Läser just nu

En just-nu-enkät för att bringa ordning

Som alltid när läsningen spårar ur och består av allt för många påbörjade och oavslutade böcker är det dags för en just-nu-enkät.

Vid sängen: Det är minst sagt rörigt vid min säng, men längst upp i högen ligger två diktsamlingar, Ur av Agnes Lidbeck och Anteckningar av Tua Forsström.

På soffbordet: Här finns en hög Novellix som jag ska läsa inför uppsatsskrivande som borde ha påbörjats. 

I handväskan: Här ligger just nu min Storytel Reader och näst på tur på den är Svärmodern av Moa Herngren.

I öronen: Just nu lyssnar jag på musik. Mycket av den är gammal musik. Favoriter som jag lyssnat på i barndomen.

På läsplattan: Jag har ju flera läsplattor och på min Kindle är det Here comes the sun av Nicole Dennis-Benn som gäller.

På jobbet:  Nu är ju jobbet mest hemma, men det jag läser för jobbet är Framgångsrik undervisning i literacy av John Hattie, Douglas Fischer och Nancy Frey.

På is: Egentligen är Red, white and royal blue av Casey McQuiston en bok som borde tilltala mig, men jag har fastnat och väntar på att den ska komma ut på svenska för att se om det funkar bättre.

Bokklubbsböcker: Bokbubblarna ses nästa gång 8/6 och tills dess ska vi ha läst Nätterna på Winterfeldtplatz av Elin Boardy. Samma dag inleder vi nästa Kulturkollo läser där vi den här gången diskuterar Rolf av Malin Lindroth.

Längtar jag efter att få läsa: Jag ser verkligen fram emot Maggie O’Farrells Hamnet och Curtis Sittenfelds Rodham som är två av vårens mest efterlängtade böcker för min del.

3 andra böcker i min TBR-hög: Bergtagen av Camilla Sten, Goda grannar av Mattias Edvardsson och Där kräftorna sjunger av Delia Owens.

 

Hur ser din läsning ut just nu? Spretig eller samlad? Planerad eller spontan?

 

Photo by Alice Pasqual on Unsplash

 

 

Photo by Alice Pasqual on Unsplash

En söndagssmakbit ur Samlade verk

Just nu läser jag Samlade verk som är Lydia Sandgrens debut i tegelstensformat. Jag läser den av tre skäl: den är vår nästa bokcirkelsbok, den utspelar sig i Göteborg och den är en av vårens snackisar. Nu har jag läst ungefär en fjärdedel och tycker om berättelsen, men har lite svårt för det omständliga och mångordiga sättet att skriva. Karaktärerna är dock intressanta och det är alltid mysigt att läsa en bok som utspelar sig i min hemstad. Smakbiten jag valt är hämtad ganska tidigt i boken då huvudpersonen Martin just lärt känna Gustav på Hvitfeldska gymnasiet. En anledning till att de finner varandra är kanske att de är bra på så olika saker. I alla fall verkar Martin tycka att det är skönt. Gustav är konstnären av de två och vi vet redan från början att han kommer att bli stor.

 

Det var tur att Gustav var begåvad inom ett område där Martin var så diskussionslöst urusel. Om han haft samma fallenhet för musik hade det genast blandat sig i Martins tragglande med gitarren. Eller om Gustav utmärkt sig som uppsatsskrivare och deras svensklärarinna alltid vänt sig till honom när det förväntades ett svar på frågan “är det någon som känner till något om Strindberg?” Martin hade bättre betyg i samtliga ämnen förutom bild, och då var det ingen stor sak att lämna över briljerandet när det kom till teckning.

 

Läsningen av Samlade verk får mig att fundera kring vänskap, men också kring konst och kultur. Martin är som vuxen förläggare på ett litet förlag i Göteborg som han driver tillsammans med en gammal vän. Vad som hänt med Gustav vet vi inte riktigt och inte heller varför Martins fru Cecilia har försvunnit. Trots en viss tröghet i läsningen är jag tillräckligt nyfiken för att vilja läsa ut den.

Idag finns länkarna till alla som deltar i En smakebit på søndag hos Flukten fra virkeligheten. Kika in där för fler smakbitar ur böcker.

När har jag egentligen gett upp?

I förra veckans Tänk snabbt! var en av de fem frågorna “läsa ut eller ge upp?” Jag tänker fortfarande att jag är en person som läser ut böcker, men har funderat lite till och insett att så inte är fallet. Det handlar bara om att jag sällan erkänner att jag slutat läsa en bok. Jag låter dem ligga halvlästa, inte sällan finns de kvar bland mina Currently Reading på Goodreads, men trots att jag fortfarande tänker att jag ska fortsätta läsa dem någon gång är sanningen att jag gett upp.

Inte alltid ska sägas. Ibland gör jag ett ryck och plockar upp en halvläst bok för att läsa om och läsa ut. Oftast är det dock så att en bok som jag lagt ifrån mig halvvägs inte blir utläst alls. När det inte går att se det på något annat sätt än att jag faktiskt gett upp flyttar jag boken i fråga (något motvilligt) från Currently Reading till Want to read, för någonstans vill jag ändå inte erkänna att jag gett upp. Istället tänker jag att den inte passa mig just nu, men någon annan gå i framtiden, då …

Hur gör du? Läser du alltid ut en bok eller ger du upp de böcker som inte faller dig i smaken? Står du för att du avbrutit läsningen, eller försöker du mörka som jag gör?

 

 

Photo by Dom J from Pexels

 

 

En söndagssmakbit ur Alex Marwoods senaste

Det är söndag och jag har inte lust att göra någonting mer än att slappa, titta på tv-serier och kanske läsa lite. Det går lite trögt med läsningen den här månaden och jag har bara läst ut två böcker hittills i mars. Igår påbörjade jag dock Alex Marwoods senaste bok The Poison Garden, som just kommit i pocket och den verkar väldigt lovande. Jag tycker om Mrwoods spänningsroman som visserligen alltid handlar om brott, men är så mycket mer än en polisdeckare. Det finns poliser i The Poison Garden och det är dem vi träffar inledningsvis, därefter har Nita Bevan och hennes minst sagt påfrestande partner Martin Coles varit osynliga, men det är å andra sidan en bra bit kvar av boken. De får i uppdrag att åka till en gård där en domedagssekt bott i många år. Nu kommer en obehaglig stank ifrån gården och deras djur verkar inte blivit omskötta på länge.

Så här beskriver Nita Bevan sektens hus precis i början av boken:

The gateway is elegant, topped with pineapple finials. But someone has beaten out a message in metal letters and attached them in an arch over the top. She has to squint to read the words against the bright, grey sky. Everybody is a nobody, reads the outer layer; Everyone is someone, slightly smaller, inside. Not a good place, she thinks. It might have been once, but this is not a good place.

And then she sees the foot. Right there, in the gateway: bare, pointing upwards and black on the heel, the body to which it is attached is hidden by the wall. It is only eight inches long.

‘Oh, God,’ she says. ‘Are there children?’

None of us will be the same, by tomorrow, she thinks.

 

Det visar sig att många barn och alla vuxna utom en är döda och vi får följa den överlevande Romy som levt hela sitt liv i sekten som leds av Lucien Blake. Tidningarna är fulla av bilder på de döda och Romy får veta att hennes mamma och alla de andra i sekten egentligen heter något annat än de sagt och att de dessutom varit försvunna från sina tidigare liv under lång tid. En som känner igen Romys mamma är Sarah Byrne, som sedan hon var tio har trott att hennes syster Alison varit försvunnen för alltid, troligen död. Nu dyker bilder på henne upp överallt som en av medlemmarna i sekten. Dessutom tycker socialtjänsten att det är lämpligt att Sarah tar hand om systerns två yngre barn Eden och Ilo, båda födda i fångenskap och de uppmanar henne också att ta kontakt med  Romy som placerats på ett Halfway House. Vad som händer när de möts vet jag inte och inte heller vad som egentligen har hänt med de döda sektmedlemmarna. Det här kan bli en spännande läsning!

En smakebit på søndag arrangeras av norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Den här veckan är det Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Kika gärna in för fler boktips.

En söndagssmakbit ur Skuggjägaren

Dags för en söndagssmakbit och idag är det hos Flukten fra virkeligheten som du finner fler länkar till böcker olika bloggare läser just nu.

Camilla Grebe är en av mina svenska favoritförfattare när det kommer till spänningslitteratur och självklart kastade jag mig över hennes senaste bok Skuggjägaren när den kom från förlaget. Jag har nu läst drygt 150 sidor och hunnit träffa tre kvinnliga poliser under tre olika tider och jag gillar verkligen hur Grebe tar oss med på den resa som kvinnor inom polismyndigheten gjort. Mest intressant har det hittills varit att följa Britt-Marie, som under 70-talet väljer bort det förväntade livet som mamma och hemmafru och istället arbetar som polis. Hon får en tjänst som kriminalassistent på våldsroteln, men behandlas definitivt inte med samma respekt som kriminalassistent Rybäck, lika ny och oerfaren som hon, men man och se det gör hela skillnaden. Han bjuds in till chefen Fagerberg och får vara delaktig i utredningar, medan hon får sitta utanför och sköta dokumentation. Självklart längtar hon efter att också tas upp i gemenskapen.

Britt-Marie sneglar på de små lamporna på väggen intill dörren — rött för “upptaget”, gult för “vänta” och grönt för “ledigt”. Den gröna lampan lyser.

I nästa ögonblick upptäcker Fagerberg henne. Hans stenansikte är uttryckslöst när han reser sig upp, går fram till fönstret och möter Britt-Maries blick. Sedan höjer han handen och för en sekund tror hon att han ska vinka åt henne. Hon lyfter sin egen hand till en hälsning, men i nästa ögonblick drar han ner persiennen framför ögonen på henne.

 

 

En söndagssmakbit av Nina Bouraoui

En smakebit på søndag är en norsk bokbloggarutmaning som delas mellan bloggarna Betraktninger och Flukten fra virkeligheten. Idag är det den senare som ansvarar och du hittar inlägget här.

Idag bjuder jag på en smakbit från den allra första sidan i Nina Bouraouis senaste bok Alla människor har av naturen ett begär att få veta, en titel som i sig är ett citat av Aristoteles. Jag absolut älskar Nina Nouraoui och mest av allt tycker jag om hennes självbiografiska böcker där hon funderar mycket kring identitet och ursprung. I inledningen av den här boken konstaterar hon att hon bott en längre tid i sitt nya hemland Frankrike, än i Algeriet, livet där hon växte upp men lämnade som fjortonåring. Berättelsen i just den här boken kretsar hur hon blir kvinna och hur kärleken tyvärr lärde henne inte bara om åtrå, utan också om våldsamhet och underkastelse.

Citatet jag valt handlar dock om vad vi vet om andra människor:

Jag undrar vem i folkmassan som just blivit förälskad, vem som just har blivit lämnad, vem som har gått utan ett ord, vem som är lycklig, olycklig, vem som är rädd eller tar sig fram tillitsfull, vem som väntar på en ljusare framtid. Jag går över Seine, jag vandrar med de anonyma männen och kvinnorna och likafullt är de mina speglar. Vi bildar ett enda hjärta, en enda cell. Vi är levande.

En söndagssmakbit ur Elif Shafaks nya bok

Igår lyssnade jag på den turkiska författaren Elif ShafakLouisiana Literature. Jag köpte då hennes senaste bok 10 minutes and 38 seconds in this strange world och har ägnat dagen åt den. Bokens huvudperson Leila dör redan i bokens inledning och vi får följa henne under de 10 minuter och 38 sekunder som hennes medvetande finns kvar, trots att hennes kropp egentligen är död. Boken är nominerad till Man Booker Prize 2019 och det är den väl värd.

Första delen av boken handlar om hur Leila minns sitt liv. I andra delen tas hon till bårhuset och hennes fem vänner väntar förgäves utanför, för att få tillgång till kroppen så att de kan begrava henne. Endast familj och släktingar får den möjligheten och när de vägrar förs Leilas kropp istället till the Cemetery of the Companionless i Istanbul, där gravarna märks med en siffra istället för ett namn. Leilas vän Nostalgia Nalan funderar då över olika sorters familjer, s.198ff.

Nostalgia Nolan believed there were two kinds of families in this world: relatives formed the blood family; and friends, the water family. If your blood family happened to be nice and caring, you could count your lucky stars and make the most of it; and if not, there was still hope; things could take a turn for the better once you were old enough to leave your home sour home.

As for the water family, this was formed much later in life, and was, to a large extent, of your own making. While it was true that nothing could take the place of a loving, happy blood family, in the absence of one, a good water family could wash away the hurt and pain collected inside like black soot. It was therefore possible for your friends to have a treasured place in your heart, and occupy a bigger space than all your kin combined. But those who had never experienced what it felt like to be spurned by their own relatives would not know that there were times when water ran thicker than blood.

En smakebit på en søndag arrangeras idag av Astrid Therese på bloggen Betraktninger. Kika in där för fler utvalda bokcitat.

52 bra saker: En ledig dag

I år jobbar jag 80% och har en ledig dag på onsdagar. Ofta finns det mycket att göra i vår nu mötesfyllda vardag, men i dag är det faktiskt ganska så lugnt. Fåglarna kvittrar utanför och jag känner mig faktiskt lite piggare än jag gjort de senaste veckorna när den massiva vårtröttheten haft mig i sitt grepp.

Den här onsdagen är dessutom den sista lediga dagen på ett bra tag, då de närmaste veckorna blir intensiva. Jag tänker utnyttja den till max och parkera mig i läsfåtöljen med en bok. Månadens lässtatistik är ganska medioker och Goodreads meddelar mig att jag ligger efter i årets läsutmaning.

Dags att koka en balja te och sätta igång. Idag planerar jag att läsa ut Look at me av Mareike Krügel, som jag har ca 50 sidor kvar av och sedan ge mig vidare i slatthögen med halvlästa böcker.

Just-nu-enkät för den snörvlige

Förkylningen är nästan borta och sportlovet, veckan då jag skulle ha läst så mycket, är över. Som vanligt när jag är lite stressad, börjar jag på bok efter bok, men avslutar få. Då är det dags för en just-nu-enkät för att styra upp lite. Faktiskt har jag gjort sådana med ojämna mellanrum sedan bloggen startade 2011, senast i maj förra året.  Ofta läser jag böckerna jag listar, men långt ifrån alltid. Oavsett är det skönt att få lite överblick över kaoset.

Vid sängen: Där ligger I döden för dig av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter, som börjar lovande men är så tung att jag inte riktigt orkar just nu.

På soffbordet: Jag läser grafiskt i februari och vid soffan ligger en halvläst Drömmen om Europa av Fabian Göranson.

På läsplattan: Finns allt och inget.  Främst läser jag två deckare, nämligen Felsteg av Maria Adolfsson, för att komma igång med Bokbloggarboktipsutmaningen och Vintereld av Anders de la Motte, som verkar lovande om än lik den förra boken jag läste av honom. Gammalt fall och ett återvändande.

På jobbet: Egentligen inte på jobbet, men för jobbet läser jag om Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, som mina treor ska börja läsa nästa vecka. Den är svårare än jag mindes den och de första kapitlen behöver vi helt klart läsa tillsammans.

I öronen: Jag lyssnar inte så ofta, men har Mot framtiden av Clara Henry på gång. Jag gillar den.

I badet: Jag läser oftast e-böcker, men i badet är de värdelösa. Där läser jag istället en inbunden version av Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid. Jag fastnade i badkaret i drygt en och en halv timme igår, så det får väl anses vara ett godkänt betyg.

Bokklubbsbok: Bokbubblarna ses på torsdag och vi ska ha läst en bok som passar in på temat pingviner. Jag har börjat läsa Pingviner håller ihop av Viveca Lärn, som verkar ganska charmig.

Borde jag läsa ut:  Jag borde köra ett slattläsningsryck och läsa ut alla halvlästa böcker runt om i huset. Eller så struntar jag i dem och läser något helt annat. En bok jag vill läsa ut är dock En spellista för sömnlösa nätter av Déa Solin, som jag tror att jag skulle gilla om jag bara hittade fokus.

Borde jag påbörja: Tanken var att under lovet läsa 1914 Stridens skönhet och sorg av Peter Englund, då vi närmar oss första världskriget i kursen Historia 1b. Det får bli nästa vecka.

Längtar jag efter att få läsa: Jag fick just hem Emil av Johan Heltne och den ser jag verkligen fram emot att läsa.

Tre andra böcker i min TBR-hög: Tre böcker jag ser fram emot att läsa är Vad jag saknades här av Jila Mossaed,  Nine perfect strangers av Liane Moriarty och Vill inte, vill av Per Nilsson.

 

 

Photo by John-Mark Smith on Unsplash

 

 

 

 

En smakbit ur en klassisk reportagebok

Idag är det Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna för En smakebit på søndag och mitt bidrag kommer från en modern klassiker. Tysk höst av Stig Dagerman är en samling artiklar från hans reportageresa för Expressen i Tyskland 1946. Jag är ungefär halvvägs och har redan fått helt nya perspektiv på såväl kriget som den tyska efterkrigstiden. Eftersom segrarna skriver historia är det här en bok med röster som sällan fått höras. Mycket intressant, men inte helt lättläst. Dagerman är verkligen ett fan av slingriga meningar fyllda av kommateringar och det krävs koncentration.

Smakbiten återfinns på s. 18 och är en del av ett resonemang kring huruvida tyskarna förtjänar det lidande de nu drabbats av, eftersom deras lands armé utövat grymheter under kriget.

Om det förflutnas grymheter, utövade av tyskar i och utanför Tyskland, kan givetvis inte råda mer än en mening, eftersom det om grymheten överhuvudtaget, på vilket sätt och av vilka den än utövas, inte riktigt kan råda mer än en mening. En annan sak är om det nu är riktigt, ja om det inte i sin tur är grymt att betrakta de tyska lidanden, som bland annat redovisas i denna bok, som rättvisa därför att de utan tvivel är följder av ett misslyckat tyskt erövringskrig. Redan ur juridisk synpunkt är ett sådant betraktelsesätt i hög grad felaktigt, därför att den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det.

Hur straffar vi egentligen ett krigs förlorare på ett sätt som inte kollektivt drabbar befolkningen? Går det ens? Räcker det inte med en förlust med allt vad det innebär?

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: