Betyg 3

När verkligheten överträffar dikten

Familjen av Johanna Bäckström Lerneby är en dokumentär bok som baseras på tusentals dokument och hundratals intervjuer om och med en familj vars medlemmar styr delar av Göteborg. I boken kallas de Al Asim, men de heter något annat i verkligheten och för många är namnet definitivt bekant. Anledningen till att såväl efternamn som förnamn är fingerade är att familjen avböjt att medverka. Även brottsoffer har fått fingerade namn och kaféägaren Maria är en fiktiv person som får representera de många utpressade företagare som författare hittat, men som inte vågar uttala sig om vad som egentligen hänt dem. Jag förstår strategin, men just delarna om Maria gör att boken känns mindre trovärdig.

Familjen Al Asim bestod, enligt Ulf Merlander polischef i Göteborg,  2017 av ungefär 120 individer. Ungefär hälften av dem är över 15 år, ett 40-tal är män och 30 av dem förekommer i polisens brottsregister. De flesta av familjemedlemmarna  bor i och kring Angered och det är också där dessa områden de kontrollerar. Ledaren heter Salim Abu Nizar Al Asim och är imam. Egentligen heter han Hashem Ali Khan och i sitt vassa reportage i Aftonbladet använder Johanna Bäckström Lerneby hans riktiga namn. Där finns även familjens advokat Edip Samuelsson med och han framstår verkligen som en skum typ. Hans agerande får mig att tänka på advokaten Saul Goodman i Breaking Bad och Better call Saul, som hittat en nisch som kanske inte är helt vit.

Johanna Bäckström Lerneby har följt familjen sedan 2006 och skrivit en rad reportage om dem. En av de första hon träffar är sonen Tareq, som spelar pingis på Mixgården, Hammarkullens fritidsgård, när Bäckström Lerneby gör ett reportage för Göteborgs-Posten där hon följer ungdomspolisens arbete i Göteborgs nordöstra förorter. Det dröjer inte många månader innan hans namn dyker upp igen i samband med ett brutalt knivöverfall i anslutning till en stor fest i Gårdsstensskolans matsal våren 2007.

Att berättelsen om familjen Al Asim samlats i en bok är bra och det är svårt att förstå hur de maffiametoder de använder inte kan stoppas. Det mest fascinerande är hur familjemedlemmarna med Hashem Ali Khan i spetsen ser på sig själva. Det är också svårt att få ihop det faktum att Hashem Ali Khan är imam och samtidigt ledare för en familj som inte sällan ser våld som en lösning på diverse problem. Jag imponeras dock av myndigheternas arbete och bokens hjälte är utan tvekan Ulf Merlander. Hans syn på polisarbete och hur han som chef inte tvekar att göra grovjobbet så att hans underordnade ska slippa känns ovanligt.

Bäckström Lerneby är en skicklig journalist och hennes bok är viktig, men tyvärr håller den inte rent litterärt. Istället för en spännande och välskriven reportagebok blir det här en ganska rörig sammanställning av tidigare texter och delar som känns som rena anteckningar. Samtidigt är innehållet så fascinerande och det är så många pusselbitar som faller på plats att jag inte kan sluta läsa. Kanske är det extra spännande att läsa för mig som född och uppvuxen i och strax utanför Göteborg. Den buss jag tar hemifrån om jag ska till Göteborg stannar i Hjällbo, som är en av förorterna och jag har många kollegor som tidigare arbetat i Angered och Hammarkullen. En viktig bok alltså, som kanske hade behövt lite mer redaktionell kärlek för att bli än bättre. Nu talar innehållet för sig själv, men formen gör berättelsen mer rörig än den hade behövt vara. Att Johanna Bäckström Lerneby är en skicklig journalist råder det däremot ingen tvekan om.

 

Den tysta patienten

Ibland dyker böcker upp när jag bläddrar runt bland e-böckerna på de tjänster jag prenumererar på och att jag läste Den tysta patienten av Alex Michaelides var faktiskt en slump. Tre saker avgjorde: 1. Boken lyftes fram som ovanligt bra 2. Jag blev nyfiken då jag upptäckte att författaren är från Cypern 3. Modernista brukar ge ut bra deckare. Just Cypern-delen hade absolut ingen relevans, då Den tysta patienten inte utspelar sig där, men en grekisk myt har betydelse för handlingen.

Vi får möte Theo Faber, en meriterad psykoanalytiker som söker jobb på en anstalt där konstnären Alicia Berenson sitter inlåst för mordet på sin make. Sedan mordet har hon vägrat att prata och ingen i personalen har kunnat nå henne. Faber ser det som en stor utmaning att få henne att berätta om vad som egentligen hände den där kvällen då hennes man dog och verkar i det närmaste besatt av Berenson. Bit för bit får vi veta mer om Alicia och hennes liv både innan och efter kvällen som förändrade allt.

Det jag tycker om med Den tysta patienten är sättet historien berättas på, men fokus dels på Alicia, men också på Theo. Det jag inte tycker om är att Theo Faber är en karaktär som är extremt svårt att hysa någon som helst sympati med och hans yrkesetik går helt klart att ifrågasätta. Michaelides debut är spännande och ganska så välskriven, men den känns inte speciellt nyskapande. En spännande thriller, men jag blev inte överväldigad.

Många är dock de som läst och älskat Den tysta patienten, som beskrivs som “2019 års stora thriller-hype” och filmrättigheterna är redan sålda. Frågan är dock hur en bok som till största del består av försök till samtal och en hel del inre monolog ska fungera på vita duken. Det återstår att se. Boken är i alla fall bra underhållning för stunden.

 

Jakthundarna

Jag hamnade i en deckarperiod och en av de böcker jag läste var Jørn Lier Horsts prisbelönta Jakthundarna. William Wisting är en favorit och det var trevligt att återse honom. Jag gillar också att få följa hans dotter Line, som är journalist och egentligen lägger sig i för mycket, men är intressant nog att komma undan med det. Det är dock ett beteende som inte får gå till överdrift, då det är en typisk sak som kan få mig att släppa en serie. Även Wistings buttra personlighet och det faktum att han går mer och mer över gränsen är ett litet orosmoln, men än så länge följer jag honom gärna.

Jakthundarna tilldelades det nordiska priset Glasnyckeln 2013 och var också den första boken i serien som översattes, trots att det egentligen är bok nummer åtta om Wisting. Den hade nog kunnat funka som en förstabok, men jag har (som vanligt) valt att läsa böckerna i ordning, trots att det betyder att jag ligger några böcker efter. Ett gammalt fall dyker upp på nytt och Wisting anklagas för att ha fabricerat bevis i en mordutredning 17 år tidigare. Detta leder till en avstängning, men med Lines hjälp försöker han komma fram till vem som egentligen fuskat med bevisen. Samtidigt försvinner en ung kvinna och en äldre man hittas brutalt mördad. Självklart hör allt ihop och de olika trådarna knyts ihop riktigt bra.

Jakthundarna är en habil deckare, men det märks att den har några år på nacken. Kanske har för många skrivit böcker som liknar Horsts, eller så är det här helt enkelt inte någon speciellt unik kriminalroman. Jag släpper inte Wisting ännu, men jag är inte heller överväldigad.

Beatrice av Lina Bengtsdotter

Beatrice är tredje delen i Lina Bengtsdotters serie om polisen Charlie Lager och även denna gång står en försvunnen flicka i centrum. Beatrice är bara ett spädbarn och självklart orsakar hennes försvinnande ett febrilt polisarbete. Hennes mamma Frida hade som vanligt ställt ut hennes vagn på altanen för att låta sin dotter sova, men när hon skulle hämta in henne var barnvagnen med Beatrice borta. Fridas man Gustav Palmgren, som är tolv år äldre än honom, är en framgångsrik affärsman och något av en lokal kändis. Det visas sig dock snart att alla definitivt inte älskar honom.

Charlie och hennes kollegor kallas till Karlstad för att delta i sökandet och det är dags för henne att försöka kravla sig upp från den totala botten hon befunnit sig på än en gång. Hade jag inte brytt mig om Charlie skulle det känts lite segt att följa ännu en kris, men jag har hopp om att livet ska vända för henne. Ett gott tecken är att hon nästan lyckas skrämma sig själv efter några mindre bra beslut. Den nya kollegan Greger känns som ett lovande tillskott som kanske kan bidra till att Charlie Lagers liv blir lite mindre nattsvart.

Parallellt med berättelsen om Beatrice finns den om Sara. En berättelse som vi först inte vet när den utspelar sig, men som det är lätt att förstå hör ihop med huvudberättelsen. Sara bor på LVU-hemmet Rödminnet, som tidigare varit mentalsjukhus, och blir där vän med Lo Moon, en flicka som vi första anblick verkar kaxig och hård, mest av allt längtar efter sin mamma som aldrig kommer. Först känner jag mig lite skeptisk till den här bihistorien, men jag tycker om hur Bengtsdotter kopplar samman den med resten av boken på flera olika sätt.

Beatrice är bra och lättläst underhållning som med sitt relevanta innehåll också ger läsare lite att fundera kring. Teman som föräldraskap och utsatthet är centrala och frågor kring vad som egentligen kan köpas för pengar behandlas på ett bra sätt. Klart är att lycka i alla fall inte är en av de saker som pengar kan lösa åt en. Bengtsdotter har hittat sin stil och hon gör det bra, men blir det fler böcker om Charlie Lager (och det hoppas jag att det blir) måste det hända något mer så att huvudpersonen inte blir en av de många deckarkaraktärer som slutar utvecklas. Intressanta huvudpersoner kan däremot fortsätta lyfta en serie och en sådan hoppas jag att Charlie Lager fortsätter att vara. Bengsdotters böcker är nämligen perfekt underhållning och var precis vad jag behövde för att få igång en trög läsning.

Brevvännerna är en söt historia

Malin lever i ett stabilt äktenskap och har det på ytan ganska bra. Visst sörjer hon att gården inte längre har några djur, men maken har växlat över till skogsbruk och själv håller hon ställningarna hemma. Att fly in i böckernas värld lockar och därför är Bokbussens besök veckans höjdpunkt. Det är också genom den hon får en hemlig brevvän och snart skriver de till varandra regelbundet, först genom brev gömda på bussen och sedan via undersidan på en av de minst besökta hyllorna på det lokala biblioteket. Den Malin skriver till är anonym, men vi vet att han heter Erik och ganska nyss har flyttat från Stockholm till Norrtälje. De är två ganska ensamma själar och finner en speciell gemenskap trots att de aldrig träffats.

Brevvännerna är mitt första möte med Eli Åhman Owetz och den största anledningen till att jag läste den är nomineringen till Årets Bok. Det är en söt historia hon bjuder på och läsningen är trevlig. Jag gillar blinkningarna åt You’ve got mail och den trevliga miljön. Lite irriterad blir jag allt på Malin och hur svårt hon har för att kommunicera med sin familj, medan det går så lätt att skriva brev. Kanske är det symptomatiskt för ett äktenskap där det inte varit någon idé att prata. Underhållande och lättsamt blir betyget.

Nu har jag läst fyra av de nominerade böckerna och Camilla Grebes Skuggjägaren är min favorit så här långt. Ett par till kommer jag att läsa, men resten lockar inte jättemycket. Jag och juryn har inte riktigt samma smak i år känns det som.

Midsommarnattsdrömmar

Jag är inte jättebra på traditioner och missar fler högtider än jag firar, men det är trots allt något visst med midsommar. Barndomens firades alltid i Dalarna och där firades det rejält. I Bengt Ohlssons senaste bok Midsommarnattsdrömmar får vi träffa en grupp vänner som firar midsommar ihop. Första gången vi möter dem är 1988 när de är runt 25 och på väg in i det riktiga vuxenlivet. Det är i Tomas stuga i Roslagen som de träffas de sju vännerna. Jenny som är tillsammans med Olof och som under kvällen avslöjar att hon är gravid, Ida som är tillsammans med Aarif, den ganska nyanlända flyktingen som drömmer om att göra film, Sofia som har en ganska framgångsrik musikkarriär och är tillsammans med musikjournalisten Nicke, som i sin tur är hemligt förälskad i Jenny. Under kvällen får vi veta mer om dem och deras drömmar, men det står också klart att deras vänskap inte riktigt går på djupet. Istället blir jag ibland lite illa till mods.

Nästa gång vi träffar dem är platsen densamma och året är 2003. Att de ska fira midsommar tillsammans är ingen självklarhet, men när Nicke och Tomas springer på varandra på krogen bestämmer de sig för att ses. Några i gänget har några försvunnit och några tillkommit, inte minst ett gäng ungar. Hoppfullheten som trots allt fyllde dem femton år tidigare har nästan försvunnit helt och det är nu det börjar bli sorgligt på riktigt. När vi sedan träffar dem 2018 är det som att livet gått dem förbi. Någonstans hade jag önskat att Ohlsson varit lite snällare mot sina karaktärer och låtit dem behålla i alla fall lite lycka och framtidstro, men medelåldern är verkligen tragisk.

Ibland kan jag tycka att det är synd att vi inte byggt upp traditioner som handlar om att vi alltid firar en viss högtid med samma människor, men när jag läser Midsommarnattsdrömmar inser jag hur fint det kan vara att träffa gamla vänner, men att det också kan bli väldigt krystat och jobbigt. Ohlsson har verkligen inte lagt till något romantiskt skimmer över vännernas liv och möten och även om jag uppskattar svärtan är det nästan lite väl tungt ibland. Är det verkligen helt omöjligt att inte vara bitter när 50-årsstrecket har passerat?

Där kräftorna sjunger

Där kräftorna sjunger av Delia Owens är en internationell succé och en snackis även här. Boken är till exempel en av de nominerade till Årets bok 2020. Förväntningarna var därför ganska höga och de uppfylldes inledningsvis. Grundberättelsen om flickan Kya som är uppvuxen utanför samhället i en dysfunktionell familj är verkligen fin. Som liten flicka ser hon syskonen lämna hemmet ett efter ett och när faderns misshandel blir för svår försvinner även mamman bort. Under några år försöker Kyas pappa leva ett bättre liv, men det dröjer inte många år innan hon är helt ensam. Människorna i det lilla närbelägna samhället kallar henne Träskflickan och ser henne som obehaglig och konstig. De enda som stöttar henne är Jumpin’ som äger en liten butik och hans fru Mabel. De ser till att Kya får mat i magen och nya kläder ibland genom att köpa musslor och rökt fisk från henne. Tate, en barndomsvän som nu blir hennes förtrogne och pojkvän är också viktig. De delar ett intresse för djur och natur och det är Tate som lär Kya läsa. Jag tycker väldigt mycket om skildringen av Kyas kamp för att överleva och hur hon lär sig med och mer om de djur och växter som finns runt henne.

Där kräftorna sjunger hade kunnat bli en fantastisk roman om Kya och hennes fascination för naturen hade fått stå i centrum. Nu blir det istället en tafflig mordhistoria och de två kärleksförhållanden Kya har, främst det med Chase som är den som hittas död i inledningen, är så gräsligt skildrade att Jean M Auel framstår som en författare värdig Nobelpriset. Beskrivningarna av Kyas utseende känns gammaldags och ganska sunkigt, något som förstör min läsupplevelse. Att boken avslutas med en epilog som är onödig och smörig gör inte saken bättre. Nu mår jag mest lite dåligt och förstår faktiskt inte alls hur alla kan hylla helt okritiskt. Det här är definitivt inte årets bok, möjligen hade jag tyckt det om jag läst den ungefär samtidigt som jag läste Grottbjörnens folk och alla andra mer eller mindre sliskiga böcker om utsatta kvinnor som hittar en mening med livet genom en man. Då var jag typ tolv, nu vill jag gärna slippa sådant.

Smaken gör mig kluven

Jag läste Smaken av Muriel Barbery för en digital bokcirkel (som jag tyvärr inte lyckades delta i) och det är en bok jag tänkt läsa länge. Inledningsvis var jag väldigt tveksam, men till slut måste jag säga att jag tyckte om den. Vad jag förstår var det få av deltagarna i bokcirkeln som gjorde det.

Smaken är en samling berättelser som alla på något sätt kopplas till mat. Just att låta sinnesförnimmelser, i detta fallet smakupplevelser, få karaktärer att minnas saker är ett grepp jag tycker om. Det får mig att tänka på Marcel Prousts som genom lindblomste och madeleinekakor låter sin huvudperson förflytta sig till barndomen i Swanns värld, den första delen i mastodontverket På spaning efter den tid som flytt. I Smaken står Pierre Arthens i centrum. Han är en känd matkritiker och mat har alltid varit en stor del av hans liv. Nu ligger han för döden i sin lägenhet på 7 Rue de Grenelle där även Igelkottens elegans utspelar sig. Det är när jag inser det och när portvakten Renée får sitt kapitel som jag fastnar i Smaken på riktigt.

Vissa kapitel handlar om att Pierre Arthens berättar ett smakminne från sitt liv. Andra om hur människor kring honom ser på denne mäktige, men vad det verkar, riktigt otrevlige man. Det är i alla fall inga positiva hyllningsberättelser vi bjuds på. Jag gillar dock idén att låta korta minnesbilder från olika personer berätta om samma huvudkaraktär och att också få höra honom själv berätta om sitt liv. Det funkar inte riktigt helt ut, men vissa av berättelserna är fina. Något jag också tycker mycket om är hur Barbery återvänder till samma hus i Igelkottens elegans och även där nämner Pierre Arthens död i lägenheten på fjärde våningen. Nu blir jag lite sugen på att läsa om en av mina största favoritböcker någonsin, men det gör mig lite väl nervös, så jag vet faktiskt inte om jag vågar.

Det sextonde året

I ett samhälle där kvinnor ses som varelser som när de börjar bli vuxna utvecklar en destruktiv magi som måste förstöras, skickas alla unga kvinnor i väg det året de fyller sexton. Några av dem är bortlovade och kommer att gifta sig när de kommer tillbaka. Andra kommer att få arbeta. Ingen i samhället talar om det så kallade nådeåret, men alla vet att de som kommer tillbaka efter det är rejält påverkade. Huvudpersonen Tierney blir vald av en man, något hon inte räknat med. Inte heller har hon räknat med att den unga kvinna som såg honom som sin kommer att vilja hämnas. När nådeåret tar sin början följer hon självklart med och hon tror att de som kommer att vara farligast för henne är de jägare som rör sig i skogen. Det är fel.

Det sextonde året av Kim Liggett är som en kombination av Hungerspelen och The Handmaids Tale. Samhället som Tierney lever i är kvinnofientligt och inga kvinnor tillåts bestämma över sina liv. När de skickas i väg under nådeåret hamnar de i en situation som kan liknas vid ett hungerspel. Konkurrensen är stor och alla vill överleva till varje pris. Inledningsvis avfärdar jag Det sextonde året som en ganska medioker ungdomsbok av en författare utan egna idéer, men snart inser jag att jag har fel. Mycket handlar om att Kim Liggett har skapat en trovärdig karaktär i Tierney och jag vill verkligen veta hur det går för henne. Det är också intressant att läsa om hur samhället hon lever i har utvecklats och vilka regler som gäller där. lite synd tycker jag att det är att Det sextonde året fått ett megarosa omslag som signalerar att det är en bok för tjejer, då det definitivt är en bok som borde kunna nå en bred publik. Jag kan också tänka mig att den skulle kunna bli en bra film, eller kanske ännu hellre tv-serie.

The Poison Garden

Jag har tyckt om de tidigare böcker som Alex Marwood skrivit. Debuten Onda flickor är nog den bok jag tycker minst om även om den är bra den också, men jag älskade Granne med döden och Den mörkaste hemligheten. Senaste boken The Poison Garden börjar likt de andra i en katastrof som vi vet väldigt lite om. Steg för steg inser vi till slut hur det hänger ihop.

Senaste boken inleds med att två poliser hittar en hel grupp döda människor på en gård där en domedagssekt bott under många år. Många barn och alla vuxna utom en har avlidit och vi får följa tre syskon som överlevt. Romy som levt hela sitt liv i sekten som leds av Lucien Blake är en av de som berättar. Hon kom till sekten med sin mamma som är en av de döda. Mamman har ett barn med Lucien Blake och de barnen är självklart speciella. Flickan heter Eden och hon har också en bror som heter Ilo. Medan Romy, som är vuxen och dessutom gravid, placeras på ett boende letar man efter en anhörig som kan ta hand om Eden och Ilo. Myndigheterna hittar Sarah, som är deras moster och vill placera barnen där.

Romy och Sarah är de som berättar större delen av historien och det är en märklig historia som rullas upp. Att vi inte riktigt kan lita på att det Romy berättar stämmer och det gör henne extra intressant som huvudperson. Möjligen gör det boken onödigt svårläst och ibland osammanhängande, men helhetsintrycket är ändå att det här är en båda intressant och välskriven spänningsroman. Trots avsaknaden av poliser och en polisutredning liknar berättelsen just en utredning där vi länge förs bakom ljuset, men till slut får veta hur det hänger ihop. Spännande och obehaglig läsning.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: