Månad: februari 2020

Dags för Andra chansen

Egentligen är Andra Chansen jordens mest meningslösa tv-program, men i år verkar SVT gå all in och bjuder på en rad framträdanden av gamla schlagerrävar som av olika anledningar valts in i Melodifestivalens Hall of Fame. I övrigt ser tävlingen ut som den brukar med ett gäng dueller där vinnaren tar sig till final och som vanligt blir jag förbannad över hur duellerna ser ut.

I första duellen tävlar Anis don Demina mot Ellen Benediktson och Simon Peyron. En hysterisk dagisidol mot en lugn duett känns som en märklig kombo och jag är rädd att Karin Gunnarsson med stöd av Christer Björkman sett till att Benediktson och Peyron får lämna tävlingen. Jag hoppas att de vinner, men tror inte att de kan stå emot barnrösterna. Synd då deras låt är en av få i årets tävling som har någon form av kvalitet och dessutom en av de bidrag jag tror hade klarat sig bäst i Eurovision.

I duell nummer två möts Malou Prytz och Paul Rey, två helt okej artister med två helt okej låtar. Vilket år som helst hade jag trott på Paul Rey då det brukar räcka långt att vara en unga man som sjunger hyfsat, men i år verkar det vara tjejernas år. Jag lägger min röst på Malou Prytz, men det spelar helt ärligt inte så stor roll vilken av låtarna som går vidare.

Tredje duellen kan bli en riktig rysare, där Felix Sandman har kändisskapet och Frida Öhrn den mer lättillgängliga låten. Jag tror trots allt på Sandman, men det är svårtippat. Det som talar för honom är att hans låt spelats en hel del på radio och att den växer i längden. Fördel Sandman alltså och det är också den av de två låtarna jag gillar bäst.

Den sista duellen är konstruerad så att en hallabaloolåt är garanterad i finalen. Lite tråkigt. Kvalitetsmässigt är Mendez och Alvaro Estrella strået vassare, men jag tror att de får svårt att stå emot Drängarnas fruktansvärda höskulledänga. Tyvärr.

Jag tror alltså på Anis don Demina, Malou Prytz, Felix Sandman och Drängarna, men ser hellre att vinnarna blir Ellen Benediktson och Simon Peyron, Malou Prytz, Felix Sandman och  Mendez och Alvaro Estrella.

 

Hur det går får vi se ikväll. Jag kommer definitivt inte orka se spektaklet live, utan nöjer mig med en snabbkoll när allt är klart.

 

 

Som en öppen bok

Som en öppen bok av Sara Molin handlar om Clara som är lärare. Hon är också ganska nybliven singel och bor i en andrahandslägenhet som verkligen inte speglar hennes personlighet. Kanske är det separationen som gör att hon börjar ifrågasätta sig tidigare så utstakade liv, eller så handlar det om den märkliga lista hon får av sitt ex Klas där han ger henne tips om hur hon ska förändra sig för att bli en bättre sambo. Det skulle också kunna handla om att en ungdomskärlek dyker upp igen eller kanske om den fantastiska pojkvännen som hennes hopplösa syster Pauline träffat. Situationen blir knappast bättre av att hennes föräldrar verkar ha hamnat i något av en kris.

Clara börjar dessutom blir lite trött på sitt jobb, eller i alla fall på sina bakåtsträvande kollegor. När Clara vill läsa Cirkeln med sina elever tycker de äldre kollegan Solveig att det är nonsens och kritiserar dessutom att Clara läser något så banalt som Sophie Kinsellas senaste bok när eleverna ser henne. Lärare ska minsann föregå med gott exempel och då duger inte skräplitteratur. Solveig vill istället rensa bland skolans böcker och bara behålla de böcker som hon anser håller hög kvalitet. Kanske kan de till och med märkas med ett K för just kvalitet. Varför läsa Cirkeln när det finns sådana fantastiska romaner som Candide?

Sara Molin är lärare och det märks. Hennes beskrivningar av Claras elever med tillhörande curlande föräldrar som kräver alla möjliga och omöjliga anpassningar för sina barn, hennes kollegor som är mer eller mindre hopplösa och inte minst hennes chef Torbjörn är ibland så på pricken att jag inte riktigt vet om jag ska skratta eller gråta. Jag vet faktiskt egentligen inte om det är bra att vara lärare och läsa om Clara och hennes jobb. Visst är det bra att skratta åt eländet, men samtidigt är mycket så sant att jag sätter skrattet i halsen. Clara är svensklärare precis som jag och att försöka sälja in läsning till elever är verkligen inte alltid så himla lätt. Hon sliter som ett djur och jag förstår precis hur hon har det. Visserligen finns det elever (speciellt bland mina elever på estetprogrammet) som faktiskt kan uppskatta nördiga lärare, men det är svårt att göra dem alla till passionerade läsare. Ibland är det en tillräckligt svår utmaning att få dem att läsa alls.

Som en öppen bok är en riktigt bra och underhållande bok. Jag tycker om att få lära känna Clara och följa hennes jakt på ett bättre liv. Hennes familj är dessutom riktigt fint skildrad som de ganska hopplösa, men väldigt mänskliga, individer de är. Männen runt dem är också väl skildrade och jag vill verkligen veta hur allt ska lösa sig, för även om det kanske inte är världens mest överraskande upplösning är vägen dit riktigt trevlig. Clara är lätt att ta till sitt hjärta och såväl hennes yrkesliv som hennes privatliv är skildrade med värme. Jag hoppas verkligen att det här bara är den första av många böcker av Sara Molin. Faktiskt hade jag kunnat tänka mig att återse Clara även om jag egentligen inte gillar att alla böcker ska utvecklas till serier.

Hit, men inte längre!

Igår träffades Bokbubblarna för att diskutera Hit, men inte längre, som var mitt val och ett val jag känner mig nöjd med.  Det är den första bok jag läst av Maria Maunsbach men definitivt inte den sista. Berättelsen om Marit som drabbas av en rejäl livskris är helt absurd och väldigt rolig samtidigt som den är nattsvart på många sätt. Att vara drygt 30 och börja ifrågasätta sitt liv är naturligt och något jag känner igen mig i. Nu lämnade jag ingen sambo eller började dejta idioter för den delen, men det var en tid i livet då det förväntades att vissa saker skulle hända och jag var inte riktigt redo. När jag landade i att mitt liv funkade ganska fint och att det inte behövde vara livets slut att få barn var jag redo att gå vidare. Marit som verkar ha kompromissat en massa gällande sina livsval är inte redo att fortsätta på den väg som hennes sambo Andreas tycker är den enda rätta. Han är inte hennes livs kärlek, snarare en person som gör att hon slipper vara ensam och att bilda familj känns verkligen inte rätt.

Marit söker äventyr och det kan varken sambon eller jobbet ge henne. Svaret på allt verkar istället vara Tinder och snart har hon fått kontakt med Karl, en riktig drömman. Tror hon. Det hela slutar dock minst sagt märkligt då Marit tar ledigt från jobbet, lurar i sambon att hon ska på facklig kurs och drar till Stockholm för att ligga. Gränslösheten är smärtsam och Maunsbach beskriver Marits resa på ett nästan för detaljerat sätt. Ibland måste jag kisa och får ändå ont i magen av det som händer. Vad som gör det hela ännu värre är att Marit med sin extremt kassa självkänsla inte riktigt vet när det är dags att säga stopp. Smärtsamt, smärtsamt.

Ingen i bokklubben Bokbubblarna var oberörd av Hit, men inte längre och Marit väckte helt klart starka känslor hos oss alla. Jag kan inte påstå att jag tycker om Marit, snarare tvärtom och jag förstår inte heller hennes val. Ändå tycker jag om att läsa om henne och jag uppskattar verkligen Maunsbachs sätt att berätta om henne. Vi gillade boken, utom en som inte klarade av att läsa ut den då hon tyckte att den var för obehaglig och det kan jag på ett sätt förstå. Marits liv är ganska så obehagligt att följa och hon gör det verkligen inte lätt för sig.

 

Inte som du

Inte som du är en ungdomsbok skriven av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall där de föreställningar vi har kring kön och makt ifrågasätts på ett snyggt sätt. Vi får följa med till en värld som är precis som vår, men ändå helt annorlunda. En värld där konståkningstjejerna är skolans och samhällets idoler och därmed får alla sponsorer och självklart de bästa träningstiderna. Hockeykillarna får istället nöja sig med de ofräscha omklädningsrummen och de kassa halltiderna. Det är trots allt inom konståkningen de stora pengarna finns och självklart måste tjejerna därför prioriteras.

Vincent är en vanlig, anonym hockeykille som inte riktigt räknas. I vår riktiga värld hade han med säkerhet haft en helt annan status, då han är både bra på hockey och dessutom rätt snygg. I den värld han lever i blir han istället sexuellt utnyttjad på en fest av Amanda, en av konståkningstjejerna. Det var första gången för Vincent, men det som skulle bli ett fint minne slutade istället med förnedring. Amanda är inte intresserad av något annat än ett ligg och dessutom sprider hon en bild av en avklädd Vincent i sociala medier. En bild han själv tagit och skickat till henne. Hon får status, han kallas billig.

Något stöd av sina kompisar får han inte heller, utan de tycker att han får skylla sig själv. Alla såg ju hur full han var på festen och han följde ju med Amanda hem en gång till. Självklart ville han ha sex då. Inte konstigt att andra uppfattar honom som slampig. Å andra sidan är det troligen så att Amanda kommer att sätta på någon annan kille snart och då kommer Vincent vara glömd både av henne och de andra på skolan.

Något senare träffar Vincent skolans och konståkningslagets stjärna Ester, som också är Amandas bästa vän.  Ester behöver hjälp med matten och Vincent ställer upp. Hon är redan förälskad, men han är bränd och mycket tveksam. Nästa gång han blir kär och väljer att ha sex ska det vara på riktigt. Han har inte råd att förstöra sitt rykte ännu mer. Långsamt, långsamt växer någonting speciellt fram mellan Ester och Vincent, men det är inte lätt att våga stå för den sanna kärleken.

Inte som du vänder på ett intressant och inte sällan humoristiskt sätt på allt som vi är vana vid och genom att låta tjejer vara mer som killar och tvärtom är det lätt att se hur galna många av de könssteroetyper som råder är. Det gäller både bland tjejer och killar, men också hos deras föräldrar. Det är fruarna som gör karriär och männen som håller ställningarna hemma. Visst kan det ibland bli lite övertydligt, men jag gillar ändå idén och samhällskritiken i kombination med den fina kärleksberättelsen där Vincent och Ester försöker navigera i en värld som redan bestämt vad de får lov att göra och vilka de får lova av vara ger en extra dimension.

Självklart går läraren i mig igång och jag hade gärna läst Inte som du med mina elever. Gärna i kombination med Jessica Schiefauers Pojkarna där könsstereotypa föreställningar också ifrågasätts, men på ett helt annat sätt. Jag hoppas att pocketutgåvan kommer snabbt, så att det går att införskaffa en klassuppsättning av Schreiber och Ömalm Ronvalls bok då jag tror att den kan väcka många tankar och skapa intressanta samtal. Det här är nämligen ingen bok som lämnar läsaren oberörd och det är också svårt att acceptera alla de stereotypa delar som beskrivs. Jag kan tänka mig Inte som du kan få känslorna att svalla hos mina tonårselever. Läsning när den är som bäst.

Parkerna av Tua Forsström

Med diktsamlingen Parkerna från 1992 nominerades Tua Forsström till Augustpriset och i december 2019 valdes hon in som ny medlem i Svenska Akademien där hon efterträdde Katarina Frostenson på stol nummer 18. I sitt inträdestal läste hon några rader ur Inger Christensens Alfabet och det är på Christensen jag tänker när jag läser Parkerna. Henne och T. S. Eliots The Love song of J Alfred Prufrock, som liksom många av Forsström är skrivna i cirklar. Radklyvningarna är sådana att de inte ger några pauser och meningarna rör sig runt, runt, runt. Jag tycker om både rytmen och känslan det ger att aldrig stanna. De pauser som faktiskt finns är de korta rader som ibland står ensamma som en övergång från en dikt till en annan. Kanske hör de också samman till en separat text om livets komplexitet. Favoritrader (eller dikten) lyder:

Vad hjälper det att vara ett vackert hus vid järnvägen

Parkerna inleds med ett citat av Verner von Heidenstam som lyder “Vi förvandlas till det, som vi älskar” och visst finns både förändring, inte sällan kopplad till naturen, och kärlek, inte sällan kopplad till saknad, bland dikterna. Djuren finns också med som ett mönster. Åsnan, eller i alla fall dess öron, hästarna, fågeln och örnen. Men bäst tycker jag kanske om dikterna om kyrkogården och om den olyckliga kärleken.

Dikten om Tenala kyrkogård innehåller t.ex. de här fantastiska formuleringarna:

Vi tänder ljus för att
de döda ska vara mindre

ensamma, vi tror de är
underställda samma lagar

som vi. Ljusen blinkar oroligt:
de döda längtar kanske efter

sällskap vi vet ingenting om
deras verksamhet, snön yr

Här syns Forsströms ovanliga sätt att använda skiljetecken och radklyvningen som ger en känsla av att alltid vara på väg.Jag tycker också väldigt mycket om dikten som inleds efter festens slut och avslutas med den i diktsamlingen återkommande raden “I själva verket märkte vi aldrig att vi reste”.

Mitt första möte med Tua Forsström var ett fint sådant. Jag tycker mycket om språket och inte minst variationen i Parkerna. Nu ser jag fram emot att upptäcka fler av hennes verk.

O spanar på bokrean 2020

Jag är inte jätteimpad av bokrean som den sett ut de senaste åren, men jag vet ju att jag kommer att köpa ett gäng böcker och självklart har jag klickat runt på diverse sajter och bläddrat i kataloger. Däremot har jag inte så mycket koll att jag kan garantera att mina länkar leder dig till det bästa priset, men jag tror det.

Det finns några titlar jag verkligen tycker att du ska köpa!

Jag absolut älskade Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid, men jag har insett att vissa verkligen avskyr den. En bok som väcker starka känslor är det utan tvekan och jag rekommenderar den varmt.

En annan favorit är Mellan himmel och Lou av Lorraine Fouchet. Om du inte läst den tycker jag definitivt att du ska investera i den. Fantastisk miljö och en gripande berättelse om att leva vidare utan sitt livs kärlek.

Dikter och prosa 1952-2004 av Tomas Tranströmer är en bok att äga. Om du inte gör det så tycker jag att du borde ändra på det. Det är nästan en order.

Slaget om Troja av Theodor Kallifatides är en berättelse om andra världskriget i Grekland och en lärarinna som ser till att hennes elever är säkra och återberättar Illiaden för att tiden ska gå. Läsvärd och välskriven.

En av de bästa böcker jag läste 2019 var Pachinko av Min Jin Lee. En helt fantastisk släktkrönika om en sydkoreansk familj som med tiden flyttar till Japan. En tegelsten, men en intressant, allmänbildande och faktiskt lättläst sådan.

Vill du läsa välskrivna och underhållande berättelser med en allvarlig touch? Då rekommenderar jag Överraska mig av Sophie Kinsella och En annan Alice av Liane Moriarty.

Har du någon i din närhet som snart blir tonåring eller kanske just blivit det? Då rekommenderar jag Note to self: Rutiga byxor funkar inte här av systrarna Marie Hammar och Abbe Wahlqvist. Det är berättelsen om Ottilia, kallad Otto, som flyttar från Linköping till Lidingö och desperat försöker passa in.

För de lite äldre tonåringarna och alla vuxna är Slutet av Mats Strandberg ett måste i bokhyllan. Om du inte läst den tycker jag verkligen att du ska göra det.

Nu är det ju så att jag absolut inte ska köpa något, men om jag ångrar mig, vilket jag självklart inte kommer att göra, skulle jag kunna tänka mig att köpa följande böcker.

På Akademibokhandeln finns Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm på rean, men det krävs att du blir medlem i Akademibokhandelns vänner, vilket du kan bli utan kostnad. Jag vet egentligen inte om jag tycker att 149 kronor är sådär superbilligt, men det här är en bok jag vill läsa och äga.

Jag har ju, pinsamt nog, varken läst Tjänarinnans berättelse eller Gileads döttrar av Margaret Atwood och de finns både till ganska vettiga reapriser.

Bleknande berg av Kazuo Ishiguro lockar också. Som historielärare vill jag självklart lära mig mer om andra världskriget och som svensklärare är det alltid kul att läsa böcker av författare som fått Nobelpriset.

Cilla Naumann är en av mina absoluta favoritförfattare, men märkligt nog har jag tappat bort henne lite och faktiskt inte läst senaste boken Den oändliga familjen. Måste erkänna att jag blir lite köpsugen.

 

Vilka böcker lockar dig på årets bokrea?

Tänk snabbt (vecka 9)

Det är vecka nio och den tredje möjliga sportlovsveckan. Min är tyvärr för länge sedan över, men jag uppskattade verkligen pausen. Utmaningen Tänk snabbt tar däremot ingen paus, utan kör på som vanligt.

Just nu gå flera filmatiseringar av klassiker om och av kvinnor på bio. Väljer du Unga kvinnor eller Emma? Följdfrågan blir då självklart om du väljer boken eller filmen, dels när det gäller klassiker men också när det gäller andra tillfallen.

Mer frågor om läsningen. En bok i taget eller slalomläsning, hur läser du?

I helgen är det dags för Vasaloppet och många är de som (inte sällan till följd av en ålderskris av något slag) väljer att genomföra delar av eller hela den svenska klassikern. Hur ställer du dig till det? Gillar du fysiska utmaningar eller inte?

Skidåkning i all ära, men snart är det dags för vårblommor. Föredrar du tussilago eller snödroppar?

Veckans fem snabba är:

Unga kvinnor eller Emma?

Boken eller filmen?

En bok i taget eller slalomläsning?

Fysiska utmaningar eller inte?

Tussilago eller snödroppar?

 

Mina svar lyder så här:

Unga kvinnor eller Emma? Svårt val. När det gäller de senaste filmatiseringarna så har jag bara sett Emma. Unga kvinnor är fin, men väl sorglig för min smak. Jag väljer därför Emma, även om den inte tillhör mina absoluta favoriter.

Boken eller filmen? I princip alltid boken. Därmed inte sagt att det saknas bra filmatiseringar av böcker.

En bok i taget eller slalomläsning? Lyckas aldrig läsa en bok i taget, utan har oftast i alla fall tre på gång samtidigt.

Fysiska utmaningar eller inte? Jag önskar att jag kunde gå igång i alla fall lite på en konditionsutmaning, men om det är någon fysisk utmaning jag gett mig själv är det snarare att utöva yoga för att hitta lugn och bli mindre stel. Ja till fysisk utmaning alltså, men inte i form av några klassiska sådana.

Tussilago eller snödroppar? Snödroppar är fina, men det är något speciellt med de gula, inte sällan tilltufsade gula tussilagosolarna som berättar att våren är på gång.

 

Nu är det din tur att svara i en kommentar eller i din blogg. Lycka till!

Máni Steinn – pojken som inte fanns

Tanken var att jag skulle läst något av Sjón mycket tidigare och definitivt i alla fall förra året då Metta på Kulturloggen tipsade mig om att läsa Máni Steinn — pojken som inte fanns i den Bokbloggarboktipsutmaning jag genomförde då. Nu har jag i alla fall äntligen läst och det är jag verkligen glad över.

Sjón är en pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurðsson, vars texter jag utan att veta om det lyssnat en hel del på. Han var nämligen textförfattare till Sugarcubes, bandet som Björk sjöng i och dessutom har han skrivit en rad låtar till henne. Ibland fanns han tydligen med på scenen och spelade luftgitarr. Jag lyssnade också till Sjón på Stockholm Literature 2016 då han samtalade med Ngugi wa Thiong’o om vikten av litteratur på sitt modersmål.

Men åter till boken om Máni Steinn, en fiktiv figur som skulle kunna ha varit en släkting till Sjón. Vi träffar honom första gången 1918 då han är mitt inne i en avsugning och samtidigt lyssnar till ljudet av en motorcykel. Just avsugningar och flickan på motorcykeln är viktiga komponenter i boken ska sägas. Sex är en drivkraft, men också en förbannelse för den unge Máni. I övrigt är det främst film som intresserar honom och han lever en stor del av sitt liv i Reykjaviks två biografer. 1918 är året då spanska sjukan kommer till Island och drabbar många. Det är också året då Island blev självständigt om än fortsatt i union med Danmark. Två händelser som självklart finns med i boken.

Att lära känna Máni är omtumlande. Han är en annorlunda tonåring på samma gång inbunden och aktiv. Som föräldralös är han utanför det vanliga samhället, men har en äldre släkting som tar hand om honom. Besattheten av film är kanske det mest intressanta och Sjón skildrar på ett nästan surrealistiskt sätt hur filmer tar plats i Mánis drömmar. Drömsekvenserna går ibland in i verkligheten och de män pojken träffar får också sällskap av flickan på motorcykeln. Jag tycker verkligen om Sjóns språk och hans sätt att skriva där verklighet och fantasi blir ett. Nu vill jag definitivt läsa mer av honom.

 

 

Dags för årets sista deltävling i Malmö

STOCKHOLM 20191126
Simon Peyron, Ellen Benediktson, Nanne Grönvall, Jakob Karlberg, Hanna Ferm, William Strid, Frida Öhrn och Victor Crone som ska tävla i Malmö under SVTs presentattion av de artister som ska tävla i Melodifestivalen 2020
Foto: Jonas Ekströmer / TT kod 10030

Ikväll sänds sista deltävlingen i årets Melodifestival och Malmö står för värdskapet. Sju låtar kvar och sedan har vi hört alla låtarna i årets tävling. Jag har lyssnat på de klipp som finns att tillgå och försökt mig på att tippa utgången.

Till final

Hanna Ferm med Brave av David Kjellstrand, Jimmy Jansson och Laurell Barker

Hanna Ferm är sist ut i årets Melodifestival och är en riktig förhandsfavorit. Låten Brave är verkligen inte min kopp te, men den är ganska snyggt och Ferm kan utan tvekan sjunga även om det blir lite skrikigt ibland. Dessutom verkar det verkligen vara tjejernas år och jag tror att det blir final.

Victor Crone med Troubled waters av Dino Medanhodzic, Benjamin Jennebo och Victor Crone

Jag gillade låten Storm, som Victor Crone tävlade med i Eurovision förra året för Estland. I år tävlar han istället för Sverige och sjunger även nu om stormar i en låt med lite countryvibbar. Han sjunger bra och låten svänger (armarna lite väl mycket i det lite udda försöket till dans). Jag tror att Crone håller för favorittrycket, men att han sedan får det svårt i finalen.

Till Andra chansen

Ellen Benediktson & Simon Peyron med Surface av Paul Rey, Laurell Barker, Anderz Wrethov, Sebastian von Koenigsegg och Ellen Benediktson

Två okända namn, som jag faktiskt insett att jag visst kände till., i alla fall Peyron som tävlade 2014 med bandet Outtrigger iklädd tvångströja. Benediktson har tävlat två gånger tidigare, 2013 och 2014 och känns vagt bekant. De bjuder på årets duett och sådana kan fungera riktigt bra, minns bara Hanna Ferm och Liamoo. Lite tjatig låt, men en plats i Andra Chansen tror (och hoppas) jag ändå att det blir. Jag tycker faktiskt att det här är en av de få låtarna i år som nästan är bra på riktigt och är nyfiken på hur framträdandet i sin helhet ser ut.

William Stridh med Molnljus av Markus Lidén, Christian Holmström, David Kreuger, William Stridh

Ännu en Idol-deltagare från ett år då jag inte alls följde tävlingen. Helt klart är det så att deltagande i andra musiktävlingar ger en snabbfil till Melodifestivalen. Faktum är att Stridh överraskade mig positivt och utan att ha en aning om hur populär han är tror jag att han kan skrälla. Inte min typ av låt, men det känns som att den kan nå en bred publik.

Utslagna

Frida Öhrn med We are one av Frida Öhrn, Hampus Eurenius, Nicklas Eklund

Tydligen var Frida Öhrn nära att komma med i Fame Factory 2002 då Magnus Bäcklund vann och jag satt klistrad framför tv:n. Hon har också varit med i Oh, Laura och Cookies ’N’ Beans. Hon tävlar i Melodifestivalen för fjärde gången, men första gången som soloartist. Det är ingen tvekan att Öhrn kan sjunga, men det blir tyvärr lite skrikigt och märkligt nog är det engelska uttalet ganska dåligt. En pigg låt, men jag tror inte att det räcker för att gå vidare.

Jakob Karlberg med Om du tror att jag saknar dig av Nanne Grönvall, Isak Hallén, Henrik Moreborg och Jakob Karlberg

Tydligen har Jakob Karlberg både varit med i Idol och haft flera hits men för mig är han okänd. Jag hoppas VERKLIGEN att alla föräldrar håller ungarna borta från telefonerna så att den här väldigt påfrestande låt inte går vidare. Tyvärr är jag rädd för att Jakob Karlberg charmar många och att låten kan skrälla. Jag hoppas att jag har fel.

Nanne Grönvall med Carpool Karaoke av Nanne Grönvall och Peter Grönvall

Jag älskar verkligen programmet Carpool Karaoke där James Corden sjunger högt i bil med diverse artister. Nanne Grönvalls låt är däremot helt gräslig. En hysterisk låt att bugga till som jag är rädd kan gillas av alldeles för många. Det är svårt att inte charmas av Nanne och hon sticker verkligen ut i sammanhanget, men hjälp, det här är verkligen Melodifestivalen när den är som mest påfrestande.

Svartstilla — om den bottenlösa sorgen

En äldre kvinna har mist sin livskamrat och hennes liv har därmed mist sin mening. I sitt stora hus bor hon nu ensam och vill egentligen inte något annat än att låtsas leva i det förflutna. Hennes tre nu vuxna barn försöker få henne att gå vidare, sälja huset och kanske flytta in på ett hem. De menar att hon behöver sällskap, men inser inte att det är i huset som hennes kärlek finns även om han lämnat henne.

Svartstilla av Susanne Skogstad är något av det vackraste jag läst och beskrivningen av sorgen som verkligen äter upp en människa är så exakt, trots att få ord används. Det är också en fantastisk beskrivning av depression, det som den gamla kvinnan kallar svartstilla och som alltid funnits inom henne. Det blir tydligt att hennes make är den som kunde nå henne och ge henne ett liv värt att leva. Nu när han är borta finns ingen livslust kvar. Barnen försöker verkligen. Det är han som ser ut som sin far, men inte är lik hon, han som liknar honom och så dottern som kvinnan inte riktigt förstår.

Det är fascinerande hur debutanten Susanne Skogstad, född 1992, lyckas skildra en mycket gammal människa med sådan trovärdighet. Samtidigt är sorg och svärta saker som åldern inte har betydelse för. Det som är signifikant med just den äldre kvinnans skull är att livet verkligen är på väg att ta slut och ett liv utan den hon älskar är ingenting hon vill vara med om.

Jag tyckte mycket om Svartstilla och Susanne Skogstads språk. Det är dock en bok som kräver koncentration och total uppmärksamhet. Första gången jag försökte läsa den var jag utan fokus och då fungerade det inte alls. Nu läste jag om den under en ledig vecka och texten fick den uppmärksamhet den förtjänar. Avsätt några koncentrerade timmar åt Skogstads debut. Det är den och du värd.

%d bloggare gillar detta: