Månad: januari 2022

A Tale of Love and Desire

A Tale of Love and Desire är en film av den tunisiska regissören Leyla Bouzid, numera bosatt i Paris. Det är i Paris berättelsen om Ahmed utspelar sig och det handlar inte bara om kärlek, utan också om litteratur och framför allt poesi. Ahmed (Sami Outalbali) sina rötter i Algeriet och lever ett liv i sin förort, parallellt med de ”riktiga” fransmännen. Att han studerar på universitetet är något som förändrar honom, men också gör honom annorlunda i den miljö han befinner sig i. Han vill vara en god muslim, en god son och en bra student. Han vill höra till och ändå leva ett liv som ger honom möjligheter att komma vidare. Första dagen på Sorbonne träffar han Farah (Zbeida Belhajamor) som kommer från Tunis och rest till Paris för att studera. Hon läser bland annat en kurs om arabisk poesi tillsammans med Ahmed och även om det inte är kärlek vid första ögonkastet så finns känslorna där. Hur Ahmed ska hantera dem är något han funderar mycket på. Farah är långt ifrån hans bild av en muslimsk flicka och lever ett liv som är så mycket friare än det Ahmed har.

Det är så mycket som är bra med A Tale of Love and Desire. Skådespelarinsatserna är fina och jag tycker om att Ahmed till slut vågar diskutera språk och litteratur med sin pappa. Många av de tankar kring identitet och vad som krävs av honom som ung man med rötter i Algeriet finns i hans huvud, men är kanske inte krav som andra ställer på honom. Tillsammans med Farah upptäcker han ett annat Paris än det han tidigare kände till och det både lockar och skrämmer. Detsamma gäller universitetet och som en av hans lärare påpekar är hans tvivel på sig själv mumma för dem som inte tycker att han passar där.

Jag tittar vidare på de filmer som finns tillgängliga digitalt under Göteborg Film Festival, men tyvärr är de möjliga att se under så kort tid att det inte går att uppmana er att gå in där och se A Tale of Love and Desire. Lite snålt kan jag tycka att endast låta filmerna vara tillgängliga under ett dygn, när de går vid flera tillfällen under en längre period på den fysiska festivalen. Oavsett är det kul att kunna se bra, ny, internationell film även om det sker hemma i soffan. Fler texter om film kommer under veckan och jag hoppas att de blir tillgängliga på andra platser efter festivalen.


Om filmen

A Tale of love and desire, (2021), regisserad av Leyla Bouzid, 1h 42min

Originaltitel: Une histoire d’amour et de désir (Frankrike)

Så jävla easy going

Inledningsfilmen på Göteborg Film Festivals 45e upplaga var Så jävla easy going, regisserad av Christoffer Sandler och baserad på en bok av Jenny Jägerfeld från 2014 med titeln Jag är ju så jävla easy going. Filmen utspelar sig till skillnad från boken i Göteborg och vi får följa med huvudpersonen Joanna från lägenheten i Majornas kvarter Vita björn till skolan på Lindholmen och dessutom på en rad cykelturer till Linné via hamnstråket och självklart till Valhallabadet. På ytan är hon en ganska vanlig gymnasieelev, men det finns saker som gör att hon skiljer sig från andra. En är att hon har adhd och att besvären förvärras för att hon inte har råd att hämta ut sin medicin. Hemma sitter pappa i soffan och glor på frågesport (där programledaren är Jenny Jägerfeld) vilket betyder att hans inkomster är i princip obefintliga. Det finns helt enkelt inga pengar till medicin och faktiskt knappt till mat.

Inledningsvis slås jag av hur ensam Joanna verkar vara. Den enda typ kompis hon har är Matheus som är någon form av knullkompis. En minst sagt misslyckad relation, men det finns ändå något fint i den. Matheus vill mer än Joanna och försöker få henne att umgås mer. Den som vinner Joannas hjärta är istället Audrey, som är ny i skolan. Hon och Joanna har tyska tillsammans och börjar hänga lite. Mest handlar det om att Joanna cyklar ner till Bio Capitol där Audrey jobbar, eller råkar befinna sig på Valhalla när Audrey har sagt att hon ska dit. Att berätta om sina känslor eller för den delen om sitt liv är en omöjlighet för Joanna och hon är fullständigt övertygad om att Audrey aldrig skulle orka med henne om hon visste sanningen. Taktiken att undvika sanningen och därmed konflikter skapar dock en rad problem och det blir inte så bra.

Joanna spelas av Nikki Hanseblad och vilket fynd hon är. Hon spelar inte Joanna, utan blir henne. Är henne. Jag blir så övertygad av hennes skådespelarprestationer att jag till och med förlåter stockholmskan. Det här är en skådespelare att hålla ögonen på och jag hoppas verkligen att vi får se mycket mer av henne. Joannas pappa spelas av Shanti Roney och han är som alltid briljant. Scenen med far och dotter på kyrkogården går rakt in i hjärtat. Samtidigt vill jag skrika åt honom att skärpa sig och inse att hans dotter behöver honom. Att hon satt sig i en jäkla situation för att hon försöker lösa problem som bör lösas av den vuxne, inte av barnet.

Boken Jag är ju så jävla easy going innehåller flera helt klockrena beskrivningar av hur det känns att ha adhd. I filmen illustreras det istället med ljud och blinkade ljus istället för beskrivningar av cirkusartister i hjärnan, men det funkar fint och skapar en känsla som mycket väl kan stämma överens med hur det känns att vara Joanna. Utan medicin är hon i händerna på sin diagnos och kan inte fungera eller fokusera. Någon sådan skildring har jag aldrig sett på film innan och den är välkommen. Finast är att Joanna verkligen inte målas upp som något offer, trots att hon på många sätt är det. Istället kör hon på och försöker lösa alla problem hon hamnar i. Med varierande resultat ska tilläggas.

Så jävla easy going är en riktigt bra film som jag hoppas ska nå en bred publik. Det är svårt att inte dra paralleller till Fucking Åmål både gällande innehåll och form, men det här är en mer modern och mer relevant film för dagens unga. Den går säkerligen upp på bio efter festivalen och då rekommenderar jag er verkligen att se den. Bara gör det.


Om filmen

Så jävla easy going, (2021), regisserad av Christoffer Sandler, 1h 31min, Sverige

Fem fina filmupplevelser på Göteborg Film Festival

Igår invigdes den 45e upplagan av Göteborg Film Festival (fattar att det ska vara internationellt, men avskyr särskrivningen) och även om jag inte kommer att vara på plats i år har jag tänkt och se film digitalt. När jag köpte onlinepasset blev jag först besviken, men nu har fler titlar lagts till och jag har hittat flera filmer jag vill se. Nu gäller det bara att hitta tiden, men jag såg i alla fall årets invigningsfilm Så jävla easy going igår. Mer om den i morgondagens inlägg.

Dagens topp 5 handlar om fem fina filmupplevelser under tidigare festivaler:

När Quentin Tarantino var som störst i mitten av 90-talet hade han en liten, men rätt rolig roll i filmen Sleep with me regisserad av Rory Kelly. Filmen kom ut 1994, men jag tror att den visades på festivalen 1995. Jag såg den väldigt sent en kväll på Draken och förälskade mig i Meg Tilly, som spelar den kvinnliga huvudrollen. Eric Stoltz spelar hennes pojkvän och Craig Scheffer deras vän som är hemligt förälskad i Tillys karaktär Både Stoltz och Scheffer var med i John Hughes klassiska film Some kind of wonderful. Och Tarantino då? Jo, han var på samma fest som de tre huvudkaraktärerna och höll en lång monolog kring varför Top Gun är en bögfilm.

Det måste varit 1998 som jag och maken (som jag just blivit sambo med då) gick på filmfestivalen tillsammans första gången och då såg bland andra Savrseni krug (1997) som på svenska fått titeln Den perfekta cirkeln. Filmen som är regisserad av Ademir Kenovic utspelar sig i Bosnien och handlar om en äldre, alkoholiserad poet som av en slump får ta ansvar för två pojkar som flytt massakern i sin hemby och nu söker efter en släkting i Sarajevo. En av dem är dov och kommunicerar med teckenspråk. Det var mycket nära att vi inte fick se filmen, då fel kopia hade skickats och den tillgängliga filmen var textad på holländska. Den visades ändå och de som ville kunde få pengarna tillbaka. Vi stannade och det är jag glad över, för sällan har jag sett en så gripande film. Jag grät så mycket i slutet att jag inte kunde sluta, utan fortsatte snörvla hela vägen hem från Järntorget till Jeagerdorffsplatsen.

De tillfällen jag gått på bio själv är få och det har princip bara skett under filmfestivalen. En tidig morgon (troligen också 1998) såg jag Marius & Jeanette, en film som stannat i minnet. Filmen är regisserad och producerad av Robert Guédiguian. Filmen utspelar sig i Marseille, som hans filmer så ofta gör och i huvudrollerna ser vi Ariane Ascaride som Jeanette och Gérard Meylan som Marius. De är ofta (i princip alltid) med i Guédiguian filmer, liksom Jean-Pierre Darroussin, som i den här filmen spelar Dédé, en granne till Jeanette. Ascaride är gift med Guédiguian sedan 1975 och en helt fantastisk skådespelare. Det här är fransk film när den är som bäst, politisk, känslosam och med fokus på dialoger.

Precis när Dawson’s Creek var på sin sista säsong gjorde Katie Holmes rollen som April i den charmiga Pieces of April. Filmen är regisserad av Peter Hedges och utspelar sig under ett ganska kaosartat Thanksgiving-firande. April bor med sin pojkvän Bobby (Derek Luke) och de bor i ett av de mer ruffiga kvarteren i New York. Nu har de bjudit in Aprils familj att fira Thanksgiving och ett flertal av grannarna involveras för att lösa det hela. Oliver Platt, en av mina absoluta favoriter, spelar Aprils pappa i denna charmiga historia.

En annan film jag såg ensam en tidig morgon är Frälsningsarmén baserad på boken med samma titel av Abdellah Taïa och regisserad av densamma. En fantastisk bok och en väldigt bra film. Obehaglig, ibland lite väl explicit, men väldigt bra. Berättelsen om den unge Said som utnyttjas av äldre män är smärtsam. Det handlar inte bara om att en ung pojke hamnar i underläge rent sexuellt, utan också om den längtan efter att bli älskad som han trots allt har. Själva bioupplevelsen var också annorlunda. Filmen visades på Göteborgs stadsmuseum och det var nästan bara män i publiken.

Duttduttelidutt eller hur min hjärna slutat fokusera

Januari är alltid en trög månad, men efter influensa i december och covid i januari är jag verkligen mer seg än vanligt. Att pandemin har gått in i en ny intensiv fas, vilket påverkar både vardagen och jobbet, gör säkert sitt till. Klart är i alla fall att jag är väldigt trött och dessutom har en hjärna som inte riktigt vill lyda. Det är svårt att fokusera på läsning och minsta motstånd gör att jag ger upp. Inte så bra för någon som behöver läsa för att må bra och som säkerligen också behöver öva på att fokusera på en sak när livet är för stressigt. Istället för att läsa spelar jag meningslösa mobilspel och det är verkligen inte något som ger energi. En bra bok ger nämligen energi och det är just vad jag behöver just nu.

Jag brukar berätta för mina elever om en studie gjord på Sussex University av bland andra Dr. David Lewis som visar att läsning minskar både stress och ångest. Helst ska det vara pappersböcker, men jag tänker att läsplattor med e-ink borde funka lika bra. I alla fall blir det samma koncentration och just det verkar ha betydelse. Det är så himla sällan vi gör en sak i taget i vårt samhälle och det behövs ibland. Sex minuters läsning ska räcka för att minska stressen med så mycket som 68%, men för att jag riktigt ska fastna i en bok behövs nog ändå mer. Problemet är att min röriga hjärna inte håller tanken på boken och även om ögonen rör sig som de ska läser jag inte, utan tänker på annat. Det som behövs är alltså bra böcker som jag fastnar helt i.

Ett annat problem är att jag tröttnar så himla snabbt när jag är stressad. Uthålligheten finns inte där och minsta lilla motstånd gör att jag ger upp. Det betyder att jag just nu har en handfull böcker på gång och i tanken är jag redan i nästa bok. Jag har fastnat i Grim av Sara Bergmark Elfgren och den är riktigt bra, men också riktigt svart och passar därför inte vid alla lästillfällen. Istället har jag påbörjat och avfärdat en rad deckare och feelgoodböcker, men just nu inte fastnat för någon. Egentligen är jag nämligen rätt trött på det lättsmälta och vill ha något som ger mer än underhållning för stunden, men jag orkar inte riktigt.

I den bästa av världar kommer vi i väg på en läshelg till Varberg i början av februari och då kanske det finns ork att läsa mer koncentrerat. Tiden finns ju i alla fall. Går allt enligt planen åker jag dessutom ner redan på torsdagen och följer intensivdagarna på min magisterutbildning från ett hotellrum. Det känns som en roligare lösning än att ännu en gång sitta hemma i soffan och lyssna på föreläsningar på distans.

Tills dess får ni gärna ge mig tips på lättlästa böcker som faktiskt har lite substans. Jag behöver något riktigt bra att sätta tänderna i, som inte kräver mer än min trötta och splittrade flipperhjärna klarar av.

 

PS. Här finns ännu fler bra saker med att läsa och det gör att jag är ännu mer frustrerad över hur lite jag läser just nu. DS.

 

 

Photo by Nathan Dumlao on Unsplash

Nominerade till Storytel Awards — Stora ljudbokspriset 2022

Igår presenterades de nominerade till Storytel Awards — Stora ljudbokspriset 2022  och möjligheten att rösta på sina favoriter från förra året och även en del äldre titlar som nu blivit ljudbok. Det går att rösta i kategorierna roman, spänning, fakta, barn, ungdom och den nya kategorin feelgood. Omröstningen pågår till och med den 9 februari 2022 och vinnarna presenteras på en gala som sänds den 31 mars.

Bokmarknaden har förändrats sedan Storytel och andra ljudboksaktörer tagit en ganska rejäl plats i läsarnas liv. Själv lyssnar jag sällan på ljudböcker, men läser gärna e-böcker via främst Storytel och Bookbeat. Egentligen är jag mest förtjust i den senare, men båda hänger kvar då utbudet skiljer sig något åt. Gemensamt för dem är ändå det stora fokuset på ny och lättsam litteratur. Det påverkar självklart både vilka böcker som blir lästa, men också vilka som uppmärksammas i sociala medier. Kultursidorna lever sitt eget liv, men när det gäller bloggar och instagram tror jag att de böcker som frontas av prenumerationstjänsterna får väldigt stor uppmärksamhet. Jag märker själv på min läsning att jag läser allt mer svenskt och tyvärr också mer lättsmält litteratur. Mer om det imorgon.

Så vad tycker jag då om Storytel Awards? Jag är kluven. Det är roligt att ljudböcker uppmärksammas och att populära författare får stå i fokus, men det är för många nominerade och känns därför lite kanske inte oseriöst, men ointressant. Att nomineras är självklart en ära, men med mer än 30 nominerade i vissa kategorier blir det mer en lista på en massa böcker än ett mått på kvalitet. Jag uppskattar dock att både barn- och ungdomsböcker finns med och dessutom i separata kategorier. Alla nominerade hittar du här och jag har valt ut fem i varje kategori som jag tror lite extra på. Några jag läst och andra jag ännu inte hunnit med och vissa av dem vill jag läsa, medan andra bara är sådana jag tror har god chans att vinna. Det ska bli intressant att se om vinnarna finns bland dem.

Roman 

Bland de 34 nominerade har jag valt ut följande favoriter:

Du är inte längre min dotter av Frida Boisen, författaruppläsning

Shuggie Bain av Douglas Stuart, inläst av Viktor Åkerblom

Vinnarna av Fredrik Backman, inläst av Marie Richardson

Stöld av Ann-Helén Laestadius, inläst av Katharina Cohen

Löpa varg av Kerstin Ekman, inläst av Lennart Jähkel

 

Spänning

Hela 36 böcker är nominerade i den här kategorin och dessa fem har jag valt ut:

Som man sår av Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth, inläst av Niklas Falk

Polcirkeln av Liza Marklund, inläst av Lo Kauppi

Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, författaruppläsning

Kokain av Pascal Engman, inläst av Stefan Sauk

Nattfalkarna av Elly Griffiths, inläst av Angela Kovács

 

Ungdom

Av de totalt 21 nominerade har jag valt ut följande fem titlar:

Så jävla operfekt av Charlotte Cederlund, inläst av Ellinor Hermann

Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, inläst av Emma Molin

En av oss ljuger av Karen M. McManus, inläst av Ella Schartner

Lowkey av Melody Farshin, författaruppläsning

Losing big or losing everything av Niclas Christoffer, inläst av Hanna Ardéhn

 

Barn

Av 28 nominerade har jag valt ut följande fem:

Fy, vad äckligt av Anna Hansson, inläst av Måns Nilsson

Athena — Det är aldrig för sent av Elin Ek, författaruppläsning

Familjen Knyckertz och gipskattens förbannelse av Anders Sparring och Per Gustavsson, inläst av Katharina Cohen

Handbok för superhjältar 6: Utan hopp av Elias & Agnes Wåhlund, inläst av Frida Hallgren

Gosedjursfesten av Hanna Granlund och Elin Johansson, inläst av Moa Lundqvist

 

Feelgood

I den har kategorin har 31 böcker nominerats och det här är de fem jag valt ut:

I hjärtat av Ådala av Åsa Liabäck, inläst av Anja Lundqvist

En bättre människa av Eli Åhman Owetz, inläst av Gunilla Leining

Vingården för vilda drömmar av Carolina Säfstrand, inläst av Gunilla Leining

En kväll i juni av Anna Lönnqvist, inläst av Sofia Berntson

je m’apelle Agneta av Emma Hamberg, författaruppläsning

 

Fakta

Totalt 36 nominerade och jag har valt ut dessa fem:

Att bära sig själv av Peter Jöback, Henrik Johnsson, Leif Eriksson och Martin Svensson, inläst av Peter Jöback

Brev till mannen av Bianca Krönlöf, författaruppläsning

Maria: En kvinnlig komikers dagbok av Mia Skäringer, författaruppläsning

Tills alla dör av Diamant Salihu, inläsare Gerhard Hoberstorfer

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali, författaruppläsning

 

Vilka favoriter har du bland de nominerade? Finns det några böcker du saknar bland dem?

 

 

 

 

 

 

 

 

Veckans kulturfråga v.4 2022

Vi stannar i filmernas och tv-seriernas värld även den här veckan. Ofta är det lite extra pirrigt när en favoritbok ska bli film eller tv-serie och det handlar veckans kulturfrågor om.

Vilken bok skulle du vilja se som film eller tv-serie? Vilka skådespelare vill du se i huvudrollerna?

Att se sina favoritböcker som tv-serier eller filmer är alltid lite läskigt. Ibland är det faktiskt så att jag väljer att inte titta eftersom jag inte vill att läsupplevelsen ska förstöras. Det hade dock varit spännande att se den moderna klassikern Den hemliga historien av Donna Tartt som tv-serie och då hade jag velat se Timothée Chalamet som Richard Papin,  Anya Taylor-Joy som Camilla, Lucas Hedges som Bunny och Christian Bale som Julian Morrow.

Vingården för vilda drömmar

Efter en minst sagt känslosam period vill Erica bort. Hennes sambo Theo vill att de ska gå i terapi för att lägga den sorg de upplevt bakom sig, men Erica är inte redo. Visst borde hon kämpa, visst borde hon gå vidare, visst borde hon prioritera kärleken, men hon måste sörja färdigt först eller i alla fall lära sig andas. Stockholm och den lilla tvårumslägenheten på Södermalm kväver henne. Det är under en vinlunch med väninnan Sanna, som är gift med Theos barndomsvän Mats, som Erica inser att hon måste göra något drastiskt för att inte gå under fullständigt. Theo har sagt att de måste välja mellan att leva och dö och han vill leva. Problemet för Erica är att han tror att allt ska kunna bli som förut, men för henne känns det som en omöjlighet.

Istället för att följa med sambo och vänner på semester i norra Sverige tar hon tåget söderut. På centralstationen i Stockholm ber hon en förbipasserande säga en siffra mellan ett och 28 och sedan välja mellan A och B. Kvinnan säger lite frågande 19 A och Erica tar tåget som avgår från det spåret. Färden går söderut och när hon i tågtidningen läser om Vingården för vilsna drömmar i Arild, är det dit hon beger sig. Vingården, som drivs av Marcus och hans farfar Johannes, har en gäststuga till uthyrning och den flyttar Erica in i. Men heter den inte Vingården för vilda drömmar, tänker ni nu, men det gör den inte från början.

Något Caroline Säfstrand är så himla bra på är att skapa karaktärer med både bra och mindre bra sidor. Karaktärer som farit lite illa i livet och därför inte alltid bemöter andra människor på ett genomtänkt sätt. Hon är också fantastisk på att låta människor ur olika generationer och med olika bakgrund mötas. Erica blir snart vän med Johannes och grannen Beatrix som älskar sällskapet. Marcus är kanske lite tjurigare, men han inser att de behöver pengarna som de får in på att hyra ut stugan och då är Erica ett okej alternativ som hyresgäst.

Parallellt med berättelserna om Erica och människorna kring vingården får vi lära känna Lisbeth, en äldre, mycket ensam kvinna som Erica noterar när hon tar ett morgondopp. Hur Lisbeths liv ska knytas samman med de andras tar lång tid innan vi får veta och när det väl sker hade jag önskat att de hänt tidigare. Nu lämnas vi med några lösa trådar, men så kan livet absolut vara. De flesta saker löser sig snyggt och på ett både trovärdigt och bra sätt. Möjligen har jag svårt att tro på att vin från Arild skulle bli fantastiskt, för något sådant har jag inte smakat ännu, men så har jag inte heller smakat något vin från Vingården för vilda drömmar.

Jag tyckte mycket om Vingården för vilda drömmar och Carolina Säfstrand seglar upp som en rejäl favorit i genren feelgood med svärta. Miljön är fantastisk, karaktärerna lätta att ta till sig och så är boken fylld av små, charmiga detaljer som gör läsningen extra trevlig. Boken är andra delen i serien Vid livets vägskäl som inleds med Klubben för lyckliga slut, men går utmärkt att läsa fristående. Böckerna binds samman av miljön och några karaktärer från förra boken nämns i förbifarten, men i övrigt klarar de sig själva. De är bra båda två dock, så varför inte läsa serien i ordning, eller i oordning om del två lockar mer.


Om boken

Vingården för vilda drömmar av Caroline Säfstrand, Bokförlaget Forum, (2021), 378 sidor

Tunna blå linjen

Jag började se Tunna blå linjen när den först kom, men gav upp ett ett avsnitt eftersom jag störde mig på precis allt. Så började alla hylla och när året gick mot sitt slut och serien hamnade i topp hos många när tv-året summerades, bestämde jag mig för att ge den en ny chans. Det är jag otroligt glad att jag gjorde, för vilken fantastisk serie det är. Det borde jag ha fattat från början, men när jag insåg att Cilla Jackert var huvudförfattare anade jag att så var fallet. Ibland är det bra att omvärdera förhastade sågningar.

Huvudpersonen Sara (Amanda Jansson) kommer från Umeå och är ny på jobbet som polis i Malmö. Hon paras ihop med Magnus (Oskar Töringe) som är en klassiskt hårdkokt polis med vissa tvivelaktiga tendenser. Det var en av sakerna jag störde mig på vid första titten, men det som först är en ganska endimensionell karikatyr utvecklas till en mycket mer komplex karaktär. Såväl Magnus pappa som bror är polisen, eller hans pappa var polis och slutade efter att ha blivit skadad. Tydligt är att Magnus ses som en mycket sämre polis av främst sin pappa och där vi ser en för hård yrkesman ser han en mes.

Gruppen leds av Jasse, Jens Lind (Per Lasson), som jonglerar en pågående separation med ett krävande jobb. Något som går sådär. Kanske är han min favoritkaraktär, tillsammans med Leah spelad av fantastiska Gizem Erdogan, som verkligen går från klarhet till klarhet som skådespelare. I Tunna blå linjen spelar hon en ung, judisk kvinna förvars morfar är den absolut viktigaste personen i livet. Ett otroligt starkt porträtt som berör. Märkligt är att det som stör mig först, att det känns som ett babbligt fikarum istället för en tv-serie är det som visar sig vara seriens styrka. Det här är inte berättelsen om några skådespelare som spelar polisen, de ÄR poliser i en stad som är en karaktär i sig själv.

En annan stor behållning av serien är musiken, där fantastiska April Snow står för mycket av den. Alltid trevligt att få upp ögonen för nya favoriter. I höst kommer andra säsongen och då hoppas jag att både mina favoriter och April Snow är tillbaka.

 

En söndagssmakbit ur Fädernas missgärningar

Norska bloggaren Astrid Terese bjuder på sin blogg Betraktninger varje söndag in till utmaningen En smakebit på søndag. Utmaningen går ut på att med hjälp av ett citat tipsa om en bok vi läser just nu. Mitt citat den här veckan kommer från Fädernas missgärningar som är sista delen i serien om Rebecka Martinsson av Åsa Larsson. Serien som påbörjades 2009 med boken Solstorm och det är nästan tio år sedan förra boken Till offer åt Molok. Ändå kändes det helt naturligt att få träffa Rebecka igen. Nu har jag inte läst helt färdigt, men intrycket är att Larsson lagt mycket energi på att lämna sin huvudperson på en bra plats även om det innebär en rad omvägar. Fallet hon löser på sin fritid som en tjänst åt den snart pensionerade rättsläkaren Lars Pohjanen, kan kopplas till hennes egen familj och där finns en rad lösa trådar som väntat på att knytas ihop. Citatet jag valt har dock ingenting med fallet att göra, utan handlar om Börje Ström, en gammal boxare som påverkats enormt mycket av sin fars försvinnande. En far som också blir en del av Martinssons fall. Börje är en tuff man som självklart inte gråter, men han påverkas när han får veta saker om det förflutna. Pohjanen gråter inte heller, vilken riktig karl gör det, men erkänner för sig själv att några saker får hans ögon att tåras. Saker som också brukar få mig att storlipa:

Pohjanen rullade iväg till bänken där den dödes kläder låg i en hög. Han lyfte upp skjortan.
– Känner du igen den här? frågade han.
Några förhäxade sekunder stirrade Börje Ström på den blåvitrutiga skjortan.
– Det är farsans, sa han med en röst som inte ville bära.
Sedan ryckte det till i ansiktet på honom.
Pohjanen drabbades av en känsla av förlamning. Tänkte Börje Ström gråta? Pohjanen var själv ingen gråtare. Bortsett från när han såg program på TV om gamla idrottsprestationer, eller amerikaner som kom till Sverige och sökte sina rötter. Han sträckte ut handen mot Börje Ström, men den kom bara halvvägs innan den vände och kröp ner i Pohjanens ficka. Sätt händerna i fickan. Knyt dem. Fortsätt hålla dem knutna.
Pohjanen såg hur Börje Ström höll emot. Som en boxare mot repen. Ströms nävar gjorde en liten rörelse uppåt. Vanan i dem att skydda huvudet och kroppen, hjärtat också för den delen. Men vad hjälper garden mot den sortens smärta. Sorgen slår tungt inifrån.

 

Många är de män och kvinnor i Larssons värld som inte vågar eller förmår uttrycka sina känslor, men i Fädernas missgärningar låter hon dem fundera över sina känslor och i många fall faktiskt bestämma sig för att visa dem. Det sitter hårt inne, men ger en fin dimension till boken.

Nu ska jag börja se nya säsongen av Allt för Sverige och räknar kallt med att amerikanernas sökande efter sina rötter kommer att få mig att gråta en skvätt.

 

Fem böcker om samhällssmittor

Just tillbaka efter en omgång covid, min första, och därför blir det sjukdomsfokus i veckans topp 5.

Blindheten av José Saramago handlar om en mystisk sjukdom som drabbar människorna i en stad och gör alla blinda. Eller i alla fall nästan alla.

En sekund i taget av Sofia Nordin handlar om hur en febersjukdom drabbar mänskligheten och tar död på i princip alla. Huvudpersonen Hedvig ser hela sin familj dö och flyr staden för ett nytt liv i ensamhet på landet.

Bärarna av Jessica Schiefauer utspelar sig i en värld där en smitta drabbat alla män och gjord dem farliga. Nu lever kvinnorna själva, men hotet från de frånvarande männen är ständigt. Frågan är bara om det är reellt eller inbillat.

The Knife of never letting go av Patrick Ness handlar också om en märklig smitta som drabbat män och kvinnor på olika sätt. Kvinnorna har dött, medan männen har överlevt. Följden av sjukdomen har dock blivit att de hör precis vad alla tänker, både människor och djur.

Karantändagbok av Elin Lucassi utspelar sig mitt i vår nutid i den pandemi som blev så mycket mer omfattande och utdragen än vad de flesta av oss räknade med. Ett år av smitta, karantän och oro beskrivs på ett både roligt och brutalt ärligt sätt.

 

Scroll to Top