Månad: december 2020

Nu glömmer vi 2020

Må 2021 bli ett bättre år. Det senaste året var en orgie i elände, men jag anar en svag ljusning i horisonten. De senaste dagarna när alla sammanfattat året har jag mest blivit ledsen, då jag själv har haft svårt att hitta något bra att se tillbaka på. Alla bilder som sammanfattar året och mina försök att själv sätta ihop en “top-9” som alla gick åt skogen. De påminner bara om dem jag mist i år. De ständiga presskonferenserna och diagram med sjuka och avlidna påminner mig om att jag är långt ifrån ensam om det. Bakom varje siffra finns en människa och många runt hen påverkas självklart av dennes död. Det är också det som gjort mig så arg under året. Arg på trängseln. Arg på dem som verkar fortsätta sina liv och helt strunta i de restriktioner som finns. Arg på att mina elever får ta ett så stort ansvar för att stoppa smittspridningen samtidigt som andra shoppar på som vanligt. Varje gång Anders Tegnell intervjuas fascineras jag över att han inte ber folk att dra åt helvete. Skriker att det är dags att skärpa sig. Jag var ganska lugn i våras, men efter pappas död är jag livrädd att träffa någon i riskgrupp. Inte för min egen skull, utan för andras. Mardrömmen är att behöva sitta vid en närstående till som kippar efter luft och sedan dör.

Mycket av det som hänt har jag inte riktigt bearbetat inser jag och när jag läste Jonas Gardells text om hur pandemin har påverkat oss insåg jag att de senaste året inneburit för få bra ingredienser. Vi har haft det lite kaotiskt privat de senaste åren och för mig har jobbet varit som ett andningshål, men med distansundervisning försvann allt som är bra med läraryrket. Ensamhet och distans gör allt lite, lite tyngre. En annan ilska som jag måste bearbeta och komma över är den ilska jag känt mot skolan som inte alls gett ene sonen den hjälp han behöver. Vi har stångat våra pannor blodiga och till slut var vi tvungna att dra in skolinspektionen. För någon som i grunden är konflikträdd var det en rejäl energislukare. Nu hoppas vi på en bra nystart i januari och en mer normal vardag. Ny skola för sonen och förhoppningsvis väldigt snart vanlig skola på plats för mig. Jag önskar också att mina äldre släktingar får vaccin så att jag kan träffa dem utan att vara rädd för att ta dö på dem.

Jag behöver lugn och ro för att få tillbaka energin. Hinna tänka. Hinna landa. Igår lyssnade jag på Johannes Anyurus vinterprat och fastnade för hans beskrivning av att försöka hitta sig själv. Även han hade mist en förälder och dessutom gått vilse i det liv som var hans. Nu har jag inte tänkt att resa bort i 40 dagar för att studera islam, men jag förstår tanken om att resa bort för att hitta hem. Eftersom jag var mitt i något lyssnade jag vidare på nästa program som podappen bjöd på. Det blev Lisa Nilssons vinterprat och det visade sig att hon i sommar mist sin mamma. En mamma som förändrades av alzheimers. När Lisa berättar om konserten hon var mitt inne i när hon fick meddelandet om att hennes mamma flyttat in på vårdhemmet som skulle bli hennes slutstation och om hur hon grät och inte kunde sjunga. Då gråter jag också. När hon talar om döden och om saknaden gråter jag ännu mer. Jag tror kanske att det är just vad jag behöver, att få gråta. Det har blivit ganska lite av den varan eftersom jag inte haft tid att bryta ihop. Istället har jag stretat framåt likt Doris med mantrat “fortsätt simma, fortsätt simma” ljudande i huvudet.

Märkligt nog blir jag ändå lite gladare av att lyssna på sjukt deppiga gamla Depeche Mode-klassiker där jag kan varje ord och varje ton. A Question of Time är faktiskt en aning positiv och det handlar faktiskt bara om tid, snart vänder det. Musik är något som tagit en större plats i mitt liv under 2020 än på länge. Varje onsdag har vi spelkväll i familjen O och då turas vi om att välja låtar på Spotify. Den kväll vi satt hos pappa medan han fick svårare och svårare att andas spelade vi hans favoritmusik och jag ser samma kärlek till musiken hos mina barn. Fjortonåringen lyssnar dessutom mer och mer på den musik som min pappa älskade. Det är fint, men också lite sorgligt. Tänk om han fått vara frisk. Vad roligt han hade tyckt att det varit att dela sin musik med barnbarnet. Musik är också minnet från både pappas och mormors begravningar. På pappas utmanade vi kantorn med att önska Bohemian Rhapsody och att mormors begravning skulle innehålla Fly me to the Moon var en självklarhet. Där fick vi oväntat sång också och det var fantastiskt fint.

Självklart har inte 2020 var nattsvart. Jag är glad att jag har tre fantastiska personer att dela min vardag med. Vi hade en lugn och trevlig sommar till exempel och nya växthuset var en fantastisk investering. Mycket oro och sorg gör dock att energin inte finns där och inte riktigt fylls på. Det jag önskar mest från 2021 är en mer vanlig vardag. En vardag där det går att jobba som vanligt, där ungarna går i skolan och där det går att träffa släkt och vänner.

Jag säger som Howard Jones, “Things can only get better”. Gott nytt år till er alla!

Bäst på film och tv 2020

Isolering har utan tvekan betytt mer tv och även om jag fortfarande inte ser mycket film har det ändå blivit lite, lite mer. År 2021 skulle jag vilja hitta tillbaka in i filmens värld igen.

Idag listar jag ett gäng (16 närmare bestämt) filmer och tv-serier som jag sett och uppskattat under året. Många kom ut just 2020, men inte alla. Jag redovisar dem i bokstavsordning.

Björnstad (2020) en lyckad adaption av Backmans roman, där vissa trådar helt naturligt utforskas mindre, men där huvudkonflikten porträtteras väl.

David Copperfields äventyr och iakttagelser (2020) hade biopremiär i höstas och överraskade mig positivt. En riktigt charmig och rolig historia. Jag har inte läst boken och blev överraskad över hur mycket humor herr Dickens verkar ha haft.

Emma (2020) är en ny och väldigt lyckad filmatisering av Jane Austens roman. Huvudrollen spelas av Anya Taylor-Joy  som också sågs i The Queen’s Gambit.

Greta (2020) en stark film om en flicka som blivit en symbol för en kamp större än någon kunde förutse.

Good Omens (2019) en riktigt bra serie som hela familjen gillade. Spänning och humor i en fin kombination.

Kalifat (2020) en serie som fått kritik både för att porträttera muslimer som terrorister och extremister och för snälla och icke-religiösa. Då har man nog ändå bidragit med en ganska mångfacetterad bild ändå, även om mer behöver göras.

Kärlek & Anarki (2020) charmig och rolig historia om kärlek och bokbranschen.

Liar säsong 2 (2020) var minst lika bra som första säsongen och det blev ännu svårare att veta vem som gick att lita på.

Min pappa Marianne (2020) väljer en lättsam väg för att berätta om något väldigt svårt. Jag tycker att det är rätt väg att gå och imponeras av Rolf Lassgårds skildring av Åke som vill vara Marianne.

Mrs America (2020) handlar om den amerikanska kvinnors kamp för och emot The Equal Rights Amendment (ERA) under 70-talet.

Normal People (2020) det här var årets tv-serie för mig. Otroligt bra och välspelad. Dessutom är musiken fantastisk.

Stateless (2020) är en australiensisk miniserie om en inhemsk kvinna som sätts i ett läger för flyktingar.

The Letdown (2017-2019) finns i två säsonger på Netflix och bjuder på en perfekt mix av kärlek, tristess och föräldraskap.

The Queen’s Gambit (2020) tv-serien som fick alla att vilja spela schack, eller i alla fall tycka att det är ett spännande spel att följa.

Unorthodox (2020) bygger på en sann historia om Esther Shapiro som lämnar sin ultraortodoxa familj i New York och flyr till Berlin.

Älska mig säsong 2 (2020) är mycket svartare, men lika bra som första säsongen och nu längtar jag till säsong 3.

 

Min lista med filmer och tv-serier innehåller fler titlar. Kika gärna på den!

 

 

Photo by blue bird on Unsplash

 

O listar 2020

Vissa traditioner från tiden på Kulturkollo vill vi behålla och en av dem är en massiv listutvärdering av kulturåret som gått. Mitt mål är att göra genomgången så covid-fri som det bara går, även om det hemska viruset hade kunnat passa in på en rad punkter som “årets mest obehagliga”, “årets knock out” och “årets läskigaste”. Men nej, vik hädan pandemi, du får inte vara med här. Inte så mycket i alla fall.

Årets mest oväntade: Måste vara att en bok med titeln Min syster, seriemördaren visade sig bli en av årets bästa böcker. Oyinkan Braithwaites berättelse om systrar, mord och lojalitet är helt fantastisk.

Årets klassiker: I våras läste jag för första gången Pengar av Victoria Benedictson och det var en fin läsupplevelse.

Årets parafras: Riktigt spännande och bra blev det när Jeanette Winterson låter Frankenstein och de andra leva i en robotfixerad framtid i årets bästa bok Frankissstein.

Årets knock out: På andra sidan bron av Hanna Jedvik var helt otroligt bra. Starkt innehåll som bjöd på en fin balans mellan svärta och glädje.

Årets kvinnokamp: Mrs America är miniserien som porträtteras många, viktiga amerikanska feminister och deras motståndare. Bra och välspelad.

Årets gråtfest: Jag har gråtit massor i år, men förutom sorgen över personer som inte finns hos oss längre var det sorgligaste nog när vi bestämde oss för att lägga ner Kulturkollo.

Årets gapflabb: Avlivningskliniken Tusenskönan av Martina Montelius var den första boken jag läste 2020 och den minns jag fortfarande för alla skratt, inklusive ett stort antal som fastnade i halsen.

Årets historiska: Jag läste Natten av Elie Wiesel tillsammans med mina elever och insåg återigen hur viktigt det är att vi minns vår historia.

Årets samtida: I filmen Greta blev jag också påmind om vad som behöver göras just nu och smärtsamt medveten om hur en flicka blivit frontfigur i något som hon helst hade velat att politiker tagit ansvar för. Stark film.

Årets obehagligaste: Den bok som var svårast att läsa i år var Dit mina tankar aldrig når av Yiyun Li. En mycket fin skildring av en mor vars son tagit livet av sig. Kom lite för nära.

Årets men-för-i-helvete: Philip Roths bok The Plot against America blev tv-serie och även om den inte var årets bästa var det den ett tydligt bevis på att människor är dumma i huvudet och luras av idiotiska och farliga ledare.

Årets dystopi: Livet. Nej men på allvar så har jag haft svårt att läsa dystopier när vi lever mitt i en. Jag tyckte dock väldigt mycket om Bärarna av Jessica Schiefauer som är både läskig, bra och relevant.

Årets grafiska: Jag tyckte mycket om Alma Thörns fina Alltid hejdå som handlar om två flickor som påverkas av en skilsmässa. Väl värd sig nominering till Augustpriset.

Årets nya bekantskap: Mitt första möte med Bruno K Öijer var omvälvande. Nu vill jag läsa mycket mer.

Årets återseende: Jag läste om Vad gör man inte av Maja Hjertzell och arbetade med den tillsammans med elever. Mycket lyckat.

Årets galnaste: Hit, men inte längre av Maria Maunsbach var verkligen en annorlunda läsupplevelse med extra allt.

Årets tegelsten: Här väljer jag utan tvekan Samlade verk av Lydia Sandgren. En mastodontdebut i göteborgsmiljö som porträtterar kulturmannen med alla sina brister. Hade också kunnat passa in på Årets debut och en rad andra punkter.

Årets ögonöppnare: Allt vi har gemensamt av Sanna Torén Björling gav en mer balanserad och komplex bild av USA och det politiska landskapet.

Årets utmaning: Att hålla igång läsningen har varit årets utmaning och det har helt ärligt gått sådär. Det har varit ett tungt år på alla sätt, inte minst har distansundervisningen tagit knäcken både på mig och mina elever. Jag vet, pandemihelvetet skulle inte nämnas, men det får bli så ändå.

Årets aldrig mer: Jag vill aldrig mer ha en digital Bokmässa istället för en riktig. Aldrig mer.

Årets huvudperson: Jag tyckte väldigt mycket om att läsa om Texas som är huvudperson i Sara Lövestams En stark nolla.

Årets bifigur: Det finns många bra sådana, men en som stack ut var Bill Nightys tolkning av Mr Woodhouse i filmatiseringen av Emma.

Årets filmupplevelse: Jag har sett alldeles för lite film, men den jag gillade bäst var David Copperfields äventyr och iakttagelser.

Årets TV-serie: Svårt, jag har sett mycket bra, men en serie som vi sett ihop hela familjen och verkligen tyckt om är The Good Place, där vi hunnit med tre säsonger av fyra.

Årets författare: Tua Forsström är en poet jag upptäckt under året och läst flera böcker av. Mycket fina och välskrivna.

Årets kulturella höjdpunkt: Det fanns ju rätt få sådana tyvärr detta pandemiår, men en av de digitala satsningar som jag faktiskt tyckte funkade fint var samtalen med de nominerade till Women’s Prize for Fiction. Ingen höjdpunkt likt Mount Everest, men väl som Kebnekaise.

Årets möte: Snöstorm av Augustin Erba inleds med att huvudpersonen Thomas träffar sin ungdomskärlek på ett tåg.

Årets citat: Tvätta händerna, håll avstånd och stanna hemma om du har symptom, eller något liknande MÅSTE ju bli årets citat. Vi har hört det upprepas som ett mantra. Ett finare sådant finns dock i boken The Twelve days of Dash and Lily av Rachel Cohn och David Levithan. Så här säger Dash när han ska förklara varför han älskar böcker så mycket: “You can go anywhere in a book. Books are adventure. Knowledge. Possibility. Magic.”

Årets skandal: Att Klubben av Matilda Gustavsson inte nominerades till Augustpriset. Den släpptes precis i början av den period som gällde för årets nominerade och förbisågs. Mycket märkligt.

Årets pristagare: Jag blev väldigt glad över att Maggie O’Farrell tilldelades Women’s Prize for Fiction för sin roman Hamnet. En bok som jag påbörjade i höstas, men sedan tappade jag bort min hjärna och planerar att slutföra läsningen så snart den är återfunnen.

Årets mest kreativa idé: Enkelt, men effektfullt blir det när Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall byter perspektiv helt i Inte som du och låter konståkningstjejerna få de bästa träningstiderna och den höga statusen, medan hockeykillarna får nöja sig med sunkiga omklädningsrum och kassa istider. Dessutom hånas deras utseende och sexualitet självklart i sociala medier.

Årets titel: Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter är en fin bok med en fin titel.

Årets låt: Faktiskt har jag lyssnat ovanligt mycket på musik i år, även nyare musik. Mycket tack vare ett av barnen (det andra har fastnat i 60-talet just nu) men kanske framför allt för att jag lyssnat mycket på P3. Svårt att välja därför, så jag tar den som snurrar i hjärnan just nu och det är Anxious angel med Maja Francis som också spelades i tv-serien Kärlek & Anarki.

Årets skämskudde: Jag tycket mycket om Rodham av Curtis Sittenfeld, men vissa scener med de fiktiva versionerna av Bill och Hilary krävde skämskudde.

Årets läskigaste: Huvudpersonen Åsa i Svärmodern av Moa Herngren vill så väl, men det blir så fel. Riktigt bra och obehaglig läsning.

Årets hämnd: Nu tror jag inte att Vanessa Springora skrev Samtycket för att hämnas, men att berätta om det hon varit med om var både modigt och viktigt.

Årets skilsmässa: Jag borde sagt det först av Annika Wall är något så ovanligt som en skilsmässoskildring som faktiskt fick mig att både skratta och gråta.

Årets överskattade: Utan tvekan Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Jag fattade inte alls grejen.

Årets underskattade: För mig var Edith och Julian av Naoise Dolan en av årets bästa läsupplevelser, men de flesta andra recensioner jag har läst har varit ljumma.

Årets debut: Elin Persson debuterade med De afghanska sönerna som är en av årets bästa böcker. Bilden av ensamkommande från Afghanistan behöver helt klart nyanseras.

Årets par: Måste vara Marianne och Connel i tv-serien Normal People.  Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal spelar inte Marianne och Connell. De ÄR Marianne och Connell.

Årets lyckopiller: Jag tyckte verkligen att filmatiseringen av Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine som fick titeln Min pappa Marianne.Valet att göra det till en trevlig och hoppfull film var lyckat.

 

Så, nu var min långa lista färdig. Kika gärna in hos Anna, Fanny, Helena och Ulrica för att ta del av deras årssummeringar. Sedan vore det kul att få ta del av din lista. Det går utmärkt att välja ut några punkter, ta bort några eller lägga till andra om det passar bättre.

Bästa böckerna för barn och unga 2020

Under de närmaste dagarna kommer jag att utvärdera kulturåret 2020 på alla möjliga och omöjliga sätt. De bästa barn- och ungdomsböckerna förtjänar självklart ett eget inlägg. De är inte alla skrivna 2020, men lästa av mig i år. Nästan bara ungdomsböcker, eftersom jag läser färre barnböcker med tonårsungar både hemma och på jobbet. Tio bra böcker är det oavsett.

Alltid hejdå av Alma Thörn nominerades till Augustpriset för sin debut och det var välförtjänt. Fin grafisk roman om hur det känns när föräldrar skiljer sig.

De afghanska sönerna av Elin Persson kom i början av året och handlar om Rebecka som arbetar på ett HVB-hem. En viktig och välskriven bok.

En stark nolla av Sara Lövestam lyckas få med en massa viktiga frågor, utan att på något sätt bli krystad eller förmanande. Jag absolut älskar huvudpersonen Texas.

Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson handlar om tre väldigt olika tjejer som förenas i kampen mot de eller dem som ligger bakom instagramkontot @fulatjejer.

Ganska nära sanningen av Anna Ahlund är så här i efterhand hennes kanske bästa bok. Lite tunnare och lite mer stillsam än föregångarna, men riktigt bra.

Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson nominerades till Augustpriset och jag hade troligen missat den annars eftersom jag läser få böcker för barn numera. Jag är glad att jag fick lära känna Humlan Hansson.

Inte som du av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall handlar om ett samhälle där könsrollerna är helt ombytta. Lite övertydlig ibland, men ändå bra och intressant.

Korridorer av Moa Eriksson Sandberg och Ester Roxberg är en riktigt bra novellsamling för högstadiet. Några av texterna är lite mer åldersneutrala och de har jag använt även i år 1 på gymnasiet med gott resultat.

På andra sidan bron av Hanna Jedvik är så otroligt bra att jag bara vill uppmana alla att läsa direkt.

Vi är lajon! av Jens Mattsson med illustrationer av Jenny Lucander tilldelades Nordiska rådets barn- och ungdomspris 2020 och det förvånar mig inte då detta är en helt fantastisk bok om en riktigt hemsk situation där fantasin lindrar något.

 

Vilka böcker för barn och unga är dina favoriter från 2020?

Sommar vid Sommen

Jag läste Sommar vid Sommen av Camilla Dahlson tidigare i höst och planerade sedan att läsa vidare i serien och uppleva även vinter och höst vid just Sommen. Så blir det inte. Det räckte med en bok just nu. Sommar vis Sommen var förvisso småtrevlig, men allt gick så enkelt och flöt på så lätt att det inte alls blev trovärdigt. Även feelgood behöver lite svärta.

Huvudpersonen Disa lämnar Stockholm och använder pengarna hon får för sin lägenhet till att köpa en gård vid sjön Sommen. Där ska hon starta ett Bed & Breakfast och det gör hon kvickt och lätt. Hon erbjuder en akvarellkurs och trots att hon inte kan måla alls fixar hon det också. Det är till och med så att hon lyckas fixa älgsafari år ett gäng tyskar, av ren tur självklart. Trevligt, gulligt, men lite väl sockersött för min smak. Däremot tror jag att det kan vara en bra bok att läsa på sommaren om det bara är underhållning som önskas.

 

10 böcker jag inte hunnit läsa 2020

Året går mot sitt slut och det är snart dags att summera läsningen. Mycket har hänt i mitt liv och tyvärr en hel del mindre trevliga saker. Detta har gjort att jag läst ovanligt lite, men kanske framför allt att jag inte har orkat läsa alla typer av böcker.

Varje år brukar jag göra en lista med böcker från året som gått som jag vill läsa, men inte hunnit med. I år får jag se den som en inspiration för ledigheten och förhoppningsvis hinner jag läsa i alla fall några av titlarna innan vårens böcker vräker in. När listan väl finns är det lättare att gå tillbaka till den och faktiskt minnas böcker jag vill läsa.

Här är de tio utvalda böckerna:

Vi är Orlando av Johan Hilton påbörjade jag faktiskt i somras, men sedan glömde jag bort den och hade inte energi att återvända. Det verkar vara en väldigt viktig bok, men jag har inte orkat ta mig an denna amerikanska tragedi.

Genom märg och ben av Jaqueline Woodson är den första av författarens vuxenböcker som översätts till svenska. Den vill jag verkligen läsa.

Rotvälta av Tove Alsterdal utsågs till årets bästa svenska deckare och den vill jag verkligen läsa.

Tritonus av Kjell Westö tillhör de böcker jag planerade att läsa precis när den kom ut. Så blev det inte, men jag vill fortfarande läsa den.

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson vill jag läsa för att Wägner fascinerar mig. Däremot ger jag mig sällan på faktaböcker, men ett jullovsprojekt kan det bli.

Det långsamma livet av Abdellah Taïa vill jag verkligen läsa, men en ny bok av en favoritförfattare kräver en alldeles speciell lässtund. Gärna en lång, ledig dag då boken kan få fullt fokus.

Gisslan av Nina Bouraoui är ännu en bok av en favoritförfattare och ännu en som kräver en speciell lässtund. Hoppas på mycket lästid under julledigheten.

Inte av denna världen av Yaa Gyasi är en uppföljare till en favoritbok och det betyder att jag har stora förväntningar. Den vill jag läsa snart.

Sverigevänner av Arash Sanari stod på min läslista redan i sommar, men har inte blivit läst ännu. Efter nomineringen till Augustpriset blev jag ännu mer nyfiken, så snart kanske den blir läst.

Jungfrustigen av Philip Teir kan göra att jag faktiskt klarar min utmaning Boktolvan. Hög prio på den alltså.

 

Sedan finns ett gäng påbörjade böcker som är värda en om- och genomläsning. Bland dem märks Hamnet av Maggie O’Farrell.

Photo by Alisa Anton on Unsplash

Slagsmål av Karl Modig

Det är lätt att se Conny som en hopplös kille. En kille som använder knytnävar istället för ord. En som inte lyckats i livet och som faktiskt är ganska hopplös. Borde han inte ta tag i sitt liv? Bryta med destruktiva kompisar som Ibrahim. Studera mer och supa mindre. Sluta slåss.

I Slagsmål låter Karl Modig oss lära känna Conny som han är nu. Vi får också veta att han inte alltid varit den arge som super för mycket och talar med knytnävarna. Han har varit studenten som var sambo med en tjej och levde ett ganska vanligt liv. I alla fall på ytan. Nu är han ensam och försöker dölja delar av sitt liv som han inte vill att någon ska känna till. Istället faller han in i en mansroll som känns enkel och bekväm. Sår på utsidan är dessutom enklare att hantera än sår på insidan.

Jag vill verkligen tycka om Slagsmål, men jag fastnar inte riktigt för den. Däremot vet jag många andra som gör det och jag kan tänka mig att det helt enkelt handlar om att jag tillhör fel målgrupp. Idén är bra, men jag tycker inte riktigt att sättet att skriva med två parallella tidsplan fungerar. Däremot är det en intressant historia om makt och hur vi egentligen vet ganska lite om människor runt omkring oss. Ingen vet sanningen om Conny, för sanningen är alldeles för pinsam att tala om. Det Conny varit med om är inte okej att tala om. Jag kan tänka mig att Slagmål kan passa väldigt bra att läsa på gymnasieprogram där det går främst killar och att utifrån boken diskutera manlighet och normer.

Natten av Elie Wiesel

Under de sista veckorna av höstterminen läste mina treor Natten av Elie Wiesel. En bok som förra året gavs ut på nytt av Bookmark Förlag och som varit en del av ett projekt tillsammans med Raoul Wallenberg Academy där böcker skickats från skola till skola och nu blev det äntligen vår tur. Tyvärr blev det kanske inte riktigt som jag tänkt mig rent undervisningsmässigt, då eleverna befann sig på distans under hela projektet, men boken är läsvärd och landade väl hos eleverna.

Elie Wiesel var 11 år när andra världskriget bröt ut och bodde då i Transsylvanien i nuvarande Rumänien tillsammans med sin familj. De fördes senare till ett judiskt ghetto och vidare till Auschwitz. Natten skiljer sig på många sätt från andra skildringar av andra världskriget, dels för att huvudpersonen är en ung pojke, men kanske främst för att den också innehåller den vuxne mannens tolkningar av situationen. Det blir tydligt hur många judar vägrade att tro att nazisterna skulle kunna vara så otroligt omänskliga, detta trots att budskapet från Hitler var glasklart. Judarna var skulden till allt ont och skulle försvinna. Det påminner om hur vi ser på vissa ledare idag och inte riktigt tror att de ska genomföra saker som de faktiskt säger sig vilja göra.

Även skildringen av livet i koncentrationslägret är annorlunda. På samma gång brutalt ärlig och poetiskt vacker. Språkligt är Natten någonting utöver det vanliga. Språket skapar en slags distans som gör att jag ibland vaknade upp och insåg att det som beskrivs ganska vackert, egentligen var fruktansvärt. Mycket effektfullt. Flera elever påpekade att Natten kändes “mer verklig” än många andra skildringar av förintelsen, då den är så enkel men ändå brutal. Några elever som går teaterinriktningen påpekade också att Wiesel bryter den fjärde väggen och talar direkt till läsaren, vilket gör det svårt att försöka hålla distansen till berättelsen. Det här var ingenting jag själv reflekterat över, men jag håller med om att det här är en skildring av förintelsen som kommer väldigt nära.

Det finns en lärarhandledning till Natten, men jag valde att inte använda den, mest för att jag läste boken med treor som är vana att diskutera litteratur och då är Chambers modell inte så passande. Vissa av övningarna hade säkert kunnat funka, men inte på distans. Däremot använde jag idén om att bygga läsningen på elevernas frågor, då deras uppgift är att skriva frågor och klistra in i böckerna, så att de elever som läser dem efter oss får frågor att fundera över. De fick också ta ut egna citat, som kompletterades av citat från mig. Bland annat det jag hade med i det här inlägget.

Under läsningen hade eleverna två samtal som de byggde kring sina frågeställningar och citat. Jag bidrog också med ett citat och två frågor till varje samtal, men eleverna är som sagt ganska vana vid litteratursamtal och klarade fint att styra samtalen själva. Om det blev tyst var det dock lätt att plocka upp en av mina frågor för att samtala vidare.

Examinationen var antingen skriftlig (några önskade att slippa “passa lektionstider” sista veckan) eller muntligt. Samtalen spelades in i Meet och det är faktiskt en digital examinationsform som funkar okej. Uppgiften var även här att ta ut två citat och kommentera dem skriftligt eller muntligt. De fick också tre frågor, en som handlade om hur förintelsen skildras och hur skildringen kan jämföras med andra böcker och filmer de sett, en om hur vi ska minnas historien när alla ögonvittnen försvinner och en om civilkurage och Raoul Wallenberg.

Greta — en film som rörde mig till tårar

Regissören Nathan Grossman debuterar med filmen Greta, en dokumentärfilm som grundar sig på material han samlat genom att följa Greta Thunberg under mer än ett år. Filmen är nu nominerad till en Guldbagge för bästa film och han för Bästa regi.  Fram till juldagen 2021 finns den på svtplay för den som är nyfiken. Jag var kluven till att se måste jag erkänna. Visst har jag följt Greta Thunberg och visst imponeras jag av hennes kamp, men jag var rädd att filmen skulle vara för gränslös och utnyttja den plattform hon skapat. Istället fick jag en film som låter oss förstå anledningen till att Greta Thunberg fått så stor uppmärksamhet som hon fått. Bäst beskriver hon det kanske själv, på sitt torra och lätt cyniska sätt; det handlar helt enkelt om att hon blir inbjuden till olika tillställningar för att politikerna ska få det att se ut som att de gör något.

Det börjar med att en ensam flicka sätter sig utanför Riksdagshuset i Stockholm i augusti 2018 med ett plakat framför sig. På plakatet står det “Skolstrejk för klimatet”. Där börjar en flickas kamp som växer till en folkrörelse och når fler än någon trodde var möjligt. Att Greta Thunberg gör detta för att hon inte ser någon annan utväg blir tydligt nästan direkt. Det finns absolut ingenting som tyder på att hon har en längtan efter att bli känd. Snarare är det något hon hade velat slippa. Gång på gång pratar hon om att det är forskare vi borde lyssna till och att det inte handlar om henne. Som en av initiativtagarna till protesterna i Belgien påpekar var det nog ändå så att världen behövde berättelsen om den lilla flickan som ville förändra världen, för att själv inse att de kunde påverka.

En halvtimme in i filmen sprids Gretas strejk och protest runt världen och det blir tydligt hur mycket hon påverkat och hur viktig frågan är för många unga. En fråga som borde vara viktig för alla. Jag gläds åt ungdomars protester och önskar att fler lyssnade på dem. Samtidigt blir jag riktigt provocerad över vuxna män(niskor) som kallar Greta mentalsjuk, anklagar hennes föräldrar för att exploatera sin dotter och dessutom förneka att det är något fel med klimatet alls. Vi hör dem i Sverige och då befinner de sig ofta långt ut till höger på den politiska skalan. Det jag kan hålla med dem om är att det inte borde vara så att en ung flicka stod i centrum när klimatet diskuterades. Där borde istället våra politiker befinna sig.

Jag grät flera gånger under filmens gång. Grät för att en ensam flicka faktiskt inspirerat en hel värld av unga att protestera och att det är både stor och fint, men också för att det är så tydligt att situationen får henne att må dåligt. Troligtvis handlar det om att jag känner igen min son i Greta. Inte för att han på något sätt kämpar för klimatet, men för att de delar diagnos och därmed såväl driv som ångest och en fixering vid detaljer. Mest drabbas jag av pappa Svantes kamp för att låta dottern göra det hon behöver för att överleva, men samtidigt hindra att hon går över gränsen. De korta stunderna där hon släpper fram ångesten och han försöker finnas där för henne är extra gripande. Det blir så tydligt att kampen inte är något Greta Thunberg har valt. Det är något hon måste göra och jag förstår om hennes föräldrar önskar att hon inte hade behövt.

Ganska ofta blir det riktigt obehagligt och det fokus andra lägger på Greta som person är inte riktigt sunt. När Sverige, som brukar slå sig för bröstet i miljösammanhang, missat 15 av 16 miljömål som skulle varit uppfyllda 2020 är det lätt att förstå att Greta verkligen känner sig som David i en kamp mot Goliat och inse att det inte är ett alternativ att ge upp. Vi behöver våra ikoner, men livet för dem kan inte vara lätt. När Greta Thunberg berättar om möten med kända människor som ett rollspel, där de låtsas kämpa för en bättre värld. När hon bittert konstaterar att det inte spelar någon roll hur mycket hon och andra strejkar, då de som är ansvariga inte ser klimatkrisen som en kris. Det är smärtsamt att se många av scenerna i filmen, men värst är det kanske när Greta seglar över Atlanten och gråter för att hon längtar hem. För att hon har fått för mycket ansvar och en status hon inte vill ha. Då vill jag skrika “how dare you!” till alla politiker, till alla vuxna och faktiskt även lite åt mig själv. Vi måste skärpa oss. Allihop.

Greta är en väldigt mycket mer komplex film än jag förväntade mig och en otroligt stark sådan. Den handlar om så mycket mer än den offentliga Greta och hennes kamp. Den handlar om en värld som älskar henne, där hundratusentals unga som följer henne, men där vuxna både utnyttjar och smutskastar henne för att vinna billiga politiska poänger. Ännu mer handlar den om den flicka och de föräldrar som så tydligt beskriver sin situation i boken Scener ur hjärtat.

Min pappa Marianne

Det var snart sju år sedan Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine kom ut och i år kom filmatiseringen med Rolf Lassgård i huvudrollen, som märkligt nog fått titeln Min pappa Marinne. Filmen är regisserad av Mårten Klingberg och nominerad till två Guldbaggar. Dels är det Rolf Lassgård som nominerats till bästa manliga huvudroll, men även Lena Endre, som spelar hans fru Eva nomineras för sin rollprestation. Två välförtjänta nomineringar, trots att min favorit är Klas Wiljergårds lite galna tolkning av sonen i familjen. Han får symbolisera de frispråkiga som kan tyckas fördomsfulla, men som finns där när det behövs. Finast är kanske kyrkoherden Gunnar, spelad av fantastiska Ralph Carlsson som alltid är bra. Jag hoppas att det finns många Gunnar där ute, som förstår att det viktigaste av allt är att människor får vara de de verkligen är.

Historien börjar när Hanna, spelad av Hedda Stiernstedt, flyttar hem till Alingsås efter att ha missat ett vikariat på DN och dessutom kommit på sin sambo med en kulturjournalist på samma tidning. Dubbelt förnedrad alltså, eller trippelt kanske då det inte är jättekul att flytta hem till sina föräldrar som 28-åring. Barndomsvännerna har både man och barn, vilket inte gör det lättare att relatera till dem. Hannas kloka pappa Lasse påpekar försynt att hon inte vill ha deras liv, men även om hon vet att det är sant vet hon att hon inte heller vill ha det liv hon har. Inte blir det bättre när hon märker att hennes föräldrar grälar och att namnet Marianne dyker upp. Är det så att hennes pappa har en älskarinna?

Min pappa Marianne är en trevlig film om en viktig fråga, lik många brittiska filmer som t.ex. Pride lyckas kombinationen väl. Syftet är inte att problematisera, utan att visa att det är möjligt att både våga vara sig själv och att faktiskt bli accepterad för den man är. Jag tror på konceptet att roa samtidigt som man visar vad som är rätt att göra och hoppas att Rolf Lassgårds Marianne kan få fler att acceptera människor som inte känner sig hemma i det biologiska kön de har tilldelats. Jag tror också att det är viktigt att dottern Hanna får vara precis så besviken och arg som hon är över att förlora sin pappa, för så upplever hon situationen. Om acceptans ska vara trovärdig kan den inte vara allt för enkel att nå.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: