enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Genus & jämställdhet Sida 1 av 2

Har du ingen humor?

Jag och en kollega diskuterade nyss det faktum att fördomsfulla och till och med sexistiska skämt fortfarande verkar gå hem i vissa kretsar nära oss. För mig är det ofattbart, men tyvärr verkar det definitivt inte vara ovanligt. Fortfarande behövs alltså böcker som fungerar som ögonöppnare för de som fortfarande tror att det inte finns några som helst problem med jämställdhet eller synen på kvinnor i Sverige.

Katarina Wennstams bok Har du ingen humor? består av inlägg som tidigare publicerats på Instagram och dessa inlägg är indelade i fyra kapitel Ord som skaverSådant man bara sägerMin feministiska kamp och Våldtäkt på film. Gemensamt är att de bemöter saker som vissa “bara säger på skämt” och även om inte alla skrattar kan även en pinsam tystnad vara ett accepterande.

Det jag saknar är mer teori som jag tycker borde finnas i en bok med underrubriken “En snabb guide till jämställdhet”. Inte heller finns exempel om t.ex. ekonomiska skillnader som har med kön göra. Med det sagt förstår jag Wennstams urval och tycker att det här är en bra liten bok. Ett bokpaket med Har du ingen humor?, Mot framtiden av Clara Henry och Ta det som en man av Hampus Nessvold borde ges till varje tonåring. Dessutom tycker jag att samma bokpaket borde vara en självklarhet i present till de flesta män som fyller mer än 45. Eller kanske 30. Eller 20. Faktiskt till ganska många kvinnor också när jag tänker efter. Definitivt till alla som blivit föräldrar.

Mot framtiden med Clara Henry

Det är lätt för oss (och kanske lite oansvarigt) att säga att det är nya generationer som ska rädda världen, men jag blir trots allt alltid väldigt glad när jag läser bra böcker för unga som behandlar viktiga ämnen. Clara Henrys Mot framtiden* är en sådan bok. Jag lyssnade på författarens inläsning av boken och den funkade fint i det formatet. Däremot är jag glad att jag sedan lånade den på biblioteket, för det är helt klart en bra bok att bläddra i och en fin bok att köpa till någon ung person i present.

Clara Henry inleder med att berätta om sin farfar och hur han blev feminist, men kanske inte egentligen. Jag känner igen resonemanget från t.ex. min egen pappa, som aldrig skulle kalla sig feminist, men som inte heller förstått varför hans döttrar inte skulle kunna göra samma saker som andras söner. Frågan är å andra sidan inte vem som kan räknas som feminist, för där tycker jag att vi ska vara generösa, utan vad det egentligen innebär att kalla sig feminist.

Mot framtiden är en bra grundkurs i feminism, men också en bra bok för den som redan vet lite, men inte riktigt orkar med alla jobbiga och inte sällan ifrågasättande frågor och kommentarer. I de avslutande delarna finns många bra exempel på hur dumma kommentarer kan besvaras och tankar om när det kanske inte är någon idé. Jag tycker verkligen om hur Clara Henry resonerar med sig själv om vad som är feministiskt och vad som inte är det och gillar att hon försöker vidga den ofta väldigt trånga feministdefinitionen, som liksom våra könsnormer behöver vidgas. Det kan inte vara så att det är ett krav på feminister att vara vänsterradikala, vegetarianer som aldrig sminkar sig och definitivt inte rakar sig någonstans.

Mot framtiden är också allmänbildande. I inledningen finns en användbar ordlista och vi får också veta lite om historiska feminister. Framför allt är det dock en personlig berättelse om hur Henry blev feminist, varför det varit viktigt för henne med jämställdhet, vilka skeva förväntningar som finns på såväl flickor, som pojkar, liksom på kvinnor och män och hur hon vid alldeles för många tillfällen behandlats annorlunda för att hon är tjej. Hur kan det till exempel vara okej för så många att ha en åsikt om en kvinnas utseende?

Vad som också är viktigt och bra är att Mot framtiden är en väldigt rolig bok. Clara Henry bjuder på sig själv och förflyttar sig lätt mellan det mer lättsamma och det tunga och hemska. Hon tar upp viktiga frågor som samtycke, diskuterar aborträtt och förklarar skillnaden mellan att hålla sig på rätt sida gränsen och gå över den. Trots att jag egentligen är för gammal för att tillhöra den primära målgruppen tyckte jag mycket om Mot framtiden och jag är glad att det finns förebilder som Clara Henry för de som växer upp idag.

 

* Bokens underrubrik är “En simpel guide till att krossa patriarkatet” och jag inser att den kamp jag för mot mina elever om att inte direktöversätta simple till simpel, som för mig klickar väldigt negativt, utan istället använda ordet enkel mycket troligt är förlorad.

O lyfter kvinnor på Internationella kvinnodagen

Nu är den här igen, den där dagen som jag varje år hoppas inte ska behövas, men som tyvärr behövs även i år och med all säkerhet många år framöver. Jag talar självklart om Internationella kvinnodagen när ingen, absolut ingen, ska säga grattis till någon enda kvinna (om hon inte fyller år då, för då ska du självklart gratulera, allt annat vore oartigt och otrevligt) men gärna lyfta positiva kvinnliga förebilder.

För mig är en förebild någon som vågar ta plats, men som inte gör det på bekostnad av andra. Som står för en sund syn på jämställdhet och inser att de väldigt trånga könsnormer som råder i samhället innebär ett förtryck för både kvinnor och män, liksom flickor och pojkar. En förebild är också någon som inser att förtryck från en grupp inte försvinner om förtrycket kommer från ett annat håll.

Foto: Infinity Studio

Nina Rung är kriminolog och genusvetare, som under många år arbetat hos polisen med sexuellt våld mot barn och unga. Rung är också föreläsare och de två senaste åren har hon föreläst för tvåorna på gymnasieskolan där jag arbetar.

Nina Rung talar om siffrorna som med all önskvärd tydlighet klargör att män står för i princip allt sexuellt våld i samhället, mot såväl kvinnor som män. Hon visar bilder som får oss att förstå att vårt samhälle är fyllt av stereotypa bilder av män och kvinnor, inte minst inom porrindustrin. Det handlar inte om att skuldbelägga alla män, men förklara att någonting måste ske när våld allt för ofta blir en del av ett förhållande. Våld har nämligen absolut ingenting med kärlek att göra.

Simone de Beauvoir lever inte längre, men hon är och förblir en förebild för mig. Jag glömmer aldrig hur berörd jag blev av förordet till Det andra könet och hur mycket hennes tankar påverkade mig och min syn på feminism och jämställdhet. “Man föds inte till kvinna, man blir det” är ett av hennes mest kända citat och att se kön som en social konstruktion var verkligen banbrytande i ordets rätta bemärkelse. Fortfarande ses kvinnan ofta som det andra könet, trots att det i år är 70 år sedan boken med samma namn kom ut.

Foto: Ulrica Zwenger

Yvonne Hirdman är en annan kvinna som format mig som feminist. När jag för första gången kom i kontakt med hennes teori om “genuskontraktet” och den dikotomi som finns mellan kvinnor och män i vardagen började jag se på världen på ett nytt sätt. Jag insåg att Hirdman hade helt rätt i att kvinnor och män befann sig i olika sfärer och att den som klev över de osynliga, men skarpa gränserna, inte gjorde det ostraffat. Som ung student blev det också väldigt tydligt för mig att feministiska teorier sällan uppskattas av äldre, manliga professorer.

 

Angela Davis var aktiv i kampen för svarta kvinnors rättigheter under 60-talet. Egentligen vet jag för lite om henne för att kunna kalla henne en personlig förebild, men en förebild är hon likafullt. Davis är nu 75 år och ett hennes mest kända citat är ett väldigt bra sådant, som säger en hel del om hur vi behöver se på kampen för jämställdhet:

“I’m no longer accepting the things I cannot change … I’m changing the things I cannot accept.”

Foto: Wani Olatunde

Chimamanda Ngozi Adichie är en favoritförfattare och även om jag inte lärt mig mer om feminismen genom att lyssna på henne, så har jag inspirerats av hennes tydlighet, frispråkighet och mod. De Chimamanda Ngozi Adichie vänder sig till med sina TED-talks och med boken We should all be feminists är inte en övertygad feminist som jag är, utan till de som behöver övertygas. Jag tror och hoppas att hon kan nå många. Det behövs röster både för de nyfrälsta och de som redan är säkra på att det är feminister de är och vågar stå för det.

 

 

Foto: Thron Ullberg

Katarina Wennstam skriver alltid om utsatta kvinnor. Den första boken jag läste av hennes var Flickan och skulden, som kom ut första gången 2003. I den visar Wennstam hur kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt behandlas i rätten och hur mycket fokus som läggs på vad de gjorde eller inte gjorde eller till och med så oviktiga saker som vad de hade på sig, snarare än vad förövarna gjorde eller inte gjorde, eller för den delen hade på sig. Boken följden av En riktig våldtäktsman, där Wennstam gjorde upp med myten om den främmande våldtäktsmannen som överfaller sina offer i en park.

Foto: Anders Hellberg

Greta Thunberg är ännu en flicka, men ändå någon jag vill lyfta. Hon är Sveriges just nu kanske vikigaste röst och vår egen Malala. Är det inte märkligt förresten hur rädda många är för Greta Thunberg? Det påminner mig lite om hur rädda talibanerna var för Malala Youzafzai och visar helt klart att det Greta Thunberg gör skakar makthavare. Jag är dessutom tämligen säker på att få kan bestämma över eller styra över denna modiga flicka och är lika säker på att hennes föräldrar tar hand om henne, medan hon tar hand om världen. Några av mina elever kom i veckan och bad om lov för att få delta i den skolstrejk för klimatet som Greta Thunberg initierat och trots att jag vet att de deltagit oavsett vad jag sagt till dem, kändes det skönt att få stötta dem och indirekt grundaren. Det finns hopp för de unga helt klart.

Vad bör göras?

c0ff4446d8630e69b32f9fb2cb9de2b5

Kvinnor som kallar sig feminister får inte sällan utstå spott, spe och rent hat. Lady Dahmer är en som drabbats och drabbas, Maria Sveland en annan och listan kan göras lång. När män kallar sig feminister i debatten får de istället applåder.

Precis som Hanna Jedvik skriver i GP är det ytterligare ett bevis på att mäns ord väger tyngre än kvinnors. Det är beklagligt. Inte att män blir feminister (trots att man kan tycka att de borde sett ojämnställdheten i samhället utan att ha döttrar), utan för att en man som Joakim Lamotte får ta så mycket mer plats än 99.9% av de kvinnor i Sverige som är feminister, möjligen Gudrun Schyman undantaget, men hon applåderas knappast. Dessutom har han mage att känna sig kränkt för att alla inte applåderar, utan att han faktiskt också får kritik.

Vad bör göras? Jämställdhet och politik under 50 år av Yvonne Hirdman tar oss med på en resa genom 50 års jämställdhetspolitik, lite väl snabbt och lätt, men utan tvekan informativt. Det som slår mig är att det visserligen skett en del, att könsrollerna vidgats och att kvinnor fått fler rättigheter, men att många förslag som funnits med under 50 år, fortfarande bara är förslag. Det är många fina ord och goda intentioner, men det finns så otroligt mycket mer som måste förändras för att Sverige ska vara en jämställt land. Det handlar inte bara om jämlikhet mellan kvinnor och män självklart, utan om att diskriminering över huvud taget måste motarbetas. Istället verkar det bli mer och mer rumsrent att jämföra feminism med nazism och att slänga sig med rasistiska och fördomsfulla resonemang. Såväl ojämställdhet som rasism håller på att normaliseras och det gör mig riktigt arg.

Yvonne Hirdman börjar med att definiera problemet och går sedan igenom jämställdhetspolitiken årtionde för årtionde från “det pratglada sextiotalet” till “2000-talet – Från all (lika) till många (olika). Hon refererar till politiska utredningar, propositioner och lagförslag, men beskriver också arbetet med att konkretisera “den goda viljans politik” i samhället.

En av de första feministiska texter jag läste var Yvonne Hirdmans text om Genussystemet ur Demokrati och makt i Sverige (1990) som blev en ögonöppnare för mig liksom för Bengt Westerberg, Sveriges första jämställdhetsminister som också var man. När texten publicerades var hon professor i kvinnohistoria på Göteborgs Universitet, men när jag började studera där 1994 hade hon tyvärr lämnat den befattningen.

Det var när jag studerade historia på Göteborgs Universitet 1997 som jag kom i kontakt med hennes texter och med den mer teoretiska feminismen. Jag studerade tidiga läseböcker utifrån bland annat Hirdmans teori om genuskontraktet och dikotomin mellan könen, samt svårigheten att ta sig in i andra sfärer än de tillåtna utifrån de könsroller vi tilldelats. Min c-uppsats handlade om Kerstin Hesselgren, hennes år i Riksdagens första kammare, samt hur hon mottogs av media som “ett oskrivet rosa blad”. Även här kunde jag använda Hirmans texter bland många andra. Det blev också då tyligt hur lågt i kurs kvinnohistoria stod på den då väldigt konservativ institution jag studerade vid. Examinatorn skulle kunna ha varit otroligt intresserad av ämnet, men hans korsförhör av mig tolkade jag snarare som att han inte trodde att jag hade koll på den tid jag skrev om, att jag “bara” skrev om kvinnohistoria och inte var påläst. Det var jag självklart.

Sedan dess har jag läst mycket mer om feminism och det har sedan länge varit självklart för mig att definiera mig som feminist. Ordet som för mig betyder att jag vill att män och kvinnor ska ses som lika viktiga och behandlas med samma respekt, för så är det absolut inte. Det som bör göras är att politiker agerar mer och snackar mindre, samt att fler får upp ögonen för den ojämlikhet som ligger så djupt att många inte ens reagerar över den.

Hirdman själv säger i en artikel i senaste numret av Fyrahundrafemtio att hon i efterhand ha börjat tro på stadsfeministen, som ändå gjort skillnad. Att det är objektivt fel att säga att det inte hänt något, men att underordningen av kvinnor är så naturlig och så inbyggd i systemet att vi inte har råd att luta oss tillbaka och vara nöjda. Den dramatiska förändringen av feminismen menar hon är att den nu är mer verbal, feminsterna går dock inte längre ut på gatorna. Hirdman jämför också Grupp 8 och deras syn på feminism som en kamp för jämställdhet mellan man och kvinna, medan “tredje generationens feminister” har ett queerfokus, något hon inte vill kritisera, mer än att undra om det är rätt väg att gå att “plocka in alla underhundar i samma bås”. Hon önskar att det fortfarande fanns ett jämställdhetsombud och ett diskrimineringsombud.

Vad bör göras? Frågan är lika aktuell idag, som när Nikolaj Tjermysjevskij gav ut en bok med den titeln 1863. Mycket har hänt, men än kan mycket göras. Jag kan hålla med Hirdman om att det kanske behövs flera diskrimineringsombudsmän, men i övrigt tycker jag att det är bra att diskussionen om underordning och diskriminering utvidgas. Jag är också glad över att F! står för det de kallas en feministisk antirasism och att det finns ett parti som så tydligt står upp emot förtryck. Jag hoppas att de andra partierna kommer att påverkas av dem, istället för att F!:s motpol Sverigedemokraterna. Höstens val blir på många sätt ett vägval för flera partier som ännu inte tagit riktigt tydlig ställning för jämställdhet och mot diskriminering.

För att få en enkel och tydlig genomgång av svensk jämställdhetspolitik tycker jag definitivt att du ska läsa Hirdmans allmänbildande bok. Jag fick lite mer kött på benen och ändrade uppfattning om några politiker, men saknade kanske det riktiga djupet i resonemanget. Vad bör göras? är dock en mycket bra första bok i ämnet, som gör att i alla fall jag vill veta mycket mer.

 

Hatet som skrämmer

Att människor kan drivas så av hat. Att män kan hata kvinnor så mycket. Att någon kan önska att andra människor ska våldtas och dödas. Att någon kan drömma om att stycka en annan människa. Att någon påstår sig vara intelligent och sedan kommer med totalt intelligensbefriade hot. Att någon kallar kvinnor manshatare och i nästa andetag spy ut sitt eget hat mot dessa kvinnor. De som hatar kvinnor och de som hatar invandrare är ofta desamma. Säkert hatar de också alla som inte tycker som de gör. Med hatet som drivkraft förpestar de vårt samhälle.

För mig är vårens viktigaste bok Hatet av Maria Sveland. Om du tittar på det här klippet förstår du säkert varför.

 

 

Ikväll handlar Uppdrag granskning om kvinnohatet i Sverige. Jag vet inte om jag orkar se, men tänker tvinga mig själv att göra det. Jag beundrar de modiga kvinnor som vågar dela med sig och föraktar de män som går igång på anonyma hot. Nej, jag rättar mig själv. Det är nämligen inte bara kvinnor som hotas, utan även män. Och säkert finns det en och annan kvinna bland hatarna, men 99% verkar helt klart vara män. Vad är egentligen deras problem? Och hur länge ska de få hållas?

 

 

Kan inte låta bli…

Jag måste fastna lite till i hen-debatten känner jag. Det är så himla spännande hur ett litet, litet ord kan provocera så mycket. Det som är spännande är att så många tror att hen ska ersätta hon och han och att vi helt plötsligt ska få ett samhälle där ingen får vara varken kvinna eller man.

Jag hade välkomnat ett samhälle där vårt kön inte har så stor betydelse som idag, okej för att språk är makt, men riktigt så stor betydelse tror jag inte att ett nytt pronomen har. Däremot kanske den kan få oss att inte alltid exemplifiera med ett han vilket ofta sker idag. Hen är ett bättre alternativ då det inte förutsätter könet hos en person.

Nina Ruthström har skrivit två inlägg om hen som du kan läsa här och här. Hon tycker som jag att debatten blivit oväntat hätsk. Jag gillar hennes exempel på tillfällen då hen kan vara användbart.

Exempel på meningar där hen underlättar språket:
* 20 procent skulle inte bjuda in någon till sitt hem om hen visste att personen har en psykisk sjukdom.
* Vad heter hen? (Om bebisar)
* Någon hade satt upp en lapp med ett argt meddelande på min dörr, men hen kunde tydligen inte stava till ”tysst”
* Jag skulle tro att nästa statsminister kommer bli inbjuden till kronprinsessan Victorias bröllop, men jag vet inte om hen kommer tacka ja.

Ytterst praktiskt, speciellt när det gäller bebisar. Det kan lätt bli pinsamt annars. Eller roligt om man vill se det så. Mina rosa ungar har ofta blivit tagna för flickor, men nu är de så stora att få tar fel trots Lillebrors färgglada kreationer.

Nu har vi aldrig undanhållit barnen deras kön, men inte heller uppmuntrat endast deras “grabbiga” sidor. De är söta och snälla snarare än starka och coola. Allt för att väga upp den stereotypa syn på även små barn som tyvärr råder.

Jag kan däremot tycka att det är spännande med föräldrar som väljer att uppfostra sina barn könsneutralt, som Linus och Sara gör. Jag tror inte heller att det är mer skadligt än att överösa sina döttrar med endast rosa prylar och sönerna med vapen. Personligen föredrar jag dock att utgå från det kön som barnet faktiskt har och utifrån det utvidga den könsroll som hen förväntas spela. Att kompensera och utvidga de tajta kostymer som finns nu.

Jag hade önskat att Lillebrors förskola var bättre på kompensatorisk pedagogik. Nu råder ofta fri lek och jag skulle vilja kalla det “fri” lek då den ofta handlar om att flickorna går till dockrummet och leker familj och pojkarna leker med bilar eller ännu värre leker krig. I höstas kom Lillebror hem gråtande för att allt hans kompisar ville leka var krig och han tyckte inte om det. Han leker med både pojkar och flickor förvisso, men att alltid leka familj var inte jättekul det heller. Här tycker jag att personalen på förskolor har ett stort ansvar.

Vill de kalla Lillebror för hen så får de väl göra det då, viktigare är att de blir medvetna om hur olika barn behandlas utifrån kön. Det är ett större problem än något litet pronomen och det är där diskussionen borde fokusera.

Storebrors skola verkar vara bättre på att låta ungarna pröva på en massa saker. Jag märker också att självförtroendet har ökat och det kanske inte har med lärarnas syn på genus att göra, men deras syn på barn och deras nyfikenhet är bra mycket bättre än det vi mött på förskolan.

Så vad tycker jag? Att debatten är rätt barnslig. Dummast är det att hänvisa till att hen på engelska betyder höna och därefter likställa ordets förespråkare med djur. (swede betyder kålrot, remember) Löjligt låg nivå i en debatt som skulle kunna bli vettig. För det är vad vi behöver, en vettig debatt om hur vi kan nå en jämställdhet som är på riktigt. Inte heller för mig innebär det att alla måste vara likadana, vad det nu har med ordet hen att göra, utan att alla faktiskt ska ha större frihet och valmöjlighet än vad vi har nu.

Här finns en intressant språkspalt om det lilla farliga ordet. Någonstans är vi ändå på väg om vi inte hela tiden måste fundera kring kön. Jag kommer helt klart att använda hen då det är ett både praktiskt och användbart ord. Det finns dock som sagt mycket annat som behöver göras för att nå jämställdhet än att byta ut ett ord.

Viktigt är också att komma ihåg att det står oss fritt att använda vilka ord vi vill. Ingen kommer med våld att tvinga någon livrädd feministhatare att kalla sina barn för hen. Att däremot förringa ordet till att bli en skapelse utifrån några feministers personliga politiska uppfattning är lite märkligt. Ordet behövs helt klart, liksom debatten. Debattera mera, men gör det på en lite högre nivå är ni snälla.

Ge ditt barn ett bättre liv

Alla som har med barn att göra hemma, på förskolan eller i skolan borde läsa den här boken. Alla som är mormor, morfar, farmor, farfar, moster, faster, farbror, morbror eller vän till ett barn borde läsa den. Alla borde helt enkelt läsa Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för 2 Om genusfällor och genuskrux i vardagen av Kristina Henkel och Marie Tomicic utgiven av Olika förlag. En bok om att inte begränsa barn genom att tvinga in dem i de stereotypa könsroller som formar oss redan från början, utan istället bredda alla barns repertoar.

Jag tycker väldigt mycket om bokens upplägg med kapitel som ”Kriga eller kramas”, ”Söt eller tuff” och ”Fåordig eller mångstavig” där könsrollerna ställs mot varandra vilket gör att det blir extremt tydligt hur trångsynta vi ofta är i bemötandet av barn. Inte bara vad vi säger eller ens vad vi gör utan och hur vi säger, eller för den delen inte säger, saker om och till dem.

”Vi blir inte medvetna om genusramarna förrän någon bryter mot de. Då är vi ofta snabba att ”rätta” personen och föra henne eller honom tillbaka inom ramen. Rättandet kan ske öppet eller mer subtilt.” Så skriver författarna och boken ägnas mycket åt att uppmärksamma de här genusramarna och få oss att ifrågasätta dem. Många citat från främst föräldrar exemplifierar olika åsikter och får mig att tänka till. Jag ställer helt upp på författarnas syn på uppfostran och gör redan mycket av det som rekommenderas, men jag fick ändå många bra och konkreta tips på hur mitt bemötande av grabbarna O och andra barn i min närhet kan bli ännu bättre.

En sak som jag tycker är väldigt viktigt är att beröm är varierat och konkret så att allt inte går ut på att vara duktig. Jag gillar också tanken med att alla könstypiska prylar inte ska förbjudas, men att leken kan varieras. Att barbiedockor kan bli superhjältar och batmanfigurer hemmapappor. Mina barns dockor är fulla med tejp i olika färger då de har fått gå till doktorn så mycket.Även bilarna och dinosaurierna behöver gå till doktorn ganska mycket. Att kompensera tror jag också är viktigt och att faktiskt lära flickor att leka vildare lekar och pojkar att ta det lite lugnare. Att alla ska få pröva att leka med annat än de könsstereotypa leksaker som brukar stå till deras förfogande och att vi vuxna faktiskt vägleder dem. Att barnen inte bara tränar på att göra kön utan faktiskt på att pröva allt.

Utseendemässigt är Lillebror en flickpojke med sina rosa kläder, men han kombinerar gärna sina rosa jeans med en röd Spiderman-tröja. Han klättrar mycket, cyklar snabbt, brottas gärna, men leker också i dockvrån med sina kompisar och gillar att göra pärlplattor. Storebror är lite äldre och har hunnit förstå att det finns saker som flickor gör och annat som pojkar gör. Tyvärr. Det är svårt att stå emot den könsuppdelning som är så cementerad även som medveten förälder.

Mycket riktar sig till föräldrar, men i slutet finns en del tankar om förskolan och hur bemötandet av barnen där formar deras självbild. Får tjejerna klättra och låta lika mycket som killarna? Får killarna lov att gråta och får de sitta lika nära som flickorna? Igår var alla föräldrar inbjudna till ett ”bondgårdsmöte” där personalen och barnen på grabbarnas avdelning berättade om sitt arbete med bondgården. Vi lekte lekar, tovade får, gick poängpromenad och gjorde smör. Jag roade mig med att iaktta ungarna och såg till min glädje att deras lekar inte var speciellt könsindelade. De var barn helt enkelt och det var skönt att se. Mina barn har både tjej- och killkompisar och jag hoppas verkligen att det förblir så.

Jag kommer säkert att återkomma till den här boken flera gånger, då den innehåller mycket tänkvärt. Nu måste den tyvärr tillbaka till biblioteket, men det är definitivt en bok att äga för alla föräldrar och alla förskolor.

Hur många möjligheter ger du dina barn?

En infekterad fråga

Jag tillbringade gårdagen på en utbildning med rubriken Gift mot sin vilja där bland annat Sara Högdin från Högskolan i Halmstad talade om integration i skolan. Utifrån flera stora undersökningar talade hon om elever som inte tillåts delta i delar av undervisningen.

Det kan gälla till exempel simundervisning, sex- och samlevnadsundervisning eller på ytan oskyldiga ämnen som musik eller biologi. Hur ska vi förhålla oss till denna frånvaro? Måste alla vara med på allt?

Sara berättade om ett rundabordssamtal där hon var med tillsammans med barnombudsmannen och två representanter från DO. På frågan om huruvida barn ska få slippa simundervisning om föräldrarna vill så svarade representanterna från DO konstigt nog ja och hänvisade till respekt för andra kulturer. Vems rättighet ska vara viktigast? Föräldrarnas tyckte DO uppenbarligen medan BO självklart höll på barnet.

Vad är skolans uppdrag? Att barn ska få ta del av undervisningen i alla ämnen. Så måste det vara.  Ska man få använda könsseparerade grupper i till exempel sim- och sexualundervisning? Självklart skulle jag skulle säga. Till en början. Vi måste nå ungarna och när det gäller ämnen som simning är väl ändå det viktigaste att de just lär sig simma. Sedan kan inte all undervisning vara separat och frågor som rör jämställdhet och normer i vårt samhälle måste ständigt diskuteras. Det ena behöver inte utesluta det andra.Att bara tveklöst säga att könssegregerade grupper är ett steg tillbaka tycker jag är lite korttänkt. Är det verkligen ett steg framåt att ungarna inte deltar i undervisningen alls?

När våra elever skulle träffa ungdomsmottagningen förra veckan talade vår kurator med de personer som höll i utbildningen innan och bad dem informera killar och tjejer separat. Så gjordes inte och resultatet blev att flera av våra elever, främst tjejer men också killar, lämnade klassrummet. Alltså fick de inte någon undervisning alls. Är det bra?

Jag måste säga att jag inte gillar att dela upp eleverna i grupper efter kön, men när det handlar om sex och relationer är det ofta väldigt bra. Detta gäller oavsett varifrån eleverna kommer. Huvudmålet måste vara att eleven får den undervisning de har rätt till. Jag vill att alla mina elever ska kunna simma och att de alla ska få nödvändiga kunskaper om sin kropp, sin sexualitet och sina rättigheter.

Efter lunch talade Sandra Atler jurist från ECPAT Sverige om vad som egentligen står i lagar och hur man kan förhålla sig till internationella konventioner. Fokus var främst barnäktenskap och alla förmer av tvångsäktenskap. Varför är  barnäktenskap så vanligt globalt? Fattigdom eller bristande utbildning menade Sandra.

Hon tryckte på att det egentligen inte spelar någon roll om barnet samtycker till giftermålet egentligen då ett barn inte anses kunna säga ja till exploatering. All form av sexuell exploatering står i strid med barnkonventionen och dessutom är det farligt att ingå äktenskap för tidigt eftersom barnet då mister det skydd som barnkonventionen ger.

Barnäktenskap är inte okej, det står klart efter att ha läst barnkonventionen med detta ämne i fokus. Trots detta behövs en rapport 2010 som heter Gift mot sin vilja. Inte så lite skrämmande om man tänker på det.

Borde det inte räcka med en konvention om mänskliga rättigheter? Varför behövs en Kvinnokonvention och en Barnkonvention? Är barn och kvinnor inte människor? Från 1948 har det tack och lov hänt en del och de senare konventionerna är lite vassare och tydligare i sina formuleringen. När det gäller våld mot kvinnor har FN bara kommit fram till en gemensam deklaration. Det svåra har varit att enas om en deklaration om vad som sker i det privata rummet. Ännu svårare är det att enas kring våld i hederns namn. Där finns det bara en resolution vilket är en svagare form av skydd.

Artikel 16 i Kvinnokonventionen handlar om jämställdhet i äktenskap och familj. Där framgår ganska tydligt att medgivande för äktenskap ska ges. Det finns hinder för likabehandling och därför finns fler konventioner som komplement till deklarationen om mänskliga rättigheter. Äktenskap som ingås innan man är 18 ska inte vara giltiga. Viktigt är också att komma ihåg att det är skillnad mellan att vara myndig och att vara barn. Barn är man till 18 års ålder oavsett myndighetsålder.

Är det inte så att Barnkonventionen är uddlös om det inte händer något med länder som ratificerat men ändå bryter mot konventionen? Sverige har fått kritik och vi är inte ensamma. Tyvärr kan man inte komma med enskilda klagomål vilket gör att Barnkonventionen inte följs av de 193 länder som ratificerat den. Usa och Somalia har inte ratificerat konventionen.

Grundprincipen är att alla barn ska skyddas av Barnkonventionen oavsett om de har uppehållstillstånd eller inte. Barnens bästa ska stå i fokus och de ska ha rätten att komma till tals. Viktigt att se barn som individ och inte som föräldrarnas ägodel. Det finns utrymme för tolkning och det är alltid lurigt.  Det framgår tydligt att barn ska skyddas mot alla former av sexuellt våld eller utnyttjande. Däremot står det ingenting uttryckligen om barnäktenskap.


Mary Kelly på Moderna Muséet

Jag måste erkänna att jag inte hade någon koll på Mary Kelly innan jag besökte Moderna Muséet i fredags. Jag gillar modern konst, men jag kan väldigt lite om vilka konstnärer som tillhör de välkända och ansedda.

Tyvärr hann jag bara gå en kort stund runt det stora rum där Kellys projekt hängts upp. Post-Partum Document (1973-79) tillhör de verk som Moderna Museet köpte in till projektet Det andra önskemuseet och det var här jag lade mitt fokus. Hela utställningen innehåller fyra verk och har logiskt nog döpt till Fyra verk i dialog (1973-2010)

Post-Partum Documents handlar om att vara en mor. Om det dåliga samvetet och viljan att förstå och bringa struktur i kaos. Blöjorna är en spännande idé och verkligen ett nästan desperat försök att ta kontroll. Samtalen med sonen och hans utveckling med en mors kommentarer är fina. Det är modigt att våga visa sig sårbar och att våga ifrågasätta bilden av den perfekta modern. Dokumentationen av transitional objects är det som fångar mig mest. Är det hennes fel att han stammar och blir aggressiv? Borde hon vara hemma mer? De behöver pengarna och hennes man känner inte samma dåliga samvete.

Jag gillade verkligen utställningen som fick mig att tänka. Det måste väl ändå  vara ett bra betyg?

Är du man eller mus?

Det var flera veckor sedan jag läste ut På y-fronten intet nytt av Peter Eriksson och dessutom tog den ett bra tag att läsa. Det har alltså tagit tid att komma på vad jag egentligen tycker om den. Först av allt måste jag säga att jag är glad att även män vågar skriva böcker med ett normkritiskt perspektiv, trots att de tillhör normen och därmed kan ha svårt att se på sin egen grupp objektivt, eller ens förstå problemet med att män i allt för många sammanhang ses som norm. Facit helt enkelt. Om det inte handlar om hem och barn förstås, då är kvinnan facit. Något med biologin säkert, eller?

Peter Eriksson undersöker dagens mansroll, de krav som ställs på män i Sverige idag och de som borde ställas. Inte sällan är han riktigt hård och om boken skulle vara skriven av en kvinna hade hon troligen avrättats offentligt, bildligt eller kanske till och med bokstavligt. Han vrider och vänder på fördomar och statistik för att försöka finna en ny mansroll, något han inte är ensam om. Både män och kvinnor torde får ett bättre och rikare liv om vi inte var så fast i de normer och roller som styr oss. Känns de inte lite begränsande ändå?

Enkelt uttryck är Erikssons budskap till svenska män detta: Sluta gnäll, ta ansvar och om det är någon du ska protestera mot är det de män som ställer till det i samhället, inte de kvinnor som påpekar det. Om vi ska få leva i ett lugnare och bättre samhälle är det männen som måste kämpa i första hand. Det är nämligen inte så att alla som kritiserar en man, eller som på något sätt vill kämpa för en ökad jämställdhet, hatar män. Eriksson hatar definitivt inte män, han är en man själv. Han vänder sig däremot mot den offermentalitet som så många män gömmer sig bakom.

Oftast ser vi män inte orättvisorna. De befinner sig i mannens döda vinkel. Ur vårt perspektiv ser den här delen av världen riktigt bra ut. Några små skavanker som högs skattetryck, trängselavgifter och spritmonopol, men annars är det här landet bäst och mest rättvist i hela världen. Hur kan då kvinnor gå omkring och klaga på män, dålig jämställdhet och förtryck? De borde väl enbart vara glada över att de inte är bortgifta med en taliban, tänker vi och suckar över att vara missförstådda och oförättade medan vi hoppas att tjatet snart ska tystna och allt blir som förut.

Är manligheten i kris, undrar Eriksson? Håller männen på att bli omsprungna av kvinnorna, eller spelar det ingen roll hur många duktiga flickor med toppbetyg som produceras? Kommer det även i framtiden att vara en snopp som är den största meriten? Är det verkligen så att majoriteten av alla män i Sverige ställer upp på den rådande mansrollen? Just den sista frågan är riktigt viktig att diskutera tycker jag och jag är väldigt glad att det för en gångs skull är en man som tar upp frågan. Ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå hur någon, man eller kvinna, kan tycka att det är okej att en snäv könsroll ska bestämma hur vi ska vara och vad vi får göra.

Är bögar farliga? Är terapi för fjollor? Går det att vara pappaledig även då det inte pågår något sportevenemang? Eriksson dissekerar mansrollen och det han kommer fram till är sällan vackert. Han skriver om bögskräck, tuppfäkting, myten om den lyckliga torsken, porr, och om pappor som faktiskt inte tycker att de fyller någon direkt funktion i sina barns liv.  Många delar av boken är riktigt intressanta, men jag har svårt att se den man som skulle läsa igenom den utan att bli förbannad och kasta den i väggen. Möjligen kan några drinkar och funderingar på självmord vara ett alternativ. Det är ingen snygg bild som målas upp. Inte snygg alls. Ganska rolig ibland, men definitivt inte snygg. Jag gillar dock sättet Eriksson presenterar sina teser på. Med brutal ärlighet och en rejäl dos humor, som kanske inte alltid kommer att uppskattas av dem som det skämtas om.

Samtidigt vill Eriksson tro att det finns hopp för den svenska mannen och han tar upp många exempel på män som faktiskt vågar bryta normen. Som går i terapi med sin fru istället för att riskera att bli ensam efter en skilsmässa, som aldrig skulle drömma om att använda våld mot någon inte ens mot homosexuella och definitivt inte mot sin fru, som inte vill tillbringa tid på jobbet och missa sina barns barndom och som faktiskt inser att få kvinnor tycker att det är skitkul att ansvara för allt hemarbete. Jag har en sådan man och jag skulle aldrig i livet ha kunnat leva med en man som inte tog ett lika stort ansvar för vårt liv, vårt hem och våra barn. Den där städgenen saknar vi visserligen båda två, men jag har svårt att tro att någonting av detta har med gener och biologi att göra.

Är det då en läsvärd bok? Absolut, men i små doser. Även jag, som kan köpa i princip allt i Erikssons resonemang, blir riktigt matt ibland. Jag håller dock med honom i sin huvudtes, det är männen som  måste gå i bräschen för en jämlikhetsrevolution. Så grabbar, ni måste höja era röster. Nu. Jag vill inte leva i ett samhälle där män som grupp skuldbeläggs för allt möjligt och omöjligt. Jag vill inte att mina söner ska begränsas av ett mansideal som på många sätt stinker. När fick män som grupp positiv uppmärksamhet senast? Är det inte på tiden? Man eller mus? Upp till bevis!

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: