Genus & jämställdhet

O läser Osynliga kvinnor: Del 1 Vardagslivet

Ni har säkert hört uttrycket “feministisk snöröjning” och kanske fnissat lite åt det. Vad har feminism och snöröjning med varandra att göra? Jag ska erkänna att jag inte över huvud taget satt mig in i begreppet, men efter att ha läst första kapitlet i den del av Caroline Criado Perezs Osynliga kvinnor som berör vardagslivet vet jag mer och har insett att ojämlikhet går att hitta på de mest otippade områden.

Snöröjning sker utifrån en plan, vilket är ganska självklart. Ofta går den ut på att börja med de stora vägarna och sedan de mindre. Sist röjs gång- och cykelbanor samt trottoarer. Logiskt kan tyckas. Det som började som ett skämt när Karlskoga fick i uppdrag att undersöka all sin verksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv och någon skojade om feministisk snöröjning, men slutade med en helt ny plan för hur snön skulle forslas bort. De kom fram till det som Criado Perez också lyfter som ett universellt problem, att kvinnor och män reser på olika sätt och att männens resande ofta prioriteras. Män reser ofta direkt till jobbet och sedan direkt hem igen. De använder då motorvägar och det är också motorvägar som prioriteras i snöröjning. Logiskt kan tyckas, då många reser där, men samtidigt är det fullt möjligt att köra på motorvägar även då snön ligger. Du får köra långsammare, men det går att ta sig fram. Kvinnors resmönster är ofta mer komplicerade. De lämnar oftare barnen på förskola eller skola och tar sig inte sällan fram till fots eller med kollektivtrafik. Kvinnor handlar också oftare på vägen hem från jobbet och är inte sällan de som hjälper en äldre släkting att handla eller ta sig till läkaren.

När resvanorna i Karlskoga undersöktes utifrån kön visade det sig att den genusneutrala snöröjningen inte alls var speciellt genusneutral. Istället prioriterade den mäns vägar framför kvinnors. Tjänstemännen (som säkerligen inte bara var män) i Karlskoga gjorde om planen för snöröjning och prioriterade gångtrafikanter och kollektivtrafik. Vad de fick på köpet var färre olyckor och därmed sparade de pengar inom sjukvården. Det är inte trafikolyckor på motorvägar som är vanligast, utan fallolyckor på gångbanor orsakade av snö.

Det här är något jag aldrig reflekterat över, utan jag har helt enkelt tänkt att det säkert är smartast att prioritera motorvägar eftersom köerna brukar bli massiva just där. Så mycket vi gör utan att ens reflektera över ojämlikheten i det. Som Criado Perez konstaterar handlar det med största sannolik inte om medveten diskriminering, utan om att tjänstemän ofta är just män och de utgår ifrån sina erfarenheter och i detta fall sina resmönster när de gör planer. Att det är rätt sätt blir sedan en sanning och den ses som objektiv. När någon påpekar ojämlikheten i det blir det däremot en debatt.

Karlskoga är självklart inte det enda exempel som Criado Perez tar upp. Ojämlikheten finns över hela världen och innefattar inte bara just snö. Män och kvinnor reser på olika sätt. Kvinnor behöver ta fler omvägar och har inte sällan barn och barnvagnar med sig under resan. Män reser själva och tar sig från punkt A till punkt B och tillbaka igen.

Det ironiska i sammanhanget är att kvinnor både använder kollektivtrafik mer och samtidigt är mer rädda och mer utsatta än män.  Detta gäller både på själva fordonet och i väntan på det. Criado Perez lyfter en rad brott som kan kopplas till kollektivtrafiken, men också “vanliga” sexuella trakasserier som sällan är idé att anmäla. Svaret blir då att kvinnor är känsliga och att en hand som hamnar fel, eller en sexuellt laddad kommentar är något man får tåla. Eller inte man då, utan kvinna. Åtgärder som hade kunnat hjälpa är övervakade transporter, men också hållplatser, samt möjligheten att få gå av mellan stopp för att slippa gå långt i mörkret ensam.

Utsattheten finns också på andra offentliga platser som gym och parker. Ett annat område med vardaglig ojämlikhet som Criado Perez tar upp är offentliga toaletter och hur vi inte sällan accepterar att köerna till damtoaletter slingrar sig långa, medan männen ofta kan gå rakt in. Även här handlar det om att kvinnor ofta är de som tar med barn på toaletter, men också om att pissoarer gör att fler kan göra sina behov på mindre yta. Det här är inget stort problem i Sverige, men det är irriterande. I andra länder kan dock bristen på offentliga toaletter för kvinnor göra att de tvingas hålla sig hela dagar eller i extremfallen inte kan jobba på alla platser. Många kvinnor riskerar också att utsättas för sexuellt våld på väg till offentliga toaletter eller när de tvingas uträtta sina behov utomhus. Det är intressant hur Criado Perez kan peka på till synes små saker, som i ett jämställdhetsperspektiv faktiskt är rätt stora. I jämförelse med kvinnor i många länder är långa toalettköer på krogen utan tvekan ett i-landsproblem, men de ojämlika strukturerna finns överallt.

Jag läser vidare och återkommer!

O läser Osynliga kvinnor: Inledning

Det här är del två i en inläggsserie om boken Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez. Första delen hittar du här.


Inledningen i Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez har fått titeln “Mannen som norm” och det är verkligen kärnan i det ännu så ojämlika samhälle vi lever i, även här i Sverige. Det är, som Criado Perez skriver, en gammal vana som kan spåras till antikens Grekland (och säkert ännu längre) då Aristoteles skrev om “kvinnlig avkomma” som en avvikelse om än “en naturlig nödvändighet”. Criado Perez fortsätter också diskussionen kring jägare och samlare och hänvisar till ett symposium 1966 på University of Chicago, där jaktens betydelse för människans evolution och utveckling diskuterades av ett sjuttiotal socialantropologer. Att vi skiljer oss från aporna handlar helt om jägarna, underförstått männen. Om den mänskliga evolutionen drivs av män, är kvinnor ens mänskliga då, frågar sig Criado Perez. Knappt tio år senare 1975 publicerade antropologen Sally Slocum essän “Woman the gatherer” som istället fokuserar på det samhälle kvinnorna skapade när männen ägnade sig åt jakt. Detta måste också ha betydelse för människans evolution, menar Slocum och ifrågasätter det sunda i att fokusera på aggression och våld.

Vad gör det egentligen med oss människor när jakt lyfts som något som är viktigare än hemmalivet? Vår historia utgår inte sällan från krig och visst är det så att detta ses som grunden till utveckling. Vad gör det med synen på mannen (förlåt, människan) om våld är grunden till utveckling? Criado Perez lyfter det faktum att nio av tio mord begås av män och är det något som oroar mig så är det den osunda mansbilden som förstör så mycket. Vill vi verkligen lyfta den mer än nödvändigt? Nu verkar det inte bara varit män som krigat, men istället för att lyfta kvinnor i krig så har dessa osynliggjorts genom historien. Vi verkar helt enkelt föredra en rent manlig bild av den som krigar.

Att inte se skillnader mellan män och kvinnor och istället utgå ifrån en manlig norm leder till att kvinnor har svårare att t.ex. få vissa jobb, menar Criado Perez och det är ingenting hon hittat på, utan det finns en rad hänvisningar till undersökningar som stödjer detta. Så länge mannen ses som norm och det är män som finns på de högre positionerna i samhället är risken stor för särbehandling av manliga sökande till positioner där män är vanligast. Vi har lärt oss att män naturligt kan ta plats i maktens korridorer, medan en kvinna betraktas som avvikande. Då blir det också så att ett fåtal kvinnor kan ses som tillräckligt. På samma sätt har jag tidigare sett undersökningar som visar att när taltiden är fördelad i en grupp med jämn könsfördelning, så att män talar 2/3 av tiden uppfattas det ändå som att kvinnor tar mer plats. Det finns helt enkelt mer plats tillgänglig för män än för kvinnor.

Språket i sig bidrar i vissa fall till en obalans menar Criado Perez och lyfter då speciellt språk med tydligt genus, som franska och spanska, men också att manliga ord, som “lads” eller “guys” uppfattas som mer könsneutrala än kvinnliga motsvarigheter. Hon lyfter också hur mycket kritik förändring av språk medför, t.ex. när den första kvinnliga chefen för Londons räddningstjänst 2017 föreslog att fireman skulle ersättas med det könsneutrala firefighter. Jag tänker också på hur diskussionen går här när man inte längre ses som könsneutralt, vilket många ändå hävdar eller hur galna vissa blir när hen används när vi inte vet könet. Generisk maskulinitet, när t.ex. en blandad grupp adresseras som män eller maskulina former används i platsannonser, är något Criado Perez lyfter som mycket problematiskt. Det är också problematiskt att till synes genusneutrala ord som forskare ofta ses som manliga.

Mannen som norm syns överallt i samhället. Criado Perez lyfter hur män får mer tid på vita duken och dessutom kan spela fler roller, hur vi omges av statyer av män (i Göteborg finns det t.ex. fler statyer av Evert Taube än det finns statyer av namngivna kvinnor) och hur historiska kvinnor lyser med sin frånvaro i läroböckerna. Hon tar också upp det klassiska exemplet att kvinnor förväntas kunna identifiera sig med manliga karaktärer, medan en man inte kan förväntas identifiera sig med en kvinnlig karaktär. Män läser också primärt böcker skrivna av män, medan kvinnor läser böcker av män och kvinnor. Resultatet blir att manliga erfarenheter ses som allmängiltiga, medan kvinnliga är avvikande. Vem minns inte motiveringen när Doris Lessing fick Nobelpriset och det faktum att hon skriver om kvinnor lyftes fram. När skulle samma sak ske om en manlig författare vann?

Det finns så mycket i den här inledande texten som gör mig upprörd och förbannad. Mest stör jag mig kanske på hur självklart det är för många att män representerar mänskligheten, medan kvinnor osynliggörs. Som att fotbollslandslaget självklart är herrarnas landslag, eller att Andy Murrey sågs som den förste att vinna två olympiska guldmedaljer i tennis, när det hänt flera gånger innan då kvinnor gjort samma sak. Nu fann Murrey sig och lyfte Venus och Serena Williams, men att journalisten inte hade koll är symptomatiskt. Criado Perez lyfter också hur upprörda känslor som väcks då en superhjälte är kvinna eller Doktor Who inte inkarneras som man utan som kvinna. Det ses som löjlig, politisk korrekthet att vilja jämna ut representationen både när det gäller kön och ursprung, när det borde vara en självklarhet att vita män inte kan stå i centrum hela tiden.

Värst är kanske ändå osynliggörandet av de kvinnor som gjort något stort. Hur verk som skapats av kvinnor tillskrivits män, men att vi trots att detta kommer fram, inte förändrar historieskrivningen. Hur de urvalskriterier som används när historiskt viktiga personer ska väljas ut inte alls är neutrala, utan bygger på en partiskhet till mäns fördel. Vi är så vana vid att män ska stå i centrum att det är naturligt att berättelsen om såväl vår historia som vår samtid tillåts domineras av män. Faktiskt undrar jag ibland om det finns ett intresse av att korrigera historien eller att se på världen ur ett annat perspektiv än det manliga. Vår kanon fokuserar till exempel nästan helt på verk av män, även om det framkommit att kvinnor varit mer kända i sin samtid, men sedan glömts bort. På Göteborgs Universitet ledde Yvonne Leffler en forskargrupp som i en studie visade att författare som Emelie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer var mer internationellt kända under 1800-talet än sina manliga kollegor Carl Jonas Love Almqvist och Viktor Rydberg, men ändå är det de senare som lyfts på litteraturkurser och som tar plats i vår kanon.

Det finns massor mer att skriva om inledningen till Osynliga kvinnor, men jag sätter punkt här, läser vidare och återkommer med fler inlägg.

 

Foto: Rachel Louise Brown

 

När ska kvinnor räknas?

En provocerande rubrik kanske, men nödvändig en dag som denna och alla andra dagar. På individnivå och även i viss mån på samhällsnivå finns helt klart kvinnor som räknas, men riktig jämställdhet är långt borta även i ett av världens mest jämställda länder.

Att mannen är norm och kvinnan det andra könet konstaterade Simone de Beauvoir redan 1949 och då var det knappast en nyhet. Visst fick kvinnor rösträtt i början av det förra seklet och rättigheterna blev fler under hela 1900-talet, men ett jämställt samhälle har vi inte nått. Yvonne Hirdman beskriver i sin text om genussystemet från 1988 om hur män och kvinnor rör sig i olika domäner och att den dikotomin också innebär att det män gör värderas högre än det kvinnor gör.

Vad är det då som får mig att demonstrera en dag som denna? Det faktum att det varje dag blir tydligt att kvinnan fortfarande är det andra könet och att deras arbetsinsatser inte värderas lika högt. Inte minst nu under coronapandemin då anställda inom äldrevården, oftast kvinnor, hankar sig fram som timanställda och därmed inte har det sociala skyddsnät som borde vara en självklarhet. Jag ser hur yrken som innehas primärt av kvinnor har en låg status än yrken som är manligt kodade med samma utbildningslängd. Jämför en undersköterska med en målare som båda har en gymnasieutbilning i botten så blir det tydligt att en undersköterska värderas lägre än en målare. Förvisso oavsett kön, vilket kan få många att tycka att det visst är jämställt, men värderingen av yrken är det inte. Inget ont om målare, de behövs självklart också, men vi hade troligtvis räddad många liv om just arbetssituationen för undersköterskor hade sett annorlunda ut.

I dagens DN finns en artikel som handlar om att Sverige inte längre är det mest jämställda landet och att ojämlikheten ökar. Det konstateras också att Sverige har “en av de mest könskodade arbetsmarknaderna i Europa”.  Andelen kvinnor på VD-positioner når inte över 10% och när siffrorna är så ojämna har det självklart med kön och inte med kompetens att göra. De som påstår något annat är mycket troligt inkvoterade män, för visst måste de ses som inkvoterade när de får så mycket mer än hälften av platserna. Ingen hade dock använt det ordet, då inkvotering har blivit ett ord som används för att sänka kvinnor som tagit sig till toppen. Så många som åtta av tio bolag är ojämställda och vart femte bolag saknar helt kvinnor i ledningsgruppen.

Vidare konstateras ännu en gång att privatliv och yrkesliv hör ihop. Kvinnor tar ut 70% av föräldradagarna och enligt försäkringskassan är fördelningen inte mycket när det gäller ersättning för vab där kvinnor tar ut 62%. Just vab tänker jag ställer till det ännu mer för kvinnors yrkesliv, då det handlar om minst tolv års omsorg och en lika lång period då en arbetsgivare kan uppfatta att de har en anställd som inte riktigt kan prioritera sitt arbete. Så tjänar också kvinnor mycket mindre under ett yrkesliv än män gör. I mars i år presenterade Saco en undersökning som visade att det skiljer i genomsnitt 3,7 miljoner i livslön mellan kvinnliga och manliga akademiker. Värst är det med ekonomer där det skiljer 4 miljoner. Vad är det om inte diskriminering?

Under dagen kommer jag att publicera flera inlägg om boken Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez som har underrubriken “hur brist på data bygger en värld för män” och där finns så många exempel på att kvinnor inte räknas att jag blir mörkrädd. Det handlar inte bara om saker som sker i länder långt borta, utan just precis här och inte för länge sedan, utan just precis nu.


Det här inlägget är en del av den demonstration på Internationella kvinnodagen som anordnas av Feministbiblioteket under taggen #8marscoronademo

Fler inlägg hittar du hos Feministbiblioteket, Bokdivisionen och Agnes bokblogg

O demonsterar i #8marscoronademo

På måndag är det Internationella kvinnodagen och jag hänger med i det demonstrationståg som Hanna på Feministbiblioteket anordnar. Vilket plakat jag ska bära och vilka slagord som passar bäst har jag inte riktigt klurat ut ännu, men deltagandet är bestämt.

Läs mer hos Feministbiblioteket och häng på du också. Den hashtag som används är #8marscoronademo

 

 

O läser Osynliga kvinnor: Förord

Det var ett tag sedan nu, men ibland är en bok viktig nog att få en inläggsserie istället för ett enda inlägg. Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez är en sådan. Redan förordet gör mig så upprörd att jag har svårt att lyssna vidare. Inte för att det Criado Perez skriver om på något sätt är nytt, men för att hon gör det så extremt tydligt.

Undertiteln till boken lyder “Hur brist på data bygger en värld för män” och boken är tillägnad “Till de kvinnor som inte ger sig: fortsätt vara jävligt besvärliga”. Sällan har min längtan att vara jävligt besvärlig väcks så mycket som nu. Märk väl att det inte sällan räcker att påpeka att mannen inte nödvändigtvis behöver representera mänskligheten, för att ses som jävligt besvärlig.

Förordet handlar om bristen på data och hur mer än halva mänskligheten raderas, inte bara från historien utan också ofta inom den kulturella världen. Criado Perez driver tesen om att bristen på genusuppdelad data gör att endast männen får synas, medan tystnaden kring kvinnorna inte sällan är total. Hon tar till exempel upp hur mannen som jägare är en väldigt mycket viktigare historisk karaktär än kvinnan som samlare. Att vi numera vet att inte bara män var jägare och att alla kvarlevor av människor med vapen som hittas inte är män, förändrar inte historien.

Vardagliga saker som att höjden på t.ex. förvaring eller temperatur en i ett rum utgår ifrån männens fysik är dock inte lika hemskt, som att bilars säkerhetsanordningar utgår ifrån mannens kropp och att symptom på hjärtinfarkter hos kvinnor avfärdas då de inte är desamma som hos män. När AI används för att ställa medicinska diagnoser är det mäns data som används, vilket kan leda till att sjukdomstillstånd hos kvinnor missas. Det är självklart inte alla situationer där tystnaden kring kvinnor inte innebär livsfara, men Criado Perez visar tydligt hur massiv denna tystnad är. När jag börjar tänka på det blir jag så förbannad att jag saknar ord. HUR kan det fortfarande vara så här?

Simone de Beauvoir skriver redan i Det andra könet (1949) om hur kvinnor ses som undantag från den manliga normen och fortfarande är det tydligt att män står i centrum. I alla fall vita män från väst. När andra grupper lyfts fram kommer direkt kritik om identitetspolitik och fixering vid kön och ras, medan fokus på män ses som något naturligt som dessutom representerar hela mänskligheten. Att den synen har exakt lika mycket med identitet att göra vill ingen kännas vid. Tydligt är också (inte minst när det handlar om amerikanska presidentkandidater) att det är lättare att acceptera en man, oavsett ursprung, än en kvinna som försöker ta sig in i en manlig domän.

Frågor som handlar primärt om kvinnor glöms ofta bort, eller diskuteras utifrån ett manligt perspektiv, menar Criado Perez och lyfter till exempel frågor om kvinnokroppen, oavlönade omsorgsansvar och mäns våld mot kvinnor. Det är bara att tänka på den nutida debatten för att inse att det här är frågor som antingen styrs av män eller inte får någon plats alls. Försök att diskutera mäns våld mot kvinnor utan att få ett “inte alla män” eller “men kvinnors våld mot män då?” som kommentar.

 

Så jävla trött

Ibland blir jag så jävla trött på att det jag gör hemma är osynligt, medan makens arbete alltid märks. En ny list, en grop i trädgården, jord som lagts ut på det som ska bli gräsmatta. Att jag fyllt i vartenda förskole- och fritidsschema någonsin, köpt i princip alla barnens kläder och skor, eller bett maken göra det, köpt alla presenter till lärare och de flesta till barnens kusiner (våra familjer har vi delat upp), bokat i princip alla resor vi gjort sedan vi träffades och de flesta av våra gemensamma aktiviteter och tusen miljarder andra saker som inte märks, men tar tid och har betydelse. Gemma Hartley var också trött på detta osynliga arbete och skrev artikeln Women aren’t nags — We’re just fed up där hon beskriver det känslomässiga och osynliga arbete som kvinnor gör för att organisera sin familj och hur detta också innebär en hel del tjat för att dels synliggöra det som behöver göras, men också påminna andra om att faktiskt göra sin del, för att slippa gå under själv. Artikeln utvecklas till en bok, som fick titeln Fed up — Emotional Labor, Women and the way forward, på svenska Så jävla trött Om kvinnors känslomässiga arbete — och vägen till förändring.

Boken inleds med en berättelse om hur Hartley drömmer om att maken ska boka en städfirma som gör en storstädning hemma och att det blir hennes födelsedagspresent. Hon får då ett städat hem och slipper dessutom organisera någonting med städfirman. Maken tycker dock att det är för dyrt och bestämmer sig för att städa badrummet själv. Visst gör han det bra, men det är inte samma sak, vilket jag helt förstår. Hartleys make gör det inte och jag är osäker på om min hade gjort det. Det handlar om att organisationen av saker, som t.ex. städning, oavsett om den ska göras själv eller om en firma ska bokas, innebär en hel del känslomässigt arbete som tar kraft och energi.

Lösningen för Gemma Hartley är att försöka tydliggöra för sin man vad det känslomässiga arbetet faktiskt är, rensa bort vissa saker och släppa delar av det till honom. Det hon får kämpa med då är att faktiskt låta honom lösa arbetet på egen hand och inte på det sätt hon anser vara rätt. Det är intressant att följa Hartley kamp att få sin man att inse de små, osynliga saker hon alltid gjort och också inse att det handlar om att hon och maken uppfostrats på olika sätt. Jag har svårt att se skillnaden, då jag bara har en syster och båda mina barn är pojkar, men jag kan tänka mig att fenomenet fortfarande finns. Själv känner jag definitivt ett större krav från omgivningen att saker ska vara på ett visst sätt än vad maken gör. Det är inte sällan kvinnans ansvar att hemmet ser fint ut, att födelsedagar uppmärksammas, att presenter köps till lärare och släktingar, att släkt och vänner bjuds hem, att julkort skickas eller att barnen har skor och kläder som passar. Ofta känner jag mig som en sambandscentral och det stressar mig något enormt. Jag har släppt massor, med resultatet att ingen tagit bollen. Vi bor i ett stökigt hem och julkort har vi (jag) inte skickat på många år.

En av anledningarna till att jag ens läste Gemma Hartleys bok, var att jag fick ett spel på vår på ytan jämlika, men ändå så väldigt ojämlika, relation. Det handlar absolut inte om att jag gör allt, men att jag oftast planerar när och hur och dessutom påminna andra om när det ska ske. Resultatet blev att vi bestämde olika dagar då vi ansvarar för att handla och laga mat. Jag har också tydliggjort att vi båda behöver ha koll på om ungarna har kläder som är rena och som passar. De växer som ogräs just nu och behöver därför ofta nytt. Då har vi ändå en mycket mer jämställd vardag än vad mina föräldrar haft. Mamma har verkligen ansvarat för allt känslomässigt arbete och självklart har det påverkat mitt sätt att definiera mitt ansvar.

Hartley lämnar också hemmets vrå och skriver om hur kvinnors och mäns olika syn på och medvetenhet om känslomässigt arbete påverkar vårt yrkesliv. En sak som jag fastnade för är hur många kvinnor uppfostrats att få andra att må bra och känna sig sedda. Att vara obekväm på jobbet är sällan något alternativ (just  det här fallet är jag kanske lite mer manlig) och kvinnor ägnar en hel del tid åt att undvika konflikter och missnöje. Egentligen hade jag önskat att den här delen av boken hade fått ta mer plats, då Hartley för ett intressant resonemang om de olika förväntningar som finns på män och kvinnor, vilket också påverkar hur vi får lov att vara och vad som är acceptabelt att göra.

Min enda kritik mot Gemma Hartleys bok är att den tuggar om lite för mycket. Resonemangen kring och definitionen av känslomässigt arbete är något som är såväl intressant som viktigt, men det är inte så svårt att förstå att det behöver förklaras om och om igen. Här hade delar kunnat strykas och sammanfattats på ett annat sätt. Som helhet är dock Så jävla trött en intressant och bra bok, som satte ord på mycket av det som stör mig i vardagen. Saker som jag är så jävla trött på.

Gemma Hartley kommer till Bokmässan i Göteborg i september och har bland annat ett seminarium tillsammans med Lina Thomsgård på lördag kl 13.00, vilket är en av de tider som bjuder på en rejäl megakrock med inte mindre än fem programpunkter jag vill se. Mycket troligt prioriterar jag Gemma Hartley, då jag gärna hade velat lyssna på henne. Om inte, så finns också ett kortare seminarium på söndag kl 11.30 på scenen Se människan.

Fy fan för tystnaden!

Jag har sett dokumentären Josefin Nilsson — älska mig för den jag är och jag mår illa. Jag mår illa av hur en kvinna fullkomligt kan krossas av en man, utan att mannen får något straff. Jag mår illa av att många kvinnor krossats av män utan några som helst konsekvenser. Och tystnaden. Tystnaden skrämmer mig. Den och det faktum att män med makt verkar kunna göra vad som helst utan att det spelar någon som helst roll. Visst har vi kommit längre efter #metoo men fortfarande skuldbeläggs offren och anklagas för att krossa förövarnas liv. Som att det faktum att förövaren redan krossat sitt offer vore helt egalt.

Dokumentären om Josefin Nilsson handlar om en kvinna som gick bort alldeles för tidigt, men den handlar också om en kvinna så mycket mer begåvad än jag någonsin insåg. Det är en upprättelse för en skicklig sångerska. Ett vackert porträtt av någon som verkligen älskade att stå på scenen. För mig var hon Eva i en film jag gillade, sångerska i Ainbusk singers, som jag aldrig hade någon direkt relation till, men ändå såg som en sångerska som berörde inte minst i låten som återfinns i dokumentärens rubrik, Älska mig för den jag är.

I lördags samlades människor utanför Dramaten för att hedra Josefin Nilssons minne. Hon som skulle fyllt 50 år, medan sedan flera år istället saknas av många. Hon som borde haft många år kvar, vars liv förkortades av någon som ansåg sig ha rätten att misshandla henne och hota henne. Inte konstigt egentligen, då vårt samhälle fortfarande skyddar och till och med hyllar de män som alla vet är destruktiva. Det går nämligen utmärkt att se mellan fingrarna om männen i fråga är framstående. För sådana män gäller andra regler, som om #metoo i allmänhet och #tystnadtagning i synnerhet inte spelat något roll alls. De är liksom inte värre än någon annan och det räcker att de och andra säger det för att beteendet ska vara ursäktat.

Vi kan aldrig säga oss leva i ett jämlikt samhälle så länge mäns våld mot kvinnor ursäktas. När vi fortfarande skyller på offret, granskar offret och ifrågasätter offret mer än vi lägger skulden på gärningsmannen, granskar gärningsmannen och ifrågasätter gärningsmannen. Så länge vi skyddar män som hatar kvinnor och ser deras beteende som något normalt har vi misslyckats. Så länge vi skyddar män som hatar kvinnor offrar vi kvinnors liv. Så länge vi skyddar män som hatar kvinnor kommer jag fortsätta att må illa.

 

 

Har du ingen humor?

Jag och en kollega diskuterade nyss det faktum att fördomsfulla och till och med sexistiska skämt fortfarande verkar gå hem i vissa kretsar nära oss. För mig är det ofattbart, men tyvärr verkar det definitivt inte vara ovanligt. Fortfarande behövs alltså böcker som fungerar som ögonöppnare för de som fortfarande tror att det inte finns några som helst problem med jämställdhet eller synen på kvinnor i Sverige.

Katarina Wennstams bok Har du ingen humor? består av inlägg som tidigare publicerats på Instagram och dessa inlägg är indelade i fyra kapitel Ord som skaverSådant man bara sägerMin feministiska kamp och Våldtäkt på film. Gemensamt är att de bemöter saker som vissa “bara säger på skämt” och även om inte alla skrattar kan även en pinsam tystnad vara ett accepterande.

Det jag saknar är mer teori som jag tycker borde finnas i en bok med underrubriken “En snabb guide till jämställdhet”. Inte heller finns exempel om t.ex. ekonomiska skillnader som har med kön göra. Med det sagt förstår jag Wennstams urval och tycker att det här är en bra liten bok. Ett bokpaket med Har du ingen humor?, Mot framtiden av Clara Henry och Ta det som en man av Hampus Nessvold borde ges till varje tonåring. Dessutom tycker jag att samma bokpaket borde vara en självklarhet i present till de flesta män som fyller mer än 45. Eller kanske 30. Eller 20. Faktiskt till ganska många kvinnor också när jag tänker efter. Definitivt till alla som blivit föräldrar.

Mot framtiden med Clara Henry

Det är lätt för oss (och kanske lite oansvarigt) att säga att det är nya generationer som ska rädda världen, men jag blir trots allt alltid väldigt glad när jag läser bra böcker för unga som behandlar viktiga ämnen. Clara Henrys Mot framtiden* är en sådan bok. Jag lyssnade på författarens inläsning av boken och den funkade fint i det formatet. Däremot är jag glad att jag sedan lånade den på biblioteket, för det är helt klart en bra bok att bläddra i och en fin bok att köpa till någon ung person i present.

Clara Henry inleder med att berätta om sin farfar och hur han blev feminist, men kanske inte egentligen. Jag känner igen resonemanget från t.ex. min egen pappa, som aldrig skulle kalla sig feminist, men som inte heller förstått varför hans döttrar inte skulle kunna göra samma saker som andras söner. Frågan är å andra sidan inte vem som kan räknas som feminist, för där tycker jag att vi ska vara generösa, utan vad det egentligen innebär att kalla sig feminist.

Mot framtiden är en bra grundkurs i feminism, men också en bra bok för den som redan vet lite, men inte riktigt orkar med alla jobbiga och inte sällan ifrågasättande frågor och kommentarer. I de avslutande delarna finns många bra exempel på hur dumma kommentarer kan besvaras och tankar om när det kanske inte är någon idé. Jag tycker verkligen om hur Clara Henry resonerar med sig själv om vad som är feministiskt och vad som inte är det och gillar att hon försöker vidga den ofta väldigt trånga feministdefinitionen, som liksom våra könsnormer behöver vidgas. Det kan inte vara så att det är ett krav på feminister att vara vänsterradikala, vegetarianer som aldrig sminkar sig och definitivt inte rakar sig någonstans.

Mot framtiden är också allmänbildande. I inledningen finns en användbar ordlista och vi får också veta lite om historiska feminister. Framför allt är det dock en personlig berättelse om hur Henry blev feminist, varför det varit viktigt för henne med jämställdhet, vilka skeva förväntningar som finns på såväl flickor, som pojkar, liksom på kvinnor och män och hur hon vid alldeles för många tillfällen behandlats annorlunda för att hon är tjej. Hur kan det till exempel vara okej för så många att ha en åsikt om en kvinnas utseende?

Vad som också är viktigt och bra är att Mot framtiden är en väldigt rolig bok. Clara Henry bjuder på sig själv och förflyttar sig lätt mellan det mer lättsamma och det tunga och hemska. Hon tar upp viktiga frågor som samtycke, diskuterar aborträtt och förklarar skillnaden mellan att hålla sig på rätt sida gränsen och gå över den. Trots att jag egentligen är för gammal för att tillhöra den primära målgruppen tyckte jag mycket om Mot framtiden och jag är glad att det finns förebilder som Clara Henry för de som växer upp idag.

 

* Bokens underrubrik är “En simpel guide till att krossa patriarkatet” och jag inser att den kamp jag för mot mina elever om att inte direktöversätta simple till simpel, som för mig klickar väldigt negativt, utan istället använda ordet enkel mycket troligt är förlorad.

O lyfter kvinnor på Internationella kvinnodagen

Nu är den här igen, den där dagen som jag varje år hoppas inte ska behövas, men som tyvärr behövs även i år och med all säkerhet många år framöver. Jag talar självklart om Internationella kvinnodagen när ingen, absolut ingen, ska säga grattis till någon enda kvinna (om hon inte fyller år då, för då ska du självklart gratulera, allt annat vore oartigt och otrevligt) men gärna lyfta positiva kvinnliga förebilder.

För mig är en förebild någon som vågar ta plats, men som inte gör det på bekostnad av andra. Som står för en sund syn på jämställdhet och inser att de väldigt trånga könsnormer som råder i samhället innebär ett förtryck för både kvinnor och män, liksom flickor och pojkar. En förebild är också någon som inser att förtryck från en grupp inte försvinner om förtrycket kommer från ett annat håll.

Foto: Infinity Studio

Nina Rung är kriminolog och genusvetare, som under många år arbetat hos polisen med sexuellt våld mot barn och unga. Rung är också föreläsare och de två senaste åren har hon föreläst för tvåorna på gymnasieskolan där jag arbetar.

Nina Rung talar om siffrorna som med all önskvärd tydlighet klargör att män står för i princip allt sexuellt våld i samhället, mot såväl kvinnor som män. Hon visar bilder som får oss att förstå att vårt samhälle är fyllt av stereotypa bilder av män och kvinnor, inte minst inom porrindustrin. Det handlar inte om att skuldbelägga alla män, men förklara att någonting måste ske när våld allt för ofta blir en del av ett förhållande. Våld har nämligen absolut ingenting med kärlek att göra.

Simone de Beauvoir lever inte längre, men hon är och förblir en förebild för mig. Jag glömmer aldrig hur berörd jag blev av förordet till Det andra könet och hur mycket hennes tankar påverkade mig och min syn på feminism och jämställdhet. “Man föds inte till kvinna, man blir det” är ett av hennes mest kända citat och att se kön som en social konstruktion var verkligen banbrytande i ordets rätta bemärkelse. Fortfarande ses kvinnan ofta som det andra könet, trots att det i år är 70 år sedan boken med samma namn kom ut.

Foto: Ulrica Zwenger

Yvonne Hirdman är en annan kvinna som format mig som feminist. När jag för första gången kom i kontakt med hennes teori om “genuskontraktet” och den dikotomi som finns mellan kvinnor och män i vardagen började jag se på världen på ett nytt sätt. Jag insåg att Hirdman hade helt rätt i att kvinnor och män befann sig i olika sfärer och att den som klev över de osynliga, men skarpa gränserna, inte gjorde det ostraffat. Som ung student blev det också väldigt tydligt för mig att feministiska teorier sällan uppskattas av äldre, manliga professorer.

 

Angela Davis var aktiv i kampen för svarta kvinnors rättigheter under 60-talet. Egentligen vet jag för lite om henne för att kunna kalla henne en personlig förebild, men en förebild är hon likafullt. Davis är nu 75 år och ett hennes mest kända citat är ett väldigt bra sådant, som säger en hel del om hur vi behöver se på kampen för jämställdhet:

“I’m no longer accepting the things I cannot change … I’m changing the things I cannot accept.”

Foto: Wani Olatunde

Chimamanda Ngozi Adichie är en favoritförfattare och även om jag inte lärt mig mer om feminismen genom att lyssna på henne, så har jag inspirerats av hennes tydlighet, frispråkighet och mod. De Chimamanda Ngozi Adichie vänder sig till med sina TED-talks och med boken We should all be feminists är inte en övertygad feminist som jag är, utan till de som behöver övertygas. Jag tror och hoppas att hon kan nå många. Det behövs röster både för de nyfrälsta och de som redan är säkra på att det är feminister de är och vågar stå för det.

 

 

Foto: Thron Ullberg

Katarina Wennstam skriver alltid om utsatta kvinnor. Den första boken jag läste av hennes var Flickan och skulden, som kom ut första gången 2003. I den visar Wennstam hur kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt behandlas i rätten och hur mycket fokus som läggs på vad de gjorde eller inte gjorde eller till och med så oviktiga saker som vad de hade på sig, snarare än vad förövarna gjorde eller inte gjorde, eller för den delen hade på sig. Boken följden av En riktig våldtäktsman, där Wennstam gjorde upp med myten om den främmande våldtäktsmannen som överfaller sina offer i en park.

Foto: Anders Hellberg

Greta Thunberg är ännu en flicka, men ändå någon jag vill lyfta. Hon är Sveriges just nu kanske vikigaste röst och vår egen Malala. Är det inte märkligt förresten hur rädda många är för Greta Thunberg? Det påminner mig lite om hur rädda talibanerna var för Malala Youzafzai och visar helt klart att det Greta Thunberg gör skakar makthavare. Jag är dessutom tämligen säker på att få kan bestämma över eller styra över denna modiga flicka och är lika säker på att hennes föräldrar tar hand om henne, medan hon tar hand om världen. Några av mina elever kom i veckan och bad om lov för att få delta i den skolstrejk för klimatet som Greta Thunberg initierat och trots att jag vet att de deltagit oavsett vad jag sagt till dem, kändes det skönt att få stötta dem och indirekt grundaren. Det finns hopp för de unga helt klart.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: