Läst 2019

Pojken som följer sin skugga

I vårt allt mer svart-vita samhälle saknar jag ofta de personer som faktiskt beskriver de många gråskalor som ändå existerar. Kanske är det därför jag blev så glad när jag läste Kadir Merals bok Pojken som följer sin skugga, som på ett respektfullt och bra sätt försöker beskriva de kulturkrockar som kan uppstå om man som invandrare går utanför sin sfär.

Huvudpersonen Memo bor i Angered i Göteborg med sin familj. Familjen flydde från Kurdistan när Memo var tonåring och nu, sex år senare tar han studenten. Därefter väntar förhoppningsvis universitetsstudier. Memos föräldrar håller hårt på de kurdiska traditionerna och accepterar hans studier, men deras största dröm är ändå att han ska gifta sig med en bra, kurdisk flicka och föra sitt arv vidare.

Memo funderar mycket kring vad det är som gjort hans föräldrar så traditionella och en förklaring tror han är att det faktiskt inte finns något Kurdistan i egentlig mening och att de flydde från Turkiet för att de inte fick leva enligt sin kultur där. När de i Sverige är fria att leva som de vill väljer de att leva på kurdiskt vis. Kadir Meral försvarar inte segregation, men konstaterar att den finns och försöker förmedla en nyanserad bild av varför ens kultur kan bli så väldigt viktig i ett främmande land. För Memos föräldrar är Sverige fortfarande främmande, kanske för att de inte riktigt hör till. De har inte studerat annat än SFI, modern är hemmafru och fadern har småjobb på Partihallarna. Det är lätt att tro att livet inte blev som de tänkt sig och det är egentligen inte så konstigt att de klamrar sig fast vid sin kultur och sina landsmän. Det som gör dem trygga och som gör dem till en del av en gemenskap.

Vi får följa Memo från studentdagen då han och kompisarna Yusuf och Xalil tar studenten. Yusuf får stipendie och Memo klarar sig ganska bra. Han hoppas i alla fall att betygen ska räcka för att komma in på lärarutbildningen. Xalil har egentligen inget riktigt mål i livet och det är inte helt otippat att det är han som efter studenten dras till extremismen. Pojken som följer sin skugga handlar om att försöka passa in. Dels som invandrare på universitetet, men också som försvenskad son till traditionella föräldrar. Det blir inte direkt bättre när sonen testar alkohol och blir förälskad i en svensk tjej.

Pojken som följer sin skugga är en bok jag hoppas når många. Kanske hade det varit lättare att nå ut om boken getts ut av ett större förlag och jag tycker verkligen att många förlag borde vara intresserad av författare som Kadir Meral och det han har att berätta. Vi behöver få höra så många olika röster som det bara går och gärna sådana som vågar vrida och vända på saker, istället för att ge ett enkelt svar. Sådana finns självklart inte, men vi har blivit lurade att tro att allt är enkelt. Välj bort din kultur, bli svensk, tala bara svenska. Så låter allt fler förslag till lösning på problem med segregation och integration. Vi måste lyfta blicken och inse att alla människor har rätt att vara den de är, men också hjälpa fler att kombinera olika kulturer för att faktiskt bli just den person de vill vara.

Bara för att det finns EN annan bok om en kurdisk kille som blir bortgift mot sin vilja av en traditionell far betyder det inte att det inte behövs en till. Bara för att det finns EN annan bok om en kurdisk kille som blir bortgift mot sin vilja av en traditionell far betyder det inte heller att dessa två böcker ska jämföras. Jag måste ändå göra det. Jag tycker om Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, men Pojken som följer sin skugga är på många sätt bättre. Dels är det tydligt att Kadir Meral verkligen försöker förstå sina föräldrar och hans huvudperson vill också göra rätt. Eftersom vi får följa huvudpersonen Memo mer i det liv han lever i Sverige, men också för att han bodde längre i Kurdistan innan han kom hit, förmedlar han en bild av dessa båda kulturer på ett bra sätt. Boken är kanske inte lika dramatisk som Stjärnlösa nätter, men det beror mest på att Memo försöker fånga gråskalan och dessutom är mer säker på vem han är och vill vara.

Pojken som följer sin skugga vänder sig främst till unga vuxna, men passar för alla åldrar. Jag har dock tagit fasta på målgruppen och väljer att lägga till den på mina tipslistor för bra böcker att läsa med ungdomar i skolan.  Möjligen är språket lite överlastat, men jag gillar ändå Merals användande av bildspråk. Alla metaforer och liknelser gör att vi verkligen förstår hur Memo känner sig och han är en huvudperson som är lätt att engagera sig i. På gymnasiet tror jag att den skulle passa perfekt.

 

Regnvakt — om ett översvämmat Paris

Regnvakt av Tatiana de Rosnay handlar om en familj som träffas i Paris för att fira fadern Pauls 70-årsdag och föräldrarnas bröllopsdag. Paul är en man som egentligen trivs bäst bland sina träd och kanske är det därför han verkar lite lågmäld. Sonen Linden är den som berättar historien om vad som händer under några väldigt regniga dagar i den franska huvudstaden. Översvämningen hotar staden precis som den gjorde 1910 och det går snart inte att ta sig någonstans. På hotellet mår pappan sämre och sämre och även hans fru känner sig dålig. Deras vuxna barn försöker att finnas där för dem, men de har sina egna bekymmer att hantera. Linden längtar efter sin sambo och önskar att han var hos honom. Systern Tilia är istället rätt nöjd med att befinna sig långt bort ifrån sin man och reser tillsammans med sin dotter.

Regnvakt är en lågmäld, välskriven och gripande berättelse om en stad och en familj som långsamt drunknar. Tatiana de Rosnay bjuder på ett familjedrama som består av undertryckta känslor och där mycket står att läsa mellan raderna. Medan regnet vräker ner och Seines vatten stiger avslöjas familjehemligheter och relationer sätts på prov. Vi får också följa Linden ut på fototurer i staden och se förödelsen genom såväl hans ögon som hans kameralins. Jag tycker mycket om att få följa främst honom, men också hans familj. Det här är kanske de Rosnays vackraste bok och Paris glänser i huvudrollen. Jag kommer att bära med mig den länge.

Läs gärna Annas intervju med författaren på Kulturkollo.

Regnmannen: en trädgårdsberättelse

Jag är väldigt svag för Jonas Karlsson. Han är en fantastisk skådespelare, en lysande författare och så verkar han så himla smart och trevlig. Dessutom är han en superb inläsare. Det är sällan jag lyssnar på böcker, men när Jonas Karlsson läser in sina egna texter får hans ord en speciell betydelse. Det är som att orden blir levande på ett helt annat sätt än om de stannar på pappret.

Som ni förstår var förväntningarna på nya boken Regnmannen skyhöga.

Jag lyssnade i bilen och kom på mig själv med att småfnissa för mig själv. Jonas Karlssons humor har den effekten på mig. Det blir inga gapskratt, men väldigt många fnitter. Det handlar om den väldigt realistiska, men samtidigt absurda värld som Karlsson skapar som han sedan fyller med väldigt realistiska, men samtidigt absurda karaktärer. Allt levererat med en torr humor som jag älskar.

Huvudpersonen i Regnmannen är den nu pensionerade regissören Ingemar. Han har ganska nyss blivit änkeman och vet inte riktigt vad han ska göra med sitt liv. Under en torr sommar blir det hans döda fru Ingers rosor som får hans uppmärksamhet. Det råder nämligen vattningsförbud och på något sätt måste han få vatten. För rosornas överlevnad självklart, men också för att slippa tjat från grannen Burman som är en riktig besserwisser och vet allt om trädgårdsskötsel. Dessutom har han full koll på bevattningsförbudet. Själv har Ingemar aldrig ägnat sig åt trädgården. Det var alltid Ingers plats.

Så hittar Ingemar en rostig kran på baksidan av sitt hus. Den står en bit in i gömd bland sly och ogräs, men det fungerar fortfarande. Snart märker Ingemar att det är en smått fantastisk kran som han nu är ägare till. Med den kan han nämligen styra vädret och skapa en skur när trädgården behöver det. Kranen ger Ingemar makt och han älskar det. Snart sprider sig ryktet om att han har makt över vädret och det både imponerar på och skrämmer grannarna. Främst är det Lillan Billing som är orolig och scenen där hon ska förklara för Ingemar att hon gärna vill att han ser till att det inte regnar under hennes dotters trädgårdsbröllop, samtidigt som hon ska försöka förklara varför han inte är bjuden och även intyga att hon egentligen inte alls tror att han har någon som helst makt över vädret, är helt obetalbar.

Jag älskar Regnmannen förbehållslöst. Vissa kritiker menar att den är för spretig och att delarna med kommunalrådet Anette Malmgren-Ljungman som kommer för att undersöka Ingemars kran, men för mig är inte ett enda ord onödigt. Att hon finns med ser jag som en naturlig fortsättning på de minst sagt märkliga kommunpolitiker som funnits med i Karlssons tidigare böcker och det är verkligen lätt att skapa absurda problem kring dem. Jonas Karlssons humor är helt klart precis min humor och jag njöt av att lyssna på Regnmannen framförd av honom.

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan

Det var länge sedan mina barn var bebisar, men jag tror verkligen att jag hade uppskattat Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg även då. Det hade varit skönt att få skratta åt eländet, för eländigt var det ganska ofta, trots att jag varken blev lämnad eller bedragen, vilket drabbar huvudpersonerna i Winbergs bok. Det jag tycker bäst om är dock skildringarna av det ganska så vanliga mammalivet, med träffar på BVC och mer eller mindre panikfyllda promenader och fikapauser.

Emma får representera den “vanliga” mamman, som drar sin begagnade och smutsgula barnvagn genom Vasastan för att försöka skapa något slags liv som föräldraledig. Hon vill verkligen inte gå till BVC och träffa andra mammor, men inte heller vara ensam hemma med sin bebis. Hur hon än gör känner hon sig misslyckad. Alla andra verkar ju leva ett helt perfekt liv med sina bebisar. Varför kan inte hon lyckas med det?

Emma har drabbats av den fixering vid yta som är så vanlig som småbarnsmamma, men också annars. Alla andra verkar ha det så himla mysigt och trevligt, alla andra älskar sina partners och sina välfungerande barn, alla andra har ett stort umgänge, åker på flashiga resor och dessutom går alla andra ner i vikt precis efter förlossningen och hinner träna massor.

När Emma lär känna Shirin och Dolly ser hon först bara deras fantastiska yta, men inser sedan att även de har vissa svårigheter i livet. I alla fall Shirin, som blivit lämnad av sin man och därför inte orkar ta tag i sitt liv alls. Hon lever i ett kaos, men visar upp ett perfekt yttre. Dolly å andra sidan verkar leva ett perfekt liv på alla sätt, men så kan det väl ändå inte vara?

Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan är en lättläst och charmig historia. Jag gillar karaktärerna och tycker om att följa deras liv. Andra boken finns redan i hyllan och nu ska vi följa stadsbrudarna på landet i Lycka och livsstilslögner på landet. Jag tror att det blir perfekt sommarläsning.

 

Inte din bror

Abbe kämpar för att höra till och de vänner han får är Rasmus och hans gäng. De är klassens coolaste och har åsikter som Abbe inte riktigt ställer upp på. Som att alla invandrare borde ut eftersom de tar svenskarnas jobb. Rasmus pappa har just fått sparken, så han vet hur det är.

Åsikterna i Abbes familj är helt annorlunda. Hans mamma arbetar på Solgården, ett boende för ensamkommande och en dag berättar hon och pappa att fjortonårige Hossein ska flytta in hos dem. Abbe ska få en ny bror och hans mamma är överoptimistisk. Abbe själv ser absolut inga fördelar. Hur ska Rasmus och de andra reagera om han berättar? Ska han bli helt utan vänner igen? Visserligen har han TerryMinator som han spelar med, men han vill ha någon mer.

Efter en fest hjälper han klassens snyggaste tjej Rebecka att få hem hennes väldigt fulla kompis Iza och efter det börjar han och Rebecka messa med varandra. Det visar sig ganska snart att de båda två är med i gänget, trots att de egentligen inte ställer upp på allt och helst vill ha andra vänner.

Hossain flyttar in och Abbe känner inte alls för att anstränga sig. Hela familjen åker på semester i Dalarna och eftersom de två killarna får dela rum går det inte att undvika varandra längre. Abbe försöker lära Hossain att simma och långsamt får de någon slags kontakt. Inte den himlastormande syskonrelation som Abbes mamma drömmer om, men en början på något.

Det hade kunnat vara en perfekt sommar då Abbe kunnat hänga med Rebecka, men det blir inte riktigt som han tänkt sig. Rebecka passar ofta sin lillasyster och det är svårt att helt ignorera Hossain. Det visar sig dock att Rebecka mer än gärna är hemma hos Abbe och snart blir hon och lillasystern regelbundna gäster. Sommaren blir ganska bra ändå. Det som ställer till det är Rasmus och de hot han riktar mot Abbe som vet för mycket om saker som han inte borde veta något. Situationen blir till slut ohållbar.

Malin Stehn skrev Inte din bror eftersom hon tyckte att det behövdes balans i debatten. Jag håller med. Eftersom jag själv jobbade med nyanlända under många år och upplevde flyktingkrisen 2015 tillsammans med ett stort antal ensamkommande ungdomar från flera länder, men främst Afghanistan, är jag glad över att Hossain blir en karaktär i en bok då han är så himla vanlig. När du läser i tidningar om ensamkommande från främst Afghanistan är det lätt att tro att de alla är knarkande ligister. Sådana finns också, även om jag har träffat väldigt få, men de flesta är just som Hossain tysta och ambitiösa med en dröm om ett bättre liv. En dröm de är beredda att jobba hårt för.

Stehn försöker verkligen att balansera sin bok och försöka att inte hamna i den svart-vita bild som utan tvekan finns. Jag tycker att hon lyckas ganska bra, även om hon kanske tassar lite runt problemen ibland. Tyvärr är slutet också väldigt abrupt och det gör att många lösa trådar återstår. Missförstå mig rätt, jag önskar inget gulligt Hollywood-slut, men jag kände mig inte färdig med karaktärerna när boken var slut. Fram tills dess tyckte jag dock väldigt mycket om Inte din bror och jag hoppas att den når många läsare.

 

 

Ditt hjärta är mitt

 

Tänk dig att du har ett hjärta i dig som en gång tillhörde en annan person. En person som dog för att du skulle kunna leva vidare. Tänk dig det dåliga samvete det ger. Tänk dig hur svårt det måste vara att vara tacksam för livet, samtidigt som det dåliga samvetet nästan tar över. Självklart vill du tacka någon för det du fått, men tänk om de som känt personen med ditt hjärta inte alls vill ha kontakt med dig.

Marlowe skulle ha dött utan ett nytt hjärta och nu är det nästan precis ett år efter transplantationen. Hon har skrivit flera brev till sin donators anhöriga, men fått beskedet att de vill förbli anonyma och inte ha någon som helst kontakt. Här borde hon kanske släppt det hela, men istället hittar hon en grupp på Facebook där personer som fått ett organ och anhöriga till de som donerat kan hitta varandra. Där finns ett meddelande från en pappa vars son Luis Castillejo dog precis när Marlowe fick sitt hjärta. Tänk om han är hennes donator.

Utan att berätta vem hon är söker Marlowe upp Luis syster Carmen som jobbar på en snabbmatsrestaurang i närheten. En som specialiserat sig på kyckling och dit går veganen Marlowe regelbundet. Hon lyckas ta reda på saker som Carmen ska göra och råkar stöta på henne gång på gång. Till slut blir de vänner, men Carmen vet inte att den person hon känner, som kallar sig Ray, egentligen heter Marlowe och troligen har hennes brors hjärta.

Ray ja, det är vad Leo kallar henne. Leo som är son till slaktaren som har sin butik precis bredvid Marlowes mammas vegan-ekologiska hälsobutik. Det är minst sagt motvilligt som Marlowe umgås med honom då han och hans pappa står för allt som hon tycker illa om.

Ditt hjärta är mitt av Shivaun Plozza är en välskriven och varm berättelse om att försöka hitta tillbaka till det liv som förut inte ens verkat möjligt. Marlowes jakt på sin donators familj och hennes vilja att få tacka någon för att hon lever är fin att följa. Bäst är kanske ändå alla de fantastiska karaktärer som Plozza skapat. Jag absolut älskar Marlowes excentriske lillebror Pip och faktiskt även hennes minst sagt udda mamma. Det finns en sådan vacker kärlek mellan dem som verkligen berör.

Döden är inget skämt

Det kan tyckas att Josef Koroljov är en ung man som inte bryr sig om någon annan än sig själv. Verkligheten är dock att han bryr sig hur mycket som helst, men också att han har väldigt svårt att hantera sina känslor. I lägenheten som han delar med sina äldre syskon ligger hans syster i sin säng och visar sig sällan och hans storebrors rum är tomt.

Precis som Josef vill håller sig Döden är inget skämt av Karl Modig på ytan. Vi får följa Josef på fester och läsa om hur han hamnar i säng med olika tjejer, men vi får också vara med när han försöker få sin syster att gå upp ur sängen, äta något och kanske duscha. Vi förstår att någonting hemskt har hänt och att Josef är en del av en familj i sorg, men det är tydligt att det här inte är något som Josef vill diskutera. Lättare då att supa sig full och vackla hem med någon för att döva sorgen en stund.

Jag måste säga att jag överraskades av hur mycket jag tyckte om Döden är inget skämt. Det som inledningsvis känns som en ytlig bok om en ytlig grabb utvecklas till något så mycket mer. Det finns ingen svulstighet, inga överdrivna känslor, inga långa terapeutiska samtal. Istället finns där en ung man som försöker hantera allt som händer omkring honom, men inte riktigt vet hur han ska göra. Ex-flickvännen Claudia är en av de han närmar sig, men kanske är det den arga ungen han blir assistent till som får honom att känna mest.

Döden är inget skämt är en riktigt bra bok om livet när det är som svårast och om de skämt som en blivande ståuppare kan dra om det. Jag tycker väldigt mycket om den.

Mitt hjärta borde slå någon annanstans

I Mitt hjärta borde slå någon annanstans av Mia Öberg får vi lära känna Madeleine som bor på en gård på landet med sina föräldrar. En ganska vanlig tjej med ett ganska vanligt liv alltså. Det är bara det att Madeleine är helt säker på att hon befinner sig på fel plats. Att det blivit något fel på BB och att hon egentligen borde bo i en helt annan familj. Vad kan det annars finnas för förklaring till att hon inte på något sätt liknar sina föräldrar?

Innan jakten på de riktiga föräldrarna börjar måste Madeleine få tag på ett dagen-efter-piller. Hon vaknade nämligen upp på en höskulle tillsammans med klassens töntigaste kille Rune. Mycket troligt har inget hänt, men för att slippa fråga bestämmer hon sig för att ett piller är det som kan lösa situationen.

Det är inte så lätt som man kan tro att få tag på ett dagen-efter-piller. Madeleine och hennes kompis Alice drar in till stan och går in i närmaste apotek, men lyckas inte med sitt uppdrag. Som tur är träffar de Madeleines faster Anita. En faster hon inte sett på många år, men som inte tvekar att hjälpa till. Mycket praktiskt med en faster som jobbar på sjukhuset. Då blir det också lättare att få veta vilka barn som föddes samma dag som Madeleine och på så sätt hitta den familjen som skulle ha varit hennes. Anita spelar en viktig roll i berättelsen, men också för Madeleines identitetsskapande. Hon är nämligen helt annorlunda än sin bror och kan berätta saker om släkten som Madeleine inte vetat innan.

Det som gör Mia Öström till en så bra författare är inte bara det hon skriver om, utan hur hon skriver. I Mitt hjärta borde slå någon annanstans finns passager med voice over och såväl scenanvisningar, som beskrivningar av exteriör, interiör och kamerans funktion. Det är inte som att läsa ett filmmanus, men ger en extra dimension till texten. Vi ser personerna på riktigt. Vad de gör och vad de säger. Men vi får också veta vad de tänker och känner. Språket är också riktigt bra och helheten skapar en unik bok inte bara till innehåll utan också till form.

Jag ska egentligen inte jobba här

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer kom ut första gången 2012 och i en ny upplaga 2015. Förra året kom också uppföljaren Jag ska egentligen inte prata om det här. Jag har länge tänkt läsa berättelsen om Moa och är glad att jag äntligen fick tummen ur att göra det.

Moa är 19 år och har just flyttat till Stockholm. Drömmen är att bli skådespelare, men för att kunna försörja sig tar hon ett jobb inom äldrevården på boendet Liljebacken. Självklart är det inget jobb hon tänker ha för alltid, men hon behöver något att göra innan hon kommer in på scenskolan. Vem jobbar inom äldrevården för alltid liksom? Som så många andra ser hon vården som någon man besöker ett tag och sedan lämnar bakom sig.

Inledningsvis tänker Moa på de boende som D4 eller A2. De får heta som sina rum och hon arbetar med dem som om de vore saker och inte människor. Hon försöker överleva i en orgie av kroppsvätskor och fekalier och är ibland nära att ge upp. Att kollegan Eva kan bry sig så mycket om de gamla, att hon inte sällan missar bussen hem för att någon behöver hjälp, övergår hennes förstånd.

Men så går veckorna och D4 och A2 blir personer. Moa lär känna Gullan som blir speciell för henne och plötsligt kan hon inte låta bli att bry sig. Även Astrid, Urban och Elna blir någon annat än jobbiga, krävande och illaluktande högar och jobbet känns meningsfullt.

Stressen ligger som en underton i Jag ska egentligen inte jobba här, men blir inte så tydlig. Vi får veta att överlämningar inte hinns med och att boende får ligga själva på sina jobb allt för länge. Vi vet också att den stressade personalen glömmer ibland och att det kan få katastrofala följder. Moa är dock inte så stressad just över jobbet, utan mer över livet. Hon har inte riktigt någon liv och drömmen om scenskolan krossas gång på gång.

Jag ska egentligen inte jobba här är en på samma gång rolig och svart skildring av livet efter studenten när allt man alltid drömt om ska bli verklighet. Moa är fortfarande så där härligt naiv och det är smärtsamt att märka hur lätt oskyldigheten försvinner. Det är inte lätt att leva och perfekt blir det aldrig, men gemenskap och glädje går att finna på de mest oväntade platser.

Felsteg i Doggerland

Felsteg av Maria Adolfsson var utan tvekan en av förra årets mest uppmärksammade spänningsroman och många hyllade. Främst var det miljön, det fiktiva öriket Doggerland, som många fastnade för. Så här står det om Doggerland på förlagets hemsida:

“Doggerland är en ögrupp i Nordsjön mellan Storbritannien och Skandinavien. Landet är en kvarvarande del av den landmassa som tidigare förenade de brittiska öarna och den europeiska kontinenten. Idag består Doggerland av huvudöarna Heimö, Noorö och Frisel. Kulturen präglas av en blandning mellan det skandinaviska och det brittiska.”

Om man som jag inte alls är förtjust i deckare som utspelar sig på karga öar börjar läsningen i en viss uppförsbacke. Miljön fångar mig inte direkt, men däremot karaktärerna. Huvudpersonen Karen Eiken Hornby är en numer klassisk kvinnlig polis, som dricker för mycket och inte är intresserad av att behaga någon. När vi träffar henne för första gången vaknar hon bakfull på ett hotell morgonen efter den traditionella ostronfesten oistra och bredvid henne ligger en man som hon definitivt inte borde haft sex med. Han är hennes chef och det är också hans före detta fru som hittas mördad samma morgon.

Det jag tycker om med Felsteg är språket och Karen. Det finns ett driv i berättelsen och även om Karen på många sätt är en stereotyp huvudperson, lyckas Adolfsson göra henne komplex. Däremot är jag inte helt förtjust i den riktning historien tar och tycker att upplösningen är väl otrolig.

Jag är trots viss skepsis glad att jag läste Felsteg och det kan jag tacka Lotta för. Det här var nämligen hennes bidrag till min bokbloggarboktipsutmaning där jag nu läst två av tio böcker. I januari kom andra delen i serien som heter Stormvarning och jag tror faktiskt att jag kommer att bege mig till Doggerland igen trots allt. Jag måste ju få veta hur det går för Karen.

 

%d bloggare gillar detta: