Konst

En fantastisk utställning av Stina Wollter

Det hjälper om man känner bibliotekarien, då går det att få se Stina Wollters utställning ” En slags rörelse” på Mölnlycke Kulturhus. Efter ett år av kulturell torka var jag orimligt peppad över att både få se konst och träffa några Bokbubblare en helt vanlig, regnig onsdag. Utställningen hänger kvar till den tionde april och jag rekommenderar verkligen ett besök.

Den här tavlan heter “och jag stängde dörren” och är ganska typiskt för de olika lager i Wollters målningar. Hon kallar den en uppgörelse med det förflutna och det faktum att hennes morfar var nazist och möjligen också hennes mormor, eller så tyckte hon bara som sin man, i alla fall officiellt. Detta påverkade självklart Stina Wollters mamma och det påverkade senare även Vissa saker måste stoppas och inte följa med till kommande generationer. Tavlan påbörjade 2010 och ställdes ut då, men Wollter var inte nöjd, utan fortsatte med den och den blev färdig först två år senare. I bakgrunden skymtar tidigare generationer och det ser ut som att hon målat på ett fotografi. Flera av verken är just målade på andra verk, bland annat “Ser genom dig” som är en gammal tavla, ett porträtt, som Wollter målat ett självporträtt över. Konturerna av den anonyma kvinnan har skrapats fram med kniv och hon tittar genom konstnären på oss. Så himla coolt.

Här kan ni höra Stina Wollter tala om konst och upplevelsen av densamma. Hon talar om att konst kräver en aktiverad “upplevelsekärna” och den var inte svår att få igång igår. Det som är så speciellt med just den här utställningen är att varje verk har så många lagar, bokstavligen och bildligt. Nu lyckades jag missa att fotografera de många bilder med kjolar som innehåller bilder av kvinnor, collage som visar många kvinnor, inte sällan leende och oskyldiga. Kjolen som finns med är den som tillhör Sara Danius och den är fantastiskt den med.

Jag är ingen konstkritiker och har svårt att sätta ord på denna fantastiska konstupplevelse, men klart är att utställningen berörde mig mycket. Jag funderade mycket på kvinnorollen, på de trånga kjolarna som vi tvingar in oss i, på leenden som inte nödvändigtvis är äkta och på det ansvar många kvinnor tar för så många människor. I flera av de kvinnor som porträtteras finns andra människor. Ofta som collage på kläderna eller runt dem, men också i den i form av något som skulle kunna vara barn, eller ett annat, yngre jag. Nu ser jag fram emot att läsa Stina Wollters kommande bok Kring denna konst, som kommer ut i maj. Då ska jag verkligen detaljstudera hennes verk och förhoppningsvis lära mig en massa om dem.

En tur till Pilane

 

Det har blivit en tradition att åka till Pilane i samband med att jag hänger lite i Annas sommarstuga och det är alltid en fin utflykt. Skulpturparken på Tjörn består av åtta hektar och promenaden runt området är riktigt härlig. Där finns skulpturer såklart, men också forntida gravar och ganska ofta ett stort gäng får. I år var fåren på annan plats och istället var området fyllt av vackra ängsblommor. Ett tips är att besöka parken strax före stängning, som vi gjort de senaste två åren. Då är ljuset vackert och trängseln obefintlig.

En favorit bland skulpturerna är det gigantiska vita huvudet med namnet Anna, som konstnären Jaume Plensa gjort. Anna blockar ut över havet och kan ses från långt håll. I parken kommer du nära och skulpturen är vacker oavsett.

Charlotte Gyllenhammar är en återkommande utställare i Pilane och en stor personlig favorit. Hennes skulpturer av barn är ofta både rörande och tänkvärda. I år återkommer barnet i den allt för stora overallen och nu i större format kallad Out/Giant. Mycket fin. Dessutom finns Night descent som föreställer en flicka som står på händerna.

En övergiven Volvo lockar till skratt. Konstverket kallas Explorer och är skapat av Roland Persson. Jag gillar det skarpt.

En annan favorit är den ganska klassiska skulpturen Girl feeding a two headed rabbit av den finske konstnären Kim Simonsson. Den för tankarna till Alice i Underlandet och jag rekommenderar att ni klickar er vidare till hans hemsida, för där finns mycket cool konst.

Om ni har vägarna förbi tycker jag definitivt att ni ska besöka Pilane för en minnesvärd konstupplevelse.

 

 

Skulpturstaden Borås

Jag insåg igår att det var länge sedan jag var i Borås och att det hänt en del i staden. Vi inledde nämligen höstterminen med en vandring i skulpturstaden Borås och fick se en hel del fint. Med en skicklig guide som tidigare varit lärare fick vi en hel del information om konstnärerna och deras skulpturer. En oväntad kulturupplevelse som verkligen var givande. Stort och smått, högt och lågt.

Just nu pågår Borås Internationella Skulpturbiennal 2016 där ett femtontal konstnärer medverkar och visar sin konst utomhus. Jag rekommenderar verkligen en guidad tur. De pågår fram till 18 september på tisdagar kl. 18.00, onsdagar kl. 15.00  och lördagar kl. 14.00. Annars finns det också en guideapp att ladda ner. Ett pokéstop vid nästan varje skulptur gör att det säkert är hyfsat lätt att få med barnen på en tur.

Här finns några av mina favoriter:

IMG_3628 IMG_3627 IMG_3630 IMG_3642 IMG_3650 IMG_3636 3 IMG_3626 IMG_3641 3 IMG_3634 2 IMG_3637 2 IMG_3647 IMG_3654

Verklighetsmaskiner

  
When in Moderna Museet måste det bli en tur på Olafur Eliassons utställning som fått namnet Verklighetsmaskiner. Jag är inte bra på modern konst ska erkännas, men det blir någon slags reflektion kring verken i det här inlägget. 

Vi möts av en flygande fläkt som sprider sin kyla över rummet. Redan här förstår jag att jag inte ska försöka förstå. Jag ska bara uppleva. Fläktens rörelser är oförutsägbara, vilket ger en känsla av en riktig vind, men synlig källa. 

  
Att leka med perspektiv och skuggor är spännande och det gör Eliasson. Han leker också med material, som i konstverket Moss wall. En vägg av fönsterlampor, som nästan glider ner över golvet. På håll ser det ut som en ullig ryamatta. 

Eliasson fascineras av kalejdoskop och jag fascineras av de han skapat. Över huvud taget är hans användning av former riktigt snyggt. 

  
 I de mörka rummen blir jag lätt illamående av ljuskällorna och perspektivförskjutningen. Samtidigt är det en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan och känslor väcks som är svåra att beskriva. Vattnet som förändras, i vissa fall lätt strilande som i konstverket Beauty. Sandstormen som skapas av en slang i The Sandstorm park. 

Ett av mina favoritföremål är glasinstallationen Your condensation. Den ger mig en känsla av frid, vilket inte sker i alla rum. Vissa delar stressar väldigt.  Det är utan tvekan konst som känns. 

  
Andra delen av utställningen går via ett kreativt skaparrum, där ett gäng barn bygger till ett rum med väggar i olikfärgade färgfilter. De går att se igenom och färgerna blandas i labyrinten beroende på hur vi ser. För den som liksom jag är lätt klaustrofobisk är det lite läskigt att inte se utgången. 

Robert Mapplethorpe på Kiasma

Robert Mapplethorpe (1946-1989) har just nu en stor utställning i Helsingfors och den blev en av söndagens aktiviteter.

 Jag såg utställningen av Mapplethorpes verk på Fotografiska 2011, men ville inte missa chansen att uppleva dem igen på Kiasma. En fin utställning som inleddes med en tidsaxel över hans liv, där bland andra Patti Smith, Sam Wagstaff och Andy Warhol var centrala.

 
Citatet “I want to see something I’ve never seen before” inleder utställningen i det första rummet med bland annat självporträtt och studier av människor blandade med statyer. Kontrasten mellan det ljusa och det mörka, mellan det verkliga och det konstgjorda. Jag älskar fotot av Ken Moody och Robert Sherman. I vissa bilder, som “Sleeping Cupido” och “The Sluggard”, är det nästan svårt att avgöra om det en person eller staty. Studierna av kroppar är väldigt vackra. De förmedlar ett lugn. Serien “Ahitto” är väldigt vacker. I ännu ett citat på väggen jämför han fotografi och skulpturer och menar att han troligen varit skulptör om han levt för ett- eller tvåhundra år sedan.
Så följer porträtten av t.ex. Patrice Calmette, Edmund White, Sam Wagstaff, Yoko Ono, Andy Warhol, Deborah Harry, Truman Capote och Iggy Pop bland många andra. Egensinnade porträtt och unika bilder. Inga “vanliga” kändisbilder där ytan är viktigast. Vissa poserar nästan nakna, som Susan Sarandon, men det finns ändå något oskyldigt över dem. Jag tycker också mycket om porträtten av Lisa Lyon, som visades även i Stockholm.
   
Jakten på perfektion var drivande både då han fotograferar kroppar, könsorgan och orkidéer. I Stockholm hängde bilderna tillsammans. Här finns ett rum med 18-årsgräns. En kuk hade smitit, men i övrigt fanns de samlade.
Alla bilder är inte vackra, några visar till exempel en för mig osund sexuell makt, men få om någon signalerar sexualitet. Snarare verkar det handla om att avdramatisera och nakenheten ibland blir oväntad, ibland till och med absurd, som bilderna på fullt påklädda män med könet fritt. Eller så handlar det bara om en fascination för kroppar.  Det som stör mig är att bilder med helt oskyldig kärlek mellan två män placeras i ett 18+ rum. Mina barn skulle absolut få se dem. Jag förstår faktiskt inte problemet.
I filmrummet visas kortfilmer. Patti Smith berättar om sin relation till Mapplethorpe, om hur de träffades och hur livet i New York var. Hur det fanns en närhet mellan människor med olika bakgrund då jämfört med nu. Smith var hans första modell, då han inte hade råd att köpa film speciellt ofta var han tvungen att utveckla en teknik som gjorde att han tänkte ut bilder i förväg, så att han lyckades ofta. På en vägg finns porträtten av Patti Smith från 1976 och 1978. Bilder som verkligen visar såväl insida som utsida.

Edmund White berättar också om Mapplethorpe och New York och fotografens betydelse för den homosexuella frigörelsen under 70-talet, ja den sexuella frigörelsen för många i en värld före AIDS. White påpekar dock det jag också reflekterar över, att Mapplethorpes bilder innehåller nakenhet och sex, utan att bli pornografiska. Makt har en del, liksom underkastelse, men inte porr. 

 

 

En tur till fotografiska

Under helgen i Stockholm besökte vi Fotografiska Museet och det var vårt premiärbesök. Visserligen var jag i shopen när vi besökte huvudstaden med eleverna, men inne i muséet hade jag aldrig varit förr.

Kanske var det bra att eleverna inte var med, för om jag rodnade lite åt vissa av Robert Mapplethorpes bilder så hade de dött (av olika orsaker visserligen). Det var verkligen rejäla kukbilder, men som det påpekas i DN är det en ganska liten del av utställningen och en liten del av hans produktion. Och ja, de är ändå vackra bilder. Bilden på Ken Moodys och Robert Shermans huvuden i profil, svart och vit, så lika och så olika. Mycket, mycket vackert. Jag tyckte också mycket om bilderna på Patti Smith och trots att jag inte har någon som helst relation till henne, blev jag nu sugen på att läsa Just Kids trots allt.

Roligt också att se bilderna på Lisa Lyon, som vann bobybuildningtävlingar och ser helt vanlig, frisk och vältränad ut. Ingen likhet alls med de onaturliga kroppar som prisas idag.

Apropå ideal så var utställningen om Cizzi som svälter sig själv. Bilderna av Jaqueline Hellman är gripande och kombineras med berättelsen om Cizzi. Rösten ger liv åt bilderna och får mig att gråta en skvätt. Från Andra Sidan Längtan heter utställningen och pågår till 21 augusti.

Om sorg och längtan handlar Circle of Memory av Eleanor Coppolla. Jag förstod inte riktigt grejen måste jag erkänna och då jag dessutom är allergisk mot hö hade jag svårt att riktigt uppleva installationen.

Jag tyckte däremot väldigt, väldigt mycket om utställningen The Invisible Man av Liu Bolin. Riktigt, riktigt coola bilder där Bolin kamouflerat sig själv och blivit ett med omgivningen. Bilderna är en protest mot den brist på yttrandefrihet och demokrati som råder i Kina. En utställning som är väl värd att se. Pågår till 11 september.

Mest fascinerad var jag av idén bakom I Want To Live Close To You av Jacob Felländer. Laddad med ett stort antal analoga kameror drog han till världens mest folkrika städer och tog bilder där han efter varje bild drog fram filmen bara en centimeter för att sedan ta nästa bild. Han vände och vred på kameran och resultatet är helt galna bilder av enskilda städer, eller kombinationer av städer. Jag gillar de bilder där städerna kombineras. De är så himla häftiga. Se till att se dem innan 28 augusti.

Den utställning jag brydde mig minst om var Northern Women in Chanel. Modefotografering är inte min grej och visst var bilderna fina, men totalt ointressanta. Gillar du mode blir du säkert mer imponerad än jag.

Måste säga att jag verkligen gillade Fotografiska. Återkommer gärna!

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: