Maggie O’Farrell

Läsutvärdering: Första kvartalet 2021

En fjärdedel av året har gått och jag tänkte göra någon slags sammanfattning av min läsning och statusen i de utmaningar jag gett mig själv. De tre första månaderna har jag läst 33 böcker och det gör att jag ligger i fas i årsutmaningen på Goodreads där jag satt 132 böcker som mål. En bok mindre per månad än förra året alltså och det känns rimligare. Bland de 33 böcker jag läst finns många bra och fem riktiga pärlor:

Den sista migrationen, Charlotte McConaghy

HamnetMaggie O’Farrell

Prinsen av Porte de la Chapelle, Annelie Drewsen

HimlabrandMoa Backe Åstot

Brinn mig en sol, Christoffer Carlsson

Egentligen har jag tre större läsutmaningar som löper över året och två som jag tänker att det kommer att ta en livstid att fullfölja. Dessutom har jag gett mig själv en utmaning varje månad genom att välja ett fokusområde. Det ger struktur till läsningen och något jag kommer att fortsätta med. I januari läste jag böcker från 2020 jag inte hunnit med, februari ägnades åt böcker för barn- och unga och i mars fokuserade jag på vårutgivningen.

Boktolvan går minst sagt sådär och jag har inte läst en enda bok av de 24 författarna på listan. Några böcker ligger i pipeline nu i april då jag har deckarfokus. Inte heller min egen Läsutmaning 2021 enligt O går speciellt bra, men det gör inte så mycket. Just nu känns det som huvudsaken att jag får läst något alls, därav de lite lättsammare utmaningarna varje månad. Den läsutmaning som jag fokuserat på mest är den som Lerums bibliotek har. En elev utmanade mig i mitten av februari och jag har hittills kunnat bocka av 12 av 20 böcker. Nu är det de klurigaste punkterna kvar, så det lär gå långsammare.

Gällande geografi tycker jag ändå att jag klarar mig hyfsat. Jag har läst böcker från nio olika länder, vilket inkluderar Sverige, USA och Storbritannien som måste ses som de lättaste, men jag har också bockat av några mer ovanliga litteraturländer som Lettland. Att nå 26 länder i år känns inte omöjligt.

Hur går det med din läsning och de eventuella utmaningar du gett dig själv?

 

 

Photo by Daniela on Unsplash

Hamnet — mellan fantasi och verklighet

Hamnet är Maggie O’Farrells prisbelönta roman om William Shakespeare, eller kanske snarare om hans familj. Källorna om deras liv är få och ganska bristfälliga, men O’Farrell har använt det som finns och byggt en historia kring Shakespeares liv och familj. Vi vet han han gifte sig med Anne Hathaway när han var 18 och hon 26. Anne var då gravid med deras första barn. Senare fick paret också tvillingar och pojken i tvillingparet hette Hamnet.

I faderns testamente kallades Anne för Agnes och det är namnet O’Farrell valt att använda. Agnes beskrivs som en mystisk gestalt som den yngre William Shakespeare, då latinlärare, fascineras av. Hon bor på en bondgård, som efter faderns död går till styvmodern och sköts av brodern. Deras mor är död sedan länge och i Agnes minne var hon en kvinna som levde i ett med naturen och Agnes är på många sätt lik henne där hon vandrar runt med sin falk på axeln.

Berättelsen börjar när den egentligen snart är slut när den 11-årige Hamnet springer runt Stratford-upon-Avon i jakt på sin mamma, syster eller någon som kan hjälpa honom. Hans tvillingsyster är nämligen sjuk och eftersom pesten härjar och systern har en tämligen klen hälsa, är han självklart orolig. Tidsperspektivet skiftar sedan och vi får lära känna den unge William Shakespeare, som borde bli skomakare som sin far, men som hellre vill studera och skriva. Han försörjer sig som lärare, men hans far ser honom som totalt misslyckad. Inte blir det bättre när William kommer hem med en äldre, märklig kvinna som han gjort med barn. Att de ska leva under samma tak som Williams föräldrar och syskon är ingenting Agnes ser fram emot och inte William heller.

Bit för bit får vi lära känna Agnes, för det är hon som jag ser som bokens viktigaste karaktär. Hennes make finns där i bakgrunden och det är ett kärleksfullt förhållande som beskrivs, om än inte så enkelt. De första åren i deras gemensamma liv är inte ens speciellt trevliga, men det beror inte på att de inte älskar varandra, utan snarare på hur de bor. . Att bo med Agnes styvmor och syskon är inget alternativ även om William gärna hade sluppit att dela hus med sin far. Istället söker han lyckan i London och lämnar hustru och barn efter sig. Meningen är att han ska skaffa ett hem till dem, men det dröjer och till London kommer de aldrig.

Hamnet är en bok som inte liknar någon annan jag läst. Den är historisk, utan att bli så där träig som historiska romaner har en tendens att bli. Istället fokuserar den på mänskliga relationer och hur de kunde se ut under den Elizabetanska tiden. Istället för myten om äktenskapet som tvång vill O’Farrell visa att kärlek kunde drabba människor även då och att livet kunde innehålla både toppar och dalar precis som nu. Dessutom visar hon hur förlusten av ett barn drabbar alla, oavsett tid och rum. Anakronistiskt? Det tror jag verkligen inte. Tvärtom tror jag att vi har en tendens att se människor som levde för länge sedan som allt för okänsliga. Varför skulle de inte älska, längta och sörja precis som vi gör? Jag uppskattar hur O’Farrell gör människor av de som snarare varit figurer. Hur Agnes Hathaway blir en kvinna som försöker leva ett liv där hon får vara sig själv, precis som hennes make gör. Kopplingen mellan sonen Hamnet och Shakespeares pjäs Hamlet är dessutom fascinerande och O’Farrell säger sig ha velat fylla författarens tystnad. När andra skrev texter om sina förlorade barn nämns Hamnet inte alls, förrän han blir en dansk prins i en pjäs som tillhör världshistoriens mest kända.

Maggie O’Farrell har varit en favorit sedan jag läste hennes debut Bara Alice för 20 år sedan. Hamnet är hennes första “riktiga” historiska roman och den är en fröjd att läsa. Berättelsen rör sig mellan fantasi och verklighet, språket är som vanligt både vackert och precist och inte minst är den värld hon skriver fram spännande att befinna sig i. Samtidigt önskar jag mig samtidsskildringar av O’Farrell, men det är bara för att jag fått för mig att det är sådana jag gillar bäst.

Veckans kulturfråga v.3 2021

Det är onsdag igen och dags för veckans kulturfråga. Januari, månaden som aldrig tycks ta slut, ägnar jag åt att läsa böcker från 2020 som jag inte hann läsa då. Vi vet alla att det är en omöjlig uppgift att hinna läsa allt som ges ut, men de hindrar inte att jag har en lång lista med böcker som jag verkligen vill läsa. Veckans kulturfråga inspireras av böcker du inte hann med under förra året.

Vilken bok från 2020 som du inte hann läsa vill du läsa i år?

 

Listan är som sagt lång och några titlar har jag redan hunnit bocka av. Två extra uppmärksammade hopppas jag hinna läsa innan månaden är slut och det är Hamnet av Maggie O’Farrell,  som tilldelades Women’s Prize for Fiction och Jag ser allt du gör av Annika Norlin, som nominerats till såväl Augustpriset som Borås Tidnings Debutantpris.

 

Jag ser fram emot era svar, trots att jag inser att risken för att min läslista kommer att bli ännu längre är överhängande. Svara i en kommentar, i er blogg eller på sociala medier.

Januari ägnas åt det jag inte hann

Innan vårens böcker vräker in vill jag försöka beta av några bra böcker från 2020 som jag inte hann med. Egentligen är det inte så noga om de kom ut just förra året, men jag ska i alla fall ha tänkt läsa dem då. För några dagar sedan listade jag tio böcker som jag hade velat läsa 2020 och ännu längre blev den mentala läslistan när jag läste mina kulturkollokollegors listor över 2020 och andra bloggares listor över det bästa de läst 2020.

Jag har tänkt att några av dessa böcker ska bli lästa i januari:

Bakvatten av Maria Broberg

Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins

Borde hålla käft: En bok om Märta Tikkanen av Johanna Holmström

Dalenglitter av Wanda Bendjelloul

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson

Det långsamma livet av Abdellah Taïa

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Ett halvt andetag av Anna Agrell

Genom märg och ben av Jaqueline Woodson

Gisslan av Nina Bouraoui

Girl, woman, other av Bernardine Evaristo

Hamnet av Maggie O’Farrell

Hjärtlinjer av Brit Bennett

Inte av denna världen av Yaa Gyasi

Jag ser allt du gör av Annika Norlin

Jungfrustigen av Philip Teir

Lycka är för losers av Wibke Brueggemann

Lärarinnans sång av Vidgis Hjorth

Midnattsbiblioteket av Matt Haig

Männen i mitt liv av Sofia Rönnow Pessah

Nattavaara av Thomas Engström och Marit Richert

Rotvälta av Tove Alsterdal

Such a fun age av Kiley Reid

Sverigevänner av Arash Sanari

Sötvatten av Akwaeke Emezi

Tritonus av Kjell Westö

Vattendansaren av Ta-Nehisi Coates

Vi är Orlando av Johan Hilton

Världar under vatten av Elin Nilsson

Året med 13 månader av Åsa Linderborg

 

Jo men, 30 böcker hinner jag säkert med i januari. Största problemet kommer definitivt inte vara att hitta passande böcker att läsa …

Vilka andra favoriter från 2020 får jag inte missa?

 

 

Photo by David Kaloczi on Unsplash

 

 

 

Just nu i januari 2021

Nytt år, men samma gamla utmaning som är en tradition sedan kulturkollotiden. Häng gärna på du också!

Just nu läser jag Hamnet av Maggie O’Farrell. Hoppas att hjärnan är med, för det var den inte när jag testade förra gången i november.

Just nu tittar jag på After Life av och med Ricky Gervais. Riktigt bra!

Just nu lyssnar jag på Vinter i P1 och har hittills hört Johannes Anyuru och Lisa Nilsson. Två fina program.

Just nu längtar jag efter ljus, men samtidigt vill jag att tiden ska gå långsamt, långsamt så att jag får vara ledig länge.

Flera av mina kulturkollovänner svarar också så kika gärna in hos Anna, Helena och Ulrica. Och du, glöm inte att svara själv också.

Just nu i november

November, november, november. Inte min favoritmånad direkt. Positivt är i alla fall att det snart är jul och att det faktiskt inte regnat varje dag den senaste veckan. Idag firar vi dessutom en fjortonåring och det är trevligt. Eftersom det är första lördagen i månaden är det också dags för utmaningen Just nu.

Just nu läser jag Augustprisnominerade Splendor av Stefan Lindberg och den är bra, men också väldigt märklig. Egentligen skulle jag vilja fortsätta med Flickan som fick en röst av Abi Daré och Hamnet av Maggie O’Farrell, men dessa böcker kräver verkligen en mer utvilad hjärna än jag har just nu.

Just nu tittar jag på Kärlek & anarki med manus av bland andra Alex Haridi som är en slags Den vita stenen fast för vuxna. Jag är också sugen på att ta mig an The Queen’s Gambit om schackspelaren Beth Harmon. Familjen O har börjat följa gamla New Girl (2011-2018) och den är riktigt rolig.

Just nu lyssnar jag på väldigt lite. Tystnad är bra det också och jag går till och med på promenad utan någonting i öronen. Det räcker gott med naturens egna läten just nu. När familjen O spelar spel, vilket just nu sker minst en dag i veckan, turas vi om att välja musik på Spotify och då blir det en del svensk rap (storebror O), mer eller mindre ny rock ibland med tillhörande growl (lillebror O), soul, funk och kanske Tom Waits (maken) samt synthigt 80-tal eller indie-90-tal blandat med nytt som påminner om detta (jag).

Just nu längtar jag efter ett normalt liv. Jag inser att jag egentligen har det bra som bor i hus med min familj, men corona i kombination med mörker är värre än corona under vår och sommar. Faktiskt längtar jag efter december, för den här Grinchen ser otroligt nog fram emot ljus, glögg och kanske till och med lite julpynt. Årets glögg låter faktiskt riktigt spännande! Och så lite kultur också. Jag ser fram emot andra säsongen av Virgin River som släpps på Netflix i slutet av månaden och det ska bli fint att återse Ruth Galloway i Elly Griffiths nya bok Irrbloss.

 

Kika gärna in hos Anna,  FannyHelena och Ulrica för att ta del av deras svar. Sedan vore det extra roligt om du också ville delge ditt kulturella nuläge.

 

Den 25:e vinnaren av Women’s Prize for Fiction

Det blev ingen livesändning av prisutdelningen för mig idag. Onsdagar är nämligen spelkväll hos familjen O och vi har spelat Spader Dam, eller Hjärter som det väl heter när det spelas på datorn. Två omgångar blev det, är jag förlorade stort första och vann andra.

Istället fick jag titta på prisutdelningen i efterhand och det funkade fint det också. Sändningen inleddes med en bildkavalkad över de tidigare 24 vinnarböckerna och jag påmindes om utmaningen #ReadingWomen som helt ärligt går sådär. Klart är i alla fall att jag vill läsa årets vinnarbok.

Martha Lane Fox, en av kvinnorna i årets jury, är den som inleder sändningen. Hon talar om priset som grundades för 25 år sedan och under åren lyckats lyfta kvinnliga författare. Hon talar också om hur läsning och böcker förhoppningsvis gett människor glädje under detta på många sätt fruktansvärda år. I katastrofer, såväl som i vardagen är det inte sällan kvinnor som har det svårast och därför är det ännu viktigare att

Jurymedlemmarna älskade olika böcker av de nominerade, men enades om att årets vinnare hade något speciellt. Sex böcker presenterades av de fem jurymedlemmarna innan den slutliga segraren korades. Faktiskt blev jag riktigt rörd när Maggie O’Farrell avslöjades som årets vinnare för sin bok Hamnet och fick torka bort en tår i ögonvrån. Jag har följt henne sedan debuten för 20 år sedan och hon tillhör en av mina absoluta favoritförfattare. Det kändes stort att få se henne ta emot ett av de viktigaste litteraturpriser som finns och fint att få dela hennes glädje. Hamnet kommer snart på svenska och det är favoritförlaget [etta] som ger ut den, vilket gör det hela ännu mer speciellt. För en litteraturvetare och boknörd är det också extra spännande att läsa en skönlitterär bok om William Shakespeare.

Efter avslöjandet följer ett samtal från Edinburgh där vinnaren intervjuas av jurymedlemmen Paula Hawkins. Att vara en del av en grupp av 25 stora författare som vunnit Women’s Prize for Fiction är något Maggis O’Farrell lyfter som riktigt stort och det är det verkligen. Hon jämför situationen för kvinnliga författare för 25 år sedan med nu och hur Women’s Prize for Fiction haft en stor betydelse för förändringen. Det finns mycket kvar att göra, påpekar hon, men det har trots allt hänt en hel del.

Maggie O’Farrell tackar bland annat sin redaktör och sin agent som hon jobbat med sedan debuten. Även skaparen av det fantastiska omslaget får ett extra tack såväl som hennes engelsklärare. Trevligt!

 

 

Maggie O’Farrell och Natalie Haynes inför Women’s Prize for Fiction

Hello from Whanganui, New Zeeland, from Johannesburg, Zurich, Switzerland, from Germany, from the States, from Scotland, Essex, Cardiff, London, Gotland, Sweden och så jag då från Göteborg och en massa andra ställen. Kvinnor i majoritet såklart och trots att jag satt hemma i min soffa kändes det som att jag var en del av en stor gemenskap. Inte samma sak som att sitta i samma sal, men oväntat fint ändå när chatten fylls av hälsningar.

Kate Mosse leder oss genom kvällen och presenterar de två författarna, Maggie O’Farrell och Natalie Haynes, som båda skrivit böcker nominerade till Women’s Prize for Fiction 2020 och därmed kan bli den 25e vinnaren. Först får vi möta dem själva och därefter i ett samtal i zoom. Jag måste säga att formen fungerade oväntat bra!

Inledningsvis fick vi lyssna till Indira Varma, från Game of Thrones, Luther, Rome och Patrick Melrose, som läste ur Hamnet och gjorde mig ännu mer sugen på att läsa O’Farrells bok. Att Shakespeare hade en son som hette Hamnet var okänt för mig och O’Farrell berättar hur hennes lärare berättade det förbigående under en föreläsning. Trots att det var länge sedan hon började fascineras av Hamnet ville hon inte börja skriva den förrän hennes son hade vuxit upp. Hamnet dör nämligen som elvaåring och att skriva om det var något av det svåraste hon gjort. Att förlora ett barn måste vara det svåraste en förälder kan uppleva, säger hon. Det historiska skrämmer mig lite, men självklart måste jag läsa. Lite imponerad är jag också av O’Farrells fantastiska research som till exempel innefattade att anlägga en trädgård.

Mosse lyfter romanens struktur och hur den är något alldeles extraordinärt. O’Farrell berättar att hon skrev 20 000 ord på ett annat sätt innan hon insåg att berättelsen måste börja på ett annat ställe. Om Mosse säger att strukturen är imponerande är jag säker på att den är briljant och jag är ännu mer nyfiken.

Även Natalie Haynes bok A Thousand Ships är historisk och utspelar sig under Antiken. Läsningen av Anne-Marie Duff var riktigt bra och jag fastnade för språket. Berättelsen om det trojanska kriget ur ett kvinnligt perspektiv blir verkligen något helt annat. Vi får höra Penelope tala om hur hennes man seglar iväg, kanske var det tusen skepp som reste, men troligen mer. Hon förbannar Agamemnon som tvingade bort hennes man och höll honom ifrån henne i många år.

Haynes har länge varit intresserad av det trojanska kriget och ville skriva en berättelse där kvinnorna fick ta plats. Inte en eller några få, utan många. En episk berättelse med kvinnor i huvudrollen, vilket tyvärr är ovanligt. Researchen inför skrivandet har tagit hela livet, säger hon och lyfter fram hur stor del av hennes liv den grekiska antiken haft. Intervjun är inspelad på The British Museum som är en plats hon ofta besöker. Hennes syfte med A Thousand Ships, eller alla böcker hon skrivit egentligen, är att sprida de antika texter hon älskar och som få får chansen att bekanta sig med numera.

Vilka historier vi väljer att berätta och hur vi väljer att lyfta fram är ett tema som går som en röd tråd genom samtalet och Haynes talar om berättelsen om Memnon, kung av Etiopien, som funnits men försvunnit och hur märkligt och synd det är att de vita männens berättelser är de som överlevt. Nu är det dags att lyfta de andra rösterna som funnits. Haynes kämpade med rösterna som behövde vara många, men inte för många och ville också ha med Penelopes brev. Däremot hade sköna Helena en mycket större roll, men fick plockas bort. Hennes historia blev alldeles för svart och konstig. O’Farrell har istället låtit Shakespeares barn och fru få ta plats i berättelsen och inte låtit allt bara handla om en store pjäsförfattaren. Hon funderar också kring hur frun kan ha reagerat när maken valde att göra en pjäs om en dansk prins som heter nästan som deras döde son.

Samtalet mellan Kate Mosse, Maggie O’Farrell och Natalie Haynes var riktigt trevligt att lyssna till. O’Farrell är en gammal favorit, men jag charmades väldigt av Haynes och blev sugen på att bekanta mig med hennes böcker. Kanske ska jag utmana mig med en historisk månad framöver.

Imorgon sänds ännu ett samtal med två ytterligare nominerade och på onsdag avslöjas årets vinnare.

 

Veckans kulturfråga v.36 2020

September här och höstutgivningen exploderar. Redan nu inser jag att det är självklart att jag inte kommer att hinna läsa ens en bråkdel av de böcker jag skrivit upp på mina oändliga läslistor. Veckans kulturfråga handlar om böcker som kommer ut i höst.

Vilken bok ser du mest fram emot att läsa i höst?

 

Listan är som sagt lång, men en bok som jag längtar lite extra efter är Hamnet av Maggie O’Farrell som ges ut av [etta] i slutet av september. O’Farrell är en av mina stora favoriter!

 

Nu ser jag fram emot att läsa era svar. Du kan svara i en kommentar, på din blogg eller i sociala medier, men tagga eller länka gärna så att jag hittar dit.

Böcker att se fram emot i september

Bokutgivningen verkligen exploderar under september och det finns ingen möjlighet att hinna med att läsa ens en bråkdel av de nya böcker jag vill läsa. Mycket att se fram emot helt klart!

Det enda planet på himlet, Garrett M. Graff, Natur & Kultur, 1 september

Fula tjejer, Sara Ohlsson, Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo, Gilla Böcker, 1 september

Materialtrötthet, Marek Šindelka, Rámus., 1 september

Slagsmål, Karl Modig, Opal, 1 september

Floden hem, Hannah Richell, Bokförlaget Forum, 2 september

Topekaskolan, Ben Lerner, Natur & Kultur, 3 september

Fail, Mitch Fredriksson, Rabén & Sjögren, 4 september

Mamma i soffa, Jerker Virdborg, Albert Bonniers Förlag, 4 september

Under tiden, Anna Hallberg, Albert Bonniers Förlag, 4 september

Ett halvt andetag, Anna Agrell, Historiska Media, 7 september

Lisa och Lilly, Mian Lodalen, Romanus & Selling, 7 september

Bikupan, Sarah Crossan, [etta], 8 september

Lovisas val, Ruth Kvarnström-Jones, Printz Publishing, 9 september

Nyårsvandraren, Charlotta Lannebo, Rabén & Sjögren, 9 september

Skam och högmod i Sävedalen, Petra Mede, Norstedts förlag, 9 september

Det sista solot, Jennie Dielemans, Natur & Kultur, 10 september

Höst vid Sommen, Camilla Dahlson, Lind & co, 10 september

Om man älskar frihet, Nina Björk, Wahlström & Widstrand, 10 september

Fjärilsvägen, Patrik Lundberg, Albert Bonniers Förlag, 11 september

Jag händer jämt, Emma Rävås, Rabén & Sjögren, 11 september

Skräcktimmen, Moa Schulman, Madeleine Bäck, Natur & Kultur, 11 september

Glasveranda med sjöutsikt, Hanna Blixt, Historiska Media, 14 september

Allt vi har gemensamt, Sanna Torén Björling, Natur & Kultur, 15 september

Bröder, Bart Moeyaert, Gilla Böcker, 15 september

Det svarta regnet, Stina Nilsson, Bonnier Carlsen, 15 september

Dröm natten till idag, Anna Järvinen, Förlaget, 15 september

Kollektiv minnesförlust, Koleka Patuma, Rámus., 15 september

Allt som en gång var, Sanna Mac Donald, LB Förlag, 16 september

Gertrud, Moa Gammel Ginsburg, Piratförlaget, 16 september

Handbok för språkpoliser, Sara Lövestam, Piratförlaget, 16 september

Övervintra, Therese Widenfjord, Bläcklilja Textproduktion, 17 september

Meningarna, Johanna Ekström, Albert Bonniers Förlag, 18 september

Mörkt album, Coco Moodysson, Galago, 18 september

Överlevarna, Alex Schulman, Albert Bonniers Förlag, 18 september

Berätta aldrig det här, Frida Boisen, Bookmark Förlag, 21 september

Deadline, Rebecka Edgren Aldén, Norstedts förlag, 21 september

Handens rörelser, Felicia Stenroth, Norstedts förlag, 21 september

Helvetet och andra platser, Madeleine Albright, Historiska Media, 21 september

Mitt hemliga liv, Jenny Fagerlund, Norstedts förlag, 21 september

Sommaren på Park Avenue, Renée Rosen, Historiska Media. 21 september

Vattendansaren, Ta-Nehisi Coates, Norstedts förlag, 21 september

Gudars like, Meg Rosoff, Gilla Böcker, 22 september

Jag måste sluta tänka på Patrik Lundberg, Josefin Sonck, Schildts & Söderström, 22 september

Hamnet, Maggie O’Farrell, [etta], 23 september

Svårmodets döttrar, Anna Laestadius Larsson, Piratförlaget, 23 september

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, Tua Forsström, Schildts & Söderström, 24 september

Det långsamma livet, Abdellah Taïa, Elisabeth Grate Bokförlag, 25 september

Kungariket, Jo Nesbø, Albert Bonniers Förlag, 25 september

Kärlek och främlingsskap, Theodor Kallifatides, Albert Bonniers Förlag, 25 augusti

Spökhusets hemlighet, Kristina Ohlsson, Bonnier Carlsson, 25 september

Hur jag skulle vilja försvinna, Eli Levén, Norstedts förlag, 28 september

Mannen som dog två gånger, Almudena Grandes, Norstedts förlag, 28 september

Sofias jävla verklighet, Mia Gahne, Historiska Media, 28 september

Marvatten, Ann Rosman, Albert Bonniers Förlag, 29 september

Ospårat, Sanna Mac Donald, Opal, 29 september

Systrar, Adèle Bréau, [sekwa], 29 september

Julen enligt Julia, Kristin Emilsson, Printz Publishing, 30 september

Lowkey, Melody Farshin, Bonner Carlsen, 30 september

 

Vilka septemberböcker ser du mest fram emot?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: