Betyg 3

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan

Det var länge sedan mina barn var bebisar, men jag tror verkligen att jag hade uppskattat Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg även då. Det hade varit skönt att få skratta åt eländet, för eländigt var det ganska ofta, trots att jag varken blev lämnad eller bedragen, vilket drabbar huvudpersonerna i Winbergs bok. Det jag tycker bäst om är dock skildringarna av det ganska så vanliga mammalivet, med träffar på BVC och mer eller mindre panikfyllda promenader och fikapauser.

Emma får representera den “vanliga” mamman, som drar sin begagnade och smutsgula barnvagn genom Vasastan för att försöka skapa något slags liv som föräldraledig. Hon vill verkligen inte gå till BVC och träffa andra mammor, men inte heller vara ensam hemma med sin bebis. Hur hon än gör känner hon sig misslyckad. Alla andra verkar ju leva ett helt perfekt liv med sina bebisar. Varför kan inte hon lyckas med det?

Emma har drabbats av den fixering vid yta som är så vanlig som småbarnsmamma, men också annars. Alla andra verkar ha det så himla mysigt och trevligt, alla andra älskar sina partners och sina välfungerande barn, alla andra har ett stort umgänge, åker på flashiga resor och dessutom går alla andra ner i vikt precis efter förlossningen och hinner träna massor.

När Emma lär känna Shirin och Dolly ser hon först bara deras fantastiska yta, men inser sedan att även de har vissa svårigheter i livet. I alla fall Shirin, som blivit lämnad av sin man och därför inte orkar ta tag i sitt liv alls. Hon lever i ett kaos, men visar upp ett perfekt yttre. Dolly å andra sidan verkar leva ett perfekt liv på alla sätt, men så kan det väl ändå inte vara?

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan är en lättläst och charmig historia. Jag gillar karaktärerna och tycker om att följa deras liv. Andra boken finns redan i hyllan och nu ska vi följa stadsbrudarna på landet i Lycka och livsstilslögner på landet. Jag tror att det blir perfekt sommarläsning.

 

Felsteg i Doggerland

Felsteg av Maria Adolfsson var utan tvekan en av förra årets mest uppmärksammade spänningsroman och många hyllade. Främst var det miljön, det fiktiva öriket Doggerland, som många fastnade för. Så här står det om Doggerland på förlagets hemsida:

“Doggerland är en ögrupp i Nordsjön mellan Storbritannien och Skandinavien. Landet är en kvarvarande del av den landmassa som tidigare förenade de brittiska öarna och den europeiska kontinenten. Idag består Doggerland av huvudöarna Heimö, Noorö och Frisel. Kulturen präglas av en blandning mellan det skandinaviska och det brittiska.”

Om man som jag inte alls är förtjust i deckare som utspelar sig på karga öar börjar läsningen i en viss uppförsbacke. Miljön fångar mig inte direkt, men däremot karaktärerna. Huvudpersonen Karen Eiken Hornby är en numer klassisk kvinnlig polis, som dricker för mycket och inte är intresserad av att behaga någon. När vi träffar henne för första gången vaknar hon bakfull på ett hotell morgonen efter den traditionella ostronfesten oistra och bredvid henne ligger en man som hon definitivt inte borde haft sex med. Han är hennes chef och det är också hans före detta fru som hittas mördad samma morgon.

Det jag tycker om med Felsteg är språket och Karen. Det finns ett driv i berättelsen och även om Karen på många sätt är en stereotyp huvudperson, lyckas Adolfsson göra henne komplex. Däremot är jag inte helt förtjust i den riktning historien tar och tycker att upplösningen är väl otrolig.

Jag är trots viss skepsis glad att jag läste Felsteg och det kan jag tacka Lotta för. Det här var nämligen hennes bidrag till min bokbloggarboktipsutmaning där jag nu läst två av tio böcker. I januari kom andra delen i serien som heter Stormvarning och jag tror faktiskt att jag kommer att bege mig till Doggerland igen trots allt. Jag måste ju få veta hur det går för Karen.

 

Utan dina andetag

Det var många år sedan nu som jag och maken gav oss ut på en sex månader lång resa. Vi hade just firat in det nya millenniet och drog direkt till Sydney, eller inte direkt utan med ett gäng mellanlandingar. Därefter följde en klassisk rutt till Nya Zeeland, Indonesien, Vietnam, Laos och slutligen Thailand och Singapore. Att resa ihop är verkligen ett bra sätt att testa sitt förhållande och vi lyckades bra. Fortfarande är vi som bäst på att vara gifta när vi är lediga och slipper gnälla om vardagsbestyr.

För Evelyn och Erik blir långresan till Indien inte den harmoniska tid de hade hoppats på. På ytan är de ett lyckligt par. Ett jämställt par. Mer och mer förstår både vi och Evelyn att Erik är en ganska påfrestande och inte minst egoistisk man. Resan är hans dröm. Evelyn hänger bara på. Hon hoppas på en nystart och visst får hon det.

Att Karin Aspenström valt just titeln Utan dina andetag kan inte vara någon slump. Kents låt är på ytan kärleksfull och vacker, men den skulle också kunna skildra ett osunt kärleksförhållande. Ett sådant är det mellan Evelyn och Erik. Det är många gånger smärtsamt att läsa om dem och jag har verkligen svårt att förstå hur Evelyn över huvud taget kan se något hos sin man. Samtidigt vet jag att ett förhållande är så mycket mer och att det inte är enkelt att se när det som är skevt man själv befinner sig mitt i.

Utan dina andetag är en snabbläst historia om en resa som frestar på. Jag känner igen mycket från de resor vi gjort, där bortskämda backpackers gör sitt bästa för att hitta det genuina, samtidigt som de följer alla andra. Det är på många sätt en absurd reseform och Aspenström beskriver den bra. Jag blir definitivt inte sugen på att resa till Indien. Möjligen med min egen bra mycket trevligare man, men då reser jag nog hellre någon annanstans. Den här gamle backpackern har blivit bekväm.

Kärleken vi inte förstår

Bart Moeyaert är 2019 års mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne och i samband med det ger Lilla Piratförlaget ut hans bok Kärleken vi inte förstår i en ny upplaga. Den har tidigare getts ut av Rabén & Sjögren 2001 med titeln Kärleken man inte förstår.

Bart Moeyaert föddes i Brügge 1964 och han var bara 19 år när han debuterade med den självbiografiska Duet met valse noten. Sedan dess har han gett ut en lång rad titlar för barn och unga i olika genrer som poesi, dramatik, bilderböcker, romaner och essäer. I motiveringen lyfts hans “förtätade och musikaliska” språk fram och beskrivs som ett språk som “vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar.”

Det märks att Moeyaert även skrivit manus för TV, då hans berättelse bygger på scener där vi läsare får betrakta det som händer. I Kärleken vi inte förstår beskrivs en familj utifrån tre korta scener och det är allt vi får. De tre scenerna är superba, det är de och språket är något extra, men jag kan inte hjälpa att jag känner en viss besvikelse när boken är utläst. Finns det inget mer?

Kärleken vi inte förstår är utan tvekan en bok som kommer att stanna kvar inom mig som en känsla och jag tyckte om den när jag läste den. Det som gör att jag inte jublar är distansen som genomsyrar boken och hur lite vi får veta om familjen som faller sönder. Det är snyggt, men inte så gripande. Jag är alltså ännu inte övertygad om att Moeyaert kommer att bli en favorit, men jag är definitivt inte färdig med honom. I höst ger Lilla Piratförlaget ut hans bok Alla är så ledsna nuförtiden och författaren besöker Bokmässan i september.

Med ont fördrivas

I uppföljaren till den spännande debuten Fyra dagar i Kabul tar Anna Tell med oss till Pristina, Kosovo och därefter genom Europa till Sverige. I Med ont fördrivas försvinner en svensk polis i Pristina och Nationella insatsstyrkan med Amanda Lind i spetsen kallas in. Vi känner igen många av karaktärerna, men det introduceras också några nya som jag kan tänka mig blir viktiga framöver. För visst kommer det väl fler böcker i serien?

Det har gått en tid sedan Amanda var i Kabul och hon har blivit mamma. Pappan till dem är inte med i bilden, eftersom han valde att stanna hos sin fru när hon blev sjuk, men hans finns med i periferin. Det är delarna om just Amanda som jag gillar bäst i Med ont fördrivas och jag tycker även om den före detta polisen Ellen Engwall som får i uppdrag att köra en bil från Pristina till Stockholm och sedan blir en del av utredningen. Tyvärr är intrigen lite rörig och jag har svårt att riktigt landa i den. En mellanbok, men trots allt en bra sådan och jag hoppas på fler böcker i serien. Jag gillar att följa Nationella insatsstyrkan, men gillade mer den sammanhållna berättelsen i Fyra dagar i Kabul. Klart är dock att Anna Tells egna erfarenheter har potential att bli en rad riktigt spännande böcker. Jag läser gärna mer om såväl Balkan som Afghanistan.

I döden för dig

Det är höst och för varje natt blir det kallare. Ändå sover Nina på balkongen för att hålla sig ur vägen för sin styvpappa. Visst får hennes mamma dåligt samvete för det, men hon inser samtidigt att det blir lugnast så. På andra sidan balkongväggen finns Onni. Han bor med sin mamma, som är  sängliggande och gravt överviktig. Liksom Nina får han klara det mesta själv och ångesten över det dövar han, liksom sin mamma, med att äta.  Mellan Nina och Onni växer en oväntad och ovanlig vänskap fram. En sak som förenar dem är bitterheten över att livet helt enkelt är skit. Onni har planer på att avsluta sitt eget liv och tar stora risker i väntan på slutet. Nina är mer intresserad av att bli av med sin styvfar.

I döden för dig är skriven av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter och det är en bok som jag gärna vill älska, men tyvärr gör jag inte det. Det handlar egentligen inte om karaktärerna, som jag lär mig att tycka om, utan om hur deras liv skildras. Det blir aldrig riktigt trovärdigt. Jag är också osäker på tidsperspektivet. Mobiltelefoner förekommer, men sociala medier verkar inte ha någon betydelse. Samtidigt står det att Onnis mamma tvingat honom att välja särskild matte och uppdelningen mellan särskild och allmän matte togs bort 1994 när den förra läroplanen infördes.

Bäst i boken är förhållandet mellan Nina och hennes yngre halvsyster. Där finns en värme och en kärlek som är riktigt fin. Det jag också tycker om är stämningen och de väldigt märkliga tonåringarna som Onni och Nina umgås med. Eller umgås är fel ord, då deras relation är riktigt konstig. Jag köper skildringen av dem och deras läskiga familj, även om det egentligen är en väldigt stereotyp skildring av tvillingar som främst förekommer i skräckfilmer.

I döden för dig är en helt okej ungdomsbok, men inte någon bok som passade mig speciellt bra tyvärr. Inte heller är det en bok jag kommer att läsa med mina elever. Den är för spretig och de riktigt bra delarna blandas tyvärr med mindre bra skildringar.

Festens charmigaste tjej

Det är My som skriver och My som berättar. Hon berättar om ett liv som ännu inte blivit som hon tänkt sig. Hon är ännu inte Festens charmigaste tjej, utan blir för full och raglar hem på ett ganska ovärdigt sätt. Inte träffar hon drömkillen heller, trots hångelstunder och engångsligg.

My Palm beskriver ett riktigt helvete till liv precis under den tid då vi luras tro att livet borde vara helt fantastiskt. Det är livet runt 20, då vi får nöja oss med kassa jobb och mediokra förhållanden medan vi är helt säkra på att alla andra lever helt perfekta liv.

Jag tycker om My Palms sätt att teckna och jag tycker också om berättelsen om My. Däremot känner jag kanske att det det här är en bok för andra än mig, vilket inte gör det till en sämre bok. Det är charmigt, men kanske framför allt naket och förbannat sorgligt. Jag är så himla glad att jag inte är 20 år längre.

Ally Hughes har sex ibland

När jag läste Ally Hughes har sex ibland av Jules Moulin var den precis vad jag behövde. Lättläst och lättsmält tidsfördriv när jag fick några timmars oväntad lästid. Ingen speciellt bra bok, men inte dålig heller. Den fyllde helt enkelt sin funktion. Gott så.

Vi får lära känna Ally Hughes i två tid. En då hon som ensamstående professor och mamma och professor tillbringar en romantisk helg med en elev, som tekniskt sett just blivit en före detta elev. Nästa tidsperspektiv är många år senare när hennes dotter tar med en man hem på middag och det självklart är samme före detta elev. Rätt charmigt och oförargligt om än väldigt förutsägbart.

Jag skulle rekommendera Ally Hughes har sex ibland till den som, precis som jag, behöver en lättsam bok under en dag med tillgång till lästid, men ingen utvilad hjärna. Vid ett sådant tillfälle är den perfekt.

Hantverkaren växte till slut

För flera månader sedan påbörjade jag Sharon Boltons senaste bok Hantverkaren, eller egentligen var det The Crafsman jag påbörjade, för jag läste på engelska. Jag fastnade inte alls och var väldigt besviken, eftersom Bolton länge varit en stor favorit. När den kom ut på svenska började jag om, för att se om det var språket som gjorde det, men nej, jag fastnade inte nu heller. Hade det varit en bok av en annan, okänd författare hade boken aldrig fått en tredje chans, men Boltons senaste fick det och jag läste inledningen på svenska, men bytte sedan till engelska. Inte för att det var något som helst fel på översättningen, men för att min Kindle ofta är den läsplatta jag föredrar.

Historien börjar i slutet när Florence Lovelady reser till det lilla samhället Sabden för att vara med på begravningen av begravningsentreprenören Larry Glassbrook. Han  som var den skyldige i det fall som var startpunkten på en fantastisk karriär som utredare för Florence och han har tillbringat sina sista 30 år i fängelse. Vi förflyttas sedan tillsammans med henne tillbaka i tiden då flera tonåringar försvinner och vad det visar sig blir levande begravda. Florence arbetar med fallet och har aldrig riktigt kunnat släppa det. Nu när hon rest tillbaka till det lilla samhället, tillsammans med sin tonårsson, väcks många minnen till liv. Än värre blir det då händelser från det förflutna börjar upprepa sig.

Sharon Bolton är skicklig på att bygga upp en både trovärdig och inte sällan obehaglig stämning. Florence upplevelser i det lilla samhället är intressanta att följa, men det är nutidsberättelsen jag har lite svårt för. Sammantaget är det här ändå en spännande bok som är väl värd att läsa. Mest gillar jag kanske kopplingarna till häxprocesserna i Pendle på 1600-talet, som ligger precis där utredningen pågår och det faktum att kvinnor hade det rätt svårt även då Florence blev polis. Helst skulle hon koka kaffe till männen och inte lägga sig i utredningen för mycket.

Tydligen ska det bli en bok till om Florence Lovelady, men den verkar inte komma i år som utlovats utan släpps istället 2020. Boken heter The Poisoner och där återvänder Lovelady återigen till Sabden för att uppfylla ett löfte till den nu avlidne Larry Glassbrook.

 

Kvinnor i kamp

Just nu fokuserar vi (jag och mina elever) i kursen Historia 1b på folkrörelser under 1800-talet och början av 1900-talet. Eleverna har fått undersöka primärkällor och nästa vecka är planen att se filmen Suffragette. Att vi stannar till just vid kvinnorörelsen handlar dels om mitt intresse för demokrati- och jämställdhetskampen, men också om att det är viktigt att vi idag inser hur ung och skör vår demokrati är.

Marta Breen skriver om kvinnors kamp för rättigheter i boken Kvinnor i kamp, som släpptes på svenska på Internationella kvinnodagen i fredags. Jag läste den i veckan och slogs av hur sällan vi lyfter de kvinnor som faktiskt sett till att vi trots allt lever i ett hyfsat jämställt samhälle. Visserligen gnäller alldeles för många när en nybliven minister avslöjar att hon ska bli mamma, men det finns ändå någon slags tro på att kvinnor faktiskt kan mer än att just sköta sina barn.

Kvinnor i kamp berättar just om kampen för att som kvinna anses vara en fullvärdig medborgare. Det handlar om rösträtt, men också om andra, viktiga rättigheter. Det här är en allmänbildande bok som många borde läsa för att få chansen att utöka sina kvinnliga förebilder.

Vi behöver ständigt kämpa för frihet, jämlikhet och systerskap!

%d bloggare gillar detta: