I veckan har det varit Alla hjärtans dag, något som inte firas i det här hushållet. Däremot var det en stor dag igår. Då firade vi att det var 25 år sedan jag och maken blev ett par och idag drar vi på hotell och firar lite mer. Veckans topplista handlar den här veckan om äktenskap. Inte om den första förälskelsen, inte heller om det bittra slutet, utan om vardagen och livet. Sådana böcker visade det sig vara rätt svårt att hitta.
Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer är inte primärt en bok om äktenskap, men jag tycker så mycket om hur Carl Johan De Geer beskriver sitt långa liv tillsammans med Marianne. Han beskriver även sin före detta fru Marie-Louise Ekman på ett respektfullt och fint sätt.
Hamnetav Maggie O’Farrell handlar om William Shakespeare och hans fru. En kärlekshistoria som beskrivs som passionerad, men också ett äktenskap där vardagen allt för ofta tillbringades på varsitt håll. Kärleken fanns där ändå, i alla fall som O’Farrell beskriver det.
I serien om Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård som inleds med Det fina med Kerstin beskrivs ett ganska harmoniskt äktenskap. Inte helt utan slitningar, för vilka sådana äktenskap finns, utan snarare ett förhållande mellan två personer som fortfarande är individer.
Ett ganska ovanligt sätt att hitta tillbaka till varandra beskrivs i En annan Alice av Liane Moriarty. Huvudpersonen Alice råkar ut för en olycka och glömmer de senaste tio åren. Hon tror att hon är 29 och förälskad i sin man, men är istället 39 och irriterad på allt.
Foursome av Jane Fallon handlar om två par där ett separerar och Daniel och Rebecca får symbolisera det stabil äktenskapet. Ett äktenskap som trots vissa hinder håller. Fallon är bra på att beskriva relationer och här lyckas hon blanda humor och allvar.
Dags att välja favoriterna från året som gått och även om det kändes som att jag inte läst så mycket bra under året, så var det svårt att välja. Här kommer tio favoriter och tre bubblare i någon slags ordning. Alla kom inte ut 2021, men alla blev lästa av mig då. Klicka på titlarna för att komma till mina texter om böckerna.
Tretton ganska olika böcker. Gemensamt är att de alla innehåller karaktärer som är komplexa och intressanta, samt att de skriver med ett språk som bidrar till att göra läsningen till något utöver det vanliga.
Ännu ett år har gått och det är dags att plocka fram Kulturkollos gamla megalista. Jag har valt ut ett gäng punkter från originallistan och lagt till några egna. Även de forna kulturkollarna Anna, Helena och Ulrica har utvärderat. Häng gärna på du också och välj de punkter du vill.
Årets mest oväntade:Att det blev en Bokmässa trots allt och att det var så otroligt läskigt att befinna sig i en nästan tom mässhall.
Årets klassiker:Det måste bli Körkarlen som jag läste med mina tvåor. Kämpigt på många sätt, men också väldigt kul. Första gången för dem, men inte för mig.
Årets knock out:Måste bli Stina Wollter, som förvisso alltid är en knock out, men det jag tänker på främst är hennes fantastiska utställning på Mölnlycke Kulturhus. Jag blev så imponerad och så berörd. Seminariet på Bokmässan med Suzanne Osten var också fint.
Årets nostalgitripp:Utan tvekan The Newsreader, en fantastisk tv-serie om en nyhetsredaktion på 80-talet.
Årets kvinnokamp:Är såklart serien om Ellen som än så länge fått fyra delar, två författare av Helena Dahlgren och två av Moa Eriksson Sandberg. Snart kommer fler böcker om Ellen och de andra som kämpar för sina rättigheter.
Årets gråtfest:Jag grät så mycket till senaste säsongen av Så mycket bättreatt det nästan var löjligt.
Årets historiska: Maggie O’Farrells fantastiska Hamnetom William Shakespeare, eller kanske ännu mer hans familj, är otroligt bra.
Årets obehagligaste:Insektav Claire Castillon var fruktansvärt obehaglig. Nästan så obehaglig att jag önskar att jag inte läst den.
Årets tyngsta: En bok som berörde och kom lite väl nära är Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner. En bok som alla borde läsa.
Årets dystopi:En av årets bästa böcker läste jag i januari och det är Den sista migrationen av Charlotte McConaghy, en dystopisk berättelse om en framtid där människan tagit död på i princip alla djur.
Årets mest pedagogiska: I boken Brev till mannen förklarar Bianca Kronlöf varför jämställdhet faktiskt är något som rör alla män och alla kvinnor. Det går inte att, som Soran Ismaels komikerkompisar, vifta bort en taskig syn på andra människor utan att själv bli en del av problemet.
Årets grafiska:Svårt i år att välja en och tyvärr har jag inte läst Vi var samer av Mats Jonsson, som annars mycket väl hade kunnat stå som vinnare. Väljer istället en bok jag har läst och då blir det Återvändsgränder av Gabi Beltrán om författarens uppväxt i Palma de Mallorca.
Årets nya bekantskap:Att jag läste serien om Kerstin som inleds med Det fina med Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård, är jag mycket glad över. Vilken fin lite tös det är och så många olika Kerstin av båda kön som verkligen behöver de här böckerna.
Årets utmaning: Har varit att läsa något annat än lättsmält litteratur som feelgood och deckare. Jag har hela året befunnit mig på gränsen till utmattning, men efter en höst då jag jobbat ganska mycket mindre än vanligt känner jag mig lite på gång igen.
Årets ögonöppnare:Stöldär Ann-Helén Laestadius först bok som primärt vänder sig till vuxna och den lärde mig massor om de konflikter som finns och hur utsatta samerna och deras renar är. Jag visste till exempel inte hur höga självmordstalen är och hade inte heller riktigt fattat hur långt borta polisen är när de behövs.
Årets viktigaste:I sin självbiografiska bok Vem har sagt något om kärlek? skriver Elaf Ali om hedersförtryck på ett sätt som ingen tidigare gjort. Det är nyanserat, men ändå troligt tydligt.
Årets återseende:Äntligen kom en ny bok om Sebastian Bergman och de andra karaktärerna skapade av Michael Hjorth & Hans Rosenfeld. Som man sår var helt klart en av årets bästa spänningsromaner, men viktigast av allt var att få följa karaktärerna lite till.
Årets huvudperson:Jag absolut älskar Sigge i Min storslagna död av Jenny Jägerfeld. Snart kommer tredje boken om honom och jag längtar.
Årets bifigur: Svårt att välja, men jag tyckte mycket om sjuksköterskan Tony i Johan Ehns Inte död än.
Årets filmupplevelse: Jag har sett väldigt lite film i år, men vill ändå lyfta fram The Fathermed en strålande Anthony Hopkins i huvudrollen. Riktigt bra och sjukt obehaglig.
Årets kulturella höjdpunkt:Alltså, det har inte blivit så mycket kultur i år, men det var stort att se en före detta elev i uppsättningen Sex roller söker en författare på Backa Teater.
Årets kan-inte-släppa-den: I ett försök att förstå mig själv och andra i min närhet har jag läst några böcker om utmattning och autism. Den jag funderat mest på i efterhand är Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund. Mycket läsvärd.
Årets allkonstnär:Alba August är fantastisk. I år har hon både imponerat som skådespelare i Alla utom vioch som sångerska. Jag har fullkomligt lyssnat sönder hennes debutalbum I still hide.
Årets blogg:Jag startade ännu en blogg där även Anna skriver. På Boktips för unga är det, vilket hörs på namnet, böcker för barn och unga som står i centrum. Drygt 200 boktips finns där just nu.
Årets skämskudde:Serien The White Lotus är som en enda gigantisk skämskudde, men det är också en av förra årets bästa tv-serier.
Årets splatterorgie:Jag gillar ju inte skräck, men jag älskar Mats Strandberg och hans senaste bok Konferensen är verkligen en orgie i splatter, men också en vass skildring av företagsvärlden.
Årets debut:Moa Backe Åstot debuterade med fina Himlabrand om Ante som är same, men också homosexuell. En kombination som inte är helt lätt.
Årets förlag:Utan tvekan är det Bokförlaget Gyllendufva som inte finns på riktigt utan i boken skriven av Lilly Emme och Sarah H. Ohlsson.
Årets serie: Jag har hunnit till bok 15 i Peter James serie om Roy Grace och det finns flera olästa kvar. Med tanke på hur hög och jämn klass denna bokserie håller vill jag lyfta fram den lite extra.
Årets scen: Det blir inte en scen, utan flera. Finast i Ricky Gervais fantastiska tv-serie After lifeär utan tvekan de scener då huvudpersonen Tony pratar med den äldre änkan Anne på en bänk på kyrkogården. Hon spelas av Penelope Wilton, som gör en helt underbar roll.
Årets TV-serie: Brittiska Allt vi döljervar väldigt, väldigt bra.
Årets citat: “We really did have everything, didn’t we?” är ett konstaterande av Dr Mindy, Leonardo DiCaprios rollfigur i unergångsfilmen Don’t look up. En film som allt för tydligt visar hur vi människor förnekar katastrofer så länge det bara är möjligt och sedan en bra stund därefter.
Årets “men-för-i-helvete”:Förutom covidhelvetet, de boomerangaktiga restriktionerna och den helt sanslösa skoldebatten är Sveriges hantering av flyktingar i allmänhet och ensamkommande från Afghanistan i synnerhet en rejäl skam. I Prinsen av Porte de la Chapelle beskriver Annelie Drewsen hur de som redan flytt en gång tvingas fly igen.
Årets djurkaraktär: I Christina Wahldéns deckarserie från Darwin som inleds med Nämn inte de döda räddar huvudpersonen en lite wallabyunge och bär den innanför skjortan för att skydda den. Fantastiskt fint! I bok två har den vuxit upp och blir som en egen karaktär.
Årets önskar att jag skrivit själv:Emav Kim Thúy är en perfekt bok. Varje ord är genomtänkt och inget är onödigt. Så imponerande.
Årets guru: Kanske borde vara Masha Dmitrichenko i serien Nine perfect strangers, men jag väljer en verklig guru, en tv-serieguru, nämligen Linus Fremin som alltid ger mig tips som passar perfekt.
Förra veckan snöade det galet mycket här på västkusten och det har kommit en del även de senaste dagarna. När det både snöar och blåser är det inte direkt supertrevligt att befinna sig utomhus. Inte när det regnar från sidan heller för den delen, vilket det gör större delen av året. Väder är något vi pratar en hel del om och därför handlar dagens lista om just det.
Hela boken Snöstormav Augustin Erbe handlar inte om just en snöstorm, men en viktig händelse sker under en sådan. Huvudpersonen Thomas, en något bitter man i fyrtioårsåldern, befinner sig på ett tåg som får stopp någonstans mellan Stockholm och Malmö på grund av att de finns för mycket snö på spåret. På tåget träffar han sin första stora kärlek och det får hon att tänka tillbaka.
I Nattfåk av Johan Theorin spelar fåken en stor roll. Det är namnet på en fruktad snöstorm som invånarna i det lilla öländska samhället fruktar då den, liksom havet, skördar liv. Att bo precis vid havet gör att både väder och vind påverkar rejält.
Sommaren utan regnav Maggie O’Farrell utspelar sig under den varma och torra sommaren 1976. I London råder vattningsförbud och alla verkar påverkas av värmen. Pappan i familjen boken handlar om går en dag hemifrån och kommer inte tillbaka.
Samma sommar står i centrum i Torkans årav den schweiziske författaren Roland Buti. Här är det främst mamman i familjen som förändras av värmen eller kanske ännu mer av en mystisk kvinna som dyker upp.
En märklig storm drabbar New York med omnejd i Lämna världen bakom digav Rumaan Alam. Människor uppmanas att hålla sig inne och djuren börjar bete sig märkligt. En av de konstigaste böcker jag läst i år, men också de bok jag tänkt mest på efter läsningen.
Eleverna får sommarlov idag och även om få vuxna är lediga redan nu bjuder jag på lästips inför ledigheten. Vad ska ni läsa i sommar? Massor hoppas jag och behöver ni inspiration kommer här 20 tips från mig på böcker av olika slag som alla är riktigt bra.
Hoppas att listan kan ge er inspiration inför sommaren!
Blommor över helvetet, Ilaria Tuti. Spännande deckare i fantastisk miljö. Finns i pocket.
Brinn mig en sol, Christoffer Carlsson. Fantastisk berättelse om mord och mer. Inbunden/e-bok.
Daisy Jones & the Six, Taylor Jenkins Reid. Spännande fejkbiografi om stort 70-talsband. Inbunden/e-bok
Den sista migrationen, Charlotte McConaghy. Fantastiskt bra om en värld utan djur. Inbunden/e-bok.
Dags för månadens bokcirkelstips och som vanligt blandar jag högt och lågt. Klicka på titlarna för att komma till mina inlägg om böckerna.
Solsken och parmesan av Christoffer Holst är en härlig berättelse om en matresa till Italien som inte blir av, men ändå genomförs på ett något oväntat sätt. Trevliga karaktärer, viss svärta och en massa humor. Holst kan konsten att skriva roligt och lättsamt, utan att bli banal.
Svärmodern av Moa Herngren är en otroligt obehaglig och bra bok om Åsa, som verkligen försöker vara en stöttande mor till sin vuxne son, men misslyckas kapitalt. Svärdottern Josefin har en bild av sin svärmor och Åsa en annan. Båda sidorna beskrivs och till slut vet vi inte vem som har rätt. Det här är en bok som leder till intensiva samtal.
Binas historia av Maja Lunde är inte ny, men bra. Berättelsen om bin eller avsaknaden av desamma utspelar sig i tre tider och utan att bli allt för undervisande gör Lunde ett viktigt inlägg i miljödebatten. I framtiden beger vi oss till Kina. Året är 2087, efter “Kollapsen” och alla bin är försvunna. Istället gör människorna det arbete som de skulle ha gjort och arbetar långa dagar för att pollinera träden för att de ska bära frukt och växterna för att de ska ge mat.
Juni, juli, halva augustiav Marie-Louise Marc är berättelsen om läraren Hanna som tillbringar sommaren hos sin mormor i den lilla byn Storsjöhöjden i Jämtland. Visserligen hade hon planerat en semester med vänner, men mormor behöver hjälp och för hennes mamma och syster är det självklart att den som är ensamstående och dessutom har sommarlov är den som ska åka dit. Självklart blir det en trevlig sommar och självklart finns det en charmig granne, men det här är en bra bok i feelgoodgenren som fokuserar på relationen mellan en mormor och ett barnbarn.
Hamnetav Maggie O’Farrell är en fantastisk bok om William Shakespeare och hans familj. Egentligen är det hustrun Ny i pocket och väldigt, väldigt bra. O’Farrell skriver rappt och bra, vilket gör boken lättläst trots sitt ibland tunga innehåll. Fint fokus på föräldrars kärlek till sina barn, något som helt klart är tidlöst. En av förra årets bästa böcker.
En fjärdedel av året har gått och jag tänkte göra någon slags sammanfattning av min läsning och statusen i de utmaningar jag gett mig själv. De tre första månaderna har jag läst 33 böcker och det gör att jag ligger i fas i årsutmaningen på Goodreads där jag satt 132 böcker som mål. En bok mindre per månad än förra året alltså och det känns rimligare. Bland de 33 böcker jag läst finns många bra och fem riktiga pärlor:
Egentligen har jag tre större läsutmaningar som löper över året och två som jag tänker att det kommer att ta en livstid att fullfölja. Dessutom har jag gett mig själv en utmaning varje månad genom att välja ett fokusområde. Det ger struktur till läsningen och något jag kommer att fortsätta med. I januari läste jag böcker från 2020 jag inte hunnit med, februari ägnades åt böcker för barn- och unga och i mars fokuserade jag på vårutgivningen.
Boktolvan går minst sagt sådär och jag har inte läst en enda bok av de 24 författarna på listan. Några böcker ligger i pipeline nu i april då jag har deckarfokus. Inte heller min egen Läsutmaning 2021 enligt O går speciellt bra, men det gör inte så mycket. Just nu känns det som huvudsaken att jag får läst något alls, därav de lite lättsammare utmaningarna varje månad. Den läsutmaning som jag fokuserat på mest är den som Lerums bibliotek har. En elev utmanade mig i mitten av februari och jag har hittills kunnat bocka av 12 av 20 böcker. Nu är det de klurigaste punkterna kvar, så det lär gå långsammare.
Gällande geografi tycker jag ändå att jag klarar mig hyfsat. Jag har läst böcker från nio olika länder, vilket inkluderar Sverige, USA och Storbritannien som måste ses som de lättaste, men jag har också bockat av några mer ovanliga litteraturländer som Lettland. Att nå 26 länder i år känns inte omöjligt.
Hur går det med din läsning och de eventuella utmaningar du gett dig själv?
Hamnetär Maggie O’Farrells prisbelönta roman om William Shakespeare, eller kanske snarare om hans familj. Källorna om deras liv är få och ganska bristfälliga, men O’Farrell har använt det som finns och byggt en historia kring Shakespeares liv och familj. Vi vet han han gifte sig med Anne Hathaway när han var 18 och hon 26. Anne var då gravid med deras första barn. Senare fick paret också tvillingar och pojken i tvillingparet hette Hamnet.
I faderns testamente kallades Anne för Agnes och det är namnet O’Farrell valt att använda. Agnes beskrivs som en mystisk gestalt som den yngre William Shakespeare, då latinlärare, fascineras av. Hon bor på en bondgård, som efter faderns död går till styvmodern och sköts av brodern. Deras mor är död sedan länge och i Agnes minne var hon en kvinna som levde i ett med naturen och Agnes är på många sätt lik henne där hon vandrar runt med sin falk på axeln.
Berättelsen börjar när den egentligen snart är slut när den 11-årige Hamnet springer runt Stratford-upon-Avon i jakt på sin mamma, syster eller någon som kan hjälpa honom. Hans tvillingsyster är nämligen sjuk och eftersom pesten härjar och systern har en tämligen klen hälsa, är han självklart orolig. Tidsperspektivet skiftar sedan och vi får lära känna den unge William Shakespeare, som borde bli skomakare som sin far, men som hellre vill studera och skriva. Han försörjer sig som lärare, men hans far ser honom som totalt misslyckad. Inte blir det bättre när William kommer hem med en äldre, märklig kvinna som han gjort med barn. Att de ska leva under samma tak som Williams föräldrar och syskon är ingenting Agnes ser fram emot och inte William heller.
Bit för bit får vi lära känna Agnes, för det är hon som jag ser som bokens viktigaste karaktär. Hennes make finns där i bakgrunden och det är ett kärleksfullt förhållande som beskrivs, om än inte så enkelt. De första åren i deras gemensamma liv är inte ens speciellt trevliga, men det beror inte på att de inte älskar varandra, utan snarare på hur de bor. . Att bo med Agnes styvmor och syskon är inget alternativ även om William gärna hade sluppit att dela hus med sin far. Istället söker han lyckan i London och lämnar hustru och barn efter sig. Meningen är att han ska skaffa ett hem till dem, men det dröjer och till London kommer de aldrig.
Hamnet är en bok som inte liknar någon annan jag läst. Den är historisk, utan att bli så där träig som historiska romaner har en tendens att bli. Istället fokuserar den på mänskliga relationer och hur de kunde se ut under den Elizabetanska tiden. Istället för myten om äktenskapet som tvång vill O’Farrell visa att kärlek kunde drabba människor även då och att livet kunde innehålla både toppar och dalar precis som nu. Dessutom visar hon hur förlusten av ett barn drabbar alla, oavsett tid och rum. Anakronistiskt? Det tror jag verkligen inte. Tvärtom tror jag att vi har en tendens att se människor som levde för länge sedan som allt för okänsliga. Varför skulle de inte älska, längta och sörja precis som vi gör? Jag uppskattar hur O’Farrell gör människor av de som snarare varit figurer. Hur Agnes Hathaway blir en kvinna som försöker leva ett liv där hon får vara sig själv, precis som hennes make gör. Kopplingen mellan sonen Hamnet och Shakespeares pjäs Hamlet är dessutom fascinerande och O’Farrell säger sig ha velat fylla författarens tystnad. När andra skrev texter om sina förlorade barn nämns Hamnet inte alls, förrän han blir en dansk prins i en pjäs som tillhör världshistoriens mest kända.
Maggie O’Farrell har varit en favorit sedan jag läste hennes debut Bara Alice för 20 år sedan. Hamnet är hennes första “riktiga” historiska roman och den är en fröjd att läsa. Berättelsen rör sig mellan fantasi och verklighet, språket är som vanligt både vackert och precist och inte minst är den värld hon skriver fram spännande att befinna sig i. Samtidigt önskar jag mig samtidsskildringar av O’Farrell, men det är bara för att jag fått för mig att det är sådana jag gillar bäst.
Det är onsdag igen och dags för veckans kulturfråga. Januari, månaden som aldrig tycks ta slut, ägnar jag åt att läsa böcker från 2020 som jag inte hann läsa då. Vi vet alla att det är en omöjlig uppgift att hinna läsa allt som ges ut, men de hindrar inte att jag har en lång lista med böcker som jag verkligen vill läsa. Veckans kulturfråga inspireras av böcker du inte hann med under förra året.
Vilken bok från 2020 som du inte hann läsa vill du läsa i år?
Listan är som sagt lång och några titlar har jag redan hunnit bocka av. Två extra uppmärksammade hopppas jag hinna läsa innan månaden är slut och det är Hamnetav Maggie O’Farrell, som tilldelades Women’s Prize for Fiction och Jag ser allt du gör av Annika Norlin, som nominerats till såväl Augustpriset som Borås Tidnings Debutantpris.
Jag ser fram emot era svar, trots att jag inser att risken för att min läslista kommer att bli ännu längre är överhängande. Svara i en kommentar, i er blogg eller på sociala medier.
Innan vårens böcker vräker in vill jag försöka beta av några bra böcker från 2020 som jag inte hann med. Egentligen är det inte så noga om de kom ut just förra året, men jag ska i alla fall ha tänkt läsa dem då. För några dagar sedan listade jag tio böcker som jag hade velat läsa 2020 och ännu längre blev den mentala läslistan när jag läste mina kulturkollokollegors listor över 2020 och andra bloggares listor över det bästa de läst 2020.
Jag har tänkt att några av dessa böcker ska bli lästa i januari:
Innan vårens böcker vräker in vill jag försöka beta av några bra böcker från 2020 som jag inte hann med. Egentligen är det inte så noga om de kom ut just förra året, men jag ska i alla fall ha tänkt läsa dem då. För några dagar sedan listade jag