enligt O

Tankar från en bokberoende

Månad: augusti 2018 (Sida 1 av 4)

Bokcirkla med Maggie O’Farrell på Bokmässan

Ibland är det lite extra roligt att befinna sig i bokbloggarvärlden, som t.ex. när det vankas speciella möten med favoritförfattare. 2016 ordnade Kulturkollo (eller Anna egentligen) en bokcirkel med fantastiska Kim Thúy (som är en av fyra nominerade till Det alternativa Nobelpriset) och vi hade en magisk stund tillsammans. Förra året fick jag och Fanny chansen att intervjua Jennifer Niven. Två stora stunder i mitt bokbloggarliv, tillsammans med selfieögonblicket med Abdellah Taïa efter hans seminarium 2016.

I år har Kulturkollo (läs Anna igen) fått möjligheten att arrangera en bokcirkel tillsammans med Sekwa/ETTA-förlag och författaren Maggie O’Farrell. En författare som jag absolut älskat sedan jag läste hennes Bara Alice 2001. Klockan åtta på Bokmässelördagen den 29/9 ska vi cirkla hennes självbiografiska bok Ett hjärtslag från döden som just kommit ut.

Det ska bli så otroligt kul!

Kan det bli ordning på Svenska Akademien nu?

Idag meddelade Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark, som tidigare lämnat Svenska Akademien att de kan tänka sig att återvända för att hjälpa till att välja in nya ledamöter. Till det behövs nämligen tolv ledamöter och så många finns inte i Svenska Akademien just nu. Trion erbjöd sina tjänster redan i slutet av maj, men då med villkoret att Horace Engdahls avgick. Det har sedan dess blivit mer och mer tydligt att någon sådan avgång inte kommer att ske, då Engdahl med största sannolikhet kommer att dö på sin stol (eller möjligtvis under en soppmiddag på Gyllene freden) verkar de ha kapitulerat. Bra eller dåligt? Bra, då de visar att de, till skillnad från vissa andra ledamöter, är beredda att ta ansvar för Svenska Akademiens framtid. Dåligt, då det borde ryka några ledamöter till och en av dem är definitivt Horace Engdahl.

Espmark säger till DN att det i första hand är en “begränsad aktion” och att syftet är att stolar inte ska stå tomma för länge. De kommer att vara en del av återuppbyggandet av Svenska Akademien och i det behövs definitivt alla vettiga personer som nu sitter på de åtråvärda stolarna. Frågan är bara om de är så speciellt åtråvärda längre, eller om de personer som borde erbjudas dem kommer att tacka nej. Idén om den splittrade akademien med Team Danius och Team Engdahl gör också att striden kan fortsätta även i urvalet av nya kandidater. Anders Olsson fortsätter som ständig sekreterare även under hösten, vilket ger Team Engdahl ett oroande övertag.

Meningen är att Svenska Akademien ska sammanträda sjätte och trettonde september och målet är att fyra nya ledamöter ska väljas, en jurist och tre författare eller litteraturkännare. Kanske blir det några från min önskelista. Dialogen med Nobelstiftelsen om att utse en ny Nobelkommitté pågår fortfarande och en lösning måste till för att Svenska Akademien ska kunna fortsätta att ansvara för valet av Nobelpristagare. Team Engdahl verkar inte vara så pigga på att förändra något, vilket är helt i linjen med allt de gjort under våren och sommaren.

Som vanligt måste jag också delge vad Björn Wiman tycker om saken, för eftersom han och jag i princip alltid tycker likadant i den här sörjan, har han självklart mycket viktigt att säga. Wiman är hårdare än jag och tror att det kan skada de tre avhopparnas anseende när de nu kommer tillbaka “med svansen mellan benen”. Jag är rädd att han har rätt, men hoppas ändå att det här kan leda till något bra. Är det en kappvändning eller är det ett ansvarsfullt beslut? Jag är benägen att hålla med Wiman om att det definitivt kan ses som att det Danius talade om i sitt sommarprogram bara var tomma ord, men jag hoppas ändå att en fulltalig Akademi kan rädda en institution som definitivt är värd att räddas.

Kanske kan de tre musketörerna lyckas med sitt en för alla, alla för en, eller så är den enda lösningen att alla avgår. Hösten ser onekligen ut att bli spännande. Undrar hur många anteckningar och mail som kommer att läcka och vilka som väljer att gråta ut i media?

UPPDATERING: Dagen efter Kjell Espmark meddelat att de tre avhopparna kan tänka sig att komma tillbaka, tillbakavisas det av Sara Danius, som i ett meddelande på Facebook menar att hon inte har några tankar på att återvända till sin stol. Att de tre skulle återgå till arbetet i Svenska Akademien permanent var redan efter gårdagens avslöjande osannolikt, men att de var beredda att komma tillbaka tillfälligt lät mer möjligt.

De tre ledamöterna gick senare ut med ett gemensamt förtydligande som löd:

”Det har i svenska medier framställts som att vi tre återvänder till arbetet i Svenska Akademien. Det är felaktigt. Vi kan möjligen – möjligen – delta i viktigare omröstningar, ingenting annat”

Ovissheten kring Svenska Akademiens framtid är således fortfarande mycket oklar.

 

Fokus på kvinnor som fått Nobelpriset

Det blir inget Nobelpris i litteratur i år, på grund av alla turer kring Svenska Akademien. Då böcker av årets nobelpristagare brukar vara populära julklappar, har sju förlag samarbetat kring en ny utgivning av 14 böcker skrivna av de (alldeles för få) kvinnor som fått Nobelpriset. Böckerna ges ut den 14 november och har fått enhetliga omslag gjorda av Kristin Lidström.

Nu tror jag inte att initiativet handlar om att tjäna pengar vid jul och tycker att det här är utmärkt. Dessutom kanske det får mig att skaka liv i den helt misslyckade utmaning jag gav mig själv i år att läsa något av de kvinnor som fått Nobelpriset. Hittills har jag bara lyckats läsa en novell av Herta Müller.

Återstår att se vilka titlar som valts av varje författare. Av de som finns på bilden ovan (hämtad från pressmaterialet) har jag läst två. Mest ser jag kanske fram emot att läsa de författare jag inte läst något av, men också olästa titlar av de andra författarna.

En kort lista och ett alternativt Nobelpris

Det alternativa Nobelpriset är det Nobelpris i litteratur som delas ut i år. Efter Sara Danius sommarprogram och den kvarvarande decimerade akademiens agerande undrar jag helt ärligt om det blir något mer Nobelpris i litteratur någonsin.

Den nya akademien står dock redo, i alla fall tills årets alternativa pris har delats ut. På den långa, långa listan fanns många bra namn, men också en del mer tveksamma. Efter att folket har sagt sitt har nu två män och två kvinnor placerat sig på den korta, korta listan och en av dessa författare kommer att prisas.

De fyra är:

Maryse Condé från Guadelope, en prisbelönt författare född 1937 i Pointe-à-Pitre. Hon är också en författare jag så gärna skulle vilja älska, men ännu inte lyckats ta till mig. Jag har dock lovat att läsa något av henne om hon vinner och det står jag för. Eftersom hon finns med i min Boktolva hade det varit bra att lyckas med det i år. Utmaningen går (som vanligt) riktigt dåligt.

Neil Gaiman född 1960 i Portchester, Storbritannien tillhör de författare jag trodde skulle finnas bland finalisterna. Kanske ett väl populärkulturellt förslag med en författare som också skriver tv-serier (bland annat familjen O:s favoritserie Lucifer) men jag skulle säga att i alla fall de få böcker jag läst av honom håller hög kvalitet.

Kim Thúy var den största överraskningen av de fyra finalisterna, men det är så roligt att hon finns bland dem. Thúy föddes 1968 i Saigon i dåvarande Sydvietnam. Hon flydde som tioåring till Malaysia och vidare till Kanada. De tre skönlitterära böcker som getts ut på svenska handlar om hennes två hemland och mycket om mat. I höst ger Sekwa ut Smaker från Vietnam, där maten står i centrum totalt.

Haruki Murakami född 1949 i Japan brukar ofta nämnas i spekulationerna inför Nobelpriset och nu är han en av finalisterna till det alternativa Nobelpriset. Frågan är om han vill ha det här priset, eller om han föredrar att vänta på originalpriset. Murakami är en annorlunda och bra författare, som är så populär att hans nominering inte är överraskande.

Så vem vinner då?

Nu tar juryn över och jag tror på Maryse Condé. Hon är den smalaste och den äldsta, vilket i det här sammanhanget kan ses som meriter. Alla de fyra möjliga vinnarna känns dock okej, trots att min favorit Nina Bouraoui inte finns bland dem.

Tråkigast är nog ändå om Haruki Murakami vinner. Inte för att han är en dålig författare, men han känns som det mest förutsägbara valet av de fyra kandidaterna.

Grattis till de fyra utvalda och deras svenska förläggare. Den tolfte oktober tillkännages pristagaren på stadsbiblioteket i Stockholm, priset delas ut december och därefter upplöses den nya akademien.

En nostalgisk veckoutmaning

Vi har nostalgivecka på Kulturkollo och Carolina har gjort en lista med frågor som jag ska försöka besvara, i alla fall några av dem. Nostalgisvar it is.

Första egna inhandlade skivan (SP/LP/CD/whatever men kom inte dragande med spotifylistor, va?)

Den jag köpte själv var Carolas Främling 1983. Sedan var det Alphaville (1984) och A-ha (1985) som gällde, innan jag grävde ner mig i Depeche Mode. Blandbanden och min Freestyle var mina kanske viktigaste ägodelar. Jag lyssnade sönder årslistorna från Tracks 1983-1987 innan cd-skivorna började ta över. Eftersom min farbror hade radio- och tv-affär fick vi ny teknik ganska tidigt. Min första stereo med cd-spelare köpte jag sommaren efter nian för min första sommarjobbslön.

Andra nostalgiskivor var Now! That’s What I call Music, som pappa alltid köpte. Ett bra sätt att få tillgång till alla nya låtar på en gång.

Tidstypiska modeplagget/modedetaljen du verkligen minns att du hade och var stolt och glad över.

Stentvättade jeans instoppade i tubsockorna var ju superdupersnyggt. Däremot fick jag aldrig någon tröja från Fruit of the Loom och inte heller äkta Converse, men ett gäng tröjor med rejäla axelvaddar och fejkade rosa basketskor. Tillsammans med permanentat hår, blå mascara och plastörhängen var looken komplett. I Göteborg fanns affären Mats sport och det var där kläder skulle inhandlas.

Den första ”riktiga” boken du läste själv (bestäm själv vad som är ”riktig”, om det innebär mer text eller svårare meningar, men alltså boken du kände att du verkligen var stolt över att ha klarat av)

Riktig, som i hyfsat tjock och inte för de minsta barnen får bli min definition och då blir det Lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder. Mamma läste högt och jag läste samma sidor själv efteråt.

Favoritdoft schampo/deo

Jane Hellens schampo och balsam var en höjdare. Däremot var jag inte så inne på Date, parfymen som så många älskade. Senare, på gymnasiet, gjorde jag dock av med mina sista sparpengar (och sparade in på maten under några dagar) under en skolresa för att ha råd att köpa en parfym från Salvador Dali. Det ser ut som att det kan vara den som heter Laguna, i alla fall hade den en grön flaska. Min favoritfärg.

Godnattsagan som lästes tusen gånger

Inte godnattsaga just, men jag läste Måns och Mari från vår till vinter varje dag under flera år. När barnen kom hittade jag ett nytt exemplar som jag läste för dem, men inte varje kväll. De var mer förtjusta i Bajsboken och Gruffalon.

Bokserien du läst om och om igen

Ovan nämnda serie av Laura Ingalls Wilder läste jag om och om igen, liksom de om Anne på Grönkulla, Emily och Kulla Gulla.

Det här godiset minns jag!

Snusklubbor! Älskade snusklubbor. Sedan tuggade jag gärna Shake och klämde en och annan påse nötcréme.

TV-serien du fortfarande vill se om

Dallas var familjens serie på fredagar. Eftersom det var far i huset som styrde tv:n och alltid såg varje nyhetssändning, var det få serier vi följde själva. Lilla huset på prärien älskade jag tills den spårade ur rejält och när jag fick en egen, svartvit tv på rummet smygtittade jag på Maktkamp på Falcon Crest utan ljud och med lampan släckt. Ett av de största ögonblicken i min ungdoms tv-historia var dock när vi fick MTV våren i åttan och jag inte längre behövde spela in musikvideos på VHS. Istället kunde jag se The Cures Pictures of you varje dag. Lyckan!

Det här är den godaste GB-glassen genom tiderna

Bra fråga. Nogger är nog den klassiker jag tycker bäst om. Ett tag fanns också andra smaker på Igloo än cola. Blåbär tror jag, men jag kan minnas fel. Både Nogger och Igloo är en bonusglass. I Nogger finns godis i mitten och med Igloo får du två glassar i en om du slickar ordentligt så att du kan dela den.

Filmen ”alla” såg och vad du tyckte om den

Alla såg och älskade Dirty Dancing och Döda poeters sällskap (som vi såg tillsammans hela klassen någon gång på högstadiet och grät ikapp). Och ja, jag älskade dem också. Någonstans drömmer jag fortfarande om att vara läraren som lockar upp eleverna på katedern.

Färger på badrummets inredning där hemma när du var barn?

Brunt. Vårt radhus byggdes på 70-talet. Mitt rum hade bruna, blommiga tapeter, som sedan byttes mot rosa. Vet egentligen inte vad som är värst.

Och så lite bonusnostalgi …

Avslutningsvis vill jag bjuda på lite mer musiknostalgi. Definitivt inte världens bästa låt nu, men för fjortis-Linda som åkte in till Turisten på Kungsportsplatsen i Göteborg varannan vecka för att köpa Smash Hits var den fantastisk.

Photo by Jamakassi on Unsplash

Den lilla bokhandeln runt hörnet

Jag läste böcker av Jenny Colgan för länge sedan, men under den senaste hypen har jag faktiskt inte varit så sugen. Eftersom Den lilla bokhandeln runt hörnet är nominerad till Årets bok 2018 tänkte jag ändå ge henne en chans.

Vi får följa Nina Redmond, bibliotekarien som verkligen älskar böcker mer än allt annat. Huset som hon delar med en väninna är fyllt av lådor med böcker och hon skaffar ständigt flera. Att arbeta på bibliotek är verkligen perfekt.

Så får Nina och hennes kollegor reda på att det lilla bibliotek där de arbetar ska läggas ner. Istället erbjuds de söka nya anställningar på den nya satsningen med ett modernt bibliotek, ett mediacenter, där böckerna inte längre står i centrum. Nina söker, men får inte något jobb och istället börjar hon fundera på att starta något eget. Hon svarar på en annons om en gigantisk buss och planerar att skapa en ambulerande bokaffär.

Nina drar till Skottland för att köpa bussen och skaffar ett rum på den lokala puben. Byn är liten och jag tycker om skildringen av männen på puben, som längtar efter att få tillgång till böcker. Självklart är planen att köpa bussen och sedan åka tillbaka till Birmingham, men det blir inte så lätt som Nina trott. Dels är säljaren skeptisk till att sälja sin bil till en kvinna från storstaden och det visar sig också vara helt omöjligt att få tillstånd att parkera bussen i Birmingham.

Just temat med böcker och läsning gjorde det här till en riktigt trevlig bok, trots att den är förutsägbar och följer en ganska given mall för den här typen av böcker. Det som Colgan gör bra är hur hon gestaltar karaktärerna och dessutom är berättelsen om Nina både charmig och humoristisk.

Nu har jag läst sju av de tolv nominerade till Årets bok. Kanske hinner jag någon mer innan det är dags för prisutdelning.

20 bra författare under 40 fem år senare

Granta har med tio års mellanrum 1983, 1993, 2003 och 2013 listat 20 författare under 40 som de tror kommer att bli stora och influera den litterära världen. De fokuserar självklart på brittiska författare. För fem år sedan gjorde jag en egen lista med 20 författare under 40 som skriver på svenska. Även om det egentligen är fem år kvar till nästa lista enligt Grantas regler tycker jag att det är dags för en uppdatering. Men först en utvärdering av vad jag och Granta tyckte 2013.

Av de 20 författare Granta hade med på sin lista 2013 skulle jag säga att Naomi Alderman verkligen levt upp till förväntningarna. Hon vann Women’s Prize for Fiction för sin fjärde roman som snart kommer ut på svenska med titeln Makten. Nadifa Mohammed slog igenom med Förlorade själar och även Kamila Shamsie har nått framgångar med sin senaste bok Home fire. Vad som gör mig lite sorgsen är att Taye Delasi inte publicerat något mer efter den fantastiska debuten Ghana must go. Jag skulle så gärna vilja läsa mer av henne.

Och så min lista då, där vissa blivit äldre och andra fallit i glömska. När jag nu satt samman en ny lista med lovande svenska författare under 40 har jag valt att inte ta med de som är födda 1978 och därmed fyller 40 i år. Av dem är jag glad över att Therese Bohman verkligen slagit igenom. En favorit helt klart, som jag förväntar mig mycket av framöver. Även Jonas Hassen Khemiri är född 1978 och fyller därmed 40 i år. Han var definitivt ett bra val på listan från 2013. Jessica Schiefauer är en annan 78:a som skulle kunnat platsa även nu, men faller för ålderstrecket, medan Helena Österlund kanske snarare fallit i någon slags glömska.

Nu har jag sökt efter nya, unga författare och kommit fram till ett gäng som jag tycker förtjänar att lyftas fram. Vissa har skrivit många böcker, andra bara en, men de har alla fått mycket uppmärksamhet och därmed påverkat många läsare.

Flera av de som fanns med på listan 2013 finns med även denna gång, medan andra har försvunnit av andra skäl än just ålder. De som inte skrivit något sedan 2013 och kanske bara skrev den där enda debuten har fått lämna plats för nya förmågor.

Hur mycket jag än försökt att välja författare efter vad de objektivt uträttat, går det inte att undvika att en lista av detta slag blir subjektiv. Det blir det å andra sidan oavsett vem som gör en lista av detta slag, då ett urval alltid måste ske. Jag har däremot försökt att bredda författarnas genrer, något som sällan sker när “seriösa” tidningar gör listor, men inser att könsbalansen blivit väldigt sned.

Det här är mina 2o bra författare under 40 version 2018:

Johannes Anyuru är född 1979 och debuterade 2003 med Det är bara gudarna som är nya. Med senaste boken De kommer att drunkna i sina mödrars tårar fick han sitt stora genombrott och tilldelades Augustpriset för bästa skönlitterära bok. Anyuru är definitivt här för att stanna och fanns med på min lista även 2013.

Elin Boardy född 1979 nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2008 för sin debut Allt som återstår. Sedan dess har hon skrivit tre böcker och måste ses som etablerad på allvar. Fortfarande saknas det breda genombrottet, men jag är säker på att det kommer.

Ester Roxberg föddes 1987 och har sedan 2013 fått ett större genombrott i och med boken om sin pappa Ann-Christine från 2014. Senaste boken heter Barnvagnsblues och den har jag tänkt läsa sen den var ny.

Sami Said föddes 1979 och uppmärksammades rejält för sin debut Väldigt sällan fin. Trots flera böcker hamnade han lite i skymundan, men i höst kommer nya Människan är den vackraste staden.

Sara Bergmark Elfgren föddes 1980 och slog igenom med Engelsforstrilogin som hon skrev tillsammans med Mats Strandberg. Därefter har hon klarat sig utmärkt själv och senaste boken Norra Latin var riktigt, riktigt bra.

Nanna Johansson föddes 1986 och har med sina seriealbum gått från klarhet till klarhet. Min favorit är Hur man botar en feminist från 2014, men även Välkommen till din psykos är riktigt vass och bra. Senaste boken heter Naturlig skönhet och kom 2017.

Johanna Thydell född 1980 borde egentligen varit med på listan redan 2013, men nu har hon definitivt förtjänat sin plats. Hon debuterade 2003 med I taket lyser stjärnorna och senaste boken (M)ornitologen är absolut lysande. Thydell skriver också barnböcker, bland annat Dumma teckning som nominerades till Augustpriset 2017.

Tove Folkesson född 1981 är kanske mest känd för debuten Kalmars jägarinnor, som nominerades tillbland annat Borås Tidnings Debutantpris, Katapultpriset och Sveriges Radios Romanpris. Hon har har följt upp den med böckerna Sund och Ölandssången, som bildar en trilogi.

Christoffer Carlsson född 1986 är deckarförfattare och kriminolog. Han har hittills publicerat fem böcker för vuxna och en för unga. För sig trilogi om Leo Junker, som inleds med Den fallande detektiven har han fått flera priser och ungdomsboken Oktober är den kallaste månaden belönades med Spårhunden.

Agnes Lidbeck född 1981 debuterade med Finna sig 2017 och tilldelades Borås tidnings debutantpris. I boken undersöker hon kvinnans tre roller. Nu är Lidbeck aktuell med Förlåten, där hon fortsätter att utforska hur det är att vara kvinna idag.

Stina Stoor född 1982 slog igenom med dunder och brak 2015 med sin debut Bli som folk. Novellsamlingen nominerades till Augustpriset och Stoor tilldelades Borås tidnings debutantpris. Liten reservation för att ingen ny bok kommit sedan dess, men jag hoppas att Stoor ska övervinna sin skrivkamp.

Arkan Asaad är född 1980 och fanns med på min lista 2013, trots att han då bara skrivit Stjärnlösa nätterSedan dess har han även gett ut Blod rödare än rött och i höst kommer tredje boken Bortom solens strålar.

Athena Farroukhzad född 1983 uppmärksammades för sin debut Vitsvit, som är en otroligt stark diktsamling, nominerad till både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris. Därefter har Farroukhzad gett ut Trado tillsammans med den rumänska poeten Svetlana Cârstean, en poet hon också översatt.

Elin Bengtsson född 1987 debuterade 2013 med Mellan vinter och himmel. Med andra boken Ormbunkslandet slog hon igenom ordentligt och nominerades till Augustpriset. I höst är hon aktuell med Rosenregimen.

Isabelle Ståhl född 1988 har bara skrivit en bok, men debuten Just nu är jag här blev ett rejält genombrott. Att ta med någon på listan som bara skrivit en bok är något av en chansning, men det är svårt att gå förbi en debutant som nomineras till såväl Augustpriset och Borås tidnings debutantpris.

Jonas Brun född 1979 debuterade 2004 med Den andra tiden och slog igenom ordentligt med Skuggland, som tilldelades Sveriges Radios romanpris 2013. Boken har också blivit pjäs och satts upp på Dramaten. Brun är aktuell med Ingen jämfört med dig, som kom i våras och som jag just läst och uppskattat.

Ida Linde född 1981 debuterade 2006 med Maskinflickans testamente, som just getts ut på nytt. Genombrottet kom 2014 med romanen Norrut åker man för att dö. I våras kom Mördarens mamma, en roman om en mamma vars son begår ett brott.

Amanda Svensson född 1987 har skrivit flera uppmärksammade romaner sedan debuten 2008 med Hey Dolly. Senaste boken Allt det där jag sa till dig var sant kom 2014 och jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan Svensson är tillbaka.

Elise Karlsson född 1981 debuterade med romanen Fly, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Genombrottet kom med Linjen 2015 och sedan dess har hon också gett ut Klass (2017) och är just nu aktuell med Gränsen, som är en fortsättning på Linjen.

Fredrik Backman född 1981 tillhör inte de författare som vinner de litterära priserna, men han tillhör definitivt de som berör många. Backmans En man som heter Ove är en bok “alla” har läst och den har dessutom blivit film. Senaste böckerna Björnstad och Vi mot dom utspelar sig i en fiktiv by där hockeylaget är allt.

Bubblare

Lyra Koli (fd Ekström Lindbäck) fött 1990 tillhör inte mina personliga favoriter, men att hon är en ung författare som har betydelse råder det ingen tvekan om. Hon nominerades till Augustpriset 2014 för andra boken Ett så starkt ljus. I höst kommer fjärde boken Allting växer.

Patrik Lundberg född 1983 är författare och kolumnist på Aftonbladet. Han slog igenom med den självbiografiska Gul utanpå, om sig resa tillbaka till födelselandet Sydkorea och har också skrivit fina ungdomsromanen Onanisterna. Lundberg är aktuell med boken Berättelsen om Sverige.

Lisa Bjärbo född 1980 har skrivit flera riktigt bra böcker för unga, som min favorit Djupa ro och en rad böcker för barn, bland annat med dinosaurietema. Senaste boken Inuti huvudet är jag kul är otroligt bra och väl värd en nominering till Augustpriset.

Anna Ahlund född 1987 har framtiden för sig. Hennes debut Du, bara från 2016 är en fin och välskriven bok om kärlek. Andra boken Saker ingen ser är också väldigt bra, men kanske lite försiktigare än debuten.

Elin Olofsson född 1979 hade kunnat platsa på listan om jag inte googlat, läst slarvigt och fått för mig att hon var född 1978. Nu vill jag inte plocka bort någon, men lägger till Olofsson som bubblare. Hon debuterade 2013 med Då tänker jag på Sigrid, men  väntar på sitt riktigt stora genombrott, men som är på god väg. Den av hennes böcker jag tycker bäst om är Gånglåt.

 

Det här var mina 20 författare under 40 (med fem bubblare, ja jag vet att det är lite fusk, men jag kunde inte låta bli). Saknar du några? Är det några du vill byta ut?

Photo by Giammarco Boscaro on Unsplash

 

Små bitar av lycka

Små bitar av lycka av Anne Østby är berättelsen om Kat och hennes väninnor. Kat, som haft ett äventyrligt liv och nu bor på Fiji är nybliven änka och skriver därför varsitt brev till Sina, Maya, Ingrid och Lisbeth och bjuder dem till sig för att bo där så länge de vill. Kat äger ett kakaoplantage och lever ett enkelt, men trevligt liv med lokalbefolkningen som en del av sin familj. Den vi får lära känna bäst är hushållerskan Ateca, som i egna kapitel får berätta sin syn på de fem kvinnorna och deras liv.

Egentligen verkar väninnorna ha glidit isär. Skoltiden är långt borta och de börjar bli gamla. Maya är till och med väldigt borta, men trots sjukdomen välkomnar Kat henne efter en brevkonversation med Mayas dotter. Även Ingrid, som egentligen föredrar att vara ensam, Lisbeth, den som på ytan haft det perfekta livet och Sina, den som haft det kanske tuffast, bestämmer sig för att åka. Sina lämnar sin nu vuxne son, som hon fortfarande behöver försörja periodvis och trots dåligt samvete är det också skönt att slippa honom. Förbjudna tankar för en mor, men också en början på något nytt. Sina är nog den av väninnorna jag fattar mest tycke för. I övrigt blir det lite för många trådar som behandlas lite för ytligt.

Små bitar av lycka jämförs med Hotel Marigold och ja, det är gamla människor det handlar om. Människor som söker ett nytt liv i en för dem ny värld. Även om jag inte tycker att Østbys berättelse är lika bra som Deborah Moggachs, tror jag faktiskt att den skulle göra sig på film. Med skådespelare till hjälp är det mycket troligt att karaktärerna blir lättare att leva sig in i. Som bok blir det tyvärr lite väl platt och stundtals rörigt, vilket mycket väl kan bero på mig som läsare, men jag hade lite svårt att engagera mig i väninnorna och deras chokladäventyr.

Höstens kulturella måsten

I veckan har vi hösttema på Kulturkollo och jag, som tillhör de få bokbloggare som inte älskar hösten, är verkligen dubbel till att sommaren nu verkar försvinna onödigt snabbt. För mig får värmen gärna stanna ett tag till.

Veckoutmaningen handlar om höstens måsten och vi uppmanas att tipsa om det bästa som händer i höst. Det kanske kan muntra upp mig lite.

När det gäller böcker, så har jag redan sammanställt en megalång lista på det jag vill läsa. Självklart kommer jag bara att hinna med en bråkdel, speciellt med tanke på att jag sedan jobbstart bara hunnit läsa ut en enda bok.

Bokmässan kommer att bli bra och rolig, även om jag just nu faktiskt inte längtar alls. Jag ser dock fram emot att lyssna till Khaled Alesmael, vars Selamlik ges ut av Leopard förlag i höst. Han deltar bland annat i ett samtal på torsdagen med rubriken Att vara queer och på flykt. Jag skulle också vilja lyssna till Maggie O’Farrell, men eftersom jag troligen behöver jobba på fredagen ser det ut som att jag missar henne. Tråkigt.

Bäst på mässan är ändå att träffa alla trevliga människor som jag inte träffar så ofta annars. Det kommer säkerligen att bli minst lika trevligt i år. Tyvärr blir det ingen Stockholm Literature i år och därmed ett tillfälle mindre att ses. Måste nog se till att ta mig till Stockholm ändå under hösten.

Självklart händer det saker i Göteborg också. Vi ska till exempel se Jason Diakités En droppe midnatt, när föreställningen gästspelar på Draken. Det blir bra. Ska försöka få tummen ur att läsa boken bara.

När det gäller tv-serier ser jag fram emot en ny säsong av This is Us, som jag hoppas kommer i höst. Andra säsongen sänds på TV3 och det här är verkligen en av de absolut bästa serier jag sett på väldigt länge.

En serie som verkar spännande och som har premiär i USA i höst är A million little things, som verkar riktigt bra. Sorg, vänskap och kärlek i en (förhoppningsvis) fin blandning.

Sedan älskar jag ju Grey’s Anatomy, som är inne på 16:e säsongen. Jag är riktigt besviken över att Scott Speedman (Ben i Felicity) var med ett avsnitt i förra säsongen och sedan inte har återkommit. Det borde producenterna ändra på. När gamla favoriter försvinner, behöver nya komma till.

Jag blev också nyfiken på några av de serier Fanny skrev om på Kulturkollo tidigare i veckan, som  Vanity fair  och Jonas Gardells miniserie De dagar som blommorna blommarBåda sänds på Svt.

Photo by Alisa Anton on Unsplash

Blodlokan tog mig med storm

Louise Boije av Gennäs är en gammal favoritförfattare som jag tappat bort. Efter tips från ena svågern läste jag dock Blodlokan och slukade den under några intensiva timmar. Så himla spännande och välskriven!

Boken handlar om Sara, vars pappa just dött i en eldsvåda. Hon lämnar sin mamma och syster i Örebro för att starta ett nytt liv i Stockholm. Trots att hon bor i ett sunkigt rum hos en hyresvärdinna som kan vara stans otrevligaste och trots att hon jobbar på ett café, känns det nya livet som ett äventyr. Det enda som stör är att hon är så ensam. I Örebro finns hennes så kallade vänner, men mobbingen hon utsatts för under skoltiden och den hemska händelsen i tunneln, gör att hon egentligen inte vill tillbaka.

Att jobba på café är kanske inte världens mest spännande sysselsättning, men Sara trivs ändå med de ganska bistra damerna som driver det. Ändå tvekar hon väldigt lite när en kund erbjuder henne ett jobb. Bella, som kunden heter, är glamourös som få och fångar direkt Saras intresse. Egentligen förstår hon inte varför hon ens skulle vara påtänkt för ett jobb som det hon erbjuds, men tänker att det är bäst att våga. En kort period leker livet. Sara älskar sitt nya jobb och när Bella erbjuder henne att bli inneboende i hennes lägenhet på Östermalm tackar hon ja. En intensiv och fin vänskap växer mellan de två unga kvinnorna och Sara känner att hon äntligen har landat.

Så börjar Sara rota i sin pappas gamla papper och hittar en mängd artiklar som blir en del av romanbygget. Hon inser att hennes pappa var något på spåret, men förstår inte riktigt vad. Samtidigt har det också börjat hända märkliga saker i Saras liv och hon tror sig vara offer för en konspiration. Till slut vet varken jag eller Sara vad som egentligen har hänt och vem hon kan lita på. Vissa avslöjanden kommer redan i denna första del, men mycket finns kvar att nysta i. I september kommer Skendöda, andra delen i den planerade trilogin som fått namnet Motståndstrilogin. Jag kommer utan tvekan att kasta mig över den. Lustigt egentligen, då det här verkligen inte är en bok som borde locka mig. Louise Boije af Gennäs lyckas dock hålla mitt intresse uppe från första till sista sidan och faktiskt blir jag också ganska skrämd av allt som händer Sara.

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: