Betyg 3

Skolan av Karin Wik

På internatskolan Axelsons går elitens barn och att de uppfostras av varandra på ett minst sagt hårt sätt är självklart. Det är en klassisk internatskola som beskrivs i Karin Wiks debut Skolan och tystnadskulturen gör det svårt för boken huvudperson Ida Rossi att ta reda på sanningen. Hon är inte polis, men får tillträde till skolan och flyttar in i en av  personalbostäderna.

Ida Rossi är journalist på lokaltidningen och hon får i uppdrag att skriva om det som hänt på Axelsons. Frågan är om det är en fördel eller nackdel att hon själv varit elev där och lämnade efter att ha utsatts för minst sagt hemska saker. Hon vet också att tradition och lojalitet står högre än sanningen. Självklart är Ida misslyckad och dricker dessutom för mycket och det börjar faktiskt bli lite tröttsamt att sådana huvudpersonen dyker upp i bok efter bok. Det som gör henne intressant att följa och Skolan värd att läsa är Karin Wiks sätt att berätta om dem. Berättelsen om de två eleverna som dött, den misstänkte som försvunnit och de andra på skolan som påverkats, är välskriven och lättläst. Idas ibland överdrivet naiva agerande stör mig lite, men helheten är trots det bra. Det perspektiv som är mest annorlunda är kanske att lokalbefolkningen utanför skolan får ta plats och de gillar såklart inte den fina skolan mitt ute i skogen och inte heller dess bortskämda elever.

Skolan är en bra debut. Kanske inte så annorlunda eller nyskapande, men välskriven. I nästa bok hoppas jag att Karin Wik vågar ta ut svängarna mer inte bar språkligt, utan också innehållsmässigt. Då kan det bli riktigt bra.

Pengar på fickan

Pengar på fickan av danska Asta Olivia Nordenhof är en riktig snackis som tilldelades Per Olov Enquists pris 2020 och dessutom nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2021. När jag fokuserade på nordisk litteratur i september (även om det gick lite sådär) var det självklart att läsa just den här boken. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men var överraskad över det jag läste. Lite fick jag samma känsla som när jag läste Josefin Klougarts debut för många år sedan, att det var snyggt men inte så mycket mer. Samtidigt är det något hos huvudpersonerna som gör att jag fastnar.

Pengar på fickan utspelar sig på 80-talet och handlar om Maggie och Kurt. Ett par vars kärlek, om man ens kan kalla det så, är destruktiv och våldsam. Kanske handlar det mest om dottern Sofie, vars liv självklart påverkats av föräldrarna. I bakgrunden finns också berättelsen om Scandinavian Star, ett passagerarfartyg som förstördes i en mordbrand i april 1990. Hur det hänger ihop anar vi, men får inte riktigt veta. Kanske för att det här endast är en bok i en planerad heptalogi och endast en skärva av helheten. Någonstans känns det som att jag missat grejen, för jag förstår inte riktigt storheten. Språkligt är det en fantastisk bok, men innehållet är för vagt för min smak. Visst bränner det till ibland, men det räcker inte.

Jag är glad att jag läste Pengar på fickan trots allt, även om jag inte är överväldigad som recensenterna. Kommer jag att läsa vidare i serien? Kanske. Mer sugen är jag dock på att bekanta mig med Nordenhofs poesi, för där kan jag tänka mig att hon briljerar.

Den lilla skolan vid havet

Nu finns inte Jenny Colgans Class: Welcome to the Little School by the Sea översatt till svenska, men jag misstänker att titeln på svenska skulle bli just Den lilla skolan vid havet. Boken gavs ut för mer än tio år sedan och under pseudonymen Jane Beaton, men gavs ut igen 2016 och då under namnet Jenny Colgan. Även en uppföljare, med titeln  Rules:Things are changing at the Little School by the Sea gavs ut på nytt 2016. Året därpå skrev Colgan kontrakt på två böcker till i serien och den första, Lessons: Fresh starts at the Little School by the Sea kommer senare i höst.

Huvudpersonen i Class är läraren Maggie Adair, som lämnar pojkvännen Stan och flyttar till Cornwall för att jobba på Downey House, en internatskola för flickor. Boken sträcker sig över ett skolår, från de första, osäkra dagar som ny lärare, till skolavslutningen. Det blir ett händelserikt år, såväl yrkesmässigt, som personligt. Det är en omställning att byta från en ganska stökig skola, till en som på pappret ska vara välfungerande. Riktigt så ser det inte ut, vilket Maggie inser ganska snabbt. Grannskolan, som är en internatskola för pojkar, spelar också en viktig roll i Class. Dels för att en av lärarna David, som brukar promenera med hunden Stephen Daedalus, är väldigt trevlig, men också för att dess elever blir delaktiga i den föreställning som Maggie är med och planerar. David är för övrigt helt baserad på David Tennant, som spelade Doctor Who, något som Jenny Colgan kände sig lite generad över när böckerna publicerades på nytt.

Boken följer också några av eleverna, vilket på ett sätt är ganska trevligt, men det bidrar samtidigt till att Class känns lite splittrad. Den av eleverna som är lättast att sympatisera med är Simone, som har fått möjligheten att gå på Downey House tack vare ett stipendium. Hon älskar att gå i skolan, men har aldrig riktigt passat in. Nu hoppas hon få lära sig mer och dessutom få vänner. Fliss är en av hennes rumskamrater och hon är definitivt inte glad över att börja på Downey House. Istället känner hon sig totalt oälskad och är riktigt förbannad på sina föräldrar som skickat iväg henne.

Det är mycket jag tycker om med Class. Internatskolor är alltid internatskolor och miljön är härlig. Däremot har jag svårt att få grepp om de många karaktärerna och därför blev boken liggande ett tag, innan jag faktiskt läste ut den. Jag kommer att läsa vidare, det är jag tämligen säker på och det ska bli intressant att se om det blir någon skillnad nu när det gått några år och Colgan utvecklats som författare. Fördelen med Class är att den inte är så tillrättalagt, vilket kan bli ett problem om samma koncept ska användas om än i olika miljöer.

Som lärare kan jag leva mig in i Maggies inledande pirrighet för att möta de helt nya eleverna och den inte sällan intensiva frustrationen över att elever inte alltid gör som man säger. Jag fnissar också åt den smått absurda situation när hon tappar humöret fullständigt inför skolinspektörerna som är på besök. Det är lätt att relatera. Själv har jag ett par arbetsdagar kvar innan eleverna dyker upp. Två klasser känner jag redan, men en är helt ny. Det är alltid spännande och se vad det är för individer som dyker upp.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 19 augusti 2019

Fahrenheit 451

Någon klassiker försöker jag hinna läsa varje sommar och i år blev det i sista minuten som jag läste Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Tanken är att i höst låta mina treor läsa dystopier och även om jag läst många klassiska sådana har jag inte läst just den här. Bradburys bok kom ut 1953 och utspelar sig i en framtid där böcker bränns och människor matas med passiv kultur på tv-skärmar i sitt hus. Huvudpersonen Guy Montag är brandman och i en tid då alla hus är brandsäkra går han och hans kollegors arbete inte ut på att släcka bränder, utan att starta dem. De bränner upp hus där böcker finns och ofta dör även husets invånare.

Som så ofta i dystopier börjar huvudpersonen ifrågasätta den värld hen lever i och det gäller även Guy Montag. Han är gift med Mildred och de lever separata liv. Hon ägnar all sin tid åt tv-skärmarna som pryder tre väggar i huset och drömmer om en fjärde vägg. Att läsa, diskutera eller vara ute i naturen är ingenting den moderna människan gör. Istället är det passiv konsumtion av lättsmält underhållning som står i centrum.

Den unga flickan Clarissa fungerar som en katalysator till Montags förändring. Hon bor i ett av grannhusen och verkar så lycklig, vilket får Montag att inse att han inte alls är det. Inte heller hans fru ska det visa sig, då hon tar en överdos av de sömntabletter som hon och många andra behöver för att kunna sova. Hon får vård och glömmer sedan allt som hänt. Istället fortsätter hon sitt passiva och enformiga liv som om ingenting har hänt. Men Montag vill ha mer. Han vill tänka, känna och uppleva. Något som inte förekommer i den värld där han lever.

Jag hade hoppats att Fahrenheit 451 skulle vara en dystopi för mina gymnasieelever, men jag är tveksam. Jag tycker om den och premissen är intressant, men jag tror att berättelsen är för vag för att tilltala unga läsare. Kanske får den vara med som en av de böcker de kan välja mellan. Jag får fundera.

Dina färger var blå

Dina färger var blå av Marcus Jarl handlar om Lina som arbetar som sjuksköterska på en neonatalavdelning. Varje dag möter hon barn som fötts för tidigt och deras föräldrar. Ibland dör barnen och sorgen är ständigt närvarande. Lina trivs med sitt arbete och är bra på det. Kanske har hon svårt att dra gränser, men samtidigt är det svårt att inte engageras i ett arbete som betyder så mycket.

Några egna barn har inte Lina och hennes man Samuel har alltid varit tydlig med att han inte vill ha några. Bokens första del handlar om Lina och Samuel och ett äktenskap som inte är helt friktionsfritt. Det handlar inte just om barn, men det finns en osäkerhet inte minst hos Samuel om huruvida de två verkligen är rätt för varandra. Linas minnen av sin ungdomskärlek Ted, som hon sparat i en skokartong i garderoben, stör Samuel och han kan inte låta bli att titta i den när Lina inte är hemma.

I bokens andra del får vi så veta hur det gick till när Ted och Lina träffas och hur de hade det tillsammans. Bilden av den perfekta kärleken växer fram, men även här finns vissa varningssignaler. Såväl Linas pappa som hennes äldre arbetskamrat Astrid tycker att Lina låter Ted styra för mycket. Det kan jag som läsare tycka också, men det är ändå tydligt att Lina trivs med sitt liv med Ted. Han lär henne att ta dagen som den kommer och det må vara ansvarslöst, men också ganska nyttigt. De bor en sommar ute på en ö och dit längtar Lina ständigt tillbaka. Hennes och Teds kärlek varar nämligen inte för alltid, utan han försvinner och lämnar henne ensam kvar.

Så dyker han upp igen många år senare och det är nu boken på många sätt börjar på riktigt. Det är också nu jag börjar bli riktigt irriterad på hur orimlig Ted på många sätt är och jag stör mig både på honom och på Lina. Som ni märker är jag inte helt förtjust i Dina färger var blå och mest av allt handlar det om hur huvudpersonen Lina förminskar sig själv för att istället låta sina män bestämma. Det gäller både i förhållandet med Ted och med Samuel. Visst, det här skulle kunna ses som världens mest romantiska berättelse, men jag blir istället illa berörd. Dessutom har jag svårt för det väldigt poetiska och nästan svulstiga språk som Marcus Jarl använder.

Många verkar älska Dina färger var blå och jag kan förstå varför. Jag köper dock inte orimligheten i karaktärernas agerande. Det gäller Lina, men det gäller också Ted och Samuel. Ingen favorit med andra ord, men med det sagt så började boken bra. Jag tyckte väldigt mycket om första delen som till stor del utspelar sig på Linas arbetsplats och hade gärna stannat där resten av boken. Samuels problem med svartsjuka och Linas längtan efter barn hade räckt fint. Ted hade gärna fått förbli ett minne och stannat i en gömd skokartong i garderoben.

Ljudet av fötter

Ljudet av fötter av Sara Lövestam handlar om Monika som längtar efter barn. När vi träffar henne första gången har hon och hennes sambo försökt i några månader utan att lyckas och har kontaktat vården för utredning. Ingenting är fel eller konstigt och de uppmanas att fortsätta försöka. När vi träffar Monika igen har det gått tio år och hon är fortfarande barnlös och sedan några år också singel. Visserligen träffar hon Kent ibland, men något riktigt förhållande har de egentligen inte. Istället är det jobbet på universitetet som tar den mesta av Monicas tid.

Förutom Monika får vi träffa hennes släktingar. Det börjar med hennes föräldrar och hennes fosterföräldrar, en sårig barndom rullas upp och vi förstår att vår huvudperson inte haft det lätt. I en vilja att höra till och upptäcka sina rötter söker Monika upp en släkting och därefter blir hon intresserad av släktforskning. Olika generationer får sina berättelser och Lövestam är skicklig på att skapa komplexa karaktärer på få sidor. För mig är de historiska bitarna något oväntat den största behållningen av boken.

Det blev en kort zoom-cirkel om Ljudet av fötter igår, men jag konstaterade att de andra gillade mer än mig, men att jag faktiskt tyckte om rätt mycket trots allt. Tyvärr hade jag lite svårt att ta till mig Monika, som är lite för mycket av en akademisk snobb för min smak, men samtidigt blev porträttet av henne mer och mer komplext och jag vill verkligen läsa de andra böckerna i serien. Mest tycker jag om att läsa om hennes relation med grannpojken Texas, som är samma Texas som i Lövestams ungdomsbok En stark nolla. Tydligen finns även karaktärer från andra av Lövestams böcker med och det är ett kul grepp. Jag blir inte minst sugen på att läsa Hjärta av jazz som är en av flera böcker av Sara Lövestam som jag har kvar att läsa.

Så för att sammanfatta är jag inte helt övertygad av Monikas berättelse, men Ljudet av fötter är ändå en bra bok och Monika tillräckligt intressant för att jag ska vilja läsa mer om henne. Jag hoppas också att hennes släktingar får plats i kommande böcker, inte minst Lisa som är den sista kvinnan vi lär känna innan boken tar slut. Jag undrar vad som händer mellan det som berättas och det vi redan vet om framtiden.

En främling i mitt hus

I boken En främling i mitt hus tar Shari Lapena med oss till en stillsamt villaområde utanför New York där äkta paret Krupp bor sedan några år tillbaka. När Tom kommer hem från jobbet en eftermiddag är hans fru och bilen borta. Inte så konstigt kanske om det inte vore så att hon brukar vara hemma och att hon dessutom glömt låsa dörren. Han blir irriterad, men bestämmer sig för att börja med middagen. När han ringer henne upptäcker han att mobilen är kvar hemma och han hittar dessutom hennes handväska. Nu börjar ilskan övergå i oro.

Samtidigt kallas polisen till en singelolycka. En kvinna i 30-årsåldern har hittats medvetslös utan någon legitimationen sig. Bilen är dock registrerad på en Karen Krupp. Assistent Fleming beger sig till hennes hem och dyker upp där strax efter att Tom Krupp ringt larmcentralen. I närheten av olycksplatsen hittar tre tonårskillar en död man och tar några av hans tillhörigheter.

När Karen vaknar upp har hon tappat minnet och förstår inte alls varför hon lämnade hemmet så plötsligt. Hennes man stöttar henne, men när den döde mannen hittas och polisen börjar fundera över Karens biltur vet varken Tom eller Karen vad de ska tro. Den som verkar veta mest om vad som egentligen hände den där dagen är grannen Bridgid Cruikshank. Eller det borde hon i alla fall göra, med tanke på att hon är det närmaste besatt av paret Krupp.

För att kunna läsa En främling i mitt hus med hyfsad behållning behöver du köpa en rad mer eller mindre osannolika vändningar. Jag tyckte ändå att det var en hyfsat underhållande bok om än lite taffligt skriven. Ibland är det skönt med något riktigt snabbläst för att få igång en trött hjärna och i det syftet funkade den här boken helt okej, men förvänta dig inget storverk.

Allt som väntar dig

Efter att ha älskat de två böcker jag läst av Lorraine Fouchet hade jag höga förväntningar på senaste boken Allt som väntar dig. Precis efter läsningen var jag lite besviken, men faktum är att jag tänkt på boken så mycket efteråt att jag måste omvärdera läsupplevelsen. Den besvikelse som finns kvar är att boken inte utspelar sig på Groix, även om ön nämns och finns där i bakgrunden.

Istället tar Fouchet med oss till Paris och ett hus där Domnin bor med sin pappa i en lägenhet. I huset bor även andra släktingar och de är alla mer eller mindre en del av Domnins liv. Mer efter att det fruktansvärda händer. Hans pappas hjärta slutar slå och när ambulansen kommer har den blonda kvinnan som ringt efter den försvunnit. Domnin, som är femton år, är nu föräldralös. Visserligen hoppas han att hans mamma ska komma tillbaka, men får snart veta att hon inte är på en tillfällig resa. Dessutom kommer ett brev som antyder att Dom har en syster i Sydamerika. Hans ingifta faster, som nu är änka, följer med honom på jakt efter sanningen om hans familj.

Dom berättar om sin pappa och sitt sökande efter sanningen och parallellt med det får vi pappans älskarinnas berättelse. En bild av en annorlunda familj växer fram och även om jag saknar Groix är det ett äventyr att få följa med till de södra delarna av Sydamerika. Lite svart, lite märkligt, men också hjärtskärande och gripande. Trots att det här inte är min favoritbok av Lorraine Fouchet står det definitivt klart att hennes lägstanivå är mycket, mycket hög. Det är också så att Dom kommer att stanna i mina tankar länge, länge. Hans öde engagerar helt klart.

Det är någonting som drar i mig

Att bo på en liten ort och umgås med samma människor är inte alltid så himla roligt när man blir tonåring. Andrea längtar bort. Egentligen behöver hon kanske inget nytt liv, men någonting måste hända. Kompisen Anja är precis som vanligt, men trots att Anjas familj alltid varit Andreas trygga punkt drar hon sig ifrån dem alla. Hemma finns ingenting mer än en mamma som mår dåligt och inte kan jobba. Kylskåpet är tomt och de har inte råd med någonting. Pappa har dragit för länge sedan och kvar är endast några gamla bilar på gården.

Så vad gör någon som vill revoltera i en småstad? Bleker håret, hänger vid kiosken och åker med en äldre kille i en epa. Han heter Alex och även om han är långt ifrån en drömkille så erbjuder han någonting. Lite ironiskt är det att Andréa vill revoltera och samtidigt blir en riktigt landsortskliché, men jag förstår varför hon gör det även om jag inte riktigt förstår hennes val. Det är verkligen något som drar inne i henne och något som skriker “bort”, men möjligheterna att faktiskt förändra sitt liv är små.

Elin Perssons andra bok landar mitt i det lilla samhället och beskrivningen av livet där är trovärdig. Det är någonting som drar i mig är verkligen en bok för unga, men inte lika mycket en bok för mig. Jag ser storheten, det gör jag verkligen och rekommenderar den till unga läsare. Det är för dem den är skriven. Det är deras längtan som beskrivs och deras hopplöshet.

Klasskildringen är kanske det som drabbar mig som vuxen läsare mest. Skillnaderna mellan Andréas och Anjas familjen. Hur Andréa söker sig bort från sin mamma och till Anjas familj där hon erbjuds en annan trygghet och framför allt ett annat innehåll. Ekonomin som ensamstående, sjukskriven mamma är självklart svår och även om detta inte diskuteras förstår vi snart att det är jäkligt tufft.

Få sidor och mycket innehåll i denna välskrivna bok om en längtan bort som får huvudpersonen att göra val som utifrån verkar rätt märkliga, men som är de enda hon känner erbjuds.

 

Sweet Home Dalarna

Min farmor Märta växte upp i det lilla samhället Moje som är en del av Gagnef i Dalarna. Där bodde hon med sina föräldrar och sina fyra syskon, tre systrar och en bror. Hon och en av systrarna flyttade senare till Göteborg och hon gifte sig med min farfar som var från Vårgårda. Efter att föräldrarna gick bort ärvde syskonen hus och mark i byn och för farmors del betydde det en “sportstuga” som främst användes vid jakt. Den låg fint på höjden med utsikt över Mojesjön och där, i ett rum och kök, tillbringade jag många sommarveckor tillsammans med mina kusiner. Vi var nio personer i den lilla stugan och ändå hände det ofta att vi ungar fick sova i rummet för att köket var fyllt av gästande släktingar.

När jag var lite drygt tio byggdes huset ut och det gamla huset blev två sovrum, medan vi också fick ett stort gemensamt kök och vardagsrum och farmor ett litet eget rum. Nu blev kalasen ännu större och sommarveckorna ersattes ofta av ett rejält påskfirande. Sedan barnen kom har vi varit där väldigt lite, men senast det begav sig fick jag erfara hur viktigt det är med tillhörighet i ett litet samhälle. Jag lyckades köra av vägen, hamnade ute på hea (vägen svängde, men inte bilen) och fastnade i snön. Jag tog mig till ICA för att be om hjälp och fick tala med några gubbar som satt på lagret. Jag förklarade min situation och första frågan var, vem är du i betydelsen”vem är du släkt med”. Jag redogjorde för det och då min farmors bror var en central figur i bygden då han levde fick jag snabb hjälp. Det är möjligt att jag fått det ändå, men släktskapet kändes viktigt.

När vi bestämde oss för att ha ett tema där vi läser oss runt Sverige var Sweet Home Dalarna av Karin Janson som ni förstår ett självklart val för mig. Var i Dalarna den lilla byn ligger är oklart, men det är inte Byvalla som författaren tidigare skrivit om. Kanske har samhället fått låna drag av författarens hemby Stora Skedvi i Säter kommun? Lite synd kan jag tycka att det inte finns något namn på byn, eller ens några geografiska referenser mer än titeln. Visserligen är poängen inte att beskriva miljön i det lilla samhället där huvudpersonen Madde bor, men jag hade gärna fått veta lite mer. Viktigast är förvisso kontrasten mellan Dalarna och Stockholm, eller snarare mellan land och stad.

Oavsett var Madde egentligen bor så är det ett ganska typiskt, svensk samhälle vi förflyttas till där livet lunkar på och den lokala pizzerian är där man hänger. I alla fall så hänger Madde och hennes kompis Klara där och blandar hembränt i sin läsk för att liva upp stämningen. Någon gång går de vidare till Statt. Oftast hänger Madde dock hemma i stugan hon hyr med en påse chips endast i sällskap av sin tv. Ibland kommer grannen Jonte, som också är hennes ex, förbi och det händer att de hamnar i säng. Mer uppskattar hon dock när Jontes son Ville dyker upp.

Jobbet är kanske det Madde tycker bäst om. Hon utbildar sig till hovslagare och är lärling hos Kent, en butter hovslagare med hjärtat på rätt ställe. Han är utan tvekan en karaktär som jag hade velat veta mer om, speciellt med tanke på hans beslut senare i boken. Det jag gillar mest med honom är att han tror på Madde och att han, även om han sällan säger det, verkar bry sig både om henne som person och yrkesman. Som totalt ointresserad av hästar med noll kunskaper om hovslageri blir jag förvånansvärt engagerad i de delar som beskriver Maddes yrke.

Så dyker det upp en främmande man på pizzerian och det är ganska tydligt att han är från Stockholm. Janson driver en hel del med honom i alla fall inledningsvis och det är befogad. Främlingen heter Niklas och vikarierar som brevbärare under sommaren. Han har anknytning till bygden, men är trots allt stockholmare ut i fingerspetsarna. När han får punktering är det Madde som får fixa däckbytet och det händer mer än en gång att han rynkar på näsan åt lokala traditioner.

Trots olikheterna blir Madde och Niklas självklart ett par och det funkar riktigt hyfsat till en början. Så bra att Madde bestämmer sig för att flytta med honom till Stockholm och in i den tvårumslägenhet på Östermalm som han bor i. Om hon i alla fall befann lite i överläge så länge de var i Dalarna så blir läget totalt tvärtom i Stockholm. Madde har inga vänner, inget jobb, inga kontakter och hon passar verkligen inte in. Mer än en gång ifrågasätter hon sitt beslut, men inser samtidigt att hon inte har mycket mer än jobbet som håller henne kvar i Dalarna.

Sweet Home Dalarna är en underhållande berättelse om ett par som inte direkt känns som gjorda för varandra. Jag tycker väldigt mycket om Madde, som är en svensk, lantlig Bridget Jones, men har faktiskt lite svårt att förstå vad hon ser i Niklas. De kulturkrockar som uppstår när en total lantis flyttar till Stockholm är underhållande, men också ganska fördomsfull både mot Madde och mot stockholmare. Jag förstår idén att vända på det ganska vanliga perspektivet där en ung kvinna från stan börjar om på landet, men jag är inte helt förtjust. Med det sagt finns det ändå tillräckligt mycket bra i Sweet Home Dalarna för att jag ska läsa och dessutom fnissa en hel del. Niklas mamma Jill och hennes partner Joppe är till exempel ett helt fantastiskt par. Svärta finns det också och här hade berättelsen gott kunnat stanna till ett tag. Det är inte fel med svärta i feelgood, snarare tvärt om. Sweet Home Dalarna hade kunnat bli en riktigt bra film eller ännu hellre tv-serie där karaktärerna kunnat få utvecklas ännu mer. Då kunde vi dessutom få njuta av Dalarnas vackra natur, oavsett var det nu är Madde bor.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 28 juni 2020. Eftersom Sweet Home Dalarna nu nominerats till Årets Feelgood repriserar jag det här idag.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: