Betyg 3

Dina färger var blå

Dina färger var blå av Marcus Jarl handlar om Lina som arbetar som sjuksköterska på en neonatalavdelning. Varje dag möter hon barn som fötts för tidigt och deras föräldrar. Ibland dör barnen och sorgen är ständigt närvarande. Lina trivs med sitt arbete och är bra på det. Kanske har hon svårt att dra gränser, men samtidigt är det svårt att inte engageras i ett arbete som betyder så mycket.

Några egna barn har inte Lina och hennes man Samuel har alltid varit tydlig med att han inte vill ha några. Bokens första del handlar om Lina och Samuel och ett äktenskap som inte är helt friktionsfritt. Det handlar inte just om barn, men det finns en osäkerhet inte minst hos Samuel om huruvida de två verkligen är rätt för varandra. Linas minnen av sin ungdomskärlek Ted, som hon sparat i en skokartong i garderoben, stör Samuel och han kan inte låta bli att titta i den när Lina inte är hemma.

I bokens andra del får vi så veta hur det gick till när Ted och Lina träffas och hur de hade det tillsammans. Bilden av den perfekta kärleken växer fram, men även här finns vissa varningssignaler. Såväl Linas pappa som hennes äldre arbetskamrat Astrid tycker att Lina låter Ted styra för mycket. Det kan jag som läsare tycka också, men det är ändå tydligt att Lina trivs med sitt liv med Ted. Han lär henne att ta dagen som den kommer och det må vara ansvarslöst, men också ganska nyttigt. De bor en sommar ute på en ö och dit längtar Lina ständigt tillbaka. Hennes och Teds kärlek varar nämligen inte för alltid, utan han försvinner och lämnar henne ensam kvar.

Så dyker han upp igen många år senare och det är nu boken på många sätt börjar på riktigt. Det är också nu jag börjar bli riktigt irriterad på hur orimlig Ted på många sätt är och jag stör mig både på honom och på Lina. Som ni märker är jag inte helt förtjust i Dina färger var blå och mest av allt handlar det om hur huvudpersonen Lina förminskar sig själv för att istället låta sina män bestämma. Det gäller både i förhållandet med Ted och med Samuel. Visst, det här skulle kunna ses som världens mest romantiska berättelse, men jag blir istället illa berörd. Dessutom har jag svårt för det väldigt poetiska och nästan svulstiga språk som Marcus Jarl använder.

Många verkar älska Dina färger var blå och jag kan förstå varför. Jag köper dock inte orimligheten i karaktärernas agerande. Det gäller Lina, men det gäller också Ted och Samuel. Ingen favorit med andra ord, men med det sagt så började boken bra. Jag tyckte väldigt mycket om första delen som till stor del utspelar sig på Linas arbetsplats och hade gärna stannat där resten av boken. Samuels problem med svartsjuka och Linas längtan efter barn hade räckt fint. Ted hade gärna fått förbli ett minne och stannat i en gömd skokartong i garderoben.

Ljudet av fötter

Ljudet av fötter av Sara Lövestam handlar om Monika som längtar efter barn. När vi träffar henne första gången har hon och hennes sambo försökt i några månader utan att lyckas och har kontaktat vården för utredning. Ingenting är fel eller konstigt och de uppmanas att fortsätta försöka. När vi träffar Monika igen har det gått tio år och hon är fortfarande barnlös och sedan några år också singel. Visserligen träffar hon Kent ibland, men något riktigt förhållande har de egentligen inte. Istället är det jobbet på universitetet som tar den mesta av Monicas tid.

Förutom Monika får vi träffa hennes släktingar. Det börjar med hennes föräldrar och hennes fosterföräldrar, en sårig barndom rullas upp och vi förstår att vår huvudperson inte haft det lätt. I en vilja att höra till och upptäcka sina rötter söker Monika upp en släkting och därefter blir hon intresserad av släktforskning. Olika generationer får sina berättelser och Lövestam är skicklig på att skapa komplexa karaktärer på få sidor. För mig är de historiska bitarna något oväntat den största behållningen av boken.

Det blev en kort zoom-cirkel om Ljudet av fötter igår, men jag konstaterade att de andra gillade mer än mig, men att jag faktiskt tyckte om rätt mycket trots allt. Tyvärr hade jag lite svårt att ta till mig Monika, som är lite för mycket av en akademisk snobb för min smak, men samtidigt blev porträttet av henne mer och mer komplext och jag vill verkligen läsa de andra böckerna i serien. Mest tycker jag om att läsa om hennes relation med grannpojken Texas, som är samma Texas som i Lövestams ungdomsbok En stark nolla. Tydligen finns även karaktärer från andra av Lövestams böcker med och det är ett kul grepp. Jag blir inte minst sugen på att läsa Hjärta av jazz som är en av flera böcker av Sara Lövestam som jag har kvar att läsa.

Så för att sammanfatta är jag inte helt övertygad av Monikas berättelse, men Ljudet av fötter är ändå en bra bok och Monika tillräckligt intressant för att jag ska vilja läsa mer om henne. Jag hoppas också att hennes släktingar får plats i kommande böcker, inte minst Lisa som är den sista kvinnan vi lär känna innan boken tar slut. Jag undrar vad som händer mellan det som berättas och det vi redan vet om framtiden.

En främling i mitt hus

I boken En främling i mitt hus tar Shari Lapena med oss till en stillsamt villaområde utanför New York där äkta paret Krupp bor sedan några år tillbaka. När Tom kommer hem från jobbet en eftermiddag är hans fru och bilen borta. Inte så konstigt kanske om det inte vore så att hon brukar vara hemma och att hon dessutom glömt låsa dörren. Han blir irriterad, men bestämmer sig för att börja med middagen. När han ringer henne upptäcker han att mobilen är kvar hemma och han hittar dessutom hennes handväska. Nu börjar ilskan övergå i oro.

Samtidigt kallas polisen till en singelolycka. En kvinna i 30-årsåldern har hittats medvetslös utan någon legitimationen sig. Bilen är dock registrerad på en Karen Krupp. Assistent Fleming beger sig till hennes hem och dyker upp där strax efter att Tom Krupp ringt larmcentralen. I närheten av olycksplatsen hittar tre tonårskillar en död man och tar några av hans tillhörigheter.

När Karen vaknar upp har hon tappat minnet och förstår inte alls varför hon lämnade hemmet så plötsligt. Hennes man stöttar henne, men när den döde mannen hittas och polisen börjar fundera över Karens biltur vet varken Tom eller Karen vad de ska tro. Den som verkar veta mest om vad som egentligen hände den där dagen är grannen Bridgid Cruikshank. Eller det borde hon i alla fall göra, med tanke på att hon är det närmaste besatt av paret Krupp.

För att kunna läsa En främling i mitt hus med hyfsad behållning behöver du köpa en rad mer eller mindre osannolika vändningar. Jag tyckte ändå att det var en hyfsat underhållande bok om än lite taffligt skriven. Ibland är det skönt med något riktigt snabbläst för att få igång en trött hjärna och i det syftet funkade den här boken helt okej, men förvänta dig inget storverk.

Allt som väntar dig

Efter att ha älskat de två böcker jag läst av Lorraine Fouchet hade jag höga förväntningar på senaste boken Allt som väntar dig. Precis efter läsningen var jag lite besviken, men faktum är att jag tänkt på boken så mycket efteråt att jag måste omvärdera läsupplevelsen. Den besvikelse som finns kvar är att boken inte utspelar sig på Groix, även om ön nämns och finns där i bakgrunden.

Istället tar Fouchet med oss till Paris och ett hus där Domnin bor med sin pappa i en lägenhet. I huset bor även andra släktingar och de är alla mer eller mindre en del av Domnins liv. Mer efter att det fruktansvärda händer. Hans pappas hjärta slutar slå och när ambulansen kommer har den blonda kvinnan som ringt efter den försvunnit. Domnin, som är femton år, är nu föräldralös. Visserligen hoppas han att hans mamma ska komma tillbaka, men får snart veta att hon inte är på en tillfällig resa. Dessutom kommer ett brev som antyder att Dom har en syster i Sydamerika. Hans ingifta faster, som nu är änka, följer med honom på jakt efter sanningen om hans familj.

Dom berättar om sin pappa och sitt sökande efter sanningen och parallellt med det får vi pappans älskarinnas berättelse. En bild av en annorlunda familj växer fram och även om jag saknar Groix är det ett äventyr att få följa med till de södra delarna av Sydamerika. Lite svart, lite märkligt, men också hjärtskärande och gripande. Trots att det här inte är min favoritbok av Lorraine Fouchet står det definitivt klart att hennes lägstanivå är mycket, mycket hög. Det är också så att Dom kommer att stanna i mina tankar länge, länge. Hans öde engagerar helt klart.

Det är någonting som drar i mig

Att bo på en liten ort och umgås med samma människor är inte alltid så himla roligt när man blir tonåring. Andrea längtar bort. Egentligen behöver hon kanske inget nytt liv, men någonting måste hända. Kompisen Anja är precis som vanligt, men trots att Anjas familj alltid varit Andreas trygga punkt drar hon sig ifrån dem alla. Hemma finns ingenting mer än en mamma som mår dåligt och inte kan jobba. Kylskåpet är tomt och de har inte råd med någonting. Pappa har dragit för länge sedan och kvar är endast några gamla bilar på gården.

Så vad gör någon som vill revoltera i en småstad? Bleker håret, hänger vid kiosken och åker med en äldre kille i en epa. Han heter Alex och även om han är långt ifrån en drömkille så erbjuder han någonting. Lite ironiskt är det att Andréa vill revoltera och samtidigt blir en riktigt landsortskliché, men jag förstår varför hon gör det även om jag inte riktigt förstår hennes val. Det är verkligen något som drar inne i henne och något som skriker “bort”, men möjligheterna att faktiskt förändra sitt liv är små.

Elin Perssons andra bok landar mitt i det lilla samhället och beskrivningen av livet där är trovärdig. Det är någonting som drar i mig är verkligen en bok för unga, men inte lika mycket en bok för mig. Jag ser storheten, det gör jag verkligen och rekommenderar den till unga läsare. Det är för dem den är skriven. Det är deras längtan som beskrivs och deras hopplöshet.

Klasskildringen är kanske det som drabbar mig som vuxen läsare mest. Skillnaderna mellan Andréas och Anjas familjen. Hur Andréa söker sig bort från sin mamma och till Anjas familj där hon erbjuds en annan trygghet och framför allt ett annat innehåll. Ekonomin som ensamstående, sjukskriven mamma är självklart svår och även om detta inte diskuteras förstår vi snart att det är jäkligt tufft.

Få sidor och mycket innehåll i denna välskrivna bok om en längtan bort som får huvudpersonen att göra val som utifrån verkar rätt märkliga, men som är de enda hon känner erbjuds.

 

Sweet Home Dalarna

Min farmor Märta växte upp i det lilla samhället Moje som är en del av Gagnef i Dalarna. Där bodde hon med sina föräldrar och sina fyra syskon, tre systrar och en bror. Hon och en av systrarna flyttade senare till Göteborg och hon gifte sig med min farfar som var från Vårgårda. Efter att föräldrarna gick bort ärvde syskonen hus och mark i byn och för farmors del betydde det en “sportstuga” som främst användes vid jakt. Den låg fint på höjden med utsikt över Mojesjön och där, i ett rum och kök, tillbringade jag många sommarveckor tillsammans med mina kusiner. Vi var nio personer i den lilla stugan och ändå hände det ofta att vi ungar fick sova i rummet för att köket var fyllt av gästande släktingar.

När jag var lite drygt tio byggdes huset ut och det gamla huset blev två sovrum, medan vi också fick ett stort gemensamt kök och vardagsrum och farmor ett litet eget rum. Nu blev kalasen ännu större och sommarveckorna ersattes ofta av ett rejält påskfirande. Sedan barnen kom har vi varit där väldigt lite, men senast det begav sig fick jag erfara hur viktigt det är med tillhörighet i ett litet samhälle. Jag lyckades köra av vägen, hamnade ute på hea (vägen svängde, men inte bilen) och fastnade i snön. Jag tog mig till ICA för att be om hjälp och fick tala med några gubbar som satt på lagret. Jag förklarade min situation och första frågan var, vem är du i betydelsen”vem är du släkt med”. Jag redogjorde för det och då min farmors bror var en central figur i bygden då han levde fick jag snabb hjälp. Det är möjligt att jag fått det ändå, men släktskapet kändes viktigt.

När vi bestämde oss för att ha ett tema där vi läser oss runt Sverige var Sweet Home Dalarna av Karin Janson som ni förstår ett självklart val för mig. Var i Dalarna den lilla byn ligger är oklart, men det är inte Byvalla som författaren tidigare skrivit om. Kanske har samhället fått låna drag av författarens hemby Stora Skedvi i Säter kommun? Lite synd kan jag tycka att det inte finns något namn på byn, eller ens några geografiska referenser mer än titeln. Visserligen är poängen inte att beskriva miljön i det lilla samhället där huvudpersonen Madde bor, men jag hade gärna fått veta lite mer. Viktigast är förvisso kontrasten mellan Dalarna och Stockholm, eller snarare mellan land och stad.

Oavsett var Madde egentligen bor så är det ett ganska typiskt, svensk samhälle vi förflyttas till där livet lunkar på och den lokala pizzerian är där man hänger. I alla fall så hänger Madde och hennes kompis Klara där och blandar hembränt i sin läsk för att liva upp stämningen. Någon gång går de vidare till Statt. Oftast hänger Madde dock hemma i stugan hon hyr med en påse chips endast i sällskap av sin tv. Ibland kommer grannen Jonte, som också är hennes ex, förbi och det händer att de hamnar i säng. Mer uppskattar hon dock när Jontes son Ville dyker upp.

Jobbet är kanske det Madde tycker bäst om. Hon utbildar sig till hovslagare och är lärling hos Kent, en butter hovslagare med hjärtat på rätt ställe. Han är utan tvekan en karaktär som jag hade velat veta mer om, speciellt med tanke på hans beslut senare i boken. Det jag gillar mest med honom är att han tror på Madde och att han, även om han sällan säger det, verkar bry sig både om henne som person och yrkesman. Som totalt ointresserad av hästar med noll kunskaper om hovslageri blir jag förvånansvärt engagerad i de delar som beskriver Maddes yrke.

Så dyker det upp en främmande man på pizzerian och det är ganska tydligt att han är från Stockholm. Janson driver en hel del med honom i alla fall inledningsvis och det är befogad. Främlingen heter Niklas och vikarierar som brevbärare under sommaren. Han har anknytning till bygden, men är trots allt stockholmare ut i fingerspetsarna. När han får punktering är det Madde som får fixa däckbytet och det händer mer än en gång att han rynkar på näsan åt lokala traditioner.

Trots olikheterna blir Madde och Niklas självklart ett par och det funkar riktigt hyfsat till en början. Så bra att Madde bestämmer sig för att flytta med honom till Stockholm och in i den tvårumslägenhet på Östermalm som han bor i. Om hon i alla fall befann lite i överläge så länge de var i Dalarna så blir läget totalt tvärtom i Stockholm. Madde har inga vänner, inget jobb, inga kontakter och hon passar verkligen inte in. Mer än en gång ifrågasätter hon sitt beslut, men inser samtidigt att hon inte har mycket mer än jobbet som håller henne kvar i Dalarna.

Sweet Home Dalarna är en underhållande berättelse om ett par som inte direkt känns som gjorda för varandra. Jag tycker väldigt mycket om Madde, som är en svensk, lantlig Bridget Jones, men har faktiskt lite svårt att förstå vad hon ser i Niklas. De kulturkrockar som uppstår när en total lantis flyttar till Stockholm är underhållande, men också ganska fördomsfull både mot Madde och mot stockholmare. Jag förstår idén att vända på det ganska vanliga perspektivet där en ung kvinna från stan börjar om på landet, men jag är inte helt förtjust. Med det sagt finns det ändå tillräckligt mycket bra i Sweet Home Dalarna för att jag ska läsa och dessutom fnissa en hel del. Niklas mamma Jill och hennes partner Joppe är till exempel ett helt fantastiskt par. Svärta finns det också och här hade berättelsen gott kunnat stanna till ett tag. Det är inte fel med svärta i feelgood, snarare tvärt om. Sweet Home Dalarna hade kunnat bli en riktigt bra film eller ännu hellre tv-serie där karaktärerna kunnat få utvecklas ännu mer. Då kunde vi dessutom få njuta av Dalarnas vackra natur, oavsett var det nu är Madde bor.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 28 juni 2020. Eftersom Sweet Home Dalarna nu nominerats till Årets Feelgood repriserar jag det här idag.

Galleriet vid vattnet

Galleriet vid vattnet är Hanna Blixts uppföljare till Glasveranda med sjöutsikt som jag läste tidigare i år. Vi år återigen träffa Nora som nu är gift med Victor och tillsammans planerar de att starta ett galleri med café. Sommaren närmar sig och Nora har bestämt sig för att galleriet ska öppna till midsommar. Med tanke på allt som behöver göras är det väldigt optimistiskt. Inte blir det bättre av att Victors sista bygguppdrag strular och drar ut på tiden. Nora känner sig övergiven, men kämpar på för sig själv och snart får hon hjälp från ett oväntat håll. Parallellt med nutidshistorien tas vi med till sommaren 1963 då Nils, ganska nyinflyttad i Insjön, träffar en flicka som han förälskar sig i. Flickans namn får vi inte veta, men vi vet att hon tycker om att dansa, bär en leksandsdräkt och att Nils blir kär första gången han ser henne.

Det är inget fel på Galleriet vid vattnet, men jag hade önskat att karaktärerna hade fått lov att fördjupas lite mer. Nu får vi egentligen veta väldigt lite om Nora och Victor, väninnan Vega flimrar förbi i bakgrunden och de tre pensionärerna som hjälper Nora med galleriet är gulliga, men vi får ingen chans att lära känna dem. Berättelsen som utspelar sig 1963 och kopplingen till tavlan Nora köpt och älskar är också den fin, men det hinner inte bli mer än en ytlig historia. Jag är dock tillräckligt engagerad för att önska mig en tredje bok om Nora, Victor och de andra. En bok som koncentrerar sig på de karaktärer som redan presenterats. Dem vill jag nämligen gärna veta mer om.

Je m’apelle Agneta är en charmig historia

Je m’apelle Agneta är Emma Hambergs senaste bok där vi får följa en medelålders kvinna som lämnar allt och reser till en liten fransk by för att ta hand om den lilla pojken Einar. Tror hon. Det visar sig att Einar är en äldre, dement man som när han blir förvirrad glömmer bort franskan och börjar tala sitt modersmål. Ingen i byn förstår svenska och därför annonserar restaurangägaren Fabien efter någon som kan ta hand om honom. Den googleöversatta annonsen talar om en en äldre pojke som Saint Carelle, Provence, Frankrike och trots det märkliga tilltalet fastnar Agneta.

Livet i Sverige består av ett jobb hon inte gillar, en man som försöker tvinga på henne sina intressen och definitivt sin diet och två barn som bara kontaktar henne när hon behöver pengar. Nu har hon fått nog och trots att hon tvekar (vilket är förståeligt, vem katten drar till Frankrike efter att ha sett en totalmärklig annons) så bestämmer hon sig för att skapa sig ett nytt liv som hon trivs med. I byn Saint Carelle finns Einar, som bor i ett kloster och saknar sitt livs kärlek som nu är död. I badrummet står statyer av dem båda och på nätterna dansar Agneta med Einar för att lugna hans oro och lindra hans längtan. Varje fredag klockan 17 går de till Fabiens restaurang och väntar på Einars son som har en ständig inbjudan, men aldrig kommer. Kanske inte så märkligt då Einar lämnade sin fru för en man och sedan dess inte varit en del av sin sons liv.

Det finns så mycket jag gillar hos Emma Hamberg och det finns mycket jag gillar med Je m’apelle Agneta. Det är en varm och mänsklig bok om människor som försöker ta hand om varandra. Något som däremot gör att jag får lite panik är att Agneta är 49 år gammal och beskrivs som en väldigt gammal kvinna som gett upp om livet. Om några dagar fyller jag 47 och jag har svårt att identifiera mig med henne. Visserligen är mina barn yngre och min man är ingen Magnus, men det gör att karaktären landar sådär. Samtidigt kan jag inte låta bli att inspireras av Agnetas mod att faktiskt lämna ett liv hon inte trivs med för något annat.

Maten står i fokus i Je m’apelle Agneta och hjälp vad jag blir sugen på att resa söderut och njuta av maten. Mycket handlar det om en kontrast till Magnus besatthet vid nyttig mat, vad det nu är och därmed symboliserar maten också frihet. Det är en spretig historia som Emma Hamberg bjuder på och ibland blir det väl yvigt, men trots det är jag glad över att ha fått lära känna Agneta. Kvinnor som hon får sällan ta plats i litteraturen eller i livet för den delen.

Död vid första ögonkastet

Död vid första ögonkastet är den femtonde (!) boken i Peter James serie om polisen Roy Grace i polisdistriktet Brighton/Hove. Böckerna kallas fristående och det är det på så vis att ett fall presenteras och avslutas i varje bok, men det finns också fall som löper över flera böcker och inte minst är berättelsen om Roy Grace, hans familj och kollegor en stor behållning. Läs därför böckerna i ordning om du vill få ut så mycket som möjligt av dem. Just nu är det dock inte jätteroligt att läsa om Roy Grace om jag ska vara ärlig. Jag gillar inte problemen med sonen Bruno, som efter att ha mist sin mamma flyttat in hos Roy och hans familj. Det är så himla onödigt och obehagligt att framställa ett barn som en ond individ och jag tycker att det är jobbigt att läsa om. I övrigt håller Peter James god form och det känns inte som att serien borde avslutas, utan den håller fint även om jag helst skulle sett en annan vändning i just Roy Graces familjeliv.

I Död vid första ögonkastet luras äldre, ensamma och förälskade människor på stora summor pengar. De träffar sitt livs kärlek på en dejtingsajt och efter ett tag visar det sig att hen råkat ut för något som gör att pengar behövs. Elaka ex, sjukdomar som kräver sjukhusvård som kostar massor och en massa andra hemska saker som deras älskade självklart vill hjälpa dem med. Det handlar om hundratusentals kronor i vissa fall och även om de som luras inte alltid inser det, finns det oroliga anhöriga som förstår allvaret i situationen. Två kvinnor hittas dessutom mördade. Det visar sig att det finns en koppling mellan dem och därutöver en koppling till dejtingsajten i fråga.

En gammal fiende till Grace dyker också upp i Brighton igen med ett uppdrag att döda. Det visar sig att han och Grace är inblandade i samma fall och det gör det hela till en katt-och-råtta-lek av sällan skådat slag. Historien är komplex, välskriven och spännande, men trots detta inte den bästa boken i serien. Faktiskt långt därifrån. Det säger å andra sidan mer om Peter James höga lägstanivå än något annat. Det finns nämligen ingen tvekan om att jag vill läsa med om Roy Grace.

Små glädjeämnen av Clare Chambers

Små glädjeämnen av Clare Chambers återfinns på årets långa lista till Women’s Prize for Fiction och var vår förra bok i bokklubben Bokbubblarna. Det är en annorlunda berättelse som utspelar sig 1957 och innehåller en väldigt massa trådar som till största del är intressanta. Min kritik är att det var lite väl många trådar och att flera av dem gärna hade fått utvecklas mer. Med det sagt har Chambers utan tvekan lyckats beröra mig med sin bok, då jag flera veckor efter att jag läst ut den fortfarande tänker på den ofta.

Huvudpersonen Jean arbetar som journalist på en lokaltidning och som enda kvinna får hon uppdraget att undersöka en historia om en kvinna som påstår sig genomgått en jungfrufödelse. Samtidigt som hon var inlagd på en klinik där endast kvinnor arbetade och var så sjuk att hon inte kunde röra sig blev hon nämligen gravid och födde därefter en dotter. Gretchen, som kvinnan heter, verkar otroligt trovärdig och trots att Jean är minst sagt skeptisk till hennes berättelse inledningsvis börjar hon faktiskt tro att hon talar sanning.

Jean behöver glädje i sitt liv och Gretchen erbjuder henne inte bara ett intressant jobbuppdrag, utan också vänskap och gemenskap. Hon bjuder in den ensamma journalisten i sitt liv, till sin familj och förändrar Jeans liv. Jag berörs av båda kvinnors öden. Jean som närmar sig 40 och bor med sin sjuka mor. Hon har inga direkta vänner och inga drömmar. Allt fokus läggs på ett jobb som främst går ut på att skriva husmorstips och efter jobbet är det bara modern som står i fokus. När Jean träffar Gretchen och hennes familj får hon en ny tillhörighet. Det är inte bara Gretchen som blir Jeans vän, utan också hennes man Howard. En äldre man som är helt medveten om att Gretchen bara valt honom för att slippa vara ensamstående mamma och för att lugna sin mor. Till Gretchens dotter blir Jean en extra vuxen och det närmaste en mor hon någonsin kommit.

Det är egentligen inget fel på Små glädjeämnen. Miljön är fantastisk, karaktärerna intressanta och berättelsen berör. Det är bara det att läsaren får veta lite om mycket när jag hellre hade velat få veta mycket om vissa saker som nu förblir halvfärdiga. Samtidigt är det modigt av Clare Chambers att inte berätta allt och hade hon skrivit en tegelsten skulle jag säkerligen bli besviken på det också. Många hyllar Små glädjeämnen och det är en läsvärd bok. Att diskutera den med andra gjorde den dessutom bättre.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: