Betyg 3

Je m’apelle Agneta är en charmig historia

Je m’apelle Agneta är Emma Hambergs senaste bok där vi får följa en medelålders kvinna som lämnar allt och reser till en liten fransk by för att ta hand om den lilla pojken Einar. Tror hon. Det visar sig att Einar är en äldre, dement man som när han blir förvirrad glömmer bort franskan och börjar tala sitt modersmål. Ingen i byn förstår svenska och därför annonserar restaurangägaren Fabien efter någon som kan ta hand om honom. Den googleöversatta annonsen talar om en en äldre pojke som Saint Carelle, Provence, Frankrike och trots det märkliga tilltalet fastnar Agneta.

Livet i Sverige består av ett jobb hon inte gillar, en man som försöker tvinga på henne sina intressen och definitivt sin diet och två barn som bara kontaktar henne när hon behöver pengar. Nu har hon fått nog och trots att hon tvekar (vilket är förståeligt, vem katten drar till Frankrike efter att ha sett en totalmärklig annons) så bestämmer hon sig för att skapa sig ett nytt liv som hon trivs med. I byn Saint Carelle finns Einar, som bor i ett kloster och saknar sitt livs kärlek som nu är död. I badrummet står statyer av dem båda och på nätterna dansar Agneta med Einar för att lugna hans oro och lindra hans längtan. Varje fredag klockan 17 går de till Fabiens restaurang och väntar på Einars son som har en ständig inbjudan, men aldrig kommer. Kanske inte så märkligt då Einar lämnade sin fru för en man och sedan dess inte varit en del av sin sons liv.

Det finns så mycket jag gillar hos Emma Hamberg och det finns mycket jag gillar med Je m’apelle Agneta. Det är en varm och mänsklig bok om människor som försöker ta hand om varandra. Något som däremot gör att jag får lite panik är att Agneta är 49 år gammal och beskrivs som en väldigt gammal kvinna som gett upp om livet. Om några dagar fyller jag 47 och jag har svårt att identifiera mig med henne. Visserligen är mina barn yngre och min man är ingen Magnus, men det gör att karaktären landar sådär. Samtidigt kan jag inte låta bli att inspireras av Agnetas mod att faktiskt lämna ett liv hon inte trivs med för något annat.

Maten står i fokus i Je m’apelle Agneta och hjälp vad jag blir sugen på att resa söderut och njuta av maten. Mycket handlar det om en kontrast till Magnus besatthet vid nyttig mat, vad det nu är och därmed symboliserar maten också frihet. Det är en spretig historia som Emma Hamberg bjuder på och ibland blir det väl yvigt, men trots det är jag glad över att ha fått lära känna Agneta. Kvinnor som hon får sällan ta plats i litteraturen eller i livet för den delen.

Död vid första ögonkastet

Död vid första ögonkastet är den femtonde (!) boken i Peter James serie om polisen Roy Grace i polisdistriktet Brighton/Hove. Böckerna kallas fristående och det är det på så vis att ett fall presenteras och avslutas i varje bok, men det finns också fall som löper över flera böcker och inte minst är berättelsen om Roy Grace, hans familj och kollegor en stor behållning. Läs därför böckerna i ordning om du vill få ut så mycket som möjligt av dem. Just nu är det dock inte jätteroligt att läsa om Roy Grace om jag ska vara ärlig. Jag gillar inte problemen med sonen Bruno, som efter att ha mist sin mamma flyttat in hos Roy och hans familj. Det är så himla onödigt och obehagligt att framställa ett barn som en ond individ och jag tycker att det är jobbigt att läsa om. I övrigt håller Peter James god form och det känns inte som att serien borde avslutas, utan den håller fint även om jag helst skulle sett en annan vändning i just Roy Graces familjeliv.

I Död vid första ögonkastet luras äldre, ensamma och förälskade människor på stora summor pengar. De träffar sitt livs kärlek på en dejtingsajt och efter ett tag visar det sig att hen råkat ut för något som gör att pengar behövs. Elaka ex, sjukdomar som kräver sjukhusvård som kostar massor och en massa andra hemska saker som deras älskade självklart vill hjälpa dem med. Det handlar om hundratusentals kronor i vissa fall och även om de som luras inte alltid inser det, finns det oroliga anhöriga som förstår allvaret i situationen. Två kvinnor hittas dessutom mördade. Det visar sig att det finns en koppling mellan dem och därutöver en koppling till dejtingsajten i fråga.

En gammal fiende till Grace dyker också upp i Brighton igen med ett uppdrag att döda. Det visar sig att han och Grace är inblandade i samma fall och det gör det hela till en katt-och-råtta-lek av sällan skådat slag. Historien är komplex, välskriven och spännande, men trots detta inte den bästa boken i serien. Faktiskt långt därifrån. Det säger å andra sidan mer om Peter James höga lägstanivå än något annat. Det finns nämligen ingen tvekan om att jag vill läsa med om Roy Grace.

Små glädjeämnen av Clare Chambers

Små glädjeämnen av Clare Chambers återfinns på årets långa lista till Women’s Prize for Fiction och var vår förra bok i bokklubben Bokbubblarna. Det är en annorlunda berättelse som utspelar sig 1957 och innehåller en väldigt massa trådar som till största del är intressanta. Min kritik är att det var lite väl många trådar och att flera av dem gärna hade fått utvecklas mer. Med det sagt har Chambers utan tvekan lyckats beröra mig med sin bok, då jag flera veckor efter att jag läst ut den fortfarande tänker på den ofta.

Huvudpersonen Jean arbetar som journalist på en lokaltidning och som enda kvinna får hon uppdraget att undersöka en historia om en kvinna som påstår sig genomgått en jungfrufödelse. Samtidigt som hon var inlagd på en klinik där endast kvinnor arbetade och var så sjuk att hon inte kunde röra sig blev hon nämligen gravid och födde därefter en dotter. Gretchen, som kvinnan heter, verkar otroligt trovärdig och trots att Jean är minst sagt skeptisk till hennes berättelse inledningsvis börjar hon faktiskt tro att hon talar sanning.

Jean behöver glädje i sitt liv och Gretchen erbjuder henne inte bara ett intressant jobbuppdrag, utan också vänskap och gemenskap. Hon bjuder in den ensamma journalisten i sitt liv, till sin familj och förändrar Jeans liv. Jag berörs av båda kvinnors öden. Jean som närmar sig 40 och bor med sin sjuka mor. Hon har inga direkta vänner och inga drömmar. Allt fokus läggs på ett jobb som främst går ut på att skriva husmorstips och efter jobbet är det bara modern som står i fokus. När Jean träffar Gretchen och hennes familj får hon en ny tillhörighet. Det är inte bara Gretchen som blir Jeans vän, utan också hennes man Howard. En äldre man som är helt medveten om att Gretchen bara valt honom för att slippa vara ensamstående mamma och för att lugna sin mor. Till Gretchens dotter blir Jean en extra vuxen och det närmaste en mor hon någonsin kommit.

Det är egentligen inget fel på Små glädjeämnen. Miljön är fantastisk, karaktärerna intressanta och berättelsen berör. Det är bara det att läsaren får veta lite om mycket när jag hellre hade velat få veta mycket om vissa saker som nu förblir halvfärdiga. Samtidigt är det modigt av Clare Chambers att inte berätta allt och hade hon skrivit en tegelsten skulle jag säkerligen bli besviken på det också. Många hyllar Små glädjeämnen och det är en läsvärd bok. Att diskutera den med andra gjorde den dessutom bättre.

Dagboken jag aldrig skrev

Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert inleds med ett besök på Mr Cake vid Stenpiren i Göteborg. Huvudpersonen, en läkare som snart fyller femtio, får en dagbok av sin dotter. En dagbok hon lovar att skriva i under ett år, men som istället blir ett ständigt dåligt samvete. Vardagen är för tråkig för att skriva om, klimakteriebesvären för intima och andra helt förbjudna tankar om den nye och snygge AT-läkaren vill hon absolut inte att dottern ska få ta del av. Vad ska hon skriva om annars? Yoga? Jobbet? Paniken växer och snart slår ålderskrisen till med buller och bång. Jag som har några år kvar till femtio skrattar lite, men inser också att jag troligen kommer att befinns mig precis där om några år.

Göteborgsmiljön är fin och det är som alltid roligt att läsa om sin egen stad. Huvudpersonen är helt okej att följa och mest gillar jag hur relationen till styvsonen skildras. Dessutom är det befriande att få läsa en helt ärlig beskrivning av klimakteriet och ångesten över att bli gammal och få barnbarn. Humor och allvar blandas, vilket skapar en trevlig stämning. Däremot har jag lite svårt för språket, som inte sällan är hackigt och därför inte flyter. Jag förstår att det handlar om att texten ska vara som i en snabbt skriven dagbok, men det funkar inte riktigt för mig. Stort plus för innehållet alltså, men helhetsintrycket dras ner något av språket.

För den som vill ha en trevlig och underhållande berättelse från Göteborg är dock Dagboken jag aldrig skrev på många sätt ett utmärkt val. När jag läser vad andra bloggare skriver om boken lyfter många fram Klara Zimmergrens inläsning och det här skulle faktiskt kunna vara en bok som gör sig bättre som ljudbok än som text. Den personliga berättelsen får kanske en mer trovärdig röst om rösten faktiskt finns där på riktigt.

Lowkey är en lågmäld uppföljare

Som titeln antyder är Melody Farshins andra bok om tvillingarna Ali och Aicha mer lågmäld än den första. Mizeria avslutades med att Ali häktades misstänkt för mordet på vännen, men i Lowkey frias han av domstolen, men inte av människorna i förorten. Skit samma att han är fri nu, den som varit häktad är en brottsling. Han slutar sitt jobb, tvingas studera till ett yrke han inte vill ha och får en kontaktperson. Som om det inte vore nog är hans mamma Mona fast besluten att få honom bortgift och valet faller på Samira, som vi inte får veta mycket mer om än att hon har diabetes och ägnar dagarna åt TikTok. Klart är att Ali inte är det minsta intresserad av henne, men han verkar ha gett upp.

Aicha har tagit över broderns roll som telefonförsäljare och där tar hon på sin bästa svenneröst och kallar sig Agneta. Ändå säljer hon lite, men chefen är trots allt nöjd. Aicha själv vantrivs med livet och kan inte släppa Nano som verkar ha glömt henne. Nu kommer han in i hennes liv igen som kompis till Ali. Båda är för evigt knutna till Osman, som vakar över dem även i denna den andra bok.

Det är mycket jag tycker om i Melody Farshins böcker. Miljön är autentisk, språket fantastiskt och karaktärerna är sådana jag vill lära känna bättre. Tyvärr går det lite väl snabbt ibland och speciellt i Lowkey hade jag önskat mig lite mer djup. Istället väcks fler frågor än jag får svar, men med tanke på slutet måste det bli en tredje bok och då kanske karaktärerna får tid att utvecklas mer. Rappheten och de korta kapitlen är dock riktigt bra för att fånga ovana läsare och det får inte bli allt för mastigt, men i en tredje bok tror jag att även de ovana läsarna är redo för mer.

 

Små katastrofer

Liz arbetar som läkare och en dag får hon en speciell och lite oväntad patient. En av hennes bästa väninnor Jess kommer in med sin skadade dotter och självklart gör Liz allt för att hjälpa dem. Problemet är bara att det finns tecken på att någon skadat den lilla flickan och hon har bland annat en huvudskada som gör att hon tas in akut och sövs ner. Liz kan självklart inte tänka sig att Jess medvetet skulle skada sin dotter, men hennes kollegor får henne att göra det enda rätta och händelsen anmäls. Lojaliteten till Jess kan inte vinna över att göra rätt både moraliskt och etiskt. Frågan är bara om det är rätt beslut.

Små katastrofer är Sarah Vaughans andra bok på svenska och trots att de är olika har de gemensamma drag. Det handlar om en osäkerhet kring vem jag som läsare ska tro på och det är också där spänningen finns. Vad var det egentligen som hände? Långsamt får vi pusselbit efter pusselbit och flera gånger tror jag att jag fått koll på sanningen och då kommer en ny vändning. Det är snyggt skrivet helt klart, men märkligt nog har jag svårt att beröras. Kanske för att karaktärerna stannar på boksidorna och inte riktigt blir verkliga människor.

Det är svårt att skriva om Små katastrofer utan att avslöja för mycket och boken bygger på att läsaren ska veta så lite som möjligt och istället få ställas inför de dilemman som såväl Jess, Liz och människor i deras närhet ställs inför. Barn som skadas berör många och det är lätt att tro sig veta exakt vad som har hänt även om det i de flesta fall är svårt att faktiskt ha koll på sanningen.

Snart kommer Sarah Vaughans första bok Efter skandalen som serie på Netflix och när jag läste den skrev jag faktiskt i mitt inlägg att det kändes mer som ett bra tv-seriemanus än en bra roman. Lite samma känsla får jag av Små katastrofer och kanske har vi därför två bra tv-serier att se fram emot. David E. Kelley och Melissa James Gibbon står för manus och S.J. Clarkson regisserar.

Klubben för lyckliga slut

Cecilias hus stort och öde efter att maken gått bort och barnen börjat studera på annan ord. Hon är mån om sin perfekta fasad och de flesta tror att hon kommit över Marius, men egentligen ser hon få skäl att leva och orangeriet i det stora huset är hennes enda trygga plats. När hennes syster Michelle dyker upp efter att ha lämnat sin man och dotter förstörs den lilla harmoni som Cecilia har kvar.

Klubben för lyckliga slut handlar om en skrivarklubb som leds av skrivterapeuten Sam, en man verkar leva för att göra andras liv bättre, men som är ganska dålig på att ta hand om sig själv. Det är inte meningen att Caroline ska gå på någon skrivarkurs. När hon såg informationslappen på sin bil var det istället sin syster hon tänkte på. Cecilia själv skulle bara gå och avbeställa platsen, men hon fastnade. Någonting hos Sam och de än så länge okända kvinnorna får henne att stanna. Snart lär hon känna Lisbeth som är väldigt ensam trots att hon bor med sin man sedan många år och Ivy som har både man och barn, men som är rätt för livet. Även systern Michelle blir senare en del av gruppen.

Det jag tycker om med Caroline Säfstrands senaste bok är att lära känna de olika karaktärerna som alla är märkta av livet. Den gemenskap som de skapar genom det skrivna ordet är fin att följa och Klubben för lyckliga slut är en bok att beröras av. Möjligen är det lite för sockersött för min smak, men det är ändå trevlig läsning och Säfstrand har skrivit ännu en bok med såväl driv som hjärta.

 

 

Inte av denna värld

Det var ett tag sedan nu som jag läste ut Inte av denna värld av Yaa Gyasi och om jag var besviken under läsningen kan jag nu också konstatera att den inte ens växer med tiden. Vissa böcker kan ju göra det och nästan bli bättre ju mer man tänker på dem. I Yaa Gyasis fall kan jag tyvärr konstatera att den svåra tvåan aldrig lyfte. Kanske hade den varit bättre om jag inte haft skyhöga förväntningar efter den fantastiska debuten Vända hem.

Gifty är huvudperson i Inte av denna värld och hon studerar neurovetenskap på Stanford. En anledning till det är att hon vill hitta botemedel mot såväl depression som beroende. Hennes bror började missbruka tabletter efter en skada och Gifty hoppas kunna hjälpa honom i efterhand. Hennes deprimerade mamma finns kvar, men ingen ljusning verkar finnas i sikte för henne. Lite verkar det också som att Gifty valt labbet som arbetsplats för att slippa umgås med så många andra än de möss hon studerar. Finns finns det andra där, men Gifty håller sig mest för sig själv.

Någonstans inser Gifty att det kanske inte handlar om hjärnan och att hon inte kan hjälpa sina nära trots alla timmar i labbet. Kanske finns förklaringen istället i den flykt familjen gjort från Ghana till USA och den känslomässiga påverkan det innebar för kanske främst modern. Arv, miljö och många vita möss fyller Giftys tankar och det är en på många sätt gripande berättelse som Yaa Gyasi delar med oss. Ändå fastnar jag aldrig riktigt.

Det bästa med Inte av denna värld är kanske att Yaa Gyasi nu fått ur sig den svåra tvåan och förhoppningsvis kan slå till med en fantastisk trea. Debuten var fantastisk och uppföljaren visar trots allt att hennes lägstanivå är hög.

Nedzus lyktor

Nedzus lyktor är en serieroman av Rui Tenreiro om magiska jättekrabbor, kärlek och besatthet. Tenreiro är konstnär, författare och filmskapare med rötter i Moçambique. Nedzuz lyktor verkar dock snarare utspela sig i ett asiatiskt land som Japan eller Kina. Mörka, suggestiva bilder skapar en magisk och ganska obehaglig stämning.

Nedzus lyktor handlar om en kamp mellan de två byarna Nedzu och Adaeze, eller egentligen om en man som berättar om kampen mellan dessa två byar. En kamp som ska avgöras i det stora krabbmästerskapet. Okoye tränar den mäktiga krabban Asagwara och de har en mycket nära relation. Tillsammans krossar de motståndet tills de möter Efe från Nedzu och hennes mästerliga krabba.

Orden är få, men bilderna berättar om en kamp mellan människor och krabbor. En kamp på liv och död som inte blir den kamp vi förväntat oss. Det här är en riktigt annorlunda bok som går att läsa snabbt, men bör läsas långsamt. Allt för att få stanna i Rui Teneiros skeva värld ett litet tag till.

The Twelve days of Dash and Lily

Inspirerad av tv-serien läste jag vidare i det som numera är en trilogi om Dash och Lily. I Twelve days of Dash and Lily har det nästan gått er år sedan vi träffade dem sist och julen närmar sig igen. Lilys morfar har varit sjuk, hennes föräldrar är tillbaka från Fiji, men vill att familjen flyttar igen och förhållandet mellan Dash och Lily går helt ärligt på tomgång. Ingen av dem vill egentligen något annat än att vara tillsammans, men de lyckas inte riktigt vara det där perfekta paret som de var när de träffades.

Nu när julen närmar sig har Lily dessutom helt tappat lusten att fixa någonting, trots att det här brukar vara hennes favorithögtid. Brodern Langston, som egentligen inte är superförtjust i Dash, inser att de båda måste hjälpas åt för att få Lily att må bättre. Med Boomers hjälp ordnar de en stor gran som Dash ger till Lily som en tidig julklapp. Allt för att visa att hans motvilja mot julen inte finns där längre.

Det blir julfest, konflikter mellan gästerna är ett faktum, julstämningen försvinner och kampen både för att hitta den och kärleken är det som driver Dash och Lily i den här boken. Det är helt okej, inte lika mysigt som det var att lära känna dem genom den röda anteckningsboken, men det funkar. Jag kommer definitivt inte att kasta mig över den tredje delen Mind the Gap Dash and Lily, men kanske blir det läst nästa jul.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: