Läst 2019

Efter skandalen

Jag funderar ofta för kvinnorna bakom männen som avslöjades under #metoo, eller vid andra tillfällen för den delen. Hur kan man försvara ett avskyvärt beteende? Hur kan man välja mellan att lämna eller att stanna? En bok jag skulle vilja läsa är K av Katarina Frostenson, för hennes agerande är på samma gång helt självklart och totalt ologiskt. “Stand by your man” har aldrig varit mer aktuellt. Vad han än gör. Eller så är det verkligen så att kärleken övervinner allt och jag som är ohjälpligt cynisk. För mig är det nämligen svårt att förstå hur någon kan acceptera vissa beteenden hos en partner.

I Efter skandalen av Sarah Vaughan blir en högt uppsatt politiker anklagad för våldtäkt av en yngre, kvinnlig medarbetare med mycket lägre rang. Han heter James Whitehouse och är en av den brittiske premiärministerns äldste vänner och dessutom en av hans närmaste män. Hon är Olivia Lytton hans före detta älskarinna och dessutom en av hans anställda. Den som berättar är hans fru Sophie, men också brottmålsadvokaten Kate Woodcroft. Den förstnämnda vill inte tro att hennes man gjort det han anklagas för, medan den senare kommer att göra allt för att få honom fälld.

Något som Sarah Vaughan ville lyfta i sin bok är det faktum att våldtäktsoffer pressas hårt i rättegångar. Detsamma händer självklart Olivia och det är lätt att drabbas av sympati för henne. Faktiskt är det till och med så att Sophie, som sitter undangömd på läktaren i rättssalen, börjar tvivla på om hennes man verkligen är så oskyldig som han vill göra gällande. Är det så att hon anmält honom som hämnd för att han avslutat deras förhållande, eller talar hon sanning när hon påstår att han våldtagit henne i en hiss på deras arbetsplats?

Efter skandalen hade kunnat vara en helt fantastisk bok, men tyvärr lyfter den aldrig riktigt. Jag engagerar mig i Sophie och i viss mån även i Kate, men gillar inte riktigt den vändning som berättelsen tar. Det är förutsägbart och tyvärr inte speciellt intressant. Däremot gillar jag slutet och jag tycker tillräckligt mycket om Sara Vaughans sätt att skriva för att vilja läsa mer av henne. Efter skandalen känns dock mer som ett bar tv-seriemanus än en bra spänningsroman och som sådan hade den säkerligen nått väldigt många. Å andra sidan finns redan fantastiska The Good Wife som jag skrev om tidigare idag, så se den genast om ni inte redan har det.

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem

Kentauren Ken Taur har inte varit hemma på flera år och nu längtar han verkligen dit. Han och eldflickan Gnista tar sällskap och hoppas komma hem igen till jul. I Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem av Mats Strandberg och Sofia Falkenhem får vi följa deras färd till Nordpolen och kentaurernas hemliga rike.

På vägen möter Ken och Gnista en rad kända sagofigurer och vi läsare förstår att de sagor vi läste som barn inte riktigt stämmer. I ett isolerat slott bor till exempel prinsessan Acapella och hon behöver definitivt inte bli rädda, utan vill bara vara ifred. Namnet Törnrosa är bara ett töntigt smeknamn som den hemske prinsen gav henne. Han som tog sig in i slottet och pussade henne medan hon sov, dessutom utan att fråga. Trots att Acapella påstår sig vilja fira jul själv, kan hon ändå inte låta bli att följa med Ken och Gnista, då hon så väldigt gärna vill träffa tomten.

Senare under resan träffar de på en häxa som är hemlös efter att två elaka barn ätit upp hennes hus och en stackars varg som älskade att låna nattlinnen av sin äldre väninna, men sedan blev lurad av väninnans barnbarn Rödluvan. Den annorlunda vinklingen av sagorna gör berättelsen extra rolig att läsa, men kräver kanske också att läsaren känner till sagorna sedan innan. Eller så funkar det ändå att läsa om Ken och hans annorlunda vänner.

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem har 24 kapitel, ett för varje dag fram till julafton och det är helt klart underhållande och charmig läsning, som även de högläsande föräldrarna kommer att uppskatta. Jag läste till exempel boken helt utan barn och det funkade fint det med. Ännu roligare hade det självklart varit att dela läsupplevelsen med någon annan. Jag gillar verkligen konceptet med adventsböcker och även om det nu gått några dagar av december tycker jag definitivt att föräldrar ska införskaffa boken och börja högläsningen bums.

Hästpojkarna

Hästpojkarna av Johan Ehn handlar om Anton som just tagit studenten och fått ett jobb inom hemtjänsten. En av hans brukare är Alexander Kovac en äldre man från Tjeckoslovakien, som slutat prata och som vägrar lämna sitt kök. Efter några besök börjar han kommunicera med Anton genom att slå sin käpp i golvet och mellan den yngre och den äldre mannen växer en märklig vänskap fram.

Parallellt med berättelsen om Anton och hans jobbrelation till den äldre mannen, som senare utvecklas till något mer, får vi reda på hur Alexanders tidigare liv varit. Som barn kallades han Sasha och växte upp på ett barnhem tillsammans med sin bästa vän Janek. På barnhemmet får de träna gymnastik, något som de ska visa sig få stor nytta av. Efter en konflikt rymmer de två pojkarna och efter att ha visat ett hästtrick för en cirkusdirektör, får de jobb på hans cirkus. När 30-talet kommer och Hitlers makt ökar blir det svårare för dem att leva det liv de vill.

Hästpojkarna är en bok jag verkligen vill älska och berättelsen är på många sätt fantastisk. Tyvärr stör jag mig stundtals på det lite predikande och övertydliga sättet att berätta, som gör att jag som läsare känner mig lite idiotförklarad. Det är en viktig historia Johan Ehn delar med oss och jag förstår att det ligger en hel del research bakom den. Inte konstigt då att det ibland blir lite väl undervisande. Samtidigt är boken inte skriven för mig, utan för en annan målgrupp och jag har bett några elever att läsa och återkoppla. Mycket troligt dras de med i den spännande historien utan att vara den gnälliga tanten jag tycks ha blivit. Hur som helst har Alexander stannat kvar i mina tankar flera veckor efter läsningen och det är trots allt ett väldigt bra betyg.

My bloody Valentine

Delphine och Paul är ett par och försöker nu sammanföra sina barn för att kunna bli en familj tillsammans. För Delphines tonårssöner Esteban som är 17 och Sascha som är 14, är det faktum att modern har en ny kärlek inget komplicerat, vilket säkert har att göra med att deras föräldrar inte var tillsammans då Delphine träffade Paul. Paul å sin sida var gift med Isa när han förälskade sig i Delphine, som var lärare där dottern Émile tog teaterlektioner. Att han valde Delphine och lämnade sin fru och dotter, gör självklart situationen komplicerad och Émile som tyckte om Delphine som lärare, klarar verkligen inte av henne som styvmamma. Planen är att Delphine och Paul ska flytta ihop och att Émile ska bo växelvis hos dem och sin mamma, men först är det dags för semester. Paul har hyrt ett hus på Korsika tillsammans med sina vänner Véronique och François och under fyra veckor ska de vara där tillsammans med alla barn. Véronique och François har två tonårssöner Quentin och Baptiste och dessutom ska Quentins flickvän Valentine följa med.

Bara tanken på att tillbringa fyra veckor med en annan familj och dessutom personer som du inte känner, men som känner din mans förra fru, ger mig rejäl ångest. Delphine har det inte lätt och anstränger sig hur mycket som helst för att stämningen ska bli mindre stel. Värst är det att Émile ignorerar henne och till och med blir riktigt elak ibland, men det är också svårt att lära känna Véronique. François, som är en av Pauls äldsta vänner, är mer okomplicerad, men trots allt är det som att Émiles mamma Isa är ständigt närvarande. Självklart vill en liten flicka ha kontakt med sin mamma under en så lång semester och självklart är det svårt för en mamma att inte träffa sin dotter på fyra veckor, när hennes man dessutom just lämnat henne. Förutsättningarna för en lugn och skön semester finns verkligen inte. De fem tonåringarna verkar dock ha en riktigt bra resa. I centrum av de fyra grabbarna finns Val, som njuter av all uppmärksamhet hon får. Att helt fokusera på Quentin räcker inte och svartsjukan är ett faktum.

Vi vet redan från början att något har hänt Esteban. Att han är försvunnen. Vad som hänt får vi inte veta förrän långt senare och även då är det lite oklart. Egentligen tycker jag mer om relationsdramat än spänningsmomentet, som förvisso får ta ganska lite plats. My bloody Valentine av Christine Détrez är en välskriven roman om en resa som verkar rätt gräslig och som väcker en hel del obehag hos mig.  Ön, huset, den påtvingade gemenskapen gör mig illa till mods och den klaustrofobiska stämningen är skickligt skildrad.

Ett litet steg på vägen

Förra julen läste jag Jenny Fagerlunds julbok 24 goda gärningar och fastnade för hennes enkla, varma och trevliga sätt att skriva. Nu har jag läst den höstiga boken Ett litet steg på vägen och den passade perfekt som lättsam, men inte alls lättviktig litteratur i det massiva höstmörkret. Den här tiden på året är verkligen inte min grej, men den höst som beskrivs i Fagerlunds bok är så mycket trevligare. Jag blir till och med (nästan) sugen på att göra en vildmarksresa och den som känner mig vet att det här är en ganska (läs väldigt) ovanlig känsla för mig.

Huvudpersonen Stella arbetar på en resesajt. Hennes titel är koordinator, men egentligen gör hon allt jobb som andra anställda inte vill eller orkar göra. När chefen tar in en konsult för att göra en omorganisation av företaget försvinner tjänsten helt och Stella får istället ett erbjudande om att göra resor inom Norden och sedan skriva om dem. Egentligen är det en tjänst hon väldigt gärna vill ha, men som ensamstående mamma känns det omöjligt att få ihop livet med ett jobb som kräver resor. Sonen Felix är sju år och viktigast i hennes liv. När han börjar få problem i skolan och hans lärare börjar tala om utredning känns det som att hon blir personligt förolämpad. Skulle det vara något fel på hennes son?

Innan Stella bestämmer sig helt övertygar konsulten Joel henne om att göra ett uppdrag. Hon ska åka till en nyrenoverad anläggning i Fröliden där gästerna bland annat erbjuds glamping, glamourös camping i lyxiga tält. Den spontana reaktionen är att säga nej, men efter ännu mer strul på Felix skola bestämmer hon sig för att ta ledigt för honom och sedan göra en gemensam resa till de svenska fjällen. Joel blir lyrisk och reagerar nästan löjligt positivt.

Ägaren till hotellet heter Alicia och hon har just tagit över anläggningen och lagt stora pengar på att skapa något riktigt lyxigt och erbjuda en upplevelse utöver det vanliga. Superfint, tycker Stella, men hon önskar sig egentligen inte champagne och löjrom, utan något mer genuint. Som det är nu gör priserna att hotellet har få gäster och eftersom Stella och Alicia får en god kontakt spånar de en hel del. Grunden är att Alicia har något fantastisk. Hon behöver “bara” vända sig till en bredare publik, men tyvärr också kämpa mot negativa krafter i närområdet.

Det finns mycket jag tycker om i Ett litet steg på vägen. Dels är miljöerna fantastiska och jag fastnar också för Stella. Som mamma till ett barn som inte alltid haft det så lätt i skolan blir jag väldigt berörd av hennes och sonens relation och den kamp hon för mot skolan. Jag tycker också att det är skönt att Fagerlund balanserar kritiken och låter oss förstå att en utredning och en eventuell diagnos inte behöver vara hela världen. Hon låter också Stellas ex-man dyka upp utan att ställa till det och det är uppfriskande. Sedan är den obligatoriska kärlekshistorien kanske lite väl förutsägbar, men det kan jag ta. Det finns så mycket annat som är mer överraskande och boken är som helhet klart läsvärd. Innan du ger dig på årets julböcker tycker jag att du ska läsa en höstbok. Ett litet steg på vägen förtjänar verkligen många läsare liksom läsarna förtjänar en härlig stund tillsammans med Stella, Felix, Joel, Alicia och de andra i boken.

 

Alla suger och det är ingens fel

Alla suger och det är ingens fel är boken som Ebba Hyltmark debuterade med endast 17 år gammal. Den handlar om Lim som går sista terminen i nian och är en härligt udda bekantskap som jag mest av allt vill krama om. Hon drömmer om att studera på MIT och vägen dit går via ett exklusivt gymnasium i Stockholm. Att just nu tvingas gå på högstadiet tillsammans med en massa människor som hon mer eller mindre föraktad är däremot ungefär så långt från den drömmen som det går att komma.

Li umgås inte med någon jämnårig. Istället är det grannen Olivia nio år som är hennes bästis och när hon lär känna änkemannen Sigvard har hon två ganska annorlunda vänner. Allt förändras när Max börjar i klassen. Plötsligt finns det ett skäl att vara i skolan och trots att jag som läsare förstår att det här inte är någon bra kille är Li förblindad och störtkär. Hon sviker Olivia och glömmer bort Sigvard, för när Max kallar kommer Li som ett skott. Hon börjar till och med ge upp drömmen om MIT och låter Max överskugga allt annat i livet.

Det är riktigt spännande att läsa en bok av en så ung debutant. Om jag inte visste det skulle jag tänka att Alla suger och det är ingens fel inte är någon trovärdig tonårsskildring, men självklart är den det. Den är bara så väldigt ovanlig. Lite påminner den om Ragga som du shoppar av Lin Jansson, som också är en befriande ärlig och chosefri debutroman. Det som är kanske mest uppfriskande med Hyltmarks debut är att hon bara verkar ha skrivit på precis som hon själv vill och det finns en säkerhet i berättandet som överraskar. Det finns några scener som jag kommer att bära med mig länge, som Olivias bröllop och Lis första möte med Sigvard.

När jag berättade om Ebba Hyltmark för mina elever som älskar att skriva blev de riktigt peppade. Det är skönt för jämnåriga skrivande tonåringar att få se att det faktiskt går att bli publicerad. Det som krävs är en egen idé och ett språk som håller och det har Hyltmark definitivt. Nu är jag sugen på att läsa senaste boken Jag kan nästan känna solen, som utspelar sig på samma högstadieskola som den Li och Max går på, men med andra huvudpersoner. Jag hoppas verkligen att Hytmark vågar utveckla sin personliga stil ännu mer. Då blir hon definitivt en författare att räkna med.

Mitt storslagna liv

Idag delas Augustpriset ut i tre kategorier och i Jenny Jägerfelds senaste bok Mitt storslagna liv är nominerad i barn- och ungdomsklassen. Jägerfeld är en favoritförfattare och hon skriver alltid om barn och unga som behöver lite extra omsorg av någon anledning. I senaste boken är det Sigge som är huvudpersonen och han har en plan. Eftersom han flyttat till sin mormor tillsammans med mamma, två syskon och ett gäng djur, ska han börja i en ny skola och han ska därför ägna sommarlovet åt att bli riktigt populär. I sin gamla skola var han nämligen utsatt, ensam och mobbat, men nu ska allt bli annorlunda. Han har exakt 59 dagar på sig.

Mormor (som absolut inte vill kallas mormor, då hon heter Charlotte) bor i Skärblacka utanför Norrköping och driver där ett hotell som hon kallar Grand Hotell, men som egentligen bara är ett stort hus med en massa märkliga prylar i, bland annat ett gäng uppstoppade djur som Sigge lagar för att få in lite extra pengar.  På hotellet bor bara en enda gäst som kallas Krille Maräng och drömmer om att få göra en film. Han berättar gärna för alla som vill höra, och alla andra också, om senaste idén till filmmanus.

Jag tycker om att läsa om Sigge och hans annorlunda familj. Kanske saknar jag lite av den rejäla svärta som är så typisk för Jägerfeld, men den finns där trots allt om än lite mer under ytan. Istället kör hon humor med extra allt och lite till. Mormor Charlotte är hysteriskt rolig, mamma Hannah är mer stillsam och också lite mer orolig för framtiden. Hon har trots allt lämnat pappan till två av sina barn och flyttat från Stockholm till sin mamma. Dessutom saknar hon jobb och vet inte alls hur hon ska kunna skapa en vettig tillvaro för familjen. Sigge är den som kniper mitt hjärta. Han är smart och annorlunda, vilket säkert är en av orsakerna till att han haft det tufft. Han skelar lite, gillar konståkning och är helt enkelt inte så cool som han hade behövt vara för att få kompisar i Stockholm. När grannen Juno fotograferar honom i en pinsam situation och lägger ut bilden på sitt populära Instagram känns det helt klart som att framtiden i Skärblacka kommer att bli precis lika misslyckad.

När jag gick i trean läste vi Roberta Karlsson och kungen tillsammans i en högläsningsgrupp och fyran läste vår lärare högt ur Vad händer om man vänder på Paris, två helt fantastiskt roliga böcker som båda är skrivna av Viveka Lärn, som då hette Sundvall. Om jag vore lärare i trean eller fyran skulle jag istället välja Mitt storslagna liv som högläsningsbok. Den är verkligen rolig, nästan hysterisk ibland, men har också en allvarlig underton. Helt enkelt en klockren bok att läsa tillsammans, för trots att det här inte är Jenny Jägerfelds bästa är det en härlig bok som jag hoppas når många läsare.

 

Tiger, Tiger, Tiger

Min systers son är tre och ett halvt år. När han är här är kusinerna självklart intressanta, men också våra två katter. Manya försöker springa undan, men är rätt tålmodig när han väl fångar henne. Moltas däremot leker gärna, men förstår inte riktigt att klorna behöver hållas inne. För en treåring är djur fascinerande och huvudpersonen i Tiger, Tiger, Tiger av Åsa Lind & Joanna Hellgren älskar, precis som min systerson, katter. Eller egentligen en speciell katt, nämligen grannens katt Tiger. Men som med alla katter är Tiger svår att bestämma över och bokens huvudperson letar och letar när katten försvunnit.

Tiger, Tiger, Tiger är nominerad till Augustpriset och liksom Dyksommar, som jag skrev om igår, är det en bok som vänder sig till åldersgruppen 3-6 år. De två böckerna är dock väldigt olika. Tiger, Tiger, Tiger är verkligen en bok för det lilla barnet. Illustrationerna är fina och naivistiska och vi följer en tultande liten unge på jakt efter en katt. Texten på rim är mycket troligt rolig att läsa högt och jag tror att barn kommer att uppskatta läsningen mycket. Läsaren bjud på ett vardagsäventyr som alla barn kan leva sig in i. Det här är helt enkelt en ganska vanlig, fin barnbok. Dyksommar är något helt annat, men frågan är om en bok som når många barn ska vinna, eller en som kan hjälpa vissa?

Dyksommar

En dag är han som var min pappa bara borta. Det var som om någon hade klippt ut honom ur verkligheten. Det var ett hål där han brukade sitta vid frukostbordet.

Så börjar Dyksommar, en av de nominerade till Augustpriset 2019. En vackert illustrerad bilderbok med få, men så vackra och precisa ord. Ord skrivna av Sara Stridsberg och vackra bilder av Sara Lundberg, som tilldelades Augustpriset 2017 för boken Fågeln i mig flyger vart den vill. Boken kallas på Bokförlaget Mirandos hemsida för “en liten syster till Sara Stridsbergs hyllade roman Beckomberga – ode till min familj (2014)” och vi får möta den lilla flickan Zoe, vars pappa försvinner en dag och visar sig bo på ett sjukhus.

Zoe och hennes mamma tar bussen till pappa och Zoe försöker förstå hur hennes pappa kan behöva vara mitt bland alla konstiga människor. Han säger att hans vingar är försvunna och att han inte längre kan flyga. En period isolerar han sig helt och verkar ha glömt hur det är att vara frisk. När Zoes pappa inte längre vill ta emot besök tar hon bussen dit ändå. Hon umgås en hel sommar med Sabina, en före detta simmare som också är patient. Havet är långt borta, men de simmar i gräset utanför sjukhuset.

Jag läser Dyksommar med tårar i ögonen. Att vara utan sin pappa, som ser så glad ut i fotoalbumet, men som ändå inte vill leva är självklart tungt. Faktiskt svårt att förstå både för mig och för Zoe. Hur kan en pappa inte vilja leva när det finns hundar, fjärilar och himlar finns? Hur kan en pappa inte vilja leva när han har en dotter? Med det sagt kan jag förstå tanken. Jag kan känna igen depressionen, den som är så svart och massiv att det är svårt att komma på skäl att leva. Jag kan förstå ångesten och hur den tycks äta upp en.

När sommaren är över kommer pappa tillbaka. “Han är som träden”, säger Zoe och vi förstår att årstidernas växlingar påverkar honom. I slutet berättar Zoe att hon är äldre nu och att pappa finns kvar. Det är en trygghet för läsaren att få veta. Visserligen blev han aldrig riktigt glad, men han fanns där och när människor glömmer bort hur man ska vara glad kan en tid på ett sjukhus vara en lösning. Stridsberg påpekar att det inte är farligt och i den känslan är det skönt att vila.

Illustrationerna av Lundberg bidrar till känslan av lugn under läsningen och trots att Dyksommar är en både sorglig och ganska obehaglig berättelse, blir den aldrig nattsvart tack vare färgerna som tar över. Vänskapen mellan Zoe och Sabina, som i en vuxens ögon kan verka märklig, kanske till och med opassande eller obehaglig, skildras som ett äventyr i gröngräset där den lilla kvinnan och den unga kvinnan blir ett. Omslagsbilden visar också tydligt den likhet mellan dem båda och jag tänker att det inte är en slump.

Jag blir inte förvånad om Dyksommar står som vinnare när Augustpriset delas ut på måndag. Däremot undrar jag om jag hade läst boken för mina barn när de var mellan 3 och 6, som är åldersgruppen som boken vänder sig till. Samtidigt tror jag att den kan fungera som tröst för de barn som, liksom Zoe, har en förälder som mår väldigt, väldigt dåligt.

 

 

Skuggjägaren av Camilla Grebe

Skuggjägaren är den fjärde boken i den löst sammansatta serien Flickorna och mörkret av Camilla Grebe. Den är också nominerad till Deckarakademins pris Årets bästa svenska kriminalroman och jag tror att den har en bra chans att vinna. Det här är nämligen en ovanligt välskriven och dessutom såväl annorlunda som relevant spänningsroman med ett annorlunda perspektiv.

Första delen i Skuggjägaren handlar om polissystern Elsie som 1944 försöker ta sig in i en värld som är männens. Hon har lämnat bort sin son och lever ensam. Jobbet är det hon har. Det är också Elsie som är den första av bokens poliser som kommer i kontakt med mördaren som kallas Träskmördaren, som kommer att gäcka polisen i årtionden. Kvinnan som hittas död är ensamstående mamma och hon har dödats och sedan spikats fast i golvet.

Trettio år senare mördas ännu en kvinna på precis samma sätt och frågan är om det är samma mördare eller någon som härmat honom. Britt-Marie är en av poliserna som blir inblandad i fallet, men inte så mycket som hon önskat. Som ny kriminalassistent stängs hon ute ifrån mycket och som ny kanske hon hade accepterat det, om det inte vore så att en annan ny kriminalassistent med precis lika lite erfarenhet bjuds in i utredningen. Skillnaden mellan dem är att han är man. Att vara polis och kvinna är verkligen inte enkelt på 70-talet och Britt-Marie har det dessutom ganska tungt hemma. Det förväntas av henne att vara hemma och sköta familjen, men istället har hon valt att yrkesarbeta. Att räcka till på någon plats är helt omöjligt.

Britt-Marie och hennes kollegor löser inte fallet och nästa kvinna vi träffar är en vi redan läst känna, nämligen Hanne, som tidigare i serien är runt 60 med en begynnande demens, men i den här boken är ung och nyutbildad. Fallet med Träskmördaren tar oss fram till nutiden och då är det Malin, som också varit med i tidigare böcker, som vi får träffa. Övergångarna mellan de olika delarna och de olika kvinnornas berättelser är skrivna av någon som berättar sin historia och vi vet inte vem. De är så snyggt skrivna och ger verkligen något extra. Stämningen förstärks och att få följa fyra kvinnor, vars öden kopplas samman, är något alldeles extra. Skuggjägaren är riktigt, riktigt bra och jag slukade den. När jag läst sista sidan drabbades jag av den tomhet som en fantastisk läsupplevelse kan ge. Jag insåg nämligen att en bok inte skrivs på några veckor och att det därför kommer att dröja ett tag innan Camilla Grebe kommer med en ny bok. Det är därför jag är avundsjuk på er som har Skuggjägaren oläst. Det är nämligen en kriminalroman utöver det vanliga.

%d bloggare gillar detta: