Kulturdebatt

När 20% inte vill ha dig här

Imorgon är det val till EU-parlamentet och de högernationalistiska partierna väntas gå framåt. I Sverige går KD och SD som tåget trots att de representeras av tafsare och abortmotståndare. Tycker ni att jag hårdrar det? Möjligen gör jag det, men faktum är att jag inte förstår hur vissa partiers representanter verkar kunna göra vad som helst och ändå accepteras. Det finns helt klart olika måttstockar för människor, speciellt i SD:s fall. När förstanamnet på EU-valslistan tafsar på en kvinna under en blöt fest är det helt okej, men hade det varit någon som inte var svensk enligt partiets definitioner som gjort detsamma hade det självklart varit fruktansvärt. Då hade de krävt utvisning, för så ska invandrarna bemötas.

I veckan arrangerades en EU-debatt på gymnasieskolan där jag arbetar. Alla partier i EU-parlamentet var representerade och de två större frågor som diskuterades var miljö och migration. Några saker fastnade hos mig. Dels att det är otroligt viktigt att den som representerar partier i en debatt där publiken är ungdomar verkligen behöver vara en god retoriker. Där plockade MP och L rejält med poäng, medan V och SD, som representerades av äldre personer som dessutom läste innantill, mycket troligt förlorade några. Det var också tydligt att SD-politikern utmärkte sig med åsikter och formuleringar som fick publiken att reagera. Det som lästes innantill var hyfsat politiskt korrekt, men vid direkta frågor blev det lurigare. Klimatet har t.ex. förändrats på grund av explosioner på solen och Sveriges befolkning har ökat med två miljoner på grund av en stor invandring. Det var han tvärsäker på.

I gårdagens DN publicerades en text av Jonas Hassen Khemiri med rubriken Instruktion i hur du överlever i ett land när 20 procent inte vill ha dig här där han uppmanar läsaren att försöka se det positivt när valresultatet visar att nationalisterna faktiskt inte fick 100% av rösterna. Därefter berättar han om hur det är att leva i ett land där ens id-kort kontrolleras mer än andras, där den religion dina föräldrar har ses som ren ondska, där mord på personer med ett namn som inte klingar svenskt blir en notis och där självhat ligger nära till hands.

I slutet av EU-debatten fick eleverna ställa frågor och en av mina före detta elever som jag undervisade på Språkintroduktion, som nu är elevrådsordförande och tar examen från samhällsprogrammet fick mikrofonen. Han började med att beklaga att svenskar inte kan få barn och när SD:s representant skulle försöka förklara vad han egentligen menade snurrade han in sig i resonemang om att etniska svenskar inte föder barn i samma utsträckning som andra. Flera andra politiker reagerade på hur han uttryckte sig och SD-representanten försökte omformulera sig och använde istället ordet “ursprungssvenskar”. “Jaha, samer menar du?”, frågade L:s representant blixtsnabbt och så blev det tyst.

Nu blev det tydligt att vissa, kanske så många som 20%, faktiskt inte vill ha andra människor i sin närhet. De som de kallar flyktingar, eller det gör de ju sällan, utan lyxmigranter, extremister eller något annat högervridet uttryck brukar vara vanligare. Någonstans försvann empatin, men det är väl så att där hatet går in går vettet ut.

Jag tänker på de elever jag haft som flytt hit och som i princip alla jobbar otroligt hårt för att skapa sig ett liv här. Det är normen. Trots detta utsätts de allt för ofta för vardagsrasism. Jag tänker också på föräldern i Jonas Hassen Khemiris text som behöver förklara för sina barn varför vissa inte vill ha dem här, men samtidigt inser att de inte har någon annanstans att ta vägen. De är hemma, men det hemmet vill vissa ta ifrån dem. För hur överlever du egentligen i ett land där 20% av befolkningen helst vill att du drar?

 

Foto: Beatrice Lundborg

Låt alla möta litteratur på sin nivå

När barnen är små får de pekböcker, gärna i tyg så att de kan tugga på dem när de inte läser dem. Sedan går vi vidare till böcker med tjocka sidor som tål barnhänder och år för år låter vi dem ta del av fler ord och mer komplexa historier. En period handlar allt om rim, en annan om bajs (!) och sedan är det de där dinosaurierna och de fajtande prinsessorna.

Få föräldrar skulle komma på tanken att läsa Röda rummet som godnattsaga, då vi inser att böcker ska passa läsaren och även om mamma eller pappa verkligen älskar att läsa om Stockholm i fågelperspektiv och Arvid Falks äventyr i samma stad, inser de att barnen kanske inte tycker detsamma.

Litteratur är absolut bra eller dålig beroende på kvaliteten på densamma, men det handlar också väldigt mycket om vem som ska läsa och vad läsaren behöver i just den del av sin läsutveckling som hen befinner sig i. Det är därför Per Nilsson helt missar mål i sin debattartikel Lättläst och lättläst – ska inte böcker vara något mer?.

Vi vill att alla ungdomar ska vara läsare. Eller i alla fall vill jag som svensklärare det och jag tror att Per Nilsson har samma perspektiv. Det jag tyvärr kan konstatera är att verkligheten inte alls ser ut så. I den bästa av världar skulle alla läsa de absolut bästa och mest komplexa ungdomsböckerna och därefter gå över till den prisbelönta vuxenlitteraturen som har hög kvalitet och troligen kommer att tillhöra vårt gemensamma kulturarv. Det är Platons idévärld. Det absolut perfekta tillståndet, i alla fall om man är svensklärare eller författare.

I den verkliga världen, i sinnevärlden, ser det lite annorlunda ut. Där finns en rad hem där läsning definitivt inte är en del av vardagen. Vi har barn som inte mött böcker hemma och som kanske möter litteratur för första gången när de börjar skolan. Kanske läser de sedan under en period tills det någon gång på högstadiet ställs krav på att de ska läsa “god litteratur” vilket tyvärr kan innebära att de slutar läsa helt.

Per Nilsson ondgör sig över den “lättlästa” ungdomsboken, men lyckas inte ens förklara om det handlar om “lättläst” som i bearbetad med fokus på läsare som är nyanlända eller läsovana, eller lättläst i betydelsen repetitiv serie med böcker som likar varandra. Jag tolkar det som att Nilsson menar det senare och hoppas verkligen att det är så. Att litteratur blir tillgänglig för alla är enormt viktigt. Vi har inte råd att vara snobbiga i det här läget.

“Varför är det så svårt att föra ett samtal om litteratur för barn och unga som sträcker sig längre och djupare än till att ‘det är viktigt att barn och unga läser böcker'”, undrar Per Nilsson och det enkla svaret är “för att många barn och ungdomar inte läser alls”. Att då välja vägen som fördomsfull litteratursnobb är utan tvekan ganska kontraproduktivt. Först måste vi skapa läsare och därefter (eller samtidigt) kan vi också visa dem att det finns fler böcker än de repetitiva serierna som t.ex. Beast Quest inte genom att tala om att de böcker de läser är mindre värda, utan att visa att det finns väldigt många fler böcker att upptäcka. Jag var inte helt lycklig när ena sonen plöjde just Beast Quest, men jag insåg att det var en del av hans läsutveckling och lät honom hållas. Allt annat hade varit väldigt korkat.

Utgångspunkten för Per Nilssons artikel är ALMA-pristagaren Bart Moeyaert, som många anser vara en för komplicerad ungdomsboksförfattare och utifrån det drar han slutsatsen att läsare här vill ha enkel och lättläst litteratur. Jag har lite svårt för det resonemanget. Trots att jag är den första att höja ungdomsbokens fantastiska kvalitet är jag också medveten om att olika läsare behöver olika saker vid olika tillfällen. Det gäller såväl barn, ungdomar som vuxna. För att orka läsa det mer komplexa måste man också få vila i det lättillgängliga ibland.

Vi behöver utan tvekan prata mycket om barns och ungdomars läsning, då en god läsförmåga är en förutsättning för ett gott lärande. Det är därför vi måste lägga så mycket fokus på läsning i skolan att vi hinner ge våra barn och unga både de böcker som de slukar och de som kräver mer utmaning. Tyvärr är fokuset i kursplanerna för Svenska sedan 2011 något helt annat. Allt ska mätas och då passar läsningen inte in. Läs gärna Fredrik Sandströms artikel i Svensklärartidningen med titeln Svenska bortom (nästan) all kontroll, där han skriver om just den läsning som inte får plats i skolan längre. Den som inte mäter läsförståelse eller kan kontrolleras via prov, utan den som ger upplevelser och som får läsaren att växa som människa.

Jag förstår att det är dit Per Nilsson också vill, men jag tycker att han har helt fel perspektiv när han beskriver den litteratur som han tycker ska vara i fokus. Snarare håller jag med bibliotekarien och bloggaren Eli om att han framstår som ganska okunnig kring vad litteratur är och hur vi behöver möta de ungdomar som faktiskt inte läser alls. Vi når ingenstans med elitism.

 

Photo by Jonathan Cooper on Unsplash

 

Två nya ledamöter i Svenska Akademien

Igår beslutade Svenska Akademien om ytterligare två inval, båda författare. Ellen Mattson efterträder Jayne Svenungsson på stol 9, och Anne Swärd efterträder Sara Stridsberg på stol 13.

Ellen Mattsson, född 1962 i Uddevalla, är en författare som jag läst väldigt lite av. Hon tillhör kategorin  “författarejagförstårärbrameninteuppskattarriktigt” men är definitivt beredd att ge henne en ny chans. Hittills har jag bara läst halva Vinterträdet.

Mattsson debuterade 1992 med romanen Nattvandring och har skrivit totalt tio romaner, varav de flesta utspelar sig i Bohuslän.  Senaste boken Tornet och fåglarna utkom 2017 och utspelar sig på Marstrand 1719.

Anne Swärd, född 1969 och bosatt utanför Ystad, debuterade 2003 med Polarsommar, som nominerades till Augustpriset samma år. Jag har läst hennes Till sista andetaget från 2010 och tyckte mycket om den. Senaste boken Vera från 2017 har jag tänkt läsa sedan den var ny och nu är det kanske dags att göra det.

Båda författarna tillhör just nu Albert Bonniers förlags författarstall.

Anne Swärd, Ellen Mattson och även den för ett par månader sedan invalda Tua Forsström inträder formellt i Svenska Akademien vid högtidssammankomsten den 20 december 2019.

Nu återstår endast en vakant stol i Svenska Akademien och Anders Olsson meddelar att arbetet med att hitta den sista ledamoten pågår. Förhoppningsvis kan det sista invalet ske innan sommaruppehållet.

 

 

Anne Swärd (foto: Henric Tiselius) och Ellen Mattson (foto: Kristin Lidell)

Dubbla Nobelpris och vissa konsekvenser

Gert Fylking tog sig under flera år in i Börshuset för att skrika “äntligen” när Nobelpristagaren i litteratur avslöjades. Ironiskt självklart, för att visa hur snobbigt det var att “helt okända” författare tilldelades priset. Något som säger mer om Fylkings kunskaper om litteratur än något annat förvisso, men ändå är lite småroligt.

Igår utropade jag ett rejält “äntligen” när det avslöjades att Horace Engdahl tvingas avgå från Nobelkommittén.* Ett krav som framförts av Nobelstiftelsen för att Svenska Akademien ska återfå äran att dela ut Nobelpriset i litteratur. Vi fick också veta att två pris kommer att delas ut i december, ett för 2018 och ett för 2019.

Sedan tidigare har Nobelstiftelsen krävt att Nobelkommittén utökas med personer utanför Svenska Akademien och i november tillkännagavs att författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt översättaren Henrik Petersen kommer att delta i arbetet med att ta fram kommande pristagare.

Nobelstiftelsen skriver i ett pressmeddelande att “Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår” och frågan är om de nöjer sig med att Engdahl lämnar sin plats. Övriga ledamöter som ingår i Nobelkommittén är Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn, där i alla fall Olsson gjort en del osmidiga uttalanden om än inte sedan han tog plats som ständig sekreterare. Vad det verkar kommer dock inga fler att lämna sin plats till förfogande och vem som ersätter Engdahl är ännu oklart.

Själv kan jag, trots min ganska barnsliga lilla jubeldans orsakad av skadeglädje, tycka att petandet ur Nobelkommittén inte är nog. Horace Engdahls beteende det senaste året borde göra att han mister sin stol i Svenska Akademien, men jag inser att det här troligen är de konsekvenser som herr Engdahl kommer att få. Det är i alla fall en tydlig markering från Nobelkommittén och det är bra mycket bättre än den totala brist på agerande som Svenska Akademien stått för i relation till Engdahls många gånger vidriga uttalanden.

 

 

*Jo, jag vet att det säga vara Engdahl som frivilligt avgått, men utan press utifrån hade han aldrig lämnat. Jag är dessutom övertygad om att han inte har en aning om hur obekväm han gjort sig.

Foto: Mickan Palmqvist

Danius lämnar Svenska Akademien

Idag meddelade Svenska Akademien i ett pressmeddelande att Sara Danius lämnar Svenska Akademien. Tillförordnade ständiga sekreteraren Anders Olsson berättar att de “nått en överenskommelse” och “gjort upp i godo”, men vad det betyder vet vi inte mycket om.

Klart är att Horace Engdahl kan ses som segrare i den maktkamp mellan honom och Sara Danius som målats upp. Oavsett vad som hänt förutom det vi redan vet mellan dem, tycker jag att det här är en beklaglig upplösning.

Sara Danius valdes in i Svenska Akademien 2013 och tog plats på stol nummer 7, som tidigare tillhört många män, däribland Knut Ahlund som hon ersatte, men också Selma Lagerlöf. När Danius blev vald till den första kvinnan på posten som ständig sekreterare förde hon på många sätt Lagerlöfs banbytande karriär vidare.

Sara Danius lämnade sin position 12 april 2018 och meddelande då att hon inte längre skulle delta i Svenska Akademiens arbete. Att hon idag formellt lämnar sin stol är därför inte överraskande, men icke desto mindre sorgligt.

Av de fem kvinnor som satt i Svenska Akademien när historien kring Jean-Claude Arnault rullades upp finns bara en kvar och det är Kristina Lugn. En ojämlig samling har alltså blivit ännu gubbigare, då både könsfördelningen och genomsnittsåldern påverkats negativt. Nu har förvisso poeten Jila Mossaed tillträtt på stol nr 15 och Tua Forsström som kommer att ersätta Katarina Frostenson på stol nr 18. Nya inval kommer att göras under året, men Forsström samt kommande kandidater blir formellt en del av Svenska Akademien i december 2019.

Två kvinnor deltar alltså aktivt i Svenska Akademien just nu och med tanke på att såväl Kerstin Ekman och Lotta Lotass var passiva ledamöter ganska länge är det rent praktiskt inte någon större skillnad mot de tre som fanns med i arbetet tidigare, men formellt är det en stor skillnad och utvecklingen måste helt klart vändas.

Gubbväldet tycks ha segrat ännu en gång och det är bara att beklaga. Det är hög tid för Svenska Akademien att förflytta sig in i tvåtusentalet. I det pressmeddelande som Sara Danius framkommer hennes besvikelse över att arbetet med att öka antalet kvinnliga ledamöter avbrutits, vilket märks i t.ex. detta citat:

Förvisso var det inte min förtjänst, utan hela Akademiens, men jag kände glädje över att ledamöterna hade förstått vikten av denna utveckling. Inte långt efter det att jag tvingades lämna min befattning sjönk antalet kvinnliga ledamöter till en (1). Må detta aldrig upprepas. Må Akademien också förstå att mångfald på alla vis, inte bara när det gäller förhållandet mellan män och kvinnor, är en god, ja, till och med nödvändig sak i en värld som vår.

 

 

Uppdatering: Senare under dagen har det i ett pressmeddelande från Sara Danius framkommit att hon erbjudit sig att återta positionen som Ständig sekreterare i sommar, då Anders Olsson uppges planera att avgå. Något som Svenska Akademien tackat nej till, oklart genom vem. Enligt Anders Olsson ska ett sådant erbjudande inte ha inkommit och han menar att det är oseriöst av Danius att göra ett sådant uttalade. Att relationen mellan Danius och Akademien är infekterad märks i varje uttalade.

Så här sa Sara Danius till TT:

Jag tror att det hade varit en stor vinst för Akademiens del om de hade tagit tillbaka mig som ständig sekreterare. Men de hade förmodligen andra planer och det är bara att respektera det. Jag går vidare i mitt liv och det är inget dåligt beslut det heller.

Däremot har Sara Danius fått en offentligt ursäkt (om än vag) från Akademien kring behandlingen av henne i rollen som ständig sekreterare:

Svenska Akademien har bedömt att det funnits sakliga skäl att avsluta Sara Danius sekreterarskap i förtid. Detta har lett till affektladdad polemik och sammanblandning av olika frågor. Svenska Akademien ber Sara Danius om ursäkt för sin del i detta.

Danius har också ingått en avtal med Svenska Akademien som innebär att hon får 21 månadsarvoden räknat från april förra året, då hon slutade sitt aktiva arbete i Svenska Akademien, till april i år och därefter ytterligare nio månader totalt 2,1 miljoner kronor.

På väg mot ett lugn i Svenska Akademien

Så har då Katarina Frostenson lämnat stol 18 i Svenska Akademien, mot en ersättning på 12875 kronor i månaden och fortsatt tillgång till den lägenhet hon bor i som ägs av akademien. Det betyder att Svenska Akademien just nu består av 14 aktiva ledamöter (12 män och 2 kvinnor), då Peter Englund och Kjell Espmark den 10 januari meddelat att de återgår till sitt arbete. Den enda som nu har kvar sin stol utan att aktivt delta i Svenska Akademiens arbete är Sara Danius. Jag hoppas att hon bestämmer sig för att stanna kvar, även om jag förstår om hon väljer att lämna sin plats till förfogande.

Tre stolar är vakanta efter att Sara Stridsberg, Jayne Svennungsson och nu Katarina Frostenson begärt utträde. Jag hoppas att dessa ersätts med tre kvinnor. Något annat vore skandalöst med tanke på den nuvarande könsfördelningen.

 

Foto: Svenska Akademien/SVT

Fem nya externa ledamöter utser nobelpristagare

Idag presenterades fem personer som föreslås delta i arbetet med att ta fram nobelpristagaren i litteratur de närmaste två åren. Det är Nobelstiftelsen som presenterat namnen och meningen är att dessa externa ledamöter ska arbeta tillsammans med de fem akademiledamöter som nu ingår i Nobelkommittén.

De externa ledamöter som idag offentliggjorts är författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt kritikern och översättaren Henrik Petersen. Jag ska villigt erkänna att min kunskap om de tre som inte är författare är synnerligen begränsad, men på pappret låter det som fem vettiga val.

De fem ordinarie ledamöter från Svenska Akademien, som sedan tidigare sitter i Nobelkommittén, är Horace Engdahl, Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn och spontant känns det skönt att den gruppen blir mer heterogen både gällande kön, ålder och bakgrund. Dessutom känns ett Nobelpris i litteratur nästa år lite mer sannolikt, förutsatt att Svenska Akademien accepterar Nobelstiftelsens förslag, trots att de avvisade det i somras.

“På spaning efter det Nobelpris som flytt” eller “På Börshuset intet nytt”

Idag skulle Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius ha klivit ut genom dörren i Börshuset och inför samlade journaliser och andra intresserade avslöjat namnet på 2018 års nobelpristagare i litteratur. Sedan skulle jag och många med mig svära lite åt att det återigen gick till en man från ett land i väst. Jag saknar den traditionen.

För se idag blir det inget Nobelpris i litteratur. För första gången sedan 1943 delas inte priset ut och den här gången beror det inte på att Europa står i brand, utan på att en ledamot och hennes man, som just dömts till två års fängelse för våldtäkt,  befinner sig mitt i en förundersökning kring ekonomiska oegentligheter och jäv. Det blir inget Nobelpris i litteratur i år för att vissa har tyckt att det är viktigare att hålla dessa två om ryggen, än att göra sitt jobb. Ett jobb de borde vara stolta över och göra med glädje och kanske också lite förundran över att faktiskt få äran att tillhöra en kulturell institution som funnits sedan 1700-talet.

Ryktet säger att det ikväll sker ännu en omröstning kring Kristina Frostensons vara eller icke vara i Svenska Akademin. Efter den förra omröstningen i april kunde hon sträcka sig så långt att hon tillfälligt lämnade arbetet, mot att Sara Danius tvingades avgå. Målet är att Frostensson nu ska lämna sin plats frivilligt. Det tror jag är naivt, med tanke på att hon klamrat sig fast vid stol nummer 18. Hon ska absolut inte straffas för något hennes man gjort, men för att hon utnyttjat sin position på ett orimligt och inte minst omoraliskt sätt. Respekten för Svenska Akademien borde vara större hos dess ledamöter än den varit hos Frostenson.

Under Bokmässan i Göteborg såg jag Horace Engdahl mitt i händelsernas centrum i Svenska Akademiens monter. Han verkade tycka att han var på helt rätt plats, men själv mådde jag lite illa. I gången utanför montern stod Bo Ralph och han samtalade med Gunnar D Hansson, två av de största föreläsare och lärare jag hade när jag studerade i Göteborg på 90-talet. Att Bo Ralph sällat sig till Engdahl och de andra som i april inte ville utesluta Frostenson gjorde mig besviken. Ja, det är en domstol som dömer och inte några ledamöter i en akademi, men ska det någonsin vara möjligt att återskapa ens en smula av det anseende som Svenska Akademien tidigare haft, måste de i alla fall börja sopa rent framför egen dörr.

För att Svenska Akademien ska kunna börja sitt återuppbyggande av såväl ledamöter som anseende krävs att nya ledamöter kan väljas in. Just nu finns det endast tio aktiva ledamöter och tolv krävs för att nya ska kunna väljas in. De tre avhopparna, med Sara Danius i spetsen, kan tänka sig att medverka, men deras krav för att göra det är att Katarina Frostenson lämnar sin stol till förfogande. De kvarvarande ledamöterna måste alltså välja mellan Frostenson och en fulltalig akademi. Det borde vara ett enkelt val.

Kanske är det här torsdagen när Svenska Akademien, eller det som finns kvar av den, faktiskt tar sitt förnuft till fånga och glömmer allt vad ryggdunkningar och märkliga vänskapsband heter. Kanske kan de faktiskt börja göra något rätt, efter att i så många månader gjort så många fel. Med tanke på att Engdahl fortfarande verkar tycka att Frostenson är en lämplig akademiledamot blir det kanske inte så. Det är inte konstigt att just Engdahl är den som fått mest kritik under det senaste året. Hans agerande har gång på gång varit totalt vettlöst.

 

Kan det bli ordning på Svenska Akademien nu?

Idag meddelade Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark, som tidigare lämnat Svenska Akademien att de kan tänka sig att återvända för att hjälpa till att välja in nya ledamöter. Till det behövs nämligen tolv ledamöter och så många finns inte i Svenska Akademien just nu. Trion erbjöd sina tjänster redan i slutet av maj, men då med villkoret att Horace Engdahls avgick. Det har sedan dess blivit mer och mer tydligt att någon sådan avgång inte kommer att ske, då Engdahl med största sannolikhet kommer att dö på sin stol (eller möjligtvis under en soppmiddag på Gyllene freden) verkar de ha kapitulerat. Bra eller dåligt? Bra, då de visar att de, till skillnad från vissa andra ledamöter, är beredda att ta ansvar för Svenska Akademiens framtid. Dåligt, då det borde ryka några ledamöter till och en av dem är definitivt Horace Engdahl.

Espmark säger till DN att det i första hand är en “begränsad aktion” och att syftet är att stolar inte ska stå tomma för länge. De kommer att vara en del av återuppbyggandet av Svenska Akademien och i det behövs definitivt alla vettiga personer som nu sitter på de åtråvärda stolarna. Frågan är bara om de är så speciellt åtråvärda längre, eller om de personer som borde erbjudas dem kommer att tacka nej. Idén om den splittrade akademien med Team Danius och Team Engdahl gör också att striden kan fortsätta även i urvalet av nya kandidater. Anders Olsson fortsätter som ständig sekreterare även under hösten, vilket ger Team Engdahl ett oroande övertag.

Meningen är att Svenska Akademien ska sammanträda sjätte och trettonde september och målet är att fyra nya ledamöter ska väljas, en jurist och tre författare eller litteraturkännare. Kanske blir det några från min önskelista. Dialogen med Nobelstiftelsen om att utse en ny Nobelkommitté pågår fortfarande och en lösning måste till för att Svenska Akademien ska kunna fortsätta att ansvara för valet av Nobelpristagare. Team Engdahl verkar inte vara så pigga på att förändra något, vilket är helt i linjen med allt de gjort under våren och sommaren.

Som vanligt måste jag också delge vad Björn Wiman tycker om saken, för eftersom han och jag i princip alltid tycker likadant i den här sörjan, har han självklart mycket viktigt att säga. Wiman är hårdare än jag och tror att det kan skada de tre avhopparnas anseende när de nu kommer tillbaka “med svansen mellan benen”. Jag är rädd att han har rätt, men hoppas ändå att det här kan leda till något bra. Är det en kappvändning eller är det ett ansvarsfullt beslut? Jag är benägen att hålla med Wiman om att det definitivt kan ses som att det Danius talade om i sitt sommarprogram bara var tomma ord, men jag hoppas ändå att en fulltalig Akademi kan rädda en institution som definitivt är värd att räddas.

Kanske kan de tre musketörerna lyckas med sitt en för alla, alla för en, eller så är den enda lösningen att alla avgår. Hösten ser onekligen ut att bli spännande. Undrar hur många anteckningar och mail som kommer att läcka och vilka som väljer att gråta ut i media?

UPPDATERING: Dagen efter Kjell Espmark meddelat att de tre avhopparna kan tänka sig att komma tillbaka, tillbakavisas det av Sara Danius, som i ett meddelande på Facebook menar att hon inte har några tankar på att återvända till sin stol. Att de tre skulle återgå till arbetet i Svenska Akademien permanent var redan efter gårdagens avslöjande osannolikt, men att de var beredda att komma tillbaka tillfälligt lät mer möjligt.

De tre ledamöterna gick senare ut med ett gemensamt förtydligande som löd:

”Det har i svenska medier framställts som att vi tre återvänder till arbetet i Svenska Akademien. Det är felaktigt. Vi kan möjligen – möjligen – delta i viktigare omröstningar, ingenting annat”

Ovissheten kring Svenska Akademiens framtid är således fortfarande mycket oklar.

 

När kejsaren inte förstår att han är naken

Jag är medveten om att min avsky för Horace Engdahl den senaste tiden kan verka sakna proportioner, men gång på gång bevisar denne man att hans ego är alldeles för stort för hans eget bästa. Han ser sig som kejsare, men inser inte att han är naken. Jag förstår att Engdahl känner sig ansatt och att han själv tycker att det är orimligt att han får bära hundhuvudet i de senaste veckornas kaos, men förstå verkligen inte hur han kan undgå att se sin egen delaktighet i Svenska Akademiens sönderfall.

Igår överlämnade de tre avhoppade ledamöterna Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark en skrivelse till Anders Olsson, tillförordnad ständig sekreterare, där de erbjöd sig att hjälpa till i Akademiens återuppbyggnad, med villkoret att Horace Engdahl lämnar densamma. Då det behövs tolv ledamöter för att välja in nya står arbetet still utan dessa tre och de fyra nya ledamöter som lovats i maj kan därför inte röstas in. Obehaglig utpressning, eller uppfriskande tydlighet? Det är ingen hemlighet vad jag tycker, men jag förstår dem som anser att jakten på Horace Engdahl gått över gränsen. Själv har jag istället svårt att förstå hur han kan strunta i att ta sitt ansvar och avgå. Han bevisar med all önskvärd tydlighet att han inte förstår att han gjort fel, alternativt tycker att han har rätt att bete sig hur som helst utan att behöva ta några som helst konsekvenser. Antingen förstår han inte att han är naken, eller så struntar han i det och leker helikoptern hela vägen till Bellmanvåningen. Horace Engdahl menar att Danius, Engdahl och Espmark skämmer ut sig, men den som skämt ut sig mest under de senaste veckorna är utan tvekan han själv. Svenska Akademien klarar sig utmärkt utan honom och hans desperat försök att klamra sig fast vid stol 17 börjar likna en smärre fars.

%d bloggare gillar detta: