Betyg 3

Jag är kluven till Osebol

Intervjuer blir till dikter i Marit Kaplas debut Osebol och såväl recensenter, läsare och Augustjuryn jublar. Dessutom är Kapla nu nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Osebol är med andra ord en veritabel succé, men ändå känner jag mig ganska oberörd efter läsningen. Jag har funderat på varför.

Marit Kapla växte upp i Osebol, en liten värmländsk by vid Klarälven som inte har Torsbys storlek eller Branäs turister. Istället är det en avfolkningsbygd där samhällsfunktion efter samhällsfunktion försvinner. Barnen får åka långt till skolan och de unga flyr från ett samhälle de inte ser någon framtid i. Just det berör mig mycket och under läsningen funderar jag över hur det blir i vårt land om städerna är det enda som räknas. Att läsa om de olika invånarna och deras upplevelser av å ena sida lugnet och å andra sidan ödsligheten och tomheten gör något med mig. Trots att jag är en stor lyrikälskare är jag tyvärr inte övertygad om att formen fungerar. Jag är intresserad av människorna i Osebol och följer gärna deras öden, men det blir inte något djup. Texten är vacker och välformulerar, men orden stannar på pappret.

Det behövs fler berättelser om det glömda Sverige och det gäller i allra högsta grad Marit Kaplas Osebol. Hon har gjort ett imponerande arbete med alla intervjuer och jag är glad att de 42 invånarna i byn får komma till tals. Ibland blixtrar texten till och berör mig djupt, men det händer för sällan. Kanske är det därför jag inte kan instämma i den massiva hyllningskören. För mig blir det istället för lite och för platt. Samtidigt är jag ödmjuk inför det faktum att Osebol är en annorlunda och välskriven bok. Det är bara inte en bok som är för mig. Jag är glad att jag läste, för att förstå vad andra talar om, men så mycket mer är det inte. Någonstans får jag en känsla av att jag missat något, men vissa böcker är helt enkelt inte för alla.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget

Igår träffades Bokbubblarna och pratade om Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent, en bok vars titel nästan är längre än innehållet. Nej, inte riktigt självklart, men vi konstaterade i alla fall att titeln var för lång och boken faktiskt lite för kort. Det var flera karaktärer som inte fick lov att utvecklas nästan alls, vilket gjorde boken lite ytlig. Det onödigt röriga omslaget gillade vi inte heller, men det väldigt franska föll de flesta av bubblarna i smaken, även om det kändes lite väl mycket som ett försök att skriva en bok som liknar Amélie från Montmartre.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget handlar om 36-årige Guylain Vignolles som delar lägenhet med guldfisken Rouget de Lisle. Han jobbar på en papperskross där böcker mals ner till pappersmassa. Ett tråkigt och ibland ganska farligt jobb. Ibland räddar han några boksidor från att krossas och på tåget på väg till jobbet läser han högt från dem. Lösryckt kan tyckas, men det visar sig att han har fans. Två äldre damer som bor på ett äldreboende bjuder in honom att läsa högt hos dem och det faktum att han tackar ja är kanske min favoritdel av boken. Mötet med de gamla är riktigt fint.

En dag hittar Guylain ett USB-minne på tåget och han tar hem det och finner att det innehåller dagboksanteckningar gjorda av en kvinna som arbetar på en offentlig toalett. Nu börjar han läsa hennes texter högt på tåget och blir mer och mer nyfiken på vem hon är. Han startar sökandet efter kvinnan som han hoppas ska bli en del av hans liv.

Mannen som läste högt på 6.27-tåget  är en ganska charmig bok och som sagt väldigt fransk med sitt kluriga språk och sina udda karaktärer. Det var ganska trevlig läsning, men jag tillhör de som tyckte att boken kändes väl kort. Att skriva kort och fullständigt kräver stor skicklighet och tyvärr har Jean-Paul Didierlaurent inte riktigt lyckats knyta ihop allt. Istället känns berättelsen lite ofärdig och det är synd, då det är en rätt trevlig historia om en trevlig man.

 

 

Män i min situation

Tidigare i höst läste jag Män i min situation av Per Petterson, en bok som vi också diskuterade i Kulturkollo läser. En bok om Arvid som blir lämnad av sin fru Turid och tappar den lilla kontakt han haft med sina döttrar. Petterson beskriver en man som har absolut noll kontakt med sina känslor och inte vet hur han ska leva som frånskild. Han kämpar inte för sina barn, utan tänker att de har det bättre utan honom. Det är sorglig läsning.

Eftersom det bara är Arvids berättelse vi får vet vi läsare egentligen inte vad som har hänt. Är det bara Arvid som haft svårt att hantera sina känslor, eller är det också Turid. Är hennes längtan efter frihet något som påverkat deras äktenskap. Mellan raderna förstår vi att kärleken inte varit enkel, men att skulden för det havererade äktenskapet måste delas mellan makarna. Arvid tillhör en generation män som inte lärt sig att visa känslor och som blivit fäder med en viss distans till sina barn. Samtidigt gör Turid det inte bättre när hon uppmanar sina barn att välja mellan sina föräldrar.

Män i min situation är välskriven och läsvärd, men inte samma stora läsupplevelse som Ut och stjäla hästar. Per Pettersons skildring av en ensam man är intressant och bristen på starka känslor Arvid visar inför sina nära och kära gör mig nästan provocerad. Om inte annat visa Petterson att feminismen behövs för de män som tidigare inte fått eller kunnat ta ansvar för ett hem och en familj. Känslomässigt begränsade män som inte blir någon när de övergivits av sin fru.

 

En halv värld bort

En halv värld bort av Mike Gayle handlar om två syskons som skiljs åt som barn och växer upp i två olika världar om än i samma stad. När deras mamma inte längre kan ta hand om dem och det blir uppenbart att storasyster Kerry inte längre kan sköta sin lillebror Jason, trots att hon verkligen gör allt, splittras familjen. Kerry hamnar på ett barndom, medan Jason som är mycket yngre, blir adopterad. Kerry sörjer självklart sin förlorade bror och skriver brev till honom varje år. Brev som han inte tycks få.

När de nu båda är vuxna står det klart att uppväxten verkligen påverkar ens möjligheter. Jason har blivit Noah, har utbildat sig och arbetar som advokat. Visserligen också ett äktenskap i kris, men ändå på ytan ett rätt lyckat liv. Kerry är ensamstående mamma, arbetar som städerska och bor i ett ganska ruffigt område. Lite stereotypt skildrat kan tyckas, men Gayle kommer undan med det mesta. Deras vägar korsas så äntligen när Kerry skriver ännu ett brev som når Noah. Hon vill att de ska träffas. Inledningsvis är han väldigt tveksam, då han verkligen gjort allt för att sudda bort Jason och sitt ursprung, men till slut går han med på att ses. Vi får sedan följa de två nu vuxna syskonen när de blir en del av varandras liv igen.

En halv värld bort är på många sätt en fin skildring av en trevande syskonkärlek, men jag kan sakna den humor som Mike Gayle brukar fylla sina böcker med. Det är inte det att jag inte vill ha svärta, för det vill jag, men jag vill gärna i alla fall småfnissa. Dialogen är dock fortfarande rapp och språket flyter. En halv värld bort är utan tvekan en läsvärd roman att sträckläsa, även om jag kanske saknar det lilla extra.

 

Skumtomten

Godis är gott och det är snart jul, vilket är två skäl till att jag läste Skumtomten av Mia Ahl. Två andra skäl är att den utspelar sig i Göteborg, samt att den fanns som e-bok på de tjänster jag använder. Jag hade inga jättehöga förväntningar innan läsning ska villigt erkännas, men jag fick en trevlig överraskning. Berättelsen om Jessika, som lämnats av sin man och nu bor i en lägenhet i ett tvåfamiljshus i Krokslätt, är riktigt underhållande. Visst är det så att karaktärerna spetsats till. Ex-maken är sjukt hopplös och de närmaste väninnorna såväl oförstående som otrevliga, men ändå engagerar jag mig i Jessikas liv.

Jag följer hennes kamp för att fixa ekonomin och skapa en vettig vardag för sina barn, när maken mest verkar upptagen av att leva lyxliv med sin nya och mycket yngre kärlek. När Jessika försöker få hans stöd agerar han som om han inte alls förstår problemet, utan räknar kallt med att han ska få barnen när det passar honom och att hon ska ta dem alla andra stunder. Maken till självupptagen man får man leta efter. Faktiskt finns det ganska få trevliga människor i Jessikas närhet. Det skulle möjligen vara chefen Claes eller grannen Agneta då.

Serien om Jessika fortsätter i böckerna Chokladägget och Gubbröran och jag kommer definitivt att läsa vidare. Lättläst och lättsmält, men trots det tillräckligt välskrivet för att räknas som habil underhållning, vilket är precis vad jag behöver den här tiden på året.

Julafton på den lilla ön i havet

Julböcker är en stadig trend och många av dem ingår i en redan påbörjad serie. Så är fallet även med Jenny Colgans Julafton på den lilla ön i havet, där vi för tredje gången får besöka den lilla skotska ön  Mure. Om du inte läst de två tidigare böckerna i serien tycker jag definitivt att du ska göra det innan du firar jul med dess invånare. Tänk att jag läser en bokserie som utspelar sig på en avlägsen och enslig ö utan att få allt för mycket ångest. Det är skickligt av Colgan att skapa en trevlig ö-känsla för ö-skeptikern.

När det lackar mot jul förstår Flora att hon mycket troligt är gravid. Visst är det så att hon och Joel är ett par, men hon är inte riktigt säker på huruvida han verkligen är redo att bilda familj. De bor inte ens ihop. Gifta är däremot Floras bror Fintan och öns rikaste man Colton, som också är orsaken till att Joel befinner sig på ön och att Flora har återvänt dit. Nu är det knappast någon lycklig kärlekssaga Colgan bjuder på, för Colton är döende i cancer och Fintan självklart otröstlig. Tredje förhållandet som i alla fall jag hoppats på går om möjligt ännu knackigare. Floras vän och öns lärarinna Lorna har nämligen kärt ner sig i öns doktor, som är flykting från Syrien och ensam med sina två pojkar. De tar ett steg fram och därefter några kilometer tillbaka och så fortsätter de tills de båda är rätt olyckliga.

Jag har tyckt väldigt mycket om de två första böckerna om Flora och livet på Mure, men jag tycker nog att det här är något av en mellanbok. Mysig är den absolut, men det händer egentligen inte så mycket. Dessutom ångrar jag att jag läste boken på svenska, då översättningen är rätt medioker på sina ställen. Jag hittar alldeles för många störande språkfel och ett gäng anglicismer som stör läsningen lite. Hur svårt kan det egentligen vara att använda sin, sitt, sina, hans och hennes rätt?

Trots språkligt gnäll, som faktiskt också till viss del kan skyllas på Colgan, kommer jag utan tvekan att läsa vidare i serien när nästa bok kommer, för det utgår jag ifrån att det gör. Trots att jag gillar kombinationen svärta och feelgood tycker jag ändå att det är dags för författaren att bli i alla fall lite snällare mot sina karaktärer. En ny vår är vad de behöver!

Efter skandalen

Jag funderar ofta för kvinnorna bakom männen som avslöjades under #metoo, eller vid andra tillfällen för den delen. Hur kan man försvara ett avskyvärt beteende? Hur kan man välja mellan att lämna eller att stanna? En bok jag skulle vilja läsa är K av Katarina Frostenson, för hennes agerande är på samma gång helt självklart och totalt ologiskt. “Stand by your man” har aldrig varit mer aktuellt. Vad han än gör. Eller så är det verkligen så att kärleken övervinner allt och jag som är ohjälpligt cynisk. För mig är det nämligen svårt att förstå hur någon kan acceptera vissa beteenden hos en partner.

I Efter skandalen av Sarah Vaughan blir en högt uppsatt politiker anklagad för våldtäkt av en yngre, kvinnlig medarbetare med mycket lägre rang. Han heter James Whitehouse och är en av den brittiske premiärministerns äldste vänner och dessutom en av hans närmaste män. Hon är Olivia Lytton hans före detta älskarinna och dessutom en av hans anställda. Den som berättar är hans fru Sophie, men också brottmålsadvokaten Kate Woodcroft. Den förstnämnda vill inte tro att hennes man gjort det han anklagas för, medan den senare kommer att göra allt för att få honom fälld.

Något som Sarah Vaughan ville lyfta i sin bok är det faktum att våldtäktsoffer pressas hårt i rättegångar. Detsamma händer självklart Olivia och det är lätt att drabbas av sympati för henne. Faktiskt är det till och med så att Sophie, som sitter undangömd på läktaren i rättssalen, börjar tvivla på om hennes man verkligen är så oskyldig som han vill göra gällande. Är det så att hon anmält honom som hämnd för att han avslutat deras förhållande, eller talar hon sanning när hon påstår att han våldtagit henne i en hiss på deras arbetsplats?

Efter skandalen hade kunnat vara en helt fantastisk bok, men tyvärr lyfter den aldrig riktigt. Jag engagerar mig i Sophie och i viss mån även i Kate, men gillar inte riktigt den vändning som berättelsen tar. Det är förutsägbart och tyvärr inte speciellt intressant. Däremot gillar jag slutet och jag tycker tillräckligt mycket om Sara Vaughans sätt att skriva för att vilja läsa mer av henne. Efter skandalen känns dock mer som ett bar tv-seriemanus än en bra spänningsroman och som sådan hade den säkerligen nått väldigt många. Å andra sidan finns redan fantastiska The Good Wife som jag skrev om tidigare idag, så se den genast om ni inte redan har det.

My bloody Valentine

Delphine och Paul är ett par och försöker nu sammanföra sina barn för att kunna bli en familj tillsammans. För Delphines tonårssöner Esteban som är 17 och Sascha som är 14, är det faktum att modern har en ny kärlek inget komplicerat, vilket säkert har att göra med att deras föräldrar inte var tillsammans då Delphine träffade Paul. Paul å sin sida var gift med Isa när han förälskade sig i Delphine, som var lärare där dottern Émile tog teaterlektioner. Att han valde Delphine och lämnade sin fru och dotter, gör självklart situationen komplicerad och Émile som tyckte om Delphine som lärare, klarar verkligen inte av henne som styvmamma. Planen är att Delphine och Paul ska flytta ihop och att Émile ska bo växelvis hos dem och sin mamma, men först är det dags för semester. Paul har hyrt ett hus på Korsika tillsammans med sina vänner Véronique och François och under fyra veckor ska de vara där tillsammans med alla barn. Véronique och François har två tonårssöner Quentin och Baptiste och dessutom ska Quentins flickvän Valentine följa med.

Bara tanken på att tillbringa fyra veckor med en annan familj och dessutom personer som du inte känner, men som känner din mans förra fru, ger mig rejäl ångest. Delphine har det inte lätt och anstränger sig hur mycket som helst för att stämningen ska bli mindre stel. Värst är det att Émile ignorerar henne och till och med blir riktigt elak ibland, men det är också svårt att lära känna Véronique. François, som är en av Pauls äldsta vänner, är mer okomplicerad, men trots allt är det som att Émiles mamma Isa är ständigt närvarande. Självklart vill en liten flicka ha kontakt med sin mamma under en så lång semester och självklart är det svårt för en mamma att inte träffa sin dotter på fyra veckor, när hennes man dessutom just lämnat henne. Förutsättningarna för en lugn och skön semester finns verkligen inte. De fem tonåringarna verkar dock ha en riktigt bra resa. I centrum av de fyra grabbarna finns Val, som njuter av all uppmärksamhet hon får. Att helt fokusera på Quentin räcker inte och svartsjukan är ett faktum.

Vi vet redan från början att något har hänt Esteban. Att han är försvunnen. Vad som hänt får vi inte veta förrän långt senare och även då är det lite oklart. Egentligen tycker jag mer om relationsdramat än spänningsmomentet, som förvisso får ta ganska lite plats. My bloody Valentine av Christine Détrez är en välskriven roman om en resa som verkar rätt gräslig och som väcker en hel del obehag hos mig.  Ön, huset, den påtvingade gemenskapen gör mig illa till mods och den klaustrofobiska stämningen är skickligt skildrad.

Planeten Frank

Planeten Frank är David Yoons debutbok, som på engelska har den mer intressanta titeln Frankly in love. På Goodreads markeras den som första delen i en serie och så får det gärna vara.

Huvudpersonen i boken heter Frank Li och som den svenska titeln antyder lever han som på en egen planet. Det handlar inte om att han på något sätt är galen, även om hans omvärld riskerar att göra honom just det. Frank lever nämligen i det han kallar Limbo, en slags parallell värld som sydkoreanska föräldrar skapar åt sina barn för att de inte ska bli för amerikaniserade. Det spelar ingen roll att barnen är födda i USA. Det är deras skyldighet att föra det sydkoreanska arvet vidare.

Frank bör med sin mamma och pappa som äger en affär och arbetar hårt, men som är allt annat än integrerade i det amerikanska samhället. De umgås bara med sina sydkoreanska vänner och är nöjda med det. Dottern har de brutit kontakten med efter att hon flyttat ihop med en enligt dem olämplig man och med olämplig menar de icke-korean. Inte konstigt att Frank inte vågar berätta för dem att han blivit kär i Brit Meads, som definitivt inte är lämplig i deras ögon.

Så vad ska Frank göra? Han väder sig till den grupp med sydkoreanska ungdomar som han lärt känna genom sina föräldrar och sluter ett avtal med Joy Song. De ska låtsas vara tillsammans, men när de säger sig gå på dejt ihop träffar de istället sina respektive opassande partners. Självklart blir båda föräldrapar överlyckliga när Joy och Frank berättar att de är ett par. De verkar ha kommit på den perfekta planen.

Planeten Frank är en bok som kombinerar mer lättsamma och allvarliga ämnen. Frank är en trevlig person att lära känna och det liv han lever är tillräckligt annorlunda för att vara intressant. Samtidigt står kärleken i centrum och det gör Planeten Frank till en ganska vanlig ungdomsbok. Bra, välskriven, men också ganska förutsägbar. Jag anar att den passar väldigt mycket bättre för de läsare den faktiskt är skriven för, men själv älskade jag första halvan och kände sedan att det blev lite segt. Med det sagt skulle jag ändå gärna läsa mer om Frank om det nu är så att det blir en uppföljare.  Något som gärna får ta mer plats i nästa bok är systerns nya liv och varför hon valde att lämna familjen för kärleken. I slutet av Planeten Frank får vi veta mer och föräldrarna får också komma till tals. Då blir det intressant igen. Bra, men inte wow alltså.

Det som var rött

Det finns väldigt mycket jag tycker om med Det som var rött av Rosie Price. Bland annat är vänskapen mellan Kate och Max, som inte alltid är supersund, men så väldigt fint skildrad. Känslorna finns där i överflöd och de skulle aldrig kunna klara sig utan varandra. Kate är den ordentliga, men också den som trots detta ofta ligger i underläge. Max är den karismatiske slarvern som alltid landar på fötterna, mycket tack vare sin rika och förvisso även stöttande familj.

En stor del av boken kretsar kring Max familj och hur de är i relation till både honom och Kate. Hans mamma är till exempel en känd filmskapare och drar i några trådar för att hjälpa Kate. Det är också hon som får veta den hemlighet som Kate aldrig vågar avslöja för Max.

Trots att så mycket är bra, lyfter historien aldrig riktigt. Den avgörande händelsen som förändrar allt i relationen mellan Max och Kate hanteras på ett ganska märkligt sätt. Inte osannolikt, men när locket läggs på stannar också handlingen av. Det som var rött är Rosie Prices debut och det är en väldigt bra sådan. Det är dock en debut som är nästan för snygg, det som jag ibland kallar för en skrivarskolebok. Så genomarbetad att känslorna nästan försvinner och det blir lite tråkigt. Med det sagt är jag ändå imponerad av Price och jag läser gärna mer av henne. Gärna en bok där hon vågar tänja på gränserna lite mer.

%d bloggare gillar detta: