enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Läst 2019

Dvalan är Grebes bästa hittills

Jag har läst och tyckt om alla de böcker om Siri Bergman som Camilla Grebe skrivit tillsammans med systern Åsa Träff och dessutom läst de tidigare två böckerna i serien “Flickorna och mörkret” och tyckt mycket om även dem. Självklart hade jag höga förväntningar på senaste boken Dvalan och de infriades med råge.

Ännu en gång har Grebe, likt Tana French, vridit lite på perspektivet och låter andra poliser stå i fokus, medan Malin från Husdjuret finns med som en bifigur. Även profileraren Hanne finns med på ett hörn. Istället är det kriminalinspektör Manfred Olsson som ansvarar för ett fall som är mer obehagligt än det mesta andra. Det tar dock tid innan alla bitar faller på plats, men pusslet läggs riktigt snyggt och trots att jag anade upplösningen ganska tidigt är det spännande ända till slutet.

Manfred Olssons dotter skadas i ett tidigt skede och ett av bokens spår är hennes tid på sjukhuset och den sorg som Manfred har svårt att dela med sin sambo. Inte för att han inte sörjer sin dotter, för det gör han, utan för att det går lättare om han får ägna all tid åt jobbet och på så sätt glömma allt hemskt i sitt eget liv.

Andra delen av berättelsen handlar om Samuel, en tonåring som hamnat fel och när han lyckas sabotera en knarkaffär är han tvungen att fly. Han hamnar på en avlägsen ö hos Rakel, som också flytt världen och får anställning som assistens åt hennes son. Rakels man är författare och bortrest. När ett par svårt sargade lik hittas vid ön lockas polisen dit.

Samuels mamma Pernilla letar efter sin son och försöker förgäves få polisen att engagera sig i hans försvinnande. Hon är djupt frireligiös och har kämpat läge för att sonen ska hamna på rätt väg. Nu är hon rädd att det är för sent.

När vi diskuterade Silvervägen av Stina Jackson på Kulturkollo läser var fokus mycket på språket och hur välskriven boken var, trots att deckarhistorien kanske inte var den mest spännande. Även Camilla Grebe har ett snyggt språk och har dessutom skapat en genomtänkt historia som gör Dvalan till något mer än en “vanlig” polisdeckare. Jag engagerar mig i karaktärerna och imponeras av hur de olika trådarna knyts ihop. Det här är riktigt bra läsning i genren.

Bränn alla mina brev

“Det är 1988 och har precis börjat snöa” är en bok av Sigge Eklund och en rad som Alex Schulman infogat i sin bok Bränn alla mina brev en bok om hans mormor och morfar och deras liv.

Sven Stolpe, författare och översättare som tillhörde det kulturella toppskiktet i Sverige, var Alex Schulmans morfar och vid det här tillfället 1988 är Alex hos sina morföräldrar över helgen, något han är ofta. Stolpe var en man med ett humör som fick alla runt om honom att må dåligt och porträttet av honom är mycket känslofyllt. Det är när Alex är hos en psykolog och gör en familjekarta som han inser att ilskan han själv bär på, som skrämmer hans barn, kommer från hans mammas släkt och från Sven Stolpe. Scener från helgen 1988 blandas med andra viktiga tidsperspektiv, som när Alex i nutid läser in sig på morfaderns liv och så den avgörande händelsen 1932 som påverkade livet för både Sven Stolpe och hans fru. Kanske också för deras barn och barnbarn.

Jag tycker om Bränn alla mina brev och imponeras faktiskt av Alex Schulmans sätt att berätta historien om sin mormor och morfar. Det jag saknar är tråden om hans egen ilska, som är den som inleder boken, men som senare bara konstateras, men aldrig får hamna i centrum. I onsdags diskuterade vi boken i bokcirkeln Bokbubblarna och var eniga om att den är väldigt bra. Alla utom en satte en fyra i betyg och hon satte en femma.

Vi diskuterade kvinnorollen och hur ofattbart det är att Karin inte lämnar honom eftersom han verkligen beter sig vidrigt. Makten han haft över henne måste varit enorm. Samtidigt äger händelserna i Sigtuna rum innan de skaffat familj och det borde inte ha varit omöjligt att ta sig vidare. Troligen har vi svårt att förstå idag vilket stigma en skilsmässa hade kunnat innebära då. Eller handlade det istället om rädsla?

Att Sven Stolpe var så stor hade ingen av oss koll på. Olof Lagercrantz kände vi alla självklart till, men inte herr Stolpe och det hade troligen irriterat honom något gruvligt. Att vänner som Nathan Söderblom och Dag Hammarskjöld lever kvar i vårt minne torde inte uppröra honom det minsta.

Här är ditt liv med Sven Stolpe finns på Öppet arkiv från 1985 och efter att Stolpe kidnappats i en radiostudio får vi lära känna Alex Schulmans morfar lite mer. En man som faktiskt framstår som en ganska behaglig och lågmäld man, även om det finns en del bett i vissa kommentarer, är han snarare skämtsam än elak. Däremot verkar han extremt egocentrisk, men han kommer undan med det och jag kan inte låta bli att fascineras av ytan som inte alls stämmer överens med det agerande som beskrivs i Bränn alla mina brev.

Det var spännande att höra herr Stolpe diskutera skolan och lärarrollen. Det låter lite som vissa skoldebattörer idag. I alla fall finns det ganska många av dem på Twitter. En av de första gästerna är två gamla elever från Mjölby gymnasium, där hans dotter Lizette (senare Schulman) är en. Boken Alex Schulman skrivit om henne heter Glöm mig och den har jag inte läst ännu. Nu blir jag dock nyfiken på att få veta mer om denna märkliga familj.

 

 

Scener ur hjärtat

Jag började lyssna på Malena Ernmans inläsning av boken Scener ur hjärtat på ett löpband på gymmet och kanske borde jag istället läst den när jag var ensam. Reaktionerna på de inledande kapitlen om dottern Greta kom väldigt nära och jag blev både arg och ledsen. Även vår son slutade gå i skolan i årskurs fem. Det är få dagar under det senaste året som han varit där och under hösten var han bara där en enda dag. När Ernman talade om att sitta på möten med olika instanser som borde kunna hjälpa, men egentligen inte gör någonting, känns det i hela min kropp och jag vill bara skrika rakt ut.

Så går familjens liv vidare på något sätt och andra dottern Beata hamnar i en liknande, men också väldigt annorlunda situation. Hon är precis lika gammal som hennes syster var, men beteendet ser ut på ett annat sätt. Den perfekta, sociala tjejen som uppför sig precis som hon ska när andra finns i närheten, blir ett monster hemma. Fler möten, fler instanser som verkar försöka, men inte tycks ha några idéer. Saker som går sönder, både bokstavligt och bildligt och jag känner igen mig ännu mer.

Familjen har tillsammans valt att skriva ner sin berättelse och jag är så glad att de gjort det. Många fler behöver få höra hur det är att ha barn som inte klarar av att fungera i den miljön som de förväntas klara av. Det är så lätt att skuldbelägga föräldrar och det är också lätt att lämna över allt ansvar till dem, även om någon annan borde ta det. Vi har också tjatat, skrikit, gråtit, lirkat, mutat, hotat, försökt skämta bort och till slut landat i att inget av det hjälper. Det gäller bara att finnas där och försöka hålla ihop sig någorlunda trots utbrott, hårda ord, ångest och apati.

Så för mig är Scener ur hjärtat främst två föräldrars berättelse om att leva med barn som inte följer mallen. Inledningsvis tyckte jag att det var märkligt att blanda samman den berättelsen med den om vår planet, men sedan tycker jag att det funkar och idén att vår stress och jordens stress hör samman är egentligen såväl bra som tydlig. Våra liv och vår livsstil är inte hållbar varken för oss själva eller för vår planet. Vår konsumtion gör oss inte lycklig, men ytan och vikten av att få den att framstå som perfekt har blivit viktigare än mycket annat. Kanske än allt annat. Som Malena Ernman påpekar i boken diskuterar vi sällan det som finns bortom de perfekta bilderna på Facebook och Instagram och kanske är det därför så få berättelser om barn som hamnar utanför får höras. Att befinna sig i en situation där ens barn mår fruktansvärt dåligt är ingenting man orkar prata om när man befinner sig mitt i helvetet och om det tar slut, när det tar slut, vill ingen återvända dit ens i tanken.

Jag undrar hur många som raljerar över Greta Thunbergs klimatkamp som verkligen har läst Scener ur hjärtat. Om de hade gjort de tror jag att de, som jag, hade insett att det här är en ung dam som ingen kan styra. Någon som förvisso har en diagnos, men som är allt annat än lättstyrd och lättmanipulerad. Någon som läst på om det problem i vår värld som få verkar inse allvaret i. Ja, hon har kända föräldrar och ja, det har kanske gett henne större uppmärksamhet. Det betyder inte att det är okej att förlöjliga henne och låtsas att det handlar om omsorg. Istället tror jag att det handlar precis om det som Ernman och Thunberg skriver om i sin bok, att vi inte vill inse hur illa det är med vår planet i en värld där ekonomi går före ekologi och få är beredda att ändra sitt liv för att minska den miljöpåverkan som de helst inte vill låtsas om.

På egen hand

Det var evigheter sedan jag läste något av Marian Keyes, men nu har jag återupptäckt henne och årets första utlästa bok blev På egen hand. Tyvärr läste jag den på svenska och störde mig lite på översättningen, inte för att den egentligen var dålig, men vissa uttryck kändes konstlade och hade troligen passat bättre i original.

På egen hand handlar om Amy och Hugh, som varit gifta länge och inte har ett dåligt äktenskap, men inte heller något toppendito. Fokus ligger på jobb och vardagen är visserligen helt okej, men båda verkar sakna något. De är snart närmare 50 än 40 och hamnar i någon slags ålderskris.

Hughs kris är den tydliga och den mest vansinniga. Han bestämmer sig för att lämna familjen och dra på långresa till Sydostasien i ett halvår, vilket självklart gör Amy både arg och ledsen. Länge tror hon att han ska ändra sig, men det gör han inte. När Hugh drar och lämnar Amy med deras tre tonårsbarn rasar hennes liv.

Amy må vara knäckt, men hon försöker köra på. Jobbet tar mycket tid och en man hon fantiserat om länge tar åter plats i hennes liv. Hugh hör hon ingenting ifrån, precis som de, eller rättare sagt han, har bestämt.

På egen hand är en trevlig bok om vad man har och hur lätt det är att glömma bort kärleken när vardagen bara knallar på. Jag tror inte att Amy och Hugh är unika på något sätt, för även om få drar till Asien är det nog många som går omkring och önskar sig en annan vardag.

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: