Kulturdebatt

Kan litteratursmak vara rätt eller fel?

Det är inte det att jag inte känner igen mig i Åsa Beckmans erfarenhet att “alla andra” älskar och hyllar en bok som du inte alls förstår grejen med. Det händer mig tvärtom ganska ofta, senast gällande Där kräftorna sjunger av Delia Owens som “alla” beskrev som fantastisk och jag tyckte mig läsa en bok som fick Jackie Collins att framstå som en nobelpristagare. För att inte tala om megasuccéerna Testamente och Jag for ner till bror som jag inte ens orkat igenom.

Det är inte heller det att jag inte tycker att det är okej att kritiker sågar böcker eller ens påpekar att de är överraskade över att deras åsikt skiljer sig från många andras. Det jag ifrågasätter är metadebatten där kritiker kritiserar kritiker och där det tycks finnas en åsikt att vissa kritiker är bättre än andra på att definiera kvalitet. Som om det vore så att litteratursmak kunde vara rätt eller fel.

Åsa Beckman har läst Samlade verk av Lydia Sandberg, som definitivt får räknas som en av årets mest uppmärksammade debuter. En av de mest hyllade också ska sägas. Själv läste jag boken när den kom ut i april och är kanske mest överraskad över hur sen Beckman är på bollen. Jag anar att hon kanske drabbats av den vanliga “tvärt-emot-känslan” som också kan drabba mig när en bok blir för upphaussad och jag egentligen inte känner för att läsa för att jag inte vill vara som alla andra. Risken är då att dina förväntningar på boken ställer till det, vilket kan leda till olika utfall. Antingen sällar du dig till hyllningskören och undrar varför du väntat så länge med att läsa, eller så känner du inte alls för att hylla som alla andra och förstärker de saker du inte tycker om när du skriver din recension. Jag säger inte att Åsa Beckman hittar på att hon inte gillar Samlade verk, men det känns lite som att hon vill vara lite unik och inte tycka som alla andra. Det är sjävklart hennes rätt som recensent att uttrycka precis det hon tycker. Lite tråkigt blir det dock när recensionen går ut på att kritisera andra kritiker snarare än boken i sig. Du tycker inte om en bok som andra hyllat? Helt okej. Skriv en text som går ut på att du skulle vilja hylla, men inte kan, men insinuera inte att de som hyllar inte har samma koll på litteratur som du eller kalla deras hyllningar för “genanta övertolkningar”.

Det är roligt att vara tvärtemot ibland och jag ska erkänna att jag ibland spetsar till mina texter lite extra när jag sågar något som många älskar. Kanske för att det känns ganska säkert att göra det, då författaren i fråga fått så många hyllningar och säkerligen inte gräver ner sig för en sågning. Samtidigt blir det lite osmakligt när det recensenten egentligen gör är att lyfta fram sin egen förträfflighet. Jag är inte ensam om att irritera mig på detta och Victor Malm skriver så här i Expressen “Det är förstås helt okej att ha en avvikande åsikt om Samlade verk, och jag ser värdet i att den meddelas. Men varför just Beckmans besvikelse dessutom skulle vara ett tecken på att både kritiken och samtidsprosan krisar lite förstår jag inte.” Det gör inte jag heller. Det kan mycket väl vara som Malm skriver att hyllningarna kan bero på att andra sett andra saker än Beckman i romanen och så måste det få vara. Lite uppfriskande är det självklart med en levande litteraturdebatt, men pajkastning mellan kritiker är inte riktigt den litteraturdebatt jag vill ha. Det är precis sådana texter som får läsare att sluta läsa kultursidorna. Trots detta lär fortsättning följa.

Uppdatering: Jag hade ju helt missat Andres Lokkos svar på Victor Malms text där han gör smaken till en klassfråga. I SvD skriver han om att Malms upprördhet beror på att han tog kritiken personligt. Samlade verk är nämligen enligt Lokko “ett efterlängtat och ideologiskt identifikationsobjekt, en alldeles egen Nick Hornby-upplevelse för en bildad borgarklass”. Lokko menar att läsningarna av Samlade verk är politiska och att de är det utan att verka vara politiska. För mig låter det snarare som att Lokko läser in politiska motiv där de inte finns. Att hylla Samlade verk är enligt honom att hylla borgerligheten och det passar inte hans egen kultursnobbism. Ännu en text som kritiserar kritiker, snarare än boken i sig. Underhållande och ganska rapp, men också lite, lite tröttsam.

Jag kanske också borde vara tydlig med att jag inte tillhör de som utan förbehåll hyllat Lydia Sandbergs debut. Min kritik av kritikerna (visst är det ironiskt, då texten egentligen går ut på att det är rätt löjligt att kritiker kritiserar kritiker) handlar istället om att texten borde stå i centrum där kritiker skriver om böcker. Med det sagt är debatten definitivt rätt rolig att följa, mest för att den framkallar en del fniss på bekostnad av de helt ärligt rätt självupptagna kulturjournalisterna.

Photo by Markus Winkler on Unsplash

Krävs erfarenhet för trovärdighet?

De senaste veckorna har representation diskuterats och som en följd av BLM har t.ex. skådespelare avsagt sig roller för att ge rum åt “rätt skådespelare på rätt plats” som att en skådespelare som ger röst åt en svart karaktär också ska vara det själv, eller att transsexuella inte ska spelas av män eller kvinnor, utan just någon som är transsexuell. Där kan jag hålla med mer än att det skulle vara kontroversiellt att  M i Bondfilmerna både spelats av män och en kvinna, eller att en ny Bond, som befinner sig långt ifrån Flemmings original, skulle spelas av t.ex. Idris Elba. Saker förändras och det är okej. Vissa saker som är som de “alltid har varit” kanske istället bör förändras.

När det gäller litteratur börjar debatten om tolkningsföreträde väckas igen i form av den tidigare aktiva diskussionen kring autofiktion. Förra sommaren lyssnade jag till ett samtal med Lisa Halliday och Rachel Cohn som handlade om just autofiktion, där den förstnämnda tyckte att det gick utmärkt att skriva om och identifiera sig med en irakisk man även som amerikansk kvinna, medan Cohn menade att det självbiografiska skrivandet är det enda rätta. Synen att  “du kan bara skriva om det du har upplevt” dyker upp vid jämna mellanrum och de senaste åren har det autofiktiva stått i centrum. Själv tycker jag att det är väldigt synd om författare skulle begränsas i sitt skrivande och endast se som trovärdiga om de själva upplevt det de skriver om. Det ger en syn på författarskapet som helt frånkopplat fantasin och kreativiteten och sprider en syn att människor är så olika att det inte finns något som kan räknas som gemensamt för mänskligheten som helhet.

I artikeln En av vår tids största litterära utmaningar som publicerades i SvD i söndags skriver Kjell Espmark om hur debatten glömmer något centralt, nämligen medkänsla. Han tar upp aktuella verk som kritiseras för att använda utsattas röster för att få framgång, som irländske Sebastian Barrys A Thousand Moons där en indiankvinna är huvudperson, eller Edna O’Brians Girl som handlar om en flicka som kidnappats av Boko Haram. Är det lika fel att William Shakespeare lät Othello vara en svart man, eller att Lev Tolstoj skrev om Anna Karenina?

Att ge en röst till dem som ingen har är en drivkraft som många författare har och har haft i alla fall sedan realismen på 1800-talet. Visst hade det kanske varit ännu bättre eller i alla fall mer autentiskt om alla själva fick berätta sin historia, men så ser det inte ut och jag är inte heller säker på att det hade varit önskvärt. Ibland krävs en viss distans för att på riktigt kunna beskriva karaktärer, miljö och händelser.

Samtidigt vill vi inte tillbaka till den tid då endast välbärgade vita män från väst skrev böcker, men å andra sidan inte heller att dessa bara ska få skriva böcker om just välbärgade vita män från väst, för det vore väldigt tråkigt. Kulturell appropriering är inget att sträva efter och verklig sådan är förkastlig, men har det inte gått till överdrift? Måste dessa texter ses som ett utnyttjande av andra, när de lika gärna kan tolkas som texter där medkänsla och en vilja att skildra en slags verklighet som sällan får ta plats.

Espmark hänvisar till Zadie Smith som i essän In defence of fiction som publicerades i The New York Review i oktober 2019 som handlar om just vikten av skönlitteratur och att det som kallas kulturell appropriering lika gärna kan ses som det hon kallar “interpersonal voyeurism” och hänvisar också till Emily Dickinson som i en dikt funderar kring hur karaktärer skapas och att det måste ske genom nyfikenhet och respekt. Espmark lyfter också Smiths påpekan att skönlitteratur inte främst behöver vara korrekt, utan övertygande och trovärdig. Just att försöka förstå en annan person genom att skriva om denne är något som för mig är litteraturen självt. Sedan måste detta självklart ske med lyhördhet och respekt, vilket gäller både gentemot karaktärer och miljö. Exotifiering hör till ett annat århundrade.

Jag tänker på Chimamada Ngozi Adichies kända TED-talk The Danger of a single story och håller helt med henne om att litteraturen och kulturen i övrigt ska fyllas med ett myller av berättelser från ett stort antal röster och att vår bild av världen behöver bli mer komplex än vad som är fallet just nu. Jag tror dock inte att svaret är att bara låta författare, filmskapare, konstnärer och andra kulturarbetare begränsas till att endast berätta sin historia. Inte heller att den historia de berättar måste handla om någon av samma kön och samma ursprung som de själva. Jag tror istället att det är precis som Espmark skriver att varje författare måste fundera över den hen vill skriva, då det här är en av de avgörande frågorna i vår samtid. Hur ska litteraturen se ut? Vilka röster ska få höras? Vem har tolkningsföreträde och finns det ens något sådant? Vem har rätt till en berättelse? Det är verkligen ingen enkel fråga, men balansen mellan att olika röster ska få höras och att fantasi och empati måste få vara en del av skönlitteraturen. Om det bara blir autofiktion kvar blir det ganska så tråkigt att läsa böcker.

 

Katarina Grabowska, Kaboompics

Det här med recensioner

För ett tag sedan dök journalisten Celia Svedhem upp i gruppen Bokbloggare på Facebook och frågade om någon av oss hade fått ta emot kommentarer från författare och/eller förlag kring det vi skrivit om en bok. Igår publicerades artikeln i GP med titeln Författarna som försöker hota och tysta är en skam och där finns flera exempel på helt orimliga ageranden. Värst måste det ändå vara att som Systrarna Boktokiga få en alternativ recension skickad till sig från författaren med uppmaning att publicera den istället för sin egen.

Sura mail eller kommentarer har många fått, även jag. Oftast tar jag det inte som annat än en ganska pinsam reaktion på mina åsikter som jag har all rätt att uttrycka utan att bli uppläxad och hånad. Sedan förstår jag verkligen att det är hårt att vara författare och läsa negativa ord om sin egen skapelse, speciellt om man är en författare som sällan eller aldrig recenserar i tidningar av “riktiga” recensenter. Att gå på någon som skriver negativt om ens bok är bara dumt. Låt vara att skribenten i fråga fått ett recensionsexemplar, men ett sådant garanterar inte ett positivt omdöme. Ibland påpekar jag det till författare som själva skickar frågan om jag vill läsa och skriva om deras bok, speciellt om det är en författare som är förhållandevis okänd och därför kanske får lite uppmärksamhet för sin bok. Om jag inte tror att boken passar mig svarar jag istället nej, då jag inte vill riskera att hamna i en situation där jag behöver såga en författares bok.

Ibland känns det som att förlag är mest nöjda med en bild på bokens omslag, en kort kommentar eller en avskrift från baksidan och sedan helst ett högt betyg som gärna visas på ett sådant sätt att ingen kan missa det. Ren reklam alltså. Precis som Svedhem skriver i sin artikel tror jag nämligen att många, både författare och förlag, ser bokbloggare och kanske ännu mer bokstagrammare (är det ens ett ord) som reklampelare, snarare än recensenter att ta på allvar. Kanske är det också därför som bloggar med längre texter blir färre. Frågan är vad som är hönan och ägget. Jag har skrivit om just bristen på längre texter tidigare, så det ska inte bli ännu ett sådant inlägg igen, men ni vet vad jag tycker.

Kanske handlar det om att många blir så glada för recensionsexemplar att de inte har något emot att faktiskt fungera som reklampelare. Tidigare har vi bland bokbloggare diskuterat det här med att tacka för recensionsexemplar. Är det något man borde göra eller inte? Själv gör jag det i princip aldrig, utan är istället noga med att länka till förlagen som skickat böcker. Att tacka bekräftar egentligen bara synen att bokbloggare och de som skriver om böcker på sociala medier är just reklampelare och inte recensenter. Jag är inte formellt recensent och skulle inte heller kalla mig det, men jag har läst litteraturvetenskap, undervisar i svenska på gymnasienivå och läser massor. Det ger mig i alla fall vissa kunskaper om litteratur och inte minst en förmåga att skriva om det jag läst. Däremot har jag inte skrivit något skönlitterärt verk själv, men jag vet ärligt talat inte om det verkligen är en nackdel när det kommer till att skriva bra om böcker.

Har jag då fått några elaka mail eller kommentarer? Ganska få faktiskt och det var länge sedan. Jag har däremot fått mail från en författare som klagade över att texten om hens bok var för kort och att hen hade förväntat sig mer när jag nu fått en gratis bok. Någon gång har jag också fått höra att jag är för långsam och borde läsa och skriva snabbare, men där brukar ett mailsvar lösa det mesta. Det har dock fört med sig att jag mer sällan tackar ja till böcker av mer okända författare, då jag upplever att de är mer på och även om det är helt förståeligt får det mig att känna att läsningen och bloggandet blir ett tvång och något jag gör för att andra kräver det. Ingen trevlig känsla. Nu är jag en person som skakar av mig just kommentarer rätt lätt och mest skrattar lite åt den inte så klädsamma desperationen som de andas. Det är lätt att skriva något i stundens hetta, men det blir faktiskt bara dumt och visst finns det författare som är ökända bland oss bokbloggare. För mig har det dock inte gått så långt att jag slutat läsa böcker av en författare eller ett förlag. I alla fall inte på grund av mail eller kommentarer.

Ofta har jag istället fått trevlig respons, senast från en favoritförfattare som ville att jag skulle läsa hens senaste bok och var helt med på att jag självklart skulle skriva vad jag tyckte. Hen skrev att hen uppskattade att jag var ärlig, men aldrig elak i mina inlägg. Det är en bra utgångspunkt tycker jag och något jag försöker tänka på. Det är viktigt för mig att vara ärlig, men jag har inget behov av att trycka ner någon. Speciellt inte en svensk författare, som kanske läser det jag skriver. Ibland vill jag verkligen älska en bok för att författaren är så sympatisk, men så funkar det ju inte tyvärr. Samtidigt så skriver jag inte heller för att få ett tack. Jag skriver för att jag vill sätta ord på min läsupplevelse och för att minnas det jag läst. Extra bonus är det om jag kan få någon annan att läsa.

Annan rolig respons har jag fått från medarbetare på ett par mindre förlag som tycker om att jag försöker lyfta fram något mer än bara det som står på baksidan av boken och verkligen visar att jag läst. Det tycker jag faktiskt att jag är skyldig författaren och förlaget om jag fått en bok av dem, att oavsett vad jag tycker försöka lyfta fram saker som är bra eller kanske mindre bra och inte minst förklara varför jag tycker som jag gör. De som får längst texter är inte nödvändigtvis de böcker jag tycker bäst om, för ibland är det svårt att sätta ord på de känslor en bra bok väcker, men visst är det så att böcker jag inte tycker så mycket om inte heller får så mycket plats. Jag kan inte ljuga, men jag behöver inte heller ösa ur min frustration över en inte så bra läsning.

Något intressant som Svedhem tar upp i sin artikel är huruvida det är författaren eller läsaren som har tolkningsföreträde. När författaren släpper ifrån sig sin bok och den möter läsarna lämnar hen över åt andra att läsa, tolka, tycka och tänka kring texten. Att då som författare läxa upp en bloggare och förklara att denne inte förstått boken är riktigt märkligt. Återigen, jag förstår att det måste kännas svårt om en bok med karaktärer som man säkert älskar, inte får det mottagande man önskar, men om det är så viktigt att texten tolkas på ett visst sätt får man som författare vara tydligare på att skriva fram det i texten. Om en läsare tolkar texten “fel” är det kanske inte automatiskt så att det är läsaren som är korkad och okunnig. Kanske är texten helt enkelt inte tillräckligt bra, eller så handlar det bara om att varje läsare faktiskt tolkar texter utifrån sina unika erfarenheter och att det är det som är så speciellt med läsning.

 

Photo by Ana Viegas on Unsplash

 

Det kränkta manliga geniet

“Det är synd om människorna”, skrev August Strindberg i Ett drömspel, men hade han varit författare idag kanske han istället hade valt att skriva “det är synd om männen”. Eller förresten, stryk kanske, han hade helt klart varit en (ännu mer) kränkt man om han levt idag. Det är nämligen extremt synd om manliga författare, i alla fall enligt de manliga författarna själva. Och nej, jag vet, inte alla män.

Under läsningen av Klubben av Matilda Gustavsson tänkte jag mycket på bilden av det manliga geniet och hur den krackelerat. Engdahl, Arnault och deras polare ville alla tillbaka till den tid då män med kulturell makt upphöjdes så till den milda grad att vilket beteende som helst accepterades. Att då försöka leva i en värld där mäns makt och status faktiskt ifrågasätts även inom kulturvärlden är självklart svårt.

Clementine Ford skriver i The Guardian om att #metoo innebar ett fall från tronen för många män när deras beteende inte längre ursäktades. Många är diskussionerna om hur detta inneburit att karriärer har förstörts och hur det påverkat den enskilde mannen och förminskat det manliga geniet. Ford lyfter dock fram hur få som diskuterat de kvinnliga genier som förlorats på grund av dessa mäns agerande. I en värld där kvinnor dels inte får epitetet geni, eller ens tillåts ta plats utan att det ifrågasätts är det dock ganska ovanligt att sådana samtal förs. Istället börjar röster höjas om att kvinnor får för mycket plats inom i alla fall litteraturen och att de sker på bekostnad av männen.

I november lyfte DN det faktum att fler kvinnor än män debuterar i Sverige idag och att skrivarskolorna domineras av kvinnor. Kanske var det där debatten om det kränka manliga geniet började. Makten kan inte bli mer än 100% och för varje steg framåt kvinnor som grupp tar, måste männen stå tillbaka. De kan inte längre förvänta sig att få alla litterära priser eller att ensamma få allt medieutrymme. Fortfarande syns en manlig dominans när de stora litteraturprisernas nominerade och vinnare utses, men ändå hörs en hel del gnäll från kränkta män.

Artikeln följdes upp med en intervju av Greta Thurfjell med författarna Johan Heltne, Stefan Lindberg och Jack Hildén där de diskuterar hur det är att vara man och skriva i en kvinnlig värld. Slutsatsen? De definierar sig som manliga författare för att deras förebilder än män och för att kontrastera sig mot den kvinnliga dominansen. Lindberg balanserar dock det hela med att påpeka att kvinnor både läser och skriver mer och därför just nu är bättre. I övrigt andas artikeln mycket “det är synd om männen” och mest kränkt av de tre är Johan Heltne. Ironiskt då att det är just han som fått mest utrymme i media det senaste.

Johan Heltne släppte i våras sin andra roman Emil och har därefter börjat ifrågasätta hur slutprodukten blev. I en lång artikel i DN klagar han på hur förlaget behandlat honom och passar samtidigt på att ge en känga åt skrivarskolan Biskops-Arnö, som han menar förminskar mäns skrivande. Jag vet inte riktigt vad syfte med artikeln är, men Heltne framstår mest som en bitter man som saknar den värld där den manliga författaren sågs som ett geni. Inte direkt klädsamt.

Jag har läst båda Heltnes böcker och tyckte mycket om debuten Det finns ingenting att vara rädd för från 2014. Uppföljaren Emil kom våren 2019 och jag läste den i somras.  Heltne själv säger sig ångra att en scen ströks, som han menar skulle ha gjort boken mer tvetydig gällande skuldfrågan. Hans förklaring är att förlaget Natur & Kultur var rädda efter #metoo och inte vågade låta honom skriva den bok han själv ville. Censur, säger Heltne.

För mig är Emil ett tydligt exempel på “den svåra tvåan”, en roman som vill mycket, men som inte riktigt lyckas. Det handlar egentligen inte om att tvetydigheten saknas, utan om att riktningen är vag och tomrummen i romanen allt för många. Ambitionen är hög, frågorna som ställs relevanta och det är tydligt vad Heltne vill åstadkomma, men resultatet är för fragmentariskt och rörigt. Att säga mycket med få ord kräver massor av författaren och här lyckas det inte fullt ut. Beror det på förlaget eller på något annat? Det är självklart omöjligt att veta.

Faktum är dock att Johan Heltne tillhör de privilegierade författare som fått två böcker utgivna och som med sin andra bok fått recensioner i alla de största tidningarna. Ändå är han missnöjd och känner sig orättvist behandlad. Han fick recensioner, men inga intervjuer och ingen inbjudan till Bokmässan. Som om det vore en rättighet. Kanske var boken helt enkelt inte tillräckligt bra.

Jack Hildén, son till författaren Bengt Ohlsson, är aktuell med sin första diktbok Laddet, som jag inte läst, men som sågas rätt friskt i GP av Magnus Linton. Linton menar att berättelser om män och knark känns väldigt passé och gjort. Jonas Thente menar istället i sin recension i Aftonbladet, där Hildén också arbetar, att författaren lyckas skapa något nytt.

Kanske är det ett av problemen för män som skriver, att så mycket redan är skrivet, eller att de måste förnya sig för att vara relevanta. Egentligen är det väl ett problem för alla författare, med tanke på att litteraturhistorien upprepar sig om och om igen, men det behövs något speciellt för att ens bok ska slå igenom. Detta är något som Hildén talar om när han intervjuas i Expressen-TV av Daniel Sjölin tillsammans med författarkollegan Elis Monteverde Burrau. Monteverde Burrau vars första bok nominerades till Borås Tidnings Debutantpris och som dessutom ges ut av Albert Bonniers Förlag. Ännu en manlig författare som det inte är jättesynd om alltså. Det finns förvisso en rejäl kanon att förhålla sig till eller för den delen upprepa, men det viktigaste är ändå att skriva det som känns relevant.

De unga män som debuterar inom så kallad “finlitteratur” har i princip alla gått en skrivarskola, påpekar Monteverde Burrau, vilket torde bevisa att skrivarskolor kan vara en bra bakgrund även för män som vill få sina böcker utgivna. Samtidigt tycker Monteverde Burrau att det inte är någon katastrof om få män skriver så länge det inte handlar om att böcker av män inte ges ut för att de inte är tillräckligt politiskt korrekta.  Monteverde Burrau står för det mer balanserade och Hildén verkar trots allt medvetet försöka bredda sin litterära kunskap. De här två författarna tycks ändå ha landat i att världen är förändrad, men att de ändå faktiskt får lov att skriva och bli publicerade. Gott så.

Jag välkomnar ett samtal kring litteratur och vilken sorts böcker som får lov att nå publiken, men vänder mig emot offermentaliteten som vissa självutnämnda manliga genier tycks odla. Ännu viktigare då att vettiga skrivande förebilder finns för de pojkar som just nu kanske inte ens försöker varken läsa eller skriva. Det är självklart inte heller någon bra utveckling.

Det går inte så bra nu

Den soppa som är Svenska Akademien tycks definitivt inte klarna, eller reda sig eller vilken metafor som nu är att föredra om någon metafor ska användas. Snarare smakar den allt sämre. Igår meddelande nämligen två av de externt utsedda ledamöter i Nobelkommittén att de avgår. Såväl Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström anger skäl för sin tidiga avgång som sker efter halva tiden av det tvååriga uppdrag de fått, men kan inte säga så mycket av hänsyn till den sekretess kring samtalen om och valet av pristagare står under. Båda tycks dock missnöjda med sin roll i den nya Nobelkommittén och det verkar ha kostat mer än det smakat. Sundström är också tydlig med att valet av Peter Handke och det faktum att Svenska Akademien förmedlat att litteratur står över politik inte är något hon kan stå för.

Jag ska erkänna att jag inte är överraskad. De två nu avgående ledamöterna är de jag haft störst respekt för och jag kan förstå om de inte kan ställa upp på vissa ganska märkliga beslut som tagits och inte heller accepterar att finnas med som ett alibi utan reellt inflytande. Förändringsarbetet går helt enkelt för långsamt och i SvD påpekar Leandoer att ett år i hans liv är långt, medan det för Nobelkommittén är ingenting. Som enskild person har han inte tålamod med en väldigt långsamma förändring som kanske krävs när en institution ska moderniseras. Han lyfter också fram att det uppdrag han fått som extern ledamot skiljer sig väldigt mycket från ett vanligt juryuppdrag och jag kan tycka att förändringen och moderniseringen av Svenska Akademien också borde handla en hel del om insyn. Klart är att insyn inte alls är akademiledamöternas kopp te. Per Wästberg säger till DN att han vill att modellen med externa ledamöter ska läggas ner med argumentet att de nyligen invalda inte har en chans att sätta sig in i de nominerade författarna lika grundligt. “Vi som suttit i kommittén länge har ju fördjupat oss i författarskap i många år. Jag har läst Handke och yttrandet mig om det i tio års tid i rad och om Olga i sex års tid”, säger Wästberg och menar att det är omöjligt för de externa ledamöterna att komma ikapp. Samtidigt var de eniga i valet av de två pristagarna, något som trots allt inte får glömmas bort. Vi kan inte heller ha ledamöter som avgår varje gång valet inte faller dem i smaken, men det är å andra sidan inte första gången. Jag respekterar Sundström och Leandoer för sina beslut, som mer än annat visar att de har integritet.

Hur många fler bakslag har Svenska Akademien råd med? Den frågan ställs i DN:s artikel om avhoppen och det är sannerligen en relevant fråga. Jag tror inte ett dugg på Wästbergs lösning att låta allt gå tillbaka till det gamla, för som Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten påpekar tar alla andra Nobelkommittéer hjälp av externa sakkunniga och att Svenska Akademien inte vill göra det säger mer om dem än de externa ledamöterna. Problemet är kanske att Svenska Akademien gärna fortsätter att jobba i det dolda för att på så sätt slippa ifrågasättas, men med allt som hänt de senaste åren är det tydligt att ett sådant agerande inte längre accepteras. Dessutom är det som Björn Wiman skriver att Svenska Akademien behöver göra upp med sin världsfrånvända syn på litteratur och inse att de kanske inte står för den överlägsna kulturella bildning som de så gärna vill göra. Om Nobelpriset ska överleva som ett litterärt och prestigefyllt pris som författare blir hedrade av att tilldelas och som läsarna respekterar måste Svenska Akademien en gång för alla kliva in i det århundrade som snart är tjugo år gammalt. Då duger det inte att prisa författare med tvivelaktiga åsikter och försvara det med att litteraturen står över politiken, för även om de aderton inte förstår det, så gör alla andra det. För mig är det ofattbart att de tog beslutet att ge Nobelpriset i litteratur 2019 till Peter Handke. Att de gör det just nu, efter alla skandaler som varit visar precis hur världsfrånvända de är. Vi kan inte ha ett Nobelpris som mer och mer för tankarna till Kejsarens nya kläder. Det är dags för Svenska Akademien att inse att kejsaren är naken.

 

Foto: Staffan Löwstedt

När 20% inte vill ha dig här

Imorgon är det val till EU-parlamentet och de högernationalistiska partierna väntas gå framåt. I Sverige går KD och SD som tåget trots att de representeras av tafsare och abortmotståndare. Tycker ni att jag hårdrar det? Möjligen gör jag det, men faktum är att jag inte förstår hur vissa partiers representanter verkar kunna göra vad som helst och ändå accepteras. Det finns helt klart olika måttstockar för människor, speciellt i SD:s fall. När förstanamnet på EU-valslistan tafsar på en kvinna under en blöt fest är det helt okej, men hade det varit någon som inte var svensk enligt partiets definitioner som gjort detsamma hade det självklart varit fruktansvärt. Då hade de krävt utvisning, för så ska invandrarna bemötas.

I veckan arrangerades en EU-debatt på gymnasieskolan där jag arbetar. Alla partier i EU-parlamentet var representerade och de två större frågor som diskuterades var miljö och migration. Några saker fastnade hos mig. Dels att det är otroligt viktigt att den som representerar partier i en debatt där publiken är ungdomar verkligen behöver vara en god retoriker. Där plockade MP och L rejält med poäng, medan V och SD, som representerades av äldre personer som dessutom läste innantill, mycket troligt förlorade några. Det var också tydligt att SD-politikern utmärkte sig med åsikter och formuleringar som fick publiken att reagera. Det som lästes innantill var hyfsat politiskt korrekt, men vid direkta frågor blev det lurigare. Klimatet har t.ex. förändrats på grund av explosioner på solen och Sveriges befolkning har ökat med två miljoner på grund av en stor invandring. Det var han tvärsäker på.

I gårdagens DN publicerades en text av Jonas Hassen Khemiri med rubriken Instruktion i hur du överlever i ett land när 20 procent inte vill ha dig här där han uppmanar läsaren att försöka se det positivt när valresultatet visar att nationalisterna faktiskt inte fick 100% av rösterna. Därefter berättar han om hur det är att leva i ett land där ens id-kort kontrolleras mer än andras, där den religion dina föräldrar har ses som ren ondska, där mord på personer med ett namn som inte klingar svenskt blir en notis och där självhat ligger nära till hands.

I slutet av EU-debatten fick eleverna ställa frågor och en av mina före detta elever som jag undervisade på Språkintroduktion, som nu är elevrådsordförande och tar examen från samhällsprogrammet fick mikrofonen. Han började med att beklaga att svenskar inte kan få barn och när SD:s representant skulle försöka förklara vad han egentligen menade snurrade han in sig i resonemang om att etniska svenskar inte föder barn i samma utsträckning som andra. Flera andra politiker reagerade på hur han uttryckte sig och SD-representanten försökte omformulera sig och använde istället ordet “ursprungssvenskar”. “Jaha, samer menar du?”, frågade L:s representant blixtsnabbt och så blev det tyst.

Nu blev det tydligt att vissa, kanske så många som 20%, faktiskt inte vill ha andra människor i sin närhet. De som de kallar flyktingar, eller det gör de ju sällan, utan lyxmigranter, extremister eller något annat högervridet uttryck brukar vara vanligare. Någonstans försvann empatin, men det är väl så att där hatet går in går vettet ut.

Jag tänker på de elever jag haft som flytt hit och som i princip alla jobbar otroligt hårt för att skapa sig ett liv här. Det är normen. Trots detta utsätts de allt för ofta för vardagsrasism. Jag tänker också på föräldern i Jonas Hassen Khemiris text som behöver förklara för sina barn varför vissa inte vill ha dem här, men samtidigt inser att de inte har någon annanstans att ta vägen. De är hemma, men det hemmet vill vissa ta ifrån dem. För hur överlever du egentligen i ett land där 20% av befolkningen helst vill att du drar?

 

Foto: Beatrice Lundborg

Låt alla möta litteratur på sin nivå

När barnen är små får de pekböcker, gärna i tyg så att de kan tugga på dem när de inte läser dem. Sedan går vi vidare till böcker med tjocka sidor som tål barnhänder och år för år låter vi dem ta del av fler ord och mer komplexa historier. En period handlar allt om rim, en annan om bajs (!) och sedan är det de där dinosaurierna och de fajtande prinsessorna.

Få föräldrar skulle komma på tanken att läsa Röda rummet som godnattsaga, då vi inser att böcker ska passa läsaren och även om mamma eller pappa verkligen älskar att läsa om Stockholm i fågelperspektiv och Arvid Falks äventyr i samma stad, inser de att barnen kanske inte tycker detsamma.

Litteratur är absolut bra eller dålig beroende på kvaliteten på densamma, men det handlar också väldigt mycket om vem som ska läsa och vad läsaren behöver i just den del av sin läsutveckling som hen befinner sig i. Det är därför Per Nilsson helt missar mål i sin debattartikel Lättläst och lättläst – ska inte böcker vara något mer?.

Vi vill att alla ungdomar ska vara läsare. Eller i alla fall vill jag som svensklärare det och jag tror att Per Nilsson har samma perspektiv. Det jag tyvärr kan konstatera är att verkligheten inte alls ser ut så. I den bästa av världar skulle alla läsa de absolut bästa och mest komplexa ungdomsböckerna och därefter gå över till den prisbelönta vuxenlitteraturen som har hög kvalitet och troligen kommer att tillhöra vårt gemensamma kulturarv. Det är Platons idévärld. Det absolut perfekta tillståndet, i alla fall om man är svensklärare eller författare.

I den verkliga världen, i sinnevärlden, ser det lite annorlunda ut. Där finns en rad hem där läsning definitivt inte är en del av vardagen. Vi har barn som inte mött böcker hemma och som kanske möter litteratur för första gången när de börjar skolan. Kanske läser de sedan under en period tills det någon gång på högstadiet ställs krav på att de ska läsa “god litteratur” vilket tyvärr kan innebära att de slutar läsa helt.

Per Nilsson ondgör sig över den “lättlästa” ungdomsboken, men lyckas inte ens förklara om det handlar om “lättläst” som i bearbetad med fokus på läsare som är nyanlända eller läsovana, eller lättläst i betydelsen repetitiv serie med böcker som likar varandra. Jag tolkar det som att Nilsson menar det senare och hoppas verkligen att det är så. Att litteratur blir tillgänglig för alla är enormt viktigt. Vi har inte råd att vara snobbiga i det här läget.

“Varför är det så svårt att föra ett samtal om litteratur för barn och unga som sträcker sig längre och djupare än till att ‘det är viktigt att barn och unga läser böcker'”, undrar Per Nilsson och det enkla svaret är “för att många barn och ungdomar inte läser alls”. Att då välja vägen som fördomsfull litteratursnobb är utan tvekan ganska kontraproduktivt. Först måste vi skapa läsare och därefter (eller samtidigt) kan vi också visa dem att det finns fler böcker än de repetitiva serierna som t.ex. Beast Quest inte genom att tala om att de böcker de läser är mindre värda, utan att visa att det finns väldigt många fler böcker att upptäcka. Jag var inte helt lycklig när ena sonen plöjde just Beast Quest, men jag insåg att det var en del av hans läsutveckling och lät honom hållas. Allt annat hade varit väldigt korkat.

Utgångspunkten för Per Nilssons artikel är ALMA-pristagaren Bart Moeyaert, som många anser vara en för komplicerad ungdomsboksförfattare och utifrån det drar han slutsatsen att läsare här vill ha enkel och lättläst litteratur. Jag har lite svårt för det resonemanget. Trots att jag är den första att höja ungdomsbokens fantastiska kvalitet är jag också medveten om att olika läsare behöver olika saker vid olika tillfällen. Det gäller såväl barn, ungdomar som vuxna. För att orka läsa det mer komplexa måste man också få vila i det lättillgängliga ibland.

Vi behöver utan tvekan prata mycket om barns och ungdomars läsning, då en god läsförmåga är en förutsättning för ett gott lärande. Det är därför vi måste lägga så mycket fokus på läsning i skolan att vi hinner ge våra barn och unga både de böcker som de slukar och de som kräver mer utmaning. Tyvärr är fokuset i kursplanerna för Svenska sedan 2011 något helt annat. Allt ska mätas och då passar läsningen inte in. Läs gärna Fredrik Sandströms artikel i Svensklärartidningen med titeln Svenska bortom (nästan) all kontroll, där han skriver om just den läsning som inte får plats i skolan längre. Den som inte mäter läsförståelse eller kan kontrolleras via prov, utan den som ger upplevelser och som får läsaren att växa som människa.

Jag förstår att det är dit Per Nilsson också vill, men jag tycker att han har helt fel perspektiv när han beskriver den litteratur som han tycker ska vara i fokus. Snarare håller jag med bibliotekarien och bloggaren Eli om att han framstår som ganska okunnig kring vad litteratur är och hur vi behöver möta de ungdomar som faktiskt inte läser alls. Vi når ingenstans med elitism.

 

Photo by Jonathan Cooper on Unsplash

 

Två nya ledamöter i Svenska Akademien

Igår beslutade Svenska Akademien om ytterligare två inval, båda författare. Ellen Mattson efterträder Jayne Svenungsson på stol 9, och Anne Swärd efterträder Sara Stridsberg på stol 13.

Ellen Mattsson, född 1962 i Uddevalla, är en författare som jag läst väldigt lite av. Hon tillhör kategorin  “författarejagförstårärbrameninteuppskattarriktigt” men är definitivt beredd att ge henne en ny chans. Hittills har jag bara läst halva Vinterträdet.

Mattsson debuterade 1992 med romanen Nattvandring och har skrivit totalt tio romaner, varav de flesta utspelar sig i Bohuslän.  Senaste boken Tornet och fåglarna utkom 2017 och utspelar sig på Marstrand 1719.

Anne Swärd, född 1969 och bosatt utanför Ystad, debuterade 2003 med Polarsommar, som nominerades till Augustpriset samma år. Jag har läst hennes Till sista andetaget från 2010 och tyckte mycket om den. Senaste boken Vera från 2017 har jag tänkt läsa sedan den var ny och nu är det kanske dags att göra det.

Båda författarna tillhör just nu Albert Bonniers förlags författarstall.

Anne Swärd, Ellen Mattson och även den för ett par månader sedan invalda Tua Forsström inträder formellt i Svenska Akademien vid högtidssammankomsten den 20 december 2019.

Nu återstår endast en vakant stol i Svenska Akademien och Anders Olsson meddelar att arbetet med att hitta den sista ledamoten pågår. Förhoppningsvis kan det sista invalet ske innan sommaruppehållet.

 

 

Anne Swärd (foto: Henric Tiselius) och Ellen Mattson (foto: Kristin Lidell)

Dubbla Nobelpris och vissa konsekvenser

Gert Fylking tog sig under flera år in i Börshuset för att skrika “äntligen” när Nobelpristagaren i litteratur avslöjades. Ironiskt självklart, för att visa hur snobbigt det var att “helt okända” författare tilldelades priset. Något som säger mer om Fylkings kunskaper om litteratur än något annat förvisso, men ändå är lite småroligt.

Igår utropade jag ett rejält “äntligen” när det avslöjades att Horace Engdahl tvingas avgå från Nobelkommittén.* Ett krav som framförts av Nobelstiftelsen för att Svenska Akademien ska återfå äran att dela ut Nobelpriset i litteratur. Vi fick också veta att två pris kommer att delas ut i december, ett för 2018 och ett för 2019.

Sedan tidigare har Nobelstiftelsen krävt att Nobelkommittén utökas med personer utanför Svenska Akademien och i november tillkännagavs att författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt översättaren Henrik Petersen kommer att delta i arbetet med att ta fram kommande pristagare.

Nobelstiftelsen skriver i ett pressmeddelande att “Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår” och frågan är om de nöjer sig med att Engdahl lämnar sin plats. Övriga ledamöter som ingår i Nobelkommittén är Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn, där i alla fall Olsson gjort en del osmidiga uttalanden om än inte sedan han tog plats som ständig sekreterare. Vad det verkar kommer dock inga fler att lämna sin plats till förfogande och vem som ersätter Engdahl är ännu oklart.

Själv kan jag, trots min ganska barnsliga lilla jubeldans orsakad av skadeglädje, tycka att petandet ur Nobelkommittén inte är nog. Horace Engdahls beteende det senaste året borde göra att han mister sin stol i Svenska Akademien, men jag inser att det här troligen är de konsekvenser som herr Engdahl kommer att få. Det är i alla fall en tydlig markering från Nobelkommittén och det är bra mycket bättre än den totala brist på agerande som Svenska Akademien stått för i relation till Engdahls många gånger vidriga uttalanden.

 

 

*Jo, jag vet att det sägs vara Engdahl som frivilligt avgått, men utan press utifrån hade han aldrig lämnat. Jag är dessutom övertygad om att han inte har en aning om hur obekväm han gjort sig.

 

Danius lämnar Svenska Akademien

Idag meddelade Svenska Akademien i ett pressmeddelande att Sara Danius lämnar Svenska Akademien. Tillförordnade ständiga sekreteraren Anders Olsson berättar att de “nått en överenskommelse” och “gjort upp i godo”, men vad det betyder vet vi inte mycket om.

Klart är att Horace Engdahl kan ses som segrare i den maktkamp mellan honom och Sara Danius som målats upp. Oavsett vad som hänt förutom det vi redan vet mellan dem, tycker jag att det här är en beklaglig upplösning.

Sara Danius valdes in i Svenska Akademien 2013 och tog plats på stol nummer 7, som tidigare tillhört många män, däribland Knut Ahlund som hon ersatte, men också Selma Lagerlöf. När Danius blev vald till den första kvinnan på posten som ständig sekreterare förde hon på många sätt Lagerlöfs banbytande karriär vidare.

Sara Danius lämnade sin position 12 april 2018 och meddelande då att hon inte längre skulle delta i Svenska Akademiens arbete. Att hon idag formellt lämnar sin stol är därför inte överraskande, men icke desto mindre sorgligt.

Av de fem kvinnor som satt i Svenska Akademien när historien kring Jean-Claude Arnault rullades upp finns bara en kvar och det är Kristina Lugn. En ojämlig samling har alltså blivit ännu gubbigare, då både könsfördelningen och genomsnittsåldern påverkats negativt. Nu har förvisso poeten Jila Mossaed tillträtt på stol nr 15 och Tua Forsström som kommer att ersätta Katarina Frostenson på stol nr 18. Nya inval kommer att göras under året, men Forsström samt kommande kandidater blir formellt en del av Svenska Akademien i december 2019.

Två kvinnor deltar alltså aktivt i Svenska Akademien just nu och med tanke på att såväl Kerstin Ekman och Lotta Lotass var passiva ledamöter ganska länge är det rent praktiskt inte någon större skillnad mot de tre som fanns med i arbetet tidigare, men formellt är det en stor skillnad och utvecklingen måste helt klart vändas.

Gubbväldet tycks ha segrat ännu en gång och det är bara att beklaga. Det är hög tid för Svenska Akademien att förflytta sig in i tvåtusentalet. I det pressmeddelande som Sara Danius framkommer hennes besvikelse över att arbetet med att öka antalet kvinnliga ledamöter avbrutits, vilket märks i t.ex. detta citat:

Förvisso var det inte min förtjänst, utan hela Akademiens, men jag kände glädje över att ledamöterna hade förstått vikten av denna utveckling. Inte långt efter det att jag tvingades lämna min befattning sjönk antalet kvinnliga ledamöter till en (1). Må detta aldrig upprepas. Må Akademien också förstå att mångfald på alla vis, inte bara när det gäller förhållandet mellan män och kvinnor, är en god, ja, till och med nödvändig sak i en värld som vår.

 

 

Uppdatering: Senare under dagen har det i ett pressmeddelande från Sara Danius framkommit att hon erbjudit sig att återta positionen som Ständig sekreterare i sommar, då Anders Olsson uppges planera att avgå. Något som Svenska Akademien tackat nej till, oklart genom vem. Enligt Anders Olsson ska ett sådant erbjudande inte ha inkommit och han menar att det är oseriöst av Danius att göra ett sådant uttalade. Att relationen mellan Danius och Akademien är infekterad märks i varje uttalade.

Så här sa Sara Danius till TT:

Jag tror att det hade varit en stor vinst för Akademiens del om de hade tagit tillbaka mig som ständig sekreterare. Men de hade förmodligen andra planer och det är bara att respektera det. Jag går vidare i mitt liv och det är inget dåligt beslut det heller.

Däremot har Sara Danius fått en offentligt ursäkt (om än vag) från Akademien kring behandlingen av henne i rollen som ständig sekreterare:

Svenska Akademien har bedömt att det funnits sakliga skäl att avsluta Sara Danius sekreterarskap i förtid. Detta har lett till affektladdad polemik och sammanblandning av olika frågor. Svenska Akademien ber Sara Danius om ursäkt för sin del i detta.

Danius har också ingått en avtal med Svenska Akademien som innebär att hon får 21 månadsarvoden räknat från april förra året, då hon slutade sitt aktiva arbete i Svenska Akademien, till april i år och därefter ytterligare nio månader totalt 2,1 miljoner kronor.

 

Frankie Fouganthin CC BY-SA 4.0

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: