Månad: september 2019

Det som var rött

Det finns väldigt mycket jag tycker om med Det som var rött av Rosie Price. Bland annat är vänskapen mellan Kate och Max, som inte alltid är supersund, men så väldigt fint skildrad. Känslorna finns där i överflöd och de skulle aldrig kunna klara sig utan varandra. Kate är den ordentliga, men också den som trots detta ofta ligger i underläge. Max är den karismatiske slarvern som alltid landar på fötterna, mycket tack vare sin rika och förvisso även stöttande familj.

En stor del av boken kretsar kring Max familj och hur de är i relation till både honom och Kate. Hans mamma är till exempel en känd filmskapare och drar i några trådar för att hjälpa Kate. Det är också hon som får veta den hemlighet som Kate aldrig vågar avslöja för Max.

Trots att så mycket är bra, lyfter historien aldrig riktigt. Den avgörande händelsen som förändrar allt i relationen mellan Max och Kate hanteras på ett ganska märkligt sätt. Inte osannolikt, men när locket läggs på stannar också handlingen av. Det som var rött är Rosie Prices debut och det är en väldigt bra sådan. Det är dock en debut som är nästan för snygg, det som jag ibland kallar för en skrivarskolebok. Så genomarbetad att känslorna nästan försvinner och det blir lite tråkigt. Med det sagt är jag ändå imponerad av Price och jag läser gärna mer av henne. Gärna en bok där hon vågar tänja på gränserna lite mer.

Fredagsplaner på Bokmässan

Fredagen börjar tidigt med en frukost arrangerad av Bonnierförlagen. Gästar gör bland annat Liane Moriarty. Det ser jag fram emot.

10.00 finns flera seminarier att välja på, men jag väljer Att skriva om döden med humor och allvar, med Beate Grimsrud Martina Montelius och Johanna Koljonen Pedersen. Det kan inte bli annat än bra.

11.00 blir det Sverige och mångfalden

12.00 går jag troligen på Klass på klassdebatten och hoppas att jag orkar med Benjamin Dousa. Seminariet Klimatförändringar i litteraturen lockar också.

13.00 en tid med krockar, men jag tror att Han Kang och seminariet Kollektivt trauma vinner.

14.00 här tror jag att min val faller på Världens ensammaste män? med bland andra Per Petterson.

15.00 är det dags för mingel och utdelning av Årets bok. Det brukar vara en av mässans trevligaste stunder. Mycket troligt orkar jag inga mer seminarier efter det.

På kvällen är det dags för den numera traditionsenliga Bokbloggarmiddagen. Det blir trevligt!

52 bra saker: Fina, färgglada pennor

Jag köper pennor alldeles för ofta och äger på tok för många. Ändå köper jag fler. Pennor är helt enkelt en last och jag vill ha dem i alla tänkbara färger. Senaste inköpet var väldigt många, väldigt fina pennor på Louisianas museibutik. Självklart var jag tvungen att köpa ett speciellt pennfack till dem. Det blev ett med katter på från Bosse & Ester.

 

Torsdagsplaner på Bokmässan

Planering, planering, jag gillar verkligen planering. Att följa den är inte lika viktigt, men jag behöver en struktur att utgå ifrån. Därför kommer jag att publicera fyra inlägg med min planering för de lika många mässdagarna. Idag är det torsdag som gäller och jag har försökt att göra ett val där flera seminarier krockar.

Dagens börjar med frukostmingel 9.00 och innan dess ska jag hinna hämta ut mitt guldpass. Det betyder att jag kanske inte hinner till de seminarier som börjar kl 10.00, men om jag gör det vill jag gå på Mansrollen i bilderböcker med bland annat Per Gustavsson.

11.00 Varför är minoriteter så hotfulla för majoriteten? med bland annat Saga Becker.

12.00 Amanda Lind möter unga kulturutövare

13.00 Bonnie-Sue Hitchcock – Årets Peter Pan-pristagare

14.00 Här finns en jättekrock och jag väljer mellan Lagerlöf och Wägner och Nicole Krauss.

15.00 finns också flera seminarier som lockar, men jag väljer Den bästa sommaren i mitt liv, typ.

16.00 blir det kanske mer ungdomsböcker på seminariet Den här gången ska allt bli annorlunda. Mycket troligt tar jag matpaus 15.00 eller 16.00 och väljer ett av dessa seminarium. Då kan jag också hinna lyssna till Tessa Hadley 16.30.

Sju seminarier låter väl mastigt, men som sagt, planera kan man alltid. Vad/vilka missar du inte på Bokmässans första dag?

Torsdagen brukar också innebär en hel del mingel och sedan kör vi ett mer eller mindre sansat redaktionsmöte med Kulturkollo, där vi ska fundera över hur hösten ska se ut. Det kan bli hur bra och/eller galet som helst.

 

 

 

 

Det bästa som hänt mig

Som tur är fanns sociala medier inte när jag var hemma med mina barn och jag slapp se alla bilder på välmående ungar, vältränade mammor och en perfekt familjeidyll. Mitt i det kaos som två barn på kort tid medför hade jag mycket troligt blivit ännu mer deprimerad. Föräldraledigheten var långt ifrån den bästa tiden i mitt liv, men jag hade turen att träffa i alla fall några ärliga mammor. Tyvärr var de ganska få. De flesta målade nämligen upp en bild där allt verkade perfekt och trots att jag fattade att det var en liten del av sanningen, insåg jag snabbt att väldigt få vågar prata om det som inte är så rosaskimrande. Kanske hade det varit bra med sociala medier trots allt. Jag hade faktiskt kunnat komma i kontakt med fler bittra morsor som faktiskt vågade vara ärliga. Visst är barn fantastiska och visst finns det helt underbara stunder under föräldraledigheten, men det finns också kolik, förkylningar och en massiv gnällighet som gör att det är omöjligt att förflytta sig från hemmet. Ensam ute i ett hus på landet njöt jag inte direkt av varje stund. Så ja, det hade kanske varit bra med sociala medier trots allt. Då hade jag i alla fall haft lite vuxet sällskap.

Jag vet också att barn är en gåva och jag är otroligt tacksam över hur lätt vi fick våra pojkar. Kanske är det också därför det är lättare att våga minnas de svarta stunderna. För de tre huvudpersonerna i Johanna Schreibers bok Det bästa som hänt mig finns det olika saker som behöver döljas, av helt olika skäl.

Freddie är den som jobbar hårdast på sin yta. Hon driver ett framgångsrikt instagramkonto och ser det som omöjligt att lägga ut bilder som visar hur hennes liv verkligen ser ut. Ingen som följer henne kan ana att hon är djupt inne i en förlossningsdepression och knappt tar sig ur sängen. Den enda som får veta sanningen är psykologen Stefan och för honom avslöjar hon sina svartaste tankar. Det är efter ett besök hos honom som hon springer på Ermina.

Utåt sett är Ermina en superkvinna och barnet som hon och kärleken Alen väntar är resultatet av en lång kamp. Att inte känna total tacksamhet känns som en omöjlighet. Hennes vänner har dessutom lämnat småbarnslivet för många år sedan och hon har egentligen ingen att umgås med. Det är därför hon hoppas träffa några nya vänner på föräldragruppen som BVC ordnar, men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hon lyckas i alla fall få med Freddie på en fika och då träffar de Sigrid.

Sigrid är lärare och har blivit oväntat gravid med sin ganska mycket äldre sambo Ludvig. En sambo som gärna framhåller hur jämställd han är, men som egentligen är en gigantisk mansgris. Han arbetar som pressekreterare åt grundskoleministern Caspar Amiri, också kallad snyggministern. Jobbet går före familjen alla dagar i veckan.

Vi får följa den spirande vänskapen mellan dessa väldigt olika kvinnor som råkar ha barn som är lika gamla och det är trevlig läsning. Johanna Schreiber har sagt att hon skrivit boken hon själv hade velat läsa när hon var föräldraledig och jag önskar verkligen att den funnits när jag var det. Jag tycker visserligen att det finns mer ärlighet nu än då, även om den inte alltid är lätt att hitta bland alla perfekta uppdateringar. Vi har ännu en lång väg att gå innan moderskapet kan skildras på det komplexa sätt det förtjänar. Schreibers bok är helt klart ett steg på vägen och det är fint att dedikationen är “Till dig som någon gång känt dig som världens sämsta mamma. Du är inte ensam.” Inte du heller Johanna, inte du heller.

Downton Abbey på vita duken

När frukostvisningen av Downton Abbey på Bio Roy tog slut på två röda, bokade vi istället biljetter till en dagförställning på Filmstadens VIP-salong och det var helt klart ett trevligt alternativ. Fika innan, godis i massor och sedan popcorn på det. Och så filmen då. Den efterlängtade.

Jag absolut älskar tv-serien Downton Abbey och har sett varenda avsnitt minst en gång. Mina favoriter är lady Mary, som fick ganska liten uppmärksamhet i filmen och lady Violet, som med varje replik hamnar i händelsernas centrum. Det är karaktärerna och miljön som gör Downton Abbey till en sevärd film, för handlingen är helt ärligt ganska krystad. Året är 1927 och kungaparet ska göra en resa runt Yorkshire. Ett av stoppen blir på Downton Abbey, där de ska serveras lunch, bjudas på en parad och äta middag. Tjänarna är minst lika spända inför det här, som deras arbetsgivare och de blir minst sagt förolämpade när de inser att de kommer att fråntas allt ansvar då kungens egna tjänare planeras ta över allt. Det här funkar självklart inte. Redan tidigare har lady Mary lyckats övertyga den nu pensionerade Carson att övervaka tillställningen och även om han egentligen ogillar de planer som smids bland tjänstefolket vill även han att Downton Abbey ska få glänsa.

När Carson tar över drar Barrow på äventyr i en sidohistoria som jag tyckte om att få följa. Det finns en mjukhet hos den förut så barske Thomas som jag gärna vill se mer av. Mer vill jag också se av systrarna Crawley och kanske framför allt få följa vad som händer med Tom Branson framöver. Det luktar uppföljare och där kan vi nog förvänta oss mer kunglig fägring, minst två bröllop och kanske en begravning. Så länge karaktärerna tillåts utvecklas och stämningen finns kvar, har jag definitivt inget emot att se mer av familjen Crawley på vita duken. Downton Abbey är en film för de redan frälsta och för oss är det en fin upplevelse. För den som inte stiftat bekantskap med herrskapet och tjänstefolket ännu rekommenderar jag att börja med tv-serien.

Vem dödade min far

I debuten Göra sig kvitt Eddy Belleguele skrev Édouard Louis om sin barndom som han beskrev som nattsvart och utan ett enda positivt minne. En stor anledning till detta var hans relation till sin pappa och hur pappan agerat mot sonen. I senaste boken Vem dödade min far har tonen mjuknat något och Louis har insett att det finns skäl till hans pappas agerande. Ingen ursäkt, men definitivt förklaringar.

Det är när Louis återupptar med sin far som han förstår vilket tufft liv han haft. Fadern som är knappt 50 är redan en gammal man. Hans kropp är utsliten och visserligen kan det till viss del förklaras av en destruktiv livsstil privat, men den största skulden lägger Louis på den franska staten. I ett långt brev, som är en såväl en kärleksförklaring till fadern som en uppgörelse med en rad ansvariga politiker. Politiker som ökat klyftorna i samhället och gjort de rika rikare, medan de fattigare blivit alt fattigare.

När Vem dödade min far släpptes i april i år skrev Patrik Lundberg en text i Expressen om sin mor, som även hon slets ut i förtid i ett samhälle som inte uppskattade henne alls. I texten med titeln Historien om mammas lidande bär många namn ställer han frågan “Vem dödade min mor?”. Såväl Louis och Lundberg beskriver samhällen där kapitalismen lyfter vissa, medan den sänker andra. Tron på marknaden och idén att de fattiga behöver piskor, medan de rika behöver morötter erövrar parti efter parti och syns nu långt in på vänsterkanten. I en sådan värld behövs de arga rösterna mer än någonsin och jag är glad att de får höras.

Den bästa mamman

I Den bästa mamman av Aimee Molloy får vi träffa de ganska olika föräldrarna som bildar gruppen Majmammorna. En pappa har slunkit med också, men de flesta är förstagångsmammor med allt vad de innebär. Det de har gemensamt är att de alla fått barn i maj och från att främst ha umgåtts online träffas de nu i parken. När barnen hunnit bli några månader bestämmer de sig dock för att gå ut tillsammans och umgås “på riktigt”, utan sina barn. Det är Francis, Nell och Colette som är mest drivande och det är också dem vi får följa mest. De lägger stor energi på att övertyga den ensamstående mamman Winnie att lämna sin son Midas med en barnvakt och följa med dem ut. Kvällen börjar trevligt, men avslutas i en katastrof när Winnies son försvinner. Någon har tagit sig in i lägenheten, förbi den sovande barnvakten och helt sonika plockat Midas ur sitt rum och tagit med honom.

Vi får lära känna de olika mammorna, som turas om att berätta historien om Majmammorna och det fruktansvärda som hände Winnie och Midas. Det är ett spännande koncept och även om jag tycker att Molloy slarvar bort slutet lite, är det helt klart en läsvärd bok. Egentligen tycker jag nog att vänskapsrelationerna är de mest intressanta, men visst bidrar kidnappningen till en spännande läsupplevelse.

 

Viktiga förberedelser inför Bokmässan

Visst är det viktigt att ha biljetter till Bokmässan och det har jag fått med besked i år, då jag fått nöjet att vara en av mässans Bookfluencers. En styck trevlig frukostträff, Guldkort och tillgång till pressrummet. Det blir fint. Som vanligt kommer jag att hänga på mässan i dagarna fyra och masa mig till jobbet som en smärre vrak på måndagen överfylld av intryck. Boksmällesemester borde vara en självklarhet för boknördar. Kanske kan det ingå i Bookfluencerkonceptet?

Minst lika viktigt är att inhandla nya klänningar. Helst ska de inte matcha de andra bokdamernas, men det har i alla fall hänt en gång att jag vandrat på mässgolvet bredvid en vän med en exakt likadan klänning. Klänningen både jag och Hanna hade valt var inte direkt diskret, så det syntes verkligen att det var samma sort. Snygg var den i alla fall. Ännu oftare har någon exakt samma klänning, men som tur var inte samtidigt. Inte så konstigt då vi bokdamer verkar shoppa på samma ställen. Strumpbyxor är också beställda. Bra sådana är ett måste för att inte bli helt tokig under de långa dagarna. Minst lika viktigt är det med bekväma skor. Check på det också. Och frisörbesök, ett sådant har jag äntligen fått tummen ur att boka.

Det jag inte riktigt har hunnit med är att bestämma vad jag egentligen ska se för seminarier. Jag har gjort en preliminär plan med en massa krockar och kommer att presentera den så snart jag gjort en sista översyn. Sedan vet jag å andra sidan att jag alltid gör nya val i stunden, oftast för att undvika en extra lång kö eller för att hänga på någon trevlig vän som har en annan plan. Att gå på seminarier är fantastiskt, men att träffa alla bokvänner jag fått under åren jag bloggat är faktiskt ännu bättre.

Bokmässan närmar sig med stormsteg och det peppas för fullt i de olika bokbloggar- och boknördsgrupper jag är med i. I dessa kretsar är julen är ingenting mot Bokmässan, som faktiskt är årets viktigaste högtid.

52 bra saker: Sjunga högt i bilen

Temat de senaste veckorna har varit bra saker som får mig att må bättre. En sak som definitivt får mig att bli av med en hel del stress är att sjunga högt och då oftast i bilen. En bra billåt är en du kan riktigt bra, gärna en gammal favorit och en låt som det går att sjunga till riktigt högt och riktigt mycket. Jag har testat att sjunga lika högt i köket och kan tyvärr meddela att tonårssönerna inte är direkt imponerade. Speciellt inte när jag kombinerar sången med dans. Det är då jag påminner dem om att de kallade ett av rummen i vårt gamla hus för “dansrummet”.

Hur som helst är det alltid bra att sjunga högt i bilen och därför bjuder jag idag på fyra timmar med låtar att sjunga högt till.

%d bloggare gillar detta: