Månad: januari 2022

Vingården för vilda drömmar

Efter en minst sagt känslosam period vill Erica bort. Hennes sambo Theo vill att de ska gå i terapi för att lägga den sorg de upplevt bakom sig, men Erica är inte redo. Visst borde hon kämpa, visst borde hon gå vidare, visst borde hon prioritera kärleken, men hon måste sörja färdigt först eller i alla fall lära sig andas. Stockholm och den lilla tvårumslägenheten på Södermalm kväver henne. Det är under en vinlunch med väninnan Sanna, som är gift med Theos barndomsvän Mats, som Erica inser att hon måste göra något drastiskt för att inte gå under fullständigt. Theo har sagt att de måste välja mellan att leva och dö och han vill leva. Problemet för Erica är att han tror att allt ska kunna bli som förut, men för henne känns det som en omöjlighet.

Istället för att följa med sambo och vänner på semester i norra Sverige tar hon tåget söderut. På centralstationen i Stockholm ber hon en förbipasserande säga en siffra mellan ett och 28 och sedan välja mellan A och B. Kvinnan säger lite frågande 19 A och Erica tar tåget som avgår från det spåret. Färden går söderut och när hon i tågtidningen läser om Vingården för vilsna drömmar i Arild, är det dit hon beger sig. Vingården, som drivs av Marcus och hans farfar Johannes, har en gäststuga till uthyrning och den flyttar Erica in i. Men heter den inte Vingården för vilda drömmar, tänker ni nu, men det gör den inte från början.

Något Caroline Säfstrand är så himla bra på är att skapa karaktärer med både bra och mindre bra sidor. Karaktärer som farit lite illa i livet och därför inte alltid bemöter andra människor på ett genomtänkt sätt. Hon är också fantastisk på att låta människor ur olika generationer och med olika bakgrund mötas. Erica blir snart vän med Johannes och grannen Beatrix som älskar sällskapet. Marcus är kanske lite tjurigare, men han inser att de behöver pengarna som de får in på att hyra ut stugan och då är Erica ett okej alternativ som hyresgäst.

Parallellt med berättelserna om Erica och människorna kring vingården får vi lära känna Lisbeth, en äldre, mycket ensam kvinna som Erica noterar när hon tar ett morgondopp. Hur Lisbeths liv ska knytas samman med de andras tar lång tid innan vi får veta och när det väl sker hade jag önskat att de hänt tidigare. Nu lämnas vi med några lösa trådar, men så kan livet absolut vara. De flesta saker löser sig snyggt och på ett både trovärdigt och bra sätt. Möjligen har jag svårt att tro på att vin från Arild skulle bli fantastiskt, för något sådant har jag inte smakat ännu, men så har jag inte heller smakat något vin från Vingården för vilda drömmar.

Jag tyckte mycket om Vingården för vilda drömmar och Carolina Säfstrand seglar upp som en rejäl favorit i genren feelgood med svärta. Miljön är fantastisk, karaktärerna lätta att ta till sig och så är boken fylld av små, charmiga detaljer som gör läsningen extra trevlig. Boken är andra delen i serien Vid livets vägskäl som inleds med Klubben för lyckliga slut, men går utmärkt att läsa fristående. Böckerna binds samman av miljön och några karaktärer från förra boken nämns i förbifarten, men i övrigt klarar de sig själva. De är bra båda två dock, så varför inte läsa serien i ordning, eller i oordning om del två lockar mer.

Tunna blå linjen

Jag började se Tunna blå linjen när den först kom, men gav upp ett ett avsnitt eftersom jag störde mig på precis allt. Så började alla hylla och när året gick mot sitt slut och serien hamnade i topp hos många när tv-året summerades, bestämde jag mig för att ge den en ny chans. Det är jag otroligt glad att jag gjorde, för vilken fantastisk serie det är. Det borde jag ha fattat från början, men när jag insåg att Cilla Jackert var huvudförfattare anade jag att så var fallet. Ibland är det bra att omvärdera förhastade sågningar.

Huvudpersonen Sara (Amanda Jansson) kommer från Umeå och är ny på jobbet som polis i Malmö. Hon paras ihop med Magnus (Oskar Töringe) som är en klassiskt hårdkokt polis med vissa tvivelaktiga tendenser. Det var en av sakerna jag störde mig på vid första titten, men det som först är en ganska endimensionell karikatyr utvecklas till en mycket mer komplex karaktär. Såväl Magnus pappa som bror är polisen, eller hans pappa var polis och slutade efter att ha blivit skadad. Tydligt är att Magnus ses som en mycket sämre polis av främst sin pappa och där vi ser en för hård yrkesman ser han en mes.

Gruppen leds av Jasse, Jens Lind (Per Lasson), som jonglerar en pågående separation med ett krävande jobb. Något som går sådär. Kanske är han min favoritkaraktär, tillsammans med Leah spelad av fantastiska Gizem Erdogan, som verkligen går från klarhet till klarhet som skådespelare. I Tunna blå linjen spelar hon en ung, judisk kvinna förvars morfar är den absolut viktigaste personen i livet. Ett otroligt starkt porträtt som berör. Märkligt är att det som stör mig först, att det känns som ett babbligt fikarum istället för en tv-serie är det som visar sig vara seriens styrka. Det här är inte berättelsen om några skådespelare som spelar polisen, de ÄR poliser i en stad som är en karaktär i sig själv.

En annan stor behållning av serien är musiken, där fantastiska April Snow står för mycket av den. Alltid trevligt att få upp ögonen för nya favoriter. I höst kommer andra säsongen och då hoppas jag att både mina favoriter och April Snow är tillbaka.

 

En söndagssmakbit ur Fädernas missgärningar

Norska bloggaren Astrid Terese bjuder på sin blogg Betraktninger varje söndag in till utmaningen En smakebit på søndag. Utmaningen går ut på att med hjälp av ett citat tipsa om en bok vi läser just nu. Mitt citat den här veckan kommer från Fädernas missgärningar som är sista delen i serien om Rebecka Martinsson av Åsa Larsson. Serien som påbörjades 2009 med boken Solstorm och det är nästan tio år sedan förra boken Till offer åt Molok. Ändå kändes det helt naturligt att få träffa Rebecka igen. Nu har jag inte läst helt färdigt, men intrycket är att Larsson lagt mycket energi på att lämna sin huvudperson på en bra plats även om det innebär en rad omvägar. Fallet hon löser på sin fritid som en tjänst åt den snart pensionerade rättsläkaren Lars Pohjanen, kan kopplas till hennes egen familj och där finns en rad lösa trådar som väntat på att knytas ihop. Citatet jag valt har dock ingenting med fallet att göra, utan handlar om Börje Ström, en gammal boxare som påverkats enormt mycket av sin fars försvinnande. En far som också blir en del av Martinssons fall. Börje är en tuff man som självklart inte gråter, men han påverkas när han får veta saker om det förflutna. Pohjanen gråter inte heller, vilken riktig karl gör det, men erkänner för sig själv att några saker får hans ögon att tåras. Saker som också brukar få mig att storlipa:

Pohjanen rullade iväg till bänken där den dödes kläder låg i en hög. Han lyfte upp skjortan.
– Känner du igen den här? frågade han.
Några förhäxade sekunder stirrade Börje Ström på den blåvitrutiga skjortan.
– Det är farsans, sa han med en röst som inte ville bära.
Sedan ryckte det till i ansiktet på honom.
Pohjanen drabbades av en känsla av förlamning. Tänkte Börje Ström gråta? Pohjanen var själv ingen gråtare. Bortsett från när han såg program på TV om gamla idrottsprestationer, eller amerikaner som kom till Sverige och sökte sina rötter. Han sträckte ut handen mot Börje Ström, men den kom bara halvvägs innan den vände och kröp ner i Pohjanens ficka. Sätt händerna i fickan. Knyt dem. Fortsätt hålla dem knutna.
Pohjanen såg hur Börje Ström höll emot. Som en boxare mot repen. Ströms nävar gjorde en liten rörelse uppåt. Vanan i dem att skydda huvudet och kroppen, hjärtat också för den delen. Men vad hjälper garden mot den sortens smärta. Sorgen slår tungt inifrån.

 

Många är de män och kvinnor i Larssons värld som inte vågar eller förmår uttrycka sina känslor, men i Fädernas missgärningar låter hon dem fundera över sina känslor och i många fall faktiskt bestämma sig för att visa dem. Det sitter hårt inne, men ger en fin dimension till boken.

Nu ska jag börja se nya säsongen av Allt för Sverige och räknar kallt med att amerikanernas sökande efter sina rötter kommer att få mig att gråta en skvätt.

 

Fem böcker om samhällssmittor

Just tillbaka efter en omgång covid, min första, och därför blir det sjukdomsfokus i veckans topp 5.

Blindheten av José Saramago handlar om en mystisk sjukdom som drabbar människorna i en stad och gör alla blinda. Eller i alla fall nästan alla.

En sekund i taget av Sofia Nordin handlar om hur en febersjukdom drabbar mänskligheten och tar död på i princip alla. Huvudpersonen Hedvig ser hela sin familj dö och flyr staden för ett nytt liv i ensamhet på landet.

Bärarna av Jessica Schiefauer utspelar sig i en värld där en smitta drabbat alla män och gjord dem farliga. Nu lever kvinnorna själva, men hotet från de frånvarande männen är ständigt. Frågan är bara om det är reellt eller inbillat.

The Knife of never letting go av Patrick Ness handlar också om en märklig smitta som drabbat män och kvinnor på olika sätt. Kvinnorna har dött, medan männen har överlevt. Följden av sjukdomen har dock blivit att de hör precis vad alla tänker, både människor och djur.

Karantändagbok av Elin Lucassi utspelar sig mitt i vår nutid i den pandemi som blev så mycket mer omfattande och utdragen än vad de flesta av oss räknade med. Ett år av smitta, karantän och oro beskrivs på ett både roligt och brutalt ärligt sätt.

 

Morris Mohlin på iskallt uppdrag

Många är de läsare som gillar humoristiska böcker och därför blev jag extra glad av att läsa Morris Mohlin på iskallt uppdrag, som är första delen i en serie skriven av Maria Frensborg, med fantastiska illustrationer av Kalle Landegren. Här blandas humor och allvar på ett bra sätt och vi slipper de stereotypa och ibland lite sunkiga könsrollerna som tyvärr är allt för vanliga i genren. Tempot är högt och vår huvudperson är en expert på att hamna i minst sagt märkliga situationer. Precis som det ska vara i genren.

Första boken om Morris Mohlin innehåller en presentation av vår huvudperson. Han är 13 år gammal och bor med sina föräldrar och två systrar. Vi får inte veta jättemycket om de andra i familjen, utan fokus ligger till största delen på Morris, hans kompis Johar och tre tjejer. Saga som Morris är förälskad i på avstånd, Tara som han jobbar med på Leos lekland och Mirre som anställer honom som fejkpojkvän. I ett rasande tempo får vi följa med Morris i det kaos som är hans liv. En krossad mobil gör att han behöver söka extrajobb och via dem lär han känna Tara och Mirre. En död katt och väldigt mycket tandkräm spelar också en ganska stor roll för handlingen. Det är roligt och många gånger helt galet, men inte helt utan svärta. Landegrens illustrationer får mig att tänka på Ole Lund Kirkegaards böcker och lockar till många skratt.

Morris Mohlin på iskallt uppdrag är den första boken av hittills fyra och jag kommer definitivt att läsa vidare. Om jag hade jobbat i år 4-7 hade jag utan tvekan rekommenderat mina elever att läsa om Morris. Perfekta snabblästa böcker som jag kan tänka mig passar både killar och tjejer,. Det här bra mycket mer balanserat och vettigt än t.ex. böckerna om Sune och Bert som borde vara döda och begravda för länge sedan. Det enda jag tycker är lite jobbigt att läsa om är den överkörda katten, men det löser ju sig ganska fint till slut.

Ett styck läsbingo

Förra året tävlade jag och en elev i bibliotekets läsutmaning (jag förlorade) och i år satte vi ihop en egen. Det som började som en lista blev sedermera en bingobricka och vi har bjudit in elever och kollegor på vårt program att tävla. Hyfsat många verkar pepp och jag hoppas att det blir fler! Det går självklart finfint att hänga på även för den som inte går estetiska programmet på Lerums gymnasium.

Länk till dokumentet i pdf-format finns här.

Veckans kulturfråga v.3 2022

Ofta blir jag besviken när böcker blir film eller tv-serie, för även om resultatet inte blir dåligt är det sällan som det blir riktigt bra. Att boken är bättre än filmen eller tv-serien som gjorts baserad på den är i 9 fall av 10 sant. Sedan finns det där sista fallet där film- eller tv-serieskaparna faktiskt gjort något som är bättre än originalet. Den här veckan vill jag att du ger exempel på en sådan film eller tv-serie.

Vilken film eller tv-serie var bättre än boken?

Folk med ångest var tv-serien som föranledde den här frågan. En tv-serie som jag faktiskt tyckte var bättre än boken. En tv-serie som inte var bättre än boken, men som tillförde något helt annat och därmed skapade en större helhet, var Normala människor. Boken av Sally Rooney gav de inre monologerna, medan serien gjorde karaktärerna mer levande. Riktigt bra gjort! Ofta är det tv-serierna som blir bäst. Filmatiseringar av böcker innebär att allt för mycket behöver skalas bort och då blir det sällan lika bra. Faktiskt kan jag inte på rak arm komma på en film som är bättre än boken, men David Copperfields äventyr och iakttagelser kommer ganska nära med färg, fart och humor.

Inne i spegelsalen

Liv Strömquists senaste bok Inne i spegelsalen handlar om vår tids besatthet av fysisk skönhet. En värld där utseendet kan göra kvinnor rika, men också sänka dem totalt. Frågan är om kvinnor som Kylie Jenner är offer för en osund kroppsfixering eller smarta entreprenörer. Kanske lite av båda, men det går inte att komma ifrån att de följs av massor av människor som inte sällan ser dem som ett ideal. Ett ouppnåeligt sådant. Nu är fixeringen vid kvinnans utseende inget nytt och inte heller idealet att vara smal. Strömquist tar oss med på en historisk exposé där hon bland annat introducerar läsaren för drottning Elisabeth av Österrike, kallad Sisi, som var den som levde i titelns spegelstad. Sisi var en av många kvinnor genom historien som fick sin status för att hon ansågs vacker och kampen för att förbli ung och vacker upptog en stor del av hennes tid.

Förutom historia använder sig Strömstedt av filosofi och sociologi för att förklara varför utseendet, och då främst kvinnors utseende, varit och är så otroligt viktigt. Det är intressant och underhållande, men också ganska sorgligt. I en tid då allt kan köpas för pengar har skönhetsindustrin exploderat och kapitalismen lever och frodas så länge vi tror oss kunna konsumera oss inte bara lyckligare, utan också vackrare. Mycket av det Strömquist tar upp är viktigt, men jag saknar den riktigt vassa kritiken som brukar vara hennes signum. Nu blir det ganska konstaterande, men den svarta humor som jag brukar älska finns inte riktigt där på samma sätt som i tidigare böcker. Det gör att budskapet inte heller går fram på samma sätt. Inne i spegelsalen är bra, men inte lika fantastisk som jag hade förväntat mig. Troligen gör det att fler läser, men jag saknar det vassa och det politiska.

Bokcirkelstips i januari 2022

Dags för fler boktips för bokcirklar. Gemensamt för månadens fem tips är att de dels har ett intressant innehåll, men också kan leda till samtal om samhällsfrågor och egna erfarenheter kring innehållet. Sådana böcker är extra bra att cirkla om tycker jag.

Em av Kim Thúy var en av förra årets största läsupplevelser för min del. I korta ögonblicksbilder beskriver Kim Thúy kriget i Vietnam och hur olika människor påverkades av det. Det som först verkar fragmentariskt skapar en helhet och jag lärde mig mycket nytt om det fruktansvärda kriget, inte minst för att perspektivet är ett annat än det vi är vana vid. Em släpptes som pocket i november.

Stöld av Ann-Helén Laestadius tilldelades mycket välförtjänt Augustpriset i höstas. Berättelsen om Elsa, som när hon var nio såg en man döda hennes älgkalv och som vuxen fortfarande inte har vågat erkänna att hon vet vem som gjorde det, är både lärorik och spännande. Laestadius låter oss ta del av samernas situation och den konflikt som finns kring renskötsel och vår ursprungsbefolknings rättigheter i en del av Sverige där polisen i princip inte är närvarande. Stöld finns i pocket.

Älskade barn av Ashley Audrain handlar om Blythe som haft en svår uppväxt och är väldigt orolig för att hon själv ska bli en dålig mamma. När dotter Violet föds vill hon ge henne all sin kärlek, men märker snart att det är något som inte stämmer med dottern. Det som gör Älskade barn så speciell är att det inte är en svartvit berättelse. Blythe är en komplex figur och det är svårt att riktigt veta vad som egentligen är orsaken till det komplicerade förhållandet till dottern. Boken finns i pocket.

Trion av Johanna Hedman är en intressant debut om tre unga människor vars liv hakar i varandra. Det är en bok om vänskap och kärlek, där gränsen ibland är flytande. Thora och August är barndomsvänner. August är konstnär och hoppas på ett genombrott. Thora studerar juridik.  När Hugo hyr ett rum hos Thoras föräldrar lär de känna varandra och deras trio formas. Det som är intressant med Trion är kanske främst skildringen av vänskap, men också alla mellanrum som behöver fyllas ut, något som är mer intressant att göra tillsammans. Trion finns i pocket.

Slutet av Mats Strandberg är en bok som primärt vänder sig till unga läsare och kanske därför ett oväntat bokval för en bokcirkel bestående av vuxna läsare, men jag tycker att ni ska ge den en chans. Även om huvudpersonen är 17 år finns det också andra karaktärer i olika åldrar. Precis som i filmen Don’t look up är en komet på väg mot jorden, men fokus ligger inte i att förhindra det, utan på hur människor reagerar när de vet att slutet är nära. Både gripande och intressant. Slutet finns i pocket.

 

 

 

Allt vi inte sa

Vi vet redan från början att någon fruktansvärt har hänt. I de avsnitt som fått titeln “Efteråt” är Amanda inlåst och det tar tid innan vi får veta var och varför. Parallellt får vi lära känna henne och vännerna Sofia och Caroline. De bildar en trojka som verkar bindas samman av Sofia, Amandas barndomsvän och Carolines studiekamrat. Ju längre berättelsen går, desto svårare blir det att se någonting alls som egentligen binder dem samman. Faktiskt verkar de inte ens tycka om varandra, men förändring är svårt och en anledning till att de hänger ihop är kanske att alternativet att inte göra det skulle betyda att de förlorade något viktigt. För Amanda handlar det dels om ett dåligt samvete för att hon svek Sofia när de båda flyttade till Stockholm, men också att Sofia är den enda som känner henne på riktigt och vet om hennes bakgrund. Sofia är på ett sätt ganska trött på att alltid få ta hand om Amanda som har en tendens att dricka för mycket, men samtidigt är Amanda hennes äldsta vän och hon vill inte svika. När det gäller Caroline så saknar Sofia den smarta unga kvinnan som hon lärde känna på juristutbildningen. Influensern Caroline är inte alls samma sak, men Sofia är beroende av Caroline och kan inte leva utan henne. Vad Caroline får ut av det hela är oklart, men kanske behöver hon känna sig god och Sofia är ett passande välgörenhetsprojekt.

Även om de tre huvudpersonerna turas om att berätta får Sofia ändå ses som den egentliga huvudpersonen. I alla fall är det henne jag fastnar mest för. Hon är jurist och arbetar på en advokatbyrå, där hon upplever att hon behöver vara mer ambitiös än andra för att räknas. Drömmen är att kunna köpa en egen lägenhet, men i väntan på det bor hon i det närmaste gratis i Carolines brors lägenhet medan han studerar utomlands. Bitterheten när hennes svenska arbetskamrater berättar om nyinköpta lägenheter som inte sällan sponsrats av deras föräldrar, vet inga gränser. Det är inte det att Sofia ser sig som ett offer, men som hon säger är det inte direkt enkelt att leva i ett land där Sverigedemokraterna är stora och det faktum att hon alltid riskerar att ses som en andra klassens medborgare genererar en enorm prestationsångest.

Allt vi inte sa är Sara Osmans debut och det är en riktigt bra sådan. Berättelsen om tre kvinnor i 30-årsåldern, som vid första anblick är vänner, men i själva verket har en mer komplicerad relation än så, är välskriven och spännande. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte det jag fick. Osmans bok är vassare än jag trodde och bjuder på en stor dos satir över dagens samhälle och de roller många tvingas in i. Ytan som ofta är ganska blankpolerad, döljer en sanning som är långt ifrån vacker och Osman sätter fingret på ganska märkliga ageranden som konstigt nog blivit en naturlig del av vår samtid. Det handlar inte bara om att många, likt Caroline, använder sociala medier för att skapa ett perfekt liv. Det handlar också om yta i många sammanhang trumfar innehåll, som att Sofia ses på ett visst sätt för att hon är svart, muslimsk kvinna och behandlas därefter, eller att Amanda gör allt för att inte påverkas av förlusterna i sitt liv, men ändå verkar oförmögen att leva livet utan att bedöva sig. Ingen av de tre huvudpersonerna vågar vara sanna mot varken andra eller sig själva, men frågan är om de ens hade tillåtits vara det om de hade önskat.

Jag höll på att missa Allt vi inte sa och är väldigt glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa. Nu är jag mycket nyfiken på vad Sara Osman ska hitta på härnäst. Med sin unika blick för detaljer och sin riktigt vassa penna är hon en riktigt spännande bekantskap. Det finns massor att skriva om boken, men mycket av behållningen är också alla de små saker som avslöjas och bildar en ganska obehaglig helhet. Jag varken vill eller kan beskriva allt, utan uppmanar er att läsa. Jag kan också tänka mig att det här är en perfekt bok att cirkla om, då det finns en hel del att samtala om både kring bokens innehåll och vår inte sällan absurda samtid.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: