Aktuellt

52 bra saker: Brudorkidéer

Förr var jag grym på att sköta blommor. Nu är det en av alla saker jag inte riktigt hinner med. De blommor jag alltid kan lita på är dock brudorkidéer, som nästan mår som bäst om de blir bortglömda. Utmaningen är att få dem att blomma många gånger och jag blir alltid lika glad när det funkar.

 

Så minns jag Sara Danius

Vissa människor gör intryck, trots att de egentligen befinner sig långt borta. Sara Danius är en sådan människa. En modig, rakryggad och respektingivande människa. En som blev en symbol för det så viktiga systerskapet i en värld som fortfarande tillåter män att göra lite som de vill.

Genom sin kamp för att rensa i röran på Svenska Akademien blev hon en symbol för den kulturinstitution jag vill ha och inte den vi hade eller ens den vi fick. Jag minns hennes avsked och hur hon promenerade från Svenska Akademien arm i arm med Sara Stridsberg. Jag undrar om hon kände att kampen var värd allt hon fick utstå, men är innerligt glad över att hon hade mod nog att säga ifrån. I sitt sommarprogram från 2018 avslöjade hon allt och om Horace Engdahl inte innan framstått som ett riktigt praktarsel, fanns det absolut ingen tvekan nu.

Sara Danius var inte lagom. Hon var ingen lättledd kvinna som männen i Svenska Akademien kunde tysta. De blev av med henne, men i samma stund sin heder. Bilden av Sara Danius i den färgglada klänning hon bar på Nobeldagen 2018, en dag då det inte delades ut något Nobelpris i litteratur. En bild av henne i klänningen med texten “In a world full of lagom, be a Sara Danius” cirkulerar i sociala medier och jag tar med den bilden.

När Sara Danius nu avlidit, endast 57 år gammal, har världen blivit lite fattigare och lite färglösare. Dags att dra på knytblusen och kämpa på i hennes anda. Världen behöver fler som Sara Danius.

 

Foto: Sofia Runarsdotter

52 bra saker: Elever

Ibland gör mitt jobb mig otroligt stressad. Som lärare blir du aldrig färdig och det går att jobba hur många timmar som helst. Det som alltid gör jobbet värt att gå till är mina elever. Jag har arbetat som lärare i mer än tjugo år nu och haft elever från år 6 till gymnasiet. Jag har arbetat med tonåringar på högstadiet som ännu inte riktigt vet hur de ska vara, med elever på introduktionsprogrammen som inte sällan ser sig som misslyckade, med elever som just kommit till Sverige och kan massor, men behöver lära sig svenska och de senaste åren som lärare på det Estetiska programmet. Just nu undervisar jag i svenska och historia och även om det inte är för att få läsa dessa ämnen som eleverna söker sig till oss, är jag glad över att få tillbringa dagarna med dem. Det är ett jobb som aldrig är tråkigt och även om jag kan svära över mina elever ibland, är de faktiskt de som gör att jag har svårt att tänka mig ett annat yrke än läraryrket. Att få följa elever under tre år, från de något valpiga ungar som dyker upp i år ett, till de unga vuxna som tar studenten och beger sig ut i livet är på många sätt helt fantastiskt.

Jag har dessutom ovanligt fina elever och några av dem kan du se i den här filmen.

För nu blir det reklam.

 

52 bra saker: Fina, färgglada pennor

Jag köper pennor alldeles för ofta och äger på tok för många. Ändå köper jag fler. Pennor är helt enkelt en last och jag vill ha dem i alla tänkbara färger. Senaste inköpet var väldigt många, väldigt fina pennor på Louisianas museibutik. Självklart var jag tvungen att köpa ett speciellt pennfack till dem. Det blev ett med katter på från Bosse & Ester.

 

52 bra saker: Soppdamer

Första torsdagen varje månad träffar vår soppklubb Punschpralinerna för att äta soppa, dricka punsch och vin och prata om allt mellan himmel och jord. Vi är just nu åtta damer mellan 40 och 50 (+) som bor i samma lilla samhälle. Några av oss har haft barn på samma förskola, medan andra blivit bekanta på annat sätt. Inledningsvis var det alltid ärtsoppa som gällde, men nu är soppan valfri. Punschen är dock fortfarande obligatorisk. Just att vi lyckats hålla det enkelt är extra skönt. Det är helt okej att värma färdig ärtsoppa på burk och köpa lite bröd, ost och en enkel efterrätt.

Det känns också skönt att ha en tillhörighet där jag bor och eftersom vi nu känt varandra i ganska många år är det en grupp där även väldigt personliga saker kan dryftas. Skratten är många, men även tårar får ta plats vid behov. Det är mycket betydelsefullt.

Imorgon är det dags för årets första soppträff och då är min svägerska värdinna.

 

 

Photo by Jade Aucamp on Unsplash

52 bra saker: Yoga och meditation

Terminen är igång och det med besked. Faktiskt blir jag lite orolig för min hälsa när många av de stressymptom jag led av i våras redan börjat göra sig påminda igen. Förhoppningsvis kan jag hitta en lugn i vardagen när rutinerna sitter lite bättre. I söndags började jag höstens yogakurs och det är verkligen någon som får mig att må bättre och varva ner. Det är lätt att glömma att andas när livet bara snurrar på. Den här gången går jag en kurs med fokus på lugna flöden och meditation, vilket jag tror är precis vad jag behöver för att kunna bli bättre på att varva ner.

 

Photo by Ksenia Makagonova on Unsplash

 

52 bra saker: Gamla vänner

Nu menar jag inte att mina vänner är gamla. Gamla som i att jag känt dem länge, men alla mitt i livet med ungar som i vissa fall är ganska så nykläckta och i andra fall hunnit bli tonåringar. En gång var vi en bokcirkel, eller i alla fall några av oss. Nu är vi vänner som behöver planera för att få tummen ur att ses och som alltid har grymt trevligt när vi gör det.

I det som inte längre är en bokcirkel, men fortfarande har en FB-grupp som heter Bokbruttorna, finns en av mina gymnasievänner, tre av mina universitetskompisar varav två också varit kollegor under en kort period och en före detta kollega till henne, två före detta lärarkollegor (och före detta lärare) som jag träffade på mitt första “riktiga” lärarjobb. Fyra av oss var med och startade bokklubben Bokbruttorna kring sekelskiftet (visst låter det coolt) och de andra har tillkommit under åren. Jag har dock känt dem alla minst 20 år. Av oss åtta är sju utbildade lärare. Den åttonde är det ibland lite synd om, men hon är tålig. Nu är det bara jag som jobbar som lärare och så finns det en mammaledig sådan. De andra har lämnat läraryrket och även om fyra av dem fortfarande arbetar inom skolan (3 rektorer och 1 skolbibliotekarie) är det lite sorgligt.

Bokcirkeln har blivit Väncirkel och det funkar alldeles utmärkt. Har vi tur ses vi även när vi blivit 70.

 

 

52 bra saker: Att slippa laga mat

Jag tycker så väldigt illa om att laga mat. Faktiskt skulle jag sträcka mig så långt som att säga att jag avskyr det. Det är därför en av de bästa sakerna med att ha semester utomlands är att jag slipper laga mat. Lyxen med restauranger är värd varenda krona.

Jo, vi delar på matlagningen hemma, men det hjälper inte. Jag vill slippa laga mat alla dagar i veckan.

Uppdatering: Håller helt med de som kommenterat att ledighet ofta innebär matlagning hela tiden. Så är det. Två veckors lyx på resa blev det och imorgon är det dags för frukost, lunch och middagsfix igen. Det är kanske därför det oftast känns rätt okej när vardagen börjar igen.

52 bra saker: Fuengirola

Egentligen en riktig turiststad, men också ett trevligt ställe som vi besökt många gånger då svärmor har en lägenhet där. Eftersom det inte blev någon utlandssemester förra året (bra sommar att vara hemma förvisso) känns det extra lyxigt att åka dit i år.

Våra resor till Fuengirola är egentligen sådana jag aldrig skulle åka på. Vi åker till samma ställe, hänger på samma strand och äter på samma restauranger. För sonen som behöver sina vanor är det dock perfekt och även jag tycker faktiskt att det är himla skönt med det välkända.

Nu blir det sol, strand, pool, läsning och god mat i ett par veckor. Det sitter fint.

Dagens namn: Leo

I sommar fyller vår Leo 14 år. Han föddes några veckor för tidigt och var pytteliten och väldigt mager. Nu är han längre än jag (vilket kanske inte är jättesvårt, men ändå) och har 41 i skor. Hjälp vad tiden går.

Nu heter han ju inte Leo, utan Leonard. Vissa döper ungar till namn som de hoppas inte ska generera smeknamn, men vi har gett våra namn och smeknamn samtidigt. Leonard kallas alltså för Leo, men allt oftare väljer han sitt “riktiga” namn.

Ett krav jag hade när vi valde namn var att det inte skulle vara bibliskt. Nu är visserligen Leo ett påvenamn, men Leonard är det inte. Det skulle också funka internationellt och det gör det. När Leo föddes var hans äldre kusin 2,5 år. Hon ville självklart vara med och bestämma namn och idolen just då var svärmors svåger Lennart, så det var hennes förslag. Uttala Leonard på engelska och inse att hon faktiskt fick sin vilja igenom i alla fall lite. Ett tredje krav hade vi båda och det var kanske det svåraste. Ingen av oss ville ha haft en alldeles för jobbig elev med samma namn. Nu har jag visserligen undervisat en Leonard och även om han kanske gav mig ett grått hår eller två var det en vettig unge som nu läser till lärare. Gott så.

Leonard är döpt efter Leonard Cohen. Inte för att han egentligen är vår största idol, men för att namnet är fint och Stina Dabrowskis intervju med honom i det kloster som han då bodde i, för evigt har etsats fast i mitt minne. För övrigt tycker jag också att han borde varit den rockpoet som fick Nobelpriset i litteratur och inte Bob Dylan. Leonard Cohen har skrivit fantastisk musik, men också fantastiska diktsamlingar.

Fast helt ärligt var det något av ett paniknamn. Barnet skulle heta Theodor om det var en pojke och Annie om det var en flicka. Tills en av makens då närmaste vänner ringde några veckor innan bf och berättade att deras nyfödde son skulle heta Theo. Omtag alltså och faktiskt blev det kanske ännu bättre med Leonard. Det är ovanligt och vid behov funkar kortformen Leo utmärkt. Lite ironiskt kanske att döpa en lite mager skrutt på 2430 gram efter ett starkt lejon, men stark var han utan tvekan.

Dagens namn är Kulturkollos sommarserie. Varje dag presenteras ett inlägg kring dagens namnsdagsbarn. Häng gärna på!

%d bloggare gillar detta: