Läst 2019

Allt jag inte kan säga

Jag lyssande på Emilie Pines bok Allt jag inte kan säga och den gjorde sig bra som ljudbok. Nackdelen är, som alltid med ljudböcker, att jag inte kan markera favoritcitat på samma sätt och därmed inte kan gå tillbaka vid behov. Det hade behövts. Pines självbiografiska essäer handlar om ämnen som vi sällan talar om, som alkoholism, barnlöshet, sexuella utnyttjanden och mens. Hon tar oss inledningsvis med till Grekland där hennes alkoholiserade far ligger på sjukhus i en miljö som aldrig skulle vara möjlig i Sverige. Vi kan klaga på vår sjukvård eller i alla fall köerna som uppstår, men att som patient eller anhörig behöva införskaffa så basala saker som engångshandskar vore otänkbart här.

Boken består av det svartaste i Emilie Pines liv samlade i sex essäer. Förutom faderns sjukdom skriver hon om sin egen kamp för att få barn och systerns stora förlust, hur hon levt med ett sjukt förhållande till mat och till sin kropp, hur hennes föräldrars separation påverkade henne och hur absurt det är att irländska par inte officiellt fick skilja sig förrän efter en folkomröstning 1995. Fram till i våras krävdes fyra års särboende innan skilsmässan kunde gå igenom, men nu krävs endast två. En essä handlar också om att vara en duktig flicka, men det är också något som löper som en röd tråd genom boken. Det finns så många krav som vi ställer på oss själva och de är inte sällan omöjliga att leva upp till.

Det Emilie Pine har upplevt är något som många kvinnor kan känna igen sig i. Själv var jag kanske mest intresserad av hennes tankar kring könsroller och den akademiska världen, men trots att jag tycker mig ha haft ett hyfsat okomplicerat förhållande till min kropp väckte Pines essäer en hel del tankar kring sådant som jag och säkert andra är väldigt vana vid, men som egentligen är rätt sjuka. Det handlar inte minst om den föreställning som finns om hur en kvinna bör vara. Jag krockar ofta med bilden av kvinnor som passiva och har hamnat i många konflikter både privat och på jobbet för att jag helt enkelt inte kan hålla tyst och hålla med, utan väljer att ta plats. På förlagets hemsidan finns ett citat som passar in perfekt på den kamp jag för inom mig själv många gånger:

“Jag är rädd för att vara kvinnan som stör. Och för att inte störa tillräckligt. Jag är rädd. Men jag gör det ändå.”

Allt jag inte kan säga är Pines debut och det är en succéartad sådan. Själv läser jag med intresse, men jag blir inte överväldigad. Ibland är Pine verkligen såväl klarsynt som välformulerad, men vissa saker hon skriver om känns ganska oviktiga, i alla fall i Sverige idag. Det är intressant att få veta mer om den irländska kontexten helt klart, men alla kapitel är långt ifrån kontroversiella. Det jag kan uppskatta är ändå att en kvinna faktiskt gör succé med en bok som handlar om att vara kvinna. Det finns än så länge alldeles för få kvinnor som skriver om sina liv, medan män inte sällan breder ut sig över hundratals, ibland tusentals sidor.

Planeten Frank

Planeten Frank är David Yoons debutbok, som på engelska har den mer intressanta titeln Frankly in love. På Goodreads markeras den som första delen i en serie och så får det gärna vara.

Huvudpersonen i boken heter Frank Li och som den svenska titeln antyder lever han som på en egen planet. Det handlar inte om att han på något sätt är galen, även om hans omvärld riskerar att göra honom just det. Frank lever nämligen i det han kallar Limbo, en slags parallell värld som sydkoreanska föräldrar skapar åt sina barn för att de inte ska bli för amerikaniserade. Det spelar ingen roll att barnen är födda i USA. Det är deras skyldighet att föra det sydkoreanska arvet vidare.

Frank bör med sin mamma och pappa som äger en affär och arbetar hårt, men som är allt annat än integrerade i det amerikanska samhället. De umgås bara med sina sydkoreanska vänner och är nöjda med det. Dottern har de brutit kontakten med efter att hon flyttat ihop med en enligt dem olämplig man och med olämplig menar de icke-korean. Inte konstigt att Frank inte vågar berätta för dem att han blivit kär i Brit Meads, som definitivt inte är lämplig i deras ögon.

Så vad ska Frank göra? Han väder sig till den grupp med sydkoreanska ungdomar som han lärt känna genom sina föräldrar och sluter ett avtal med Joy Song. De ska låtsas vara tillsammans, men när de säger sig gå på dejt ihop träffar de istället sina respektive opassande partners. Självklart blir båda föräldrapar överlyckliga när Joy och Frank berättar att de är ett par. De verkar ha kommit på den perfekta planen.

Planeten Frank är en bok som kombinerar mer lättsamma och allvarliga ämnen. Frank är en trevlig person att lära känna och det liv han lever är tillräckligt annorlunda för att vara intressant. Samtidigt står kärleken i centrum och det gör Planeten Frank till en ganska vanlig ungdomsbok. Bra, välskriven, men också ganska förutsägbar. Jag anar att den passar väldigt mycket bättre för de läsare den faktiskt är skriven för, men själv älskade jag första halvan och kände sedan att det blev lite segt. Med det sagt skulle jag ändå gärna läsa mer om Frank om det nu är så att det blir en uppföljare.  Något som gärna får ta mer plats i nästa bok är systerns nya liv och varför hon valde att lämna familjen för kärleken. I slutet av Planeten Frank får vi veta mer och föräldrarna får också komma till tals. Då blir det intressant igen. Bra, men inte wow alltså.

Asymmetri är en briljant bok

Asymmetri är Lisa Hallidays debutbok och den har blivit mycket omtalad, dels för att innehållet är bra, men också för att Halliday hade ett förhållande med Philip Roth och självklart ses en bok om en ung kvinna i ett förhållande med en mycket äldre, känd författare som en självbiografisk bok. När jag lyssnade på Halliday under Louisiana Literature var hon på ett sätt trött på jämförelserna, men å andra sidan är det viktigt att läsaren inser att allt självklart inte sant och bokens författare Ezra Blazer inte är Philip Roth. Halliday menar också att hon må likna förlagsassistenten Alice på ytan, men hon identifierar sig mer med huvudpersonen i bokens andra berättelse, Amar som är en irakisk-amerikanska ekonomiprofessorn.

Asymmetri innehåller två berättelser och det är i den första vi får möta den unga Alice som arbetar på ett förlag, men drömmer om att bli författare. Hon möter en dag den mycket kände författaren Ezra Blazer och de inleder ett förhållande. Det låter som en bok som har skrivits tusen gånger förut, men jag är riktigt imponerad av att Halliday faktiskt lyckas skriva en berättelse om en ung kvinna och en mycket äldre man som känns nyskapande. Mycket handlar om Hallidays fantastiska språk och det rappa sättet hon skriver på, men också om att hon väljer att använda andra färger än svart och vitt när hon tecknar sin berättelse. Det här är inte en berättelse om en man med makt som utnyttjar en ung kvinna, utan det är något mycket mer. Det finns en ömhet och en ömsesidig respekt som är fin att följa. Visst känns förhållandet många gånger lite märkligt och visst undrar jag lite vem som egentligen utnyttjar vem, men jag dras in i berättelsen och vill veta mer. Lite roligt är det också hur Halliday låter tiden gå genom att presentera nya nobelpristagare i litteratur. Ezra Blazer suktar efter priset, liksom Philip Roth måste ha gjort.

USA invaderar Irak och mitt i det hela hamnar Amar som är på väg till sin bror i Kurdistan. Han kommer till Heathrow för att där hälsa på en vän, innan planen är att resa vidare med flyg. Personalen i tullen sätter dock stopp för detta och trots att Amar är född i USA, eller faktiskt på ett flygplan på väg till USA och har ett amerikanskt pass, lyckas de hitta anledningar att hålla honom kvar. Vad som förbinder de två historierna är egentligen oklart. Vi får en ledtråd i bokens tredje och avslutande del som är en intervju med Ezra Blazer, men ingenting sägs egentligen rakt ut. Kopplingen finns däremot i den historiska fonden som Irakinvasionen utgör och även i den asymmetri som titeln antyder, som definitivt finns mellan de olika amerikaner som Halliday låter oss möta.

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om Asymmetri och jag tror att den kommer att hamna högt när jag i slutet av året sammanfattar 2019 års läsning. Jag imponeras av Lisa Hallidays sätt att berätta dessa två på ytan så olika berättelserna och hoppas verkligen att hon kommer att skriva många böcker framöver. En imponerande debut och jag är faktiskt glad över att den mer självbiografiska berättelsen om Alice inte ensam utgör boken. Nu är risken minimal för att Halliday blir ännu en av alla författare som har en historia att berätta och sedan försvinner.

Asymmetri är en bok som jag hoppas når många läsare. Det var länge sedan jag läste en bok som jag faktiskt vill läsa om, men Asymmetri läser jag gärna igen. Det är också en bok jag vill samtala om med andra. Inte minst för att vrida och vända på de människoöden som Halliday berättar om.

Att stanna kvar eller ge sig av

För den som är ung och bor i ett litet samhälle, som Sophie och Lucas gör, finns det bara ett alternativ. Det gäller att ge sig av så långt bort att det går att skapa sig ett riktigt liv. De som stannar kvar är förlorarna. Eller? För Lukas i Maja Hjertzells roman Bli kvar är det inte så enkelt. Är det verkligen de som lämnar som gör ett genomtänkt val, funderar han, eller handlar det helt enkelt om att de faktiskt gör som alla andra och de som blir kvar är de som väljer aktivt.

En som redan gett sig av är Lucas kompis Daniel. Han som spelade i bandet innan de var tvungna att ta in en ersättare. Han som var tillsammans med Sophie. Sophie som Lucas är kär i och som han just den här morgonen vaknat upp bredvid. Sophie som också ska ge sig av, faktiskt just denna dag. Hon ska börja studera i Göteborg och Lucas önskar att hon kunde bli lycklig just här med honom istället.

Bli kvar är en kortroman som utspelar sig under en enda dag. Från tidig morgon då Lucas och Sophie vaknar under ett lakan till sen kväll då Lucas kört Sophie till Göteborg och nu ska åka hem igen. Det är en bok där det händer väldigt lite på ytan, men väldigt mycket inom Lucas som är den som berättar. Det handlar om att välja det liv som passar en bäst, men också om hur lojaliteten till vänner och den starka kärleken kan förändra vad ett bra liv egentligen är.

Maja Hjertzells styrka ligger i språket. Jag absolut älskar hur hon skriver och hur hon mer få ord kan väcka massor av tankar. Bli kvar är en bok om två personer som just upptäckt kärleken och som åker bil till Göteborg, men det är också en bok om ett Sverige där de unga lämnar den ort de vuxit upp i för att skapa sig ett liv i staden.

Bli kvar är en väldigt fin bok och jag hoppas att den hittar många läsare. Speciellt tror jag att den passar den som, oavsett ålder, funderar över sitt liv och vad som egentligen är viktigt. Det är befriande med en bok som vågar vila i det lilla och inte drivs framåt av en massa stora händelser. Ingen dör, ingen knarkar, ingen är deprimerad. Istället får vi möta två unga människor som just träffats, men inte vet vad som kommer att hända sedan.

Vad jag saknades här

Poeten Jila Mossaed valdes in i Svenska Akademien 2018 och redan efter några dikter fastnade jag för hennes sätt att skriva. Nu har jag läst diktsamlingen Vad jag saknades här från 2018. Märkligt nog påminner hennes dikter ofta om Tranströmers, med många och inte sällan finurliga metaforer.

Allt var vitt när jag
vaknade och satte mig på sängkanten
Vek ihop drömbilderna
och lade dem under kudden

Fåglar återkommer i flera dikter, liksom bergen och träden. Kontrasterna mellan dag och natt är också centrala och skuggorna har stor betydelse.

 

I smyg kastar sig
trädet in i mitt rum

Varje dag när jag kommer hem
möter jag nya skuggor
färska dofter
Samlar skuggorna i en vas

 

Har bjudit in trädet
på en kopp te
bägge lider vi när det blåser hårt
vi tycker inte om mörkret

Trädet är äldre än jag
vi har mycket att berätta för varandra

Vi träffar de gamla kvinnorna som svarar på frågor som ingen har ställt, hästen som hänger med huvudet på ängen. fjärilen som snurrar runt ljuset och de som kanske berör mig mest; de svartklädda mödrarna och änkorna. Metaforerna är ofta såväl oväntade som vackra, som när Mossaed liknar månen vid en droppe mjölk som hamnat i himlens mun. Jag måste bjuda på några favoritrader till.

Mödrar som själva
släppte sina barn
i havets mun
orkar inte sy ihop sina spruckna hjärtan

Vad jag saknades här är en samling dikter som går rakt in i hjärtat och som verkligen får mig att känna massor. Riktigt bra poesi väcker känslor av olika slag och Jila Mossaed skriver riktigt bra poesi. Jag lånade boken på biblioteket, men måste verkligen köpa ett exet exemplar. Vad jag saknades här är en bok att äga och återkomma till många, många gånger.

10 minutes 38 seconds in this strange world

10 minuter och 38 sekunder är den tid från det vi dör tills medvetandet försvinner. Det spelar ingen roll att hjärtat slutat slå och vi borde ha lämnat jordelivet. Vi har fortfarande en stund på oss att tänka igenom vårt liv och minnas det som varit bra, men även det som varit fruktansvärt. När Leila dör i en container är det ett händelserikt och stundtals väldigt hemskt liv hon tänker tillbaka på. Hon föddes visserligen som en efterlängtad dotter, men familjen som var hennes var en minst sagt annorlunda sådan. En vän från barndomen betydde mer för henne än någon annat och honom har hon kvar till slutet.

Leila lämnade sin familj efter en händelse som påverkar både dem och henne. Egentligen är det inte en händelse, utan många och det som blir avgörande är att det avslöjas. Att klara sig ensam som ung kvinna är inte enkelt och Leila lever och dör som prostituerad. Däremellan lyckas hon dock finna kärleken och när hon förlorar honom återstår ändå hennes goda vänner. Shafak berättar om en kvinna som andra skulle avfärda som en simpel prostituerad med en respekt och kärlek som är rörande. Detsamma gäller hennes minst sagt udda vänner. De som valt varandra och är viktigare än någon familj.

Det är också dessa vänner som försöker att rädda Leila från att bli ett av alla anonyma nummer på kyrkogården för de som inte får finnas. I Istanbuls utkanter finns the Cemetery of the Companionless där de osynliga begravs. De som ska döljas. De som inte har sitt namn på någon gravsten, utan endast en numrerad träskylt. På kyrkogården finns gravar som tillhör hbtq-personer, AIDS-offer från 80- och 90-talet, de som begått självmord, övergivna spädbarn och de senaste åren även flyktingar som drunknad i Medelhavet. Människor som osynliggörs även som döda. Som avhumaniseras. Andra delen av berättelsen om Leila handlar om hur hennes vänner försöker ge henne ett bättre öde än en anonym grav. Då ändrar romanen karaktär lite och vi lär känna Leila ännu mer genom vännernas berättelser.

I augusti lyssnade jag och Anna på Elif Shafak på Louisiana Literature. Det var tydligt att hon verkligen drivs av att ge en röst åt dem som inte har någon och hon gör det med den äran. 10 minutes 38 seconds in this strange world är första boken jag läst av Elif Shafak, men det är garanterat inte den sista. Nu hoppas jag att något förlag översätter denna pärla till svenska. Bonnierförlaget 2244 gav ut hennes Bastarden från Istanbul och Heder, men sedan förlaget lagts ner har utgivningen av Shafaks böcker kommit av sig. När nu 10 minutes and 38 seconds in this strange world knipit en plats på Man Booker Prizes korta lista borde det hända grejer.

PS Från Paris

För många år sedan läste jag Marc Levys debutroman Om det ändå vore sant, som är en magisk berättelse om Lauren som ligger i koma, men ändå lyckas ta kontakt med arkitekten Arthur. Boken har också blivit film med Reese Witherspoon i huvudrollen. Därefter kom även Var är du? och jag tyckte om den ännu mer. Sedan försvann Marc Levy ur min läsvärld ändå tills nu, då Sekwa gett ut hans bok PS från Paris. I boken finns Lauren och Arthur från debuten med på ett hörn, men i centrum står Arthurs vän Paul som är författare och bor i Paris. När Lauren och Arthur hälsar på gör de kanske lite för mycket för att han ska finna kärleken och går så långt att de fejkar en profil åt honom på en dejtingsajt.

Saken är den att Paul faktiskt inte är singel, även om det förhållande han har med sin sydkoreanska översättare är något märkligt. Det som kanske är ännu märkligare är att hans böcker säljer enorma mängder i Sydkorea och det är just därför han bjuds dit för att tala om sina böcker. Att resa är dock inte Peters grej. Faktiskt inte alls. Därför skrämmer resan mycket mer än den lockar.

Bokens andra huvudperson är Mia, en känd, brittisk skådespelerska vars senaste film just är färdig och ska marknadsföras. I filmen spelar Mia mot sin man och det är helt klart ett förhållande som egentligen borde vara över för länge sedan. Istället för att göra medieframträdande drar hon till Paris för att bo hos sin bästa kompis Daisy. Lite otroligt är det att ett frisörbesök räcker för att hon ska vara oigenkännlig, men jag väljer att inte ifrågasätta det. En romantisk komedi mår bäst av att inte ifrågasättas.

Självklart träffas Paul och Mia, men så speciellt förutsägbart är det inte. Mer oväntat snurrigt om än väldigt charmigt. Mia är en karaktär jag verkligen tycker om och hennes fladdrighet får en behövlig kontrast i Pauls mer tillknäppta personlighet. PS från Paris är en riktigt härligt fransk roman, men fantastiska miljöer, charmiga karaktärer och en sprudlande dialog. Det är som att jag förflyttar mig till den franska huvudstaden och jag njuter verkligen under läsningen. PS från Paris är en romantisk pärla som får mig att må bra och den skulle absolut funka fint som film.

Vargen av Katarina Wennstam

Katarina Wennstam skriver deckare med politiskt innehåll. Inte sällan handlar det om våld mot kvinnor och den rättslöshet som verkar finnas när kvinnor är offer. Det är till exempel väldigt svårt att få någon fälld för våldtäkt och fortfarande läggs mer fokus på kvinnors utseende än på mäns agerande. I senaste boken Vargen står två olika fall i centrum, som båda belyser hur vårt samhälle där rättvisan gör skillnad på män och kvinnor.

I ett av fallen har Liselott, en före detta klient till Shirin Nouri, blivit mördad av sin pojkvän. En man som tidigare misshandlat henne och som hon försökt lämna. Mannen erkänner, men ändå är det svårt att få honom fälld, något som gör Shirin otroligt frustrerad. Hon har långa diskussioner om gamla fall med sin före detta lärare och älskare, den nu pensionerade straffrättsprofessorn Nils och det blir tydligt att Wennstam låter Shirin uttrycka den frustration hon också själv känner. En av de saker jag gillar med Wennstams böcker är just att hon vågar låta verkligheten ta plats i fiktionen och att hon också kritiserar det hon inte tycker fungerar i vårt rättssystem.

Det andra fallet handlar om en ung kvinna som inte kommer hem efter en fest och det är kriminalkommissarie Charlotta Lugn som ansvarar för utredningen. När pressen är totalt ointresserade av att skriva om en kvinna som mördats av sin pojkvän, kan de inte få nog av att frossa i alla möjliga och omöjliga detaljer av den unga kvinnans försvinnande i Vita bergen. Och visst är det så att media väljer sina fall utifrån vad som skapar mest sensation och vad som de tror påverkar läsarna mest. Journalisten Jane Wester skrämmer gärna upp sina läsare och trycker på hur farligt det är att vistas ensam utomhus under kvällar och nätter, men hon är inte alls intresserad av att skriva om ännu en kvinna som mördats av en partner, även om det senare är något som kvinnor riskerar i mycket högre grad.

Vargen är kanske inte Katarina Wennstams mest spännande bok, men det är en av de viktigaste. Jag gillar Wennstam bäst när hon är riktigt jäkla förbannad och det verkar hon ha varit när hon skrev Vargen. Med all rätt. Vi borde alla vara vansinniga över hur många män som dödar kvinnor. Helt vansinniga.

Det som var rött

Det finns väldigt mycket jag tycker om med Det som var rött av Rosie Price. Bland annat är vänskapen mellan Kate och Max, som inte alltid är supersund, men så väldigt fint skildrad. Känslorna finns där i överflöd och de skulle aldrig kunna klara sig utan varandra. Kate är den ordentliga, men också den som trots detta ofta ligger i underläge. Max är den karismatiske slarvern som alltid landar på fötterna, mycket tack vare sin rika och förvisso även stöttande familj.

En stor del av boken kretsar kring Max familj och hur de är i relation till både honom och Kate. Hans mamma är till exempel en känd filmskapare och drar i några trådar för att hjälpa Kate. Det är också hon som får veta den hemlighet som Kate aldrig vågar avslöja för Max.

Trots att så mycket är bra, lyfter historien aldrig riktigt. Den avgörande händelsen som förändrar allt i relationen mellan Max och Kate hanteras på ett ganska märkligt sätt. Inte osannolikt, men när locket läggs på stannar också handlingen av. Det som var rött är Rosie Prices debut och det är en väldigt bra sådan. Det är dock en debut som är nästan för snygg, det som jag ibland kallar för en skrivarskolebok. Så genomarbetad att känslorna nästan försvinner och det blir lite tråkigt. Med det sagt är jag ändå imponerad av Price och jag läser gärna mer av henne. Gärna en bok där hon vågar tänja på gränserna lite mer.

Det bästa som hänt mig

Som tur är fanns sociala medier inte när jag var hemma med mina barn och jag slapp se alla bilder på välmående ungar, vältränade mammor och en perfekt familjeidyll. Mitt i det kaos som två barn på kort tid medför hade jag mycket troligt blivit ännu mer deprimerad. Föräldraledigheten var långt ifrån den bästa tiden i mitt liv, men jag hade turen att träffa i alla fall några ärliga mammor. Tyvärr var de ganska få. De flesta målade nämligen upp en bild där allt verkade perfekt och trots att jag fattade att det var en liten del av sanningen, insåg jag snabbt att väldigt få vågar prata om det som inte är så rosaskimrande. Kanske hade det varit bra med sociala medier trots allt. Jag hade faktiskt kunnat komma i kontakt med fler bittra morsor som faktiskt vågade vara ärliga. Visst är barn fantastiska och visst finns det helt underbara stunder under föräldraledigheten, men det finns också kolik, förkylningar och en massiv gnällighet som gör att det är omöjligt att förflytta sig från hemmet. Ensam ute i ett hus på landet njöt jag inte direkt av varje stund. Så ja, det hade kanske varit bra med sociala medier trots allt. Då hade jag i alla fall haft lite vuxet sällskap.

Jag vet också att barn är en gåva och jag är otroligt tacksam över hur lätt vi fick våra pojkar. Kanske är det också därför det är lättare att våga minnas de svarta stunderna. För de tre huvudpersonerna i Johanna Schreibers bok Det bästa som hänt mig finns det olika saker som behöver döljas, av helt olika skäl.

Freddie är den som jobbar hårdast på sin yta. Hon driver ett framgångsrikt instagramkonto och ser det som omöjligt att lägga ut bilder som visar hur hennes liv verkligen ser ut. Ingen som följer henne kan ana att hon är djupt inne i en förlossningsdepression och knappt tar sig ur sängen. Den enda som får veta sanningen är psykologen Stefan och för honom avslöjar hon sina svartaste tankar. Det är efter ett besök hos honom som hon springer på Ermina.

Utåt sett är Ermina en superkvinna och barnet som hon och kärleken Alen väntar är resultatet av en lång kamp. Att inte känna total tacksamhet känns som en omöjlighet. Hennes vänner har dessutom lämnat småbarnslivet för många år sedan och hon har egentligen ingen att umgås med. Det är därför hon hoppas träffa några nya vänner på föräldragruppen som BVC ordnar, men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hon lyckas i alla fall få med Freddie på en fika och då träffar de Sigrid.

Sigrid är lärare och har blivit oväntat gravid med sin ganska mycket äldre sambo Ludvig. En sambo som gärna framhåller hur jämställd han är, men som egentligen är en gigantisk mansgris. Han arbetar som pressekreterare åt grundskoleministern Caspar Amiri, också kallad snyggministern. Jobbet går före familjen alla dagar i veckan.

Vi får följa den spirande vänskapen mellan dessa väldigt olika kvinnor som råkar ha barn som är lika gamla och det är trevlig läsning. Johanna Schreiber har sagt att hon skrivit boken hon själv hade velat läsa när hon var föräldraledig och jag önskar verkligen att den funnits när jag var det. Jag tycker visserligen att det finns mer ärlighet nu än då, även om den inte alltid är lätt att hitta bland alla perfekta uppdateringar. Vi har ännu en lång väg att gå innan moderskapet kan skildras på det komplexa sätt det förtjänar. Schreibers bok är helt klart ett steg på vägen och det är fint att dedikationen är “Till dig som någon gång känt dig som världens sämsta mamma. Du är inte ensam.” Inte du heller Johanna, inte du heller.

%d bloggare gillar detta: