enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Aktuellt Sida 1 av 17

52 bra saker: Påskkycklingar

Vid jul hade jag klarat mig fint utan pynt, men färgglada påskkycklingar kan jag absolut inte stå emot. Fjädrar och ris går bort, men kycklingar finns det många, många och jag är extra nöjd i år då jag hittat dem i regnbågens alla färger.

52 bra saker: Skogen

När vi flyttade in i vår lilla utbyggda sommarstuga hösten 2005 bodde vi med få grannar med skogen runt oss. Jag, som aldrig skulle flytta från Majorna, lärde mig att uppskatta och senare älska tystnaden som bara avbröts av fåglarna.

Senare togs en hel del skog bort och det område där vi nu bor skapades. Vi bor i utkanten av det och det är jag glad över, men även om skogen fortfarande är runt knuten, är tystnaden inte lika påtaglig.

I helgen tog jag en promenad i skogen och slogs av hur mycket jag tycker om den. Visst är det så att min barndoms oändliga svamppromenader avskräckt mig lite, men klart är att jag borde tillbringa mer tid i skogen.

Skogen är inte bara genom svamppromenaderna en stor del av min barndom. Vi tillbringade många somrar i Moje, en del av Gagnef i Dalarna. Huset var då en liten sportstuga, som använts vid t.ex. jakt och bestod av ett rum och kök. Utedassen stod bland tallarna bakom huset. Här bodde vi fem vuxna och fyra barn och även om jag älskade det, kan jag inte förstå hur de vuxna (främst mamma och faster som var ingifta) stod ut.

För mig var det ett paradis och jag älskade att leka med mossa och kottar tillsammans med mina kusiner. Bada gjorde vi också, i en sjö självklart och om vi var i stugan på vintern åkte vi spark och skidor.

När vår familj fick en egen sommarstuga en kort bit från Göteborg var det skog och sjö som gällde. Inte något favoritställe som tonåring direkt, men jag har ändå uppskattat miljön.

52 bra saker: Sommartid

Egentligen håller jag med EU om att det vore vettigare med en tid hela året, men då måste det bli vår sommartid som behålls. Daylight saving time, för att vi behöver det kanske mer under den mörka årstiden än under sommaren, men för att jag alltid föredrar ljus på eftermiddagen än på morgonen. Mörkt är det oavsett på vintern, men med sommartid året runt hade de ljusa timmarna känts som fler.

När vi ställer om klockan på hösten finns det en enda fördel. Jag får sova en timme till under en natt. I övrigt är det bara skit. Eftermiddagarna blir mörkare och jag går omkring i en ständig dvala, för att sedan deppa ihop helt när det är som mörkast.

I helgen ställde vi om klockan till sommartid och ja, det är svinjobbigt att få sova en timme mindre. Jag är fortfarande trött. Däremot är det helt fantastiskt underbart att det är ljust när jobbet slutar och till och med när jag kommer hem. Solen orkar sig upp över alla trädtoppar runt vår tomt och mörkret är besegrat.

Länge leve sommartiden!

 

Photo by Brooke Campbell on Unsplash

Ja tack till april, april

Idag och några veckor framåt kommer vår familj att få uppleva ännu ett kapitel i den del av livet jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Något som kan bli en positiv vändning, eller ännu en plan som inte gick vägen. Jag hoppas självklart på det förstnämnda. Det vi vet säkert är att något kommer att hända och efter månader, jag faktiskt år, av väntan är det trots allt en bra sak.

Jag hade dock inte haft något emot om någon idag brast ut i ett rungande “april april” och berättade att de senaste åren bara varit ett skämt. Att vi kunde förflytta oss tillbaka till första april för tre år sedan och sedan få hoppa över all skit som hänt sedan dess.

Men det går inte och därför finns inget annat att göra än att blicka framåt. Det har faktiskt inte varit nattsvart hela tiden. Det har varit livet. Kanske inte det liv jag hade tänkt mig, men inte nödvändigtvis bara sämre.

April, april, du kan inte lura mig. Vi kör framåt och vi vänder det här.

Konsten att rösta (rätt)

Idag är det dags.

via GIPHY

Dagen V.

via GIPHY

Är du redo?

via GIPHY

Dags att rösta!

via GIPHY

 

Vem väljer du?

via GIPHY

Jo, det är klurigt …

via GIPHY

Kanske kan du välja någon av politikerna som delade ut valsedlar?

via GIPHY

Glöm inte att kryssa!

via GIPHY

Osäker? Kanske kan du rösta på dig själv? Finns i alla fall 349 personer (minst) som kan göra det. Förutom alla landstingspolitiker och kommunalpolitiker förstås.

via GIPHY

Tänk på att valarbetare rankar rösterna.

via GIPHY

Ibland är de lite mindre nöjda.

via GIPHY

Eller riktigt förbannade.

via GIPHY

Men lugn, de visar ingenting utåt.

via GIPHY

Redo?

via GIPHY

Bra jobbat!

via GIPHY

Nu är det dags för den långa, smärtsamma valvakan.

via GIPHY

Skål!

via GIPHY

 

Tillbaka igen!

Efter att bloggen hackats har jag i flera dagar försökt lösa problemet med hjälp av snälla tekniker på webbhotellet. Jag hoppas nu att allt ska vara löst och att hackarna håller sig på avstånd. En sak som rensats bort är konton för prenumeranter, så skulle du sakna inlägg via mail går det bra att scrolla längst ner på sidan och lägga till en ny prenumeration.

Måste säga att jag saknat bloggen och varit väldigt frustrerad när den inte funkat. Nu ska jag recensera ikapp och senare idag drar jag också igång en serie med kulturella VM-spaningar.

 

En väldigt speciell ö

Veckans tema på Kulturkollo är “Öar” och idag skriver jag ett kort inlägg om en för mig väldigt exotisk resa till Malören i Kalix skärgård. Semester är för mig synonymt med sol och värme och om jag besöker någon ö ska den helst ligga i Grekland eller kanske Thailand. Att jag skulle njuta så av en resa till en karg och i alla fall inledningsvis,  ganska kall och blåsig ö långt uppe i norra Sverige var definitivt otippat. Hade inte Lotta bjudit dit oss, skulle jag troligen aldrig få för mig att resa dit, men oj vad glad jag är att jag gjorde det. Midnattssolen var mäktig, miljön magisk, sällskapet trevligt och maten god. Dessutom fanns det en hel del tid till läsning då nätet var ganska så skakigt.

Faktiskt blev jag så lugn och harmonisk att jag känner att jag redan börjar varva ner inför semestern. Nu ska jag bara samla energi och jobba fem dagar till. Skönt ändå att känna sig sömning, men inte trött och utmattad. Energin bubblade så i mig att jag vid några tillfällen körde hoppsasteg från Lotshuset där vi bodde, till utedasset.

Jag förstår verkligen att Malören är Lottas favoritö och är så glad att jag fick följa med dit.

Grattis till Kamila Shamsie

Igår delades årets Women’s Prize for Fiction ut och vinnare blev Kamila Shamsie för boken Home Fire. Det här är en bok jag tänkt läsa sedan den var ny och Shamsie är en författare jag tänkt läsa något av i flera år. Egentligen vet jag inte varför det blivit av, men troligen handlar det om att jag är rädd att det är för tungt.

I sommar ska jag dock ta mig i kragen och läsa något av Kamila Shamsie, som är en författare som rönt stora framgångar. Hon finns dessutom med i min Boktolva för 2018. På svenska finns dock bara en av hennes böcker, Brända skuggor, översatt av Birgitta Wallin och utgiven 2014 på Bokförlaget Tranan. Samma år besökte hon också Bokmässan i Göteborg.

Philip Roth är död

Philip Roth föddes 1933 i New Jersey och räknas som en av sin generations största, amerikanska författare. Han slog igenom i slutet av 60-talet med boken Portnoys besvär. Själv upptäckte jag honom först 2009 när jag läste Envar i Lyrans Jorden-runt-utmaning. Berättelsen börjar med en begravning. Huvudpersonens begravning. På plats finns bland annat hans tre barn, en av hans tre ex-fruar, hans bror och hans gamla sköterska och tillika älskarinna. Alla är de personer som spelat en stor roll i hans liv.

Året därpå läste och fascinerades jag av den kontrafaktiska efterkrigsskildring Konspirationen mot Amerika. Berättelsen börjar 1940 i en värld som skakas av krig. Den fiktive Philip Roth bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Föräldrarna är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan ”rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Konspirationen mot Amerika är en helt fantastisk bok och just nu kanske mer aktuell än någonsin.

Tredje boken jag läst av Philip Roth är Indignation, som kom ut 2011. Den handlar om en åldrad man som tänker tillbaka på sitt liv under 50-talet i USA, en tid då där Koreakriget påverkar alla, men kanske främst de unga män som riskerar att bli inkallade. Så här skrev jag i min recension:

Det här är den tredje boken av Philip Roth som jag läser och den var trögare att komma in i, men avslutningen lyfte så mycket att jag nog skulle säga att Indignation är bäst av de tre. Det gäller bara att vänja sig vid Roths enormt lång och slingriga meningar. Det är ingen bok att skumma igenom, men snabbt läser man tack vare det smattrande, rusande språket. Jag gillar verkligen Roths sätt att skiva, mångordigt förvisso, men ändå på något konstigt sätt väldigt avskalat. Starka känslor beskrivs nästan trevande och ibland får jag läsa om det jag läst och inser då att det faktiskt hänt ganska dramatiska saker.

 

För mig var Philip Roth en självklart kandidat till Nobelpriset i litteratur, men så blev det aldrig. Horace Engdahls provokativa uttalande om amerikansk litteratur och det faktum att priset, när det väl gick till en amerikan, tilldelades Bob Dylan är för mig en provokation. Jag har tidigare skrivit om USA och Nobelpriset och håller helt med Gabi Glechmann som skriver i Expressen att de återstående tio ledamöterna borde “begrava sitt huvud av skam i den ärtsoppa de äter på torsdagskvällen” och ställer sig frågan “hur kunde de missa vår tids allra största romanförfattare?”. Nu är Roth en av många skickliga författare som inte tilldelats Nobelpriset, men för mig var han utan tvekan en värdig kandidat. Någonting med Philip Roths provocerade å andra sidan och när han tilldelades Man Booker International Prize blev en av jurymedlemmarna så arg att hon hoppade av.

Jag och en kollega pratade om Philip Roth och hans böcker i morse, då vi nåddes av beskedet att han avlidit. Hon rekommenderade mig att läsa Amerikansk pastoral, som utkom på engelska 1997 och gavs ut av Albert Bonniers Förlag 2016. Det får bli min sommarläsning.

 

Foto: Nancy Crampton

Om Meghan och hur mitt humör gjorde skillnad

Jag ser fortfarande ut som ruggugglan till höger och känner mig definitivt som hen, men jag har kommit igenom några digitala rättningshögar och ser ljuset. Dessutom har jag idag träffat goda vänner och ätit brunch på en solig uteservering och just avslutat ett parti Monopol med maken och yngste sonen (medan äldste sonen som lanat hela natten sov gott) och trots att jag förlorade har jag fått lite mer energi.

Brunchen har nu blivit en tradition, då vi var där förra maj också (två gånger är en vana). När vi betalade idag upplyste kvinnan i kassan oss om att vissa drycker ingick, men att andra fick köpas i baren. Just det, sa jag, det var ju det några damer blev så arga på förra året och påmindes om tre ytterst otrevliga kvinnor i 60-årsåldern som vid detta besök var så otrevliga i kön till baren och mot bartendern att jag sa till dem att skärpa sig. De blev inte så glada. Och ja, det var dagens underdrift.

När jag sa det reagerade kvinnan i kassan och sa sig känna igen mig. Jag påpekade att detta var ett år sedan och att hon säkert menade någon annan, men hon var helt säker på att det var jag då hon kom ihåg händelsen och hade varit så glad att någon sa ifrån till dessa riktigt otrevliga kunder. Härligt att mitt humör kan göra någon glad kände jag.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan dagens bröllop med stort B, som är en av anledningarna till att vi har tema “kungligt” på Kulturkollo. Nu bryr jag mig egentligen inte nämnvärt om prins Harry eller det brittiska kungahuset. Möjligen blir jag provocerad av att prins Charles ska leda Harrys brud till altaret (hur sjukt är det inte om man tänker på det) och egentligen är jag rätt sur på att Meghan Markle nu blir typ prinsessa och inte längre skådespelare. När jag började titta på Suits föll jag pladask för denna charmiga kvinna, eller kanske snarare rollfigur för jo, jag fattar att Meghan inte är Rachel, men hennes rollfigur i Suits är på alla sätt fantastisk. Jag hade lätt kunnat gifta mig med henne, så visst förstår jag prins Harry.

Självklart var stjärnorna från Suits i London för att bevista bröllopet och visst är det lite fint att en ganska så vanligt kvinna kan gifta in sig i det konservativa brittiska kungahuset, men jag tycker ändå att det är synd. Jag vill ha mer Rachel, men det vill tydligen den där Harry också.

Ni märker att den här ruggugglan kanske borde förblivit tyst, för vad är egentligen den röda tråden i ett inlägg om en brunch, en arg dam som skyddar en bartender och en skådespelare som får sin prins. Ingenting kanske, mer än möjligen ett konstaterande att det alltid är bäst att vara sig själv.

 

Sida 1 av 17

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: