Sally Rooney

Just nu i maj 2021

Det är maj och våren är officiellt här enligt almanackan. Vintern har rasat ut och nu hoppas jag på en massa sol och värme. April har varit minst sagt ojämn på väderfronten. Första lördagen i månaden är det också och därmed tid för ett just-nu-inlägg i gammal god Kulturkollotradition. Jag har roat mig med att läsa det inlägg som publicerades där för exakt ett år sedan och då läste jag Queenie, tittade på Normala människor, såg ohälsosamt mycket på presskonferenser om coronaläget och längtade efter att distansundervisningen skulle vara ett minne blott. Ett år senare dras vi fortfarande med distansundervisningen i alla fall delvis och har två av tre årskurser på plats.

Just nu läser jag Last night av Mhairi McFarlane, som jag försöker spara på så länge det går och Vargasommar av Hans Rosenfeldt, som är okej, men jag saknar Sebastian Bergman. I torsdags påbörjade jag Jenny Jägerfelds Min storslagna död och tänkte att jag skulle hinna läsa massor under de fyra timmarna jag vaktade nationellt prov. Det var bara det att jag skrattade högt flera gånger och störde eleverna, så jag var tvungen att göra annat. Så kan det gå.

Just nu tittar jag och maken Alla mot alla med Filip och Fredrik för första gången och jag gillar skarpt. Det hjälper ju att idolen Hanna Hellquist är med och bildar par med Jonathan Unge, som jag också gillar. Serietittandet går sådär eftersom koncentrationen inte är på topp, men jag ser The Ranch med ungarna i alla fall och har snart sett färdigt Ginny & Georgia.

Just nu lyssnar jag på alldeles för många inspelade litteratursamtal och annat från mina elever. Efter jobbet blir det inte mycket lyssnat alls. Morgongänget i P3 på väg till jobbet för att tajma in ett asgarv från Kodjo och sedan Hanna Hellquists och Christopher Garplinds härliga pladder på vägen hem. Sedan har jag fått Dua Lipas We’re good på hjärnan, så någon lyssning om dagen blir det av den. Även KIDDOs My 100 går varm. Gillar att det kommit en rad Gwen-Stefani-kopior, som kanske inte är lika bra som originalet, men som funkar fint ändå. Hennes Let me reintroduce myself är riktigt bra.

Just nu längtar jag efter värme och gärna en långhelg eller två. Energin börjar långsamt komma tillbaka efter en både låg och stressad period. Tänk vad lite ljus kan göra. I helgen planerar jag omplantering av tomat- och gurkplantor och så uteläsning självklart. Alltid uteläsning. Ska försöka förtränga all rättning och ta den nästa vecka.

Vill ni läsa fler svar tipsar jag om att kika in hos de forna kulturkollarna Ulrica, Anna och Helena.

 

Fem böcker om kärlek

Imorgon är det alla hjärtans dag och vad är då mer aktuellt än en topp-5-lista med bra böcker om kärlek. Det säger ju sig själv att väldigt många böcker har fått rensas bort och jag har medvetet valt böcker som inte nödvändigtvis handlar om okomplicerad kärlek. Här kommer i alla fall fem böcker som sitter kvar i minnet.

American Wife av Curtis Sittenfeld är kanske inte primärt en bok om kärlek, men för mig är det ett centralt tema och boken fick mig att se på Geoge W Bush på ett helt annat sätt. Hans fiktiva motsvarighet är nämligen riktigt sympatisk.

En vacker, men också sorglig berättelse om kärlek är All the bright places av Jennifer Niven om två trasiga tonåringar som mår bättre tillsammans. Känslosamt om den första stora kärleken.

Jag absolut älskade Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs när den kom 1996 och är faktiskt lite sugen på en omläsning. Berättelsen om Sophie och Kaja är omvälvande och ärlig. Då var den dessutom mer kontroversiell än den hade varit nu, men känslorna är med all säkerhet desamma.

Förhållandet mellan berättaren och hans på-och-av-kärlek Stella i Den svavelgula himlen av Kjell Westö är lika delar fin och frustrerande. Westö beskriver väl hur två personer kanske inte borde vara tillsammans, men ändå inte klarar sig utan varandra.

Ett liknande förhållande har Marianne och Connell i Sally Rooneys Normal people. Trots att det är tydligt att de mår bäst när de är tillsammans får de liksom inte till det. Hoppet finns där hos mig som läsare och jag vill verkligen att Marianne och Connell ska leva lyckliga i alla sina dagar.

 

Vilka är dina favoritböcker om kärlek?

O listar 2020

Vissa traditioner från tiden på Kulturkollo vill vi behålla och en av dem är en massiv listutvärdering av kulturåret som gått. Mitt mål är att göra genomgången så covid-fri som det bara går, även om det hemska viruset hade kunnat passa in på en rad punkter som “årets mest obehagliga”, “årets knock out” och “årets läskigaste”. Men nej, vik hädan pandemi, du får inte vara med här. Inte så mycket i alla fall.

Årets mest oväntade: Måste vara att en bok med titeln Min syster, seriemördaren visade sig bli en av årets bästa böcker. Oyinkan Braithwaites berättelse om systrar, mord och lojalitet är helt fantastisk.

Årets klassiker: I våras läste jag för första gången Pengar av Victoria Benedictson och det var en fin läsupplevelse.

Årets parafras: Riktigt spännande och bra blev det när Jeanette Winterson låter Frankenstein och de andra leva i en robotfixerad framtid i årets bästa bok Frankissstein.

Årets knock out: På andra sidan bron av Hanna Jedvik var helt otroligt bra. Starkt innehåll som bjöd på en fin balans mellan svärta och glädje.

Årets kvinnokamp: Mrs America är miniserien som porträtteras många, viktiga amerikanska feminister och deras motståndare. Bra och välspelad.

Årets gråtfest: Jag har gråtit massor i år, men förutom sorgen över personer som inte finns hos oss längre var det sorgligaste nog när vi bestämde oss för att lägga ner Kulturkollo.

Årets gapflabb: Avlivningskliniken Tusenskönan av Martina Montelius var den första boken jag läste 2020 och den minns jag fortfarande för alla skratt, inklusive ett stort antal som fastnade i halsen.

Årets historiska: Jag läste Natten av Elie Wiesel tillsammans med mina elever och insåg återigen hur viktigt det är att vi minns vår historia.

Årets samtida: I filmen Greta blev jag också påmind om vad som behöver göras just nu och smärtsamt medveten om hur en flicka blivit frontfigur i något som hon helst hade velat att politiker tagit ansvar för. Stark film.

Årets obehagligaste: Den bok som var svårast att läsa i år var Dit mina tankar aldrig når av Yiyun Li. En mycket fin skildring av en mor vars son tagit livet av sig. Kom lite för nära.

Årets men-för-i-helvete: Philip Roths bok The Plot against America blev tv-serie och även om den inte var årets bästa var det den ett tydligt bevis på att människor är dumma i huvudet och luras av idiotiska och farliga ledare.

Årets dystopi: Livet. Nej men på allvar så har jag haft svårt att läsa dystopier när vi lever mitt i en. Jag tyckte dock väldigt mycket om Bärarna av Jessica Schiefauer som är både läskig, bra och relevant.

Årets grafiska: Jag tyckte mycket om Alma Thörns fina Alltid hejdå som handlar om två flickor som påverkas av en skilsmässa. Väl värd sig nominering till Augustpriset.

Årets nya bekantskap: Mitt första möte med Bruno K Öijer var omvälvande. Nu vill jag läsa mycket mer.

Årets återseende: Jag läste om Vad gör man inte av Maja Hjertzell och arbetade med den tillsammans med elever. Mycket lyckat.

Årets galnaste: Hit, men inte längre av Maria Maunsbach var verkligen en annorlunda läsupplevelse med extra allt.

Årets tegelsten: Här väljer jag utan tvekan Samlade verk av Lydia Sandgren. En mastodontdebut i göteborgsmiljö som porträtterar kulturmannen med alla sina brister. Hade också kunnat passa in på Årets debut och en rad andra punkter.

Årets ögonöppnare: Allt vi har gemensamt av Sanna Torén Björling gav en mer balanserad och komplex bild av USA och det politiska landskapet.

Årets utmaning: Att hålla igång läsningen har varit årets utmaning och det har helt ärligt gått sådär. Det har varit ett tungt år på alla sätt, inte minst har distansundervisningen tagit knäcken både på mig och mina elever. Jag vet, pandemihelvetet skulle inte nämnas, men det får bli så ändå.

Årets aldrig mer: Jag vill aldrig mer ha en digital Bokmässa istället för en riktig. Aldrig mer.

Årets huvudperson: Jag tyckte väldigt mycket om att läsa om Texas som är huvudperson i Sara Lövestams En stark nolla.

Årets bifigur: Det finns många bra sådana, men en som stack ut var Bill Nightys tolkning av Mr Woodhouse i filmatiseringen av Emma.

Årets filmupplevelse: Jag har sett alldeles för lite film, men den jag gillade bäst var David Copperfields äventyr och iakttagelser.

Årets TV-serie: Svårt, jag har sett mycket bra, men en serie som vi sett ihop hela familjen och verkligen tyckt om är The Good Place, där vi hunnit med tre säsonger av fyra.

Årets författare: Tua Forsström är en poet jag upptäckt under året och läst flera böcker av. Mycket fina och välskrivna.

Årets kulturella höjdpunkt: Det fanns ju rätt få sådana tyvärr detta pandemiår, men en av de digitala satsningar som jag faktiskt tyckte funkade fint var samtalen med de nominerade till Women’s Prize for Fiction. Ingen höjdpunkt likt Mount Everest, men väl som Kebnekaise.

Årets möte: Snöstorm av Augustin Erba inleds med att huvudpersonen Thomas träffar sin ungdomskärlek på ett tåg.

Årets citat: Tvätta händerna, håll avstånd och stanna hemma om du har symptom, eller något liknande MÅSTE ju bli årets citat. Vi har hört det upprepas som ett mantra. Ett finare sådant finns dock i boken The Twelve days of Dash and Lily av Rachel Cohn och David Levithan. Så här säger Dash när han ska förklara varför han älskar böcker så mycket: “You can go anywhere in a book. Books are adventure. Knowledge. Possibility. Magic.”

Årets skandal: Att Klubben av Matilda Gustavsson inte nominerades till Augustpriset. Den släpptes precis i början av den period som gällde för årets nominerade och förbisågs. Mycket märkligt.

Årets pristagare: Jag blev väldigt glad över att Maggie O’Farrell tilldelades Women’s Prize for Fiction för sin roman Hamnet. En bok som jag påbörjade i höstas, men sedan tappade jag bort min hjärna och planerar att slutföra läsningen så snart den är återfunnen.

Årets mest kreativa idé: Enkelt, men effektfullt blir det när Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall byter perspektiv helt i Inte som du och låter konståkningstjejerna få de bästa träningstiderna och den höga statusen, medan hockeykillarna får nöja sig med sunkiga omklädningsrum och kassa istider. Dessutom hånas deras utseende och sexualitet självklart i sociala medier.

Årets titel: Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter är en fin bok med en fin titel.

Årets låt: Faktiskt har jag lyssnat ovanligt mycket på musik i år, även nyare musik. Mycket tack vare ett av barnen (det andra har fastnat i 60-talet just nu) men kanske framför allt för att jag lyssnat mycket på P3. Svårt att välja därför, så jag tar den som snurrar i hjärnan just nu och det är Anxious angel med Maja Francis som också spelades i tv-serien Kärlek & Anarki.

Årets skämskudde: Jag tycket mycket om Rodham av Curtis Sittenfeld, men vissa scener med de fiktiva versionerna av Bill och Hilary krävde skämskudde.

Årets läskigaste: Huvudpersonen Åsa i Svärmodern av Moa Herngren vill så väl, men det blir så fel. Riktigt bra och obehaglig läsning.

Årets hämnd: Nu tror jag inte att Vanessa Springora skrev Samtycket för att hämnas, men att berätta om det hon varit med om var både modigt och viktigt.

Årets skilsmässa: Jag borde sagt det först av Annika Wall är något så ovanligt som en skilsmässoskildring som faktiskt fick mig att både skratta och gråta.

Årets överskattade: Utan tvekan Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Jag fattade inte alls grejen.

Årets underskattade: För mig var Edith och Julian av Naoise Dolan en av årets bästa läsupplevelser, men de flesta andra recensioner jag har läst har varit ljumma.

Årets debut: Elin Persson debuterade med De afghanska sönerna som är en av årets bästa böcker. Bilden av ensamkommande från Afghanistan behöver helt klart nyanseras.

Årets par: Måste vara Marianne och Connel i tv-serien Normal People.  Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal spelar inte Marianne och Connell. De ÄR Marianne och Connell.

Årets lyckopiller: Jag tyckte verkligen att filmatiseringen av Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine som fick titeln Min pappa Marianne.Valet att göra det till en trevlig och hoppfull film var lyckat.

 

Så, nu var min långa lista färdig. Kika gärna in hos Anna, Fanny, Helena och Ulrica för att ta del av deras årssummeringar. Sedan vore det kul att få ta del av din lista. Det går utmärkt att välja ut några punkter, ta bort några eller lägga till andra om det passar bättre.

Tänk snabbt! (vecka 24)

I lördags var det Sveriges nationaldag och i alla fall där jag befann mig så spöregnade det och vi firade inte alls. Inte ens en lien jordgubbe pillade vi i oss. Hur gör du, firar Sveriges nationaldag eller inte?

Ganska ofta hittar jag nya favoritlåtar när jag ser filmer eller tv-serier. Senast var det när jag såg Normala människor och direkt sökte efter vilka låtar som spelades. Maken däremot brukar inte alls reflektera över musiken när han ser film eller tv-serier. Hur funkar du? Fastnar du för musiken i filmer eller tv-serier eller går den dig förbi?

Några nätter nu har jag sovit med katt på mig och det är både mysigt och rätt jobbigt. Vad väljer du om du måste välja, katt eller hund?

Vi har ju alla telefoner, men frågan är om vi använder dem till att ringa. Vad föredrar du, ringa eller sms:a?

Snart är det sommar och det betyder för många mer ledighet och kanske mer läsning. Har du gjort läslistor inför sommaren eller inte?

 

Veckans fem snabba lyder

firar Sveriges nationaldag eller inte?

fastnar för musik i filmer och tv-serier eller inte?

katt eller hund?

ringa eller sms:a?

läslistor inför sommaren eller inte?

 

Mina svar lyder så här

firar Sveriges nationaldag eller inte? Rent principiellt har jag ingenting emot firandet, men jag deltar i princip aldrig. Det jag tycker är finast på Sveriges nationaldag är välkomnandet av nya medborgare och en sådan ceremoni brukar de ha lokalt varje år.

fastnar för musik i filmer och tv-serier eller inte? Som jag skrev tidigare är musiken en viktig del av många film- och tv-upplevelser. Jag har till exempel Good Will Hunting att tacka för att jag upptäckte fantastiska Elliott Smith och hans musik finns med även i Normala människor.

katt eller hund? Det är få hundar jag tycker om och inte ens dessa vill jag gosa med på grund av allergi. Gillar katter som är mer tillbakadragna och dessutom luktar godare.

ringa eller sms:a? Jag pratar med mamma och ibland med min morfar i telefonen. I övrigt är jag en telefonskeptiker som gärna skriver istället.

läslistor inför sommaren eller inte? Jag har en lång och en kort lista, samt en rad böcker som jag gärna hade hunnit med förutom böckerna på listorna. Ett omöjligt uppdrag alltså.

 

Nu är det din tur. Vad väljer du? Tänk snabbt?

Till mina fina studenter

I år mer än någonsin har jag insett vilken ynnest det är att få lära känna unga människor och följa dem under några av de viktigaste åren i deras liv. Från de lite småtrumpna sextonåringarna till de nu ganska vuxna och definitivt kloka personligheter som de blivit. Någon som var arg på allt har mjuknat, en annan som var rädd för allt klarar mer än både hen och jag trott, någon som kämpade redan i ettan klarade alla tre kurserna i svenska med hårt arbete, någon annan klarar sig lätt men har kanske börjat ana att det finns ännu mer kapacitet, en kapacitet som jag sett och hoppas får ta plats, någon annan har förvandlats till någon som är blygast av de blyga till någon som tar plats och ännu en har rest sig från en jobbig period och nått målet. Varje någon är flera och alla är betydelsefulla.

Elever är den del av mitt yrke som jag aldrig kommer att tröttna på. Eleverna är grejen. Eleverna gör jobbet. Ja, jag svär över dem ibland och ja, det har också hänt att jag svurit åt dem. Årets studenter har gett mig ett gäng gråa hår, tro mig, men mest av allt har jag ändå tyckt om dem och framför allt tyckt om att följa dem utvecklas. Det blev så tydligt när jag lyssnade på deras senaste (sista) boksamtal och jag nästan grät en skvätt av de fantastiska litterära resonemang som de förde kring böckerna de läst och kring världen de beskrev. Vilka fina, empatiska och smarta ungar.

Idag tar en ganska stor och brokig klass esteter studenten. Eftersom mitt minne fungerar så att gamla elevers namn byts ut mot nya så fort det blir hösttermin (jag har en teori om att jag varje höst når det maxantal namn som min hjärna klarar och att några därför kastas ut) ska jag inte lova att jag kommer att minnas alla namn, men jag kommer att minnas alla elever. Vissa mer än andra, av både bra och kanske mindre bra skäl, men helt ärligt kan jag säga att ingen av de drygt trettio elever som idag säger hejdå till är något mindre än en väldigt intressant och bra person. Mycket kan sägas om elever som jag träffar, men tråkiga är de aldrig och det säger jag med kärlek.

Som traditionen bjuder så ger jag boktips på studenten, vilket inte torde överraska någon av mina studenter eller för den delen någon annan som känner mig. Några böcker och några författare som kan guida er i livet eller i alla fall lära er något om det.

För alla som är musiker eller gillar musik rekommenderar jag Daisy Jones & The Six av Taylor Jenkins Reid. En fantastisk intervjubok om ett hyllat band under 70-talet där vi får veta hur de gick till när de spelade in sin mest kända skiva. Och nej, de har aldrig funnits, men det är likafullt en fantastisk bok.

Samlade verk av Lydia Sandgren är sjukt tjock, så det krävs en van läsare, men den som läser får följa två blivande författare och en blivande konstnär i Göteborg på 80-talet. Lägg därtill en period i Paris och ett mysterium med en försvunnen fru och mamma.

Vad får man egentligen skriva om kända personer? Nästan vad som helst tycker jag. Curtis Sittenfeld har bland annat skrivit American Wife, en roman om Laura och George W Bush och är nu aktuell med Rodham som handlar om hur det kunde ha blivit om Hillary Clinton aldrig gifte sig med Bill. En riktigt bra författare som rekommenderas.

Mot bakgrund av vad som händer i USA just nu och hur samhället där alltid behandlar delar av sin befolkning vill jag rekommendera Ett amerikanskt äktenskap av Tayari Jones där vi får följa Roy och Celestial vars liv förändras när Roy mot sitt nekande döms för ett brott och sätts i fängelse.

Normala människor av Sally Rooney är en fantastisk bok om Conell och Marianne som växer upp i samma irländska småstad och sedan studerar vidare i Dublin. Den har blivit en fantastisk tv-serie, men boken är självklart bättre. Läs den.

Två författare som skriver om sexualitet och identitet på ett väldigt vacker sätt är Abdellah Taïa, Marockos första öppet homosexuella författare, nu bosatt i Frankrike och Nina Bouraoui med rötterna i Algeriet. Ni kan nästan välja vilken bok som helst av dessa genier, men ha tålamod, det går inte alltid så snabbt, men är väldigt vackert och tänkvärt.

Elin Boardy (bibliotekarie på Lerums bibliotek och en fantastisk författare) skriver i sin senaste bok Nätterna på Winterfeldtplatz om att bryta heteronormen och de minst sagt trånga könsrollerna under 20-talet. En berättelse om Hedvig som reser till Berlin för att bo hos sin faster och kliver in i en värld som har så mycket mer av allt än hon kunnat föreställa sig.

Skäl att fortsätta leva av Matt Haig är en bok som är ganska svart, men också väldigt hoppfull. Författaren beskriver sin depression och ångest och vägen till ett bättre liv på ett sätt som är lätt att ta till sig både för den som själv mår dåligt, men också för de som har närstående som gör det.

Jag vet att jag försökte locka med några noveller av Haruki Murakami på frivillig basis så här i slutet på terminen och inser att få läste, men vill verkligen rekommendera er att upptäcka denna mycket annorlunda författare. Sunkiga könsroller säger en del, fascinerande berättelser om sårbara människor säger jag. Mer eller mindre surrealistiska dessutom. Novellerna jag delade med er är hämtade från samlingen Elefanten som gick upp i rök och jag rekommenderar också Kafka på stranden och Norwegian wood.

Apropå världslitteratur så måste ni verkligen upptäcka Chimamanda Ngozi Adichies böcker om ni inte redan gjort det. Jag lärde mig t.ex. massor om Biafra när jag läste En halv gul sol.

Bli bäst på att skriva genom att använda Svenska skrivregler eller inspireras av Bodil Malmstens Så gör jag. Allt Bodil Malmsten skriver är för övrigt inspirerande. Missa inte hennes dikter och inte heller Kristina Lugns, Tomas Tranströmers eller Per Wästbergs. Döda eller gamla nu, men så har det inte alltid varit.

Normal people som tv-serie

Det var länge sedan jag såg en tv-serie som berörde mig så mycket som Normal people som just nu finns på svtplay. En serie baserad på Sally Rooneys bok med samma namn, som hon också varit med och skrivit manus till. Det märks att de viktiga detaljerna finns kvar och det som förändrats stör inte alls, utan känns helt logiskt. Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal spelar inte Marianne och Connell. De ÄR Marianne och Connell.

Vi möter dem första gången när de bor i det lilla samhället Sligo där de verkligen har olika status. Marianne tillhör de välbärgade och Connells mamma städar hemma hos henne, men i skolan är det han som räknas. När de inleder ett förhållande är det också han som främst vill hålla det hemligt. Trots att de är så rätt för varandra vågar de inte stå för det. Någonstans påverkar Marianne ändå Connells liv och får honom att våga drömma. Det är därför som han söker till Trinity i Dublin, istället för att studera vidare i Galway som sina polare, eller för den delen stanna i Sligo.

När de kommer till Dublin har deras maktförhållande förändrats. Nu är det Marianne som har status, en ny pojkvän och en massa vänner. Connell är istället den utomstående, men han tar sig steg för steg in i gemenskapen. Så blir de tillsammans, kommunicerar dåligt och glider isär. Som om de aldrig riktigt vågar älska fullt ut. Eller i alla fall inte tro på kärleken som trots allt finns där.

Seriens rollbesättning är verkligen riktigt bra. Det är inte bara Edgar-Jones och Mescal som gör en fint jobb. Jag tycker också väldigt mycket om Desmond Eastwood som spelar Niall, Connells kompis som han bor tillsammans med den första tiden i Dublin och Joanna, spelad av Eliot Salt, som är en av Mariannes Dublin-vänner. Faktiskt känns minsta lilla biroll genomtänkt, möjligen stör det mig lite att Sarah Greene som spelar Connells mamma Lorraine inte är mer än 12 år äldre än sin tänkte son. Hon är riktigt bra, men det blir ändå lite märkligt, ännu mer för att Mescal inte direkt ser yngre ut än han är. Men, det är en petitess och kanske det enda jag har att klaga på. Bra skådis, något ung för rollen.

Extra roligt är det att Lancelot Ncube känd från bland annat Kalifat dyker upp som en av Mariannes beundrare  och senare pojkvän under hennes vistelse i Sverige. Ett svin ska det visa sig, för sådana dras Marianne till. För någon som likt henne känner sig värdelös verkar det lättare att träffa män som bekräftar och förstärker den känslan. Det finns så mycket svärta inom Marianne och jag tycker så väldigt mycket om hur Daisy Edgar-Jones gestaltar den. Självklart finns hela tiden en önskan från både hennes och Connells sida, för att inte tala om min, om att de ska bli tillsammans igen, men de gör allt så otroligt svårt och komplicerat. Det var smärtsamt att läsa om, men nästan ännu värre att se. Jag tänkte faktiskt inte på titeln så mycket när jag läste, men nu blir det så tydligt hur många av karaktärerna som verkligen kämpar för att framstå som normala människor, istället för att faktiskt våga tala om hur de mår och hur de skulle vilja vara.

Det är alltid läskigt när en bok som är bra ska filmatiseras eller göras till tv-serie. Normal people av Sally Rooney är en väldigt bra bok, men också en helt fantastisk tv-serie. Välgjord, vacker, smärtsam och befriande långsam. Är boken bättre? Helt ärligt vet jag inte. Jag vet bara att den tillsammans med tv-serien bildar en magisk helhet. Helt magisk.

Och musiken. Musiken, musiken, musiken.

Tänk snabbt! (vecka 19)

Sköna maj välkommen! Jag hoppas att det blir i alla fall några sköna dagar och att det här covid-eländet får någon slags avmattning. Det verkar definitivt inte vara så utan snarare tvärt om här i västra Sverige. Frågorna i Tänk snabbt handlar dock om helt andra saker än sjukdomen som tar över allt annat.

Let’s Dance kör live även i dessa tider och skapar något slags normalläge på tv. Mästarnas mästare spelades in i somras, men sänds nu och det är snart dags för final. Vilket av dessa två tävlingsprogram föredrar du?

I maj släpps många nya böcker och en av de böckerna jag ser fram emot mest är prologen till Hungerspelstrilogin som heter Balladen om sångfåglar och ormar. I lördags var det Harry Potter-dagen, som uppmärksammar den sista striden mellan Harry Potter och Voldemort. Gillar du Hungerspelen eller Harry Potter mest?

Böckerna ovan vänder sig främst till ungdomar. Brukar du läsa böcker för unga eller inte?

Två serier baserade på böcker finns nu att se på svtplay. Det är dels Normala människor, baserad på Sally Rooneyd bok med samma namn och Sanditon, baserad på Jane Austens sista, ej färdigställda, roman. Vilken av dem lockar dig mest?

Något matrelaterat måste det självklart bli också. Vad äter du när du läser, snacks eller godis?

 

Veckans fem val ser ut så här

Let’s dance eller Mästarnas mästare?

Hungerspelen eller Harry Potter?

läsa böcker för unga eller inte?

Normala människor eller Sanditon?

snacks eller godis?

 

Mina svar lyder så här:

Let’s dance eller Mästarnas mästare? Egentligen är svaret ingen av dem, men jag ser hellre på Mästarnas mästare, medan Let’s dance inte intresserar mig det minsta.

Hungerspelen eller Harry Potter? Riktigt svårt val, för det är två fantastiska serier. Faktum är dock att jag inte orkat läsa alla böcker i serien om Harry Potter, utan nöjt mig med filmerna. De är helt enkelt för tjocka. Däremot ser jag väldigt mycket fram emot nya boken i Hungerspelsserien.

läsa böcker för unga eller inte? Jag läser gärna böcker som egentligen vänder sig till unga, då många av dem är ytterst välskrivna och passar alla oavsett ålder.

Normala människor eller Sanditon? Det är mycket möjligt att jag ser Sanditon också, men kostymdramer är sällan min grej. Downton Abbey undantaget.

snacks eller godis? Egentligen är det väl fett och kladdigt att käka snacks och läsa samtidigt, men nötter har blivit min grej det senaste. Det funkar fint.

 

Vilka nomineras till Årets bok 2020?

På tisdag med start kl 9.00 avslöjas vilka böcker som nominerats till priset Årets bok 2020, som delats ut av Bonniers Bokklubbar på Bokmässan de senaste åren (jag är inte helt redo att tänka så långt ännu, men har börjat inse att det kanske inte bir varken utdelning eller Bokmässa i år).

De tidigare vinnarna är:

2016 Det är något som inte stämmer av Martina Haag

2017 Glöm mig av Alex Schulman

2018 1793 av Niklas Natt och dag

2019 Silvervägen av Stina Jackson

Visst syns det ett mönster? Vinnaren 2020 är mycket troligt en svensk författare som når en bred publik.

 

Det här tolv titlarna tror (och hoppas) jag blir nominerade:

Ett amerikanskt äktenskap av Tayari Jones, Bokförlaget Forum

Herravälde av Elin Olofsson, Wahlström & Widstrand

Resten av allt är vårt av Emma Hamberg, Piratförlaget

En förlorad man av Jane Harper, Bokförlaget Forum

En halv värld bort av Mike Gayle, Norstedts

Normala människor av Sally Rooney, Albert Bonniers Förlag

Familjen Lambs hemlighet av Lisa Jewell, Printz Publishing

Snöstorm av Augustin Erba, Albert Bonniers Förlag

Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata, Lind & co

Våroffer av Anders de la Motte, Bokförlaget Forum

Queenie av Candice Carty-Williams, Albert Bonniers Förlag

Albatross av Ann Cleeves, Albert Bonniers förlag

 

Vilka böcker tror och hoppas du på?

Pockettips på Världsbokdagen

Idag firar vi boken och läsningen på Världsbokdagen och jag tänkte tipsa om några bra pocketböcker att läsa nu när utomhusläsning i alla fall för min del står på programmet. Det finns ju inte så mycket att göra i dessa tider mer än att gilla läget och vara tacksam för den lästid som erbjuds.

Här kommer mina pockettips för Världsbokdagen, våren och sommaren:

Vem dödade min far av Édouard Louis är en rejäl känga till klassamhället där vissa slits ut långt innan andra ens reflekterar över att de skulle vara gamla. Läs mina tankar om boken här.

Herravälde av Elin Olofsson handlar om Alice som mitt i tiden för kvinnors frigörelse för en chans till någon slags makt. En bok jag tyckte väldigt mycket om. Läs mer här.

Järtecken av Christoffer Carlsson släpptes i pocket redan i vintras, men jag tycker verkligen inte att ni ska missa den. En ovanligt välskriven roman om ett brott, tyckte jag.

Slutet av Mats Strandberg tillhör också kategorin “böcker som inte får missas”. Visst kan den kännas lite väl svart just nu, men samtidigt kan den säkert hjälpa till att hantera samtiden också. Jag älskade den.

Tjänster och gentjänster av Sophie Kinsella är istället en trevlig, romantisk och lättsam berättelse om Fixie som försöker att fixa allt för alla och nu tvingas ta emot hjälp själv. Riktigt charmig!

Det dröjer tills i början av juni innan Normala människor av Sally Rooney släpps i pocket, men jag kan inte låta bli att lyfta den ändå, eftersom det är en så väldigt bra bok. Läs mina tankar här.

 

 

 

Min bästa läsning 2019

Dags att börja sammanfatta läsåret 2019 och i år har jag försökt att koka ner de böcker jag läst till en hyfsat hanterbar lista bestående av 15 böcker, vilket är ungefär 10%. Alla böcker är inte utkomna 2019, men jag läste dem under året. Jag listar dem utan inbördes ordning.

Klubben (2019) av Matilda Gustavsson är en fantastisk bok om en rejäl skandal.

Normala människor (2019) av Sally Rooney är en roman om att växa upp och inte finna sig själv.

Nora eller Brinn Oslo brinn  (2018) av Johanna Frid blandar humor och allvar på en härligt sätt. Språket är dessutom fantastiskt.

Järtecken (2019) av Christoffer Carlsson är en spänningsroman med klass.

Vår älskade (2019) av Kamila Shamsie är en gripande bok om tre syskon.

Regnmannen (2019) av Jonas Karlsson är en charmig bok om Ingemar och en kran.

An American Marriage (2019) av Tayari Jones visar hur rasism påverkar rättssystemet.

Pachinko (2018) av Min Jin Lee är en fantastisk släktberättelse från Korea och Japan.

Skäl att fortsätta leva (2015) av Matt Haig. Viktigt och ärligt om ångest och depression.

Herravälde(2019) av Elin Olofsson är en fin skildring av en kvinna som försöker klara sig själv.

Skuggjägaren (2019) av Camilla Grebe är en riktigt bra spänningsroman.

Barnet: en sonettkrans (2019) av Olivia Bergdahl är en fantastisk diktsamling.

Själarnas ö (2017) av Johanna Holmström skildrar gripande kvinnoöden.

Asymmetri (2019) av Lisa Halliday är en fantastisk bok i tre delar.

Kring denna kropp (2018) av Stina Wollter är så bra, så modig och så viktig.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: