enligt O

Tankar från en bokberoende

Etikett: Betyg 3 Sida 1 av 24

Med ont fördrivas

I uppföljaren till den spännande debuten Fyra dagar i Kabul tar Anna Tell med oss till Pristina, Kosovo och därefter genom Europa till Sverige. I Med ont fördrivas försvinner en svensk polis i Pristina och Nationella insatsstyrkan med Amanda Lind i spetsen kallas in. Vi känner igen många av karaktärerna, men det introduceras också några nya som jag kan tänka mig blir viktiga framöver. För visst kommer det väl fler böcker i serien?

Det har gått en tid sedan Amanda var i Kabul och hon har blivit mamma. Pappan till dem är inte med i bilden, eftersom han valde att stanna hos sin fru när hon blev sjuk, men hans finns med i periferin. Det är delarna om just Amanda som jag gillar bäst i Med ont fördrivas och jag tycker även om den före detta polisen Ellen Engwall som får i uppdrag att köra en bil från Pristina till Stockholm och sedan blir en del av utredningen. Tyvärr är intrigen lite rörig och jag har svårt att riktigt landa i den. En mellanbok, men trots allt en bra sådan och jag hoppas på fler böcker i serien. Jag gillar att följa Nationella insatsstyrkan, men gillade mer den sammanhållna berättelsen i Fyra dagar i Kabul. Klart är dock att Anna Tells egna erfarenheter har potential att bli en rad riktigt spännande böcker. Jag läser gärna mer om såväl Balkan som Afghanistan.

I döden för dig

Det är höst och för varje natt blir det kallare. Ändå sover Nina på balkongen för att hålla sig ur vägen för sin styvpappa. Visst får hennes mamma dåligt samvete för det, men hon inser samtidigt att det blir lugnast så. På andra sidan balkongväggen finns Onni. Han bor med sin mamma, som är  sängliggande och gravt överviktig. Liksom Nina får han klara det mesta själv och ångesten över det dövar han, liksom sin mamma, med att äta.  Mellan Nina och Onni växer en oväntad och ovanlig vänskap fram. En sak som förenar dem är bitterheten över att livet helt enkelt är skit. Onni har planer på att avsluta sitt eget liv och tar stora risker i väntan på slutet. Nina är mer intresserad av att bli av med sin styvfar.

I döden för dig är skriven av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter och det är en bok som jag gärna vill älska, men tyvärr gör jag inte det. Det handlar egentligen inte om karaktärerna, som jag lär mig att tycka om, utan om hur deras liv skildras. Det blir aldrig riktigt trovärdigt. Jag är också osäker på tidsperspektivet. Mobiltelefoner förekommer, men sociala medier verkar inte ha någon betydelse. Samtidigt står det att Onnis mamma tvingat honom att välja särskild matte och uppdelningen mellan särskild och allmän matte togs bort 1994 när den förra läroplanen infördes.

Bäst i boken är förhållandet mellan Nina och hennes yngre halvsyster. Där finns en värme och en kärlek som är riktigt fin. Det jag också tycker om är stämningen och de väldigt märkliga tonåringarna som Onni och Nina umgås med. Eller umgås är fel ord, då deras relation är riktigt konstig. Jag köper skildringen av dem och deras läskiga familj, även om det egentligen är en väldigt stereotyp skildring av tvillingar som främst förekommer i skräckfilmer.

I döden för dig är en helt okej ungdomsbok, men inte någon bok som passade mig speciellt bra tyvärr. Inte heller är det en bok jag kommer att läsa med mina elever. Den är för spretig och de riktigt bra delarna blandas tyvärr med mindre bra skildringar.

Festens charmigaste tjej

Det är My som skriver och My som berättar. Hon berättar om ett liv som ännu inte blivit som hon tänkt sig. Hon är ännu inte Festens charmigaste tjej, utan blir för full och raglar hem på ett ganska ovärdigt sätt. Inte träffar hon drömkillen heller, trots hångelstunder och engångsligg.

My Palm beskriver ett riktigt helvete till liv precis under den tid då vi luras tro att livet borde vara helt fantastiskt. Det är livet runt 20, då vi får nöja oss med kassa jobb och mediokra förhållanden medan vi är helt säkra på att alla andra lever helt perfekta liv.

Jag tycker om My Palms sätt att teckna och jag tycker också om berättelsen om My. Däremot känner jag kanske att det det här är en bok för andra än mig, vilket inte gör det till en sämre bok. Det är charmigt, men kanske framför allt naket och förbannat sorgligt. Jag är så himla glad att jag inte är 20 år längre.

Ally Hughes har sex ibland

När jag läste Ally Hughes har sex ibland av Jules Moulin var den precis vad jag behövde. Lättläst och lättsmält tidsfördriv när jag fick några timmars oväntad lästid. Ingen speciellt bra bok, men inte dålig heller. Den fyllde helt enkelt sin funktion. Gott så.

Vi får lära känna Ally Hughes i två tid. En då hon som ensamstående professor och mamma och professor tillbringar en romantisk helg med en elev, som tekniskt sett just blivit en före detta elev. Nästa tidsperspektiv är många år senare när hennes dotter tar med en man hem på middag och det självklart är samme före detta elev. Rätt charmigt och oförargligt om än väldigt förutsägbart.

Jag skulle rekommendera Ally Hughes har sex ibland till den som, precis som jag, behöver en lättsam bok under en dag med tillgång till lästid, men ingen utvilad hjärna. Vid ett sådant tillfälle är den perfekt.

Hantverkaren växte till slut

För flera månader sedan påbörjade jag Sharon Boltons senaste bok Hantverkaren, eller egentligen var det The Crafsman jag påbörjade, för jag läste på engelska. Jag fastnade inte alls och var väldigt besviken, eftersom Bolton länge varit en stor favorit. När den kom ut på svenska började jag om, för att se om det var språket som gjorde det, men nej, jag fastnade inte nu heller. Hade det varit en bok av en annan, okänd författare hade boken aldrig fått en tredje chans, men Boltons senaste fick det och jag läste inledningen på svenska, men bytte sedan till engelska. Inte för att det var något som helst fel på översättningen, men för att min Kindle ofta är den läsplatta jag föredrar.

Historien börjar i slutet när Florence Lovelady reser till det lilla samhället Sabden för att vara med på begravningen av begravningsentreprenören Larry Glassbrook. Han  som var den skyldige i det fall som var startpunkten på en fantastisk karriär som utredare för Florence och han har tillbringat sina sista 30 år i fängelse. Vi förflyttas sedan tillsammans med henne tillbaka i tiden då flera tonåringar försvinner och vad det visar sig blir levande begravda. Florence arbetar med fallet och har aldrig riktigt kunnat släppa det. Nu när hon rest tillbaka till det lilla samhället, tillsammans med sin tonårsson, väcks många minnen till liv. Än värre blir det då händelser från det förflutna börjar upprepa sig.

Sharon Bolton är skicklig på att bygga upp en både trovärdig och inte sällan obehaglig stämning. Florence upplevelser i det lilla samhället är intressanta att följa, men det är nutidsberättelsen jag har lite svårt för. Sammantaget är det här ändå en spännande bok som är väl värd att läsa. Mest gillar jag kanske kopplingarna till häxprocesserna i Pendle på 1600-talet, som ligger precis där utredningen pågår och det faktum att kvinnor hade det rätt svårt även då Florence blev polis. Helst skulle hon koka kaffe till männen och inte lägga sig i utredningen för mycket.

Tydligen ska det bli en bok till om Florence Lovelady, men den verkar inte komma i år som utlovats utan släpps istället 2020. Boken heter The Poisoner och där återvänder Lovelady återigen till Sabden för att uppfylla ett löfte till den nu avlidne Larry Glassbrook.

 

Kvinnor i kamp

Just nu fokuserar vi (jag och mina elever) i kursen Historia 1b på folkrörelser under 1800-talet och början av 1900-talet. Eleverna har fått undersöka primärkällor och nästa vecka är planen att se filmen Suffragette. Att vi stannar till just vid kvinnorörelsen handlar dels om mitt intresse för demokrati- och jämställdhetskampen, men också om att det är viktigt att vi idag inser hur ung och skör vår demokrati är.

Marta Breen skriver om kvinnors kamp för rättigheter i boken Kvinnor i kamp, som släpptes på svenska på Internationella kvinnodagen i fredags. Jag läste den i veckan och slogs av hur sällan vi lyfter de kvinnor som faktiskt sett till att vi trots allt lever i ett hyfsat jämställt samhälle. Visserligen gnäller alldeles för många när en nybliven minister avslöjar att hon ska bli mamma, men det finns ändå någon slags tro på att kvinnor faktiskt kan mer än att just sköta sina barn.

Kvinnor i kamp berättar just om kampen för att som kvinna anses vara en fullvärdig medborgare. Det handlar om rösträtt, men också om andra, viktiga rättigheter. Det här är en allmänbildande bok som många borde läsa för att få chansen att utöka sina kvinnliga förebilder.

Vi behöver ständigt kämpa för frihet, jämlikhet och systerskap!

Drömmen om Europa

I Drömmen om Europa tar Fabian Göranson med oss på en resa genom Europa, som mestadels går med tåg. Det är sommaren 2017 och Fabian och hans fru är nära en skilsmässa. Vi vet redan i första rutan, när resan planeras i slutet av 2016, att de kommer att skilja sig, men det vet de ännu inte själva. Hans fru ägnar mycket tid åt sitt jobb och känner sig alltid misslyckad som förälder. Resan är ett sätt för henne att ge Fabian tid tillbaka, men faktiskt också ett sätt att slippa honom.

Resan går från Stockholm till Köpenhamn den 18 juli 2018 och under större delen av den har Fabian sällskap av sin vän Daniel, som just skrivit klart sin avhandling i Ekonomisk historia. De reser i ett Europa som präglats av migration och främlingsfientlighet, ibland tillsammans och ibland väljer de olika vägar. Fabian tar den västra vägen ner i Europa och besöker länder som Tyskland, där han och Daniel träffar Amit och Sally från Syrien, Belgien, där Fabian söker upp de kvarter i Bryssel som han bodde i när han var fjorton och Frankrike, där han besöker bland annat Nantes och Pris. Efter att ha stannat i Athen tar de sig sedan hemåt genom östra Europa, där nationalistiska partier får mer och mer inflytande.

Drömmen om Europa är en reseskildring, men också en beskrivning av en kontinent i förändring. Ibland blir det lite väl mycket präktig undervisning, men mycket av det Fabian och Daniel upplever och funderar över är intressant. De möter också många spännande människor som ger sin bild av ett Europa som är långt ifrån den dröm som i alla fall Fabian när om ett fredligt Europa som präglas av framtidstro. Istället ökar misstänksamhet och isoleringen mot omvärlden.

Det här är också en bok om att få vara ung igen, trots att ungdomen ligger ganska många år bort och trots att Fabian upplever massor märks sorgen över det misslyckande äktenskapet ibland. Han befinner sig mitt i livet, men vet inte riktigt hur han ska ta sig framåt eller ens i vilken riktning.

Sommar på den lilla ön i havet

Även om jag tyckte om Jenny Colgans Det lilla bokhandeln runt hörnet har jag varit skeptisk till hennes andra böcker. Det finns så himla många böcker som handlar om unga kvinnor som finner lyckan genom att börja baka eller laga mat och jag tycker egentligen att det är ett rätt unket koncept. Inte att starta eget, absolut inte, men att det ska ske i någon slags  köksidyll känns lite skevt. Trots detta började jag läsa Sommar på den lilla ön i havet och jag gillade huvudkaraktären Flora så mycket att jag svepte den. Det som gör läsningen njutbar är beskrivningen av Flora och hennes familj på den lilla ön Mure. Inledningsvis är det enormt stereotypt och jag blir lite trött, men Colgan skruvar till det i alla fall lite. Det som gör att hon kommer undan med mer stereotyper än hon kanske borde är hennes humor. Jag gillar också hur hon låter berättaren ta steget in i historien och kommentera den. Det är en grepp so verkligen passar här.

Flora hade inte tänkt att resa tillbaka till Mure efter sin mammas död. Visst bor hennes pappa och hennes bröder kvar, men hon vet att om hon kommer dit förvandlas hon till ett hembiträde och det vill hon inte ställa upp på. Så slumpar det sig så att Colton Rogers, en klient på juristbyrån där hon jobbar, vill protestera mot att vindkraftverk ska placeras mitt utanför hans stora husprojekt på ön och han behöver hjälp att få planerna ändrade. Flora skickas till Mure och hennes chef Joel följer med. Självklart är Flora kär i honom och självklart väntar kärlek med vissa förhinder.

Och maten då? Jo, Flora börjar laga rätter från sin mammas receptsamling till sina bröder och självklart är hon helt fantastisk på det, ungefär lika fantastisk som hon är på att baka. Fortfarande stör jag mig lite på att kvinnans plats blir vid spisen, men miljön på Mure och människorna kring Flora gör att jag ändå köper boken som helhet. Colgan underhåller, men vågar också stanna vid de svartare känslorna. Berättelsen om familjen som försöker hantera sorgen efter en älskad mor och fru är väl värd att läsa. Dessutom är det en passande bok att skriva om på alla hjärtans dag.

Kärlekens lagar

Kärlekens lagar är tredje boken i Sarah Titles serie med fristående böcker som har bibliotekarier i huvudrollen. Jag har tidigare läst 30 dejter på 30 dagar, som trots titeln var riktigt charmig.

I Kärlekens lagar ligger biblioteket i ett advokatkontor och bibliotekarien heter Becky. Hon är förutom bibliotekarie hobbyfotograf och jobbar dessutom extra på ett hem för övergivna hundar som hennes kompis Dakota driver.

Det är när Becky och Dakota går ut en kväll som de träffar ett killgäng och Becky går hem med Foster, som nyss kommit tillbaka till Denver. Egentligen suktar Becky efter en stadig, lite tråkig man, som absolut inte är jurist och som väldigt snart vill skaffa både barn och hus. Foster är inte den mannen, men ett perfekt one-night-stand.

När Becky lämnar Foster och smyger hem är hon säker på att de aldrig ska ses igen, men självklart är det så att han trots allt är jurist och stället han ska jobba på är byrån där Beckys bibliotek ligger. Förutsägbart kanske, men som underhållning (välskriven sådan) är Kärlekens lagar helt perfekt. Jag gillar Sarah Titles humoristiska sätt att skriva och tycker även denna gång väldigt mycket om karaktärerna. Minsta bifigur har en tydlig funktion och jag gillar verkligen sättet Title gestaltar dem.

En varm och fluffig kärlekshistoria med vissa förhinder och en stor dos humor. Perfekt läsning för den som vill fly den bistra januariverkligheten för några timmar. Jag läser gärna mer av Sarah Title.

Slaget om Troja

Platsen är Grekland, ett land som drabbats hårt av andra världskriget. Många är de fäder som likt berättarjagets försvunnit för att aldrig komma hem igen. Pojken som berättar historien bor i den lilla byn där Slaget om Troja utspelar sig och ibland kommer kriget väldigt, väldigt nära. Då tar byns lärare med sig sina elever till en grotta för att skydda dem från de engelska bomberna i den av tyskar belägrade byn. Där berättar hon om ett helt annat krig på en annan plats, nämligen det trojanska kriget orsakat av den sköna Helenas svek och skildrat i Homeros Illiaden. Tankarna går till Tusen och en natt där lärarinnan fungerar som den som håller hoppet uppe och kanske räddas både sitt och andras liv genom att berätta historier.

I grottan finns sju elever och bland dem berättarjaget som är hopplöst förälskad i sin fröken. Där finns också den jämnåriga Dimitra som är hans vän, men också någon som är förälskad i honom. På torget i byn avrättar tyskarna partisaner, men i grottan är det andra som får mista livet. Ett fjärran krig hjälper dem att hantera det hemska som omger dem. Samtidigt förskönar fröken inte det brutala krig som Homeros skrev om.

Jag hade önskat mig mer av Grekland och mindre av Troja, men tycker ändå mycket om Slaget om Troja. Det är en vackert skriven bok som möjliggör för fler att ta till sig Homeros kanske tunga (både bokstavligen och bildligt) epos om ett krig som känns minst lika meningslöst som alla andra krig. Theodor Kallifatides språk är som vanligt fantastiskt och jag tycker om hur han återger Illiaden på ett mer lättillgängligt sätt, utan att förenkla för mycket. I hans skildring blir de som var inblandade i slaget om Troja mer eller mindre maktlystna figurer som inte räds våld, men också är väldigt känsliga för något som helst motstånd eller ens kritik. Det är snyggt och välskrivet, men ibland kanske lite väl distanserat.

Sida 1 av 24

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: