Månad: februari 2022

Böcker att se fram emot i mars

I mars kommer vansinnigt många böcker som jag ser fram emot att läsa. Mest ser jag kanske fram emot nya titlar av Malin Persson Giolito, Camilla Grebe och Silvia Avallone. Jag är också mycket nyfiken på Hanya Yanagiharas nya bok, även om den på pappret inte alls låter som något för mig.

Här är hela den långa listan med lockande marstitlar:

10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld, Elif Shafak, Bokförlaget Tranan, 1 mars

Skogen där stjärnorna slocknar, Kristin Harmel, Lavender Lit, 1 mars

Städerskan, Nita Prose, Albert Bonniers förlag, 1 mars

Längtan över Ådala, Åsa Liabäck, Printz Publishing, 2 mars

I dina händer, Malin Persson Giolito, Wahlström & Widstrand, 3 mars

Magnificat, Linnea Axelsson, Albert Bonniers förlag, 4 mars

När vardagen knackar på, Anna Alemo, Historiska Media, 7 mars

Draken, Laetitia Colombani, [sekwa], 8 mars

Ihågkom oss till liv, Joanna Rubin Dranger, Albert Bonniers förlag, 8 mars

Jag är gud, Malin Karim, Bazar, 8 mars

Till minne av en mördare, Pascal Engman, Johannes Selåker, Bokförlaget Forum, 9 mars

Mot paradiset, Hanya Yanagihara, Albert Bonniers förlag, 15 mars

Släckta äro ljusen, Annika Sjögren, Ordfront förlag, 15 mars

Dom därute, Erik Helmerson, Romanus & Selling, 16 mars

Hotell Portofino, J.P. O’Connell, Bokförlaget Polaris, 17 mars

Allt förgäves, Walter Kempowski, Albert Bonniers förlag, 18 mars

Ryktet, Emma Askling, Rabén & Sjögren, 18 maj

Bröd och mjölk, Karolina Ramqvist, Norstedts förlag, 21 mars

Härifrån, Victoria Everbrand, Norstedts förlag, 21 mars

Månas kristallbod, Lilly Emme & Sara H. Olsson, Historiska Media, 21 mars

Allt blir bra, Carolina Setterwall, Albert Bonniers förlag, 22 mars

Allt är mitt, Ruth Lillegraven, [sekwa], 22 mars

Parmiddagen, Martin Österdahl, Bookmark, 22 mars

Sarahs lag, Marie H Lundh, Bokförlaget Polaris, 22 mars

Precis som du, Nick Hornby, 23 mars, Forum Bokförlag

Violeta, Isabel Allende, Brombergs, 23 mars

Lucky Lada och jag, Maria Maunsbach, Natur & Kultur, 24 mars

Välkommen till Evigheten, Camilla Grebe, Wahlström & Widstrand, 24 mars

Berätta tre saker, Callum Bloodworth, Bonnier Carlsen, 28 mars

Natten, Sara Gordan, Albert Bonniers förlag, 29 mars

Från någon som vill dig illa, Karin Alfredsson, Brombergs, 30 mars

En vänskap, Silvia Avallone, Natur & Kultur, 31 mars

Photo by Ella Jardim on Unsplash

Kärlek skonar ingen

Trött efter en intensiv vecka på jobbet var det nästan så att vi ångrade att vi bokat biljetter till Kärlek skonar ingen på Göteborgsoperan, men vi rullade in till stan och tur var väl det. Föreställningen baserad på Håkan Hellströms musik beskrivs som en hyllning till Göteborg och hade urpremiär förra året. Manuset är skrivet av Mirja Unge och hon har använt mycket ur Hellströms texter. Jag har hyfsad koll på hans musik och kände igen många av textraderna, men missade ändå en del. Bakom mig satt dock ett riktigt fan som nynnade på låtar hela tiden efter att olika repliker uttalats. Snyggt gjort är det oavsett.

Handlingen i musikalen är däremot lite långsökt. Visserligen finns en hel del klassiska teman med som svek, hämnd och olycklig kärlek, men det är inte för handlingen som du ska se Kärlek skonar ingen. Vi förflyttas till Gullbergs kaj där den äldre mannen Allan sitter på en bänk. Hans älskade Maria finns där också, liksom tre män som självklart heter Glenn. Skuggfigurer från hans liv som är på väg att ta slut. Fernando som just kommit ut från fängelset kommer förbi. Hen är på väg hem till sin far och är också riktigt sugen på att söka upp sin före detta kompis Tommy som aldrig dök upp när de två skulle genomföra kuppen som skulle göra dem rika. Istället hamnade Fernando i fängelse.

Karaktärerna som Lena, Eva och Maria finns på scenen och går att finna i Hellströms texter. Den ganska misslyckade (av flera skäl) Karl-Johan, som jobbar på stadsbyggnadskontoret, startade självklart sin yrkesbana på Pååls bageri och drömmer fortfarande om Lena. Lika självklart är att ett derby mellan Blåvit och Gais spelar en viktig roll. Dit ska Allan gå, för han är ännu inte redo att gå Nordhemsgatan upp till himlen och även Fernandos pappa har biljetter. Tommy, som självklart håller på Gais (för övrigt det enda jag har emot Håkan Hellström), följer med sin hemliga flickvän dit, trots att det betyder att han måste stå i den blåvita klacken. Den flickvän han bor med och bedyrat sin kärlek till heter Eva och hon följer honom på avstånd, liksom Fernando ute efter hämnd. En roll som inte riktigt hör till är Amira, flyktingflicka som just anlänt till Göteborg, men i hamnen finns det plats för alla. Så också för henne.

Överallt i hamnen finns stadens arbetare i gula västar, som hela tiden bygger något som ingen vet vad det ska bli. Roligt, men på gränsen till pekoral och nyårsrevy vissa stunder. I paus är jag fortfarande inte helt såld, men i den andra akten knyts faktiskt de flesta trådarna ihop och avslutningens formidabla Chalmers cortege må vara lika nära pekoral på ytan, men är istället myllrande och härlig. Mängden människor på scenen och den fantastiska scenografin skapar en magisk stämning och som de sjunger och dansar. Helt otroligt. Musiken är något utöver det vanliga. Simon Ljungman, som spelat i Håkan Hellströms band och i Augustifamiljen, har arrangerat musiken för band och kör. Mycket skickligt gjort. Det funkar utmärkt på scen och de stora musiknummer där hela ensemblen är inblandad är något utöver det vanliga. Även bandets låtar skapar stämning och Nils Sundberg är den perfekta sångaren för uppgiften.

Om du gillar Håkan Hellströms musik ska du se Kärlek skonar ingen. Du ska strunta i att storyn kanske är lite obegriplig och tänka att det mesta får sin förklaring till slut. Sedan ska du bara luta dig tillbaka och njuta av ett manus fyllt med textrader och fantastisk musik. Det här är inte bara en hyllning till Göteborg utan också en hyllning till Håkan Hellström. Min absoluta favorit på scenen är Michalis Koutsogiannakis som spelar den gamla hamnarbetaren Allan. Han som sitter på en bänk med sin rullator och gitarr bredvid sig och varje morgon får en påse bröd till fåglarna av en kille som just gått av sitt skift på Pååls. Det är också Allan som får sjunga fina Bara dårar rusar in med textraderna “jag vaknade en morgon, från en dröm jag hade jag drömde att jag kunde sjunga, men det kan jag inte”. Men det kan han och så även herr Hellström och det finns få som använder språket på det sätt han gör.

Kvällen avslutades med musik i foajén och sen blev det Håkan Hellström på Spotify hela kvällen. I sommar ser hela familjen O honom på Ullevi. Det ser jag fram emot.

Fem musikalminnen

Igår såg jag och maken Kärlek skonar ingen på GöteborgsOperan (inlägg kommer imorgon) och därför handlar veckans topplista om musikaler.

Sommaren 1988 såg jag Chess i London på Prince Edward Theatre. Den hade gått länge och ingen av de ursprungliga huvudrollsinnehavarna fanns kvar. Oavsett var det en stor upplevelse som jag fortfarande bär med mig.

Under första året på gymnasiet åkte klassen till Stockholm och såg då uppsättningen av Les Misérables med bland Tommy Körberg, Gunilla Backman och Richard Carlsohn i huvudrollerna. Därefter har jag sett musikalen ett flertal gånger, bland annat på GöteborgsOperan, men frågan är om något kan slå den första uppsättningen jag såg.

På hösten 1993 såg jag Hair på The Old Vic i London. Musikalen firade 25 år och det var en riktigt bra uppsättning. Jag lyssnar fortfarande på musiken ibland. I hudrollerna fanns bland annat John Barrowman som Claude och Paul Hipp som Berger.

När jag såg Kristina från Duvemåla på GöteborgsOperan 1996 var en av huvudrollsinnehavarna frånvarande så jag fick inte höra Helen Sjöholm sjunga, men som jag minns det var hennes ersättare fantastiskt bra också. Musiken till musikalen är helt fantastisk och det här är en musikal jag gärna skulle se igen.

Våren 2003 gästade Teater Göta Lejon GöteborgsOperan med sin uppsättning av RENT med bland andra Fredrik Swahn och Sarah Dawn Finer i rollerna. Egentligen minns jag inte så mycket mer av den än att den var riktigt bra. RENT tillhör inte de musikaler som jag lyssnat mycket på, till skillnad från de andra på listan.

Nikki av Malin Skogberg Nord

Huvudpersonen Nikki i Malin Skogberg Nords bok med samma namn börjar nian när vi träffar henne första gången. Eller förresten, det är sista dagen på sommarlovet och skolan är verkligen inte något hon längtar efter. Hon känner ful, fet och fel. Kompisarna tänker mest på killar och att festa och Nikki känner inte riktigt att hon hör till. Själv funderar hon istället på ojämlikheten i samhället och över sin sexualitet.

På gymnasiet börjar Nikki på estetiska programmets bildinriktning inne i den närliggande staden Göteborg. Skolan är väldans lik Schillerska gymnasiet, även om namnet aldrig skrivs ut. Som lärare på estetiska programmet på en annan skola känner jag dock igen mig i mycket. Kanske framför allt elevgruppens sammansättning där gränser utmanas och identiteter skapas. Gymnasietiden är alltid omvälvande, men för Nikki är den kanske extra sådan. Klockan ringer 5.30 och avståndet mellan den lilla ön till skolan är långt både bokstavligt och bildligt. Det är inte så att Nikki blir en annan. Snarare får hon upptäcka fler möjliga sätt att vara.

Vi får följa Nikki fram till sommarlovet efter tvåan och det händer massor i hennes liv. Trots att den ganska tunna boken beskriver tre omvälvande år är tempot behagligt långsamt. Kanske bidrar de fina och nästan stillsamma blyertsillustrationerna till att skapa den harmoniska stämning som läsningen ger. Detta trots att Nikki egentligen är både stressad och ångestfylld så finns det något stabilt och äkta med henne som ger hopp. Budskapet att det går att hitta sig själv är fint och faktiskt vågar Nikki också stå upp mot sig själv. Bland annat talar honom för sin mamma att hon måste sluta tala om Nikkis vikt på ett kränkande sätt och det är en riktigt viktig scen i boken.

Jag tycker mycket om att få lära känna Nikki och har tipsat mina elever att läsa. De kommer med säkerhet att känna igen mycket. Dessutom tror jag att Malin Skogberg Nords sätt att teckna kan inspirera. Kombinationen av det väna och det brutala är effektfull.


Om boken

Nikki av Malin Skogberg Nord, Syster förlag, (2020), 147 sidor

Jag har lyssnat på boksamtal

En av de saker som jag tycker nästan mest om med att vara lärare i svenska är att få ta del av mina elevers tankar och då främst kring litteratur. Igår och idag har jag lyssnat på inspelade gruppsamtal om boken Vad gör man inte av Maja Hjertzell. Det är andra gången jag läser boken tillsammans med elever i helklass och det är verkligen en perfekt undervisningsbok. Tunn, men väldigt innehållsrik och faktiskt ganska komplicerad. Mycket står skrivet mellan raderna och även om den är lättläst finns en massa att tolka. Inledningsvis gjorde vi det tillsammans och samlade detaljer, ledtrådar och annat viktigt på tavlan. Bokens fyra syskon får ta olika mycket plats och vissa perspektiv saknas helt, vilket är något som eleverna brukar reagera på. En fråga de får diskutera i det slutsamtal jag lyssnar på nu är huruvida någon mer karaktär borde få ett kapitel till och där brukar både systern Leah, som inte är med mer än på avstånd, men även syskonens mamma och mormor.

Det som gör ett samtal kring litteratur riktigt bra är när eleverna stannar i texten och verkligen diskuterar det de läst och inte fastnar i ett tomt tyckande. Många hävdar att undervisningen handlar mer om att tolka och analysera än att verkligen läsa och iaktta, men det går verkligen att lära elever att läsa på ett sätt som gör att de lägger märke till detaljer. Ofta brukar jag be dem samla citat och samtala utifrån dem, vilket gör att de hamnar i texten och inte bortom den. Sedan är det självklart inte förbjudet att dra paralleller till sitt eget liv, men karaktärernas agerande är det centrala.

Att inleda läsningen av en bok kan ibland vara rätt tufft idag när få elever läser frivilligt och många tycker att det är riktigt jobbigt. Jag är dock av åsikten att ska något göras ska det göras ordentligt och då är en gemensam bok att föredra. När eleverna lärt sig att läsa på ett medvetet sätt får de istället läsa böcker i mindre grupper, men att låta elever läsa en bok som ingen annan i klassen läser ger inte samma kvalitet på undervisningen. Däremot kan fokus vara en genre, som t.ex. dystopi, och då kan eleverna få välja mer fritt och leta genretypiska drag.

Men åter till samtalen kring det lästa. Det tar tid att lyssna och många gånger drar jag mig därför för att spela in och lyssna. Samtidigt tog de samtal jag nu lyssnat igenom totalt knappt fyra timmar och sanningen är att det hade tagit ännu längre tid att läsa en hög texter. Den information jag får kring elevernas förståelse av det lästa är också betydligt större när jag lyssnar till dem. Det går inte att smita och det räcker inte att läsa innantill. Däremot får de alltid frågorna innan för att kunna förbereda sig och det ger de mer osäkra en chans att kunna delta.

Något som slog mig när jag lyssnade på samtalen om just Hjertzells bok var hur mycket karaktärerna engagerar eleverna. De som inledningsvis var ganska platta och stereotypa, utvecklades under läsningen till komplexa karaktärer som nästan blir riktiga människor av kött och blod. Få böcker ger så textnära samtal av god kvalitet. Den här läraren blev riktigt nöjd när eleverna under samtalet bläddrade i boken för att hitta det perfekta citatet och dessutom tydligt använder formuleringar från texten som visar att de läst på ett bra sätt. Extra kul är också att flera nämner att de berättar att de diskuterat boken på bussen och på raster.

Just nu vilar jag i känslan av att mina elever faktiskt är riktigt duktiga på att diskutera och analysera det de läst. Förhoppningsvis har jag någonting med det att göra. Imorgon kommer jag säkert att tvivla igen, för sådant är läraryrket.

Photo by Alexis Brown on Unsplash

Veckans kulturfråga v.8 2022

Det är bokrea just nu och även om jag absolut inte ska köpa någonting alls (vet inte vem jag försöker lura) tänker jag fråga om just reaböcker idag. Livsfarligt, eftersom ni med säkerhet kommer att ge fina tips på böcker som jag inte ska köpa.

Har du planerat några reaköp? Vad vill du köpa?

Nej, jag har inte planerat att köpa något, men jag har självklart kikat lite och har hittat några titlar som kanske får flytta in trots allt. En är Virgin suicides av Jeffrey Eugenides som jag tänkt läsa längre. Frågan är dock om inte den engelska upplagan i serien The Collins Modern Classics lockar ännu mer, inte på rea, men nedsatt. Även Middlesex lockar och den tror jag kan tilltala mina elever. Alltid effektivt att skylla inköp på dem.

Annars är det lyrik jag brukar prioritera på bokrean och i år lockas jag av Den gröna riddaren av den taiwanesiska poeten Yang Mu, liksom av Den vita rosen av Olga Ravn och Till: igår: tolv vietnamesiska poeter. Vem jag ska skylla dessa eventuella inköp på vet jag inte, men eleverna behöver väl poesi också?!

Bra böcker på bokrean 2022

Som vanligt ska jag inte köpa någonting alls på bokrean och som vanligt kommer det med säkerhet inte bli så. Planen är att inte besöka en enda bokaffär eller internetbokhandel. Vi får se hur det blir med den saken. Klart är att jag inte ska köpa någon av de böcker jag listar idag, för dem har jag redan läst. Här finns några riktiga fynd som inte bör missas. Klicka på titlarna för att komma till mina inlägg om böckerna.

  • Vuxna människor av Marie Aubert är en vass kortroman om syskon och avundsjuka.
  • Queenie av Candice Carter Williams bjuder på en blanding av pepp, feelgood och rejäl svärta.
  • Svärmodern av Moa Herngren handlar om en mamma som går lite för långt, eller inte. Vem ska vi tro på?
  • Solsken och parmesan av Christoffer Holst är en bok om god mat och en resa som inte blir av.
  • Stöld av Ann-Helén Laestadius belönades med både Årets bok och Augustpriset och en bok alla borde läsa.
  • Den sista migrationen av Charlotte McConnaghy utspelar sig i en framtida värld där djuren nästan försvunnit.
  • Samlade verk av Lydia Sandgren är en välskriven tegelsten om vänskap och kärlek i Göteborg.
  • Daisy Jones and The Six av Taylor Jenkins Reid är en grym musikbiografi av ett band som aldrig funnits.
  • Säg inget om Lydia av Celeste Ng handlar om en familj och hur den förändras när en dotter försvinner.
  • Rotvälta av Tove Alsterdal tillhör de senaste årens bästa spänningsromaner.
  • Goda grannar av Mattias Edvardsson är en rätt obehaglig historia om inte så goda grannar.
  • Ödesmark av Stina Jackson är en roman om ett brott, men också en berättelse om en by.
  • Polcirkeln av Liza Marlund är en riktigt bra och läsvärd kriminalroman om vänner och ovänner.
  • Söndagsvägen av Peter Englund är en välskriven berättelse om ett verkligt mord.
  • Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba är en viktig bok om tvångsförflyttningarna av samerna.
  • Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali är en enormt viktig bok om hedersförtryck och vägen ut.
  • En stark nolla av Sara Lövestam är en helt fantastisk bok för unga läsare om att våga vara sig själv.
  • Fula tjejer och Jobbiga tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson är riktigt bra böcker för unga.
  • Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter är en fin bok som vågar ta upp även jobbiga saker.

Bokcirkelstips i februari 2022

Dags för månadens boktips och jag blandar gammalt med nytt, tunt och tjockt, lättläst och mer krävande.

Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld har några år på nacken, men är aktuell igen eftersom den just filmatiserats. Både boken och filmen är fantastiska och som vanligt hävdar jag att det går alldeles utmärkt även för äldre vuxna att läsa böcker för unga vuxna. Huvudpersonen Joanna har adhd och inte pengar nog att hämta ut sin medicin, något som försätter henne i minst sagt märkliga situationer. Det finns en del skillnader mellan boken och filmen, men båda är bra. Boken finns i nyutgiven pocket.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg är en annan bok som just blivit film och jag blir sugen både på att se den och att läsa om boken. Enda nackdelen jag kan se med Utvandrarna som cirkelbok är att den är rejält tjock. Som jag minns det är dock berättelsen om Karl Oskar och Kristina lättläst och välskriven. Boken finns i nyutgiven pocket med filmomslag, men den här utgåvan från 2013 är så mycket vackrare.

I hjärtat av Ådala av Åsa Liabäck är en trevlig bok om invånarna i koloniområdet Ådala. Huvudpersonen Anna har just blivit singel och behöver något att fylla livet med. Svaret blir en kolonistuga i området vid Stångsån i Linköping. Där bor också Ragnar, en äldre man som älskar sin kolonistuga och sin frihet, men avskyr kolonipolisen Rigmor och gör allt för att reta upp henne. Anna tycker han dock om och tar henne under sina vingar. De vid första anblick stereotypa karaktärerna utvecklas under bokens gång och vi bjuds på trevlig, somrig läsning. Boken finns i pocket och snart kommer andra delen i serien som fått titeln Längtan över Ådala.

Sorgen, lyckan, livet av Meg Mason är en stark berättelse om psykisk ohälsa. Huvudpersonen Martha har alltid känt sig annorlunda, men hennes man Patrick tycker nog att varken är mer eller mindre komplicerad än någon annan. När Martha fyller 40 hamnar hon i någon slags kris. Hon vill inte ha barn, ifrågasätter sitt liv och hamnar i en rejäl svacka. Det här är en bok som hade kunnat vara nattsvart, men som istället blir en ömsint och fin skildring av det svåraste i livet, att lyckas leva det utan att ge upp. Boken är alldeles ny i pocket och när jag läste den i en av mina bokcirklar hade vi massor att prata om.

En sång för alla dom av Mike Gayle handlar om Hubert Bird, en äldre man som är väldigt ensam. Varje vecka talar han med sin dotter i Australien och för att inte oroa henne har han hittat på ett gäng vänner och berättar om allt han gör med dem. I verkligheten får han aldrig besök tills en granne knackar på och ber om hjälp. Hon ska på en jobbintervju och undrar om Hubert kan passa hennes dotter. Parallellt med berättelsen i nutid får vi följa Hubert som ung och båda berättelserna är mycket fina. Boken finns i pocket.

Photo by Anete Lūsiņa on Unsplash

Så jävla operfekt

“Till min kropp Förlåt”, så lyder dedikationen i inledningen av Charlotte Cederlunds bok Så jävla operfekt. En bok om kroppar och hur vi har en tendens att alltid se dem som fula oavsett hur de ser ut. Huvudpersonen Emma gör allt för att dölja sin kropp. Hon känner sig ful och fet, något som inte blir bättre av att hon omges av perfekta tjejer och killar som i alla lägen kommenterar alla tjejers kroppar. Värst av tjejerna är Shirin och Ida. De är inte bara smala, snygga och perfekta, utan också väldigt otrevliga. Dessutom har de börjat umgås med Clara, som tidigare var Emmas bästa vän. Nu har Clara slutat hänga i stallet och Emma är helt ensam.

Det är dags att rösta fram klassens representanter till luciatåget, men det är bara en formalitet. För Shirin och Ida är det självklart att de ska vara med. Så får Emma ett infall och anmäler sig som frivillig och när hon blir en del av luciatruppen händer något både med henne och andra. En sak som fick henne att våga var de rosa lappar som börjar spridas på skolan med budskap som “Du är bra som du är”. Emma inspireras också av Jamila som inte heller passar in, men som väljer att säga ifrån istället för att försöka gömma sig.

När jag tittar tillbaka på gamla foton ser jag en helt vanlig tjej. Det är svårt att förstå hur hon kunde se sig själv som tjock och ful. Nu är hon snarare väldigt smal, även om det självklart inte har någon betydelse. Poängen är att ingen är nöjd. Ingen kommer undan utseendepressen. Alla påverkas av den. Så jävla operfekt visar det och den visar också att det kan bli bättre om tjejer faktiskt slutar kritisera varandra. Nu behöver killarna ändra sig också, men någon slags lojalitet mellan tjejer vore definitivt önskvärd. Det är ett budskap som finns i Charlotte Cederlunds bok. Tankarna går till Moxie av Jennifer Mathieu och jag gillar verkligen hur Cederlund låter Emma ta kontroll över sin egen situation.


Om boken

Så jävla operfekt av Charlotte Cederlund, Bokförlaget Opal , (2021), 12-15 år, 240 sidor

Fem böcker om äktenskap

I veckan har det varit Alla hjärtans dag, något som inte firas i det här hushållet. Däremot var det en stor dag igår. Då firade vi att det var 25 år sedan jag och maken blev ett par och idag drar vi på hotell och firar lite mer. Veckans topplista handlar den här veckan om äktenskap. Inte om den första förälskelsen, inte heller om det bittra slutet, utan om vardagen och livet. Sådana böcker visade det sig vara rätt svårt att hitta.

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer är inte primärt en bok om äktenskap, men jag tycker så mycket om hur Carl Johan De Geer beskriver sitt långa liv tillsammans med Marianne. Han beskriver även sin före detta fru Marie-Louise Ekman på ett respektfullt och fint sätt.

Hamnet av Maggie O’Farrell handlar om William Shakespeare och hans fru. En kärlekshistoria som beskrivs som passionerad, men också ett äktenskap där vardagen allt för ofta tillbringades på varsitt håll. Kärleken fanns där ändå, i alla fall som O’Farrell beskriver det.

I serien om Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård som inleds med Det fina med Kerstin beskrivs ett ganska harmoniskt äktenskap. Inte helt utan slitningar, för vilka sådana äktenskap finns, utan snarare ett förhållande mellan två personer som fortfarande är individer.

Ett ganska ovanligt sätt att hitta tillbaka till varandra beskrivs i En annan Alice av Liane Moriarty. Huvudpersonen Alice råkar ut för en olycka och glömmer de senaste tio åren. Hon tror att hon är 29 och förälskad i sin man, men är istället 39 och irriterad på allt.

Foursome av Jane Fallon handlar om två par där ett separerar och Daniel och Rebecca får symbolisera det stabil äktenskapet. Ett äktenskap som trots vissa hinder håller. Fallon är bra på att beskriva relationer och här lyckas hon blanda humor och allvar.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: