Betyg 3

Efter skandalen

Jag funderar ofta för kvinnorna bakom männen som avslöjades under #metoo, eller vid andra tillfällen för den delen. Hur kan man försvara ett avskyvärt beteende? Hur kan man välja mellan att lämna eller att stanna? En bok jag skulle vilja läsa är K av Katarina Frostenson, för hennes agerande är på samma gång helt självklart och totalt ologiskt. “Stand by your man” har aldrig varit mer aktuellt. Vad han än gör. Eller så är det verkligen så att kärleken övervinner allt och jag som är ohjälpligt cynisk. För mig är det nämligen svårt att förstå hur någon kan acceptera vissa beteenden hos en partner.

I Efter skandalen av Sarah Vaughan blir en högt uppsatt politiker anklagad för våldtäkt av en yngre, kvinnlig medarbetare med mycket lägre rang. Han heter James Whitehouse och är en av den brittiske premiärministerns äldste vänner och dessutom en av hans närmaste män. Hon är Olivia Lytton hans före detta älskarinna och dessutom en av hans anställda. Den som berättar är hans fru Sophie, men också brottmålsadvokaten Kate Woodcroft. Den förstnämnda vill inte tro att hennes man gjort det han anklagas för, medan den senare kommer att göra allt för att få honom fälld.

Något som Sarah Vaughan ville lyfta i sin bok är det faktum att våldtäktsoffer pressas hårt i rättegångar. Detsamma händer självklart Olivia och det är lätt att drabbas av sympati för henne. Faktiskt är det till och med så att Sophie, som sitter undangömd på läktaren i rättssalen, börjar tvivla på om hennes man verkligen är så oskyldig som han vill göra gällande. Är det så att hon anmält honom som hämnd för att han avslutat deras förhållande, eller talar hon sanning när hon påstår att han våldtagit henne i en hiss på deras arbetsplats?

Efter skandalen hade kunnat vara en helt fantastisk bok, men tyvärr lyfter den aldrig riktigt. Jag engagerar mig i Sophie och i viss mån även i Kate, men gillar inte riktigt den vändning som berättelsen tar. Det är förutsägbart och tyvärr inte speciellt intressant. Däremot gillar jag slutet och jag tycker tillräckligt mycket om Sara Vaughans sätt att skriva för att vilja läsa mer av henne. Efter skandalen känns dock mer som ett bar tv-seriemanus än en bra spänningsroman och som sådan hade den säkerligen nått väldigt många. Å andra sidan finns redan fantastiska The Good Wife som jag skrev om tidigare idag, så se den genast om ni inte redan har det.

My bloody Valentine

Delphine och Paul är ett par och försöker nu sammanföra sina barn för att kunna bli en familj tillsammans. För Delphines tonårssöner Esteban som är 17 och Sascha som är 14, är det faktum att modern har en ny kärlek inget komplicerat, vilket säkert har att göra med att deras föräldrar inte var tillsammans då Delphine träffade Paul. Paul å sin sida var gift med Isa när han förälskade sig i Delphine, som var lärare där dottern Émile tog teaterlektioner. Att han valde Delphine och lämnade sin fru och dotter, gör självklart situationen komplicerad och Émile som tyckte om Delphine som lärare, klarar verkligen inte av henne som styvmamma. Planen är att Delphine och Paul ska flytta ihop och att Émile ska bo växelvis hos dem och sin mamma, men först är det dags för semester. Paul har hyrt ett hus på Korsika tillsammans med sina vänner Véronique och François och under fyra veckor ska de vara där tillsammans med alla barn. Véronique och François har två tonårssöner Quentin och Baptiste och dessutom ska Quentins flickvän Valentine följa med.

Bara tanken på att tillbringa fyra veckor med en annan familj och dessutom personer som du inte känner, men som känner din mans förra fru, ger mig rejäl ångest. Delphine har det inte lätt och anstränger sig hur mycket som helst för att stämningen ska bli mindre stel. Värst är det att Émile ignorerar henne och till och med blir riktigt elak ibland, men det är också svårt att lära känna Véronique. François, som är en av Pauls äldsta vänner, är mer okomplicerad, men trots allt är det som att Émiles mamma Isa är ständigt närvarande. Självklart vill en liten flicka ha kontakt med sin mamma under en så lång semester och självklart är det svårt för en mamma att inte träffa sin dotter på fyra veckor, när hennes man dessutom just lämnat henne. Förutsättningarna för en lugn och skön semester finns verkligen inte. De fem tonåringarna verkar dock ha en riktigt bra resa. I centrum av de fyra grabbarna finns Val, som njuter av all uppmärksamhet hon får. Att helt fokusera på Quentin räcker inte och svartsjukan är ett faktum.

Vi vet redan från början att något har hänt Esteban. Att han är försvunnen. Vad som hänt får vi inte veta förrän långt senare och även då är det lite oklart. Egentligen tycker jag mer om relationsdramat än spänningsmomentet, som förvisso får ta ganska lite plats. My bloody Valentine av Christine Détrez är en välskriven roman om en resa som verkar rätt gräslig och som väcker en hel del obehag hos mig.  Ön, huset, den påtvingade gemenskapen gör mig illa till mods och den klaustrofobiska stämningen är skickligt skildrad.

Planeten Frank

Planeten Frank är David Yoons debutbok, som på engelska har den mer intressanta titeln Frankly in love. På Goodreads markeras den som första delen i en serie och så får det gärna vara.

Huvudpersonen i boken heter Frank Li och som den svenska titeln antyder lever han som på en egen planet. Det handlar inte om att han på något sätt är galen, även om hans omvärld riskerar att göra honom just det. Frank lever nämligen i det han kallar Limbo, en slags parallell värld som sydkoreanska föräldrar skapar åt sina barn för att de inte ska bli för amerikaniserade. Det spelar ingen roll att barnen är födda i USA. Det är deras skyldighet att föra det sydkoreanska arvet vidare.

Frank bör med sin mamma och pappa som äger en affär och arbetar hårt, men som är allt annat än integrerade i det amerikanska samhället. De umgås bara med sina sydkoreanska vänner och är nöjda med det. Dottern har de brutit kontakten med efter att hon flyttat ihop med en enligt dem olämplig man och med olämplig menar de icke-korean. Inte konstigt att Frank inte vågar berätta för dem att han blivit kär i Brit Meads, som definitivt inte är lämplig i deras ögon.

Så vad ska Frank göra? Han väder sig till den grupp med sydkoreanska ungdomar som han lärt känna genom sina föräldrar och sluter ett avtal med Joy Song. De ska låtsas vara tillsammans, men när de säger sig gå på dejt ihop träffar de istället sina respektive opassande partners. Självklart blir båda föräldrapar överlyckliga när Joy och Frank berättar att de är ett par. De verkar ha kommit på den perfekta planen.

Planeten Frank är en bok som kombinerar mer lättsamma och allvarliga ämnen. Frank är en trevlig person att lära känna och det liv han lever är tillräckligt annorlunda för att vara intressant. Samtidigt står kärleken i centrum och det gör Planeten Frank till en ganska vanlig ungdomsbok. Bra, välskriven, men också ganska förutsägbar. Jag anar att den passar väldigt mycket bättre för de läsare den faktiskt är skriven för, men själv älskade jag första halvan och kände sedan att det blev lite segt. Med det sagt skulle jag ändå gärna läsa mer om Frank om det nu är så att det blir en uppföljare.  Något som gärna får ta mer plats i nästa bok är systerns nya liv och varför hon valde att lämna familjen för kärleken. I slutet av Planeten Frank får vi veta mer och föräldrarna får också komma till tals. Då blir det intressant igen. Bra, men inte wow alltså.

Det som var rött

Det finns väldigt mycket jag tycker om med Det som var rött av Rosie Price. Bland annat är vänskapen mellan Kate och Max, som inte alltid är supersund, men så väldigt fint skildrad. Känslorna finns där i överflöd och de skulle aldrig kunna klara sig utan varandra. Kate är den ordentliga, men också den som trots detta ofta ligger i underläge. Max är den karismatiske slarvern som alltid landar på fötterna, mycket tack vare sin rika och förvisso även stöttande familj.

En stor del av boken kretsar kring Max familj och hur de är i relation till både honom och Kate. Hans mamma är till exempel en känd filmskapare och drar i några trådar för att hjälpa Kate. Det är också hon som får veta den hemlighet som Kate aldrig vågar avslöja för Max.

Trots att så mycket är bra, lyfter historien aldrig riktigt. Den avgörande händelsen som förändrar allt i relationen mellan Max och Kate hanteras på ett ganska märkligt sätt. Inte osannolikt, men när locket läggs på stannar också handlingen av. Det som var rött är Rosie Prices debut och det är en väldigt bra sådan. Det är dock en debut som är nästan för snygg, det som jag ibland kallar för en skrivarskolebok. Så genomarbetad att känslorna nästan försvinner och det blir lite tråkigt. Med det sagt är jag ändå imponerad av Price och jag läser gärna mer av henne. Gärna en bok där hon vågar tänja på gränserna lite mer.

Den bästa mamman

I Den bästa mamman av Aimee Molloy får vi träffa de ganska olika föräldrarna som bildar gruppen Majmammorna. En pappa har slunkit med också, men de flesta är förstagångsmammor med allt vad de innebär. Det de har gemensamt är att de alla fått barn i maj och från att främst ha umgåtts online träffas de nu i parken. När barnen hunnit bli några månader bestämmer de sig dock för att gå ut tillsammans och umgås “på riktigt”, utan sina barn. Det är Francis, Nell och Colette som är mest drivande och det är också dem vi får följa mest. De lägger stor energi på att övertyga den ensamstående mamman Winnie att lämna sin son Midas med en barnvakt och följa med dem ut. Kvällen börjar trevligt, men avslutas i en katastrof när Winnies son försvinner. Någon har tagit sig in i lägenheten, förbi den sovande barnvakten och helt sonika plockat Midas ur sitt rum och tagit med honom.

Vi får lära känna de olika mammorna, som turas om att berätta historien om Majmammorna och det fruktansvärda som hände Winnie och Midas. Det är ett spännande koncept och även om jag tycker att Molloy slarvar bort slutet lite, är det helt klart en läsvärd bok. Egentligen tycker jag nog att vänskapsrelationerna är de mest intressanta, men visst bidrar kidnappningen till en spännande läsupplevelse.

 

Ett enklare liv

Ett enklare liv är andra delen i Anna Fredrikssons serie om Pensionat Pomona. Den som driver pensionatet är Sally, som ärvt huset av en nu avliden släkting. Ett hus som hennes dotter var säker på att få. Efter att ha läst första delen Mellan himmel och hav tyckte jag att berättelsen knappt kommit igång och jag är glad att den fått en fortsättning. Fortfarande är det tre generationer kvinnor som står i centrum. Sally har fullt upp med pensionatet, dottern Josefin börjar tröttna på både sin sambo och deras gård och mormor Vanja har flyttat tillbaka till Köpenhamn. Hennes tidigare liv i staden får stå i centrum och när Vanja återigen beger sig till Österlen och Josefin istället lånar lägenheten får dotterdottern veta en hel del om sin mormor.

Ett enklare liv ger oss mer information om huvudpersonerna och vi lär känna dem något bättre. Däremot känner jag fortfarande en distans till dem och känslorna väcks inte riktigt. Kanske för att det så många trådar och att fördjupningen inte riktigt får plats. Det verkar som att Anna Fredriksson har planerat en lång serie och hon ger oss lite information i taget. Jag tror dock att den här andra delen hade tjänat på att stanna mer kring pensionatet så att vi riktigt fått lära känna Sally. Nu försvinner hon i bakgrunden och det är synd. Josefins arbete i den trendiga klädbutiken är helt ärligt inte alls lika intressant och även om Vanjas förflutna är ganska spännande räcker det inte riktigt. Men det sagt håller Anna Fredriksson en hög lägstanivå och jag är säker på att serien kommer att bilda en fin helhet när den väl är klar. Jag kommer att läsa vidare, men önskar mig en mer koncentrerad berättelse i del tre. Nu läggs det ut många trådar, men få knyts ihop.

Sambo på försök

Sambo på försök av Beth O’Leary handlar om Tiffy och Leon och ett väldigt annorlunda sätt att dela lägenhet. Leon behöver pengar och bestämmer sig därför att annonsera efter en inneboende. Lägenheten han bor i har visserligen bara ett sovrum, men en dubbelsäng och eftersom Leon alltid jobbar natt och tillbringar helgerna hos sin flickvän vill han att den inneboende ska jobba dagtid och är ledig på helgerna. På så sätt kan de dela säng utan att behöva träffas. Tiffy, som flyr ett misslyckat och avslutat förhållande behöver desperat ett boende och accepterar den något ovanliga planen. Tiffy och Leon ses aldrig, men börjar kommunicera med varandra på post-it-lappar. Berättelsen förs framåt av dessa små hälsningar och det är ganska charmigt.

Det är alltså en något märkliga premiss som du som läsare måste köpa för att ta till dig boken, men konstigt nog går det ganska lätt. Tänk inte för mycket bara. Sambo på försök är underhållande och karaktärerna något överdrivna, men de funkar. Däremot håller språket på att göra mig galen. Jag tror inte att det handlar om översättningen, utan om hur Beth O’Leary skriver. Det är en orgie i ofullständiga meningar, oftast utan subjekt och läsningen blir väldigt hackig. Jag har den senaste tiden gett upp flera böcker med liknande språk och kanske är det en trend, men jag blir helt tokig. Nu finns det ändå ett driv och en tillräckligt underhållande historia som gör att jag läser ut boken. Jag önskar dock att de ofullständiga meningarna, som kan vara effektfulla om de inte är för många, inte hade tillåtits ta över så mycket. Språk är dock en smaksak och jag har inte sett någon annan irritera sig på just det i boken. Själv köper jag den något annorlunda boendesituationen och reflekterar inte ens över det orimliga i att sova i samma säng som någon man aldrig träffat, men den här svenskläraren vill gärna att i alla fall de flesta meningar ska innehålla ett subjekt.

Emil av Johan Heltne

Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Johan Heltnes debut Det finns ingenting att vara rädd för hade jag höga förväntningar på senaste boken Emil. De infriades till viss del. Emil är en intressant berättelse om skuld och det svåra i att kunna börja om. Eftersom jag som läsare inte är helt säker på vad som egentligen har hänt skapas en märklig och lite obehaglig stämning.

När vi träffar Emil är han på Teneriffa med sin sjuka farmor. Han verkar vara en ganska vanlig kille, men snart får vi reda på saker som gör att bilden kompliceras. Det hände något då han var ung, bodde i Uppsala och hette Fredrik. Han anklagades för en våldtäkt, men friades. Fri blev han däremot aldrig.

I sitt nya liv som Emil vet ingen om vad som hände den där natten i Uppsala. Vi läsare får inte riktigt veta det heller, men vi får flera berättelser som skulle kunna vara sanna. Det vi verkligen får veta är dock att ett liv styrt av skuldkänslor aldrig blir ett gott liv. Emil har försökt fly sitt förflutna, men inte lyckats, trots att det kanske verkar så inledningsvis.

Det finns en hel del som är bra i Johan Heltnes roman, men berättelsen om Fredrik som blir Emil är ibland lite rörig. Visserligen ger det en effekt av att känna som Emil kanske känner, men jag är inte helt övertygad. Trots det tycker jag om Heltnes språk och sätt att skriva och läser gärna mer av honom. Emil är dessutom en bok som stannar kvar, även om läsningen inte var helt okomplicerad. Eller just därför. Vi får inte alla svar om vad som hänt och det skapar en osäkerhet kring hur huvudpersonen ska tolkas. Det skapar en obehaglig känsla, som trots allt är både ovanligt och ganska spännande.

Annie John av Jamaica Kincaid

Så har jag äntligen läst något av Jamaica Kincaid. Något jag planerat länge. Att valet föll på just Annie John var naturligt, då Anna tipsade om den till Bokbloggarboktipsutmaningen 2019.

Annie John är en självbiografisk roman och den fokuserar på en flickas barndom och ungdom på en plats jag visste väldigt lite om. Annie John växer upp på den karibiska ön Antigua och mycket fokus i boken ligger på hennes relation med modern. En inte helt okomplicerad sådan. Inte heller andra relationer är direkt okomplicerade och Annie har en tendens att bossa runt de flesta, trots att hon egentligen inte vill annat än att bli omtyckt.

Jag fastnar sällan för barndomsskildringar, men Jamaica Kincaid är skicklig på att beskriva alla de tankar som ryms inom det ganska lilla barnet. Mycket fokus ligger på den fysiska förändringen med allt vad det innebär, men också svårigheten i att växa upp och inte riktigt veta vad som förväntas av en. Annie har drömmar, men vet inte hur hon ska förverkliga dem.

Senaste boken utgiven på svenska heter Lucy och verkar ta vid där Annie John slutar om än med en karaktär med annat namn och även om barndomsskildringar inte riktigt är min grej är jag tillräckligt imponerad och intresserad av författaren för att vilja läsa mer. Jamica Kincaid är utan tvekan en skicklig författare och hennes språk är något utöver det vanliga. Jag läser gärna mer av henne.

Bortom solens strålar

Eftersom jag fått i uppgift att göra en handledning till den bearbetade versionen av Bortom solens strålar, som ges ut av Vilja förlag i höst, var jag självklart tvungen att läsa originalversionen först. Det här är Arkan Asaads tredje roman och den ger oss berättelsen om huvudpersonen Amàrs liv i Sverige, innan händelserna i debutboken Stjärnlösa nätter.

Amàr och hans familj flyr från irakiska Kurdistan när fadern deserterar från armén. Amàr är tre år när de kommer till Sverige. Inledningsvis går det väldigt bra för familjen. De bor i ett villaområde i Eskilstuna, fadern äger två videobutiker och de integrerar sig i samhället. De lever helt enkelt ett bra liv och det verkar gå bra för alla i familjen, men åå julafton när Amàr är tolv år förändras allt.

Det är i Blod rödare än rött som vi får ta del av pappa Casims historia om hur han träffar Amàrs mamma och hur han deltar i kriget mellan Irak och Iran. Efter att han deserterar och flyr har han ingen kontakt med sin familj och vet inte heller vad som hänt dem. Det där telefonsamtalet på julafton ger honom svar, men också brutalt dåligt samvete för vad han utsatt sina nära och kära för. Själv fick han ett bra liv i Sverige, medan de haft det fruktansvärt. Här finns mycket av förklaringen till varför han gifter bort sin äldste son Amàr i boken Stjärnlösa nätter.

Jag tycker om Bortom solens strålar och uppskattar att få ta del av det liv i Sverige som Arkan Asaad gav oss en del av i sitt sommarprogram från 2015. Jag tycker också om att den här boken är mer balanserad och reflekterande än de två tidigare böckerna. Det märks att Asaad har mognat och kanske fått distans till det hemska han beskriver i sin debut. Det här är ett snyggt avslut på trilogin om Amàr och jag hoppas att det är ett avslut. Nu vill jag att Asaad skriver något helt annat utifrån sitt faktiskt unika perspektiv. Det kan bli hur spännande som helst.

%d bloggare gillar detta: