Månad: juni 2021

På natten är allt sant

Två ungdomar. En tjej och en kille. De kommer från olika grupperingar och kan aldrig bli tillsammans. När de blir förälskade måste de smyga med sin kärlek. Nej, det är inte Romeo och Julia det handlar om, utan Liv och Jemal. Boken heter På natten är allt sant och är skriven av Lina Stoltz. En på ytan ganska klyschig berättelse, som blir något helt annat.

Liv bor i ett litet samhälle i norra Sverige. Hennes mamma har flyttat till Sundsvall, storasystern studerar i Luleå och Liv bor kvar med sin pappa. Hon är tillsammans med Hannes, som är kusin till hennes kompis. I det lilla samhället är rasismen utbredd och både Livs kompisar och pappa är minst sagt skeptisk till invandrare. Så slumpar det sig så att Liv springer på Jamal en kväll. De börjar tjafsa och Liv kysser honom på skoj. Ingen av dem har räknat med att de ska få känslor för varandra.

Först gör de allt för att trycka bort känslorna. Liv är ihop med Hannes och vill verkligen inte vara ihop med en invandrarkille. Jemal gillar Zahra och vill inte vara ihop med någon kaxig svennebrud. Känslorna går dock inte att syyra över och de börjar träffas i smyg på nätterna. De är sommar och de kan vara ute. Viktigast av allt är att ingen får veta att de är tillsammans.

Lina Stoltz lyckas ta en klassisk kärlekshistoria och göra den till något unikt. På natten är allt sant är en lättläst bok som med få ord lyckas förmedla stora känslor och ett gigantiskt dilemma. Hur ska Liv och Jemal någonsin kunna visa sin kärlek? Vad ska deras vänner och familjer säga? Det finns väldigt många hinder helt klart och det öppna slutet avslöjar väldigt lite. Jag hoppas att de vågar vara som de vill och inte som andra önskar.

På natten är allt sant är en positiv överraskning och en bok jag tycker mycket om. Känslorna är sanna, förälskelsen går att ta på och frustrationen över hur verkligheten ser ut är påtaglig. Boken är utgiven av det lilla förlaget Barents Publishing och höll på att gå mig helt förbi, men jag är glad över att jag hittade den på biblioteket och att jag läste den. Det här är nämligen en riktigt bra ungdomsbok.

Veckans kulturfråga v.25 2021

Snart midsommar och dagens kulturfråga handlar inte om grodor, men väl om sommarskildringar. Välj en bok, film, tv-serie, tavla, alltihop eller något helt annat.

Vilken kulturell sommarskildring vill du lyfta fram?

Många skildringar att välja mellan helt klart, men jag väljer två. Dels Jens Liljestrands fina roman Adonis, som handlar om en manskör som träffas när de studerar i Lund och många år senare träffas för en återträff i den osäkre Bengts sommarstuga. Jag vill också lyfta fram en klassisk tv-serie, som verkligen inte bara utspelar sig under sommaren, men där några viktiga scener innehåller sommar och snaps. Serien är Tre kärlekar med fantastiska Samuel Fröler och Jessica Zandén i huvudrollerna. Alla säsonger går att se på svtplay. Kanske dags att se om den i sommar.

Sweet Home Dalarna

Min farmor Märta växte upp i det lilla samhället Moje som är en del av Gagnef i Dalarna. Där bodde hon med sina föräldrar och sina fyra syskon, tre systrar och en bror. Hon och en av systrarna flyttade senare till Göteborg och hon gifte sig med min farfar som var från Vårgårda. Efter att föräldrarna gick bort ärvde syskonen hus och mark i byn och för farmors del betydde det en “sportstuga” som främst användes vid jakt. Den låg fint på höjden med utsikt över Mojesjön och där, i ett rum och kök, tillbringade jag många sommarveckor tillsammans med mina kusiner. Vi var nio personer i den lilla stugan och ändå hände det ofta att vi ungar fick sova i rummet för att köket var fyllt av gästande släktingar.

När jag var lite drygt tio byggdes huset ut och det gamla huset blev två sovrum, medan vi också fick ett stort gemensamt kök och vardagsrum och farmor ett litet eget rum. Nu blev kalasen ännu större och sommarveckorna ersattes ofta av ett rejält påskfirande. Sedan barnen kom har vi varit där väldigt lite, men senast det begav sig fick jag erfara hur viktigt det är med tillhörighet i ett litet samhälle. Jag lyckades köra av vägen, hamnade ute på hea (vägen svängde, men inte bilen) och fastnade i snön. Jag tog mig till ICA för att be om hjälp och fick tala med några gubbar som satt på lagret. Jag förklarade min situation och första frågan var, vem är du i betydelsen”vem är du släkt med”. Jag redogjorde för det och då min farmors bror var en central figur i bygden då han levde fick jag snabb hjälp. Det är möjligt att jag fått det ändå, men släktskapet kändes viktigt.

När vi bestämde oss för att ha ett tema där vi läser oss runt Sverige var Sweet Home Dalarna av Karin Janson som ni förstår ett självklart val för mig. Var i Dalarna den lilla byn ligger är oklart, men det är inte Byvalla som författaren tidigare skrivit om. Kanske har samhället fått låna drag av författarens hemby Stora Skedvi i Säter kommun? Lite synd kan jag tycka att det inte finns något namn på byn, eller ens några geografiska referenser mer än titeln. Visserligen är poängen inte att beskriva miljön i det lilla samhället där huvudpersonen Madde bor, men jag hade gärna fått veta lite mer. Viktigast är förvisso kontrasten mellan Dalarna och Stockholm, eller snarare mellan land och stad.

Oavsett var Madde egentligen bor så är det ett ganska typiskt, svensk samhälle vi förflyttas till där livet lunkar på och den lokala pizzerian är där man hänger. I alla fall så hänger Madde och hennes kompis Klara där och blandar hembränt i sin läsk för att liva upp stämningen. Någon gång går de vidare till Statt. Oftast hänger Madde dock hemma i stugan hon hyr med en påse chips endast i sällskap av sin tv. Ibland kommer grannen Jonte, som också är hennes ex, förbi och det händer att de hamnar i säng. Mer uppskattar hon dock när Jontes son Ville dyker upp.

Jobbet är kanske det Madde tycker bäst om. Hon utbildar sig till hovslagare och är lärling hos Kent, en butter hovslagare med hjärtat på rätt ställe. Han är utan tvekan en karaktär som jag hade velat veta mer om, speciellt med tanke på hans beslut senare i boken. Det jag gillar mest med honom är att han tror på Madde och att han, även om han sällan säger det, verkar bry sig både om henne som person och yrkesman. Som totalt ointresserad av hästar med noll kunskaper om hovslageri blir jag förvånansvärt engagerad i de delar som beskriver Maddes yrke.

Så dyker det upp en främmande man på pizzerian och det är ganska tydligt att han är från Stockholm. Janson driver en hel del med honom i alla fall inledningsvis och det är befogad. Främlingen heter Niklas och vikarierar som brevbärare under sommaren. Han har anknytning till bygden, men är trots allt stockholmare ut i fingerspetsarna. När han får punktering är det Madde som får fixa däckbytet och det händer mer än en gång att han rynkar på näsan åt lokala traditioner.

Trots olikheterna blir Madde och Niklas självklart ett par och det funkar riktigt hyfsat till en början. Så bra att Madde bestämmer sig för att flytta med honom till Stockholm och in i den tvårumslägenhet på Östermalm som han bor i. Om hon i alla fall befann lite i överläge så länge de var i Dalarna så blir läget totalt tvärtom i Stockholm. Madde har inga vänner, inget jobb, inga kontakter och hon passar verkligen inte in. Mer än en gång ifrågasätter hon sitt beslut, men inser samtidigt att hon inte har mycket mer än jobbet som håller henne kvar i Dalarna.

Sweet Home Dalarna är en underhållande berättelse om ett par som inte direkt känns som gjorda för varandra. Jag tycker väldigt mycket om Madde, som är en svensk, lantlig Bridget Jones, men har faktiskt lite svårt att förstå vad hon ser i Niklas. De kulturkrockar som uppstår när en total lantis flyttar till Stockholm är underhållande, men också ganska fördomsfull både mot Madde och mot stockholmare. Jag förstår idén att vända på det ganska vanliga perspektivet där en ung kvinna från stan börjar om på landet, men jag är inte helt förtjust. Med det sagt finns det ändå tillräckligt mycket bra i Sweet Home Dalarna för att jag ska läsa och dessutom fnissa en hel del. Niklas mamma Jill och hennes partner Joppe är till exempel ett helt fantastiskt par. Svärta finns det också och här hade berättelsen gott kunnat stanna till ett tag. Det är inte fel med svärta i feelgood, snarare tvärt om. Sweet Home Dalarna hade kunnat bli en riktigt bra film eller ännu hellre tv-serie där karaktärerna kunnat få utvecklas ännu mer. Då kunde vi dessutom få njuta av Dalarnas vackra natur, oavsett var det nu är Madde bor.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 28 juni 2020. Eftersom Sweet Home Dalarna nu nominerats till Årets Feelgood repriserar jag det här idag.

Det långsamma livet

I Det långsamma livet tar Abdellah Taïa med oss till Paris efter terrorattentaten 2015, som förändrade allt. I alla fall känns det så för huvudpersonen Mounir, en 40-årig marockansk man, som nu tappat den plats han trodde sig ha i den franska huvudstaden. Berättelsen om honom är som en feberdröm, fragmentarisk, känslofylld och inte sällan väldigt obehaglig. Det är ingen idé att försöka hitta en början och ett slut. Istället skriver Taïa fram ett kaos som verkligen berör.

Det vi vet om Mounir är att han ibland arbetar som lärare, att han varit djupt förälskad i polisen Antoine, att han just flyttat in i en lägenhet i centrala Paris och att han störs av grannen ovanför. Så mycket att det blir bråk och polisen kommer. De hittar massor av misstänksamma saker i Mounirs liv. Hans alldeles för billiga lägenhet, hans humör och självklart det faktum att han är muslim från Marocko. Kanske håller han på att förbereda ett nytt terrorattentat?

Att beskriva Abdellah Taïas sätt att skriva är nästan omöjligt. Jag vet bara att hans språk går rakt in i hjärtat. Att berättelsen om Mounir blir något jag tar till mig och faktiskt inte måste förstå. Livet är inte en rak linje från A till B och när Mounir i all sin panik försöker beskriva sitt liv är det självklart så att det blir ett virrvarr av tankar. Till slut vet läsaren inte vad som är sant och vad som pågår i Mounirs huvud. Är det så att polisen Antoine som kommer till hans hus är samma Antoine som han haft ett hemligt förhållande med? Är han en vanlig, skötsam lärare, eller finns det något sätt han har kanaliserat sin ilska på? Taïa ger oss inga onödiga förklaringar och erbjuder till och med två slut på historiens om Mounir.

Det långsamma livet är ingenting för den som vill ha en rak och enkel berättelse som ger svar. Istället skapas fler frågor ju längre jag läser och jag bestämmer mig för att inte tänka så mycket, utan bara dras med. Språket är som sagt helt otroligt. Alla de trådar som bjuds på får mig att tänka vidare och ibland hamnar jag på samma plats som Mounir, men ganska ofta på en helt annan plats. Det här är ett imponerande romanbygge, där starka känslor tar över det logiska, precis som jag tänker mig att det gör för någon som hamnat i en väldigt obehaglig situation.

Årets feelgood

Priset Årets feelgood är ett samarbete mellan Feelgoodfestivalen och Storytel. Läsarna kan mellan den 18 juni och 11 juli rösta på en rad titlar utgivna våren 2020 till sommaren 2021. Därefter tar en jury vid och väljer vinnaren bland de fyra böcker som fått flest röster. I juryn sitter bland andra Johanna som bloggar på Johannas deckarhörna.

Listan är lång och jag har länkat till de böcker jag läst, satt en stjärna vid de som jag vill läsa och ett hjärta vid de fem som jag tycker är bäst av de jag läst.

Juni, juli, halva augusti, Marie-Louise Marc
Konsulten som inte ville bada, Mikael Bergstrand
Mitt hemliga liv, Jenny Fagerlund *
Midsommarblot, Ewa Klingberg
Julen enligt Julia, Kristin Emilsson ♥
Kirskålsgrannar, Jenny Clevström *
Dina färger var blå, Marcus Jarl *
Tredje gången gillt, Mia Söderberg *
Halleholm – Lovisas val, Ruth Kvarnström-Jones
Hotellgästen, Olséni & Hansen
Je m’apelle Agneta, Emma Hamberg ♥
Under samma himmel, Camilla Davidsson
Klubben för lyckliga slut, Caroline Säfstrand ♥
Knäckta ägg och krossade hjärtan, Maria Ernestam ♥
Bara ett litet mord, Carin Hjulström
Ett oemotståndligt liv, Birgitta Bergin *
En bättre människa, Eli Åhman Owetz
Dö för vårt syndiga släkte, Marianne Cedervall
En kväll i juni, Anna Lönnqvist *
Solsken och parmesan, Christoffer Holst ♥
Selektiva Selma, Josefine Sandblom
Den lilla vingården vid bergets fot, Marie Sammeli *
Sweet Home Dalarna, Karin Janson
Ett oväntat arv, Sofia Ymén
Sommaren på Nornö, Jennifer Dahlberg *
Ellens val: Lockelsen, Moa Sandberg Eriksson *
I hjärtat av Ådala, Åsa Liabäck *
Vår vid Sommen, Camilla Dahlson
Dagboken jag aldrig skrev, Jessika Devert
Vera Malms vidunderliga äventyr, Tomas Tivemark
Aldrig för sent, Eva Swedenmark *
Medan världen ser på, Anna Larsson

Fem filmer om fotboll

Fotbolls-em pågår och dagens topp 5 handlar därför om fotboll. Filmer får stå i fokus den här gången. Gamla, brittiska filmer.

Det finns bara en Jimmy Grimble handlar om Jimmy som är utsatt och rätt kass på fotboll. Ändå drömmer han om att bli proffs, eftersom det skulle förändra hans liv. När Jimmy hittar ett par magiska fotbollsskor förändras verkligen allt.

Feverpitch är en bok av Nick Hornby, men faktiskt en ännu bättre film med Colin Firth i huvudrollen som fotbollstokig idrottslärare.

Fotboll för buddha såg jag för många år sedan på en filmfestival. Charmig film om två pojkar på ett buddhistkloster som gör allt för att kunna se fotbolls-vm på tv.

Looking for Eric av Ken Loach är en fantastisk berättelse om Eric som hamnar i en depression och får råd av sin idol Eric Cantona.

Skruva den som Beckham handlar om fotboll, vänskap, kärlek och identitet. En film som faktiskt åldrats väl och som jag ofta använt i undervisningen.

 

Boknostalgi: Våra kyssar är avsked

Egentligen är det inte något riktigt nostalgiinlägg kanske, då det bara är tio år sedan jag läste Våra kyssar är avsked, men då jag nu planerar att läsa Nina Bouraouis senaste bok har jag tänkt tillbaka. Tänkt på de drygt tio år som gått sedan jag läste den första boken av henne och insett så mycket fattigare mitt liv hade varit utan denna fantastiska författare som skriver som ingen annan. Om jag tvingas ange en favoritförfattare blir det ofta Nina Bouraoui, men ändå glömmer jag mellan böcker riktigt hur unik hon är.

Hjärtlinjer av Brit Bennett

Hjärtlinjer är berättelsen om tvillingarna Desiree och Stella som växer upp i den lilla staden Mallard i Louisiana där idealet som gäller är ljus hud. För varje generation blir befolkningen ljusare och det är tydligt att makten ligger i huden. Colorismen påverkar tvillingarna liv och de väljer också att helt egna vägar när de som tonåringar rymmer till New Orleans. I korta nedslag låter Bennet oss lära känna tvillingarna och deras familjer. De skils åt i New Orleans och när Desiree gifter sig med en svart man inser Stella att hon kan tas för vit. Hon väljer att helt bryta med sitt förflutna och skapar sig ett nytt liv där hon är någon helt annan än Stella från Mallard. Med en rik, man och välanpassade barn blir livet på många sätt lättare. När hennes dotter Kennedy träffar Desirees dotter Jude är ett avslöjande nära. Samtidigt är det här ingen spänningsroman, utan Bennett undersöker istället identitet ur olika perspektiv.

Synen på hudfärg och den komplexa skildringen av rasism är ändå det som kanske drabbar mig mest under läsningen av Hjärtlinjer. Det handlar inte bara om att vita skulle vara bättre än svarta, utan att det också finns grader av acceptans beroende på hur ljus eller mörk du är. Det är inte heller så enkelt att colorismen inte bara är de vitas förtryck av andra, utan det är mer komplext än så. När Desiree återvänder till Mallard med sin dotter June är det tydligt att dotterns hudfärg inte accepteras. Det är också där berättelsen börjar, när Desiree återvänder och än en gång får uppleva hur stor betydelse färgen på huden har. Hon lär sig också vikten av att faktiskt inte bara fly, utan att skapa ett liv värt att leva. I det vill hon att Stella ska vara en del och jakten på den försvunna systern inleds.

Hjärtlinjer är nominerad till Women’s Prize for Fiction och det är en nominering den är väl värd. Läraren i mig går igång på att det här är en lättläst och ändå högkvalitativ roman. I en gymnasieklass tror jag att den kan leda till väldigt många intressanta samtal. Att Jude träffar en transsexuell man ger ännu fler perspektiv på identitet och sexualitet. Ibland balanserar Bennett på gränsen till att bli övertydlig och undervisande, men jag tycker att hon håller det på en bra nivå. Tydligheten gör dock att jag tror att det här är en bok som kan passa yngre läsare.

Veckans kulturfråga v.24 2021

Idag firar jag och maken 20-årig bröllopsdag och det firar vi med att ta med ungarna på restaurang. Det egna firandet får vänta tills semestern är här. Veckans fråga handlar om bröllop.

Vilken bok, film och/eller tv-serie om bröllop tycker du extra mycket om?

 

På 90-talet kom några roliga filmer om bröllop och min favorit är Fyra bröllop och en begravning, men även Min bäste väns bröllop är rolig. Fyra bröllop och en begravning har också gjorts som tv-serie och även den är bra.

Böcker då? Den första jag kom att tänka på är Finns det en, finns det flera av Mhairi McFarlane som inleds med att huvudpersonen kysser brudgummen på ett bröllop som inte är hennes. Det blir bättre än det låter. Ett ännu mer otrevligt bröllop får vi följa med på i boken Bröllopsfesten av Lucy Foley där en av gästerna dör.

Den lilla blomsterhandeln vid havet

I Den lilla blomsterhandeln vid havet av Ali McNamara möter vi Poppy som ärver en blomsterhandel av sin mormor. Tidigare har hon gjort sitt yttersta för att undvika att bli en del av familjeföretaget, men det är svårt att säga nej till ett arv. Hon beger sig därför till den lilla kuststaden St Felix där hon inte varit sedan barndomens somrar. Många minnen väcks till liv och långt ifrån alla är trevliga.

Frågan är hur någon som verkligen inte kan något alls om blommor, ska kunna driva en blomsterhandel. Inledningsvis är Poppy helt inne på att sälja butiken, men hon får god hjälp av kvinnoföreningen och inte minst av Amber som vanligtvis arbetar i Poppys mammas blomsterbutik i New York, men nu ska arbeta i St Felix. Sedan finns också Jake, en ung änkling som är den som levererat blommor till butiken och planerar att fortsätta med det.

Jag vill så gärna tycka om Den lilla blomsterhandeln vid havet, men det som på pappret lät som en söt och trevlig historia, visade sig tyvärr vara en ganska rörig historia. Berättelsen är onödigt rörig, personer dyker upp utan att ha någon större funktion, komplicerade saker löser sig löjligt enkelt, men värst är kanske att språket är stolpigt och det stör läsningen. Saken blir inte bättre av att jag inte alls tycker om huvudpersonen Poppy och tycker att de magiska blomsterbuketterna är rätt löjliga. Tyvärr är det här långt ifrån någon favorit. Synd, då jag gillar St Felix och gärna hade hängt där lite till. Det finns några karaktärer som jag fastnade för, men det räcker inte riktigt. Som mysig tv-serie tror jag däremot att den hade funkat perfekt.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: