Betyg 3

Överlevarna

Alex Schulman är mer känd för att skriva självbiografiskt och när jag läser Överlevarna har jag helt ärligt svårt att se den som en roman. Berättelsen om de tre bröderna som åker till sommarstugan för att sprida askan av sin mor känns nämligen ganska självbiografisk. Kanske är det också i den formen som Schulman gör sig bäst.

Tre bröder gör en resa från staden till landet och det är Benjamin som berättar. Det börjar med slutet och två bröder som slåss så brutalt att de verkar vilja slå ihjäl varandra. De befinner sig vid torpet där de tillbringat barndomens somrar och polisen kommer dit för att lösa deras konflikt. På samma plats många år tidigare deltar de i en simtävling initierad av deras pappa. De simmar långt ut och vill på alla sätt de kan visa sin pappa hur modiga de är. När de kommer tillbaka till stranden, utmattade, har han för länge sedan lämnat dem.

Längtan efter kärlek går som en röd tråd genom berättelsen. Barnet Benjamin som försöker få kärlek från sina föräldrar och den vuxne Benjamin som egentligen gett upp men trots allt drömmer om att bli älskad. Det är som vanligt smärtsamt att läsa Alex Schulmans text och han skapar en väldigt speciell och destruktiv värld där Benjamin och hans bröder gör allt för att höra till. Föräldrarna finns där som siluetter i bakgrunden, men de räknas inte riktigt och framför allt verkar de göra allt för att komma undan sina barn. Självklart leder allt till en katastrof och här ger Schulman oss två förlag till hur den kunde ha sett ut.

Alex Schulman är utan tvekan en skicklig författare, men Överlevarna känns lite väl poserande. Jag är inte heller förtjust i slutets vändning och hade önskat mig en mer stillsam och realistisk historia. Det här är utan tvekan välskrivet och snyggt, men inte alls så berörande som jag hade hoppats på.

 

Vägen till Äppelriket

I två tidigare böcker har vi fått följa Sally som ärver ett hus som hennes dotter hade hoppats att få. Det som börjar med slutet av en konflikt blir också början på ett helt nytt förhållande mellan mor och dotter, där mormor Vanja också blir en del. Just relationerna mellan tre generationers kvinnor har varit den stora behållningen och så blir det också i den tredje och avslutande delen Vägen till Äppelriket.

Huset som Sally ärver görs om till Pensionat Pomona och hon klarar sig ganska bra. Även dottern Josefin verkar ha hittat ett liv hon trivs med och gården hon driver med sin man Harald går bättre än tidigare. De har dessutom öppnat en vintagebutik i ladan och hoppas på extrainkomster. Grannarna Cilla och Lorentz verkar dessutom vilja hjälpa dem och till en början är Josefin väldigt glad över att ha lärt känna dem. Snart blir det dock tydligt att grannarna inte alls är så snälla och fina som de verkar och planen är att komma nära Sally och försöka få henne att stänga pensionatet. Det börjar med att de kräver gratis boende för sina vänner och när det inte sker spärrar de vägen från pensionat till havet. Hoten eskalerar och grannsämjan är ett minne blott.

Mormor Vanja då? Jo, hon har en utställning i Köpenhamn och en ny, yngre publik. En gammal bekant dyker upp och hennes liv förändras. Lite står hon i bakgrunden i denna den tredje boken, men å andra sidan stod hon väldigt i centrum i den förra. De flesta lösa trådar knyts ihop på ett bra och rimligt sätt. När det gäller Sally och Josefin känns det dock som att det finns trådar kvar att dra i, men samtidigt hoppas jag faktiskt att Anna Fredriksson stannar här. Visst går det att skriva om karaktärer i många böcker, men en trilogi är faktiskt alldeles lagom. För er som inte läst något om Pensionat Pomona ännu väntar trevlig läsning och jag tror faktiskt att den gör sig bäst om delarna läses i snabb följd.

Alltid hejdå av Alma Thörn

Många är de böcker som fokuserar på föräldrarna i en skilsmässa, men barnen får sällan säga sitt. I sin självbiografiska grafiska roman Alltid hejdå berättar Alma Thörn om hur två flickor påverkas av föräldrarnas äktenskapskris och senare skilsmässa. Nu är hennes debutbok nominerad till Augustpriset i kategorin Årets bästa barn- och ungdomsbok.

Året är 2004 och Alma reser från sin mamma i Umeå till sin pappa på västkusten. Hon ska vara hos honom under fem sommarveckor och känner mer ångest än längtan. Det handlar inte om att hon inte älskar sin pappa, men hon vill samtidigt vara hos mamma och kanske ännu mer hos bästa vännen Lina. På flygplatsen i Umeå möter farmor dem och hon accepterar inte Almas tårar. Hur kan hon gråta när hon äntligen ska få träff sin pappa? Älskar hon inte honom? Tänker hon inte på hur ledsen hennes pappa blir om hon visar att hon inte vill vara hos honom? Självklart får Alma dåligt samvete, men samtidigt vill hon faktiskt inte behöva välja mellan sina föräldrar.

Många år tidigare växer Johanna upp i Malmberget. Hennes föräldrar bråkar mycket och snart bestämmer de sig för att skilja sig. Eftersom Johanna är tolv år är hon stor nog att få bestämma själv vem hon vill bo hos, men när hon till slut väljer att bo hos mamma blir visserligen mamma glad, men pappa blir jätteledsen och undrar varför Johanna väljer bort honom. Det dåliga samvetet är enormt och Johanna önskar att hon inte tvingats välja och riskera att göra någon av dem ledsen.  Trots detta sätter Johanna många år senare sin dotter i precis samma sits, för Johanna är nämligen Almas mamma. När Alma hittar sin mammas dagböcker från 1977 då hennes föräldrar skilde sig inser hon att hennes mamma helt glömt bort hur barn kan känna under en skilsmässa.

Alltid hejdå handlar om att hela tiden behöva ta avsked av en närstående och att aldrig riktigt känna sig hemma. Alma Thörn står helt på barnets sida och visar tydligt hur starka känslor en skilsmässa väcker hos barnen. Hon vågar skriva om så svåra saker som föräldrars egoism och hur deras ganska barnsliga känslor orsakar dåligt samvete hos barnen. Ett barn vill inte välja mellan sina föräldrar, men inte heller tvingas förändra sitt liv för mycket. De vill inte heller behöva förklara sina val om de behöver göra dem och riskera att föräldrarna tror att de inte älskar dem.

Jag tycker om Alltid hejdå och tror faktiskt att det här är en bok som verkligen passar målgruppen. Orden är ganska få och de svartvita illustrationerna får verkligen stå för sig själva, något som fungerar fint. De bästa grafiska romanerna är de där illustrationerna fyller en funktion, där ord och bild tillsammans blir så mycket mer än var för sig. Så är fallet i Alma Thörns debut.

Var ska jag lägga mitt huvud?

Var ska jag lägga mitt huvud? är Rakhsha Razanis självbiografiska berättelse om ett liv i Iran, Storbritannien och Sverige. En berättelse som börjar med hennes gammelmormor, en kvinna som föddes in i en anrik familj, tidigt blev änka och tvingades gifta om sig. Att en ung kvinna levde ensam var en omöjlighet. Hennes dotter, Rakhshas mormor, giftes bort med bondkvinnans son och som andra kvinnor lärde hon sig att uppskatta det liv hon tilldelades. Rakhsha konstaterar att äktenskapet förr syftade till att binda samman två familjer och funderar över om hennes mormor verkligen var lycklig.

Rakhshas mor var bara 15 år när den man som skulle bli Rakhshas pappa friade till henne. Han var en mer än 30 år gammal och hon gick fortfarande i skolan. De gifte sig efter att maken lovat att hans unga hustru skulle få göra färdigt sin utbildning. När hon var 16 år föddes dottern Rakhsha och några år senare lillasyster Roya.

Det blir 60-tal och Rakhsha går på universitetet och lever livet i ett land där det händer massor. Hon förälskar sig i Khosrow, men är inte redo att gifta sig. Det dröjer därför några år innan det är dags och därefter bygger de ett liv tillsammans och 1977 kom första dottern Tara. Vi får följa Rakhshas liv genom lycka och olycka tills hon slutligen når Sverige. En berättelse i bilder och med ord som är få och väl avvägda. Det är också berättelsen om ett land och hur det är att lämna sitt hemland. Ibland blir det lite väl fragmentariskt, men Var ska jag lägga mitt huvud? är trots det en både intressant och spännande berättelse.

Mitt liv utan dig

För den som liksom jag bor i Göteborg finns Dawit Isaak i bakhuvudet om inte hela tiden, så i alla fall väldigt ofta. När hans dotter Betlehem Isaak skriver om sin uppväxt med och utan sin far, spelar Göteborg en stor roll, liksom hemlandet Eritrea. Det var också där han försvann och där han fortfarande befinner sig. Betlehem Isaak avslöjade i sitt sommarprogram att hennes pappa fortfarande lever, men sedan dess har det varit tyst.

Boken Mitt liv utan dig är en personlig och rapp berättelse fylls av känslor. Utanförskapet går som en röd tråd genom berättelsen och Betlehem befinner sig någonstans mellan sina två hemländer, men ingenstans hör hon helt och fullt till. För pappa Dawit var Eritrea och demokratins utveckling där central, men det var också han som först bosatte sig i Sverige. Betlehem är brutals ärlig och räds inga känslor när hon berättar om kampen för att få tillbaka sin pappa, men också att faktiskt få leva ett så bra liv som möjligt utan honom. Ett liv där hon slipper kommentarer på spårvagnen och där hon slipper känna sig oönskad och annorlunda.

Mitt liv utan dig och Betlehem Dawits sommarprogram bildar tillsammans en större helhet och jag rekommenderar att både läsa och lyssna. Ibland påminner Betlehem om mina elever som misslyckats så ofta att det inte riktigt känns lönt att försätta. De lever med känslan av att aldrig räcka till. Samtidigt finns det en styrka i henne som gör att det inte finns något annat val än att ta henne på allvar. Hennes berättelse förtjänar att uppmärksammas.

Nästa! En läkarroman

Vår sista bok i Kulturkollo läser blev Nästa! En läkarroman av Nina Lykke, en bok som också är en av de nominerade till Årets bok som delas ut den nionde oktober. Boken handlar om läkaren Elin som just lämnat sin man och bor på sitt kontor. Som sällskap har hon skelettet Tore, som har en ganska krass inställning till livet i allmänhet och Elins liv i synnerhet. Inte konstigt kanske, då hon verkligen har satt sig i situationen alldeles själv.

Elin är gift med Aksel och så har det varit länge. De är inte direkt lyckliga, men inte heller olyckliga. Klart är dock att Elin vill ha någon slags förändring och förändringen kommer i form av Björn. Björn som var hennes kärlek innan Aksel och som egentligen inte är något speciellt, men som ändå gör något med Elin genom att vilja ha henne.

På många sätt liknar Nästa! En läkarroman Lykkes förra bok Nej och åter nej, kanske främst genom den ganska brutala humor som genomsyrar berättelsen. Tyvärr blir jag inte lika berörd den här gången och bryr mig inte riktigt om vad som händer med Elin. Mest blir jag istället irriterad över hennes ganska barnsliga syn på livet. Därmed inte sagt att jag gett upp Nina Lykke, för det har jag inte.

Min längtan kvar

Min längtan kvar av Mårten Melin är en diktsamling som vänder sig till den som är på väg in i tonåren, den som upplever eller upplevt sin första förälskelse, eller den som är i vilken ålder som helst och någon gång varit kär. Det går att läsa den som en diktsamling, eller som en lång dikt i tre delar om en förälskelse före, under och efteråt. Orden är få, men känslorna komplexa och starka. Vi får följa med på en resa som är så vacker, så underbar, men också så sorglig. En första kyss och en sista. Så lika, men ändå så olika.

Att läsa dikter är ett bra sätt att ta del av de innersta känslorna. Orden är så flexibla att de går att forma på olika sätt, för att passa olika läsare. Det går att fylla i tomrummen mellan dem med olika känslor, tankar och funderingar. Mårten Melin har skrivit en fin diktberättelse om något alla behöver, men också kan förlora. Jag tycker mycket om den. Min längtan kvar är en stor liten bok som jag gärna hade använt om mina elever varit lite yngre.

När verkligheten överträffar dikten

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby är en dokumentär bok som baseras på tusentals dokument och hundratals intervjuer om och med en familj vars medlemmar styr delar av Göteborg. I boken kallas de Al Asim, men de heter något annat i verkligheten och för många är namnet definitivt bekant. Anledningen till att såväl efternamn som förnamn är fingerade är att familjen avböjt att medverka. Även brottsoffer har fått fingerade namn och kaféägaren Maria är en fiktiv person som får representera de många utpressade företagare som författare hittat, men som inte vågar uttala sig om vad som egentligen hänt dem. Jag förstår strategin, men just delarna om Maria gör att boken känns mindre trovärdig.

Familjen Al Asim bestod, enligt Ulf Merlander polischef i Göteborg,  2017 av ungefär 120 individer. Ungefär hälften av dem är över 15 år, ett 40-tal är män och 30 av dem förekommer i polisens brottsregister. De flesta av familjemedlemmarna  bor i och kring Angered och det är också där dessa områden de kontrollerar. Ledaren heter Salim Abu Nizar Al Asim och är imam. Egentligen heter han Hashem Ali Khan och i sitt vassa reportage i Aftonbladet använder Johanna Bäckström Lerneby hans riktiga namn. Där finns även familjens advokat Edip Samuelsson med och han framstår verkligen som en skum typ. Hans agerande får mig att tänka på advokaten Saul Goodman i Breaking Bad och Better call Saul, som hittat en nisch som kanske inte är helt vit.

Johanna Bäckström Lerneby har följt familjen sedan 2006 och skrivit en rad reportage om dem. En av de första hon träffar är sonen Tareq, som spelar pingis på Mixgården, Hammarkullens fritidsgård, när Bäckström Lerneby gör ett reportage för Göteborgs-Posten där hon följer ungdomspolisens arbete i Göteborgs nordöstra förorter. Det dröjer inte många månader innan hans namn dyker upp igen i samband med ett brutalt knivöverfall i anslutning till en stor fest i Gårdsstensskolans matsal våren 2007.

Att berättelsen om familjen Al Asim samlats i en bok är bra och det är svårt att förstå hur de maffiametoder de använder inte kan stoppas. Det mest fascinerande är hur familjemedlemmarna med Hashem Ali Khan i spetsen ser på sig själva. Det är också svårt att få ihop det faktum att Hashem Ali Khan är imam och samtidigt ledare för en familj som inte sällan ser våld som en lösning på diverse problem. Jag imponeras dock av myndigheternas arbete och bokens hjälte är utan tvekan Ulf Merlander. Hans syn på polisarbete och hur han som chef inte tvekar att göra grovjobbet så att hans underordnade ska slippa känns ovanligt.

Bäckström Lerneby är en skicklig journalist och hennes bok är viktig, men tyvärr håller den inte rent litterärt. Istället för en spännande och välskriven reportagebok blir det här en ganska rörig sammanställning av tidigare texter och delar som känns som rena anteckningar. Samtidigt är innehållet så fascinerande och det är så många pusselbitar som faller på plats att jag inte kan sluta läsa. Kanske är det extra spännande att läsa för mig som född och uppvuxen i och strax utanför Göteborg. Den buss jag tar hemifrån om jag ska till Göteborg stannar i Hjällbo, som är en av förorterna och jag har många kollegor som tidigare arbetat i Angered och Hammarkullen. En viktig bok alltså, som kanske hade behövt lite mer redaktionell kärlek för att bli än bättre. Nu talar innehållet för sig själv, men formen gör berättelsen mer rörig än den hade behövt vara. Att Johanna Bäckström Lerneby är en skicklig journalist råder det däremot ingen tvekan om.

 

Den tysta patienten

Ibland dyker böcker upp när jag bläddrar runt bland e-böckerna på de tjänster jag prenumererar på och att jag läste Den tysta patienten av Alex Michaelides var faktiskt en slump. Tre saker avgjorde: 1. Boken lyftes fram som ovanligt bra 2. Jag blev nyfiken då jag upptäckte att författaren är från Cypern 3. Modernista brukar ge ut bra deckare. Just Cypern-delen hade absolut ingen relevans, då Den tysta patienten inte utspelar sig där, men en grekisk myt har betydelse för handlingen.

Vi får möte Theo Faber, en meriterad psykoanalytiker som söker jobb på en anstalt där konstnären Alicia Berenson sitter inlåst för mordet på sin make. Sedan mordet har hon vägrat att prata och ingen i personalen har kunnat nå henne. Faber ser det som en stor utmaning att få henne att berätta om vad som egentligen hände den där kvällen då hennes man dog och verkar i det närmaste besatt av Berenson. Bit för bit får vi veta mer om Alicia och hennes liv både innan och efter kvällen som förändrade allt.

Det jag tycker om med Den tysta patienten är sättet historien berättas på, men fokus dels på Alicia, men också på Theo. Det jag inte tycker om är att Theo Faber är en karaktär som är extremt svårt att hysa någon som helst sympati med och hans yrkesetik går helt klart att ifrågasätta. Michaelides debut är spännande och ganska så välskriven, men den känns inte speciellt nyskapande. En spännande thriller, men jag blev inte överväldigad.

Många är dock de som läst och älskat Den tysta patienten, som beskrivs som “2019 års stora thriller-hype” och filmrättigheterna är redan sålda. Frågan är dock hur en bok som till största del består av försök till samtal och en hel del inre monolog ska fungera på vita duken. Det återstår att se. Boken är i alla fall bra underhållning för stunden.

 

Jakthundarna

Jag hamnade i en deckarperiod och en av de böcker jag läste var Jørn Lier Horsts prisbelönta Jakthundarna. William Wisting är en favorit och det var trevligt att återse honom. Jag gillar också att få följa hans dotter Line, som är journalist och egentligen lägger sig i för mycket, men är intressant nog att komma undan med det. Det är dock ett beteende som inte får gå till överdrift, då det är en typisk sak som kan få mig att släppa en serie. Även Wistings buttra personlighet och det faktum att han går mer och mer över gränsen är ett litet orosmoln, men än så länge följer jag honom gärna.

Jakthundarna tilldelades det nordiska priset Glasnyckeln 2013 och var också den första boken i serien som översattes, trots att det egentligen är bok nummer åtta om Wisting. Den hade nog kunnat funka som en förstabok, men jag har (som vanligt) valt att läsa böckerna i ordning, trots att det betyder att jag ligger några böcker efter. Ett gammalt fall dyker upp på nytt och Wisting anklagas för att ha fabricerat bevis i en mordutredning 17 år tidigare. Detta leder till en avstängning, men med Lines hjälp försöker han komma fram till vem som egentligen fuskat med bevisen. Samtidigt försvinner en ung kvinna och en äldre man hittas brutalt mördad. Självklart hör allt ihop och de olika trådarna knyts ihop riktigt bra.

Jakthundarna är en habil deckare, men det märks att den har några år på nacken. Kanske har för många skrivit böcker som liknar Horsts, eller så är det här helt enkelt inte någon speciellt unik kriminalroman. Jag släpper inte Wisting ännu, men jag är inte heller överväldigad.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: