enligt O

Tankar från en bokberoende

Etikett: Läst 2019 Sida 1 av 3

Ally Hughes har sex ibland

När jag läste Ally Hughes har sex ibland av Jules Moulin var den precis vad jag behövde. Lättläst och lättsmält tidsfördriv när jag fick några timmars oväntad lästid. Ingen speciellt bra bok, men inte dålig heller. Den fyllde helt enkelt sin funktion. Gott så.

Vi får lära känna Ally Hughes i två tid. En då hon som ensamstående professor och mamma och professor tillbringar en romantisk helg med en elev, som tekniskt sett just blivit en före detta elev. Nästa tidsperspektiv är många år senare när hennes dotter tar med en man hem på middag och det självklart är samme före detta elev. Rätt charmigt och oförargligt om än väldigt förutsägbart.

Jag skulle rekommendera Ally Hughes har sex ibland till den som, precis som jag, behöver en lättsam bok under en dag med tillgång till lästid, men ingen utvilad hjärna. Vid ett sådant tillfälle är den perfekt.

Hantverkaren växte till slut

För flera månader sedan påbörjade jag Sharon Boltons senaste bok Hantverkaren, eller egentligen var det The Crafsman jag påbörjade, för jag läste på engelska. Jag fastnade inte alls och var väldigt besviken, eftersom Bolton länge varit en stor favorit. När den kom ut på svenska började jag om, för att se om det var språket som gjorde det, men nej, jag fastnade inte nu heller. Hade det varit en bok av en annan, okänd författare hade boken aldrig fått en tredje chans, men Boltons senaste fick det och jag läste inledningen på svenska, men bytte sedan till engelska. Inte för att det var något som helst fel på översättningen, men för att min Kindle ofta är den läsplatta jag föredrar.

Historien börjar i slutet när Florence Lovelady reser till det lilla samhället Sabden för att vara med på begravningen av begravningsentreprenören Larry Glassbrook. Han  som var den skyldige i det fall som var startpunkten på en fantastisk karriär som utredare för Florence och han har tillbringat sina sista 30 år i fängelse. Vi förflyttas sedan tillsammans med henne tillbaka i tiden då flera tonåringar försvinner och vad det visar sig blir levande begravda. Florence arbetar med fallet och har aldrig riktigt kunnat släppa det. Nu när hon rest tillbaka till det lilla samhället, tillsammans med sin tonårsson, väcks många minnen till liv. Än värre blir det då händelser från det förflutna börjar upprepa sig.

Sharon Bolton är skicklig på att bygga upp en både trovärdig och inte sällan obehaglig stämning. Florence upplevelser i det lilla samhället är intressanta att följa, men det är nutidsberättelsen jag har lite svårt för. Sammantaget är det här ändå en spännande bok som är väl värd att läsa. Mest gillar jag kanske kopplingarna till häxprocesserna i Pendle på 1600-talet, som ligger precis där utredningen pågår och det faktum att kvinnor hade det rätt svårt även då Florence blev polis. Helst skulle hon koka kaffe till männen och inte lägga sig i utredningen för mycket.

Tydligen ska det bli en bok till om Florence Lovelady, men den verkar inte komma i år som utlovats utan släpps istället 2020. Boken heter The Poisoner och där återvänder Lovelady återigen till Sabden för att uppfylla ett löfte till den nu avlidne Larry Glassbrook.

 

Mot framtiden med Clara Henry

Det är lätt för oss (och kanske lite oansvarigt) att säga att det är nya generationer som ska rädda världen, men jag blir trots allt alltid väldigt glad när jag läser bra böcker för unga som behandlar viktiga ämnen. Clara Henrys Mot framtiden* är en sådan bok. Jag lyssnade på författarens inläsning av boken och den funkade fint i det formatet. Däremot är jag glad att jag sedan lånade den på biblioteket, för det är helt klart en bra bok att bläddra i och en fin bok att köpa till någon ung person i present.

Clara Henry inleder med att berätta om sin farfar och hur han blev feminist, men kanske inte egentligen. Jag känner igen resonemanget från t.ex. min egen pappa, som aldrig skulle kalla sig feminist, men som inte heller förstått varför hans döttrar inte skulle kunna göra samma saker som andras söner. Frågan är å andra sidan inte vem som kan räknas som feminist, för där tycker jag att vi ska vara generösa, utan vad det egentligen innebär att kalla sig feminist.

Mot framtiden är en bra grundkurs i feminism, men också en bra bok för den som redan vet lite, men inte riktigt orkar med alla jobbiga och inte sällan ifrågasättande frågor och kommentarer. I de avslutande delarna finns många bra exempel på hur dumma kommentarer kan besvaras och tankar om när det kanske inte är någon idé. Jag tycker verkligen om hur Clara Henry resonerar med sig själv om vad som är feministiskt och vad som inte är det och gillar att hon försöker vidga den ofta väldigt trånga feministdefinitionen, som liksom våra könsnormer behöver vidgas. Det kan inte vara så att det är ett krav på feminister att vara vänsterradikala, vegetarianer som aldrig sminkar sig och definitivt inte rakar sig någonstans.

Mot framtiden är också allmänbildande. I inledningen finns en användbar ordlista och vi får också veta lite om historiska feminister. Framför allt är det dock en personlig berättelse om hur Henry blev feminist, varför det varit viktigt för henne med jämställdhet, vilka skeva förväntningar som finns på såväl flickor, som pojkar, liksom på kvinnor och män och hur hon vid alldeles för många tillfällen behandlats annorlunda för att hon är tjej. Hur kan det till exempel vara okej för så många att ha en åsikt om en kvinnas utseende?

Vad som också är viktigt och bra är att Mot framtiden är en väldigt rolig bok. Clara Henry bjuder på sig själv och förflyttar sig lätt mellan det mer lättsamma och det tunga och hemska. Hon tar upp viktiga frågor som samtycke, diskuterar aborträtt och förklarar skillnaden mellan att hålla sig på rätt sida gränsen och gå över den. Trots att jag egentligen är för gammal för att tillhöra den primära målgruppen tyckte jag mycket om Mot framtiden och jag är glad att det finns förebilder som Clara Henry för de som växer upp idag.

 

* Bokens underrubrik är “En simpel guide till att krossa patriarkatet” och jag inser att den kamp jag för mot mina elever om att inte direktöversätta simple till simpel, som för mig klickar väldigt negativt, utan istället använda ordet enkel mycket troligt är förlorad.

Det kommer aldrig vara över för mig

Jag har just avslutat läsningen av Mhairi McFarlanes nya bok Det kommer aldrig vara över för mig och något oväntat fulgrät jag de sista sidorna. Ett bra betyg helt klart, då det här verkligen är en bok med karaktärer att engagera sig i. Inte den mest överraskande, men inte heller helt förutsägbar. McFarlane är riktigt skicklig på att blanda det lättsamma med allvar och den här gången faktiskt en hel del svärta.

Georgina är vår hjältinna, men en på många sätt misslyckad sådan. Hon är 30 år, har ett kasst jobb som servitris på Sheffields kanske sämsta restaurang, en självupptagen skithög till pojkvän och en ganska otrevlig sambo. Det hon också har är goda vänner och en familj, som inte är perfekt, men som ändå vill henne väl. Det är när svågern Mark frågar om hon kan tänka sig att jobba en kväll på en av hans klienters nyöppnade bar, som livet vänder lite. För första gången på länge trivs hon och när ägaren Dev erbjuder henne ett fortsatt jobb vill hon verkligen tacka ja. Det är bara det att Devs bror och partner har dykt upp och han är oroväckande lik killen Georgina var ihop med i skolan, men inte sett sedan en mycket misslyckad avslutningsdans.

Mhairi McFarlane är så himla rolig och jag fnissar mig igenom större delen av Det kommer aldrig vara över för mig. Fram till fulgråtandet då, som jag var nästan helt oförberedd på. Georgina är så himla lätt att tycka om och berättelsen om hur hon försöker skapa sig ett bättre liv är lätt att engagera sig i. Sedan imponeras jag faktiskt av Helena Johanssons översättning och tycker att hennes hantering av de rappa dialogerna med en rad ordskämt funkar fint. Det här är bra, välskriven underhållning med djup och sådana böcker hittar jag inte så ofta som jag önskar. Det enda tråkiga är att den tar slut alldeles för snabbt och nu börjar ännu en lång väntan på en ny bok av Mhairi McFarlane.

Kvinnor i kamp

Just nu fokuserar vi (jag och mina elever) i kursen Historia 1b på folkrörelser under 1800-talet och början av 1900-talet. Eleverna har fått undersöka primärkällor och nästa vecka är planen att se filmen Suffragette. Att vi stannar till just vid kvinnorörelsen handlar dels om mitt intresse för demokrati- och jämställdhetskampen, men också om att det är viktigt att vi idag inser hur ung och skör vår demokrati är.

Marta Breen skriver om kvinnors kamp för rättigheter i boken Kvinnor i kamp, som släpptes på svenska på Internationella kvinnodagen i fredags. Jag läste den i veckan och slogs av hur sällan vi lyfter de kvinnor som faktiskt sett till att vi trots allt lever i ett hyfsat jämställt samhälle. Visserligen gnäller alldeles för många när en nybliven minister avslöjar att hon ska bli mamma, men det finns ändå någon slags tro på att kvinnor faktiskt kan mer än att just sköta sina barn.

Kvinnor i kamp berättar just om kampen för att som kvinna anses vara en fullvärdig medborgare. Det handlar om rösträtt, men också om andra, viktiga rättigheter. Det här är en allmänbildande bok som många borde läsa för att få chansen att utöka sina kvinnliga förebilder.

Vi behöver ständigt kämpa för frihet, jämlikhet och systerskap!

I slutet av regnbågen

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson är berättelsen om Marja som flyttar in i en gästlägenhet på ett äldreboende när hennes egen lägenhet ska röksaneras. Systerdottern Vanja har ordnat platsen på Plejaderna, ett boende för HBTQ-seniorer. Att Marja tillhör målgruppen för hemmet har aldrig varit något officiellt, men Vanja verkar alltid ha vetat. Marjas sambo Ann har just dött och scenerna från begravningen där prästen talar om Anns syskon som hennes närmaste familj, medan Marja bara är en vän i mängden, visar tydligt hur svårt det varit att leva det liv de önskat.

På Plejaderna bor ett gäng trevliga seniorer, men Marja vill helst av allt vara för sig själv. I lägenheten finns Ann kvar och helst av allt vill hon bara vara med henne. Det är dock svårt att isolera sig med en granne som Millan. Han knackar på direkt och föser  Marja till det obligatoriska stormötet där hon träffar bland andra Ingela, Kamran, Inez och Rita. Det går trögt, men långsamt, långsamt vågar Marja sig utanför sin lägenhet in i en för henne ovanlig gemenskap.

I slutet av regnbågen är en riktigt fin bok om sorg, men också om vänskap och att sent i livet hitta ett sätt att i alla fall närma sig ett friare liv. Däremot är det tyvärr osannolikt att så pigga människor som Millan, Rita och de andra skulle få en plats på ett boende alls. Att de dessutom skulle hitta ett boende för just HBTQ-seniorer är självklart ännu mer osannolikt. Samtidigt är det här en både viktig och väldigt charmig bok om människors rätt till att få vara sig själva i alla fall i slutet av livet och visst vore det fantastiskt om det gick att flytta in på Plejaderna eller andra hem långt tidigare än det är möjligt just nu.

Drömmen om Europa

I Drömmen om Europa tar Fabian Göranson med oss på en resa genom Europa, som mestadels går med tåg. Det är sommaren 2017 och Fabian och hans fru är nära en skilsmässa. Vi vet redan i första rutan, när resan planeras i slutet av 2016, att de kommer att skilja sig, men det vet de ännu inte själva. Hans fru ägnar mycket tid åt sitt jobb och känner sig alltid misslyckad som förälder. Resan är ett sätt för henne att ge Fabian tid tillbaka, men faktiskt också ett sätt att slippa honom.

Resan går från Stockholm till Köpenhamn den 18 juli 2018 och under större delen av den har Fabian sällskap av sin vän Daniel, som just skrivit klart sin avhandling i Ekonomisk historia. De reser i ett Europa som präglats av migration och främlingsfientlighet, ibland tillsammans och ibland väljer de olika vägar. Fabian tar den västra vägen ner i Europa och besöker länder som Tyskland, där han och Daniel träffar Amit och Sally från Syrien, Belgien, där Fabian söker upp de kvarter i Bryssel som han bodde i när han var fjorton och Frankrike, där han besöker bland annat Nantes och Pris. Efter att ha stannat i Athen tar de sig sedan hemåt genom östra Europa, där nationalistiska partier får mer och mer inflytande.

Drömmen om Europa är en reseskildring, men också en beskrivning av en kontinent i förändring. Ibland blir det lite väl mycket präktig undervisning, men mycket av det Fabian och Daniel upplever och funderar över är intressant. De möter också många spännande människor som ger sin bild av ett Europa som är långt ifrån den dröm som i alla fall Fabian när om ett fredligt Europa som präglas av framtidstro. Istället ökar misstänksamhet och isoleringen mot omvärlden.

Det här är också en bok om att få vara ung igen, trots att ungdomen ligger ganska många år bort och trots att Fabian upplever massor märks sorgen över det misslyckande äktenskapet ibland. Han befinner sig mitt i livet, men vet inte riktigt hur han ska ta sig framåt eller ens i vilken riktning.

Jag kan inte sluta gråta

Huvudpersonen i Ann Liljeroths bok Jag kan inte sluta gråta ägnar orimligt mycket tid åt sitt jobb. Det finns inget alternativ. Jobbet kräver det. Så kommer dagen då kroppen säger stopp och hon inte orkar mer. Då har det gått så långt att tröttheten inte kan vilas bort under en helg, utan kräver en lång sjukskrivning. Det tror jag tyvärr är alldeles för vanligt. När det inte finns någon luft i systemet för återhämtning, blir resultatet totalt utarbetad personal, vilket självklart innebär större kostnader än det hade gjort om övertiden minimerats tidigare.

Utan sitt jobb är Josefin ingen. Hon funderar mycket över sin roll i samhället och vem hon ska vara. Hon oroar sig också över att aldrig bli frisk. Att aldrig orka något igen. Det är just i de här delarna som Liljeroth verkligen briljerar. Jag har sällan läst beskrivningar av utbrändhet som känns så autentiska, troligen för att författaren själv upplevt hur det är att nå den berömda väggen. Josefin funderar över hur hon ska klara att arbeta igen, men ännu mer över hur hon ska orka vara mamma och fru. Alla relationer tar så mycket kraft och hon orkar verkligen inte skärpa sig, något som många runt henne har svårt att förstå.

Josefin är inte ensam. Nu var det länge sedan jag själv var sjukskriven, men inte länge sedan jag kände igen symptomen och bromsade för att inte bli ännu sämre. Det var bara några månader sedan. Jag har inget karriärsjobb som Josefin, men ett jobb som aldrig tar slut. Dessutom ett jobb som kräver att jag är känslomässigt stabil och faktiskt också ett stabilt liv hemma. När det gungar överallt samtidigt är det svårt att klara av livet. Det är då jag inte kan sluta gråta, men framför allt då jag börjar snäsa till människor runt omkring mig och blir orimligt arg på allt och alla. Det är signalen för mig, men det är inte alltid jag inser det.

Runt mig finns många fler, oftast kvinnor, men också en del män, som inte orkar med att prestera på jobbet med allt vad det innebär, samtidigt som allt annat kräver uppmärksamhet. Det de har gemensamt är att de har väldigt svårt att be om hjälp, sällan sätter gränser och istället verkar klara allt. Det är inte de lata som blir sjukskrivna för utbrändhet, det är de som verkar ha hur mycket energi som helst, men till slut inte har någon kvar.

Jag kan inte sluta gråta är en bra bok, men jag hade önskat att Josefin fått ett annat jobb än det hon har i boken. Jag inser att hennes jobb är omöjligt, men det är också ett jobb som är okej att sjukskriva sig ifrån. Alla fattar att karriär kräver fullt fokus. Däremot är det svårare för många att förstå att en hel del av deltidstjänsterna inom den offentliga sektorn faktiskt handlar om att människor inte orkar med ett heltidsjobb, då heltidsjobbet kräver orimligt mycket. Trots att dessa kvinnor, för det är oftast kvinnor, tjänar kasst även då de arbetar heltid, är deltiden ett sätt att orka alls.

I skolvärlden har arbetsbelastningen ökar massor. Vissa saker syns, som den ökade undervisningstiden, medan annat inte gör det. Klasserna är större, vilket betyder att en lärare har fler elever att undervisa, men också ta hand om. Kraven på lärarens flexibilitet i relation till eleverna kombinerade med kraven att alla, oavsett insats och förkunskaper, ska klara minst E gör arbetssitationen orimlig. Jag har ingen sådan chef nu, men jag har haft och det skapar mycket stress.

Jag kan inte sluta gråta är en viktig bok som vågar ta upp ett samhällsproblem som få verkar vilja tala om. Det är så lätt att som utomstående tänka att det bara är att skärpa sig, men sanningen är så mycket mer komplex än så. Det beskriver Liljeroth på ett bra och tydligt sätt i en bok som mycket troligt är bra även för den som inte alls delar Josefins erfarenheter.

Binas historia

Det var ovanligt få insekter under den varma sommaren förra året. Få mygg, få getingar och få bin. Skönt kan man tycka, men efter att ha läst Binas historia känner jag inte riktigt likadant.

Vi diskuterade Maja Lundes bok under vår #rolighetskonferens i Varberg för några veckor sedan och samtalen rörde sig snart utanför boken till den värld som vi håller på att förstöra. Bidöden oroar kanske inte så många ännu, men de insatta har förstått allvaret.

Binas historia utspelar sig i tre tider och de små honungsmakarna är viktiga i alla tre berättelserna. I framtiden beger vi oss till Kina. Året är 2087, efter “Kollapsen” och alla bin är försvunna. Istället gör människorna det arbete som de skulle ha gjort och arbetar långa dagar för att pollinera träden för att de ska bära frukt och växterna för att de ska ge mat. I världen har städerna förstörts och demokratierna fallit. Människorna svälter och befolkningen i Europa och USA finns knappt kvar. Kanske är kineserna lättare att styra och deras nya samhälle påminner mycket om den kommunistiska diktatur som Mao ledde. Vi får följa Tao, mamma till en son som hon knappt hinner träffa. Istället arbetar hon och hennes man varje dag, i princip dygnet runt och hinner inte njuta någonting av livet. Allt fokus ligger på att hinna pollinera så mycket som möjligt för att rädda den lilla skärva av världen som ännu finns kvar. Kanske är det den av berättelserna jag tycker mest om.

År 1852 lever William med sin familj i Hertfordshire, Englans. När vi träffar honom för första gången ligger han till sängs och verkar nästan ha gett upp livet. Ironiskt eftersom han faktiskt har ett, till skillnad från Tao i framtiden. Runt honom finns hans fru, hans son och hans döttrar som är så många och så lika att han knappt kan skilja dem åt. William äger en fröhandel som ligger på huvudgatan i hemstaden Maryville och när han väl reser sig från sängen får bina en allt större roll i hans liv.

Nutidsberättelsen handlar om en far och hans son i Ohio, USA år 2007. Sonen Tom som flyttat hemifrån för att studera, återvänder tillfälligt. Fadern George möter honom vid tågstationen och börjar direkt att tala om sin önskan om att Tom ska överta gården. En gård som inte längre bär sig med bikupor som slutar ge den honung den brukar när bina börjar försvinna.

Kanske borde de redan 2007 insett vad som höll på att hända, men det gör de inte riktigt. Inte ens idag, drygt tio år senare gör i det. Den jord Tao lever på drygt 60 år senare har drabbats av klimatrelaterad torka och det går inte längre att producera tillräckligt med mat ens för de förhållandevis få människor som finns kvar.

Binas historia är en intressant och välskriven bok som verkligen fick mig att fundera över tillståndet i världen. Däremot tycker jag tyvärr är den är lite väl omständlig och stundtals onödigt mångordig. Jag är glad att jag har läst den, men är långt ifrån så överväldigad som jag trodde att jag skulle bli. En bra bok helt klart, men inte riktigt så fantastiskt som jag hade hoppats. Däremot är jag nyfiken på Lundes andra bok Blå och de två kommande böckerna i den planerade Klimatkvartetten.

 

 

Hej igen vardag

Mina barn är 12 och 13, vilket betyder basröst i alla fall på den äldre. Att vara tonårsförälder är långt ifrån smärtfritt, men efter att ha läst Hej igen vardag av Louise Winblad är jag ändå glad över att vara förbi småbarnstiden. Visst kan jag sakna att sova bredvid en varm barnkropp, men sanningen är att det ofta handlade om att sängen togs över av två sparkande ungar. Det riktiga livet skildras inte i sociala medier och Winblads böcker är en välkommen konstrast.

Inledningsvis tar sig Winblad an det knäppa i att en graviditet, en förlossning och all fysisk påverkan ses som naturlig. Att knappt kunna gå är en bagatell. Däremot är det viktigt att gå ner i vikt efter förlossningen. Superduperviktigt. Dessutom ska man (helst leende) ta emot alla råd från alla experter runt omkring. Avsnitten med saker som gravida och nyblivna mammor får höra med förslag på svar på tal är fantastiska. Vad jag önskar att jag hade bitit ifrån mer. Slutsatsen är att det inte går att göra rätt, men att det ändå är viktigt att passa på att njuta. Enligt experterna då. Och sedan när de är tonåringar sover de jämt. Jo tack, det har jag märkt, men det gjorde inte sömnbristen bättre då och faktiskt minskar det inte frustrationen nu heller.

Jag skrattar inte sällan så att jag gråter åt Hej igen vardag, men sätter ibland skrattet i halsen. Mest för att det blir tydligt att vi inte kommit någonstans gällande synen på föräldrar och barn. Annonserna med nya bebiskläder som säljs för att barnet blivit någon som absolut inte kan ha rosa till exempel är fruktansvärt roliga och lika sorgliga. Främst för att hela färgkodningen av barn borde vara ett minne blott, men också för att många faktiskt har så mycket pengar att de utan tvekan kan köpa nytt om det redan nyinköpta inte känns riktigt hundra.

Mest skrattar jag dock åt igenkänningen och det kan jag göra för att jag befinner mig år ifrån den vardag som höll på att göra mig tokig. Jag var en av de svettiga, stressade mammorna som Winblad berättar om, som säkert inte hade kunnat skratta åt eländet då, men mer än gärna gör det nu. Om några år kanske jag kan skratta åt tonåringar som vägrar duscha och knappt lämnar rummet. Som aldrig säger mer än ett ord i taget och har ett bättre förhållande med sin dator än någon annan. Eftersom Winblads barn är något yngre än mina är jag säker på att hon gör en bok om tonårsföräldrar lagom tills jag är redo att skratta åt eländet.

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: