Betyg 3

Brevvännerna är en söt historia

Malin lever i ett stabilt äktenskap och har det på ytan ganska bra. Visst sörjer hon att gården inte längre har några djur, men maken har växlat över till skogsbruk och själv håller hon ställningarna hemma. Att fly in i böckernas värld lockar och därför är Bokbussens besök veckans höjdpunkt. Det är också genom den hon får en hemlig brevvän och snart skriver de till varandra regelbundet, först genom brev gömda på bussen och sedan via undersidan på en av de minst besökta hyllorna på det lokala biblioteket. Den Malin skriver till är anonym, men vi vet att han heter Erik och ganska nyss har flyttat från Stockholm till Norrtälje. De är två ganska ensamma själar och finner en speciell gemenskap trots att de aldrig träffats.

Brevvännerna är mitt första möte med Eli Åhman Owetz och den största anledningen till att jag läste den är nomineringen till Årets Bok. Det är en söt historia hon bjuder på och läsningen är trevlig. Jag gillar blinkningarna åt You’ve got mail och den trevliga miljön. Lite irriterad blir jag allt på Malin och hur svårt hon har för att kommunicera med sin familj, medan det går så lätt att skriva brev. Kanske är det symptomatiskt för ett äktenskap där det inte varit någon idé att prata. Underhållande och lättsamt blir betyget.

Nu har jag läst fyra av de nominerade böckerna och Camilla Grebes Skuggjägaren är min favorit så här långt. Ett par till kommer jag att läsa, men resten lockar inte jättemycket. Jag och juryn har inte riktigt samma smak i år känns det som.

Midsommarnattsdrömmar

Jag är inte jättebra på traditioner och missar fler högtider än jag firar, men det är trots allt något visst med midsommar. Barndomens firades alltid i Dalarna och där firades det rejält. I Bengt Ohlssons senaste bok Midsommarnattsdrömmar får vi träffa en grupp vänner som firar midsommar ihop. Första gången vi möter dem är 1988 när de är runt 25 och på väg in i det riktiga vuxenlivet. Det är i Tomas stuga i Roslagen som de träffas de sju vännerna. Jenny som är tillsammans med Olof och som under kvällen avslöjar att hon är gravid, Ida som är tillsammans med Aarif, den ganska nyanlända flyktingen som drömmer om att göra film, Sofia som har en ganska framgångsrik musikkarriär och är tillsammans med musikjournalisten Nicke, som i sin tur är hemligt förälskad i Jenny. Under kvällen får vi veta mer om dem och deras drömmar, men det står också klart att deras vänskap inte riktigt går på djupet. Istället blir jag ibland lite illa till mods.

Nästa gång vi träffar dem är platsen densamma och året är 2003. Att de ska fira midsommar tillsammans är ingen självklarhet, men när Nicke och Tomas springer på varandra på krogen bestämmer de sig för att ses. Några i gänget har några försvunnit och några tillkommit, inte minst ett gäng ungar. Hoppfullheten som trots allt fyllde dem femton år tidigare har nästan försvunnit helt och det är nu det börjar bli sorgligt på riktigt. När vi sedan träffar dem 2018 är det som att livet gått dem förbi. Någonstans hade jag önskat att Ohlsson varit lite snällare mot sina karaktärer och låtit dem behålla i alla fall lite lycka och framtidstro, men medelåldern är verkligen tragisk.

Ibland kan jag tycka att det är synd att vi inte byggt upp traditioner som handlar om att vi alltid firar en viss högtid med samma människor, men när jag läser Midsommarnattsdrömmar inser jag hur fint det kan vara att träffa gamla vänner, men att det också kan bli väldigt krystat och jobbigt. Ohlsson har verkligen inte lagt till något romantiskt skimmer över vännernas liv och möten och även om jag uppskattar svärtan är det nästan lite väl tungt ibland. Är det verkligen helt omöjligt att inte vara bitter när 50-årsstrecket har passerat?

Där kräftorna sjunger

Där kräftorna sjunger av Delia Owens är en internationell succé och en snackis även här. Boken är till exempel en av de nominerade till Årets bok 2020. Förväntningarna var därför ganska höga och de uppfylldes inledningsvis. Grundberättelsen om flickan Kya som är uppvuxen utanför samhället i en dysfunktionell familj är verkligen fin. Som liten flicka ser hon syskonen lämna hemmet ett efter ett och när faderns misshandel blir för svår försvinner även mamman bort. Under några år försöker Kyas pappa leva ett bättre liv, men det dröjer inte många år innan hon är helt ensam. Människorna i det lilla närbelägna samhället kallar henne Träskflickan och ser henne som obehaglig och konstig. De enda som stöttar henne är Jumpin’ som äger en liten butik och hans fru Mabel. De ser till att Kya får mat i magen och nya kläder ibland genom att köpa musslor och rökt fisk från henne. Tate, en barndomsvän som nu blir hennes förtrogne och pojkvän är också viktig. De delar ett intresse för djur och natur och det är Tate som lär Kya läsa. Jag tycker väldigt mycket om skildringen av Kyas kamp för att överleva och hur hon lär sig med och mer om de djur och växter som finns runt henne.

Där kräftorna sjunger hade kunnat bli en fantastisk roman om Kya och hennes fascination för naturen hade fått stå i centrum. Nu blir det istället en tafflig mordhistoria och de två kärleksförhållanden Kya har, främst det med Chase som är den som hittas död i inledningen, är så gräsligt skildrade att Jean M Auel framstår som en författare värdig Nobelpriset. Beskrivningarna av Kyas utseende känns gammaldags och ganska sunkigt, något som förstör min läsupplevelse. Att boken avslutas med en epilog som är onödig och smörig gör inte saken bättre. Nu mår jag mest lite dåligt och förstår faktiskt inte alls hur alla kan hylla helt okritiskt. Det här är definitivt inte årets bok, möjligen hade jag tyckt det om jag läst den ungefär samtidigt som jag läste Grottbjörnens folk och alla andra mer eller mindre sliskiga böcker om utsatta kvinnor som hittar en mening med livet genom en man. Då var jag typ tolv, nu vill jag gärna slippa sådant.

Smaken gör mig kluven

Jag läste Smaken av Muriel Barbery för en digital bokcirkel (som jag tyvärr inte lyckades delta i) och det är en bok jag tänkt läsa länge. Inledningsvis var jag väldigt tveksam, men till slut måste jag säga att jag tyckte om den. Vad jag förstår var det få av deltagarna i bokcirkeln som gjorde det.

Smaken är en samling berättelser som alla på något sätt kopplas till mat. Just att låta sinnesförnimmelser, i detta fallet smakupplevelser, få karaktärer att minnas saker är ett grepp jag tycker om. Det får mig att tänka på Marcel Prousts som genom lindblomste och madeleinekakor låter sin huvudperson förflytta sig till barndomen i Swanns värld, den första delen i mastodontverket På spaning efter den tid som flytt. I Smaken står Pierre Arthens i centrum. Han är en känd matkritiker och mat har alltid varit en stor del av hans liv. Nu ligger han för döden i sin lägenhet på 7 Rue de Grenelle där även Igelkottens elegans utspelar sig. Det är när jag inser det och när portvakten Renée får sitt kapitel som jag fastnar i Smaken på riktigt.

Vissa kapitel handlar om att Pierre Arthens berättar ett smakminne från sitt liv. Andra om hur människor kring honom ser på denne mäktige, men vad det verkar, riktigt otrevlige man. Det är i alla fall inga positiva hyllningsberättelser vi bjuds på. Jag gillar dock idén att låta korta minnesbilder från olika personer berätta om samma huvudkaraktär och att också få höra honom själv berätta om sitt liv. Det funkar inte riktigt helt ut, men vissa av berättelserna är fina. Något jag också tycker mycket om är hur Barbery återvänder till samma hus i Igelkottens elegans och även där nämner Pierre Arthens död i lägenheten på fjärde våningen. Nu blir jag lite sugen på att läsa om en av mina största favoritböcker någonsin, men det gör mig lite väl nervös, så jag vet faktiskt inte om jag vågar.

Det sextonde året

I ett samhälle där kvinnor ses som varelser som när de börjar bli vuxna utvecklar en destruktiv magi som måste förstöras, skickas alla unga kvinnor i väg det året de fyller sexton. Några av dem är bortlovade och kommer att gifta sig när de kommer tillbaka. Andra kommer att få arbeta. Ingen i samhället talar om det så kallade nådeåret, men alla vet att de som kommer tillbaka efter det är rejält påverkade. Huvudpersonen Tierney blir vald av en man, något hon inte räknat med. Inte heller har hon räknat med att den unga kvinna som såg honom som sin kommer att vilja hämnas. När nådeåret tar sin början följer hon självklart med och hon tror att de som kommer att vara farligast för henne är de jägare som rör sig i skogen. Det är fel.

Det sextonde året av Kim Liggett är som en kombination av Hungerspelen och The Handmaids Tale. Samhället som Tierney lever i är kvinnofientligt och inga kvinnor tillåts bestämma över sina liv. När de skickas i väg under nådeåret hamnar de i en situation som kan liknas vid ett hungerspel. Konkurrensen är stor och alla vill överleva till varje pris. Inledningsvis avfärdar jag Det sextonde året som en ganska medioker ungdomsbok av en författare utan egna idéer, men snart inser jag att jag har fel. Mycket handlar om att Kim Liggett har skapat en trovärdig karaktär i Tierney och jag vill verkligen veta hur det går för henne. Det är också intressant att läsa om hur samhället hon lever i har utvecklats och vilka regler som gäller där. lite synd tycker jag att det är att Det sextonde året fått ett megarosa omslag som signalerar att det är en bok för tjejer, då det definitivt är en bok som borde kunna nå en bred publik. Jag kan också tänka mig att den skulle kunna bli en bra film, eller kanske ännu hellre tv-serie.

The Poison Garden

Jag har tyckt om de tidigare böcker som Alex Marwood skrivit. Debuten Onda flickor är nog den bok jag tycker minst om även om den är bra den också, men jag älskade Granne med döden och Den mörkaste hemligheten. Senaste boken The Poison Garden börjar likt de andra i en katastrof som vi vet väldigt lite om. Steg för steg inser vi till slut hur det hänger ihop.

Senaste boken inleds med att två poliser hittar en hel grupp döda människor på en gård där en domedagssekt bott under många år. Många barn och alla vuxna utom en har avlidit och vi får följa tre syskon som överlevt. Romy som levt hela sitt liv i sekten som leds av Lucien Blake är en av de som berättar. Hon kom till sekten med sin mamma som är en av de döda. Mamman har ett barn med Lucien Blake och de barnen är självklart speciella. Flickan heter Eden och hon har också en bror som heter Ilo. Medan Romy, som är vuxen och dessutom gravid, placeras på ett boende letar man efter en anhörig som kan ta hand om Eden och Ilo. Myndigheterna hittar Sarah, som är deras moster och vill placera barnen där.

Romy och Sarah är de som berättar större delen av historien och det är en märklig historia som rullas upp. Att vi inte riktigt kan lita på att det Romy berättar stämmer och det gör henne extra intressant som huvudperson. Möjligen gör det boken onödigt svårläst och ibland osammanhängande, men helhetsintrycket är ändå att det här är en båda intressant och välskriven spänningsroman. Trots avsaknaden av poliser och en polisutredning liknar berättelsen just en utredning där vi länge förs bakom ljuset, men till slut får veta hur det hänger ihop. Spännande och obehaglig läsning.

En avlägsen kust

Jag tycker om Jenny Colgans serie om den lilla ön Mure och dess invånare och nu har jag läst kortromanen En avlägsen kust. Kul att återse karaktärerna, men samtidigt är det en historia som egentligen inte berättar något nytt.

I centrum står läraren Lorna, som är en av Floras bästa vänner och Saif, den syriska flyktingen som blir öns läkare. Vi får lite bakgrund om främst hans tidigare liv, men så värst mycket får vi egentligen inte veta. Därför finns det inte heller så mycket att säga om boken i fråga. Om du läst resten av serien ska du självklart läsa En avlägsen kust också. Den är snabbläst och rätt trevlig. Det är dock svårt att komma ifrån känslan av att det här handlar mer om att sälja böcker än något annat.

Med det sagt hoppas jag att Jenny Colgan skriver fler böcker om Flora, Joel, Lorna, Saif och de andra på Mure, men då en riktig bok och ingen kort berättelse som mest känns som utfyllnad.

I väntan på Jacques

I väntan på Jacques av Elin Säfström handlar om Lollo som lever ett rätt tråkigt liv. Tråkigt singelliv, tråkigt jobb med tråkiga och jobbiga kunder och dessutom en galet elak chef. Visserligen har hon en trevlig vän och arbetskamrat i Asad, men i övrigt är det rätt kasst med det mesta. Förutom dagdrömmarna om den exotiska, supersnygga Jacques då.

När Lollos granne Jack försvinner springer hennes fantasi iväg och den verkliga Jack (som hon inte träffat) och förföraren Jacques (som inte finns) smälter samman i en riktig drömman. Eftersom Lollo inte riktigt är som alla andra går hon med all sin energi in för att hitta Jack. Till sin hjälp har hon Jacks bästa vän Kurre, men hon leker ofta privatdetektiv själv genom att söka upp Jacks flickväns och hennes läskiga bröder. Teorierna om hur Jack försvunnit spårar minst sagt ur när Lollo går all in.

När jag träffar Elin Säfström på nästa mingel på säg Bokmässan kommer jag att med gott samvete kunna skåla i bubbel utan att behöva tänka på det faktum att jag inte var överförtjust i hennes ungdomsbok En väktares bekännelse, för jag tycker verkligen om hennes senaste, både hysteriska och galna bok I väntan på Jacques. Nu vill jag göra två tydliggöranden innan jag går vidare:

  1. Det var inte jag som berättade för författaren att hennes bok inte passade mig, det var hon som (väldigt spontant) utbrast “oj, du gillade VERKLIGEN inte min bok” på ett bubbelmingel.
  2. Det är absolut inget fel på En väktares bekännelse, det är bara jag som är dålig på är att läsa urban fantasy.

Jag föreslår en bubbelskål för Jack, Lollo och Kurre nästa gång vi ses Elin som tack för den här galna historien. Det finns absolut inget som är lagom med I väntan på Jacques, men det är inte alltid så att lagom är bäst.

Evvie Drake börjar om

I Evvie Drake börjar om av Linda Holmes får vi följa den nyblivna änkan Evvie Drake som försöker bygga upp sitt liv igen. Hennes man var omtyckt läkare i det lilla samhället i Maine där hon bor, men att vara gift med honom var långt ifrån enkelt. I det stora huset finns minnena kvar och Evvie har otroligt dåligt samvete för att hon faktiskt inte sörjer sin man speciellt mycket. Vännen Andie är ett stöd, men inte ens för honom kan hon berätta allt. När han sedan träffar kärleken med stort K känner sig Evvie mer övergiven än någonsin.

Det är dock Andie som ser till att det händer något i hennes liv. Hon behöver nämligen en inneboende för att ha råd att behålla huset och Dean, kompis till Andie, flyttar in. Dean är en före detta basebollstjärna som fått problem med sin kastarm och helt plötsligt misslyckas helt. Ingen vet egentligen vad som är fel, men fel är det. Inte helt oväntat uppstår tycke mellan Evvie och Dean, men jag dras inte riktigt med i deras förhållande. De är två ganska distanserade personer och det gör mig frustrerad. Ge mig himlastormande kärlek istället för ältande karaktärer.

Jag skulle så väldigt gärna vilja tycka om Evvie Drake börjar om och vissa saker är verkligen fina. Det känns dock som att jag läst den här boken tusen gånger och det finns egentligen ingenting nyskapande alls i berättelsen om Evvie, Dean, Andie och de andra. Det handlar inte om att den är för förutsägbar, för det tillhör genren och det kan jag köpa. Däremot hade jag önskat mig något mer och det kan hända att det handlar mer om mig än om boken. Jag tror nämligen att jag förläst mig på liknande böcker för tillfället. Med det sagt är Linda Holmes debut trots allt välskriven och jag tror att den kan passa många. Karaktärerna är trevliga, miljön fin och berättelsen funkar. Många andra bloggare har dessutom hyllat unisont.

Jag klyver er itu

Jag klyver er itu är Tamara Mivellis debut om Mary vars familj splittras. Hennes pappa har en ny familj, medan mamman och lillebrodern hittat ett nytt liv i en ny lägenhet. Utan Mary. Hon bor istället hemma hos pojkvännen Filip och hans familj, en ny familj även för henne, men en som trots allt inte är hennes. Mary är nämligen Maryam, men kan inte riktigt vara det. Att hon kämpar med att hitta den som är hon är tydligt. En vilja att passa in som krockar med längtan efter att bara få vara sig själv. Vem det nu är.

Mivelli skriver vackert och poetiskt om svåra frågor och jag imponeras av hennes språk. Samtidigt blir jag lite frustrerad över alla tomrum och hade önskat att vi fått veta mer om främst Mary, men även om vad som egentligen hänt. Jag fattar att tanken inte är att skriva en roman där allt blir tydligt, men jag behöver mer. Samtidigt går det kanske inte att läsa Jag klyver er itu som en roman. Det är snarare en poetisk och fragmentarisk berättelse som liknar prosalyrik eller kanske micronoveller och som sådan funkar den även om texten ställer fler frågor än den ger svar. Ingen bok för den ovana läsaren, men kanske en som kan utmana de som redan läser.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: