Gun-Britt Sundström

Böcker som hör ihop

Ibland är det roligt att stanna i en litterär värld lite längre och kanske läsa flera böcker som hakar i varandra på något sätt. Jag har därför satt ihop en lista med bokkombinationer, några som jag läst och andra som jag skulle vilja läsa.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf och Timmarna av Michael Cunningham

Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway från 1925 utspelar sig under en dag i Clarissa Dalloways liv, en dag som ägnas åt att planera kvällens fest. Timmarna består av tre berättelser i tre tider. I den första får vi möta Virginia Woolf, i den andra en hemmafru som skulle kunna liknas vid Mrs Dalloway och i den tredje står blommor och en fest i centrum.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och Gregorius av Bengt Ohlsson

Doktor Glas är en av mina favoritklassiker och där är det bara huvudpersonens perspektiv som vi får ta del av. Bengt Ohlsson låter istället den enligt doktor Glas så fruktansvärde pastor Gregorius stå i centrum och jag tyckte mycket om boken när jag läste den.

Till det här paret kunde fler titlar lagts, som Mordets praktik av Kerstin Ekman och Jag, Helga Gregorius av Birgitta Lindén.

En fest för livet av Ernest Hemingway och Åren i Paris av Paula McLain

Paula McLain har skrivit en skönlitterär bok om Ernest Hemingway och hans första fru Hadley. Hon var åtta år äldre än honom och de träffades när han var 21 och hon 29. Romanen och Hemingways självbiografiska bok handlar om samma år i Paris i början av deras äktenskap, innan han lämnade henne och deras barn för en annan. Paula McLains bok är fantastisk, men trots flera försök har jag ännu inte kommit igenom Hemigways bok. Dags för ett nytt försök i sommar kanske.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg och För Lydia av Gun-Britt Sundström

Den allvarsamma leken är en av mina absoluta favoritböcker, men Sundströms berättelse med Lydia i fokus står fortfarande oläst i bokhyllan.

Jane Eyre av Charlotte Brontë och Saragassohavet av Jean Rhys

I Jane Eyre finns den galna kvinnan på vinden, men vi får inte veta så mycket om henne. Jean Rhys väljer istället att lyfta fram Bertha Masons öde och jag är ganska nyfiken på hennes berättelse.

Iliaden av Homeros, Flickornas tystnad av Pat Barker och A Thousand Ships av Natalie Haynes

Jag vet inte om jag kommer att ge mig på projektet att läsa hela Iliaden, men jag är definitivt nyfiken på Flickornas tystnad och A Thousand Ships som ger kvinnornas perspektiv på Trojanska kriget.

Odysséen av Homeros, Penelopiaden av Margaret Atwood och Kirke av Madeline Miller

När Odysseus reser hem mot Ithaka träffar han Kirke, den första häxan i litteraturen, som är huvudperson i Madeline Millers bok. Hemma väntar hans fru och i Penelopiaden får vi veta hur hon har det.

Skattkammarön av Robert Louis Stevenson och Mary Jones historia av Elin Boardy

Det här är två böcker som jag tycker om och det är självklart extra roligt när både originalet och parafrasen är välskrivna och bra. I Boardys bok är det den okända kökspigan Mary Jones som berättar om livet i Silvers hushåll.

En vintersaga av William Shakespeare och Tidsklyftan av Jeanette Winterson

En klassiker och en modern version av den. Wintersons bok är något av det bästa jag läst och självklart är det en fördel att känna till Shakespeares ursprungshistoria. Wintersons tolkning av En vintersaga är en av flera nya versioner av Shakespeares verk som har släppts. Några till är också utlovade, men har ännu inte synts till. Läs mer här.

Stolthet och fördom av Jane Austen och Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld

Även Jane Austens verk har och ska moderniseras i The Austen Project. Fyra titlar har det blivit hittills och två till ska vara planerade. I Sanning och skvaller är Liz journalist på ett livsstilsmagasin och bor med sin yogande syster Jane i New York.

Ett dockhem av Henrik Ibsen och Nora av Merete Pryds Helle

Ibsens klassiska pjäs tillhör mina favoriter. Jag är därför nyfiken på att läsa Merete Pryds Helles bok där Nora får berätta mer. Det är en av tre nyskrivna böcker utifrån Ibsens verk.

Frankenstein av Mary Shelley och Frankissstein av Jeanette Winterson

Frankenstein är en fascinerande berättelse, men en rätt tråkig bok. Däremot är jag riktigt pepp på att läsa Jeanette Wintersons bok som både anknyter till makarna Shelleys vistelse vid Genèvesjön tillsammans med Lord Byron och en nutida berättelse om AI och robotar.

Främlingen av Albert Camus och Fallet Meursault av Kamel Daoud

I Daouds bok får vi följa Meursault offer, den som kallas “araben” men är en människa av kött och blod som heter Moussa. Det är hans bror Haroun som berättar. För mig som just reagerade på att offret inte fick någon plats alls känns Kamel Daouds bok given.

Kallocain av Karin Boye och Det grönare djupet av Johanna Nilsson

Johanna Nilsson fortsätter Karin Boyes fantastiska berättelse om Leo Kall och vi får följa hans fru Linda Kall som i sin dagbok skriver om livet i Ökenstaden, en extremliberal stad som hon flytt till. Det låter som en riktigt intressant bok.

 

 

Photo by Kate Hliznitsova on Unsplash

 

 

Så framstår du som påläst om årets nobelpristagare i litteratur

Man vill ju gärna framstå som påläst vid fikabordet på jobbet, inte minst som litteraturintresserad med även för att imponera på sådana. Varför inte på valfri besserwissersvensklärare?! Jag har därför uppdaterat 2017 års guide till hur du diskuterar nobelpristagare i litteratur på ett kunnigt sätt så att den nu passar de pristagare som tar emot sina diplom ur konungens hand imorgon. Bra att skriva ut och gömma i fickan, alternativt ta en skärmdump av och ha i mobilen vid behov. Den riktigt ambitiöse kanske till och med memorerar valfria repliker. Håll till godo.

Om valen av pristagare:

“Svenska Akademien har ännu en gång valt två författare från Europa. Olga Tokarczuk är visserligen från Polen, men det är ändå två onödigt etnocentriska val. ”

“Det är dags för en (insert t.ex. afrikan, sydamerikan, asiat, karibisk författare, afroamerikan, feminist, gayaktivist) istället för den obligatoriska europeiska, heterosexuella mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. Båda årets pristagare har skrivit filmmanus och det känns extra spännande.”

“Peter Handke är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Perfekta pristagare. Nu slipper jag läsa böcker och kan se filmer istället.”

“Olga Tokarczuk vann Man Booker International Prize 2018. Jag tycker verkligen att det är fantasilöst av Svenska Akademien att bara härma andra istället för att göra ett självständigt val.”

“Jag uppskattar verkligen att Svenska Akademien vågar välja två kontroversiella författare och därmed tydligt visa att det är litteraturen och inte personen bakom som ska prisas.”

“Jag förstår inte riktigt hur Svenska Akademien tänkte när de valde två så politiska författare. Borde de inte ha lagt fokus på litteraturen istället?”

“Svenska Akademien visar verkligen hur världsfrånvarande de är genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Svenska Akademien visar verkligen hur högt de värderar litteraturen genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Varför har det blivit så många starka reaktioner på valet av Peter Handke? Tänk hur vi framstår inför den polska regeringen med tanke på hur kontroversiell Olga Tokarczuk är i sitt hemland. Det är det ingen som diskuterar. Typiskt kulturvänstern.”

“Hur kan Peter Handke få priset med tanke på de extrema åsikter han uttryckt. Jag förstår inte Svenska Akademiens argument att litteratur skulle stå över politik.”

Om andra tänkbara val:

“Min favorit (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo) kommer säkert att hinna dö innan hen får priset. Jag är så besviken.”

“Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Assia Djebar, Amos Oz) hann dö innan hen fick Nobelpriset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Chigozie Obioma, Jonathan Safran Foer, Zadie Smith, Juan Gabriel Vásquez, Abdellah Taïa, Ocean Vuong)”

“Jag är besviken över att Svenska Akademien valt en så ung pristagare i år. Det hade varit bättre att välja någon som verkligen betytt mycket för litteraturvärlden under en lång tid, som till exempel (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo)

“Varför så politiskt? Jag hade önskat att någon mer ofarlig författare som (insert t.ex. Joyce Carol Oates, Anne Carson, Neil Gaiman, Joan Didion) så att texterna kan få stå i centrum.

“Typiskt att Olga Tokarczuk fick Nobelpriset. Nu kommer det dröja många år innan någon riktig poet som (insert t.ex. Anne Carson, Adonis, Bei Dao, Claudia Rankine, Ocean Vuong, Adam Zagajewski ) får priset.”

“Om Svenska Akademien nödvändigtvis vill ge priset till en polsk författare hade Adam Zagajewski varit ett mycket bättre val. Det är alldeles för få poeter som tilldelats Nobelpriset.”

“Om Svenska Akademin nödvändigtvis vill ge priset till en österrikisk man hade Robert Seethaler varit ett mycket bättre val.”

Lycka till nu! Namedropping är fina grejer.


Eller så får du bara ett befogat spel på Svenska Akademiens totalt verklighetsfrånvända och faktiskt korkade val av Peter Handke som Nobelpristagare 2019 och hyllar Peter Englund som tar avstånd och inte kommer att delta under Nobelveckan, liksom Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström som avsagt sitt ett till synes omöjligt uppdrag. Eller så beklagar du att Olga Tukarczuk behöver dela scen och uppmärksamhet med honom, även om det egentligen inte är synd om någon som vinner ett pris med en prissumma som består av miljoner. Å andra sidan håller jag med Björn Wiman (jag håller ALLTID med Björn Wiman) om att det inte är Peter Handke som ska skämmas. Valet är olämpligt och bortförklaringar är precis som Wiman skriver så dåliga att man vill utbrista “gör er inte dummare än vad ni är”.

Så här skriver Wiman:

Även den som anser att Handke är Guds litterära gåva till mänskligheten borde ha kunnat förutse att valet skulle leda till den typ av protester som är vad Svenska Akademien och Nobelpriset minst av allt behöver just nu. Det krävs heller inget större snille för att förstå att upphöjelsen av den omdebatterade Handke skulle uppfattas som en legitimering av de krafter som vill relativisera de serbiska krigsförbrytelserna under kriget på Balkan, bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, där 8.000 pojkar och män mördades.

Jag önskar att de som var en del av den process som ledde till att två pristagare valdes för 2018 och 2019 hade kunnat vinna över de mest olämpliga ledamöter som fortfarande tror att de står för något intellektuellt överlägset och valt någon mer lämplig kandidat än just Peter Handke.  Jag har dock full förståelse över att vissa av de mindre lämpade ser sig själva just som bättre lämpade än alla andra och därför är omöjliga att påverka. Som Peter Englund så snällt svarade mig på Instagram räcker det med enkel majoritet. Alla ledamöter behöver alltså inte vara överens om en pristagare. Med tanke på att 2019 års pristagare definitivt inte är Peter Englunds pristagare har jag full respekt för hans protest.

För övrigt ska jag självklart läsa verk av båda pristagare, men vintertröttheten har gjort att läsningen inte går riktigt i den takt jag tänkt. Jag lyssnar just nu på Styr din plog över de dödas ben och läser Löparna av Tukarczuk och därefter väntar Berättelsen om ett liv av Peter Handke. När de är lästa är planen att blogga om litteraturen i sig, utan någon som helst åsikt om författarna, förutsatt att de inte märks i texterna.

 

Det går inte så bra nu

Den soppa som är Svenska Akademien tycks definitivt inte klarna, eller reda sig eller vilken metafor som nu är att föredra om någon metafor ska användas. Snarare smakar den allt sämre. Igår meddelande nämligen två av de externt utsedda ledamöter i Nobelkommittén att de avgår. Såväl Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström anger skäl för sin tidiga avgång som sker efter halva tiden av det tvååriga uppdrag de fått, men kan inte säga så mycket av hänsyn till den sekretess kring samtalen om och valet av pristagare står under. Båda tycks dock missnöjda med sin roll i den nya Nobelkommittén och det verkar ha kostat mer än det smakat. Sundström är också tydlig med att valet av Peter Handke och det faktum att Svenska Akademien förmedlat att litteratur står över politik inte är något hon kan stå för.

Jag ska erkänna att jag inte är överraskad. De två nu avgående ledamöterna är de jag haft störst respekt för och jag kan förstå om de inte kan ställa upp på vissa ganska märkliga beslut som tagits och inte heller accepterar att finnas med som ett alibi utan reellt inflytande. Förändringsarbetet går helt enkelt för långsamt och i SvD påpekar Leandoer att ett år i hans liv är långt, medan det för Nobelkommittén är ingenting. Som enskild person har han inte tålamod med en väldigt långsamma förändring som kanske krävs när en institution ska moderniseras. Han lyfter också fram att det uppdrag han fått som extern ledamot skiljer sig väldigt mycket från ett vanligt juryuppdrag och jag kan tycka att förändringen och moderniseringen av Svenska Akademien också borde handla en hel del om insyn. Klart är att insyn inte alls är akademiledamöternas kopp te. Per Wästberg säger till DN att han vill att modellen med externa ledamöter ska läggas ner med argumentet att de nyligen invalda inte har en chans att sätta sig in i de nominerade författarna lika grundligt. “Vi som suttit i kommittén länge har ju fördjupat oss i författarskap i många år. Jag har läst Handke och yttrandet mig om det i tio års tid i rad och om Olga i sex års tid”, säger Wästberg och menar att det är omöjligt för de externa ledamöterna att komma ikapp. Samtidigt var de eniga i valet av de två pristagarna, något som trots allt inte får glömmas bort. Vi kan inte heller ha ledamöter som avgår varje gång valet inte faller dem i smaken, men det är å andra sidan inte första gången. Jag respekterar Sundström och Leandoer för sina beslut, som mer än annat visar att de har integritet.

Hur många fler bakslag har Svenska Akademien råd med? Den frågan ställs i DN:s artikel om avhoppen och det är sannerligen en relevant fråga. Jag tror inte ett dugg på Wästbergs lösning att låta allt gå tillbaka till det gamla, för som Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten påpekar tar alla andra Nobelkommittéer hjälp av externa sakkunniga och att Svenska Akademien inte vill göra det säger mer om dem än de externa ledamöterna. Problemet är kanske att Svenska Akademien gärna fortsätter att jobba i det dolda för att på så sätt slippa ifrågasättas, men med allt som hänt de senaste åren är det tydligt att ett sådant agerande inte längre accepteras. Dessutom är det som Björn Wiman skriver att Svenska Akademien behöver göra upp med sin världsfrånvända syn på litteratur och inse att de kanske inte står för den överlägsna kulturella bildning som de så gärna vill göra. Om Nobelpriset ska överleva som ett litterärt och prestigefyllt pris som författare blir hedrade av att tilldelas och som läsarna respekterar måste Svenska Akademien en gång för alla kliva in i det århundrade som snart är tjugo år gammalt. Då duger det inte att prisa författare med tvivelaktiga åsikter och försvara det med att litteraturen står över politiken, för även om de aderton inte förstår det, så gör alla andra det. För mig är det ofattbart att de tog beslutet att ge Nobelpriset i litteratur 2019 till Peter Handke. Att de gör det just nu, efter alla skandaler som varit visar precis hur världsfrånvända de är. Vi kan inte ha ett Nobelpris som mer och mer för tankarna till Kejsarens nya kläder. Det är dags för Svenska Akademien att inse att kejsaren är naken.

 

Foto: Staffan Löwstedt

Dubbla Nobelpris och vissa konsekvenser

Gert Fylking tog sig under flera år in i Börshuset för att skrika “äntligen” när Nobelpristagaren i litteratur avslöjades. Ironiskt självklart, för att visa hur snobbigt det var att “helt okända” författare tilldelades priset. Något som säger mer om Fylkings kunskaper om litteratur än något annat förvisso, men ändå är lite småroligt.

Igår utropade jag ett rejält “äntligen” när det avslöjades att Horace Engdahl tvingas avgå från Nobelkommittén.* Ett krav som framförts av Nobelstiftelsen för att Svenska Akademien ska återfå äran att dela ut Nobelpriset i litteratur. Vi fick också veta att två pris kommer att delas ut i december, ett för 2018 och ett för 2019.

Sedan tidigare har Nobelstiftelsen krävt att Nobelkommittén utökas med personer utanför Svenska Akademien och i november tillkännagavs att författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt översättaren Henrik Petersen kommer att delta i arbetet med att ta fram kommande pristagare.

Nobelstiftelsen skriver i ett pressmeddelande att “Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår” och frågan är om de nöjer sig med att Engdahl lämnar sin plats. Övriga ledamöter som ingår i Nobelkommittén är Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn, där i alla fall Olsson gjort en del osmidiga uttalanden om än inte sedan han tog plats som ständig sekreterare. Vad det verkar kommer dock inga fler att lämna sin plats till förfogande och vem som ersätter Engdahl är ännu oklart.

Själv kan jag, trots min ganska barnsliga lilla jubeldans orsakad av skadeglädje, tycka att petandet ur Nobelkommittén inte är nog. Horace Engdahls beteende det senaste året borde göra att han mister sin stol i Svenska Akademien, men jag inser att det här troligen är de konsekvenser som herr Engdahl kommer att få. Det är i alla fall en tydlig markering från Nobelkommittén och det är bra mycket bättre än den totala brist på agerande som Svenska Akademien stått för i relation till Engdahls många gånger vidriga uttalanden.

 

 

*Jo, jag vet att det säga vara Engdahl som frivilligt avgått, men utan press utifrån hade han aldrig lämnat. Jag är dessutom övertygad om att han inte har en aning om hur obekväm han gjort sig.

Foto: Mickan Palmqvist

Novellkalender enligt O del 1-24

Här kommer en sammanställning av årets Novellkalender enligt O med 24 bra noveller. Det har varit lite av en utmaning för mig att sammanställa den här kalendern, men jag är ändå ganska nöjd med utfallet. Visst finns det favoriter kvar som inte fick plats den här gången, men jag tycker om de texter som blev valda.

  1. Ett halvt ark papper, August Strindberg
  2. Annabelle, Claire Castillon
  3. Fettot, Etgar Keret
  4. I hjärtat av den gyllene triangeln, Petina Gappah
  5. Fakturan, Jonas Karlsson
  6. Den gula tapeten, Charlotte Perkins Gilman
  7. Stjärnklart, Chiep Kim Héang
  8. Det osynliga barnet, Tove Jansson
  9. Smycket, Guy de Maupassant
  10. Tröst, Alice Munro
  11. Berg som vita elefanter, Ernest Hemingway
  12. Början, Gun-Britt Sundström
  13. Tjejen, John Ajvide Lindqvist
  14. En privat angelägenhet, Chimamanda Ngozi Adichie
  15. En kopp te, Katherine Mansfield
  16. Nyårsnovell, Jonas Hassen Khemiri
  17. De blå skorna, Linda Olsson
  18. Den andre, Rubem Fonseca
  19. Den skänkta timmen, Juli Zeh
  20. Mirabell, Astrid Lindgren
  21. Johnny Panic och drömbibeln, Sylvia Plath
  22. Pälsen, Hjalmar Söderberg
  23. Liten julnovell, Mattias Göransson
  24. Julklappsboken, Selma Lagerlöf

 

 

Photo by Toa Heftiba on Unsplash

 

Novellkalender enligt O del 12

Novellen “Början” av Gun-Britt Sundström är utgiven av Novellix och handlar om en mamma och hennes son. Vi får följa dem från dagen då sonen föds. Det stora ögonblick då hon blir någon annan en förut. Då hon blir en mamma. Noas mamma.

Ganska tidigt inser hon att Noa är ett ovanligt krävande barn. Han skriker mycket och tystnar inte förrän hon vänder honom ut mot världen. På förskolan får hon höra att han inte är som andra. Inte på ett elakt sätt, utan mer som ett konstaterande. Så blir också Noas skoltid på många sätt en kamp.

“Början” är en novell om en mor som försöker skydda sitt barn, utan att lyckas och om en pojke som är annorlunda och därför utsatt. Korta glimtar av ljus finns, men mycket handlar bara om att överleva. Det som genomsyrar novellen är dock moderskärleken, som aldrig sinar.

När jag läst färdigt hoppas jag att novellen bara beskriver en dålig början på ett mycket bättre liv, för visst måste vi tillåta alla att vara sig själva?!

“Början” tillhör inte de av novellkalenderns texter som jag använt i undervisningen, men jag tror att den kan fungera. Teman som utsatthet och mobbing gör den tung, men det finns annat som väger upp, som tryggheten i den lilla familjen och Noas vänner han får via datorn.

Faktiskt blir det här tredje dagen i rad med nobelprisanknytning, då Gun-Britt Sundström är nybliven ledamot i den utökade Nobelkommittén.

Fem nya externa ledamöter utser nobelpristagare

Idag presenterades fem personer som föreslås delta i arbetet med att ta fram nobelpristagaren i litteratur de närmaste två åren. Det är Nobelstiftelsen som presenterat namnen och meningen är att dessa externa ledamöter ska arbeta tillsammans med de fem akademiledamöter som nu ingår i Nobelkommittén.

De externa ledamöter som idag offentliggjorts är författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt kritikern och översättaren Henrik Petersen. Jag ska villigt erkänna att min kunskap om de tre som inte är författare är synnerligen begränsad, men på pappret låter det som fem vettiga val.

De fem ordinarie ledamöter från Svenska Akademien, som sedan tidigare sitter i Nobelkommittén, är Horace Engdahl, Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn och spontant känns det skönt att den gruppen blir mer heterogen både gällande kön, ålder och bakgrund. Dessutom känns ett Nobelpris i litteratur nästa år lite mer sannolikt, förutsatt att Svenska Akademien accepterar Nobelstiftelsens förslag, trots att de avvisade det i somras.

Maken — en modern klassiker

maken

Jag började läsa Maken av Gun-Britt Sundström i höstas, då vi cirklade om den på Kulturkollo. Jag blev dock så otroligt förbannad på Martina och Gustav att jag var tvungen att avbryta läsningen. Så blev det också denna gång, men nu hade jag bestämt mig och körde på tills boken var slut. Historien om två unga människor som träffas, blir typ kära, men som inte får till det i vardagen är fortfarande aktuell och jag känner igen mig jobbigt mycket i den mycket irriterande Martina (trots att jag faktiskt inte lever ensam, utan ganska bra fixar tvåsamheten).

Att Maken anses vara en feministisk klassiker torde vara för att Martina, i alla fall på ytan, lever ett självständigt liv, men jag måste säga att jag tycker att hon låter männen styra mer än lovligt mycket. Visst undviker hon giftermål, men hon anpassar ändå sitt liv efter de män som finns i hennes närhet. Kanske är det vad som gör mig mest irriterad. Gustav framstår inledningsvis som otroligt mesig och det är också irriterande, men inte blir det bättre när han helt sonika skaffar älskarinnor och tycker att Martina ska acceptera det, eftersom hon inte söker tvåsamhet.

Egentligen får vi inte veta riktigt vad Gustav tänker och tycker, utan bara vad Martina säger att han tänker och tycker. Att göra kvinnan till den drivande i berättelsen måste också anses vara feministiskt. Samtidigt som Martina framstår som självständig är hon inte riktigt nöjd med livet. Det är som att allt leder till missnöje, oavsett hur livet egentligen ser ut.

När jag sökte efter Maken på adlibris fick jag upp “kanske gillar du” Den allvarsamma leken och det slog mig att böckerna inte är helt olika. Sundströms bok För Lydia, som är Lydias berättelse om sig och Arvid, står i hyllan och nu är det hög tid att den blir läst.

Läs gärna inlägget på Kulturkollo där Helena och hennes man diskuterar Maken.

Om underförstådd kärlek

jag gav upp Maken av Gun-Britt Sundström i höstas, men nu tar jag nya tag. Redan vansinnigt irriterade på de båda huvudpersonerna. Så här tänker Martina om Gustavs ständiga behov av bekräftelse och att diskutera kärleken. Jag håller helt med i hennes definition av fosterlandskärlek som en underförstådd sådan:

Älska och älska, det gör jag väl, men vad är det att prata om? Det ter sig för mig som fosterlandskärlek, lika onödigt och riskabelt som begrepp. Naturligtvis älskar jag det här landet över allting på jorden och jag skulle dö om jag inte fick bo här, jag älskar det för att det är hemma och skulle säkert göra det även om det inte faktiskt vore ett av de bästa länderna som finns att bo i, men för det är jag inte beredd att stå upp och sjunga nationalhymner eller vifta med blågula fanor — fosterlandskärlek är tolerabel endast om den får vara underförstådd. 

s.117ff

Att inspireras av andra

Veckan på Kulturkollo tillägnas inspirerad kultur och idag intervjuar jag Elin Boardy, som skrivit Mary Jones historia, inspirerad av Skattkammarön. Det fick mig att fundera vidare på liknande kultur, främst böcker och tv-serier, där spin-offs är vanliga.

Tydligen finns en annan svensk bok som är kopplad till Skattkammarön, nämligen Long John Silver av Björn Larsson, där Silver själv skriver om sina äventyr.

En fin läsning i samband med Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas, är Bengt Ohlssons bok Gregorius, där just Gregorius perspektiv tas och Mordets praktik av Kerstin Ekman, där en man som tror sig vara verklighetens Doktor Glas tar ton. Om dessa tre har jag skrivit här. Tydligen finns också en bok av Birgitta Lindén som heter Jag, Helga Gregorius, där den som egentligen är dramats huvudperson, får berätta sin historia. Den hade varit kul att läsa.

I min bokhylla står För Lydia av Gun-Britt Sundström, som är en replik till en av mina favoritböcker Den allvarsamma leken, av redan nämnda Hjalmar Söderberg. Senaste gången jag läste om Den allvarsamma leken, tyckte jag mindre om Lydia än tidigare och därför har jag tvekat något.

Jag gillar konceptet med att vrida på perspektiven. Tana French gör det i sina böcker, genom att låta en tidigare biroll träda fram i huvudrollen i nästa bok. Det gillar jag skarpt, då det inte sällan samtidigt ger nya perspektiv åt tidigare böcker. I senaste The Secret Place låter hon Stephen Moran få huvudrollen, han var bifigur i Frenchs tredje bok Faithful Place och hans agerande då får betydelse för handlingen i det aktuella mordfallet. Det ställer höga krav på läsaren, men ger ett djup som få andra deckare har.

När det gäller tv-serier kommer jag på några gamla serier, som Melrose Place, som faktiskt var en spin-off på Beverly Hills och den nyare 90210, där platsen är densamma, men karaktärerna andra. Den som sammanbinder de tre serierna initialt är Kelly Taylor.

Även serierna Grey’s Anatomy och Private Practice hör ihop genom dr Derek Shepards före detta fru och senare hans syster, som rör sig mellan de två serierna.

Har du fler exempel?

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: