enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Betyg 3 (Sida 1 av 22)

Familjen i huset bredvid

Pleasant Court är en idyllisk gata för välanpassade barnfamiljer och i mitt huvud ser den lite ut som Wisteria Lane där de desperata hemmafruarna bor. Pleasant Court befolkas inte av människor som är på långa vägar lika galna, men visst finns det hemligheter som stannar innanför hemmets fyra väggar och definitivt en ständig kamp för en välpolerad fasad.

Till Pleasant Court flyttar så den ensamstående och barnlösa Isabelle, som inte riktigt passar in och därför får mycket uppmärksamhet av sina nyfikna grannar. Den som blir mest nyfiken är Essie, vars känslor för Isabelle nästan liknar en förälskelse. Essie är den karaktär som drabbar mig mest. Hon har två barn, är gift med träningsnarkomanen Ben och har sin mamma Barbara boende i grannhuset bort. I inledningen av boken får vi veta att Essie mådde riktigt dåligt när dottern Mia föddes och vid ett tillfälle lämnade dottern i sin vagn i parken och gick hem. Denna händelse har självklart påverkat Essie väldigt mycket och när historien börjar på riktigt har det gått tre år, men osäkerheten och det dåliga samvetet finns kvar. Nu är hon hemma med den yngre dottern Polly och ser det som en andra chans att visa att hon faktiskt är en bra mamma.

Grannen Ange är på ytan totalt perfekt och även om Essie hade hoppats att få vänner på gatan kommer hon sällan förbi det ytliga och glättiga umgänge som är det som erbjuds. Inte heller med grannen Fran, som har barn i samma ålder som Essie. Nu erbjuder Ange någon slags vänskap när hon bjuder in Essie och Fran för att skvallra om den nya grannen.

Ange och Fran är i Essies ögon helt perfekta och även om hon vill bli deras vän känner hon sig alltid underlägsen. Ang driver en framgångsrik mäklarfirma och Fran är föräldraledig från jobbet på en advokatbyrå. Vi läsare får kika in bakom fasaderna och inser snart att det perfekta familjelivet inte existerar. I alla fall inte på Pleasant Court.

Familjen i huset bredvid är första boken jag läst av författaren Sally Hepworth och jag tycker definitivt att förlagets jämförelse med Liane Moriarty är befogad. Inte bara för att båda bor i Australien, utan för att Hepworth liksom Moriarty är duktig på att skapa trovärdiga karaktärer som bär på hemligheter, karaktärer som är mänskliga och som engagerar. Familjen i huset bredvid är en lättläst och välskriven bok som tydligt visar att allt inte är som vi ror vid första anblick. Jag läser gärna mr av Sally Hepworth.

Kvinnan i fönstret

Förra bokmässan hörde jag för första gången talas om A J Finns debutbok The Woman in the Window, när han deltog via länk på förlaget Harper Collins bloggmingel. Jag blev direkt sugen på att läsa, men fick inte tummen ur förrän nu i höst och då på svenska.

Boken handlar om Anna Fox som bor ensam i en lägenhet i New York och sedan en ganska lång period tillbaka helt isolerat sig. Att hon mår väldigt dåligt står klart väldigt snart och hon dricker kopiösa mängder av vin för att ens så ut med att leva det så kallade liv hon lever. För att fördriva tiden ser hon på Hitchkock-filmer och spionerar på grannarna. Det är speciellt den relativt nyinflyttade familjen Russel som tar hennes uppmärksamhet. Det är smärtsamt att läsa om Anna och ju mer jag lär känna henne, desto värre blir det.

Jag har dragit mig för att blogga om Kvinnan i fönstret för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Inledningsvis är den väldigt, väldigt bra, men ju längre det går blir handlingen bara väldigt märklig. Det är verkligen ingen dålig bok, men dels tycker jag att twisten är extremt förutsägbar medan en del annat är alldeles för osannolikt. Det finns något som tilltalar mig i A J Finns sätt att skriva och jag tycker att tempot, stämningen och språket lyfter läsningen. Det är när handlingen nästan spårar ur som jag blir skeptisk, samtidigt som jag inte kan sluta läsa. Jag är helt enkelt väldigt kluven.

 

 

Nattvakten

Anna Ihrén har tidigare skrivit deckarserien Morden på Smögen, som inleds med Strandsittaren. Nu är hon aktuell med Nattvakten, första delen i nya Jubileumsserien som utspelar sig i den snart 400 år gamla staden Göteborg.

Det hela börjar på Gustav Adolfs torg, mitt i centrum där politiken har sitt centrum. Mitt på torget, utanför Stadshuset där kommunledningen håller till, hittas en man infrusen i ett stort isblock. Det visar sig vara en av stadens stora män och självklart prioriteras fallet.

För att få ordning på Göteborg, där gängkriminalitet är ett reellt problem, har polisen satt samman en specialgrupp. Sandra Haraldsson erbjuds tjänsten som gruppens ledare och flyttar från Smögen till Göteborg.

Dennis Wilhelmsson finns med på ett hörn och även om han tillfälligt hoppat av polisyrket för att studera, lyckas han inte riktigt hålla sig ifrån det. När hans klasskamrat Jasmin försvinner mystiskt, blir han också personligt involverad i ett fall med många trådar från Sverige ut i Europa.

Nattvakten är en spännande historia och jag tycker mest om de delar som utspelar sig i Göteborg. Där borde Ihrén lagt ett större fokus. Nu blir det väldigt många trådar och ibland lite rörigt. Det mesta knyts ihop i slutet, men boken hade tjänat på att renodlas mer. Nu är detta förvisso första delen i en serie och det skulle kunna vara så att vissa trådar fortsätter i kommande böcker. Jag kommer helt klart att läsa vidare i serien, främst för att jag verkligen tycker om Sandra Haraldsson.

Vi möts på museet

Anne Youngsons bok Vi möts på museet börjar med ett brev från professor Glob till en grupp skolflickor. Brevet skrevs 1964 och återfinns i förordet till hans bok Mossarnas folk. Flickorna har fascinerats av Tollundsmannen, som han beskriver och som återfinns på ett museum i Silkeborg.

Mer än 50 år senare skriver Tina, en medelålders kvinna i England museet, som hon länge drömt om att besöka. Hon adresserar det till professor Glob, men då han avlidit får hon istället svar av museiintendenten Anders. Tina skriver tillbaka och en brevväxling mellan dem inleds. Först trevande, men efter hand mer och mer personlig. De är två ensamma själar. Anders som just mist sin, mycket annorlunda, fru och Tina, som har sin man kvar, men istället har mist sin bästa väninna.

Det är synd att Vi möts på museet är en brevroman. En fin sådan, men ändå en brevroman och jag har så otroligt svårt för formen. Till exempel är jag en  av få som inte alls uppskattade Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Men OM man gillar brevromaner är jag helt säker på att Vi möts på museet blir en fantastisk läsupplevelse. Jag tyckte också om den, men som alltid tycker jag att distansen som brev skapar stör lite. Trots detta är Tina och Anders ovanligt trevliga brevskrivare att följa.

Jag stannar till slutet

I tisdags stack jag in huvudet i ett klassrum där en kollega just skulle starta upp kursen Svenska som andraspråk 1. Efter en annan kollega var sjuk fanns drygt 40 elever i rummet. Alla gamla elever till mig och de flesta från Afghanistan. Värmen som mötte mig i rummet är svår att beskriva. Dessa kämpande ungar från olika länder är fantastiska, men de som fått det svårast är de från Afghanistan. Det är de som målas upp som en hotfull grupp, det är de som sägs ljuga om sin ålder och det är de som inte får uppehållstillstånd.

Fatemh Khavari kommer också från Afghanistan och liksom många av de ungdomar jag lärt känna de senast åren tillhör hon den utsatta folkgruppen hazara. Hon har också, liksom de flesta av mina elever, tvingats fly till Iran och där levt ett liv som andra klassens medborgare. Liksom många andra flydde Fatemeh till Sverige 2015.

Det som skiljer Fatemeh från många andra flyktingar med samma bakgrund är dels att hon är flicka, men också att hon kommit hit med sin familj. Hon har också utnyttjat sin röst på ett sätt som få andra har gjort och i boken Jag stannar till slutet beskriver hon sin kamp i organisationen Ung i Sverige. Utan tvekan är hon en cool tjej som kommer att gå långt.

Det är Annie Hellqvist som skrivit boken med Fatemeh Khavaris ord. Tyvärr funkar språket sådär. Stilnivån varierar och helt trovärdiga partier varvas med ganska knöliga där Khavaris röst inte alls kommer fram. Innehållet är dock viktigt och för den som inte känner till hazarernas situation i Afghanistan, Iran och inte minst i Sverige är det en lärorik bok. Kanske är det en bok som skulle ha marknadsförts för en yngre publik, då hade språket varit mer passande, men å andra sidan är Khavaris berättelse värd att läsas av många.

Jag är i alla fall mycket glad över hur hon och många andra kämpar för de ungdomar som kom till Sverige 2015 och som ännu inte fått uppehållstillstånd. De elever jag har eller har haft som kom samtidigt från andra länder har alla fått sina besked och de flesta har fått stanna. När det gäller just ungdomar från Afghanistan verkar det hela ha utvecklats till en märklig maktkamp, där myndigheterna helt verkar ha glömt bort att det handlar om flyktingar från ett land i krig. Istället har de blivit en symbol för de hemskaste av hemska bland flyktingar. De som skriker högst om utvisning lär inte ha befunnit sig i ett klassrum som det jag besökte i tisdags. De kan omöjligen har mött den ambition och energi som fyllde rummet. Inte heller den vänlighet och respekt som jag alltid möter där.

Små bitar av lycka

Små bitar av lycka av Anne Østby är berättelsen om Kat och hennes väninnor. Kat, som haft ett äventyrligt liv och nu bor på Fiji är nybliven änka och skriver därför varsitt brev till Sina, Maya, Ingrid och Lisbeth och bjuder dem till sig för att bo där så länge de vill. Kat äger ett kakaoplantage och lever ett enkelt, men trevligt liv med lokalbefolkningen som en del av sin familj. Den vi får lära känna bäst är hushållerskan Ateca, som i egna kapitel får berätta sin syn på de fem kvinnorna och deras liv.

Egentligen verkar väninnorna ha glidit isär. Skoltiden är långt borta och de börjar bli gamla. Maya är till och med väldigt borta, men trots sjukdomen välkomnar Kat henne efter en brevkonversation med Mayas dotter. Även Ingrid, som egentligen föredrar att vara ensam, Lisbeth, den som på ytan haft det perfekta livet och Sina, den som haft det kanske tuffast, bestämmer sig för att åka. Sina lämnar sin nu vuxne son, som hon fortfarande behöver försörja periodvis och trots dåligt samvete är det också skönt att slippa honom. Förbjudna tankar för en mor, men också en början på något nytt. Sina är nog den av väninnorna jag fattar mest tycke för. I övrigt blir det lite för många trådar som behandlas lite för ytligt.

Små bitar av lycka jämförs med Hotel Marigold och ja, det är gamla människor det handlar om. Människor som söker ett nytt liv i en för dem ny värld. Även om jag inte tycker att Østbys berättelse är lika bra som Deborah Moggachs, tror jag faktiskt att den skulle göra sig på film. Med skådespelare till hjälp är det mycket troligt att karaktärerna blir lättare att leva sig in i. Som bok blir det tyvärr lite väl platt och stundtals rörigt, vilket mycket väl kan bero på mig som läsare, men jag hade lite svårt att engagera mig i väninnorna och deras chokladäventyr.

Om du vågar

Jag har länge haft Om du vågar av Megan Abbott i hyllan, men inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Jag fick stifta bekantskap med en författare som helt klart kan konsten att bygga upp en otäck stämning, men jag är ännu inte helt frälst.

Om du vågar handlar om ett cheerleadinglag, där vännerna Abby och Beth är med. De är bästa vänner och Beth är stjärnan i laget. Självklart innebär det att de båda har status. När den nya tränaren Colette French börjar ruckas maktordningen, då hon inte tillåter Beth att ha en lika central roll. Samtidigt lyckas hon göra laget bättre och hon blir någon som tjejerna ser upp till.

Det är något märkligt med Colette helt klart. Hon är gränslös på många sätt, vilket säkert förvärras av att hon är olycklig. Hennes man är ofta borta och Abby hänger ofta hemma hos tränaren på kvällarna. Inte sällan är även andra i laget där, men någon som inte alls imponeras av Colette är Beth. Tvärtom verkar hon tycka riktigt illa om den nya tränaren.

Megan Abbott är skicklig på att beskriva intrigerna mellan tonårstjejerna och hur Colette får en slags makt över dem, men också gör dem så mycket skickligare som cheerleaders. Hon låter dem tänja på gränserna för vad de klarar och utsätter dem ibland för onödiga risker. Samtidigt ser hon dem alla och det gör att de flesta med glädje lyder hennes minsta vink. Även när saker händer som visar att Colette kanske inte är så perfekt som de trodde vid första anblick, står i alla fall Abby troget vid hennes sida.

Jag tyckte om Om du vågar, men jag är inte överväldigad som många tycks vara. Det är bra, men inte så originellt som jag hade hoppats på. Däremot läser jag gärna mer av Abbott, men då får det bli på engelska, då det inte finns fler böcker översatta. Senaste boken heter Give me your hand och kom ut nu i juli.

Innan vi visste allt om varandra

Innan vi visste allt om varandra är tredje boken i serien om Agnes av Anne-Lie Högberg. En serie där jag tyckte mycket om den andra delen Väck mig när det är över. I den blir Agnes sjuk i bröstcancer, men nu är hon blivit friskförklarad och försöker landa i sitt nya liv. Att ex-maken väntar barn med hennes ex-väninna är inte direkt något hon jublar över, men i övrigt börjar mycket falla på plats.

I huset bredvid flyttar Vendela in med sina barn. Maken arbetar utomlands och hon är ofta ensam. Agnes och hon får kontakt via sina söner och börjar umgås. Högberg låter både Agnes och Vendela berätta och jag är inte helt säker på att jag gillar det greppet. Jag hade hellre sett att Agnes fördjupats och kanske fått veta mer om hennes syster eller varför inte om ex-maken Oscar. Jag gillar Vendela, det gör jag, men det blir lite spretigt. Samtidigt knyts många trådar ihop i slutet och det finns kanske en tanke om en fortsättning där Vendela  så fall har en given plats. Högberg är bra på att skapa karaktärer och det finns mer att berätta.

Innan vi visste allt om varandra är bra och lättläst. Den beskrivs som en fristående bok och jag tror faktiskt att den funkar utmärkt att läsa som sådan. Däremot var jag glad att jag redan kände Agnes, då hon hamnar lite i skymundan. Jag rekommenderar den som vill lära känna henne mer att läsa även de tidigare delarna.

 

Blixtra, spraka, blända!

Blixtra, spraka, blända är Jenny Jägerfelds första bok skriven för den vuxna publiken. En bok om underbarnet Penny Löwe, som skrivit en hyllad bok är underhållande med mycket svärta, precis som Jägerfelds böcker brukar vara. Jag faller inte lika pladask för Penny som för Jägerfelds andra huvudpersoner, men jag gillar henne.

När vi träffar Penny gör hon allt för att leva ett normalt liv, vad det nu är. Hon bör med en man som många skulle anse vara perfekt, i en finfin lägenhet och har ett slätstruket och helt normalt umgänge. Mitt i denna krampaktiga kamp för att vara normal har hon helt tappat bort sig själv.

När Penny kom ut med sin debutbok hyllades hon av en enad kulturelit och blev något av en frisk fläkt med ett förhållande med en gift akademiledamot som en fjäder i hatten. Nu är planen att skriva en minst lika bra uppföljare och det ska hon göra i London. Tillsammans med Lola, väninnan helt utan gränser åker hon dit och bränner hela det förskott hon fått av förlaget.

Nu försöker den normala Penny att sudda ut allt hon upplevde med Lola, men skrivkrampen fortsätter och någon uppföljare verkar det inte bli. Förlaget är självklart inte direkt imponerade.

Berättelsen om Penny är en berättelse om att våga vara sig själv, eller i alla fall att försöka vara det. Först gäller det självklart att komma fram till vem man egentligen är och redan där får Penny problem. Det här är en välskriven roman utan tvekan, men jag har lite svårt att ta till mig Penny, som ibland blir mer en karikatyr än en människa av kött och blod. Samtidigt är det både roligt och sorgligt att följa hennes kamp med att få ur sig den svåra tvåan.

Ruth Galloway drar till Italien

The Dark Angel är Elly Griffiths senaste bok om Ruth Galloway och i den reser min favoritarkeolog till Italien för att hjälpa Dr Angelo Morelli, en gammal bekant, med ett fall, men mest för att ha semester. I den lilla italienska byn blir det en hel del sol och bad, men som vanligt händer hemska saker i Ruths närhet när den lokala prästen blir mördad. Nelson tar sig dit på lite tvivelaktiga grunder och även om det är trevligt att han bryr sig om Ruth och deras gemensamma dotter, blir det lite krystat. Hemma finns dessutom hans gravida fru och allt är lite väl tilltrasslat.

Jag är inte lika besviken som Anna, men håller med om att serien börjar gå på tomgång. Jag tyckte att Griffiths lät Ruth vara lite mer självständig och självsäker i några böcker, men nu är det tillbaka i det eviga viktältandet och det är allt annat än charmigt. Jag tycker dessutom bättre om henne när hon jobbar på hemmaplan och vi slipper alla beskrivningar av kroppsnojor i bikini och Nelsons suktande blickar på henne.  Fortfarande har Ruth en speciell plats i mitt hjärta och jag gillar serien, men Griffiths behöver trassla ut alla onödiga missförstånd en gång för alla och se till att handlingen går framåt och inte i cirklar.

Sida 1 av 22

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: