Månad: september 2021

Den lilla skolan vid havet

Nu finns inte Jenny Colgans Class: Welcome to the Little School by the Sea översatt till svenska, men jag misstänker att titeln på svenska skulle bli just Den lilla skolan vid havet. Boken gavs ut för mer än tio år sedan och under pseudonymen Jane Beaton, men gavs ut igen 2016 och då under namnet Jenny Colgan. Även en uppföljare, med titeln  Rules:Things are changing at the Little School by the Sea gavs ut på nytt 2016. Året därpå skrev Colgan kontrakt på två böcker till i serien och den första, Lessons: Fresh starts at the Little School by the Sea kommer senare i höst.

Huvudpersonen i Class är läraren Maggie Adair, som lämnar pojkvännen Stan och flyttar till Cornwall för att jobba på Downey House, en internatskola för flickor. Boken sträcker sig över ett skolår, från de första, osäkra dagar som ny lärare, till skolavslutningen. Det blir ett händelserikt år, såväl yrkesmässigt, som personligt. Det är en omställning att byta från en ganska stökig skola, till en som på pappret ska vara välfungerande. Riktigt så ser det inte ut, vilket Maggie inser ganska snabbt. Grannskolan, som är en internatskola för pojkar, spelar också en viktig roll i Class. Dels för att en av lärarna David, som brukar promenera med hunden Stephen Daedalus, är väldigt trevlig, men också för att dess elever blir delaktiga i den föreställning som Maggie är med och planerar. David är för övrigt helt baserad på David Tennant, som spelade Doctor Who, något som Jenny Colgan kände sig lite generad över när böckerna publicerades på nytt.

Boken följer också några av eleverna, vilket på ett sätt är ganska trevligt, men det bidrar samtidigt till att Class känns lite splittrad. Den av eleverna som är lättast att sympatisera med är Simone, som har fått möjligheten att gå på Downey House tack vare ett stipendium. Hon älskar att gå i skolan, men har aldrig riktigt passat in. Nu hoppas hon få lära sig mer och dessutom få vänner. Fliss är en av hennes rumskamrater och hon är definitivt inte glad över att börja på Downey House. Istället känner hon sig totalt oälskad och är riktigt förbannad på sina föräldrar som skickat iväg henne.

Det är mycket jag tycker om med Class. Internatskolor är alltid internatskolor och miljön är härlig. Däremot har jag svårt att få grepp om de många karaktärerna och därför blev boken liggande ett tag, innan jag faktiskt läste ut den. Jag kommer att läsa vidare, det är jag tämligen säker på och det ska bli intressant att se om det blir någon skillnad nu när det gått några år och Colgan utvecklats som författare. Fördelen med Class är att den inte är så tillrättalagt, vilket kan bli ett problem om samma koncept ska användas om än i olika miljöer.

Som lärare kan jag leva mig in i Maggies inledande pirrighet för att möta de helt nya eleverna och den inte sällan intensiva frustrationen över att elever inte alltid gör som man säger. Jag fnissar också åt den smått absurda situation när hon tappar humöret fullständigt inför skolinspektörerna som är på besök. Det är lätt att relatera. Själv har jag ett par arbetsdagar kvar innan eleverna dyker upp. Två klasser känner jag redan, men en är helt ny. Det är alltid spännande och se vad det är för individer som dyker upp.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 19 augusti 2019

Någon annans tidsfördriv

I boken Någon annans tidsfördriv låter Ann Edliden oss kliva in i en värld som för mig är ganska obekant. En medievärld där dokusåpor skapas och därmed nya kändisskap. Huvudpersonen Doris arbetar med skandalsåpan Château Amore, men är inte delaktig i själva inspelningen. Istället är det hon som får ta hand om alla mediala skandaler i efterhand. Hon trivs trots allt med jobbet och arbetskamraterna Christoffer och Jossan är viktiga i hennes liv. Jossan, som får representera den unga, hungriga influensern som lever för att få fler följare på Instagram. En stark närvaro i sociala medier är viktigare än någonting annat.

Sociala medier har ganska naturligt en stor roll i boken och dessutom får vi följa med Doris på äventyr i dejtingapparnas underbara värld. Där finns Petter, som skulle kunna vara hennes perfekta, nya pojkvän. De skriver en hel del till varandra, men han lyckas förhala den första, riktiga dejten. Hennes rumskompis Linnea finns där alltid som stöd och uppmanar Doris att vara försiktig.

Det märks att Edliden är hemma i Doris miljö och jag tycker mycket om hennes skildring av en värld där yta är av största betydelse och konflikter skapas om de inte uppstår av sig själva. När Petter inte är den han utger sig för att vara behandlas också frågan om ärlighet på sociala medier. Hur mycket ljuger folk egentligen för att få det de vill? Mycket, är svaret på den frågan och det skapar ett rejält driv i romanen.

Någon annans tidsfördriv är riktigt bra och innehåller både humor och svärta. Jag gillar Doris skarpt och även om hon ställer till det för sig själv ibland är hon ärlig även när hon inte tjänar på det. Ann Edlidens debut är en fin sådan och jag såg på Debutantbloggen att hon nu skriver på den svåra tvåan. Heja dig, Ann, det kommer att bli utmärkt! Du är för bra för att förbli en enboksförfattare.

Tankar efter Bokmässan 2021

På väg in till Bokmässan idag sprang jag på författaren Christoffer Carlsson som är just en författare jag brukar springa på i olika sammanhang och “känt” i tio år. Vi pratade Palmemord, läsning och den något annorlunda Bokmässan. En fråga som fick mig att fundera vidare var vad jag som lärare tar med mig från fyra dagar med fokus på läsning och böcker. Det korta svaret är hopp och gemenskap.

Ibland känns det lite svart. Statistiken visar att färre unga läser och faktiskt också att färre lärare gör det. Det gäller till och med svensklärare, hur märkligt det än jag verka. Med kursplaner i svenska där det inte ens uttryckligen står att eleverna ska läsa böcker, utan endast texter, går det i teorin att gå igenom skolan utan att läsa en enda bok. Elever som påstår att så är fallet är ganska många och oavsett om de talar sanning eller inte är känslan av att läsning är något som går att välja bort ganska sorglig.

På torsdagen gick jag på flera seminarier som handlade om läsning och läsfrämjande. Det jag tog med mig från dem var konkreta tips, som att sätta upp boktips på skoltoaletter, men också synen på läsning som något vi gör gemensamt. Jag tror på läsning som en social aktivitet och jag tror på vikten av läsande förebilder. Boktips borde överskölja våra elever och de ska inte bara komma från svensklärarna. Kanske ska de komma från alla andra än just svensklärarna. Rektorer borde tipsa om böcker, liksom skolsköterskor och kuratorer, bygglärare och mattelärare, historielärare och programmeringslärare, vaktmästare, ja alla som möter ungdomar. Vi svensklärare borde få ägna oss mer åt skönlitteratur och mindre åt vetenskapligt skrivande. Får ungarna ett språk kommer resten att gå så mycket enklare. Läsa facklitteratur kan de med fördel göra i andra ämnen och med en medveten, språkutvecklande undervisning i dessa ämnen kommer elevernas språk att bli så mycket rikare.

Det jag också tar med mig från mässans första dag är vikten av skolbibliotekarier och skolbibliotek. Nu är det ju inte så att det på något sätt är ny kunskap för mig, men att på skolor ha tillgång till bibliotek med utbildade bibliotekarier borde inte vara något som går att välja bort. Tyvärr presenterades det nyinstiftade Läsrådet utan varken skolbibliotekarier eller svensklärare och även om en del av mig tycker att det är skönt att någon annan än lärare kan få ta ansvar, tycker jag att det säger en del om samhällets syn på skolbibliotekarier och svensklärare. Cilla Dalén, prisad skolbibliotekarie, röt till rejält och det behövs.

Böcker kan förändra liv och en bok som är otroligt viktig är Elaf Alis Vem har sagt något om kärlek? om hedersförtryck, men också om en pappa som faktiskt förändras. En annan är Binas historia av Maja Lunde och kanske kan litteratur bli en konkret tillgång i den rädsla och oro för destruktiv samhällsutveckling och miljöförstörelse. I dagens samhälle, där demokratin sviktar och politiker tävlar om att svartmåla det samhälle vi lever i, behövs litteraturen mer än någonsin. Det fina med Bokmässan är att det blir så tydligt att jag inte är ensam om att tycka så. Vi är många och det ger en behövlig balans mot den syn på läsning och läsundervisning som tyvärr syns i sociala medier.

Det blev en bra Bokmässa i år, trots att den var lite öde. Jag har träffat vänner, lyssnat på riktigt bra seminarier, men faktiskt inte köpt en enda bok. Tur då att Lana del Reys diktsamling Violet Bent Backwards Over the Grass väntade på mig här hemma. För säkerhets skull köpte jag den både på originalspråk och på svenska, översatt av Fredrik Strage. Jag hade i våras en tanke om att bjuda mina elever på veckans dikt och kanske är det dags att börja nu.

 

Framtidens klimat

Framtidens klimat är titeln på samtalet med Jens Liljestrand och Maja Lunde, modererat av Mats Almegård. De är aktuella med Även om allt tar slut och Przewalskis häst. Intresset är stort för böcker om klimat och Lunde berättar att hon möter läsare som säger sig ha börjat uppmärksamma de små sakerna i naturen, men också de förändringar som sker. Liljestrand menar att klimatkrisen är global och att människor behöver hjälp att sätta ord på det som händer med vår värld.

När Lunde fick idén till Binas historia fann hon äntligen ett tema som kändes i hjärtat och att hon skriver om relationen mellan människan och naturen har gjort att allt fallit på plats. Att Liljestrand skriver om miljön kom inte lika naturligt, men de känslor som klimatkrisen väckt, som sorg, ilska och skam behövde kanaliseras och gestaltas. Att skriva Även om allt tar slut var ett sätt att göra det.

De är båda överens om att ordet ”klimatångest” är ett dåligt ord. Ångest låter som något som kan    behandlas, men det som egentligen är den rätta känslan är snarare rädsla, menar Lunde. Författare kan göra andra saker än politiker, men samtidigt ses det som lite fånigt med klimatlitteratur. ”Ska verkligen medelklassens klimatångest få så mycket plats i litteraturen”, är något Liljestrand förväntar sig att få läsa när hans roman recenseras på fredag. I Sverige diskuterar vi gärna gängkriminalitet än miljö, men i Norge börjar debatten öka och det är intr mer än rätt, säger Lunde, som påpekar att Norge har ett stort ansvar som oljeexportör.

Liljestrand har ändå fått visst hopp och tror inte längre att människan som art kommer att gå under.  Däremot kommer 2-3 graders uppvärmning göra livet hemskt för många. Lunde skriver just nu på den fjärde och avslutande delen i sin klimatkvartett och där funderar hon just kring människans roll i klimatförändringarna och frågar sig om vi är beredda att göra något åt situationen. Styrkan i vår art är ändå att vi kanske kan påverka, men viljan måste finnas. Det som skedde med Przewalskihästarna kan ske med andra arter också. Vi kan vända utvecklingen.

Mänskligheten är en invasiv art, säger Liljestrand och jämför det med en supermördarsnigel. När nya världsdelar erövrades av européer utrotades mängder av arter, så det är ingenting nytt. Det som faktiskt är nytt är att det finns en vilja i alla fall hos vissa att faktiskt förändra världen till det bättre. Tyvärr är det ganska många som dels förnekar klimatförändringarna, men ännu fler som inte orkar bry sig utan tycker att det är tjatigt och tråkigt när miljön tas upp. Det är barn- och ungdomsgenerationen som driver kampen och de vuxna som står med skammen. Kanske är det därför många använder förnekelse som strategi.

Ett mycket intressant samtal om två böcker som lockar. Vill du ta del av det finns det på Bokmässan Play här.

Döttrar och deras fäder


Sista dagen på årets Bokmässa inleds för min del med ett samtal mellan Elaf Ali och Frida Boisen, modererat av Patrik Lundberg. Ett samtal med fäder i centrum och minnen, massor av minnen som inte sällan är smärtsamma att tala om.

Elaf Alis bok Vem har sagt något om kärlek? är en av årets bästa bok skriven för unga läsare, men Frida Boisens självbiografiska böcker har jag faktiskt inte läst. Ännu. Seminariet inleds med att Boisen läser prologen till senaste boken Du är inte längre min dotter om hur en far bokstavligen förskjuter sin dotter. En stängd dörr, ett hem som inte längre finns. Även Elaf Ali läser prologen i sin bok och den handlar om matteläxan, men också om ett telefonsamtal som förändrar allt. Att en okänd ringer är inte okej för Elafs pappa.

Som Patrik Lundberg påpekar är det verkligen inte så att många som är med om något liknande skriver böcker om det och självklart är det viktigt att berättelser som dessa når läsare. Boisen hade nästan förträngt sin pappas roll i hennes uppväxt och det var dottern som provocerades av att hon förlåtit sin pappa. Boken är en uppgörelse med en förälder. För Elaf Ali handlar det om att hon tröttnat på att så många försökt göra partipolitik av hedersförtryck och att hon, som nu har sin pappa vid sin sida, behöver berätta sin historia. Nu är det inte bara hon som berättar, utan även hennes föräldrar. Det är inte så lätt att en pappa som utsätter sin dotter för hedersförtryck är en genomond person. Boisen håller med om att det faktiskt får att älska en pappa, trots de hemska sidorna.

Nyanser är viktiga och försvinner så ofta i vårt samhälle. Hur kan det bli så att man som förälder förtycker eller slår sitt barn? Ingen förälder kan väl vilja det? Som barn är du extra utsatt då du inte kryar någonstans att ta vägen. Hur ska ett barn våga berätta? Vad händer om hen berättar? Att bli sviken av sin förälder är fruktansvärt, för det är någon du älskar.

Elaf Alis liv var som värst på gymnasiet. Det var första gången hon på allvar funderade på att rymma. Att gömma sig för sin pappa och allt förtryck. Innan Fadime mördades trodde hon att hedersförtryck slutar när någon blir vuxen, men då insåg hon att det kunde fortsätta hela livet.

Mycket grundades i att Elaf Alis pappa inte hade någon plats i det svenska samhället. Han fick inget jobb och mycket av det han trodde skulle hända i det svenska samhället var fördomar. En väg mot förändring var att Ali hjälpte sin pappa att integreras och förklarade att det som kunde hända i Irak om en tjej hade shorts på sig inte skulle hända i Sverige. Hennes tio år yngre syster har fått en helt annan frihet och ett helt annat liv. Hon har förlåtit sin pappa, men accepterar absolut inte det han gjort. Nu har de en bra relation och Elaf Alis pappa har förlorat både vänner och släktingar för att han nu ser på ett annat sätt på sina döttrars rättigheter.

Att skriva roman och att skriva tidningstexter är olika saker och båda författarna lyfter sina redaktörer som otroligt viktiga personer för böckernas framkomst. Intressant ändå hur många journalister som senare också skriver böcker. Vill du se samtalet finns det på Bokmässan Play här.

Samiskt liv — traditioner i en ny tid


Två böcker om samer står i centrum i det här seminariet. Moa Backe Åstot debuterade med ungdomsromanen Himlabrand och Ann-Helén Laestadius med Stöld, hennes första bok för vuxna. Två väldigt bra och viktiga böcker som angriper samefrågor på olika sätt.

Traditioner och den trygghet de och inte minst familjen ger. För en utsatt minoritet blir det enormt viktigt att följa traditioner,  vilket i vissa fall kan kännas begränsande. Som Ante i Backe Åstots bok, som funderar över sin sexualitet och huruvida det går att vara homosexuell och renskötare. För Laestadius huvudperson Elsa handlar det snarare om att få vara kvinna och renskötare och faktiskt räknas på samma sätt som hennes far och andra män gör. Hennes två vänner får representera den klassiska kvinnorollen och den som satsar på en utbildning och på så sätt nå en förändring genom att bli jurist.

Den som kanske har svårast att acceptera situationen är Mattias, Elsas bror, som verkligen kämpar i sin roll och de förväntningar som finns på att vara en god, äkta same. Den som inte äger renar har traditionellt inte setts som same, utan svensk och därför är det svårt att bryta mot normer, då det också gör mycket med ens identitet. Elsas mamma räknas inte ”riktig” same då hon kommer från en familj som har samiskt ursprung, men vill dölja det. Identitet och hur den formas är centrala i båda böckerna.

Den äldre generationen som i båda böcker får symboliserar av huvudpersonernas farmödrar. De står för stabilitet och tillhörighet. Viktigt är också att höra till en plats och när renarna blir utsatta, som i Stöld, är det samtidigt också att bli av med sin plats. Naturskildringarna i båda böckerna är väldigt viktiga, vilket är naturligt då de samer som äger renar lever nära naturen.

Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

 

Brinn mig en sol

Christoffer Carlsson är en författare jag följt länge och på Bokmässan talar han om sin senaste bok Brinn mig en sol på scenen Se människan! En central händelse i boken är mordet på Olof Palme och Christoffer Carlsson själv föddes sex månader senare och berättar om det med ett utanförperspektiv. Skotten var en chock om ett enormt trauma, men hoppet fanns ändå kvar i landet, säger Carlsson och tanken att bara mördaren grips och döms så kommer Sverige att läka. I ett land där mordet på statsministern inte blir löst förblir såren öppna och där kommer ”den stora rötan”.

I berättelsen som rör sig i två tidsplan blandas verklighet och fiktion. En nutida med en författare som återvänder till Halland och så berättelsen om 1986 då Palme mördas och polisen Sven kallas till  en bil med en död kvinna i. Tanken var att försöka förstå vad som hände med landet genom att låta Sven gestalta Sverige och den förändring han genomgick när han inte kunde lösa sitt fall.

År 2019 blandar sig den fiktiva författaren sig i den gamla utredningen. Svens son Vidar har också påverkats av brottet som förändrade hans far. Det visar sig att det som Sven trodde var sanningen, inte var det. Dilemmat som är centralt är huruvida sanningen alltid är rätt att avslöja om det visar sig att det kostar för mycket. Är det okej att dölja sanningen? Blir det alltid bättre av att sanningen avslöjas? Det är själva smärtpunkten i romanen.

Christoffer Carlsson är inte bara författare, utan också kriminolog. Snart docent och kanske i nära framtid också professor. Doktorsavhandlingen handlar om varför människor slutar begå brott. I boken finns också tankar om gärningsmän och huruvida det går att förstå dem och deras handlingar. Även hyggliga människor kan göra ohyggliga saker.

Har du ännu inte läst Brinn mig en sol rekommenderar jag den varmt. En ovanlig kriminalroman och en ovanligt bra sådan. Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

När vi var samer

Innan jag började blogga hade jag aldrig läst en grafisk roman. Serier har aldrig varit min grej, knappt som barn. När jag började upptäcka den grafiska världen i romanform var det via Liv Strömquist och Mats Jonsson. Strömquists seminarium lyckades jag tyvärr missa, men Jonsson fick jag möjlighet att lyssna till.

Jonssons senaste bok När vi var samer handlar om Mats farfar Bror Jonsson, som var den sista renskötaren i familjen. Han dog strax före Mats 8-årsdag och minnena är ett barns. Bror hade inte heller berättat om sin bakgrund för sina barn och det samiska arvet var okänt. I När vi var samer finns två parallella berättelser, Mats berättelse och berättelsen om samerna i Sverige. Formen är inspirerad av den klassiska, grafiska romanen Maus. Ganska snart insåg Jonsson att en förutsättning för att kunna berätta om sina rötter var att också berätta om samernas historia. Intresset för det förflutna och av rötterna har vuxit de senaste åren, kanske för att småbarnsåren är över och det nu finns tid att se bakåt.

Det samiska var ingenting man talade om. Farfadern lämnade sin hemby, men han och Mats farmor bodde där ett tag. Även om farmodern levde kvar långt efter sin makes död, blev det aldrig av att Mats talade med henne om det. Kanske för att det var känsligt, eller för att tid inte fanns. Även Mats farmor hade samiska rötter, men som titeln på romanen antyder har släkten som en gång varit samer slutat vara det både egnas, andras och inte minst statens ögon.

Det som låter mest intressant med Jonssons bok är kanske samernas historia, för som många andra kan jag alldeles för lite om. Skillnaden på samer och samer, mellan de som ägde renar och de som inte gjorde det. Hur statens agerande hade betydelse för vår ursprungsbefolknings historia. Som att rasbiologin användes som instrument för att ta samernas mark till exempel och blev som ursäkt för att främst få bort de så kallade skogssamerna. Utrycker ”Lapp ska lapp vara” handlar bara om fjällsamerna, för där var de inte i vägen på samma sätt som i skogen. Skogssamerna skulle istället utropas som grupp och assimileras till att bli svenskar. Mats Jonsson säger att han hittat sin uppgift som same och det är att berätta folkets historia.

Jag och Mats Jonsson är nästan jämngamla och när jag läste hans Hey Princess kände jag igen mina studier i England, vi har också delat småbarnslivet i Mats kamp och nu får jag kanske börja släktforska så att vi kan följas åt vidare. Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

Brott och klass

Denise Rudberg, Pascal Engman och Karin Alfredsson samtalar med Josefin Sundström om brott och klass. Hur mycket tänker på på klass?, undrar Sundström. Väldigt mycket, säger Engman, som gick i skola på Östermalm och spelade fotboll i Rinkeby, vilket gjorde att han tillhörde två världar, men inte kände sig hemma i någon av dem. Som författare har han däremot nytta av sina erfarenheter. Även Rudberg växte upp på Östermalm i ett hus där hennes föräldrar var portvakter och därför fick en lägenhet i huset. Ett bidrag till integrationen som inte längre finns. Att vi lever i ett klassamhälle har alltid varit självklart för henne och i böckerna har klassperspektivet alltid varit tydligt.

För Karin Alfredsson var det tvärtom. Hon växte upp i en liten stad i en folkskollärarfamilj, men trodde länge att klass och klasskillnader inte existerade, utan att alla hade det ungefär lika bra. Så var det självklart inte. Nu fascineras hon över att endast topp och botten skildras i litteraturen, men inte mitten. Kanske är det för att det är här olagliga saker pågår, påpekar Rudberg. De ensamstående mammorna i förorten utsätts kanske för brott, men begår dem sällan. Nu ökar klassklyftorna och Engman påpekar att den enda gång den absoluta toppen och botten möts är när knark levereras från botten till toppen i ett hotellrum.

Karin Alfredsson har valt att sätta kvinnor i centrum i sina böcker och beskriver saker som knappt ses som kriminellt, som illegala aborter, misshandel av kvinnor och begränsning av deras liv. Rudberg lyfter att män ofta skriver om gängkriminalitet, men det är kvinnor som lyfter brott mot kvinnor. Att Engman nu skriver om just gängen handlar om att det är ett stort samhällsproblem, men håller med om att även de mindre spektakulära brotten måste få ta plats. Färre seriemördare och fler samhällskritiska kriminalromaner önskar sig panelen. Rudberg vill gärna skildra de dolda brotten, som ganska ofta setts som familjeangelägenheter snarare än ”riktiga” brott.

Det är inte så enkelt idag att vi har tre klasser, arbetare, medelklass och överklass. Det är mer komplext än så, påpekar Rudberg. Det måste skildras i all sin komplexitet, nu när vi äntligen börjar erkänna att klass existerar. Bildning, eller brist därpå är till exempel saker som påverkar klasstillhörighet och status. Det går att vara bildad och tjäna lite pengar, liksom det går att vara rik, men sakna bildning. Min känsla är att pengar ger mer status idag än bildning.

Kärleksbedrägerier är något Karin Alfredson lyfter och det är definitivt ett brott som sällan lyfts eller ens anmälts. Kanske för att det är en skam att ha blivit lurad och de ekonomiska konsekvenserna blir stora. ”Vanlig” kriminalitet behöver få ta större plats i kriminallitteraturen, säger hon. Att det verkar som att fler kvinnor drabbas handlar, enligt Rudberg om att män skäms ännu mer och döljer det för andra. Väldigt få polisanmäler.

När det gäller straff för brott är det ofta den lägre klassen som straffas hårdare, menar Engman. Kanske för att det handlar om brott som är mer spektakulära, men skjutningar. Status och yta är på ett sätt viktiga för både botten och toppen, då det krävs att du visar upp en glamourös yta för att locka och imponera på andra. Det gäller både de gängkriminella som behöver värva yngre, och influensers som lever på sin yta. I kriminalromaner ska rättvisan segra och de som begår brott ska straffas. Så ser det inte ut i verkligheten, där alla inte orkar polisanmäla, där fall läggs ner och det blir friande domar.

Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

 

Frihet, motstånd och kreativitetens kraft


Bokmässan är även så här på lördagsförmiddagen minst sagt luftig, men inte lika läskigt tom som i torsdags. Lördagens första programpunkt för min del är ett samtal med Suzanne Osten och Stina Wollter modererat av David Fjäll. Den förstnämnda gav mig ett fint kulturminne när vi på gymnasiet såg Tala! Det är så mörkt på skolbio och den senare har jag främst bekantat mig med de senaste åren genom de fantastiska böckerna Kring denna kropp och Kring denna konst. Två fantastiska kulturella profiler som nu samtalar om kreativitet, konst och skapande. Ett samtal som böljar fram och tillbaka oh jag ber i förväg om ursäkt för ett kanske osammanhängande inlägg.

Samtalet börjar i Ingmar Bergman och den kvinnliga vreden, en vrede som Osten menar inte är någon idé att känna, eftersom det tar lite väl mycket energi. Detta även om hon haft längtan efter att bita en viss teaterchef i benet. Att visa mycket som skådespelare är en helt annan sak. Rädslan att vara för mycket är ständig, kanske speciellt för kvinnor, säger Osten och utrymmet var begränsat. Den pipiga rösten kommenterades, men sällan själva regin. Kvinnor beskrivs inte på samma sätt som män. Trots att hon varit aktivist och ”bråkat” skulle hon inte kalla sig arg. Snarare har hon försökt fokusera på skapandet.

Wollter kallar skapande ”ett vaccin mot maktlöshet” och kreativiteten har gett henne verktyg. Att bli aktivist är inget val, utan en naturlig följd av livet. Drivkrafterna var förtvivlan, vrede och sorg, men positiv feedback ger ny kreativitet. Viktigt är också att hitta sin egen röst och våga låta den höras. Vi föds med en röst och en nyfikenhet, säger Osten och talar om det lilla barnet som tar in livet och världen med alla sinnen. Redan i skolan försvinner det och Osten talar om bristen på platser att trivas på i skolan.

Osten talade intressant om hur hon lärt sig av att bli bortvald även inom kvinnorörelsen, där hon ibland ansågs tala för mycket och ta för mycket plats. Ibland vågar man inte ta fajten, säger Fjäll och påpekar att hans hudfärg och Ostens och Wollters kön för att man måste slåss, men att han inte alltid orkar stå upp. Är det fegt, eller som Wollter kallar det, strategiskt. Viktigare än att få makt är att göra något som har betydelse, säger Osten, som det faktum att hon jobbat med barnkultur, något som har riktigt låg status, men är så otroligt viktigt. Det är lätt att säga att barn är viktiga, men mycket i samhället talar emot det. Om kultur för barn hade prioriterats skulle vi haft ett helt annat samhälle, säger Osten. Kanske kan hon inte förändra världen, men genom att möta barn kan hon ändå göra skillnad.

Att våga känna, som människa, som kulturkonsument och som barn. I den mediala världen ska det gå snabbt, vara tydligt och gärna generera häftiga rubriker. Tiden för en lång process finns inte längre. Vi har blivit så materialistiska, säger Osten och bildningen har glömts bort inte minst av politiker. Hon efterlyser en ny bildningsrevolution och tidigare under samtalet lyfter hon det orimliga i att estetiska ämnen försvinner från skolan. Det är något jag och mina kollegor talar mycket om då vi märker att kultur får allt lägre status och färre elever väljer estetiska programmet. De vill läsa ”riktiga” program och då är det ekonomiprogrammet som växer. Det säger något om vår samtid.

Den röda tråden är inte klockren, men samtalet väckte många tankar. Vill du ta del av det finns det på Bokmässan Play här.

 

 

.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: