Betyg 3

Ett enklare liv

Ett enklare liv är andra delen i Anna Fredrikssons serie om Pensionat Pomona. Den som driver pensionatet är Sally, som ärvt huset av en nu avliden släkting. Ett hus som hennes dotter var säker på att få. Efter att ha läst första delen Mellan himmel och hav tyckte jag att berättelsen knappt kommit igång och jag är glad att den fått en fortsättning. Fortfarande är det tre generationer kvinnor som står i centrum. Sally har fullt upp med pensionatet, dottern Josefin börjar tröttna på både sin sambo och deras gård och mormor Vanja har flyttat tillbaka till Köpenhamn. Hennes tidigare liv i staden får stå i centrum och när Vanja återigen beger sig till Österlen och Josefin istället lånar lägenheten får dotterdottern veta en hel del om sin mormor.

Ett enklare liv ger oss mer information om huvudpersonerna och vi lär känna dem något bättre. Däremot känner jag fortfarande en distans till dem och känslorna väcks inte riktigt. Kanske för att det så många trådar och att fördjupningen inte riktigt får plats. Det verkar som att Anna Fredriksson har planerat en lång serie och hon ger oss lite information i taget. Jag tror dock att den här andra delen hade tjänat på att stanna mer kring pensionatet så att vi riktigt fått lära känna Sally. Nu försvinner hon i bakgrunden och det är synd. Josefins arbete i den trendiga klädbutiken är helt ärligt inte alls lika intressant och även om Vanjas förflutna är ganska spännande räcker det inte riktigt. Men det sagt håller Anna Fredriksson en hög lägstanivå och jag är säker på att serien kommer att bilda en fin helhet när den väl är klar. Jag kommer att läsa vidare, men önskar mig en mer koncentrerad berättelse i del tre. Nu läggs det ut många trådar, men få knyts ihop.

Sambo på försök

Sambo på försök av Beth O’Leary handlar om Tiffy och Leon och ett väldigt annorlunda sätt att dela lägenhet. Leon behöver pengar och bestämmer sig därför att annonsera efter en inneboende. Lägenheten han bor i har visserligen bara ett sovrum, men en dubbelsäng och eftersom Leon alltid jobbar natt och tillbringar helgerna hos sin flickvän vill han att den inneboende ska jobba dagtid och är ledig på helgerna. På så sätt kan de dela säng utan att behöva träffas. Tiffy, som flyr ett misslyckat och avslutat förhållande behöver desperat ett boende och accepterar den något ovanliga planen. Tiffy och Leon ses aldrig, men börjar kommunicera med varandra på post-it-lappar. Berättelsen förs framåt av dessa små hälsningar och det är ganska charmigt.

Det är alltså en något märkliga premiss som du som läsare måste köpa för att ta till dig boken, men konstigt nog går det ganska lätt. Tänk inte för mycket bara. Sambo på försök är underhållande och karaktärerna något överdrivna, men de funkar. Däremot håller språket på att göra mig galen. Jag tror inte att det handlar om översättningen, utan om hur Beth O’Leary skriver. Det är en orgie i ofullständiga meningar, oftast utan subjekt och läsningen blir väldigt hackig. Jag har den senaste tiden gett upp flera böcker med liknande språk och kanske är det en trend, men jag blir helt tokig. Nu finns det ändå ett driv och en tillräckligt underhållande historia som gör att jag läser ut boken. Jag önskar dock att de ofullständiga meningarna, som kan vara effektfulla om de inte är för många, inte hade tillåtits ta över så mycket. Språk är dock en smaksak och jag har inte sett någon annan irritera sig på just det i boken. Själv köper jag den något annorlunda boendesituationen och reflekterar inte ens över det orimliga i att sova i samma säng som någon man aldrig träffat, men den här svenskläraren vill gärna att i alla fall de flesta meningar ska innehålla ett subjekt.

Emil av Johan Heltne

Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Johan Heltnes debut Det finns ingenting att vara rädd för hade jag höga förväntningar på senaste boken Emil. De infriades till viss del. Emil är en intressant berättelse om skuld och det svåra i att kunna börja om. Eftersom jag som läsare inte är helt säker på vad som egentligen har hänt skapas en märklig och lite obehaglig stämning.

När vi träffar Emil är han på Teneriffa med sin sjuka farmor. Han verkar vara en ganska vanlig kille, men snart får vi reda på saker som gör att bilden kompliceras. Det hände något då han var ung, bodde i Uppsala och hette Fredrik. Han anklagades för en våldtäkt, men friades. Fri blev han däremot aldrig.

I sitt nya liv som Emil vet ingen om vad som hände den där natten i Uppsala. Vi läsare får inte riktigt veta det heller, men vi får flera berättelser som skulle kunna vara sanna. Det vi verkligen får veta är dock att ett liv styrt av skuldkänslor aldrig blir ett gott liv. Emil har försökt fly sitt förflutna, men inte lyckats, trots att det kanske verkar så inledningsvis.

Det finns en hel del som är bra i Johan Heltnes roman, men berättelsen om Fredrik som blir Emil är ibland lite rörig. Visserligen ger det en effekt av att känna som Emil kanske känner, men jag är inte helt övertygad. Trots det tycker jag om Heltnes språk och sätt att skriva och läser gärna mer av honom. Emil är dessutom en bok som stannar kvar, även om läsningen inte var helt okomplicerad. Eller just därför. Vi får inte alla svar om vad som hänt och det skapar en osäkerhet kring hur huvudpersonen ska tolkas. Det skapar en obehaglig känsla, som trots allt är både ovanligt och ganska spännande.

Annie John av Jamaica Kincaid

Så har jag äntligen läst något av Jamaica Kincaid. Något jag planerat länge. Att valet föll på just Annie John var naturligt, då Anna tipsade om den till Bokbloggarboktipsutmaningen 2019.

Annie John är en självbiografisk roman och den fokuserar på en flickas barndom och ungdom på en plats jag visste väldigt lite om. Annie John växer upp på den karibiska ön Antigua och mycket fokus i boken ligger på hennes relation med modern. En inte helt okomplicerad sådan. Inte heller andra relationer är direkt okomplicerade och Annie har en tendens att bossa runt de flesta, trots att hon egentligen inte vill annat än att bli omtyckt.

Jag fastnar sällan för barndomsskildringar, men Jamaica Kincaid är skicklig på att beskriva alla de tankar som ryms inom det ganska lilla barnet. Mycket fokus ligger på den fysiska förändringen med allt vad det innebär, men också svårigheten i att växa upp och inte riktigt veta vad som förväntas av en. Annie har drömmar, men vet inte hur hon ska förverkliga dem.

Senaste boken utgiven på svenska heter Lucy och verkar ta vid där Annie John slutar om än med en karaktär med annat namn och även om barndomsskildringar inte riktigt är min grej är jag tillräckligt imponerad och intresserad av författaren för att vilja läsa mer. Jamica Kincaid är utan tvekan en skicklig författare och hennes språk är något utöver det vanliga. Jag läser gärna mer av henne.

Bortom solens strålar

Eftersom jag fått i uppgift att göra en handledning till den bearbetade versionen av Bortom solens strålar, som ges ut av Vilja förlag i höst, var jag självklart tvungen att läsa originalversionen först. Det här är Arkan Asaads tredje roman och den ger oss berättelsen om huvudpersonen Amàrs liv i Sverige, innan händelserna i debutboken Stjärnlösa nätter.

Amàr och hans familj flyr från irakiska Kurdistan när fadern deserterar från armén. Amàr är tre år när de kommer till Sverige. Inledningsvis går det väldigt bra för familjen. De bor i ett villaområde i Eskilstuna, fadern äger två videobutiker och de integrerar sig i samhället. De lever helt enkelt ett bra liv och det verkar gå bra för alla i familjen, men åå julafton när Amàr är tolv år förändras allt.

Det är i Blod rödare än rött som vi får ta del av pappa Casims historia om hur han träffar Amàrs mamma och hur han deltar i kriget mellan Irak och Iran. Efter att han deserterar och flyr har han ingen kontakt med sin familj och vet inte heller vad som hänt dem. Det där telefonsamtalet på julafton ger honom svar, men också brutalt dåligt samvete för vad han utsatt sina nära och kära för. Själv fick han ett bra liv i Sverige, medan de haft det fruktansvärt. Här finns mycket av förklaringen till varför han gifter bort sin äldste son Amàr i boken Stjärnlösa nätter.

Jag tycker om Bortom solens strålar och uppskattar att få ta del av det liv i Sverige som Arkan Asaad gav oss en del av i sitt sommarprogram från 2015. Jag tycker också om att den här boken är mer balanserad och reflekterande än de två tidigare böckerna. Det märks att Asaad har mognat och kanske fått distans till det hemska han beskriver i sin debut. Det här är ett snyggt avslut på trilogin om Amàr och jag hoppas att det är ett avslut. Nu vill jag att Asaad skriver något helt annat utifrån sitt faktiskt unika perspektiv. Det kan bli hur spännande som helst.

Är det nu allt börjar?

Tilda vill så väldigt gärna höra till, men i den lilla ort där hon bor är det svårt att ändra de sociala mönster som funnits sedan de började skolan tillsammans. Nu går Tilda snart ur åttan och när bästa kompisen helt går upp i sin pojkvän vet hon inte riktigt hur hon ska göra. Visst kan hon hänga på och försöka vara en cool brud som dricker snodd sprit ur schampooflaskor, men hon känner sig alltid fel och definitivt för ful.

Ljuset i tillvaron är Emmy som hon aldrig träffat, men chattar med varje dag och verkligen ser som en riktigt bra vän. När Emmy föreslår att de ska åka på språkresa tillsammans till Brighton vill Tilda självklart följa med. Nu ska hon äntligen få hänga med sin bästa kompis och bli en som räknas. Det är tydligt att Tildas familj egentligen inte har den ekonomi som en språkresa kräver, men med hjälp av sparade pengar får Tilda ändå åka iväg på sin drömresa. Med sig har hon 3000 i fickpengar och ett hopp om att livet äntligen ska börja på riktigt.

Emmy och Tilda ska bo hos en gammal dam tillsammans med Lucas, en cool kille från Stockholm. Redan från början känner sig Tilda som femte hjulet och hade helst av allt önskat att bara hon och Emmy delat boende. Emmy blir snabbt centrum av det nya gänget och de hänger på pubar varje kväll. Tilda kämpar återigen för att höra till, men det räcker inte att färga håret lila eller köpa en ny, cool t-shirt. Hur hon än gör hamnar hon alltid utanför.

Lilla Tilda vad hon kämpar, men oj så svårt allt är och vad svårt hon gör det för sig. Istället för att vara med de som kanske är mest lika henne, men som definieras som töntar är det Emmy hon vill nå. Tänk att bara få vara viktigast för någon en enda gång. När hon chattar med kompisarna hemma önskar hon bara att hon var där igen. Helt klart är vänskap lättare på avstånd. Det är smärtsamt att läsa om Tilda och vissa passager gjorde riktigt ont, som när hon börjar tappa håret och Emmy konstaterar att anledningen till det är att de drog henne efter sig i håret när hon blev för full och de inte orkade bära henne längre. Vem gör ens så?

Jag tycker om Är det nu allt börjar? och är glad över att ha fått lära känna Tilda. Däremot var det svårare att få grepp om Emmy, Lucas och de andra eftersom Siri Spont valt ett berättarperspektiv som bara låter oss få veta det Tilda vet. Fördelen med det är att det är otroligt lätt att sätta sig in i hennes känslor, men nackdelen blir att de andra förblir samma mysterium för oss som för henne.

För den som undervisar i år åtta eller nio är Är det nu allt börjar? en bra bok att läsa. Visserligen finns det både alkohol och droger med, men för att visa hur lätt det är att hamna fel om man inte tänker efter. Det finns massor att diskutera om hierarkier, självkänsla och att vara tonåring. Det är verkligen en bok för tonåringar mer än en bok för mig att nöjesläsa. Alltså är det precis som det ska vara.

 

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan

Det var länge sedan mina barn var bebisar, men jag tror verkligen att jag hade uppskattat Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg även då. Det hade varit skönt att få skratta åt eländet, för eländigt var det ganska ofta, trots att jag varken blev lämnad eller bedragen, vilket drabbar huvudpersonerna i Winbergs bok. Det jag tycker bäst om är dock skildringarna av det ganska så vanliga mammalivet, med träffar på BVC och mer eller mindre panikfyllda promenader och fikapauser.

Emma får representera den “vanliga” mamman, som drar sin begagnade och smutsgula barnvagn genom Vasastan för att försöka skapa något slags liv som föräldraledig. Hon vill verkligen inte gå till BVC och träffa andra mammor, men inte heller vara ensam hemma med sin bebis. Hur hon än gör känner hon sig misslyckad. Alla andra verkar ju leva ett helt perfekt liv med sina bebisar. Varför kan inte hon lyckas med det?

Emma har drabbats av den fixering vid yta som är så vanlig som småbarnsmamma, men också annars. Alla andra verkar ha det så himla mysigt och trevligt, alla andra älskar sina partners och sina välfungerande barn, alla andra har ett stort umgänge, åker på flashiga resor och dessutom går alla andra ner i vikt precis efter förlossningen och hinner träna massor.

När Emma lär känna Shirin och Dolly ser hon först bara deras fantastiska yta, men inser sedan att även de har vissa svårigheter i livet. I alla fall Shirin, som blivit lämnad av sin man och därför inte orkar ta tag i sitt liv alls. Hon lever i ett kaos, men visar upp ett perfekt yttre. Dolly å andra sidan verkar leva ett perfekt liv på alla sätt, men så kan det väl ändå inte vara?

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan är en lättläst och charmig historia. Jag gillar karaktärerna och tycker om att följa deras liv. Andra boken finns redan i hyllan och nu ska vi följa stadsbrudarna på landet i Lycka och livsstilslögner på landet. Jag tror att det blir perfekt sommarläsning.

 

Felsteg i Doggerland

Felsteg av Maria Adolfsson var utan tvekan en av förra årets mest uppmärksammade spänningsroman och många hyllade. Främst var det miljön, det fiktiva öriket Doggerland, som många fastnade för. Så här står det om Doggerland på förlagets hemsida:

“Doggerland är en ögrupp i Nordsjön mellan Storbritannien och Skandinavien. Landet är en kvarvarande del av den landmassa som tidigare förenade de brittiska öarna och den europeiska kontinenten. Idag består Doggerland av huvudöarna Heimö, Noorö och Frisel. Kulturen präglas av en blandning mellan det skandinaviska och det brittiska.”

Om man som jag inte alls är förtjust i deckare som utspelar sig på karga öar börjar läsningen i en viss uppförsbacke. Miljön fångar mig inte direkt, men däremot karaktärerna. Huvudpersonen Karen Eiken Hornby är en numer klassisk kvinnlig polis, som dricker för mycket och inte är intresserad av att behaga någon. När vi träffar henne för första gången vaknar hon bakfull på ett hotell morgonen efter den traditionella ostronfesten oistra och bredvid henne ligger en man som hon definitivt inte borde haft sex med. Han är hennes chef och det är också hans före detta fru som hittas mördad samma morgon.

Det jag tycker om med Felsteg är språket och Karen. Det finns ett driv i berättelsen och även om Karen på många sätt är en stereotyp huvudperson, lyckas Adolfsson göra henne komplex. Däremot är jag inte helt förtjust i den riktning historien tar och tycker att upplösningen är väl otrolig.

Jag är trots viss skepsis glad att jag läste Felsteg och det kan jag tacka Lotta för. Det här var nämligen hennes bidrag till min bokbloggarboktipsutmaning där jag nu läst två av tio böcker. I januari kom andra delen i serien som heter Stormvarning och jag tror faktiskt att jag kommer att bege mig till Doggerland igen trots allt. Jag måste ju få veta hur det går för Karen.

 

Utan dina andetag

Det var många år sedan nu som jag och maken gav oss ut på en sex månader lång resa. Vi hade just firat in det nya millenniet och drog direkt till Sydney, eller inte direkt utan med ett gäng mellanlandingar. Därefter följde en klassisk rutt till Nya Zeeland, Indonesien, Vietnam, Laos och slutligen Thailand och Singapore. Att resa ihop är verkligen ett bra sätt att testa sitt förhållande och vi lyckades bra. Fortfarande är vi som bäst på att vara gifta när vi är lediga och slipper gnälla om vardagsbestyr.

För Evelyn och Erik blir långresan till Indien inte den harmoniska tid de hade hoppats på. På ytan är de ett lyckligt par. Ett jämställt par. Mer och mer förstår både vi och Evelyn att Erik är en ganska påfrestande och inte minst egoistisk man. Resan är hans dröm. Evelyn hänger bara på. Hon hoppas på en nystart och visst får hon det.

Att Karin Aspenström valt just titeln Utan dina andetag kan inte vara någon slump. Kents låt är på ytan kärleksfull och vacker, men den skulle också kunna skildra ett osunt kärleksförhållande. Ett sådant är det mellan Evelyn och Erik. Det är många gånger smärtsamt att läsa om dem och jag har verkligen svårt att förstå hur Evelyn över huvud taget kan se något hos sin man. Samtidigt vet jag att ett förhållande är så mycket mer och att det inte är enkelt att se när det som är skevt man själv befinner sig mitt i.

Utan dina andetag är en snabbläst historia om en resa som frestar på. Jag känner igen mycket från de resor vi gjort, där bortskämda backpackers gör sitt bästa för att hitta det genuina, samtidigt som de följer alla andra. Det är på många sätt en absurd reseform och Aspenström beskriver den bra. Jag blir definitivt inte sugen på att resa till Indien. Möjligen med min egen bra mycket trevligare man, men då reser jag nog hellre någon annanstans. Den här gamle backpackern har blivit bekväm.

Kärleken vi inte förstår

Bart Moeyaert är 2019 års mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne och i samband med det ger Lilla Piratförlaget ut hans bok Kärleken vi inte förstår i en ny upplaga. Den har tidigare getts ut av Rabén & Sjögren 2001 med titeln Kärleken man inte förstår.

Bart Moeyaert föddes i Brügge 1964 och han var bara 19 år när han debuterade med den självbiografiska Duet met valse noten. Sedan dess har han gett ut en lång rad titlar för barn och unga i olika genrer som poesi, dramatik, bilderböcker, romaner och essäer. I motiveringen lyfts hans “förtätade och musikaliska” språk fram och beskrivs som ett språk som “vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar.”

Det märks att Moeyaert även skrivit manus för TV, då hans berättelse bygger på scener där vi läsare får betrakta det som händer. I Kärleken vi inte förstår beskrivs en familj utifrån tre korta scener och det är allt vi får. De tre scenerna är superba, det är de och språket är något extra, men jag kan inte hjälpa att jag känner en viss besvikelse när boken är utläst. Finns det inget mer?

Kärleken vi inte förstår är utan tvekan en bok som kommer att stanna kvar inom mig som en känsla och jag tyckte om den när jag läste den. Det som gör att jag inte jublar är distansen som genomsyrar boken och hur lite vi får veta om familjen som faller sönder. Det är snyggt, men inte så gripande. Jag är alltså ännu inte övertygad om att Moeyaert kommer att bli en favorit, men jag är definitivt inte färdig med honom. I höst ger Lilla Piratförlaget ut hans bok Alla är så ledsna nuförtiden och författaren besöker Bokmässan i september.

%d bloggare gillar detta: