Månad: november 2020

Bärarna är riktigt spännande

Bärarna är Jessica Schiefauers första bok som primärt vänder sig till vuxna läsare och vilken bok det är. I en dystopisk framtid lever kvinnor och män åtskilda. Kvinnorna är de som kallas bärare och det gör de för att de bär barn i sin livsäck. Befruktade på konstgjord väg självklart och alla embryon som placeras i dem saknar självklart Y-kromosom. Männen kallas istället spridare, då de sprider en farlig smitta och därför måste isolerat. Den värld som huvudpersonen Nikki lever i är alltså en värld som helt består av kvinnor och dessutom en värld där alla är vegetarianer. En samhälle som skulle kunna ses som en utopi, men bilden Schiefauer tecknar är en annan. Budskapet är verkligen inte anti-feministiskt, snarare tvärtom, utan handlar istället om att en hållbar värld inte kan vara för homogen.

Nikki lever tillsammans med Simone och de lever ett bra liv i ett samhälle där jordens resurser inte överanvänds och där en slags harmoni råder. När Simone avslöjar att hon drömmer om att bära ett barn förändras deras liv. Nikki har själv aldrig velat ha barn, eller egentligen aldrig funderat över möjligheten. Att skaffa barn är i sig ett projekt och eftersom Simone inte har någon livmodern krävs det extraordinära åtgärder. Samtidigt händer saker som får Nikki att både ifrågasätta sitt förhållande och den separatistiska värld hon lever i.

För några år sedan sändes P3 serien Smittan som Jessica Schiefauer skrivit manus till. Där drabbas män av en helt fruktansvärd smitta som får dem att bli extremt våldsamma och det är kvinnorna som är deras offer. Jag tänker mig att det är samma smitta som orsakat situationen i romanen Bärarna. Det har dock gått så lång tid att den värld där smittan spreds är ett minne blott. Schiefauer skriver fram ett intressant samhälle där ideal krockar med varandra och där det inte längre är enkelt att helt veta vem som är god eller ont. Hon visar att förenklingar kan vara skadliga och att rädslor inte alltid är befogade. Det är en intressant berättelse hon bjuder på, men framför allt är den riktigt spännande och välskriven. Jag visste sedan innan att Jessica Schiefauer är en ytterst skicklig författare och det bevisar hon än en gång med Bärarna.

På andra sidan bron

I flera dagar har jag gått och nynnat på Håkan Hellströms När lyktorna tänds och även om det inte är ovanligt att jag nynnar på just hans låtar är det just denna gång Hanna Jedviks fel. Jag har nämligen nyss läst hennes senaste bok På andra sidan bron och det går inte att släppa varken boken eller låten.

I På andra sidan bron återser vi Alma från boken Sommarplåga. Hon har börjat gymnasiet, är fortfarande tillsammans med Hedvig och bor självklart med sin pappa i Majorna. Det nya spännande liv hon hade hoppats att en ny skola och en ny klass skulle föra med sig låter vänta på sig. På många sätt är hon rätt uttråkad och definitivt avundsjuk på Hedvig som går på Schillerska och verkligen älskar det.

Livet tar en brutal vändning när Almas vän Joppe ringer henne och berättar att han tänker hoppa från Älvsborgsbron. Alma ringer ambulansen och Joppe räddas, men rädslan för att förlora honom finns kvar. När Alma vandrar hem från sjukhuset där Joppe läggs in bryter hon ihop totalt och en man stannar för att trösta. Han heter Jim, är strax över 40 och arbetar som sjuksköterska. Mellan dem växer en annorlunda vänskap fram, som omgivningen har svårt att acceptera.

Kanske är det Joppes ångest eller gymnasiets tristess som gör att Alma börjar ifrågasätta sitt liv. Hon funderar över vad hon gör för att hon vill och vad hon gör för att andra vill det. Bandet som hon spelar med för Hedvigs skull till exempel på gitarren som är viktigast för hennes pappa. Alma vill göra alla andra nöjda, trygga och glada, men glömmer ofta bort sig själv. Hon är någons dotter, flickvän och vän, men vem hon egentligen är inners inne är hon inte säker på. Att hänga med Jim, lära känna nya klasskamraten Siri och dessutom våga skriva är saker som får henne att bygga upp ett nytt och sant jag.

Det finns så mycket jag tycker om med På andra sidan bron. Att röra sig i Göteborg i allmänhet och Majorna i synnerhet är en sak. De fina karaktärerna en annan. Alma är verkligen en huvudperson som jag tycker om att följa och hennes relation med sin pappa är en av de finaste pappa-dotter-förhållanden jag läst om. Hanna Jedvig är också skicklig i skildringen av Joppes livskris och psykiska ohälsa. Hon bagatelliserar inte, men lyckas samtidigt förmedla ett hopp. Brytningen mellan högstadiet och gymnasiet när allt ska vara nytt och fantastisk är en viktig tid och den tar Jedvik på allvar. Det här är en av de bästa ungdomsböcker jag läst på mycket, mycket länge och jag som föredrar fristående böcker önskar mig en hel serie om Alma.

Historieläraren — en sällsam historia

I november skulle jag läsa hyllvärmare och en bok blev i alla fall läst, nämligen Historieläraren av Matt Haig. Som historielärare har jag tänkt läsa den sedan den kom ut 2018 och det är den första romanen jag läst av honom. Vi får träffa Tom Hazard som levt i väldigt många år mer än en vanlig människa. Han lider av ett syndrom som kallas anageria som innebär att det tar någonstans kring 13 år för honom att åldras ett år. Det här är något du måste acceptera för att kunna läsa boken och jag tycker att det funkar rätt bra. Lite svårare har jag att acceptera det hemliga albatross-samfundet som kontrollerar personer med anageria (som kallas alba efter albatross) och ser till att de inte stannar för länge på en plats, eftersom andra då märker att de inte åldras. Det här är dock en ram som krävs för att boken ens ska kunna fungera och måste accepteras.

Tom har haft flera namn och bott på flera olika platser. Hans mor var fransk och de båda kommer till England när han är ung. När mamman blir sedd som häxa och avrättas försöker Tom skapa sig ett eget liv. Det är 1500-tal och han får ett jobb i London hos självaste William Shakespeare. Det är också i det här livet som han möter och mister sitt livs kärlek, en kvinna som åldras medan han förblir ung. De får en dotter som också är alba, men som han inte träffat sedan han lämnade familjen.

Efter att ha rest med James Cook, varit pianist på 20-talet och mycket annat har Tom hunnit nå 40-årsåldern och får lov av albatross-samfundet att bosätta sig i London igen. Han tar ett jobb som historielärare och kan självklart berätta om historien på ett mer levande sätt än någon annan lärare kan. Trots detta är ungarna han undervisar ganska ointresserade, som tonåringar kan vara. Det är tydligt att han längtar efter ett normalt liv, men att det är omöjligt för honom att leva ett sådant. Dels för att han inte får förälska sig, men också för att han visserligen har en kropp som fortfarande är för ung, men en hjärna som inte riktigt klarar att hantera mängden minnen.

Jag tycker om Historieläraren och det var trevligt att hänga med Tom. Däremot är jag lite skeptisk till den romantiska sväng som berättelsen tar, men det funkar ändå. Språket är snyggt, historien intressant och Matt Haig förblir en favorit även när han skriver skönlitterärt. Tidigare har jag läst Skäl att fortsätta leva och Anteckningar från en orolig planet.

 

Överlevarna

Alex Schulman är mer känd för att skriva självbiografiskt och när jag läser Överlevarna har jag helt ärligt svårt att se den som en roman. Berättelsen om de tre bröderna som åker till sommarstugan för att sprida askan av sin mor känns nämligen ganska självbiografisk. Kanske är det också i den formen som Schulman gör sig bäst.

Tre bröder gör en resa från staden till landet och det är Benjamin som berättar. Det börjar med slutet och två bröder som slåss så brutalt att de verkar vilja slå ihjäl varandra. De befinner sig vid torpet där de tillbringat barndomens somrar och polisen kommer dit för att lösa deras konflikt. På samma plats många år tidigare deltar de i en simtävling initierad av deras pappa. De simmar långt ut och vill på alla sätt de kan visa sin pappa hur modiga de är. När de kommer tillbaka till stranden, utmattade, har han för länge sedan lämnat dem.

Längtan efter kärlek går som en röd tråd genom berättelsen. Barnet Benjamin som försöker få kärlek från sina föräldrar och den vuxne Benjamin som egentligen gett upp men trots allt drömmer om att bli älskad. Det är som vanligt smärtsamt att läsa Alex Schulmans text och han skapar en väldigt speciell och destruktiv värld där Benjamin och hans bröder gör allt för att höra till. Föräldrarna finns där som siluetter i bakgrunden, men de räknas inte riktigt och framför allt verkar de göra allt för att komma undan sina barn. Självklart leder allt till en katastrof och här ger Schulman oss två förlag till hur den kunde ha sett ut.

Alex Schulman är utan tvekan en skicklig författare, men Överlevarna känns lite väl poserande. Jag är inte heller förtjust i slutets vändning och hade önskat mig en mer stillsam och realistisk historia. Det här är utan tvekan välskrivet och snyggt, men inte alls så berörande som jag hade hoppats på.

 

Bröllopsfesten

Bröllopsfesten är en spänningsroman som utspelar sig på en avlägsen ö, precis som Lucy Foleys förra bok Nyårsfesten. Någon mördas, det tar lång tid innan vi vet vem och ännu längre tid innan vi förstår vem som är skyldig. Det är ett koncept jag gillar och miljön bidrar till spänningen.

Vi får följa med på bröllop och det är Jules Keegan som ska gifta sig med tv-stjärnan Will Slater. De är ett vackert och framgångsrikt par som självklart bjuder in till ett annorlunda och speciellt bröllop. Visserligen är det inget gigantiskt, men gästerna bjuds på en fest utöver det vanliga. Jules har bjudit sin yngre syster Olivia, som också ska vara brudtärna och sin bästa vän Charlie och hans fru Hannah. Hannah som aldrig riktigt har litat på att Charlie och Jules aldrig haft något förhållande. Wills vänner från internatskoletiden är självklart bjudna och när de kommer samman verkar de inte ha mognat ens en gnutta. Vi anar till exempel att svensexan varit rätt brutal och att de inte varit direkt trevliga mot Charlie. Vad som egentligen hände får vi vänta ett tag på att få veta. Just alla antydningar och lösa trådar som senare knyts ihop är det som gör Bröllopsfesten riktigt spännande. Karaktärerna är dessutom riktigt intressanta att följa och flera karaktärer turas om att berätta historien. Vi får följa Jules, Olivia, Hannah, Johnno som är bestman och Aiofe som är bröllopskordinator.

Aiofe och hennes man Freddy har tagit över Fåfängan, som hotellets huvudbyggnad kallas. Jules bröllop är det första de anordnar och eftersom hon har många följare på sociala medier hoppas de att den rabatt de gett henne ska vändas till vinst när fler sällskap bokar in sig. De har planerat allt, men redan på middagen kvällen före bröllopet, när endast de närmaste gästerna närvarar, blir det tydligt att det här kommer att bli en minst sagt intressant helg.

När bröllopsfesten är igång drar stormen in och det är oklart hur gästerna ska kunna ta sig tillbaka till sina hotell efter festen. På ön bor nämligen bara de närmaste gästerna och det är också de som står i centrum. När en av gästerna hittas död är det inte mycket bra av boken, men det är hela tiden spännande. Först vill jag veta vem som dött och sedan varför. Bröllopsfesten är lättläst och spännande. Perfekt läsning i trötta november.

Veckans kulturfråga v.48 2020

I måndags delades Augustpriset ut, förra veckan The Booker Prize och i början av december är det dags för Nobelpriset. Detta är bakgrunden till veckans tvådelade fråga.

Brukar du följa utdelningen av litterära priser? Vilket pris fokuserar du i så fall mest på?

 

Jag är som ni kanske har märkt, en riktig prisnörd och följer noga såväl nomineringslistor som vinnare. Trots att Nobelpriset mist en del av sin forna glans är det ett pris som jag fokuserar mycket på när jag väljer vad jag ska läsa. Årets vinnare Louise Glück står på tur.

Herrarna satte oss hit

Kanske är Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba årets viktigaste bok. Berättelsen om vår mörka historia borde kunnas av var och en av oss, men så tror jag inte att det är. Jag vet att jag själv haft väldigt begränsade kunskaper om hur samerna behandlats och då ser jag mig ändå som hyfsat påläst. Riktigt hur statens förtryck av samer såg ut på 1920-talet och framåt hade jag däremot inte koll på och jag visste inte alls Norges roll i de tvångsförflyttningar som genomfördes.

Klart är att samerna var oönskade i det relativt nyss självständiga Norge. Landet skulle tillhöra norrmännen och samerna hade inget där att göra. Det var därför Sverige och Norge år 1919 tecknade ett avtal som begränsade antalet renar som fick vandra över gränsen, vilket självklart också begränsade rörelsefriheten för deras ägare. Labba berättar om hur samerna drevs bort från sina betesmarker och hur de fick lämna de kåtor de byggt upp. De jojkade till marken, bergen och växterna, men saknaden gick aldrig över. Genom ett antal berättelser och minnesskildringar berättar Labba om ett folk som inte får lov att leva där de vill och om de konflikter som skapas när de tvångsförflyttas till områden som tidigare inte varit deras och där de inte är välkomna. När människorna flyttas accepterar de till slut sin nya hemort, men renarna längtar efter sina gamla marker och många återvänder dit, vilket får både känslomässiga och ekonomiska följder för deras ägare.

Det är hög tid att vi får ta del av också de mörkaste delarna av vår historia. Hur vår urbefolkning, de som kom till vårt land långt före oss, har marginaliserats och förflyttats mot sin vilja. Hur de blivit nedvärderade, avklädda, mätta och undersökta. Hur de setts som mindre värda, hur de berövats sin kultur och sitt land. Elin Anna Labba berättar om viktiga människoöden som drabbar mig hårt. Om barn som lämnas eller dör, om renar som vänder tillbaka och om ett land som är för evigt förlorat. Hon tar mig i handen och leder mig via myndighetsbeslut och människoöden. Genom en del av vår historia som påverkat många, men inte människor som varit tillräckligt viktiga för att få höras. Mitt hjärta brister när jag får ta del av berättelser som vi alla borde ha fått höra om och om igen.

Igår tilldelades Elin Anna Labba Augustpriset för Årets svenska fackbok för Herrarna satte oss hit och det var verkligen välförtjänt.

De här är årets vinnare av Augustpriset

Jag blev väldigt glad över att fina Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och fantastiskt illustrerad Ester Eriksson tilldelades Augustpriset för Årets svenska barn- och ungdomsbok. Berättelsen om Humlan Hansson är på samma gång vanlig och ovanlig i sin på ytan ganska enkla historia. Det är lätt att relatera till känslan av att komma tillbaka till skolan efter att ha varit sjuk och finna att ens bästa vän hittat andra att vara med. Humlan vill verkligen inte vara med hästtjejerna och förstår faktiskt inte hur Nour kan välja dem framför henne. Om jag hade arbetat som lärare i år 2-4 hade jag utan tvekan läst Humlan Hanssons hemligheter högt för mina elever. Även om delarna som handlar om Humlans faster som blir inlagd på sjukhus med psykiska problem är det ingen svår eller nattsvart berättelse, utan en djupt mänsklig. Nu ska sägas att jag inte testat boken på målgruppen, så den lärare som ska läsa den för elever bör självklart läsa den själv först.

I helgen läste jag Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och det är verkligen en värdig vinnare i kategorin Årets svenska fackbok. Labba låter olika röster berätta om tvångsförflyttningarna av samerna på 1920-talet. Hur norrmännen stängde ute dem efter självständigheten och hur svenska myndigheter helt enkelt bestämde var de fick bosätta sig. Jag håller på att skriva ett längre inlägg med tankar om Labbas bok, men det får ni vänta på tills imorgon. Klart är att detta är en bok som berörde mig mycket och som jag hoppas nå många läsare för som Labba skriver i inledningen om samernas historia “[v]år berättelse är skylten som ingen satt upp, kapitlet som aldrig ryms i historieboken.” Det är hög tid att vi lär oss mer om vårt lands ursprungsbefolkning och jag har i alla fall lärt mig lite mer genom att läsa Elin Anna Labbas fina bok.

Årets svenska skönlitterära bok tilldelades i år debutanten Lydia Sandgren för romanen Samlade verk. Ett mastodontverk om skrivande, konst, manlig vänskap och den svåra kärleken. En roman på 700 sidor är väl lång och så också i detta fall, men Samlade verk är ändå en fantastisk roman på många sätt. Sandgren är en kreativ skribent och hennes karaktärer är intressanta. Extra kul är det att få läsa om min hemstad Göteborg och dessutom få följa med till favoritstaden Paris. Det tog ett tag att komma in i Samlade verk, men de sista 400 sidorna gick av bara farten. Fram till slutet som faktiskt lovar mer. Jag hade mer än gärna återsett Martin och Gustav, men kanske ännu hellre fått veta mer om Cecilia och Rakel. De har levt inom mig sedan jag lärde känna dem under påskhelgen och jag tänker ofta på dem. Faktiskt ofta mer än en gång i veckan. En värdig vinnare alltså och jag hoppas verklige att Lydia Sandgren har fler romaner i sig. Gärna som utspelar sig i Göteborg.

Efter att ha läst novellen Offret av Nanna Mikkelsen, som tilldelades Lilla Augustpriset, har jag nu läst alla de fyra vinnarbidragen. Något som aldrig har hänt förut. Nanna Mikkelsens novell handlar om hur något fruktansvärt drabbar mänskligheten. Över världen sänks ett vitt, klibbigt när spunnet av larver. Larver som äter människor inifrån för att slutligen falla ur offrets mun, samtidigt som denne kvävs. Noviserna Katarina och Damaris funderar över hur de ska kunna förhindra att larverna tar sig in i klostret där de bor och kommer fram till att det som krävs är ett offer till guden. Slutligen visar det sig att det guden vill ha är något helt annat än de tror. Mikkelsen nominerades även förra året med novellen Den bästa dagen, också den en dystopi om än med visst hopp. Något som inte heller saknas i Offret. Det här är mycket troligt en författare vi kommer att få se mer av i framtiden.

Idag delas Augustpriset ut

Idag är det dags för Augustgalan där Augustpriset delas ut i tre kategorier och vinnaren av Lilla Augustpriset avslöjas. Galan direktsänds kl 16.30 och jag hoppas hinna titta. Annars får jag ta del av den i efterhand. Enda fördelen med vår digitala och i övrigt rätt tråkiga tid.

Jag hade stora planer på att hinna läsa ett stort antal av de nominerade, men läslusten har inte varit på topp det senaste. Jag har dock hunnit läsa alla de nominerade i barn- och ungdomskategorin förutom Linda Bondestams Mitt bottenliv.

Mina favoriter bland de nominerade i kategorin är Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson, Alltid hejdå av Alma Thörn, samt Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting. Den förstnämnda handlar om hur snabbt det går att förlora en vän och hur det känns att vara ensam. Även Thörns debut handlar om ensamhet och det svåra i att behöva välja mellan sina föräldrar. Ensamhet är temat även i Kråkorna. Tre böcker som är väldigt olika, men ändå har gemensamma drag. Jag tror däremot att Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke kan stå som vinnare i eftermiddag, då de verkligen tänjt på gränserna för bilderbokens form.

När det gäller Årets bästa skönlitterära bok så har jag bara läst en av de nominerade, nämligen Samlade verk av Lydia Sandgren. En fantastisk debut som jag inte älskade förbehållslöst när jag läste den, men som verkligen stannat i minnet. Jag har också påbörjat Jag ser allt du gör av Annika Norlin och Splendor av Stefan Lindberg, men inte hunnit läsa ut dem. Norlins noveller är fina och har en speciell stämning, vilket kan ge henne priset, medan Lindberg vinner på den väldigt ovanliga formen där han själv finns med som karaktär. Jag ska erkänna att jag mest förvirras av berättelsen om Stefan Lindberg och Splendor, men jag fascineras också av den. Vem vinner då? Ingen aning, men jag hade blivit gladast om Lydia Sandberg eller Annika Norlin prisades.

Årets bästa fackbok är sällan min kategori, men i år har jag faktiskt läst två av de nominerade. I somras läste jag Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. Det är en bok med ett riktigt viktigt innehåll som reda vunnit en rad priser, så det skulle inte förvåna mig om den vinner även Augustpriset. Däremot var jag inte alls imponerad av språket och upplägget, vilket gör att jag inte riktigt ser Familjen som en vinnarbok. När litterära priser delas ut kan väl inte bara innehållet bedömas? Så är inte fallet med Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba som är såväl välskriven som relevant och viktig. Den får mer än gärna vinna. Utan att ha läst alls hoppas jag annars på Kristoffer Leandoer som vinnare, för då kanske jag får tummen ur att läsa hans bok.

Vilka vinnare hoppas och tror du på?

De har skrivit årets bästa kriminalromaner 2020

Idag avslöjade Svenska Deckarakademin vilka böcker de anser vara årets bästa kriminalromaner. Priset delas ut i tre kategorier: bästa svenska kriminalroman, bästa översatta kriminalroman och bästa debutant och fem titlar i varje kategori nominerades.

Vinnarna blev följande:

Till bästa svenska kriminalroman utsågs Rotvälta av Tove Alsterdal, utgiven av Lind & co och det är definitivt en bok jag vill läsa. Förra året läste jag Blindtunnel och det var faktiskt mitt första möte med Alsterdal, mycket tack vare Svenska Deckarakademin.

Till bästa debutant utsågs Dödssynden av Maria Grund, utgiven av Modernista. Den utspelar sig på en icke namngiven ö utanför Sveriges östkust och det är en fjortonåring som hittas död. Öar och mördade barn är inte mina favoritingredienser, men kanske läser jag ändå.

Till bästa översatta kriminalroman utsågs Villebråd av Deon Meyer, översatt av Mia Gahne och utgiven av Weyler förlag. Kanske är det dags för mig att återta bekantskapen med Meyer, som jag läst ett par böcker av men aldrig riktigt fastnat för.

Spårhunden, priset för 2020 års bästa barn- och ungdomsdeckare, gick till Kalle Holmqvist för Det går en mördare lös – en historia från 1721 utgiven av Liber.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: