Nawal El Saadawi

Så framstår du som påläst om årets nobelpristagare i litteratur

Man vill ju gärna framstå som påläst vid fikabordet på jobbet, inte minst som litteraturintresserad med även för att imponera på sådana. Varför inte på valfri besserwissersvensklärare?! Jag har därför uppdaterat 2017 års guide till hur du diskuterar nobelpristagare i litteratur på ett kunnigt sätt så att den nu passar de pristagare som tar emot sina diplom ur konungens hand imorgon. Bra att skriva ut och gömma i fickan, alternativt ta en skärmdump av och ha i mobilen vid behov. Den riktigt ambitiöse kanske till och med memorerar valfria repliker. Håll till godo.

Om valen av pristagare:

“Svenska Akademien har ännu en gång valt två författare från Europa. Olga Tokarczuk är visserligen från Polen, men det är ändå två onödigt etnocentriska val. ”

“Det är dags för en (insert t.ex. afrikan, sydamerikan, asiat, karibisk författare, afroamerikan, feminist, gayaktivist) istället för den obligatoriska europeiska, heterosexuella mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. Båda årets pristagare har skrivit filmmanus och det känns extra spännande.”

“Peter Handke är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Perfekta pristagare. Nu slipper jag läsa böcker och kan se filmer istället.”

“Olga Tokarczuk vann Man Booker International Prize 2018. Jag tycker verkligen att det är fantasilöst av Svenska Akademien att bara härma andra istället för att göra ett självständigt val.”

“Jag uppskattar verkligen att Svenska Akademien vågar välja två kontroversiella författare och därmed tydligt visa att det är litteraturen och inte personen bakom som ska prisas.”

“Jag förstår inte riktigt hur Svenska Akademien tänkte när de valde två så politiska författare. Borde de inte ha lagt fokus på litteraturen istället?”

“Svenska Akademien visar verkligen hur världsfrånvarande de är genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Svenska Akademien visar verkligen hur högt de värderar litteraturen genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Varför har det blivit så många starka reaktioner på valet av Peter Handke? Tänk hur vi framstår inför den polska regeringen med tanke på hur kontroversiell Olga Tokarczuk är i sitt hemland. Det är det ingen som diskuterar. Typiskt kulturvänstern.”

“Hur kan Peter Handke få priset med tanke på de extrema åsikter han uttryckt. Jag förstår inte Svenska Akademiens argument att litteratur skulle stå över politik.”

Om andra tänkbara val:

“Min favorit (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo) kommer säkert att hinna dö innan hen får priset. Jag är så besviken.”

“Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Assia Djebar, Amos Oz) hann dö innan hen fick Nobelpriset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Chigozie Obioma, Jonathan Safran Foer, Zadie Smith, Juan Gabriel Vásquez, Abdellah Taïa, Ocean Vuong)”

“Jag är besviken över att Svenska Akademien valt en så ung pristagare i år. Det hade varit bättre att välja någon som verkligen betytt mycket för litteraturvärlden under en lång tid, som till exempel (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo)

“Varför så politiskt? Jag hade önskat att någon mer ofarlig författare som (insert t.ex. Joyce Carol Oates, Anne Carson, Neil Gaiman, Joan Didion) så att texterna kan få stå i centrum.

“Typiskt att Olga Tokarczuk fick Nobelpriset. Nu kommer det dröja många år innan någon riktig poet som (insert t.ex. Anne Carson, Adonis, Bei Dao, Claudia Rankine, Ocean Vuong, Adam Zagajewski ) får priset.”

“Om Svenska Akademien nödvändigtvis vill ge priset till en polsk författare hade Adam Zagajewski varit ett mycket bättre val. Det är alldeles för få poeter som tilldelats Nobelpriset.”

“Om Svenska Akademin nödvändigtvis vill ge priset till en österrikisk man hade Robert Seethaler varit ett mycket bättre val.”

Lycka till nu! Namedropping är fina grejer.


Eller så får du bara ett befogat spel på Svenska Akademiens totalt verklighetsfrånvända och faktiskt korkade val av Peter Handke som Nobelpristagare 2019 och hyllar Peter Englund som tar avstånd och inte kommer att delta under Nobelveckan, liksom Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström som avsagt sitt ett till synes omöjligt uppdrag. Eller så beklagar du att Olga Tukarczuk behöver dela scen och uppmärksamhet med honom, även om det egentligen inte är synd om någon som vinner ett pris med en prissumma som består av miljoner. Å andra sidan håller jag med Björn Wiman (jag håller ALLTID med Björn Wiman) om att det inte är Peter Handke som ska skämmas. Valet är olämpligt och bortförklaringar är precis som Wiman skriver så dåliga att man vill utbrista “gör er inte dummare än vad ni är”.

Så här skriver Wiman:

Även den som anser att Handke är Guds litterära gåva till mänskligheten borde ha kunnat förutse att valet skulle leda till den typ av protester som är vad Svenska Akademien och Nobelpriset minst av allt behöver just nu. Det krävs heller inget större snille för att förstå att upphöjelsen av den omdebatterade Handke skulle uppfattas som en legitimering av de krafter som vill relativisera de serbiska krigsförbrytelserna under kriget på Balkan, bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, där 8.000 pojkar och män mördades.

Jag önskar att de som var en del av den process som ledde till att två pristagare valdes för 2018 och 2019 hade kunnat vinna över de mest olämpliga ledamöter som fortfarande tror att de står för något intellektuellt överlägset och valt någon mer lämplig kandidat än just Peter Handke.  Jag har dock full förståelse över att vissa av de mindre lämpade ser sig själva just som bättre lämpade än alla andra och därför är omöjliga att påverka. Som Peter Englund så snällt svarade mig på Instagram räcker det med enkel majoritet. Alla ledamöter behöver alltså inte vara överens om en pristagare. Med tanke på att 2019 års pristagare definitivt inte är Peter Englunds pristagare har jag full respekt för hans protest.

För övrigt ska jag självklart läsa verk av båda pristagare, men vintertröttheten har gjort att läsningen inte går riktigt i den takt jag tänkt. Jag lyssnar just nu på Styr din plog över de dödas ben och läser Löparna av Tukarczuk och därefter väntar Berättelsen om ett liv av Peter Handke. När de är lästa är planen att blogga om litteraturen i sig, utan någon som helst åsikt om författarna, förutsatt att de inte märks i texterna.

 

Snart dags för dubbla nobelpristagare

Imorgon får vi veta vilka som tilldelas Nobelpriset i litteratur och det är två vinnare som presenteras. Efter förra årets kaos verkar debatten kring Svenska Akademien tystnat något, men även om jag är glad över chansen att upptäcka fler pristagare kan jag känna att de kanske borde ha väntat ett år till för att låta en fulltalig akademi utse dem. Samtidigt är jag alltid intresserad av att få bekanta mig med nya nobelpristagare och hoppas att den utökade Nobelkommittén kan utse något mer spännande pristagare än Svenska Akademien lyckats med de två senaste åren de gjorde valen. Det man får ge dem är att de i alla fall lyckats välja pristagare som knappt funnits med i förhandsspekulationerna, men det är också allt.

Två pristagare betyder hoppas jag verkligen minst en ny kvinnlig sådan. Att bara 14 kvinnor har tilldelats priset samtidigt som 95 män har fått det är en smärre katastrof, speciellt med tanke på att väldigt lite har gjorts för att ändra på det de senaste decennierna, när jämställdheten faktiskt gått framåt på andra områden. Sedan handlar det sjävklart om kvalitet, men om två män från västra Europa eller USA vinner blir jag minst sagt trött om än tyvärr inte särskilt överraskad. Faktiskt blir jag ganska trött om två män vinner, oavsett ursprung. Rent slentrianmässigt väljer Svenska Akademien dock män, eftersom en kvinna som vinnare alltid ses som ett undantag eller en inkvotering, som om det inte funnits en lång rad utmärkta kvinnliga kandidater. Av någon konstigt anledning påstås kvinnor inte kunna skriva om det allmänmänskliga, för det är tydligen bara män kapabla till. Män läser böcker av män om män och kvinnor läser böcker av både män och kvinnor om såväl män som kvinnor. Vi har kanske helt enkelt bättre inlevelseförmåga. Därmed inte sagt att kön är det som ska avgöra, vilket det gjort varje år en man fått ta emot priset. Bland mina favoriter finns författare från olika delar av världen och av båda kön.

Vilka kommer då att bli de vinnare som ständige sekreterare Mats Malm avslöjar imorgon klockan 13.00. Här blir det olika namn beroende på om det är pristagare jag tror på eller önskar mig. Mitt hjärta klappar alltid lite extra för Ko Un, den sydkorenske poeten som bland annat skriver dikter som beskriver och presenterar den sydkoreanska befolkningen. Jag hade också tyckt att det vore fantastiskt roligt om Margaret Atwood eller Jamaica Kincaid vann, inte för att de tillhör mina absoluta favoritförfattare, men de är skickliga skribenter som skriver intressanta böcker med ett viktigt innehåll. Det gäller även Maryse Condé, men eftersom hon tilldelades förra årets alternativa Nobelpriset har jag svårt att se henne som en tänkbar vinnare. Lite överraskad är jag över Anne Carsons låga odds och henne ser jag gärna som vinnare. Som vanligt önskar jag mig en poet och coolast hade det varit om vinnaren hette Carol Ann Duffy, vilket tyvärr är otroligt då jag har svårt att se en brittisk hovpoet vinna Nobelpriset. Jag tror också att gamla favoriter som Joyce Carol Oates och Ngũgĩ wa Thiong’o tyvärr gjort sitt som heta kandidater, men har gärna fel.

Vilka tror jag då på? Egentligen både tror och hoppas jag på en lite smalare författare och då kan Olga Tokarczuk vara ett alternativ. Det som talar emot henne är att hon tilldelades Man Booker International Prize förra året. Det som talar för henne är att hon är väldigt kontroversiell i det mer och mer högerpopulistiska Polen och efter två års väldigt opolitiska pristagare, kan jag tänka mig att Svenska Akademien går åt ett annat håll. Den rumänske författaren Mircea Cartarescu är också en tänkbar vinnare och en mer ofarlig sådan. Nobelkommittén får dock gärna gå utanför Europa och en tänkbar kandidat är då Salman Rushdie, även om jag önskar mig en författare som inte skriver på engelska. Kinesiska Can Xue har låga odds och är okänd för mig, men verkar spännande liksom César Aira. I den mardröm jag hade förra veckan vann istället Ismail Kadare och Enrique Vila-Matas. De är säkert skickliga författare, men intresserar mig absolut inte alls. Kanske kan Nawal El Saadawi istället vinna innan hon, som många andra tänkbara pristagare före henne, hinner försvinna från jordelivet. I år är jag extra ledsen över att varken Philip Roth eller Amos Oz hann få priset. De var två självklara kandidater.

Faktiskt tycker jag att själva spekulerandet av vem eller vilka som ska tilldelas priset är roligare än att få veta vinnarna. Nästan alltid blir jag besviken över avslöjandet och tomhet är oftare känslan det väcker snarare än glädjen. Senaste gången jag blev glad på riktigt var nog när Alice Munro vann 2013 och det var också senaste gången jag tippade rätt. Vill ni veta vilka jag valt ut av alla dessa namn är det till Kulturkollo ni ska bege er. Där har jag definitivt bestämt mig för två vinnare.

Vilka vinnare hoppas och tror du på?

Vad hände med den arabiska våren?

Nawal El Saadawi är 88 år, men still going strong. Förra gången hon var i Göteborg var 1989 och hon är tacksam över att fortfarande kunna resa.

El Saadawi satt fängslad under Sadats tid och hon säger att hon först då förstod att hon inte varit fri. Hon insåg att hon måste vara en viktig person och därför fick hon mer självförtroende. Hon skrev sina bästa böcker i fängelset på toalettpapper. Därefter levde hon i exil i USA i 20 år. Visst var hon förvisad, men hon kände sig inte som en främling. Allt handlar om inställning, säger El Saadawi och hon har valt att se alla hemska saker som hänt henne som något positivt och stärkande. Hon berättar att hon fått sin optimism från sin farmor, som också hjälpt henne genom att offra allt för att ge sin son, El Saadawis far, en god utbildning. Utan den skulle jag i te sitta här, säger hon. Det handlar om att vara positiv och ha självförtroende.

Under den egyptiska revolutionen 2011 fanns El Saadawi mitt i händelsernas centrum på Tahrirtorget. Det var fantastiskt, säger hon och det kalla tältet hon sov i, mer fantastiskt än någon annan plats hon varit på. Hon hade drömt om den här revolutionen i hela sitt liv. Det var den största revolutionen i Egyptens historia, med miljoner människor på gatorna. Presidenten avsattes, men vad hände sedan? El Saadawi menar att globala makter, med USA i spetsen, hjälpte regeringen att hålla kvar makten, då frihet för folket i Egypten hade betytt att andra länders folk skulle göra samma sa. Att islamiska broderskapet vann makt i fria val, som inte alls var fritt enligt El Saadawi, stoppades folkets makt. Kapitalism styr, tillägger hon, vilket gör att det inte finns några fria val.

Planen var att skapa en islamistisk stat i Egypten, menar hon, vilket var anledningen till att armén tog folkets parti. Folket vill inte ha islamism, menar hon och därför lyckades inte muslimska brödrarskapet behålla makten. Det är bättre nu när al-Sisi är president, säger El Saadawi, men visst finns det problem. Att

Kvinnors rättigheter går framåt, men också bakåt, säger El Saadawi. Revolutionens kvinnor i Kairo är friare än någonsin, men samtidigt har andra kvinnor fått mindre frihet i takt med att islam blivit mer extrem. Det går inte att skilja mellan politik och religion, säger hon och menar att religion är ett sätt att kontrollera folket. Redan i det forna Egypten var faraonerna sedda som gudar och fortfarande är det svårt att skilja makt och religion åt.

Vi behöver kämpa mer för jämställdhet, det är allas vårt ansvar, säger hon. Det går däremot inte att separera förtryck av kvinnor och förtryck på grund av klass och religion. Trots att hon älskar #metoo önskar hon att kampen breddades. I USA är det på tiden att kvinnorna vågar protestera mot sexuellt våld, men vi behöver också se förtryck och orättvisor som en större fråga.

El Saadawi talar om hur vi tappar den kreativitet vi föds med, genom att barn lär sig att inte tänka själva. Att kritisera de styrande eller religion är inte något som accepteras. Istället uppfostras barn att vara lydiga och välja en accepterad väg i livet. De ska lyda föräldrar, lärare och Gud. Själv hör hon fortfarande rösten från sig själv som flicka. Ju äldre hon blir, desto närmare kommer hon sin barndom. Hon var en rebellisk flicka och hennes föräldrar ville styra henne. De älskade henne, men inte hennes oliktänkande. De ville gifta bort henne tidigt och hitta sin plats. Hon fick istället studera vidare, så till syvende och sist är hon ändå nöjd med sina föräldrar. De gav henne frihet jämfört med andra. Själv har hon försökt att ge sina barn en friare uppfostran och de har vågat vara oliktänkande. Det är något hon är stolt över.

Jag blev så imponerad av Nawal El Saadawi, en ung själ i en gammal kropp och fortfarande aktiv i kampen mot de hon anser styr världen i fel riktning. Någon Nobelpris lär hon inte få och det är hon inte intresserad av heller. Det gör henne inte till en mindre viktigt författare och människa

Dagens kulturella VM-spaning Egypten

Egypten har tagit noll poäng i sin grupp, vilket innebär att de är ute ur VM. Snart är det dags för slutspel och då hade jag hoppats hinna göra spaningar på alla lag som åkt ut.

Det första som dök upp när jag sökte efter boktips från Egypten på min egen blogg var en bok i en serie som grabbarna O älskade ett tag nämligen  Den magiska trädkojan av Mary Pope Osbourne. I Mystiska mumier, den tredje boken i serien drar syskonen Viktor och Hanna till det forna Egypten och stöter på en och annan mumie. Kanske inte världens mest välskrivna böcker rent språkligt, men spännande var de. Själv läste jag istället  Barna Hedenhös reser till Egypten när jag var barn, men de kändes lite väl fördomsfulla när jag försökte läsa serien för mina barn.

Nawal El Saadawi är en spännande författare från Egypten som jag vill läsa mer av. Hittills har jag bara läst noveller ur Törst. El Saadawi var tongivande under arabiska våren och kämpar fortfarande för mänskliga rättigheter med feministiskt fokus.

Naguib Mafouz är Nobelpristagare från Egypten, men honom har jag ännu inte läst något av.  Midaqg-gränden är en bok jag tänkt läsa hur länge som helst, men som jag märkt under den här inläggsserien är listan med olästa böcker hur lång som helst.

Alaa Al-Aswany har skrivit bland annat Yacobians hus (som maken läste när vi var i Egypten) och Chicago.

Ahmad Alaidy är årsbarn med mig och är mest känd för romanen Being Abbas el Abd verkar spännande.

Metro av Magdy El Shafee (född i Libyen) är den första grafiska roman som getts ut på arabiska och det är en kontroversiell bok. El Shafee fängslades 2008, dömdes 2010 och ännu, flera år efter revolutionen, är boken förbjuden i Egypten. Kanske inte konstigt då El Shafee fortfarande verkar vara en aktiv aktivist.

Författare som inte kommer från Egypten med skriver om landet är bland annat Louisa Young, som skrivit en trilogi som inleds med Baby love, en bok som jag först avfärdade, men som faktiskt visade sig ha nominerats till Orange Prize för Fiction. Snobb som jag är ser jag det som något slags kvitto på någon slags kvalitet.

En klassiker i sammanhanget är Flaubert in Egypt, en bok som bygger på Gustave Flauberts reseanteckningar, sammanställda av Francis Steegmuller.

Sedan har jag länge tänkt läsa Tina Thunanders reportagebok Doktor Nasser har ingen bil, där författaren följer denne läkare till kvarter som turister inte besöker.

Bara litteratur idag. Vilka kulturella spaningar gör du?

Att upptäcka världen genom litteratur

I vår har mina estettreor haft ett läsprojekt om så kallad världslitteratur. Ett begrepp som är lite trubbigt, men fokus har varit böcker från andra länder än de “vanliga” litteraturländerna som Sverige, Storbritannien och USA eller ett annat perspektiv på händelser som vi brukar få en “västerländsk” syn på. Inledningsvis presenterade jag begreppet, berättade om bra författare från olika världsdelar och lanserade min tes att det går att lära sig mycket om världen genom att läsa skönlitteratur. Den tesen fick eleverna diskutera i ett samtal efter läsningen.

Med hjälp av vår skolbibliotekarie satte vi ihop ett gäng titlar från skolbiblioteket som passade in i temat. Dessa presenterade vi sedan för klassen. Jag gav dem också en lista, baserad på mina två listor på bloggen om världslitteratur som du hittar här och här. Främst bestod listan av böcker jag läst själv, dels för att jag då lättare kunde koppla ihop varje elev med “rätt” bok och dels för att faktiskt kunna kontrollera att de verkligen läst och inte bara försökte låtsas ha läst. Det går oftast att avslöja ändå, men jag gillar att ha koll. Här finns en länk till den inledande presentationen som jag använde.

Eleverna fick läsa en del på lektionstid, men vi läste också några noveller från olika länder gemensamt. Där letade vi gemensamt teman, motiv, budskap och även kulturell kunskap. Några noveller gjorde jag uppgifter till och du hittar dem här.

De noveller jag valde ut var:

“Stjärnklart” av Chiep Kim Héang, ur Kambodja berättar, Tranan, 2013

“Föräldrar och barn” av Fernando Bonassi, ur Brasilien berättar, Tranan, 2011

“Rost” av Marçal Aquino, ur Brasilien berättar, Tranan, 2011

“Törst” av Nawal El Saadawi, ur Törst, Ordfront förlag, 1991 (Egypten)

“Kinderägg” av Etgar Keret, ur Åtta procent av ingenting, Bastion, 2008 (Israel)

“Det gröna odjuret” av Haruki Murakami, ur Elefanten som gick upp i rök, Norstedts, 1996 och 2013 (Japan)

“I hjärtat av den gyllene triangeln” av Petina Gappah, ur Sorgesång för Easterly, Albert Bonniers förlag, 2010. (Zimbabwe)

“Mam Qitals fiende” av Hussein Arif, ur Kurdistan berättar, Bokförlaget Tranan, 2011

Andra bra alternativ är:

“Fettot” av Etgar Keret, ur Åtta procent av ingenting, Bastion, 2008 (Israel)

“Smuts” av Etgar Keret, ur Åtta procent av ingenting, Bastion, 2008 (Israel)

“Om att råka träffa den hundraprocentigt rätta flickan en vacker aprilmorgon” av Haruki Murakami, ur Elefanten som gick upp i rök, Norstedts, 1996 och 2013 (Japan)

”Rosies brudgum och hans spruckna, skära läppar” av Petina Gappah, ur Sorgesång för Easterly, Albert Bonniers förlag, 2010. (Zimbabwe)

 

Under läsningen skrev eleverna läslogg som fokuserade på just kunskap om en annan kultur och livet i ett annat land, kanske även i en annan tid. Den avslutande skrivuppgiften handlade om att analysera innehållet, men också att jämföra bokens innehåll med andra källor och de noveller vi läst. Där finns ett förbättringsområde. Få använde novellerna i sina texter och det var svårt att hitta andra källor. Kanske ska jag koncentrera mig på skönlitteratur bara och förhoppningsvis då få fler att koppla samman noveller och roman till en helhet. Samtidigt är det viktigt att diskutera skillnaden mellan fakta och fiktion och att självbiografiska romaner kan innehålla en hel del saker som hänt, men ändå är just fiktion.*

Arbetsområdet redovisades också genom ett gruppsamtal som spelades in. Där presenterade eleverna de böcker de läst och sedan letade de gemensamma teman, motiv och budskap för att slutligen diskutera min tes om att världslitteratur är lärorikt.

Följande frågor fick de som stöd:

Vilka teman och motiv fanns i era böcker. Vilka gemensamma teman och motiv kan ni hitta?

Koppla också ihop böckerna med de noveller vi läst. Vilka gemensamma teman och motiv kan ni hitta?

Vad lärde ni er av att läsa era böcker? Det kan t.ex. vara om livsvillkor i olika länder, samt om viktiga händelser.

Hur skulle ni definiera begreppet världslitteratur? Är det ett bra eller dåligt begrepp? Varför?

 

Jag har just lyssnat på samtalen och är så himla imponerad. Min tes visade sig stämma, de flesta var positiva till de böcker de läst. Alla hade inte hunnit läsa ut när samtalet hölls, men jag hoppas och tror att de gjorde det senare. En annan tes jag har är att läsning blir bäst när man diskuterar det lästa med andra håller också utan tvekan. Dessutom blev det tydligt att vissa elever är väldigt mycket bättre på att analysera och uttrycka sina åsikter i tal än i skrift. En påminnelse till mig om att bli ännu bättre på att variera redovisningsformer.

Samtalen de spelade in handlade om böckerna, men också om mänskliga rättigheter och bristen på rättigheter, världspolitik och historiska perspektiv, bristen på jämställdhet, ojämlika livsvillkor, korruption och dessutom om universella tankar och känslor som alla människor kan relatera till. Den mest intressanta frågan var kanske “vad har du lärt dig genom att läsa den här boken”. Som lärare blir jag väldigt glad över hur mycket de känner att de fått till sig genom läsningen. Flera grupper diskuterade hur mycket enklare det är att bara läsa amerikanska böcker och se amerikanska filmer. Då slipper man få veta om allt elände som finns i världen. Det var sagt med glimten i ögat och de fnissade lite åt hur skyddade de är. Någon grupp funderade också kring våra tidningar och hur en artikel om Anna Books hår kan var större än en om en massiv svältkatastrof någonstans i Afrika.

Jag hoppas och tror att jag sått ett frö hos många av mina elever och att de faktiskt kommer att fortsätta att läsa. För första gången uttrycker i princip alla att läsprojektet har varit både bra och lärorikt, inte bara “nyttigt”.

Här är de böcker som eleverna valde och gillade:

Slumdog millionaire av Vikas Swarup (Indien)

Vi av Kim Thúy (Vietnam, Kanada)

Memorys bok av Petina Gappah (Zimbabwe)

1Q84 del 1 av Haruki Murakami (Japan)

Kafka på stranden av Haruki Murakami (Japan)

En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa (Japan)

Flickorna från Riyadh  av Rajaa Alsanea (Saudiarabien)

Flyga drake av Khaled Hosseini (Afghanistan)

Och bergen svarade av Khaled Hosseini (Afghanistan)

Vi kom över havet av Julie Otsuka (Japan och USA)

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka (som visserligen utspelar sig i USA, men som ger ett annorlunda perspektiv på andra världskriget)

Vegetarianen av Han Kang (Sydkorea)

Pojkflickan av Nina Bouraoui (Algeriet/Frankrike)

Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien av Mohsin Hamid (Pakistan)

 

Här styr självklart skolbibliotekets utbud, men vi har också ett kommunbibliotek integrerat i skolan, vilket gör att det är förhållandevis enkelt för eleverna att låna böcker.

 


* Inlägget är uppdaterat med de nya noveller jag lade till ht-18, samt med fler böcker som eleverna valt och gillat. Den här gången fokuserade vi mer på novellerna och eleverna fick ett slags venn-diagram där de skulle jämföra sin bok med 2-3 noveller. De som blev klara med sin bok tidigt sökte själva efter texter som andra skrivit om boken och vissa läste även andra källor som beskrev det som hände i boken. Parallellt med att vi läst i svenska har eleverna läst Factfullness i samhällskunskapen. I inledningen av projektet turades jag och min kollega om att presentera Gapminder och eleverna har bland annat fått titta på Dollar street.

Stor guide — så diskuterar du Nobelpriset vid fikabordet

På söndag delas Nobelpriset ut och jag tänkte bjuda på lite stöd för den som vill diskutera Nobelpriset i litteratur i allmänhet och årets vinnare Kazuo Ishiguro i synnerhet. Och ja, jag är fullt medveten om att litteraturpriset inte är det enda priset som delas ut, men någon annan får stötta er om ni vill verka beläst gällande årets andra pristagare.

Om Kazuo Ishiguros ursprung: “Visst är han född i Japan, men han är verkligen brittisk ut i fingerspetsarna.”

Om valet: “Svenska Akademien har ännu en gång valt en författare från väst. Han må vara född i Asien, men det gör inte valet mer spännande.”

“Det är dags för en (insert t.ex. kvinna, afrikan, sydamerikan, asiat, mer okänd författare) istället för den obligatoriska mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. De har de senaste åren gett priset till en journalist, en musiker och nu en författare vars böcker blivit älskade filmer.”

“Årets vinnare är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Ishiguro är en skicklig författare och ett väldigt opolitiskt val av Svenska Akademin. Det är skönt att litteraturen får stå i centrum.”

“Äntligen går priset till en författare vars böcker är lättillgängliga. Så skönt att slippa den elitistiska exkludering av de vanliga läsarna som Svenska Akademien så ofta ägnar sig åt.”

Om stilen och böckerna:

“Jag tycker verkligen att den motivering som Svenska Akademien gav till valet av Ishiguro tydligt anammar hans stil. Det är utan tvekan så att hans mycket känslofyllda romaner har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.”

“De undertryckta känslorna i Återstoden av dagen är verkligen fantastiskt skildrade.”

“Den vackra stillsamheten kombinerad med den dramatiska berättelsen i Never let me go bidrar till den unika stämning som är så typisk för Ishiguro.”

“Det är så skickligt av Ishiguro att kunna göra en berättelse som utspelar sig för många hundra år sedan så allmänmänsklig och aktuell” (om Begravd jätte)

“Självklart ska Ishiguro läsas på originalspråk. I översättningen går hans unika språk förlorat. Det är dessutom väldigt få av hans böcker som översatts.”

“Jag uppskattade Ishiguros tidiga böcker, som Berg i fjärran där han utforskar den dubbla identitet som många har. Nu har han blivit för mainstream och det är inte riktigt min grej.”

Om andra tänkbara val: “Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Ko Un, Adonis) kommer säkert att hinna dö innan de får priset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Philipp Meyer, Jonathan Safran Foer, Mohsin Hamid)”

“Svenska Akademin valde en ofarlig och opolitisk vinnare i år. Ett fegt agerande om du frågar mig. De borde istället tagit ställning och valt att ge priset till (insert t.ex. Adonis, Amos Oz, Susan Faludi, Olga Tokarczuk, Vladimir Sorokin) för att tydligt visa att litteratur kan förändra världen.”

 

 

 

 

Ge mig något att glädjas åt i år

Förra året satte jag på direktsändningen från Börssalen i Stockholm när Sara Danius kom ut genom dörren för att avslöja 2016 års nobelpristagare i litteratur. Jag kunde inte dölja min bestörtning över valet och bland mina elever fanns de som fnissade lite åt mig, men också de som helt förstod min frustration. Någonstans kändes det som den smala litteraturens död och jag hoppas att den återupplivats.

Imorgon är det dags för henne att avslöja årets pristagare och tänker för mig själv att det inte kan bli värre, sedan blir jag orolig, för tänk om det kan det. Tänk om svenska akademien gått in i en ny era där det populära står i fokus. Det skulle kunna gå att tolka Nobels testamente så, även om det inte varit fallet så ofta. Trender i pristagare har dock funnits förr, men den här hoppas jag är tillfällig. Inget ont om populära författare, men de behöver inte Nobelpriset. Därför vill jag inte att Haruki Murakami ska prisas, även om jag tycker om hans böcker. Om man får tro bettingsajterna är det däremot inte helt otroligt att jag har fel.

Så vem får priset i år? Jag har absolut ingen aning. Däremot hoppas jag på någon utanför Europa och inte heller från USA eller Kanada. Det betyder inte att jag skulle bli ledsen om Margaret Atwood, Joyce Carol Oates eller Philip Roth får priset, men det är dags för något mer oväntat rent geografiskt. Dessutom är det väl otroligt att ännu en amerikan får det, eller ännu en kvinna från Kanada. Just när det gäller kvinnor är det extra svårt att konkurrera. Faktiskt har jag svårt att komma på så många troliga kvinnliga pristagare i år, möjligen kan det vara dags för egyptiska Nawal El Saadawi, men det känns som att tiden sprungit ifrån henne. Kanske kan de aderton överraska med kvinnor som Maryse Condé eller Doris Kareva, som jag gärna hade fått tummen ur att läsa.

Ngugi Wa Thiong’o är den som har lägst odds och det är ett val jag skulle applådera. Det är inte bara det att han är från Kenya. Han skriver också på ett icke-europeiskt språk i en värld där böcker på de forna kolonialspråken ibland verkar vara en förutsättning för uppmärksamhet.

Andra författare som ligger högt på bettinglistorna är Claudio Magris, vilket inte känns som en helt otrolig pristagare. Det jag läst av honom har varit bra, men valet känns ändå lite tråkigt. Däremot skulle jag bli gladare om Amos Oz fick priset. Han är en viktig författare och ett intressant val.

Min största favorit är dock Ko Un. En stor poet som skriver om en värld vi vet väldigt lite om. Jag var inte helt överväldigad över förra boken av honom som jag läste, men hans lägstanivå är hög. Min önskan är alltså att årets Nobelpris går till en poet från Sydkorea. Däremot tror jag inte att det är så sannolikt, med tanke på att en “poet” vann förra året. Och om det nu blir en poet så är det kanske betydligt mindre intressante Adonis som vinner för lång och trogen bettinglistetjänst.

Vem hoppas du på?

Och årets nobelpristagare blir …

I år orkar jag egentligen inte spekulera i vem som får Nobelpriset i litteratur. Jag har inga riktigt stora favoriter kvar känns det som och sörjer fortfarande över att Assia Djebar aldrig fick priset. Det blir säkert någon gubbig tråkgubbe som jag absolut inte vill läsa något av, tänker jag bittert, men sedan tänker jag att det trots allt är väldigt roligt att spekulera.

Klockan 13.00 på torsdag öppnar Sara Danius dörrarna för att sedan kliva ut och för andra gången avslöja vem som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Förra året vann Svetlana Aleksijevitj och det var ett bra val. Ännu har jag inte fått tummen ur att läsa mer än utdrag ur hennes böcker, men jag har följt henne som journalist.

Eftersom jag inte tror ett skit på att kön och/eller geografiskt hemvist inte har betydelse för Svenska Akademiens val, känns det otroligt att det blir en kvinna som får priset på torsdag. Annars hade det varit roligt om Nawal El Saadawi eller Margaret Atwood prisades. Atwood har både kön och geografisk hemvist emot sig. Och nej, kön ska inte spela någon roll, men med tanke på att endast 14 av över 100 pristagare hittills är kvinnor, gör det utan tvekan det. Kvinnor borde få priset minns tjugo år i rad.

Förra året påpekade Per Wästberg i en artikel att Svenska Akademien inte heller tar hänsyn till politik när de väljer pristagare. Visserligen har de valt rötägg som V.S. Naipaul och Mario Vargas Llosa och valet av Mo Yan kritiserades på grund av författarens täta band med staten. Ändå tror jag att Adonis har diskvalificerat sig som pristagare genom sin kontroversiella bok Våld och islam. I alla fall skulle jag bli väldigt överraskad om han fick priset i år. Inte heller tror jag att amerikanska författare kommer att uppmärksammas i år av rädsla för att sätta mer fokus på Donald Trump än nödvändigt. Joyce Carol Oates, som ofta nämns i förhandsspekulationerna har därmed tre saker emot sig i år: sitt kön, sitt hemland och som alltid det faktum att hon anses för produktiv för att vara riktigt seriös. Philip Roth ligger bättre till än vanligt om man ska tro oddsen och blir det en amerikan tror jag på honom. Han är mycket troligt inte en vän av Trump och dessutom tillräckligt hemlig för att inte säga något olämpligt.

Så vem får priset? Haruki Murakami om man får tro spelbolagen, men jag tror att han faller på sin popularitet. Svenska Akademien brukar vilja lyfta en författare som ännu inte upptäckts av den stora publiken och då faller Murakami bort. Asien eller Afrika vore dock troliga områden och då jag gärna ser en poet som pristagare håller jag en tumme för Ko Un från Sydkorea. Han har kopplingar till Tranströmer, vilket kan vara en fördel, eller kanske ligga honom i fatet. Det är omöjligt att veta. En nackdel kan det dock vara att hans produktion är tämligen liten, men några titlar finns i alla fall översatta till svenska. Oddsen är dock emot honom, men dem ska man kanske inte lita på ändå.

En författare som har låga odds är Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya. Han är dessutom aktuell med nya utgåvor av ett flertal romaner, vilket skulle göra det roligt för förlag och bokhandlare om han vann. Det var dessutom väldigt länge sedan en författare från Afrika prisades och de senaste pristagarna Coetzee och Gordimer har europeiska rötter. Wa Thiong’o kommer till Stockholm Literature om några veckor och visst vore det riktigt coolt om invigningstalaren blev årets pristagare.

 

 

Mina svar på N

Skärmklipp 2015-11-19 11.21.15

Bokstaven N krävde en del funderande, men här kommer mina svar.

Vilken kulturell kvinna på N har följt dig länge?

Jag absolut älskade Mary Nortons böcker om lånarna då jag var liten. Det finns totalt fem böcker i serien och förutom första boken Pojken och lånarna, tyckte jag mycket om Lånarna i det gröna. Borde det inte vara dags för nyutgivning, eller det skulle kanske gjorts redan då Lånaren Arietty blev film. Min dröm som liten var att hitta en lånare i huset och även dagens barn borde tycka om att läsa om Nortons minimänniskor.

 

Vilken kvinna med för- eller efternamn på N, som är en stor favorit, men får på tok för lite uppmärksamhet?

Sofia Nordin skriver för alla åldrar, till och med en lättläst bo har det blivit. Visst får hon viss uppmärksamhet, men på tok för lite enligt mig.

 

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på N vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Vi lyssnade om och om på Norah Jones debutskiva Come away with me, men sedan barnen var små och samma skiva blev deras nattningsmusik och vi mätte tiden för nattning i antalet låtar har jag liksom tappat lusten att lyssna. En bra nattning var sju Norah Jones, hade vi otur tog det mycket längre id än så. Nu när barnen somnar själva sedan flera år är det kanske dags att återupptäcka Norah Jones, eller Snora Jos, som barnen kallade henne.

 

Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på N har du ännu inte utforskat?

Det är faktiskt helt knäppt att jag ännu inte lyckats läsa något av Nawal El Saadawi. Jag har påbörjat ett par böcker, men inte fastnat, trots att jag tror att det egentligen är en författare passar mig. Skärpning Linda.

En torsdag i oktober

medalj

Någon torsdag i oktober klockan 13.00 avslöjas vem Svenska Akademien har utsett till årets nobelpristagare i litteratur. I år är det för första gången Sara Danius är den som läser upp vinnarens namn och efter att ha läst Per Wästbergs artikel i Svenska Dagbladet låter det som att det är på torsdag det smäller.

Artikeln har titeln Priset som är kulturell dynamit och handlar om Wästbergs syn på det stora litteraturpriset då och nu och vad Akademien egentligen tar hänsyn till vid valet av pristagare. Det är inte, som Wästberg trodde innan han blev en av de aderton, att man har som syfte att medvetet sprida priset geografiskt.

Detta kan aldrig nog understrykas, ty vi i litteraturkommittén är mer misstänkta än övriga kommittéer för att medvetet hoppa mellan länder och världsdelar: bara individer får priset, bara enstaka livsverk. Nation, kön, religion betyder ingenting. Geografi är inte vårt ämne.

Ett sådant citat gör mig lite oroad, då det får mig att tro att texten i själva verket är en ursäkt i förväg för att ännu ett år dela ut priset till en man från väst. För visst är det så att nation, kön och religion visst betyder någonting, då historien visar att ju män har större chans att få priset. Inte konstigt då de som väljer ut pristagaren oftast är män. När det blir så att priset ges till en författare som någon akademiledamot har ett allt för nära band till, som i fallet med Mo Yan, blir det olyckligt. Att man också måste påpeka när priset ges till en kvinna, vilket var fallet då Peter Englund presenterade Alice Munro, visar också att normen är en man och allt annat är därmed undantag.

Att geografin i alla fall omedvetet har betydelse erkänner Wästberg utan omsvep. På samma sätt skulle jag önska att han närmade sig genusperspektivet.

Vårt västerländska perspektiv kan inte förträngas, vi är bundna till en läsande erfarenhet, till en bildningsgång, till vissa estetiska kategorier.

Att priset skulle vara politiskt slår Wästberg ifrån sig och menar att Svenska Akademien visserligen belönat politiska författare som stått både till vänster och höger, men att det politiska aldrig varit det centrala.

Vi skiljer mellan politisk avsikt och politisk verkan. Alltså: Kan en författare få priset trots sin politiska läggning? Självklart. Kan man få det tack vare denna läggning? Aldrig!

Den ungerske författaren Péter Nadás har länge varit en tippad vinnare och det skulle mycket väl kunna vara dags nu. Är Wästbergs citat ovan en förklaring till att vinnaren blir en ungrare, trots att landet just nu är mycket kontroversiellt? Jag tror att den chansen är stor. Det är individen som tilldelas priset, vilket Wästberg mycket tydligt påpekar. Inget ont om Nádas, men jag hade föredragit en vinnare från ett annat land just nu.

Wästberg är ordförande och en av fem i Nobelkommittén, som i maj tar fram fem tänkbara kandidater och distribuerar deras verk till de övriga i Akademien, tydligen med falska omslag. Dessa verk ska läsas under sommarlovet och i september enas de sedan om 1-2 namn, innan de slutligen låter majoriteten avgöra vem som ska stå som vinnare.

Vad säger då vadslagningsfirmorna? Det är idel bekanta namn på dem, namn som vi sällan hör talas om under resten av året, undantaget några få. I skrivandets stund toppar Svetlana Aleksijevitj listan, tätt följd av Haruki Murakami och Ngugi Wa Thiong’o. Av dessa tre tror jag mest på kenyanen, som varit i topp under flera år. Det hade dock varit roligt om Aleksijevitj vann, trots att jag inte har någon litterär koppling till henne ännu.

Andra på topp 10 är Philip Roth, som är en personlig favorit, Joyce Carol Oates, som anses vara för produktiv men ofta är läsvärd, John Banville, som inte brukar hamna så här långt upp och därför kanske är en trolig och oväntad vinnare, men kanske förstör pseudonymen Benjamin Black för honom. Jon Fosse är bred och finkulturell, men ännu ganska ung, Adonis finns alltid på listan, men blir det en poet hade jag hellre sett sydkoreanen Ko Un som vinnare. Han återfinns också bland de tio. Och så slutligen Ismail Kadare, som länge låg i topp förra året.

Två kvinnor och åtta män bland de tio första alltså. En av mina favoriter till priset, Assia Djebar, dog tyvärr under året och en annan kvinna som ofta legat i topp, Nawal El Saadawi har halkat långt ner. Jag hoppas att det är dags för El Saadawi, för trots att jag inte riktigt varit kompis med henne ganska krävande texter är hon en mycket värdig och viktig pristagare.

Jag hoppas alltså på Nawal El Saadawi eller Ko Un, men tror på en man från Europa, kanske Peter Nádas eller John Banville.

 

 

 

%d bloggare gillar detta: