enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Aktuellt (Sida 1 av 17)

Fem nya externa ledamöter utser nobelpristagare

Idag presenterades fem personer som föreslås delta i arbetet med att ta fram nobelpristagaren i litteratur de närmaste två åren. Det är Nobelstiftelsen som presenterat namnen och meningen är att dessa externa ledamöter ska arbeta tillsammans med de fem akademiledamöter som nu ingår i Nobelkommittén.

De externa ledamöter som idag offentliggjorts är författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt kritikern och översättaren Henrik Petersen. Jag ska villigt erkänna att min kunskap om de tre som inte är författare är synnerligen begränsad, men på pappret låter det som fem vettiga val.

De fem ordinarie ledamöter från Svenska Akademien, som sedan tidigare sitter i Nobelkommittén, är Horace Engdahl, Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn och spontant känns det skönt att den gruppen blir mer heterogen både gällande kön, ålder och bakgrund. Dessutom känns ett Nobelpris i litteratur nästa år lite mer sannolikt, förutsatt att Svenska Akademien accepterar Nobelstiftelsens förslag, trots att de avvisade det i somras.

Imponerande Mia Skäringer

Jag var inte alls sugen på att åka in till stan igår och se Mia Skäringers föreställning Avig Maria: No more fucks to give. Efter att ha sett henne två gånger redan visste jag visserligen att hon är både bra och rolig, men jag var rädd för att det bara skulle bli upprepning. Mest handlade det dock om att jag inte var i form. Helst hade jag velat ligga i soffan under en filt och gömma mig för världen, men jag tog mig i kragen, satte mig i bilen och drog. Det är jag glad för.

Det är i efterdyningarna av #metoo som Skäringers show ska ses. I en värld där män helt plötsligt ser sig som offer som lipar över att inte få behandla kvinnor hur som helst. Vivörliv liksom, varför skulle det inte vara okej längre? Horaset Engdahl får sig en känga, men roligast är det när Skäringer rullar in en vagn full av självbiografier skrivna av män och läser ur några av dem. Att Mikael Persbrandt självbiografi skrevs om för att en övergreppsscen kanske inte sågs såg lämplig mitt under en höst fylld av #metoo, när män med makt egentligen alltid har kunnat komma undan med vad som helst säger lite om den samhällsförändring som fortfarande går trögt, men mycket om hur mycket som ursäktats och fortfarande ursäktas. Eller hur Tommy Berggren skriver i sina memoarer han träffat fler horor han respekterar än kvinnliga politiker, ett uttalande som Skäringer kallar “en hel kostcirkel” av kvinnoförakt.

Och så är det allt fokus på kukar. Att sex och kreativitet ses som synonymt. För män då. Inte för kvinnor. Skäringer driver med Lars von Trier, som satte upp ett runkbås under en filminspelning och med redan nämnda Mikael Persbrandt som skrev om en scen där han och en vän runkar och drogar ihop, samtidigt som de håller laddade vapen i handen. En scen som inte ströks, för manliga genier är ju sådär charmigt egensinniga. Skäringer lanserar en pullvagn och ber oss föreställa oss henne och Helena Bergström, som regisserad showen, använda den tillsammans. Rikigt roligt är det också när hon funderar över när den där kåtheten som äldre kvinnor ska känna ska drabba henne och föreställer sig att det ska ske i en svampskog när hon är sisådär 60 år.

Igenkänningen är kanske störst när Skäringer berättar om en resa till New York när alla ska umgås intensivt och ha sådär hysteriskt kul. En resa som är en överraskning och Skäringer hatar sådana. Jag relaterar. I helgen som kommer åker jag till Stockholm för att träffa delar av Kulturkollo. Då bor vi i enkelrum och gör exakt som vi vill i vilka kläder vi vill. Möjligen behöver vi synka för att inte välja samma klänningar vid samma tillfälle.

Första gången jag såg Mia Skäringer på scen överraskades jag av hur bra hon sjunger och hennes röst håller för att fylla en arena. Hon kör bara covers, men genomtänkta och passande sådana med texter som blir en del av showen. Bäst är hon när hon sjunger Melissa Horn, men även Kate Bush funkar. Jag önskar mig ett skiva på svenska med låtar skrivna speciellt för Skäringer.

Mia Skäringer beskriver föreställningen Avig Maria: No more fucks to give, som en hyllning till kvinnan, hur hon än må vara. Själv avslöjar hon sidor hos sig själva som många döljer och det är befriande och ganska sorgligt. Bäst är det när Skäringer är sig själv, men hennes karaktärer behövs för balansen. Tabita får till och med sjunga med Silvana Imam, om än bara i en musikvideo. Live är däremot Hampus Nessvold, som tillsammans med en yngre, mycket skicklig dansare, framför Be a man och påminner oss om att det måste gå att få vara både kvinna och män på fler sätt än ett. Som mamma till två pojkar tänker jag ofta på vilken viktig uppgift jag har att hjälpa dem växa upp till vettiga män, för visst finns det många sådana också.

Nu ger sig Mia Skäringer vidare på turné och det är de stora arenorna som gäller den här gången. Formatet fungerar över förväntan och Skäringer lyckas nå även en jättepublik både med tal och sång. Ljusteknikern behöver dock fundera lite på lamporna vid sidan som lyckades blända mig större delen av föreställningen. Det lär inte bara vara jag som irriterade mig på det. I övrigt var scenen enkel och snygg med välgjorda projektioner. Välgjort, välproducerat och tänkvärt. Jag är riktigt imponerad.

Jayne Svennungsson lämnar stol 9

Nya turer i härvan kring Svenska Akademien när teologen Jayne Svennungsson idag meddelade att hon lämnar och ställer stol 9 till förfogande efter knappt ett år. Hon blir därmed den ledamot i modern tid som suttit kortast tid på sin stol. Svennungsson ska ha varit en av två som röstade emot att utesluta Katarina Frostenson. Bara Horace Engdahl kvar nu alltså. Klart sedan tidigare är att Frostenson inte kommer att lämna frivilligt. Det hela börjar likna en fars, eller förresten, det har liknat en fars ganska länge.

I DN:s artikel om avgångsbeslutet framgår att det kan bli fler förändringar i Svenska Akademien framöver. Danius, Englund och Espmark delar som bekant inte i arbetet, men har sett till att inval har kunnat göras. Engdahls uttalande i artikeln kan tolkas som att de kommer att lämna sina stolar när tillräckligt många inval gjorts. Just nu finns två tomma stolar att fylla, förutom stol 9 också stol 13 som Sara Stridsberg lämnade men enligt ett tidigare uttalande från tillförordnade ständige sekreteraren Anders Olsson är det inte aktuellt med fler inval förrän i vår. Återstår att se om Svennungssons beslut förändrar planerna. Jag utgår ifrån att de två kvinnorna ersätts av två andra kvinnor, då resultatet av det senaste årets turbulens är att Svenska Akademien innehåller färre kvinnor än tidigare. En smärre skandal, som fått lite uppmärksamhet, bland alla andra skandaler. Låt vara att två av de kvinnor som avgått inte deltagit i arbetet på länge och nu ersatts av en man och en kvinna, men Svenska Akademien har onekligen en del kvar att göra gällande jämställdheten.

Björn Wiman lyfter i DN den fråga jag också funderat mycket på, är det en merit eller belastning att vara en del av Svenska Akademien? Svaret på den frågan blir avgörande när turbulensen kring ledamöterna med all sannolikhet fortsätter.Vi vet att en tillfrågad har tackat nej och dessutom hänvisat till situationen som just nu råder och kommer att påverka Svenska Akademiens trovärdighet under lång tid framöver. Målet måste ändå vara 18 aktiva ledamöter och dit är det långt. Lägg därtill att två nuvarande ledamöter är födda på 20-talet och inse att arbetsro kan dröja länge, vilket också betyder att det kommer att dröja innan det blir dags för nästa Nobelpris i litteratur.

Imorgon är det torsdagsmöte och kanske får vi ett uttalande av Olsson  eller någon annan som hellre uttalar sig i media. Än så länge har Olsson bara gjort ett kort uttalande till TT där han beklagar Svennungssons beslut.

 

Bildmontage från SVT, som är illustration till en utmärkt genomgång av läget just nu.

Konsten att rösta (rätt)

Idag är det dags.

via GIPHY

Dagen V.

via GIPHY

Är du redo?

via GIPHY

Dags att rösta!

via GIPHY

 

Vem väljer du?

via GIPHY

Jo, det är klurigt …

via GIPHY

Kanske kan du välja någon av politikerna som delade ut valsedlar?

via GIPHY

Glöm inte att kryssa!

via GIPHY

Osäker? Kanske kan du rösta på dig själv? Finns i alla fall 349 personer (minst) som kan göra det. Förutom alla landstingspolitiker och kommunalpolitiker förstås.

via GIPHY

Tänk på att valarbetare rankar rösterna.

via GIPHY

Ibland är de lite mindre nöjda.

via GIPHY

Eller riktigt förbannade.

via GIPHY

Men lugn, de visar ingenting utåt.

via GIPHY

Redo?

via GIPHY

Bra jobbat!

via GIPHY

Nu är det dags för den långa, smärtsamma valvakan.

via GIPHY

Skål!

via GIPHY

 

Tillbaka igen!

Efter att bloggen hackats har jag i flera dagar försökt lösa problemet med hjälp av snälla tekniker på webbhotellet. Jag hoppas nu att allt ska vara löst och att hackarna håller sig på avstånd. En sak som rensats bort är konton för prenumeranter, så skulle du sakna inlägg via mail går det bra att scrolla längst ner på sidan och lägga till en ny prenumeration.

Måste säga att jag saknat bloggen och varit väldigt frustrerad när den inte funkat. Nu ska jag recensera ikapp och senare idag drar jag också igång en serie med kulturella VM-spaningar.

 

En väldigt speciell ö

Veckans tema på Kulturkollo är “Öar” och idag skriver jag ett kort inlägg om en för mig väldigt exotisk resa till Malören i Kalix skärgård. Semester är för mig synonymt med sol och värme och om jag besöker någon ö ska den helst ligga i Grekland eller kanske Thailand. Att jag skulle njuta så av en resa till en karg och i alla fall inledningsvis,  ganska kall och blåsig ö långt uppe i norra Sverige var definitivt otippat. Hade inte Lotta bjudit dit oss, skulle jag troligen aldrig få för mig att resa dit, men oj vad glad jag är att jag gjorde det. Midnattssolen var mäktig, miljön magisk, sällskapet trevligt och maten god. Dessutom fanns det en hel del tid till läsning då nätet var ganska så skakigt.

Faktiskt blev jag så lugn och harmonisk att jag känner att jag redan börjar varva ner inför semestern. Nu ska jag bara samla energi och jobba fem dagar till. Skönt ändå att känna sig sömning, men inte trött och utmattad. Energin bubblade så i mig att jag vid några tillfällen körde hoppsasteg från Lotshuset där vi bodde, till utedasset.

Jag förstår verkligen att Malören är Lottas favoritö och är så glad att jag fick följa med dit.

Grattis till Kamila Shamsie

Igår delades årets Women’s Prize for Fiction ut och vinnare blev Kamila Shamsie för boken Home Fire. Det här är en bok jag tänkt läsa sedan den var ny och Shamsie är en författare jag tänkt läsa något av i flera år. Egentligen vet jag inte varför det blivit av, men troligen handlar det om att jag är rädd att det är för tungt.

I sommar ska jag dock ta mig i kragen och läsa något av Kamila Shamsie, som är en författare som rönt stora framgångar. Hon finns dessutom med i min Boktolva för 2018. På svenska finns dock bara en av hennes böcker, Brända skuggor, översatt av Birgitta Wallin och utgiven 2014 på Bokförlaget Tranan. Samma år besökte hon också Bokmässan i Göteborg.

Philip Roth är död

Philip Roth föddes 1933 i New Jersey och räknas som en av sin generations största, amerikanska författare. Han slog igenom i slutet av 60-talet med boken Portnoys besvär. Själv upptäckte jag honom först 2009 när jag läste Envar i Lyrans Jorden-runt-utmaning. Berättelsen börjar med en begravning. Huvudpersonens begravning. På plats finns bland annat hans tre barn, en av hans tre ex-fruar, hans bror och hans gamla sköterska och tillika älskarinna. Alla är de personer som spelat en stor roll i hans liv.

Året därpå läste och fascinerades jag av den kontrafaktiska efterkrigsskildring Konspirationen mot Amerika. Berättelsen börjar 1940 i en värld som skakas av krig. Den fiktive Philip Roth bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Föräldrarna är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan ”rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Konspirationen mot Amerika är en helt fantastisk bok och just nu kanske mer aktuell än någonsin.

Tredje boken jag läst av Philip Roth är Indignation, som kom ut 2011. Den handlar om en åldrad man som tänker tillbaka på sitt liv under 50-talet i USA, en tid då där Koreakriget påverkar alla, men kanske främst de unga män som riskerar att bli inkallade. Så här skrev jag i min recension:

Det här är den tredje boken av Philip Roth som jag läser och den var trögare att komma in i, men avslutningen lyfte så mycket att jag nog skulle säga att Indignation är bäst av de tre. Det gäller bara att vänja sig vid Roths enormt lång och slingriga meningar. Det är ingen bok att skumma igenom, men snabbt läser man tack vare det smattrande, rusande språket. Jag gillar verkligen Roths sätt att skiva, mångordigt förvisso, men ändå på något konstigt sätt väldigt avskalat. Starka känslor beskrivs nästan trevande och ibland får jag läsa om det jag läst och inser då att det faktiskt hänt ganska dramatiska saker.

 

För mig var Philip Roth en självklart kandidat till Nobelpriset i litteratur, men så blev det aldrig. Horace Engdahls provokativa uttalande om amerikansk litteratur och det faktum att priset, när det väl gick till en amerikan, tilldelades Bob Dylan är för mig en provokation. Jag har tidigare skrivit om USA och Nobelpriset och håller helt med Gabi Glechmann som skriver i Expressen att de återstående tio ledamöterna borde “begrava sitt huvud av skam i den ärtsoppa de äter på torsdagskvällen” och ställer sig frågan “hur kunde de missa vår tids allra största romanförfattare?”. Nu är Roth en av många skickliga författare som inte tilldelats Nobelpriset, men för mig var han utan tvekan en värdig kandidat. Någonting med Philip Roths provocerade å andra sidan och när han tilldelades Man Booker International Prize blev en av jurymedlemmarna så arg att hon hoppade av.

Jag och en kollega pratade om Philip Roth och hans böcker i morse, då vi nåddes av beskedet att han avlidit. Hon rekommenderade mig att läsa Amerikansk pastoral, som utkom på engelska 1997 och gavs ut av Albert Bonniers Förlag 2016. Det får bli min sommarläsning.

 

Foto: Nancy Crampton

Om Meghan och hur mitt humör gjorde skillnad

Jag ser fortfarande ut som ruggugglan till höger och känner mig definitivt som hen, men jag har kommit igenom några digitala rättningshögar och ser ljuset. Dessutom har jag idag träffat goda vänner och ätit brunch på en solig uteservering och just avslutat ett parti Monopol med maken och yngste sonen (medan äldste sonen som lanat hela natten sov gott) och trots att jag förlorade har jag fått lite mer energi.

Brunchen har nu blivit en tradition, då vi var där förra maj också (två gånger är en vana). När vi betalade idag upplyste kvinnan i kassan oss om att vissa drycker ingick, men att andra fick köpas i baren. Just det, sa jag, det var ju det några damer blev så arga på förra året och påmindes om tre ytterst otrevliga kvinnor i 60-årsåldern som vid detta besök var så otrevliga i kön till baren och mot bartendern att jag sa till dem att skärpa sig. De blev inte så glada. Och ja, det var dagens underdrift.

När jag sa det reagerade kvinnan i kassan och sa sig känna igen mig. Jag påpekade att detta var ett år sedan och att hon säkert menade någon annan, men hon var helt säker på att det var jag då hon kom ihåg händelsen och hade varit så glad att någon sa ifrån till dessa riktigt otrevliga kunder. Härligt att mitt humör kan göra någon glad kände jag.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan dagens bröllop med stort B, som är en av anledningarna till att vi har tema “kungligt” på Kulturkollo. Nu bryr jag mig egentligen inte nämnvärt om prins Harry eller det brittiska kungahuset. Möjligen blir jag provocerad av att prins Charles ska leda Harrys brud till altaret (hur sjukt är det inte om man tänker på det) och egentligen är jag rätt sur på att Meghan Markle nu blir typ prinsessa och inte längre skådespelare. När jag började titta på Suits föll jag pladask för denna charmiga kvinna, eller kanske snarare rollfigur för jo, jag fattar att Meghan inte är Rachel, men hennes rollfigur i Suits är på alla sätt fantastisk. Jag hade lätt kunnat gifta mig med henne, så visst förstår jag prins Harry.

Självklart var stjärnorna från Suits i London för att bevista bröllopet och visst är det lite fint att en ganska så vanligt kvinna kan gifta in sig i det konservativa brittiska kungahuset, men jag tycker ändå att det är synd. Jag vill ha mer Rachel, men det vill tydligen den där Harry också.

Ni märker att den här ruggugglan kanske borde förblivit tyst, för vad är egentligen den röda tråden i ett inlägg om en brunch, en arg dam som skyddar en bartender och en skådespelare som får sin prins. Ingenting kanske, mer än möjligen ett konstaterande att det alltid är bäst att vara sig själv.

 

Rättning pågår …

Det här är för många en fantastisk tid på året. Som lärare (och allergiker) är det en tid av total stress (och rinnande ögon, snorig näsa och …). Rättningshögarna är visserligen digitala numer, men de anfaller mig likväl och jag drunknar i listor på vad som saknas för en (alldeles för lång) rad elever som just nu riskerar att inte få betyg.

Jag kanske inte ser ut som ugglan till höger, men jag känner mig onekligen precis som hen.

Och ja, jag älskar solen och värmen, men jag vill ha möjlighet att njuta av den stundande sommaren och jag vill ägna mig åt bokhögar istället för rättningshögar.

Mvh Bitter lärare och bloggare som kanske kommer att saknas här den närmaste tiden.

Sida 1 av 17

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: