enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Kulturdebatt Sida 1 av 2

Dubbla Nobelpris och vissa konsekvenser

Gert Fylking tog sig under flera år in i Börshuset för att skrika “äntligen” när Nobelpristagaren i litteratur avslöjades. Ironiskt självklart, för att visa hur snobbigt det var att “helt okända” författare tilldelades priset. Något som säger mer om Fylkings kunskaper om litteratur än något annat förvisso, men ändå är lite småroligt.

Igår utropade jag ett rejält “äntligen” när det avslöjades att Horace Engdahl tvingas avgå från Nobelkommittén.* Ett krav som framförts av Nobelstiftelsen för att Svenska Akademien ska återfå äran att dela ut Nobelpriset i litteratur. Vi fick också veta att två pris kommer att delas ut i december, ett för 2018 och ett för 2019.

Sedan tidigare har Nobelstiftelsen krävt att Nobelkommittén utökas med personer utanför Svenska Akademien och i november tillkännagavs att författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt översättaren Henrik Petersen kommer att delta i arbetet med att ta fram kommande pristagare.

Nobelstiftelsen skriver i ett pressmeddelande att “Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår” och frågan är om de nöjer sig med att Engdahl lämnar sin plats. Övriga ledamöter som ingår i Nobelkommittén är Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn, där i alla fall Olsson gjort en del osmidiga uttalanden om än inte sedan han tog plats som ständig sekreterare. Vad det verkar kommer dock inga fler att lämna sin plats till förfogande och vem som ersätter Engdahl är ännu oklart.

Själv kan jag, trots min ganska barnsliga lilla jubeldans orsakad av skadeglädje, tycka att petandet ur Nobelkommittén inte är nog. Horace Engdahls beteende det senaste året borde göra att han mister sin stol i Svenska Akademien, men jag inser att det här troligen är de konsekvenser som herr Engdahl kommer att få. Det är i alla fall en tydlig markering från Nobelkommittén och det är bra mycket bättre än den totala brist på agerande som Svenska Akademien stått för i relation till Engdahls många gånger vidriga uttalanden.

 

 

*Jo, jag vet att det säga vara Engdahl som frivilligt avgått, men utan press utifrån hade han aldrig lämnat. Jag är dessutom övertygad om att han inte har en aning om hur obekväm han gjort sig.

Foto: Mickan Palmqvist

Danius lämnar Svenska Akademien

Idag meddelade Svenska Akademien i ett pressmeddelande att Sara Danius lämnar Svenska Akademien. Tillförordnade ständiga sekreteraren Anders Olsson berättar att de “nått en överenskommelse” och “gjort upp i godo”, men vad det betyder vet vi inte mycket om.

Klart är att Horace Engdahl kan ses som segrare i den maktkamp mellan honom och Sara Danius som målats upp. Oavsett vad som hänt förutom det vi redan vet mellan dem, tycker jag att det här är en beklaglig upplösning.

Sara Danius valdes in i Svenska Akademien 2013 och tog plats på stol nummer 7, som tidigare tillhört många män, däribland Knut Ahlund som hon ersatte, men också Selma Lagerlöf. När Danius blev vald till den första kvinnan på posten som ständig sekreterare förde hon på många sätt Lagerlöfs banbytande karriär vidare.

Sara Danius lämnade sin position 12 april 2018 och meddelande då att hon inte längre skulle delta i Svenska Akademiens arbete. Att hon idag formellt lämnar sin stol är därför inte överraskande, men icke desto mindre sorgligt.

Av de fem kvinnor som satt i Svenska Akademien när historien kring Jean-Claude Arnault rullades upp finns bara en kvar och det är Kristina Lugn. En ojämlig samling har alltså blivit ännu gubbigare, då både könsfördelningen och genomsnittsåldern påverkats negativt. Nu har förvisso poeten Jila Mossaed tillträtt på stol nr 15 och Tua Forsström som kommer att ersätta Katarina Frostenson på stol nr 18. Nya inval kommer att göras under året, men Forsström samt kommande kandidater blir formellt en del av Svenska Akademien i december 2019.

Två kvinnor deltar alltså aktivt i Svenska Akademien just nu och med tanke på att såväl Kerstin Ekman och Lotta Lotass var passiva ledamöter ganska länge är det rent praktiskt inte någon större skillnad mot de tre som fanns med i arbetet tidigare, men formellt är det en stor skillnad och utvecklingen måste helt klart vändas.

Gubbväldet tycks ha segrat ännu en gång och det är bara att beklaga. Det är hög tid för Svenska Akademien att förflytta sig in i tvåtusentalet. I det pressmeddelande som Sara Danius framkommer hennes besvikelse över att arbetet med att öka antalet kvinnliga ledamöter avbrutits, vilket märks i t.ex. detta citat:

Förvisso var det inte min förtjänst, utan hela Akademiens, men jag kände glädje över att ledamöterna hade förstått vikten av denna utveckling. Inte långt efter det att jag tvingades lämna min befattning sjönk antalet kvinnliga ledamöter till en (1). Må detta aldrig upprepas. Må Akademien också förstå att mångfald på alla vis, inte bara när det gäller förhållandet mellan män och kvinnor, är en god, ja, till och med nödvändig sak i en värld som vår.

 

 

Uppdatering: Senare under dagen har det i ett pressmeddelande från Sara Danius framkommit att hon erbjudit sig att återta positionen som Ständig sekreterare i sommar, då Anders Olsson uppges planera att avgå. Något som Svenska Akademien tackat nej till, oklart genom vem. Enligt Anders Olsson ska ett sådant erbjudande inte ha inkommit och han menar att det är oseriöst av Danius att göra ett sådant uttalade. Att relationen mellan Danius och Akademien är infekterad märks i varje uttalade.

Så här sa Sara Danius till TT:

Jag tror att det hade varit en stor vinst för Akademiens del om de hade tagit tillbaka mig som ständig sekreterare. Men de hade förmodligen andra planer och det är bara att respektera det. Jag går vidare i mitt liv och det är inget dåligt beslut det heller.

Däremot har Sara Danius fått en offentligt ursäkt (om än vag) från Akademien kring behandlingen av henne i rollen som ständig sekreterare:

Svenska Akademien har bedömt att det funnits sakliga skäl att avsluta Sara Danius sekreterarskap i förtid. Detta har lett till affektladdad polemik och sammanblandning av olika frågor. Svenska Akademien ber Sara Danius om ursäkt för sin del i detta.

Danius har också ingått en avtal med Svenska Akademien som innebär att hon får 21 månadsarvoden räknat från april förra året, då hon slutade sitt aktiva arbete i Svenska Akademien, till april i år och därefter ytterligare nio månader totalt 2,1 miljoner kronor.

På väg mot ett lugn i Svenska Akademien

Så har då Katarina Frostenson lämnat stol 18 i Svenska Akademien, mot en ersättning på 12875 kronor i månaden och fortsatt tillgång till den lägenhet hon bor i som ägs av akademien. Det betyder att Svenska Akademien just nu består av 14 aktiva ledamöter (12 män och 2 kvinnor), då Peter Englund och Kjell Espmark den 10 januari meddelat att de återgår till sitt arbete. Den enda som nu har kvar sin stol utan att aktivt delta i Svenska Akademiens arbete är Sara Danius. Jag hoppas att hon bestämmer sig för att stanna kvar, även om jag förstår om hon väljer att lämna sin plats till förfogande.

Tre stolar är vakanta efter att Sara Stridsberg, Jayne Svennungsson och nu Katarina Frostenson begärt utträde. Jag hoppas att dessa ersätts med tre kvinnor. Något annat vore skandalöst med tanke på den nuvarande könsfördelningen.

 

Foto: Svenska Akademien/SVT

Fem nya externa ledamöter utser nobelpristagare

Idag presenterades fem personer som föreslås delta i arbetet med att ta fram nobelpristagaren i litteratur de närmaste två åren. Det är Nobelstiftelsen som presenterat namnen och meningen är att dessa externa ledamöter ska arbeta tillsammans med de fem akademiledamöter som nu ingår i Nobelkommittén.

De externa ledamöter som idag offentliggjorts är författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt kritikern och översättaren Henrik Petersen. Jag ska villigt erkänna att min kunskap om de tre som inte är författare är synnerligen begränsad, men på pappret låter det som fem vettiga val.

De fem ordinarie ledamöter från Svenska Akademien, som sedan tidigare sitter i Nobelkommittén, är Horace Engdahl, Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn och spontant känns det skönt att den gruppen blir mer heterogen både gällande kön, ålder och bakgrund. Dessutom känns ett Nobelpris i litteratur nästa år lite mer sannolikt, förutsatt att Svenska Akademien accepterar Nobelstiftelsens förslag, trots att de avvisade det i somras.

“På spaning efter det Nobelpris som flytt” eller “På Börshuset intet nytt”

Idag skulle Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius ha klivit ut genom dörren i Börshuset och inför samlade journaliser och andra intresserade avslöjat namnet på 2018 års nobelpristagare i litteratur. Sedan skulle jag och många med mig svära lite åt att det återigen gick till en man från ett land i väst. Jag saknar den traditionen.

För se idag blir det inget Nobelpris i litteratur. För första gången sedan 1943 delas inte priset ut och den här gången beror det inte på att Europa står i brand, utan på att en ledamot och hennes man, som just dömts till två års fängelse för våldtäkt,  befinner sig mitt i en förundersökning kring ekonomiska oegentligheter och jäv. Det blir inget Nobelpris i litteratur i år för att vissa har tyckt att det är viktigare att hålla dessa två om ryggen, än att göra sitt jobb. Ett jobb de borde vara stolta över och göra med glädje och kanske också lite förundran över att faktiskt få äran att tillhöra en kulturell institution som funnits sedan 1700-talet.

Ryktet säger att det ikväll sker ännu en omröstning kring Kristina Frostensons vara eller icke vara i Svenska Akademin. Efter den förra omröstningen i april kunde hon sträcka sig så långt att hon tillfälligt lämnade arbetet, mot att Sara Danius tvingades avgå. Målet är att Frostensson nu ska lämna sin plats frivilligt. Det tror jag är naivt, med tanke på att hon klamrat sig fast vid stol nummer 18. Hon ska absolut inte straffas för något hennes man gjort, men för att hon utnyttjat sin position på ett orimligt och inte minst omoraliskt sätt. Respekten för Svenska Akademien borde vara större hos dess ledamöter än den varit hos Frostenson.

Under Bokmässan i Göteborg såg jag Horace Engdahl mitt i händelsernas centrum i Svenska Akademiens monter. Han verkade tycka att han var på helt rätt plats, men själv mådde jag lite illa. I gången utanför montern stod Bo Ralph och han samtalade med Gunnar D Hansson, två av de största föreläsare och lärare jag hade när jag studerade i Göteborg på 90-talet. Att Bo Ralph sällat sig till Engdahl och de andra som i april inte ville utesluta Frostenson gjorde mig besviken. Ja, det är en domstol som dömer och inte några ledamöter i en akademi, men ska det någonsin vara möjligt att återskapa ens en smula av det anseende som Svenska Akademien tidigare haft, måste de i alla fall börja sopa rent framför egen dörr.

För att Svenska Akademien ska kunna börja sitt återuppbyggande av såväl ledamöter som anseende krävs att nya ledamöter kan väljas in. Just nu finns det endast tio aktiva ledamöter och tolv krävs för att nya ska kunna väljas in. De tre avhopparna, med Sara Danius i spetsen, kan tänka sig att medverka, men deras krav för att göra det är att Katarina Frostenson lämnar sin stol till förfogande. De kvarvarande ledamöterna måste alltså välja mellan Frostenson och en fulltalig akademi. Det borde vara ett enkelt val.

Kanske är det här torsdagen när Svenska Akademien, eller det som finns kvar av den, faktiskt tar sitt förnuft till fånga och glömmer allt vad ryggdunkningar och märkliga vänskapsband heter. Kanske kan de faktiskt börja göra något rätt, efter att i så många månader gjort så många fel. Med tanke på att Engdahl fortfarande verkar tycka att Frostenson är en lämplig akademiledamot blir det kanske inte så. Det är inte konstigt att just Engdahl är den som fått mest kritik under det senaste året. Hans agerande har gång på gång varit totalt vettlöst.

 

Kan det bli ordning på Svenska Akademien nu?

Idag meddelade Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark, som tidigare lämnat Svenska Akademien att de kan tänka sig att återvända för att hjälpa till att välja in nya ledamöter. Till det behövs nämligen tolv ledamöter och så många finns inte i Svenska Akademien just nu. Trion erbjöd sina tjänster redan i slutet av maj, men då med villkoret att Horace Engdahls avgick. Det har sedan dess blivit mer och mer tydligt att någon sådan avgång inte kommer att ske, då Engdahl med största sannolikhet kommer att dö på sin stol (eller möjligtvis under en soppmiddag på Gyllene freden) verkar de ha kapitulerat. Bra eller dåligt? Bra, då de visar att de, till skillnad från vissa andra ledamöter, är beredda att ta ansvar för Svenska Akademiens framtid. Dåligt, då det borde ryka några ledamöter till och en av dem är definitivt Horace Engdahl.

Espmark säger till DN att det i första hand är en “begränsad aktion” och att syftet är att stolar inte ska stå tomma för länge. De kommer att vara en del av återuppbyggandet av Svenska Akademien och i det behövs definitivt alla vettiga personer som nu sitter på de åtråvärda stolarna. Frågan är bara om de är så speciellt åtråvärda längre, eller om de personer som borde erbjudas dem kommer att tacka nej. Idén om den splittrade akademien med Team Danius och Team Engdahl gör också att striden kan fortsätta även i urvalet av nya kandidater. Anders Olsson fortsätter som ständig sekreterare även under hösten, vilket ger Team Engdahl ett oroande övertag.

Meningen är att Svenska Akademien ska sammanträda sjätte och trettonde september och målet är att fyra nya ledamöter ska väljas, en jurist och tre författare eller litteraturkännare. Kanske blir det några från min önskelista. Dialogen med Nobelstiftelsen om att utse en ny Nobelkommitté pågår fortfarande och en lösning måste till för att Svenska Akademien ska kunna fortsätta att ansvara för valet av Nobelpristagare. Team Engdahl verkar inte vara så pigga på att förändra något, vilket är helt i linjen med allt de gjort under våren och sommaren.

Som vanligt måste jag också delge vad Björn Wiman tycker om saken, för eftersom han och jag i princip alltid tycker likadant i den här sörjan, har han självklart mycket viktigt att säga. Wiman är hårdare än jag och tror att det kan skada de tre avhopparnas anseende när de nu kommer tillbaka “med svansen mellan benen”. Jag är rädd att han har rätt, men hoppas ändå att det här kan leda till något bra. Är det en kappvändning eller är det ett ansvarsfullt beslut? Jag är benägen att hålla med Wiman om att det definitivt kan ses som att det Danius talade om i sitt sommarprogram bara var tomma ord, men jag hoppas ändå att en fulltalig Akademi kan rädda en institution som definitivt är värd att räddas.

Kanske kan de tre musketörerna lyckas med sitt en för alla, alla för en, eller så är den enda lösningen att alla avgår. Hösten ser onekligen ut att bli spännande. Undrar hur många anteckningar och mail som kommer att läcka och vilka som väljer att gråta ut i media?

UPPDATERING: Dagen efter Kjell Espmark meddelat att de tre avhopparna kan tänka sig att komma tillbaka, tillbakavisas det av Sara Danius, som i ett meddelande på Facebook menar att hon inte har några tankar på att återvända till sin stol. Att de tre skulle återgå till arbetet i Svenska Akademien permanent var redan efter gårdagens avslöjande osannolikt, men att de var beredda att komma tillbaka tillfälligt lät mer möjligt.

De tre ledamöterna gick senare ut med ett gemensamt förtydligande som löd:

”Det har i svenska medier framställts som att vi tre återvänder till arbetet i Svenska Akademien. Det är felaktigt. Vi kan möjligen – möjligen – delta i viktigare omröstningar, ingenting annat”

Ovissheten kring Svenska Akademiens framtid är således fortfarande mycket oklar.

 

När kejsaren inte förstår att han är naken

Jag är medveten om att min avsky för Horace Engdahl den senaste tiden kan verka sakna proportioner, men gång på gång bevisar denne man att hans ego är alldeles för stort för hans eget bästa. Han ser sig som kejsare, men inser inte att han är naken. Jag förstår att Engdahl känner sig ansatt och att han själv tycker att det är orimligt att han får bära hundhuvudet i de senaste veckornas kaos, men förstå verkligen inte hur han kan undgå att se sin egen delaktighet i Svenska Akademiens sönderfall.

Igår överlämnade de tre avhoppade ledamöterna Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark en skrivelse till Anders Olsson, tillförordnad ständig sekreterare, där de erbjöd sig att hjälpa till i Akademiens återuppbyggnad, med villkoret att Horace Engdahl lämnar densamma. Då det behövs tolv ledamöter för att välja in nya står arbetet still utan dessa tre och de fyra nya ledamöter som lovats i maj kan därför inte röstas in. Obehaglig utpressning, eller uppfriskande tydlighet? Det är ingen hemlighet vad jag tycker, men jag förstår dem som anser att jakten på Horace Engdahl gått över gränsen. Själv har jag istället svårt att förstå hur han kan strunta i att ta sitt ansvar och avgå. Han bevisar med all önskvärd tydlighet att han inte förstår att han gjort fel, alternativt tycker att han har rätt att bete sig hur som helst utan att behöva ta några som helst konsekvenser. Antingen förstår han inte att han är naken, eller så struntar han i det och leker helikoptern hela vägen till Bellmanvåningen. Horace Engdahl menar att Danius, Engdahl och Espmark skämmer ut sig, men den som skämt ut sig mest under de senaste veckorna är utan tvekan han själv. Svenska Akademien klarar sig utmärkt utan honom och hans desperat försök att klamra sig fast vid stol 17 börjar likna en smärre fars.

Är Sara spiken i kistan?

Nu lämnar även Sara Stridsberg Svenska Akademien och för mig känns det som att det nu är över. Bland de få som finns kvar  den nu sargade samlingen är det ännu färre som jag känner något som helst förtroende för och jag tror inte att jag är ensam. Värst är att Horace Engdahl, varje gång han uttalar sig i media, framstår som en än mer omöjlig person att samarbeta med och en person som definitivt inte är en värdig medlem i Svenska Akademien. Jag har även tidigare lyft fram att han måste lämna om förtroendet för den klassiska institutionen ska kunna återfås. Det gäller även Sture Allén, som visserligen inte varit fullt så plump som Engdahl, men som står för den gamla tystnadskulturen som verkar allt annat än sund.

Frågan är vilka som kan tänka sig att vara en del av Svenska Akademien efter alla turer? Jag tror tyvärr att det är få seriösa personer som vill ta en plats där idag. Jag kan inte tänka mig Johannes Anyuru eller Jonas Hassen Khemiri liera sig med Horace och hans polare. Jens Liljestrand är inne på samma bana och menar att Stridsbergs avhopp är av det allvarligare slaget, då hon är en av få ledamöter som representerat Svenska Akdemiens (långsamma) föryngring och förnyelse. Kanske är enda lösningen att upplösa den nuvarande Akademien och bilda en helt ny? Jag har i alla fall svårt att se hur situationen kan lösas på annat sätt.

Efter Sara Stridsbergs meddelande om att även hon lämnar blir det än mer osäkert om någon Nobelpris i litteratur kan delas ut. Björn Wiman skriver i DN att det tycks som en omöjlighet att få till en utdelning av priset i år, då de tio kvarvarande ledamöterna har ett förtroende under noll. Han sammanfattar också kärnan i konflikten på ett bra sätt med följande ord:

Diskussionen om Akademiens kris handlar inte, som en del tycks tro, om att tvinga ner institutionen i en prokrustesbädd för att ta ifrån den dess särart. Diskussionen handlar om att även Svenska Akademien måste erkänna rättsväsendets legitimitet och civiliserade normer. Svenska Akademien kan inte verka utan det omgivande samhällets förtroende – och det förtroendet måste förtjänas.

För ja, ett förtroende måste verkligen förtjänas och just nu är det få ledamöter som förtjänar något som helst förtroende. Det är en mest av allt sorglig situation, men den väcker också ilska. Att så unkna strukturer kan få leva och frodas i en kulturell institution med tidigare skyhög status är verkligen obehagligt. Att representanter som Horace Engdahl inte ens ser problematiken, utan istället gör allt för att ytterligare spä på den är riktigt beklagligt. Jag är medveten om att jag låter Engdahl bära hundhuvudet, men han har verkligen jobbar hårt för att få fram sina obehagliga åsikter, utan att vara det minsta medveten om hur han framstår.

Jag tror tyvärr att flera av de kvarvarande tio kommer att bita sig fast vid sina stolar och vägra lämna. Det kommer att skapa en onödig maktstrid som definitivt kommer att kunna följas i media. Det går inte att sitta i Svenska Akademien och tro sig vara osynlig för media. Allt som sker kommer att synas och det är inte bra för någon.

Wiman önskar att de tio kvarvarande ledamöterna “stillsamt men bestämt ställa sina stolar till förfogande” och jag håller med honom. Svenska Akademien ska bestå av arton ledamöter som står för snille och smak. De bästa vi har att erbjuda. Så är det definitivt inte. Jag kan tänka mig att Per Wästberg lämnar först. Han är den ende av de kvarvarande tio som tydligt uttalat sig för Danius och för en ny väg för Svenska Akademien. Nu får han svårt att förändra någonting och kan därmed tänkas ge upp.

Vi får inte glömma att det här inte bara handlar om Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademien delar ut en rad andra priser och ansvarar dessutom för arbetet med SAOL och SAOB. Nu kan säkert Sverige fungera ändå, men det är beklagligt att situationen är som den är.

 

 

Foto: Stefan Tell

Vem ska få stolarna?

Det är svårt att undgå den bitterhet som Sture Allén tycks känna efter den senaste tidens turbulens i Svenska Akademien. Han och Horace Engdahl borde kanske sluta uttala sig, för varje gång de gör det sjunker min respekt för dem. Låt vara att vi inte varit med på möten och vet hur Sara Danius ledarskap sett ut i praktiken, men det framgår med all önskvärd tydlighet att de tidigare ständiga sekreterarna inte stödjer Danius, Englund undantagen. Jag håller med Katarina Wennstam om att de uttalanden Allén och Engdahl gjort gör att de framstår som sorgliga eller till och med patetiska.

För oss på utsidan ser det ut som att Danius velat ta tag i händelser som pågått så länge att tidigare ständiga sekreterare känt till det. Vi vet att Allén informerades om Arnaults minst sagt tvivelaktiga agerande redan 1996, men viftat bort det som ointressant. Det verkar nu också som att Engdahl velat avbryta advokatutredningen kring Arnault och Klubben, vilket låter helt galet. Han hävdar ekonomiska skäl, men det om något känns som en ganska löjlig bortförklaring. Jag har svårt att se att detta skulle handla om annat än gubbar som håller varandra om ryggen. Det är några skäl till att jag håller med Karin Olsson om att Sture Allén och Horace Engdahl måste sluta för att Svenska Akademien ska få tillbaka sin trovärdighet. Detsamma borde rimligen gälla Peter Englund, för även om jag respekterar honom torde (måste?) även han haft information om Arnault och kunde (borde!) ha agerat.

Karin Olsson listar sju åtgärder som hon menar krävs för att undvika kollaps. Förutom att Allén och Engdahl ska bort menar hon att bland annat en övre åldersgräns och en utträdesparagraf krävs. Dessutom måste Svenska Akademien få en ny ständig sekreterare och det behöver vara en av de kvarvarande. Att det skulle bli Riad efter den senaste tidens jävsdiskussioner finner jag lika otroligt som Olsson gör, men det är inte många kvar att välja mellan. Anders Olsson fungerar som tillfällig ständig sekreterare (underbar titel) har få år kvar till 70, som är den åldersgräns som redan gäller för ständiga sekreterare. Det enda alternativet just nu verkar Jesper Svenbro vara, men då dessa två herrar befinner sig på “olika sidor” i konflikten. Om det nu finns två sidor, men det verkar onekligen så. Detta förutsatt att Danius avgång ses som legitim, men jag har svårt att se hur hon kan komma tillbaka som ständig sekreterare. Möjligen som ledamot, men inte som  ledare för den nu ganska söndertrasade samlingen. Karin Olsson föreslår Sara Stridsberg som ny ständig sekreterare, men hon är om möjligt ännu mer partisk och dessutom har hon inte suttit på sin stol särskilt länge. Hennes antydan att ett avhopp kan vara aktuellt gör också att hennes roll känns osäker. Jag hoppas att hon stannar.

Nu är kungen beslutat om en utträdesklausul, som ska innebära att de som vill avsäga sig sin plats ska kunna göra det, samt att de som inte deltagit i Akademiens arbete under de senast två åren förlorar sin plats kommer alltså Lotta Lotass och Kerstin Ekman att kunna ersättas. Mycket troligt är också att de fyra ledamöter som hoppat av de senaste veckorna väljer att permanent lämna. Hur Frostenson gör känns dock oklart. Hon har aviserat att hon inte ska delta i arbetet, men inte att hon vill lämna. Vilka kommer då att fylla de tomma stolarna (förutsatt att någon ens vill ingå i en samling som nu tappat såväl snille som smak)?

Mina förslag är följande:

Elisabeth Åsbrink (född 1965), historiker och författare med integritet.

Lina Ekdahl (född 1964), fantastisk och frispråkig poet från Göteborg.

Malte Persson (född 1976), poet och prosaist som är ett med litteraturhistorien.

Johannes Anyuru (född 1979), författare, poet och debattör.

Jonas Hassen Khemiri (född 1978) författare och debattör.

Lars-Erik Edlund (född 1954) professor i nordiska språk vid Umeå Universitet.

Ingrid Elam (född 1951) litteraturprofessor och kulturjournalist.

Yukiko Duke (född 1966) litteraturkritiker och översättare.

Ulla Gabrielsson (född 1956) översättare, författare och konstnär.

Cilla Naumann (född 1960) Augustprisnominerad författare av böcker för såväl vuxna som ungdomar.

Yvonne Leffler (född 1959) professor i litteraturvetenskap med fokus på skräckromantik.

Therese Bohman (född 1978) kritikerrosad och mycket läsvärd författare.

Jessica Schiefauer (född 1978) tvåfaldigt augustbelönad författare i en underskattad genre.

 

Vilka personer skulle du vilja se i Svenska Akademien?

 

Där försvann min respekt för Svenska Akademien

Sara Danius har ikväll meddelar att hon lämnar sin post som ständig sekreterare i Svenska Akademien och också stol nummer 7. Även Katarina Frostenson lämnar och enligt DN var hennes krav för att träda tillbaka att också Danius gjorde det. Hon har dock inte uttalat sig själv och självklart vet vi inte vad som hände under mötet, men Sara Stridsberg säger till samma tidning att hon stridit för Danius. Apropå det inlägg jag publicerade tidigare idag kan jag konstatera att Danius lämnar rakryggad, medan få sådana finns kvar.

Göran Malmqvist menar att de två avhoppen räddar Svenska Akademien, men jag har svårt att se ur borttvingandet av en ständig sekreterare som försöker rensa upp den skit som tidigare på posten borde ha tagit tag i, ska ses som en framgång. Det borde ses som ett gigantiskt nederlag.

Anders Olsson tar tillfälligt över och kommer att leda arbetet i Svenska Akademien och enligt Expressen har ett arbete om att ändra stadgarna påbörjats. Det innebär troligen att ledamöter ska kunna avsäga sig sin plats, så att färre stolar behöver stå tomma. I praktiken är de aderton nu endast elva och därmed för få för att kunna ta beslut om nya medlemmar. Då krävs nämligen tolv ledamöter och visserligen är de tolv på pappret, men Lotta Lotass har inte deltagit i arbetet sedan 2015 även om hon inte formellt lämnat. Frågan som måste ställas är också om Svenska Akademien fortfarande ska anses lämpliga att utse nobelpristagare i framtiden. Efter den senaste tidens bevis på bristande val borde det i alla fall diskuteras.

Min respekt för Svenska Akademien försvann med Sara Danius. Jag håller med Björn Wiman om att det, med få undantag, är en bedrövlig skara som återstår. De har gjort ett val mot öppenhet och för ett fortsatt fulspel. Det är beklämmande. Karin Olsson i Expressen kallar det sorgligt, men inte oväntat och tyvärr var det inte det.

Bild från TT

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: