enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Skräck (Sida 1 av 2)

Väckelse är lagom läskig

När Bokbubblarna läste King bestämde jag mig för att läsa Väckelse. En av Kings senaste böcker och en obehagligt krypande historia som jämförs med H P Lovecraft och Edgar Allen Poe.

Boken utspelar sig i New England, eller King-land, under 60-talet. Huvudpersonen Jamie Morton är sex år när han för första gången möter pastor Charles Jacobs, som kommit till det lilla samhället där Jamie och hans familj bor. De ska äntligen få en egen präst. Självklart vet sexåringen inte att mannen som pratar med honom om hans leksakssoldater ska följa honom hela livet.

Charlie Jacobs är en omtyckt präst och tillsammans med sin fru och sin son skapar han ett hem där ortsbefolkningen alltid är välkomna. Mest bryr han sig om barnen och de tycker om honom. Flera gånger reflekterar den vuxne Jamie, som är den som berättar historien, över hur märkligt det är att hans föräldrar låter honom umgås så mycket med en vuxen man, men ingen reflekterade över det. Nu hände inget obehagligt ska tilläggas, i alla fall inte så länge Jamie var barn.

Istället är Charlie Jacobs en stor idol. Hans experimenterande med elektricitet gör honom extra spännande och när han lyckas behandla Jamies bror och ge honom tillbaka sin röst, blir han en stor idol. Just elektriska experiment är en stor del av Jacobs liv och en stor del av den fortsatta berättelsen om honom och Jamie.

Så slutar familjen Jacobs liv i det lilla samhället på ett tragiskt sätt. En olycka sker och Jacobs håller en predikan som får honom avsatt. Jamie kommer dock att träffa Charlie Jacobs igen som vuxen och hamnar i skuld till honom för livet.

Jag gillade Väckelse. Det är en spännande historia med intressanta karaktärer och miljön de befinner sig i tilltalar mig. Däremot tycker jag inte riktigt om Kings omständliga sätt att skriva. Väckelse hade mått bra av att förkortas något. Det är just tjockleken på Kings böcker som får mig att tveka inför läsningen av hans äldre, nu klassiska böcker. Det är så himla många ord och väldigt ofta behövs de inte. Han kör inget less is more den gode King, men spännande böcker kan han helt klart skriva.

Här finns en söndagssmakbit ur boken från när Jamies bror får tillbaka rösten.

Färjan — välskriven splatterskräck

Jag läser inte skräck, eller i alla fall väldigt sällan. John Ajvide Lindqvist fick mig till och med att stå ut med vampyrer och jag uppskattar Amanda Hellbergs ganska så mysiga skräck. Att jag ens bestämde mig för att läsa Färjan av Mats Strandberg handlar helt enkelt om att jag läst allt han skrivit hittills (förutom Nyckeln, då jag fortfarande är rädd för att helt separeras från serien för gott) och inte har några planer på att sluta med det. Jag gillar helt enkelt hans språk och hans sätt att skriva. Klart är att det var med viss nervositet jag började läsa Strandbergs första skräckroman. Den nervositeten släppte snabbt.

Strandberg är riktigt bra på att skriva fram trovärdiga karaktärer och när färjan Baltic Charisma börjar fyllas med folk finns det några vi får lära känna lite extra. Min favorit är utan tvekan Marianne, en medelålders dam som lever ensam och reser ensam. Hennes jakt på bekräftelse är hjärtskärande och trots att hon finner sällskap, förblir hon ensam. Jag tycker också mycket om Calle och Vincent, paret som verkar ha allt och de unga kusinerna Lo och Albin, som reser med sina familjer som de helst hade sluppit. Den avdankade sångaren Dan Appelgren, som hade en hit för länge sedan, men nu sköter karaoken är sanslöst osympatiskt och det blir bara värre.

Inledningsvis är Färjan en ganska socialrealistisk beskrivning av en kryssning. Det kryllar av folk som vill supa, frossa buffémat och kanske få sig ett ligg. Just den här massan utan namn och utan ansikte kommer senare under boken att byta skepnad och effekten blir riktigt snygg. Vi får även lära känna flera ur personalen och faktum är att Strandberg lyckas förmänskliga dem, ibland bara med ett namn och en kort mening.  Strandberg lägger såväl klassperspektiv, som ett normkritiskt perspektiv på det hela och tillför djup i det som skulle ha kunnat bli ytligt. Just det här att människorna på båten både är individer och ett oformligt kollektiv gör att det blir lättare för mig att köpa det som sedan händer. Likheten mellan den mänskliga massan och den omänskliga är ruskigt stor.

Det börjar med en liten pojke som letar efter sin mamma. Han ber en man om hjälp och tackar genom att tömma honom på blod. När den första smittats blir det fler och snart är de många. Ingen vet egentligen vad det är för smitta som drabbar människor på färjan, men de vet att den får fruktansvärda konsekvenser. Precis som resenärernas käkar förut tuggat i sig buffén tar de sig nu an sina reskamrater och skräcken fyller Baltic Charisma. När det här sker har jag redan fäst mig vid flera av karaktärerna och det är tungt när de jagas och förvandlas.

Egentligen borde jag inte gilla Färjan alls, men det gör jag. Främst för att den handlar om riktiga människor som i vissa fall går ett fruktansvärt öde till mötes och blir blodtörstiga varelser. Ändå förblir de tänkande varelser och att få följa deras tankar även efter förvandlingen ger ett helt annat perspektiv på historien. Miljön bidrar till den klaustrofobiska och skrämmande känslan. Färjan som befinner sig mitt på Östersjön, som ingen kan lämna och där faror väntar i alla skrymslen och vrån. Håret ställer sig på armarna nu när jag skriver om det. Jag borde inte köpa det osannolika, men då miljön är så otroligt sannolik är det svårt att inte göra det.

Att en författare kan få mig att älska en orgie i vampyrer och blod är faktiskt i det närmaste otroligt skickligt. Färjan är helt enkelt en riktigt välskriven bok, som får mig att läsa vidare snabbt, snabbt, med andan i halsen. Ibland är det rätt osmakligt, men det är hela tiden riktigt, riktigt bra. Om det här är skräck, så gillar jag skräck. Med Färjan har Mats Strandberg bevisat att han är skicklig oavsett genre.

Hatten av för mannen som fått mig att läsa en vampyrskräckis med stor behållning. Jag är imponerad och faktiskt lite lättad för att jag inte förlorat en favoritförfattare, även om Sveriges nya skräckkung mer än gärna får skriva ännu en queerlit (eller vad hans tidigare genre nu ska kallas).

_________________________________________

Inlägget har tidigare publicerats på Kulturkollo.

Konsten att skrämma sig själv

Idag läste jag John Ajvide Lindqvists novellen “Tjejen”, från samlingen Låt de gamla drömmarna döhögt för mina elever i ettan. Det är en berättelse som börjar med att en flicka går fram till en pojke efter en konsert och berömmer hans klarinettspel. Killen, som heter Mattias, samlar mod och frågar om hon vill fika, de fortsätter sedan träffas och blir ett par. Första delen av novellen är som vilken kärlekshistoria som helst. I alla fall nästan. Vi får veta att Gabriella, som hon heter, har ett ärr på handleden, men i övrigt verkar hon vara väldigt vanlig.

Gabriella och Mattias träffas ofta och han är verkligen kär. Vändpunkten i novellen kommer när de för första gången har sex och han märker alla de ärr hon har på kroppen. Gabriella berättar att hon varit sjuk, men mår bättre nu.

“Tjejen” är helt klart en skräcknovell, men det tar lång tid innan skräckelementen kommer. Det är när Mattias till slut får komma hem till Gabriella och träffa hennes mamma som vi förstår att någonting är väldigt fel. Det som är tydligt är dock att väldigt lite står uttryckligen, medan det som finns mellan raderna är så mycket mer. I diskussionen om novellen blev det tydligt vad läsaren kan göra med den text hen läser.

Under Crimetime talade Gregg Hurwitz om att det ibland kan bli mycket mer skrämmande att sluta skriva när det börjar bli läskigt, lämna en antydan om att något ska hända och sedan låta läsaren fantisera vidare. Precis så gör Ajvide Lindqvist, då han låter Gabriella lägga sina tummar på Mattias ögon precis då novellen om dem slutar. Med de små ledtrådar vi fått under läsningen blir detta något otroligt obehagligt. Det var väldigt intressant att lyssna till de olika teorier som eleverna hade om vad som egentligen hänt och vad de tror kommer att hända. Till slut hade de skrämt upp varandra så mycket att de var livrädda. När jag frågade hur mycket av det läskiga som egentligen stod i novellen insåg de att det inte var mycket alls.

Mitt mål med just den här novellen var just att eleverna skulle bli medvetna om hur viktigt det är att läsa aktivt för att få en bra läsupplevelse. Vi talade om att fylla ut tomhål genom att leta mellan raderna, men också om vikten av att träna på att framkalla inre bilder för att förtydliga det lästa.

Noveller, som jag brukar hävda inte är min grej, är det verkligen när det kommer till undervisning. Vi har nu läst tre noveller, förutom “Tjejen” även “Spöket Milton” av Jonas Hassen Khemiri och “H-O-N-E-Y” av Johanna Thydell. Alla tre finns i Färdlektyr från 2007. Slutuppgifterna blir att dels skriva en novellanalys av en av novellerna efter en mall som vi testat gemensamt under lektionerna och sedan skriva en reflektera, jämförande text där två eller tre av novellerna jämförs.

Hemmet är skräck i min smak

Det är verkligen fruktansvärt när någon närstående drabbas av demens. Att hen finns kvar, men ändå är försvunnen. Joel, som är huvudperson i Mats Strandbergs nya bok Hemmet, ser sin mamma Monika förändras rejält. Det är som att hon blivit en helt annan person, i alla fall ibland. Arg och elak vissa stunder, men som vanligt andra. Att demens kan göra den drabbade aggessiv är dock inte ovanligt och allt verkar ha en naturlig förklaring.

Joel är den som får ta ansvar för modern. Hans bror lever sitt eget liv och orkar inte mer än att spela den perfekte sonen ibland. Själv är Joel långt ifrån perfekt och hans missbrukshistoria påverkar honom fortfarande. Det handlar dels om hur andra i samhället ser på honom, men också hur han hanterar situationen med sin mamma.

Monika har fått plats på demensboendet Tallskuggan, där Joels barndomskompis Nina visaar sig vara en av de anställda. Monika var viktig för henne då och även Nina påverkas därför av den äldre kvinnans förändring. Demensen gör Monika onödigt ärlig och hon säger en hel del fruktansvärda saker både till Nina och till andra i sin omgivning.

Hemmet Tallstugan befolkas av en rad mer eller mindre märkliga karaktärer. Att de är dementa och inte riktigt vet vad de säger eller gör, skapar en känsla av osäkerhet över vad som egentligen händer på riktigt och vad som bara händer i deras inre. Det gör läsningen obehaglig och jag blir egentligen mer skrämd av den klaustrofobiska stämningen och den lågmälda skräcken än jag blev av splatterorgien i Färjan (som jag mot alla odds gillade skarpt). Strandberg har nämligen i båda sina senaste böcker lyckats med att skriva skräck som också fokuserar på relationer och det gör det till böcker som passar mig som skräckskeptiker väldigt bra. Karaktärerna är människor av kött och blod, faktiskt också då de inte är det. Hemmet är inte en bok som bara är till för att skrämmas, utan också för att beskriva relationer mellan människor. Det är något jag verkligen uppskattar.

Många av mina elever kommer att sommarjobba på boenden för äldre eller inom hemtjänsten. Jag har självklart tipsat dem om Hemmet och hoppas att de läser och blir lite lagom skrämda. För mig räcker det dock att ha besökt farmor på boende för flera år sedan för att drabbas av miljön i boken. Jag tror att många kan känna så och det är därför jag tror och hoppas att Strandbergs bok ska nå många läsare.

Vad hände på Wylding Hall?

wylding-hall

Det var i början av 70-talet som bandet Windhollow Faire spenderade några veckor på Wylding Hall och där spelade in sitt klassiska album med samma titel. Nu har många år gått och bandmedlemmarna turas om att berätta om hur albumet växte fram och vad de var med om på Wylding Hall. Vi får också läsa om vad deras manager minns, en före detta flickväns tankar och bit för bit får vi till oss någon slags berättelse om vad som hände. Eller kanske hände. Den enda som inte får berätta något är sångaren Julian, då han inte längre lever. Vad som hände och när det hände är länge okänt för oss. Han blir en slags mytisk figur och beskrivs som obeskrivligt vacker och kreativ. Kanske var han det, eller så har han som många legender, blivit mer fantastiska i minnet. Min favorit är Les, sångerska och inledningsvis flickvän till Julian. Hon är amerikanska och lite av en udda fågel. Nu är de udda allihop i bandet, mer eller mindre, men Les sätt att vara “en av grabbarna” och samtidigt helt sig själv var något jag tilltalades av. Till en början är det lite svårt att hänga med i de korta minnesfragmenten, men snart är jag ett med bandet och önskar nästan att jag fått vara med om inte på Wylding Hall, så i alla fall på den lokala puben för att lyssna på de nu legendariska spelningarna.

Jag älskar Elizabeth Hands sätt att skriva och jag tycker verkligen om Wylding Hall. Det är en kort och sparsmakad berättelse, men det finns oändligt mycket mellan raderna. Hela tiden finns känslan att de som intervjuas vet mer än de säger. Eller så är det helt enkelt så att de inte riktigt minns sommaren för länge sedan. Visst är det någon slags skräckroman, men för mig är det mest intressant att läsa om musiken. Det mystiska är bara bonus och det som gör Wylding Hall till en så läsvärd bok. Kombinationen av den klassiskt rockstjärnemyten, med droger, sprit och sex och mystiken i naturen och det gamla huset skapar en riktigt skön stämning. Jag verkligen älskar såväl stämningen och miljön.

Sjuka själar är härligt läskig

sjukasjalar-inb

Kristina Ohlsson är alltid bra. Hennes polisdeckare mer välskrivna än de flestas och barnböckerna angelägna. Faktiskt har hon till och med fått mig att uppskatta riktigt hårdkokta thrillers. Med nya boken Sjuka själar byter hon genre igen och ger sig på skräck, om än med många deckardrag.

Det hela börjar med att en ung man kommer tillbaka till sitt föräldrahem efter tio år. En av grannarna mår riktigt dåligt av att se honom, då han påminns av sin egen dotters försvinnande. Fanny, som dottern hette, var en period tillsammans med Lucas den unge mannen. Det var innan hon försvann spårlöst. Någonstans tror nog hennes pappa att Lucas har svaret på vad som hände och att den minnesförlust han säger sig ha drabbats av är påhittad. Han kontaktar polisen som utredde fallet och önskar att det tas upp igen.

Sanningen är att Lucas inte minns någonting av den period runt studenten, som han kanske hade velat glömma, men absolut inte förtränga helt. Det var bara några dagar kvar till vuxenlivet, då han försvann och hittades medvetslös tre veckor senare. De andra som också försvann kom dock aldrig tillbaka. Någonstans är Lucas rädd för att han själv varit inblandad i Fannys försvinnande på något sätt, men han kommer verkligen inte ihåg vad som hände. Frustrationen beskrivs väl av Kristina Ohlsson och det är lätt att leva sig in i det hemska som Lucas varit med om.

I prästgården bor nu Lucas gamla vän David, som han helt bröt kontakten med innan försvinnandet. Problemet är att han inte minns varför, men anar att han fått veta något obehagligt. Davids sambo Anna verkar också vara otroligt rädd och det kommer mer och mer tecken på att den som är skyldig till Fannys och Lucas försvinnande är aktiv igen. Allt som händer i prästgården gör läsningen riktigt obehaglig, men på ett ganska stillsamt och smygande sätt. Det gillar jag.

Jag sträckläste Sjuka själar under några intensiva timmar och tyckte verkligen om den. Kombinationen av skräck och pusseldeckare tilltalar mig verkligen. Brinnande träd, kors på oväntade platser och annat läskigt bygger upp en härligt läskig stämning.

En liten tugga som gjorde mig vrålhungrig

9781474603041_200_the-grownup_haftad

Gillian Flynns The Grownup är en långnovell eller kortroman och fylld av den där härligt läskiga ovissheten, som är så signifikant för den här favoritförfattaren. Knappt 100 sidor lång gör den bara att jag längtar efter mer Flynn, gärna precis nu.

Det är dock en fin bok det här. Inte ens i slutet är jag helt säker på vad som egentligen hänt, vem som talar sanning och vem som ljuger. Huvudpersonen är en av de trasiga kvinnor, som Flynn är så bra på att beskriva. En ung kvinna, som redan i inledningsmeningen förklarar vad hon livnärt sig på:

I didn’t stop giving hand jobs because I wasn’t good at it. I stopped giving hand jobs because I was the best at it.

Dessutom har handleden tagit stryk. Nu livnär hon sig istället på att mer eller mindre leka medium och en dag kommer Susan Burke och vill ha hennes hjälp. Hon har en styvson som hon påstår vill henne och hennes son illa. Historien hon berättar är riktigt obehaglig, men frågan är om den är sann.

På svenska heter The Grownup En sån som du och har getts ut av Albert Bonniers Förlag. En kort text som gör längtan efter en ny roman av Flynn vansinnigt stark. Skriv, skriv, skriv.

O läser King del 6

9789100146061

Färdig! Min första bok av Stephen King är utläst och jag är nöjd, samtidigt som det känns som att jag fuskat lite. Årstider är ju ingen skräckis av skräckmästaren, utan fyra ganska vanliga berättelser, utan övernaturligheter och så värst mycket skräck. Därmed inte sagt att jag inte blev skrämd under läsningen.

Avslutande delen Vinterverk blev en positiv överraskning. Jag gillade verkligen historien om herrklubben där en rad män umgås, dricker och ibland berättar historier för varandra. Historien om den blivande modern Sandra Stansfield och hennes läkare innehåller mer skräck än resten av boken tillsammans. Det gör att jag inte utesluter att jag kommer att läsa mer av King, men kanske någon kortare bok då, som förhoppningsvis inte är lika ordrik. Det är väl just slöseriet med ord som är min största invändning mot King. Mycket är otroligt omständligt beskrivet och det är inte riktigt för mig. Egentligen är det inget fel med språket i sig, mer än att någon borde ha strukit en hel del. Det jag blev imponerad av var dock det många gånger fyndiga och kluriga innehållet. Stephen King är trots allt en mycket bättre författare än jag trodde.

Vill du läsa de andra inläggen om Årstider finns de här:

O läser King del 1

O läser King del 2

O läser King del 3

O läser King del 4

O läser King del 5

O läser King del 4

9789100146061

Läsningen av Årstider går vidare. Sakta med säkert. Jag gjorde ett ryck, läste ut Sommardåd och blev skrämd. Det är rejäla twister på slutet som gör den här långnoveller/kortromanen riktigt läsvärd, trots svackan i mitten. Faktum är att jag gillar den här verklighetsbaserade skräcken mer, än den med konstiga varelser i.

Nästa del heter Höstgärning och då blir det dags att läsa ännu en filmatisering, nämligen Stand by me, en av mina favoritfilmer som barn. Höga förväntningar alltså.

Nu hoppas jag på lästid och läsflyt!

O läser King del 3

9789100146061

Det går trögt med Årstider just nu. Andra delen Sommardåd, som började så bra, känns alldeles för lång. Visst är relationen mellan pojken och den gamla mannen gripande, men när tiden gick började historien gå på tomgång. Nu har det hänt en del och spänningen stiger. Vändningar är bra och väcker en trött läsare.

Intrycket av King som författare hittills är att han helt klart kan berätta en bra historia, men att han ibland använder lite väl många ord för att göra det. Nu är det visserligen årets tröttaste tid och kanske är det orättvist att ens uttala sig om en för mig ny författare då, men jag gillar inte riktigt den mängd ord som används för att beskriva händelser som inte kräver riktigt så detaljerade beskrivningar. Jag kommer på mig själv med att skumma och det är aldrig ett bra betyg.

Trots allt är det här en tillräckligt bra bok för att läsa vidare, så det ska jag självklart göra. På återseende!

 

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: