar de sig nu an sina reskamrater och skräcken fyller Baltic Charisma. När det här sker har jag redan fäst mig vid flera av karaktärerna och det är tungt när de jagas och förvandlas.

Egentligen borde jag inte gilla Färjan alls, men det gör jag. Främst för att den handlar om riktiga människor som i vissa fall går ett fruktansvärt öde till mötes och blir blodtörstiga varelser. Ändå förblir de tänkande varelser och att få följa deras tankar även efter förvandlingen ger ett helt annat perspektiv på historien. Miljön bidrar till den klaustrofobiska och skrämmande känslan. Färjan som befinner sig mitt på Östersjön, som ingen kan lämna och där faror väntar i alla skrymslen och vrån. Håret ställer sig på armarna nu när jag skriver om det. Jag borde inte köpa det osannolika, men då miljön är så otroligt sannolik är det svårt att inte göra det.

Att en författare kan få mig att älska en orgie i vampyrer och blod är faktiskt i det närmaste otroligt skickligt. Färjan är helt enkelt en riktigt välskriven bok, som får mig att läsa vidare snabbt, snabbt, med andan i halsen. Ibland är det rätt osmakligt, men det är hela tiden riktigt, riktigt bra. Om det här är skräck, så gillar jag skräck. Med Färjan har Mats Strandberg bevisat att han är skicklig oavsett genre.

Hatten av för mannen som fått mig att läsa en vampyrskräckis med stor behållning. Jag är imponerad och faktiskt lite lättad för att jag inte förlorat en favoritförfattare, även om Sveriges nya skräckkung mer än gärna får skriva ännu en queerlit (eller vad hans tidigare genre nu ska kallas).

_________________________________________

Inlägget har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Göra sig kvitt Eddy Belleguele

Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne. Jag vill inte påstå att jag aldrig, under dessa år, upplevde känslor av lycka eller glädje. Jag menar bara att lidandet är diktatoriskt: det utplånar allt som inte omfattas av dess ordning.

Så inleder Édouard Louis sin debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Det står snart smärtsamt klart att miljön gör huvudpersonen mer annorlunda än han kanske hade varit någon annanstans. I det samhälle han växer upp finns det inget utrymme för den som anses fjollig och Eddy konstaterar att det är omöjligt för honom att vara sig själv inom sina föräldrars och högstadiets värld.

Eddy är bögen, den som förtjänar stryk. Det spelar ingen roll att han skaffar flickvänner, att han försöker vara som alla andra. Det spelar ingen roll att han gång på gång förråder sig själv och sin kropp, genom att försöka passa in i den mycket snäva, manliga norm som råder. Det finns egentligen ingen annan väg att gå än till fabriken, där kroppen slits ut och fattigdomen ändå fortsätter. Där alkohol dövar den största smärtan hos de som aldrig kommer lämna

Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en smärtsam och sorglig berättelse, som beskrivs som Édouard Louis uppgörelse med sin barndom. Det är inte så enkelt att han avskyr sin familj och skyller allt på dem. Han försöker förstå sin far och sätter hans grymhet i ett sammanhang. Det är hans plikt som man att överföra den manligaste av mansroller till sina söner och med Eddy lyckas han inte. Redan som liten är Eddy fel, han röst är för ljus och han uppför sig enligt föräldrarna ”som ett våp”. Det beteende som de avskyr är ingenting sonen har valt. Han är som han är och det är inte nog. Att vara feminin var nämligen något av det värsta en pojke kunde vara. Det är därför Eddy själv ser till att uppfostra sin lillebror i hur en pojke ska vara och att han måste vara kär i flickor, att homosexualitet är något motbjudande. Ingen ville ha ett våp till son.

För det mesta brukade de kalla mig våp, och våp var i deras ögon det i särklass grövsta skällsordet — det jag nu påstår märktes på tonen de använde — och det som uttryckte mest vämjelse, långt mer än idiot och dumskalle. I en värld där manliga värden hyllades och ansågs överlägsna brukade till och med min mor beskriva sig själv med orden Jag har minsann stake, jag låter dom inte sätta sig på mig.

Det är inte ofta jag läst någon skildring om den franska arbetarklassen. Oftast är det medelklassen som syns och hörs och som Édouard Louis säger i DN ser medelklassen inte utanför sig själv. Det är ett problem att vår litteratur är så likriktad, inte bara i Frankrike, utan i Sverige och kanske överallt. Det är sällan vissa röster får höras, men jag är glad att Louis röst gör det. Lite tragiskt är det ändå att det krävdes en ofrivillig klassresa för att göra det. Vi behöver fler röster, fler böcker som bryter normer.  Göra sig kvitt Eddy Belleguele handlar inte bara om sexualitet, utan också om klass. Vi måste våga tala om klass och de skillnader som råder mellan de som har och de som inte har.

Det är inte bara det att Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en stark berättelse om en hemsk barndom. Det är inte bara det att porträttet av föräldrarna är mer nyanserat än jag först tror. Det är också det att Göra sig kvitt Eddy Belleguele är en mycket välskriven och vacker bok, där hoppen mellan nu och då görs ständigt och på ett snyggt sätt. Jag är mycket nyfiken på vad den endast 21 år gamla författaren ska hitta på härnäst.

___________________________________________

Texten har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Édouard Louis har nu också gett ut Våldets historia, som jag konstigt nog inte har läst ännu.

Billy Lynn’s Long Halftime Walk

Fear is the mother of all emotion. Before love, hate, spite, grief, rage, and all the rest, there was fear, and fear gave birth to them all, and as every combat soldier knows there are as many incarnations and species of fear as the Eskimo language has words for snow. Spend any amount of time in the realms of deadly force and you will witness certain of its fraught and terrible forms.

 

Billy Lynn och de andra soldaterna i kompaniet Bravo är hjältar. De har krigat i Irak och nu i halvtid åker de på turné i hemlandet för att hyllas som hjältar hyllas bör. Bravo har krigat i Irak i månader, men det är några minuter, filmade och upplagda på YouTube som gjort dem kända. Filmen har nått Bush Administrationen och det är därför en segerturné har ordnats. Det är mötena med de rika och mäktiga som gör mig mest illamående under läsningen. De som aldrig behöver kriga och som visserligen hyllar de unga män som gör det, men som befinner sig på bekvämt avstånd. De som tar de politiska besluten, men inte behöver offra sina liv för att genomföra dem. Vi läsare får inte följa med till Irak, utan nöja oss med att följa Bravo i USA, men kriget är ändå smärtsamt påtagligt.Under några korta och intensiva dagar får vi lära känna Billy Lynn och det är en känslosam resa för både honom och mig.

Billy är nitton år och han är i Irak som straff för något han gjort. Det tar ett tag innan i får veta, så jag vill inte spoila  det här, men klart är att han vinner mina sympatier. Det är självklart Ben Fountains syfte och trots att Billy Lynn absolut inte är ett offer, så märks det mer och mer att han är ett offer för USA:s sätt att delta i världspolitiken. Det blir smärtsamt tydligt att alla inte behöver kriga och att de som gör det ibland känner samma känsla av kaos som soldaterna i Vietnam många år tidigare. De vet inte egentligen varför de är där och funderar över om de verkligen gör nytta.

Jag har vikt så många hundöron i Billy Lynn´s Long Halftime Walk och många av dem handlar just om konstrasten mellan den rädsla Billy känner och den patriotism som de rika och mäktiga menar att de känner, trots att de aldrig skulle offra sina liv för sitt land. Det är en lågmäld kritik många gånger och Fountain låter den girige filmproducenten personifiera. Det blir så smärtsamt tydligt att den som inte befunnit sig mitt i striderna, aldrig kan förstå hur kriget påverkar de som inte bara ser allt på avstånd.

Ben Fountain har skrivit en historia som är kritisk till kriget, men som inte nedvärderar de som faktiskt befunnit sig i Irak och både där och under hyllningsturnén framstår som pjäser i ett politiskt spel, där de avhumaniseras. Vem vill egentligen tänka på att det är människor som dör i krig? Människor som har en familj, som älskar och som finner lika delar stolthet och frustration i sin roll som soldat. Billy blir en människa, inte bara för att han är en ung man som funderar mycket, utan kanske mest i relationen till sin familj som han hinner besöka kort. Speciellt relationen till systern är gripande. Och så kärleken som dyker upp under en fotbollsmatch, den är plötslig, intensiv och vacker.

Billy Lynn´s Halftime Walk är ingen lättsmält historia, men en viktig bok. Den har tagit tid att läsa och det gör kanske att den inte når så många läsare som jag skulle önska. Något svenskt förlag borde dock låta översätta boken om Billy Lynn, för det är en riktigt spännande bok. Klart är i alla fall att boken ska bli film under 2016, med den ännu okände Joe Alwyn i huvudrollen. En film av Ang Lee om soldater som varit med i en film,  som en filmproducent vill göra en riktig film av. Men inte med soldaterna i fråga, för de ska tillbaka till Irak för fler månader i helvetet. Kanske är det vetskapen om just det som gör boken än mer hjärtskärande.

________________________________________________ 

Inlägget har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Filmen är förresten färdig nu. Läs mer om den här.

Annabelle tar oss med till småstaden

Lina Bengtsdotter är nominerad till Crimetime Specsavers Awards för bästa deckardebut för sin bok Annabelle. Nu har jag visserligen inte läst så många deckardebutanter i år, men Bengtsdotters debut är definitivt såväl välskriven som läsvärd.

Annabelle är namnet på en tonårsflicka som försvinner i det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Hon har sagt till sina föräldrar att hon ska sova hos en kompis, går istället på fest och kommer aldrig hem igen. Modern, som helst hade velat hålla henne inlåst, önskar att hon verkligen gjort allvar av det och lägger skulden på sin mer tillåtande man. Lokalpolisen gör så gott de kan och Missing People går skallgång, men utan resultat.

Så får de hjälp av Nationella operativa avdelningen i Stockholm och polisen Charlie Lager tvingas återvända till den plats där hon tillbringade sina första fjorton år i livet. Det är minst sagt med skräckblandad förtjusning hon reser dit, kanske mer skräck och ångest än något annat. Barndomen var långt ifrån rosenskimrande, men det är tydligt att det finns en hel del saker som hon skulle behöva bearbeta och förhoppningsvis komma över. Ångesten och missbruket hotar att ta över Charlies liv och även om hon absolut inte vill blir som sin mor Betty är de inte helt olika.

Lina Bengtsdotter växte själv upp i Gullspång och det märks att hon känner till platsen hon skriver om. Det lilla samhällets styrka och svaghet finns med i handlingen. Alla känner alla och det kan vara bra, men kanske oftast begränsande. Misstankarna kastas åt flera håll och det är med stor skicklighet som Bengtsdotter hjälper till att rikta dem mot flera personer som alla skulle ha kunnat skada Annabelle. Det här är helt klart en välskriven deckare, även om jag kanske läst lite för många sådana med ångestfyllda, alkoholmissbrukande unga kvinnor i huvudrollerna. Charlie är ändå en person jag gärna återser, för visst blir det fler böcker om henne?

 

En liten tugga som gjorde mig vrålhungrig

9781474603041_200_the-grownup_haftad

Gillian Flynns The Grownup är en långnovell eller kortroman och fylld av den där härligt läskiga ovissheten, som är så signifikant för den här favoritförfattaren. Knappt 100 sidor lång gör den bara att jag längtar efter mer Flynn, gärna precis nu.

Det är dock en fin bok det här. Inte ens i slutet är jag helt säker på vad som egentligen hänt, vem som talar sanning och vem som ljuger. Huvudpersonen är en av de trasiga kvinnor, som Flynn är så bra på att beskriva. En ung kvinna, som redan i inledningsmeningen förklarar vad hon livnärt sig på:

I didn’t stop giving hand jobs because I wasn’t good at it. I stopped giving hand jobs because I was the best at it.

Dessutom har handleden tagit stryk. Nu livnär hon sig istället på att mer eller mindre leka medium och en dag kommer Susan Burke och vill ha hennes hjälp. Hon har en styvson som hon påstår vill henne och hennes son illa. Historien hon berättar är riktigt obehaglig, men frågan är om den är sann.

På svenska heter The Grownup En sån som du och har getts ut av Albert Bonniers Förlag. En kort text som gör längtan efter en ny roman av Flynn vansinnigt stark. Skriv, skriv, skriv.

Där vi en gång gått

dar-vi-en-gang-gatt

Det är inte så lite knäppt att jag lyckats missa att skriva om Där vi en gång gått av Kjell Westö, som var bokcirkelsbok då jag var med Breakfast Bookclub i Helsingfors. Det blev bara ett kort inlägg om den promenad i Westös fotspår och mötet med honom hos förlaget Schildts & Söderström, vilket betyder att jag måste försöka få ihop något i alla fall halvvettigt så här ett gäng månader senare. Inte så tokig tajming trots allt, då pocketen kommit i nyutgåva.

Där vi en gång gått var den andra boken jag läste av Kjell Westö, den första var Hägring 38. Då handlade det om tiden för andra världskriget, nu förflyttas vi ännu längre bakåt i tiden, till den första halvan av 1900-talet och det är som vanligt Helsingfors som porträtteras, även om några av karaktärerna förflyttar sig. Vi får träffa de med tillgångar och de utan och sällan mötas de två.  Mest intressant är kanske Lucie Lilliehjelm, rik och frispråkig och vidrigast är hennes osympatiske bror Cedi. Fotografen Eccu Widing är kanske, om någon kan anses vara det, bokens huvudperson, medan läraren Ivar Grandell håller sig mycket i bakgrunden och betraktar. I filmatiseringen fungerar han som berättarröst.

Det var intressant att läsa om kriget mellan de röda och de vita, av vissa kallade inbördeskrig, av andra frihetskrig. Det blev tydligt under besöket i Helsingfors att det är en känslig tid i Finlands historia. Snart är det hundra år sedan och frågan om vad och hur det ska firas lär bli (eller redan vara) delikat. Westö har fått kritik för att han anses ta de rödas parti, men själv talade han i Helsingfors om vikten av att faktiskt även lyfta vad de vita gjorde mot de röda och inte bara tvärtom.

Det bästa med Westös böcker är att jag lär mig mycket, utan att böckerna är allt för tunga. Jag ska dock erkänna att det tog ett tag innan jag kom in i den här boken, som inte är lika omedelbar som Hägring 38, men det var helt klart mödan värd och flera av karaktärerna dyker fortfarande upp i mina tankar ibland.

I Helsingfors köpte jag Gå inte ensam ut i natten, som utspelar sig på 60-talet och där finns tydligen en äldre Lucie med på ett hörn. Troligen kan den bli ett bra sommarprojekt, för Westös böcker är riktiga tegelstenar som kräver koncentration.

 

Tiger eyes — bättre sent än aldrig

143555

När jag gått igenom 2015 års läsning om och om igen har jag irriterat mig på att jag glömt att skriva om några böcker. Tiger eyes av Judy Blume är en av dem. Det är lätt att tro att en bortglömd bok är en dålig bok, men så är det inte alls i det här fallet.

Tiger eyes handlar om Dawey, som just mist sin far Adam. Han dödades i ett rån mot familjens butik och Dawey hittade honom. För att hantera sorgen tar Daweys mamma med henne och lillebror Jason till Adams syster Bitsy och hennes man Jason. De har inga egna barn och försöker verkligen göra allt för att Dawey och Jason ska känna sig som hemma. Nästan för mycket.

Dawey vill helst hantera sorgen själv och trivs inte riktigt hos Bitsy och Jason, som hon känner är överbeskyddande. Hon vill cykla utan hjälm och klättra ner i den närliggande ravinen. Det gör hon självklart ändå och där träffar hon Wolf.

Tiger eyes är ingen kärlekshistoria, Wolf finns där, men det är inte det viktiga. Istället handlar det om att hantera sorg och försöka skapa ett liv med de nya, sämre förutsättningar som en förlust innebär. Det är starkt och gripande att läsa om Daweys kamp och den frustration hon känner när hennes mamma och lillebror tycks gå vidare så mycket lättare än hon gör.

Tiger eyes skrevs redan 1981 och filmatiserades 2012. Jag läste den för att den ofta rekommenderas i olika lärargrupper och jag ville se om den höll, trots att den är ganska gammal. Jag tycker att den gör det, men skulle säga att Sarah Dessen skriver bättre böcker i samma genre.

I huvudet på din katt

Hellman-Holmstrom - I huvudet pa din katt - 9789176291139 - WEB_28b432bb2d4657f5edf571fc43513acf

Jag har faktiskt både lyssnat på och läst I huvudet på din katt av Susanne Hellman Holmström och Sarah J Hellman. Under julens bilturer lyssnade hela familjen med behållning och vi lärde oss en hel del. Visserligen tror jag att boken kanske funkar bättre att bläddra i än att lyssna på i ett svep, speciellt frågesidorna, där det blev lite tjatigt. Samtidigt var det en väldigt trevlig bok att uppleva tillsammans och vi kommer definitivt att använda vår inbundna bok mycket framöver. Det roliga med att lyssna var att vi sedan kunde prata vidare om vissa saker och på så sätt lärde vi känna vår mycket egensinniga katt lite bättre.

Kattens tretton heliga punkter är en viktig del av boken. Där fick vi lov att dubbelkolla om vår Selma har allt hon behöver. Det handlar om mat och dryck, men också till exempel klösmöjligheter och pälsvård. Det vi lärde oss var att katter inte är så lätta att förstå, men att det finns en del saker som alltid går att pröva. Som att ha koll på hur många kattlådor som krävs, vi kunde till slut skandera det korrekta antalet i kör i bilen, “en låda per katt och en extra”. Vi fick också veta mer om feromoner och vad katter egentligen vill oss när de låter på olika sätt. Idag finns också fler vattenskålar i huset, vilket gör att katten kommer på att hon är törstig lite oftare. Roligast är att följa med in i badrummet och dricka lite. Lite frustrerande är det dock att få veta att vår katt “gräver” vid matskålen för att hon gillar sin mat extra mycket, eller är missnöjd med den. Inte direkt raka besked.

Roligast är kanske alla små “visste du att” och alla myter som författarna tar död på. De bryter av de mer faktaspäckade avsnitten och gör att boken blir roligt att både läsa och lyssna på. Lärorikt och roligt, det är en bra kombination.I slutet finns ett frågeavsnitt som passar bättre att bläddra igenom än att lyssna på, men vi kommer att använda det när Selma hittar på knäppa saker. Än så längre är vi hyfsat förskonade från märkliga beteenden, men man vet aldrig.

I huvudet på din katt är en bra, trevlig och matnyttig bok. Jag tycker om den personliga tonen och tydligheten, som gör att den passar lika bra för barn och vuxna. Hela familjen O gör tummen upp! Lite jobbigt är det kanske att vi alla blev vansinnigt sugna på en katt till, trots att vi inser att det inte alltid är så att katter blir bästa vänner.

Eld och djupa vatten

grebtäf_eldovatnkg7.4_11879

Jag tycker verkligen om Camillas Grebes och Åsa Träffs serie om Siri Bergman. I den femte delen, som bär titeln Eld och djupa vatten, jobbar hon kvar i polisens gärningsmannaprofilgrupp, men lockas av att starta upp mottagningen med Aina. Trots att det varit svårt har hon börjat förlåta Aina för sveket, att hon hade ett förhållande med Siris avlidne man Stefan. Även Siri har varit otrogen och förhållandet till ny kärleken Markus är minst sagt spänt.

Det jag har emot Grebes och Träffs böcker är att de allt för ofta skriver om barn som far illa. Så även denna gång. Två barn som placerats på fosterhem försvinner mystiskt med några veckors mellanrum och Siri är en del av utredningen. Ledtrådar i form av foton kommer polisen till handa och barnen verkar konstigt nog må ganska bra. Parallellt får vi läsa om en annan pojke som definitivt inte har det bra i de fosterfamiljer han placeras och under bokens gång vävs dessa barns öden ihop.

Eld och djupa vatten är en välskriven, rapp och spännande bok. Det jag tycker mest om är att de återkommande karaktärerna ständigt utvecklas och att deras öden står i god balans till de fall som polisen arbetar med. Jag tycker också mer om att Siri faktiskt jobbar inom polisen och på så sätt får legitimitet att faktiskt blanda sig i fallen. I de första böckerna blev det ibland lite krystat. Förhoppningsvis kommer det att förbli trovärdigt även om Siri skulle återgå till att jobba som psykolog på en mottagning igen.

Sida 1 av 11

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: