Toni Morrison

Vem vill du sitta i karantän med?

Igår delade Helena Dahlgren en bild på Facebook med olika grupper med avlidna författare och uppmaningen “Choose your dead author quarantine house”. Jag valde ganska spontant hus två (var tvungen att googla Dale Carnegie och han skev tydligen tidiga självhjälpsböcker) och är ganska nöjd med valet. Virginia Woolf må ha varit deprimerad i perioder, men jag har alltid tänkt mig henne som en både smart och rolig person. Fitzgerald verkar ha varit en skit, men fascinerar mig och jag hade gärna hängt med såväl Jane Austen och Susan Sontag. Om jag inte hade avskytt Brecht med passion (fråga inte, helt ologiskt) hade kanske hus 1 kunnat vara något också och jag hade kunnat tänka mig att träffa några andra döda författare också som Dorothy Parker, Ernest Hemingway, Gertrude Stein och Maya Angelou.

Jag hittade bilden med tillhörande tråd via Reddit och där fanns också tillägget “substitutions and swaps are allowed och det tänker jag göra.

Mina fem är:

Virginia Woolf får vara med även i mitt “hus” då hon är en författare som länge fascinerat mig. Helst av allt hade jag velat hänga med hela Bloomsburygruppen, men de får tyvärr inte plats.

Ernest Hemingway kanske ställer till det rejält, men han kan också få igång diskussionerna på ett positivt sätt. Möjligen är han trevligare på avstånd, men jag chansar. Det är ju faktiskt rätt ofarligt. 😉

Selma Lagerlöf för att hon dels skrev fantastiska böcker, men också för att hon verkar ha varit en riktigt intressant och cool person.

Toni Morrison hade kunnat tillföra ett intressant perspektiv till samtalet om livet och kompletterat de andra två väl. Faktiskt skriver hon och Lagerlöf inte helt olikt.

Per Anders Fogelström är en stor favoritförfattare och en intressant person med ett socialt patos. Han kan passa in i gruppen fint.

 

Nu utmanar jag er att skapa den perfekta karantänvistelsen med fem nu icke levande författare. De kan finnas på bilden ovan eller inte, så länge du håller dig till fem personer får du blanda som du vill.

Vilka författare väljer du och varför?

 

PS. Om sanningen ska fram hade denna rätt introverta person ALDRIG fixat att sitta i karantän med främmande människor en ett par dagar, men det är en helt annan historia. DS.

Ett läsprojekt om Nobelpriset och några litteraturpristagare

Ibland återanvänder jag arbetsområden som jag är nöjd med om som jag tror fungerar även med nuvarande klasser, men andra gånger vill jag jobba med något nytt som jag inte redan prövat. I år har jag läst Jack i helklass i Svenska 1 för första gången och i Svenska 3 har jag just genomfört ett läsprojekt med kortare texter skrivna av nobelpristagare i litteratur. Vi kommer att läsa hela romaner senare i kursen också (faktiskt har vi börjat med Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler) men just det här projektet handlade mer om allmänbildning än läsning egentligen. Målet var att eleverna skulle få veta mer om Nobelpriset i litteratur och dessutom få smaka lite på några av författarnas texter.

Som förberedelse läste jag kortare texter av flera pristagare, varav några nya för mig och valde ut några som jag trodde skulle passa mina elever. Eftersom mitt mål är att läsa texter av alla pristagare har förberedelserna för det här arbetsområdet verkligen varit ett exempel på hur jag som svensklärare faktiskt kan förena nytta med nöje.

Första texten vi läste tillsammans var en klassisk novell, nämligen “Berg som vita elefanter” av Ernest Hemingway som fick priset 1954. Jag läste novellen högt och eleverna fick sedan i par fundera kring frågeorden var, när, vilka och vad? Just vad som egentligen hände var det som stod i fokus. Vi pratade isbergsteknik och de fick beskriva vad som fanns över och under ytan. Det här är en novell som på ytan är enkel, men som var en utmaning för flera elever. Det finns en sannolik tolkning som de flesta också hittade och höll med om, men några hade svårt att läsa mellan raderna, eller hitta den dolda delen av isberget.

Novell nummer två var “Fadren” av Bjørnstjerne Bjørnson som fick priset 1903. Jag inledde med att berätta att jag själv tyckte om novellen när jag läste den, men att jag fortfarande funderade över vad som egentligen hände och vad slutet betyder. Elevernas uppgift var att först läsa novellen enskilt och fundera kring detta själva. Därefter fick de göra en Chambersanalys i grupper om 2-3 och dessutom fundera kring slutet, novellens teman och dess budskap. Jag var lite orolig att de skulle ge upp, då det verkligen finns väldigt många sätt att tolka novellen på, men det blev riktigt bra samtal i de mindre grupperna där de flesta verkligen närläste och försökte tolka det som stod. Frågor som kom upp var t.ex. Var är barnets mor?, varför vill fadern att sonen ska döpas ensam?, vad menade prästen när han sa att sonen var en välsignelse?, finns sonen på riktigt, eller är det en metafor för en mans förändring?, är han så ensam att han hittar på en son? Några fastnade i det religiösa temat och andra jämförde med Selma Lagerlöf och Kejsarn av Portugallien som också porträtterar en far som lever för sitt barn. Det blev en oväntat bra lektion.

Vi fortsatte med dikten “Vimmelkantig” av Wizlawa Szymborska från diktsamlingen Nära ögat från 1996. Den handlar om slumpen som gjorts oss till just den vi är och att vi hade kunnat tilldelas eller valt en annan dräkt i “naturens garderob”. En dikt fylld av bildspråk och metaforer, men ändå en ganska lättläst dikt om livet och hur det blev som det blev. Jag rekommenderar den och tycker att den leder till många fina samtal.

En lektion ägnades åt de svenska nobelpristagarna i litteratur, men fokus på Tomas Tranströmer. Det jag inte hade koll på var hur många av pristagarna som också satt i Svenska Akademien när de fick priset. Lite märkligt.

Vi lyssnade på, läste och analyserade två dikter av Tomas Tranströmer gemensamt. Först den klassiska “Romanska bågar” och därefter “C-dur”. Analysen gjordes utifrån Joakim Stenshälls (Riksteaterns) modell för scenkonst som kallas “En väv av tecken“. Första steget är att beskriva det man ser, eller i det här fallet det man hört och läst. Jag gick varvet runt och alla elever fick bidra med något de iakttagit. Det kunde handla om form, ordval, karaktärer eller diktjaget. Någon räknade helt enkelt raderna, andra såg upprepningar och/eller metaforer. De som ville fick säga pass, men de flesta valde att säga något. Dikten projekterades på white-boarden och jag kunde stryka under, ringa in och anteckna nyckelord utifrån deras kommentarer.

Steg två handlar om att tolka. Det kan handla om stämningen, känslor som väcks, betydelsen av ordvalen, hur situationen kan tolkas, vilka teman som texten innehåller, vilken betydelse dikten har och vad författarens budskap är. Här lät jag eleverna säga det de tänkte på rakt ut och det funkade fint. Ovanligt många bidrog, kanske för att de redan var inne i dikten efter den mer beskrivande delen.

Tredje och sista steget handlar om reflektion. Då går samtalet lite utanför texten och eleverna får associera, koppla och blanda in egna tankar, känslor och åsikter. De två sista stegen gick ihop lite, men samtalet flöt ändå på ganska bra. Ibland flikade jag in en följdfråga för att få analysen att gå djupare.

Speciellt samtalet kring “Romanska bågar” blev väldigt intressant. Vi fastnade i funderingar kring att vara färdig och om det är detsamma som att vara nöjd eller inte. Är det alltid en fördel att ständigt försöka utvecklas, eller skapar det stress?

Två noveller av Herta Müller “Kungen sover” och “Äppelträdet” blev underlaget till en lektion, tillsammans med Harold Pinters korta text “Spegeln”. Alla tre ur boken Fler Nobeller. Eleverna fick sitta i grupper om fyra och turas om att läsa texterna högt. Uppgiften de fick till Müllers texter var att dels fundera över symboliken som är väldigt tydlig speciellt i “Äppelträdet”, men också analysera hennes språk. Vi gjorde sedan en grammatisk analys av “Kungen sover” och det blev tydligt att den i princip bara innehöll huvudsatser och att nominalfraserna var väldigt enkla. Ändå upplevde eleverna att de fick tydliga beskrivningar och en bra bild av vad som hände. Att använda grammatisk analys för att sätta ord på hur en författare använder språket är något jag gör allt för sällan, men tänker att jag borde göra. Istället för den mycket oprecisa beskrivningen “språket känns hackigt” kunde vi tillsammans hitta ett mycket tydligare sätt att beskriva Müllers språk.

Herta Müller var nog den författare hittills som splittrade gruppen mest. Några absolut älskade hennes sätt att skriva och hur hon använde språket. En elev påpekade t.ex. att hon använde ordet “inte” på ett oväntat sätt och en annan tyckte om de många bibliska kopplingar i “Äppelträdet”.

Pinters text “Spegeln” är väldigt kort och eleverna enades till slut om att den nog ska ses som en monolog. Någon novell tyckte de i alla fall inte att det var och de uppfattade den inte heller som en dikt. Texten handlar om en man som ser sig själv i spegeln och inte känner igen sig själv. Han menar att han “bytt ansikte”, vilket ledde till intressanta samtal kring förändring.

Skolbiblioteket har köpt in ett antal av de noveller av Nobelpristagare som Novellix gett ut och dessa fick eleverna använda när de valde varsin författare att fördjupa sig i. Mest populära valet var Kazuo Ishiguro, följd av Tomas Tranströmer, Bob Dylan, Toni Morrison och John Steinbeck. Uppgiften var att läsa om “sin” författare och sedan presentera hen och någon/några av hens texter i liten grupp. Valet av en ganska enkel uppgift kom sig av att många av klassens elever varit borta då de deltagit i skolan cabaret. Det här var något de kunde fixa själva ganska enkelt och rent krasst var det inte heller någon katastrof att vissa inte hann. Jag är egentligen stenhård med att uppgifter ska göras och det i tid, men här fick jag helt enkelt välja bort strid.

Huvudexaminationen var istället en lyrikanalys. Lektionen innan analyserade eleverna dikter i par och själva provet skrevs i DigiExam. De dikter jag hade valt ut till övningslektionen var “Det är vackrast när det skymmer” av Pär Lägerkvist och “Slutet och början” av Wizlawa Szymborska och på provet fick de välja mellan att analysera  “Nocturne” av Tomas Tranströmer eller “Somliga gillar poesi” av Wizlawa Szymborska, två dikter som de (med 99% säkerhet) såg för första gången.

Alla läsprojekt behöver utvärderas och när jag ser tillbaka på det här är jag ändå ganska nöjd. Kanske hade jag kunnat välja ut några författare och djupdyka lite mer i deras texter och då fått djup, men å andra sidan förlorat bredden. Jag vet inte heller om jag kommer att behålla elevernas författarpresentationer om jag kör projektet igen, då det var mer av en praktisk lösning utifrån de förutsättningar jag hade just i år. Det som gjort mig glad är att de flesta av texterna faktiskt gått hem hos eleverna och vi har haft många intressanta samtal kring text. Nu återstår bara att läsa och bedöma lyrikanalyserna.

 

 

Toni Morrison 1931-2019

När Toni Morrison tilldelades Nobelpriset i litteratur 1993 löd motiveringen: “som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Hon var den första svarta kvinnan någonsin som tilldelades priset och gav därmed röst åt en grupp människor som så ofta varit utan röst och utan makt. Bra författare gör just det. Ger en röst åt dem som inte har någon. Bjuder in läsaren till en värld som är bekant för några, men obekant för andra. Poetisk pregnans, jo det stämmer gott. Språket var det som fascinerade mig med Toni Morrison. Hon var också den författare som faktiskt fick mig att uppskatta det som många andra misslyckats med nämligen magisk realism. Jag köpte det magiska i Morrisons böcker, då de trots allt var så verkliga.

Idag nåddes vi av nyheten att Toni Morrison avlidit 88 år gammal. Hennes sista bok blev Gud hjälpe barnet, som kom ut på svenska 2016. Jag har flera böcker kvar att uppleva, men de jag läst har fastnat i mitt minne. Så här skrev jag om Morrisons kanske mest kända bok Älskade, en bok uppbyggd av fragment, inte helt enkel att ta till sig.

Tänk dig en tavla. En mycket vacker tavla med ett motiv som fängslar dig. Du vet inte vad den föreställer, men du vet att du älskar den. Att den väcker känslor hos dig. Att du inte kan få nog av den. Om någon ber dig beskriva den inser du att det inte går. Du vet bara att du inte kan sluta titta på den.

Ur tavlan träder personer fram. De är hunsade, slagna, förstörda, ägda. De har levt ett liv i fångenskap och vet inte hur det ska bete sig som fria. De vet inte, eller vågar inte, älska sina familjer då familjerna aldrig består. Någon där, någon säljs och någon blir faktiskt fri. De är slavarna som till slut finner frihet, men inte det liv de drömt om.

och om hennes författarskap:

Toni Morrison skriver den afroamerikansk historien. Hon skriver samtidigt om den historia som de vita männen med makt skrivit. Den där USA är möjligheternas land, landet för fria människor där alla kan lyckas bara de kämpar tillräckligt mycket. En värld, strax före inbördeskriget, där de som varit slavar inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Det är ett första försök att börja om från början och leva på riktigt. Mycket har förändrats, men historien finns kvar. Om nuet ska kunna ändras måste även historien skrivas om. Då måste de utan röst få höras. Det är inte så att historien om normen är mest sann, bara mest utbredd. Frågan är hur vi skriver om den i efterhand?

 

Läs resten av inlägget här.

Foto: Michael Lionstar

Dagens namn: David och Salomon

 

Vårt sommartema på Kulturkollo heter Dagens namn och vi planerar ett inlägg om dagen kopplat till namnsdagarna. Jag hade tydligen namnsdag 20 juni, något som jag absolut inte hade koll på själv, men i sommar tänker jag hålla bättre koll och skriva namnsdagsinlägg i alla fall några dagar. Vill ni ha ett sådant inlägg om dagen är det däremot Kulturkollo som gäller.

Dagens namn är David och Salomon, två namn som fick mina tankar att irra iväg åt olika håll.

Den förste David jag tänkte på var David Nicholls, författare till megasuccén En dag, som sedan försvann lite. Visserligen var hans Vi en helt okej bok, men den kom på svenska redan 2014. Nu jag önskar mig en ny smaskig bok med lite mer feelgoodvibbar och gärna utan En dags hemska slut. Han kommer till Bokmässan i höst och ska framträda på den nya feelgoodscenen, vilket låter lovande.

När det gäller Salomon, så förflyttas jag till min barndom då jag läste en bibel för barn utgiven av Jehovas vittnen. Den var en gåva från en förälder till en av mammas elever och jag var helt besatt av framför allt bilderna i den. På en av de mest dramatiska stod den vise kung Salomo, eller någon av hans män och höll ett spädbarn i ena benet. Två kvinnor påstod att det var deras barn och kungen erbjöd sig att dela det och ge dem varsin halva. Den som istället gav bort barnet var självklart den riktiga modern. Jag drömde mardrömmar om bilden, men kunde inte låta bli att titta på den.

Jag tänker också på Salomons sång som var den första boken jag läste av Toni Morrison. En bok jag sträckläste och verkligen älskade.

 

 

Topp 100 enligt O 2018

Jag gjorde en 100-i-topp 2010 och 2013 och nu tyckte jag att det var dags att uppdatera den. Alltid intressant, då vissa böcker jag vet att jag älskat nu finns så långt bak i minnet att jag knappt kommer ihåg mer än känslan av dem. Jag låter de gamla listorna vara kvar, men har utgått från listan från 2013 när jag gjort den nya topplistan. Vissa gamla favoriter har fått ge plats år nyare älsklingar, medan andra finns kvar. Målet är också att många olika genrer ska vara representerade, men max en bok per författare. Titlarna är på det språk jag läst boken på och de böcker jag skrivit om på bloggen är länkade till respektive inlägg.

  1. Blindheten, José Saramago
  2. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka
  3. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid
  4. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
  5. Ghana must go, Taiye Selasi
  6. Att levaYu Hua
  7. Mina drömmars stad, Per Anders Fogelström
  8. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides
  9. Medan mörkret faller, Anna Lihammer
  10. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz
  11. Lång dags färd mot natt, Eugene O´Neill
  12. Förtöjningar, Per Wästberg
  13. Stål, Silvia Avallone
  14. The Barrytown Trilogy, Roddy Doyle
  15. Flickan och skulden , Katarina Wennstam
  16. We are all competely beside ourselves, Karen Joy Fowler
  17. Den drunknadeTherese Bohman
  18.  American Wife, Curtis Sittenfeld
  19. Porträtt av ett äktenskap, Pearl S Buck
  20. Gyllene år, Laura Ingalls Wilder
  21. Emily gör sitt val, L M Montgomery
  22. Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen
  23. Jag ger dig solen, Jandy Nelson
  24. The Disreputable History of Frankie Landau-Banks, E. Lockart
  25. Den vita staden, Karolina Ramqvist
  26. Lucca, Jens Christian Grøndahl
  27. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas
  28.  Mio min Mio, Astrid Lindgren
  29. Bara Alice, Maggie O´Farrell
  30. Hejdå ha det så bra, Kristina Lugn
  31. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson
  32.  Stendagböcker, Carol Shields
  33. Molnfri bombnatt, Vibeke Olsson
  34. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg
  35. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri
  36. Man and boy, Tony Parsons
  37. Teaching my mother how to give birth, Warsan Shire
  38. Memorys bok, Petina Gappah
  39. Vitsvit, Athena Farrokhzad
  40. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson
  41. Onåd, J. M. Coetzee
  42. Kärlek het som chili, Laura Esquivel
  43. Låt tistlarna brinna, Yasar Kemal
  44. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru
  45. På stranden, Nevil Shute
  46. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth
  47. Jag, En, David Levithan
  48. Mississippi, Hillary Jordan
  49. Blonde, Joyce Carol Oates
  50. Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bodil Malmsten
  51. All the bright places, Jennifer Niven
  52. Frälsningsarmén, Abdellah Taia
  53. Andarnas hus, Isabel Allende
  54. Vända hem, Yaa Gyasi
  55. Prins Charles känsla, Liv Strömquist
  56. Efter attentatet, Yasmina Khadra
  57. Paradisträdgården, Amy Waldman
  58. Busters öron, Maria Ernestam
  59. Jag älskade honom, Anna Gavalda
  60. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro
  61. Den hemliga historien, Donna Tartt
  62. Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall
  63. Tidsklyftan, Jeanette Winterson
  64. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie
  65. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
  66. Musselstranden, Marie Hermansson
  67. The Awakening, Kate Chopin
  68. Vi, Kim Thùy
  69. Trollvinter, Tove Jansson
  70. Stjärnor utan svindel, Louise Boije af Gennäs
  71. Wylding HallElizabeth Hand
  72. Buddha of suburbia, Hanif Kureishi
  73. Vita tänder, Zadie Smith
  74. Timmarna, Michael Cunningham
  75. Igelkottens elegans, Muriel Barbery
  76. The Slap, Christos Tsiolkas
  77. Norwegian wood, Haruki Murakami
  78. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui
  79. Alfabet, Inger Christensen
  80. Sharp Objects, Gillian Flynn
  81. Artighetsreglerna, Amor Towles
  82. Frukost på Tiffany’s, Truman Capote
  83. No och jag, Delphine de Vigan
  84. Fadren, August Strindberg
  85. I väntan på Godot, Samuel Beckett
  86. Ett litet liv, Hanya Yanagihara
  87. Allt går sönder, Chinua Achebe
  88. Sultanbrudens skugga, Assia Djebar
  89. Vi är en, Sarah Crossan
  90. Fortfarande Alice, Lisa Genova
  91. Allt som återstår, Elin Boardy
  92. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
  93. Älskade, Toni Morrison
  94. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson
  95. The Hate U give, Angie Thomas
  96. Sorgegondolen, Tomas Tranströmer
  97. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole
  98. 1947, Elisabeth Åsbrink
  99. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt
  100. Pojkarna, Jessica Schiefauer

Nobelprisutmaning 2018

Jag har planer på att nästa år ägna mig åt författare som vunnit Nobelpriset i litteratur. Det primära målet är att läsa något av de få kvinnor som mottagit priset, både de jag inte läst något av förut och de jag redan upptäckt. Skulle det slinka med någon annan pristagare är det självklart en bonus.

En anledning till att jag väljer att även läsa något av de författare som inte är nya för mig är att jag i flera fall läste böckerna som tonåring, vilket torde ha påverkat min läsning. Det gäller till exempel pristagaren från 1938 Inte sällan nedvärderas Pearl Buck och kallas en ovärdig nobelpristagare som skriver kiosklitteratur. Kanske är det så att jag, liksom Elin Claeson, påverkas av att jag läste hennes böcker som väldigt ung, men oavsett vill jag lyfta fram missionärsdottern som skildrade Kina. Det gäller också de 12 andra kvinnliga pristagare, både de 9 jag läst och de 3 jag har kvar att upptäcka.

Det här är de kvinnliga pristagarna genom åren (förhoppningsvis fylls de på med en till innan 2018 är över):

Selma Lagerlöf, Sverige. 1858-1940.
Tilldelades Nobelpriset 1909.

Grazia Deledda, Italien. 1871-1936.
Tilldelades Nobelpriset 1926.

Sigrid Undset, Norge. 1882-1949.
Tilldelades nobelpriset 1928.

Pearl Buck, USA. 1892-1973.
Tilldelades Nobelpriset 1938.

Gabriela Mistral, Chile. 1889-1957.
Tilldelades Nobelpriset 1945.

Nelly Sachs, Sverige och Tyskland. 1891-1970.
Tilldelades Nobelpriset 1966.

Nadine Gordimer, Sydafrika. 1923-2014.
Tilldelades Nobelpriset 1991.

Toni Morrison, USA, född 1931.
Tilldelades Nobelpriset 1993.

Wisława Szymborska, Polen. 1923-2012.
Tilldelades Nobelpriset 1996.

Elfriede Jelinek, Österrike. Född 1946.
Tilldelades Nobelpriset 2004.

Doris Lessing, Storbritannien. 1919-2013.
Tilldelades Nobelpriset 2007.

Hertha Müller, Rumänien och Tyskland. Född 1953.
Tilldelades Nobelpriset 2009.

Alice Munro, Kanada. Född 1931.
Tilldelades Nobelpriset 2013.

Svetlana Aleksijevitj, Belarus. Född 1948
Tilldelades Nobelpriset 2015.

Nobelprisfavoriter enligt O

nobel

Idag presenterade Lyran en lista med sina favoritböcker skrivna av nobelpristagare. Listan hittar du på Kulturkollo. Jag blev inspirerad att göra en egen med mina tio favoriter.

 

Tomas Tranströmer, Sverige, 2011. En av mina absoluta favoritpoeter och mest tycker jag om Östersjöar.

Wizlawa Szymborska, Polen, 1996. Szymborska är en annat favoritpoet. Bland hennes böcker vill jag lyfta fram Här, som innehåller en hel del riktigt fina dikter.

Samuel Beckett, Irland, 1969. I väntan på Godot är en fantastisk pjäs och en av de få pjäser jag både läst och sett. Jag älskar det absurda och på ytan ganska meningslösa.

Eugene O’Neill, USA, 1936. Jag absolut älskar Lång dags färd mot natt. En fantastisk pjäs, så svart och så deprimerande, men så bra. Har både läst, lyssnat på och sett den.

Toni Morrison, USA, 1993. Solomons sång är inte den mest kända av Morrisons böcker, men mitt första möte med denna författare och en bok jag tycker mycket om.

José Saramago, Portugal, 1998. Blindheten är en av de bästa böcker jag läst. En riktigt obehaglig dystopi om vad som händer när nästan alla människor drabbas av en plötslig blindhet.

Pearl Buck, USA, 1938. Buck brukar ibland hånas för att hon inte skrivit speciellt mycket av kvalitet. Jag håller inte med. Det var genom hennes böcker jag fick upp ögonen för Kina och jag tycker mycket om flera av hennes böcker. Måste jag välja blir det Pion, om en ung kvinna som säljs som slav till en rik, kinesisk familj.

Selma Lagerlöf, Sverige, 1909. Jag har fler böcker av Lagerlöf att upptäcka, men av de jag läst håller jag Gösta Berlings saga högst. Berättelsen om prästen som blir en av kavaljererna på Ekeby är fantastisk.

J. M Coetzee, Sydafrika, 2003. Den första bok jag läst innan författaren tilldelats Nobelpriset var Onåd av J. M. Coetzee. Att uttala hans namn rätt lärde jag mig däremot först då jag fick veta att han vunnit.

Nadine Gordimer, Sydafrika, 1991. Jag har läst allt för lite av Gordimer, men hennes bok Husvapnet har satt djupa spår. En riktigt gripande bok om en en rättegång och en misstänkt mördare, men kanske främst hans föräldrar.

 

Här hittar du alla pristagare. Vilka är dina favoriter?

Dagens citat: Toni Morrison

“If there’s a book that you want to read, but it hasn’t been written yet, then you must write it.”

Toni Morrison

Betraktelser enligt O v.41

Jag har alltid fascinerats av Nobelpriset och det hemlighetsmakeri som finns kring priset. Till många andra priser presenteras både långa och korta listor av nominerade, men när det gäller Nobelpriset i litteratur finns inga sådana. Diskussionerna kring pristagare förblir hemlig i 50 år, vilket betyder att vi först långt efteråt får ta del av Akademiens resonerande kring vem som ska bli pristagare. Många stora författare har förbigåtts och inte sällan har Akademien kritiserats för detta.

Kriterierna för litteraturpriset var enligt Nobels testamente fem:

  • Åt dem, som … hafva gjort menskligheten den största nytta.
  • Under det förlupne året.
  • Intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet.
  • Den, som inom litteraturen har producerat det utmärktaste.
  • I idealisk rigtning.

 

Hur kan litteratur ses som nytta? Vad är i så fall litteratur som ”hafva gjort menskligheten den största nytta”? Min tolkning av detta skulle vara att läsarna får veta något de inte tidigare visste. Detta kriterie skulle då handla om innehållet och de människor vilka författaren ger en röst.

Att detta ska ha skett under det senaste året är definitivt ett kriterie som Svenska Akademien helt frångått. Snarare kan Nobelpriset ses som ett pris för lång och trogen tjänst. Ett pris som ges en författare för hens livsgärning. Dags för någon som faktiskt skrivit något banbrytande det senaste året kanske?

Inget avseende ska fästas vid nationalitet. Att Horace Engdahl uttalar sig nedlåtande om Amerikansk litteratur är alltså inte direkt lämpligt. Att utifrån testamentet kritisera Akademien för att föredra europeiska män fungerar egentligen heller inte.

Priset ska ges till den” som inom litteraturen har producerat det utmärktaste” vad detta nu må betyda. Min tolkning är att detta handlar om stil och språk. Att de flesta pristagare har en säregen stil är vanligt. Tänk bara på Toni Morrissons fantastiska prosa och Tomas Tranströmers begåvade lyrik.

Slutligen ska litteraturen vara ” i idealisk rigtning”, vilket jag tolkar som att den ska vara samhällsnyttiga och inte bara underhållande. Betänk bara att det som är rätt varierar över tid. Även tolkningen av testamentet har förändrats över tid. Ingenting konstigt med det egentligen. I början var just ordet idealisk i centrum. Ett ord som från början skrevs fel och det är egentligen osäkert huruvida Nobel verkligen menade idealisk, eller kanske idealiserad. Vad är skillnaden? Vad har ordvalet för betydelse?

I flera motiveringar märks ordet, som t.ex gällande Sully Prudhomme (1901) ”hög idealitet”, Selma Lagerlöf (1909) ”den ädla idealiteten”. Sedan 1926 har just idealitet inte nämnts i motiveringarna. Klart är alltså att det går mode i hur vinnarmotiveringarna ser ut. Från idealisk till nyskapande, allmängiltig och till och med ironisk. Ibland står språket i centrum, men ofta handlar det om vad författaren gjort för sitt land eller för mänskligheten. En nytta för andra är alltså viktig.

I testamentet står ingenting om pristagarens kön, men att det på alla år bara funnits 12 kvinnliga pristagare.

Susanna Fors konstaterar i sin artikel Litteraturen har två kön – minst: Men nobelpriset har gått till 87 män och 9 kvinnor   från 2002, att det finns författare och kvinnliga författare. Troligen har Akademien, som alltid bestått av en majoritet män, fokuserat på just manliga författare. Kanske är det bara det män skriver som på riktigt är allmängiltigt, då män läser böcker av män medan kvinnor läser böcker av både män och kvinnor. Det skumma är att en global spridning vill nås, men att första valet alltid blir en manlig författare.

Double standards, ett uttryck myntat av Virginia Woolf som visar hur litteratur skriven av män ses som bättre än den skriven av kvinnor, trots att det på ytan rör sig om samma genre. Både Tolstoj och Austen skriver t.ex. tjocka romaner om relationer mellan män och kvinnor som utspelar sig i en salong. Lite som att böcker av kvinnor om kvinnor ofta kallas chick-lit eller ännu värre tantsnusk medan män möjligen skriver relationsromaner, men oftast rätt och slätt romaner. Den utmärktaste litteraturen kan med denna syn kanske inte skrivas av kvinnor.

 

Så här citeras Ebba Witt-Brattström i Fors artikel:

 

Se på Nobelpriset: vi tar det bästa oavsett kön, ras och så vidare, heter det. Och så blir resultatet nio kvinnor och 87 män. Det borde ha varit åtminstone 40% kvinnor, utan vidare. I den meningen är det fortfarande två världar. Det som män gör rankas högre, enbart på grund av att de är män. Det finns ingen annan förklaring. Man kan inte tala om kvalitetsskillnader efter kön. Inom båda könen finns alla kvalitetsskillnader.

 

Nu har antalet kvinnliga pristagare ökat till 12 men fortfarande har det aldrig hänt att en kvinna fått priset två år i rad. Jag kan förstå att det in början av förra seklet var ovanligt med kvinnliga litteraturpristagare, men att det under detta seklet fortfarande händer så sällan att en kvinna för priset handlar om helt andra saker än litterär kvalitet. Ebba Witt-Brattström kallar det ”sexistiska fördomar” och jag är beredd att hålla med. Det handlar inte om att kvinnor som är sämre än sina manliga kollegor skulle kvoteras in, utan om att begåvade författare som råkar vara kvinnor, allt för ofta förbises. Det kan omöjligen vara så att vita (och vithåriga) män från Europa skriver bättre, viktigare och mer allmännyttig litteratur än författare av andra kön och annat ursprung. Det är en både imperialistisk och dammig syn på litteratur som fortfarande verkar härska tyvärr.

Kanske handlar det om att kvinnor inte anses vara banbrytande på samma sätt som män, utan bara följa i deras fotspår genom att skildra kvinnors upplevelser av sådant som redan berättats.  Även om det nu skulle vara så,  måste det kunna ses som banbrytande och inte bara ett efterföljande av manliga kollegor. Tydligt blir det att Toni Morrison prisats då hon skrivit om sådant som tidigare inte uppmärksammats och att hon därför räknas till de ”vägröjare” som Akademien velat prisa. Motiveringen till hennes utnämnande lyder: ”som genom en romankonst präglad av en visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Egentligen är det väl ändå bra att priset inte ges till kvinnor för att de är kvinnor, utan för att de är författare utöver det vanliga. Frågan kvarstår ändå. Varför är de inte fler? Visserligen har tre kvinnor fått priset under 90-talet (Gordimer, Morrison, Szymborska) och lika många under 00-talet (Jelinek, Müller, Jelinek) vilket betyder hälften av de kvinnliga pristagarna hittills.

Mest kritiserad var utan tvekan Elfriede Jelinek. Hennes böcker tar upp en sexism som är så naturlig att vi inte ens reflekterar över, men det har uppfattats som att hon ägnar sig åt porngrafi eller våldsromantik istället för att kritisera det. Kan vi lita på att författaren verkligen står på de godas sida? Hade reaktionen blivit densamma om författaren varit man? Ingen kan självklart svara på den frågan, men jag kan inte låta bli att dra paralleller till 2010 års pristagare Mario Vargas Llosa. Jag ska villigt erkänna att jag inte lockas att läsa något av någon av dessa författare, så egentligen borde jag kanske inte ens uttala mig om dem.

I morgon klockan 13.00, om exakt ett dygn, får vi veta vem som tilldelats 2012 års Nobelpris i litteratur. Som alltid ska det bli spännande att få reda på vinnaren. Jag hoppas på någon som, liksom Morrison, gett röst åt dem som inte har någon och håller tummarna för Assia Djebar.

 

En trög månad

Det blev lite läst i februari trots att det hela tiden har känts segt som sirap. Undantaget några lugna dagar i Gagnef då datorn fick stanna hemma.

11 böcker sammanlagt, men då var det knappast bara tegelstenar…

  1. Till Damaskus, August Strindberg
  2. A room full of bones, Elly Griffiths
  3. De hatade: om radikalhögerns måltavlor, Magnus Linton
  4. Hundar, hus och hjärtats längtan, Lucy Dillon
  5. Vi ses på Place de la Sorbonne, Justine Lévy
  6. Älskade, Toni Morrison
  7. Rosa – Den farliga färgen, Fanny Ambjörnsson
  8. Författaren som kändis, Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson
  9. Faithful Place, Tana French
  10. Varför kom du inte före kriget? Lizzie Doron
  11. Elfriede, Åsa Grennvall

 

Deckare: 2

Chick-lit: 1

Facklitteratur: 3

Grafisk roman: 1

Självbiografiskt: 1 (Räknar faktiskt Lévys som en roman)

Romaner: 2

Dramatik: 1

Utmaningsböcker: 1 (Strindberg)

Svenska författare: 6

Storbritannien: 2

Frankrike: 1

Irland: 1

Israel: 1

USA: 1

Kvinnor/män: 8/4

Svenska/engelska: 9/2

Bäst: Faithful Place, Tana French

Viktigast: Rosa – Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson som recenseras nästa vecka. Måste bara tänka klart först.

Mest annorlunda: Älskade, Toni Morrison

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: