Månad: april 2021

Alla ljuger av Camilla Grebe

Camilla Grebe är en av mina favoritförfattare i spänningsgenren och självklart har jag läst senaste boken Alla ljuger. Den ingår i den löst sammansatta serien Flickorna och mörkret som verkligen gett Grebe en plats bland de stora. Fem välskrivna och relevanta böcker om vår samtid. I Alla ljuger tas vi tillbaka tjugo år i tiden då en ung flicka försvinner. Hennes stövlar står vid kanten till en klippa och hon har lämnat ett självmordsbrev. Flickan heter Yasmine och är styvdotter till bokens huvudperson Maria. Maria som förälskat sig i Yasmines pappa Samir, men som mest av allt älskar sin son Vincent. När Yasmine försvinner förändras deras liv totalt och än värre blir det när Samir misstänks för mord.

Det är Maria som berättar först. Om sonen Vincent med Downs syndrom som hon uppfostrat ensam. Om Samir, läkare från Paris med rötter i Marocko, också han ensamstående förälder. Om kärleken som drabbade dem och det liv de byggt upp tillsammans. Om styvdottern som först är så ordentlig och sedan missköter sig allt mer. Om fördomar som Samir möter som man med rötter i ett muslimskt land. Om hur Maria själv får svårt att lita på honom.

Titeln berättar att alla ljuger och Maria berättar inte allt. Fler ledtrådar får vi när Vincent tar över. Han berättar om sin syster som han älskar och om hur bra han är på att vara tyst. Faktiskt så bra att han slutar prata efter Yasmines försvinnande. När vi träffar honom igen 20 år senare har en kropp hittats som polisen tror kan vara Yasmine och Vincent är fortfarande tyst.

Polisen Gunnar står för sanningen, eller i alla fall den officiella sanningen. Han är ansvarig för fallet år 2000 och finns självklart med i utredningen 20 år senare då kroppen hittas. Först när Yasmine får berätta sin historia får vi veta hur det gick till, bit för bit avslöjas av henne, men också av de andra berättarna. Ett grepp som används mer och mer, men jag är inte helt säker på att jag gillar de oberäkneliga berättarna. Samtidigt är det mänskligt att ljuga, eller snarare undanhålla information och därmed blir berättelsen också trovärdig. Så överraskande är den däremot inte, men bra läsning likafullt.

Även om Alla ljuger inte är Camilla Grebes bästa bok är det en mycket läsvärd och välskriven sådan. Funderingar kring familjen, lojalitet och fördomar är intressanta. Vi bygger inte sällan vår bild av andra utifrån fördomar, både positiva och negativa och det påverkar vår syn på världen. Berättelsen om Maria och den familj hon hade berör verkligen och det är som roman mer än spänningsroman som jag uppskattar Alla ljuger.

Fem bra deckare från Europa

Påsken är visserligen över, men jag kör ju påskekrim hela april. Förra gången det var listlördag handlade det om svenska spänningsromaner och idag står övriga Europa i centrum. Begränsningen är nödvändig, för annars hade en lista med bara fem böcker varit omöjlig.

Här är fem läsvärda böcker från fyra olika länder i Europa:

Främlingen av Elly Griffiths är första delen i en planerad serie, men funkar utmärkt att läsa fristående. Den innehåller allt jag älskar, brittisk skolmiljö, litteratur och såväl intressanta huvudpersoner som poliser. Andra delen i serien har just landat här hemma och jag ser fram emot att återse Harbinder Kaur.

Ytspänning av Olivier Norek utspelar sig i ett litet fransk samhälle där ett gammalt fall aktualiseras när en skelett hittas. Huvudpersonen Noémie Chastain är egentligen kommisarie vid Parispolisen, men lånas ut med uppdrag att avveckla stationen, men hamnar istället mitt i en stor utredning. Ännu en bok av Norek släpps snart, men tyvärr med en annan kommissarie i huvudrollen.

Blommor över helvetet av Ilaria Tuti bjuder på en annorlunda historia med en annorlunda kommissarie. Teresa Battaglia arbetar i en liten by i den italienska alperna tillsammans med sin alldeles nya kollega Massimo Marini. En mycket spännande och välskriven bok som är första delen i en planerad trilogi.

Terapeuten av Helene Flood är riktigt spännande och ingen bok att läsa när du är ensam hemma. I alla fall inte om det är mörkt. Huvudpersonen Sara är terapeut med en mottagning i anslutning till sin bostad. Tillsammans med sin partner Sigurd har hon tagit över hans morfars hus utanför Oslo. Snart börjar det hända konstiga saker i huset och Sara känner sig förföljd.

Bröllopsfesten av Lucy Foley utspelar sig på en otillgänglig ö under ett bröllopsfirande. Vi vet att någon dör, men inte vem och inte heller vem som är skyldig. Foley har skrivit två böcker med samma koncept och jag gillar hennes tolkning av pusseldeckaren i ett begränsat rum och ser fram emot fler böcker.

 

Superföräldrar — en viktig programserie

Jag var väldigt kluven till det här med utredning av vår son, men när problemen blev så stora att livet påverkades negativt kändes det mer och mer viktigt att få veta mer för att kunna bli en bättre förälder. Det tog lång tid, men i december fick vår son en autismdiagnos. Det här inlägget kommer inte att handla om honom, utan mer om hur det är att vara förälder till ett barn som behöver extra stöttning i vissa situationer. I serien Superföräldrar som finns på urplay fick jag en hel del bekräftelse, men också tips som förälder, men faktiskt också som lärare. Programledaren Samantha Coard har själv en son med adhd och tillsammans med Lotta Borg Skoglund, överläkare i psykiatri, möter hon ett antal föräldrar med barn som har olika typer av NPF-diagnoser. Barnen får också plats i programmet och de skildras med respekt, även om det ibland blir lite väl utlämnande. Fint och sorgligt att höra hur de blivit lättade av sin diagnos som visar att de faktiskt kan klara saker med stöd. Kanske lär de sig inte alls just precis nu och definitivt inte när andra tittar på, men någon gång blir det bättre.

Första avsnittet handlar om diagnoser och hur det påverkar att få en sådan. Föräldrarna diskuterar också de anpassning de behövt göra i vardagen för att den ska fungera bättre och för att deras barn ska må så bra de bara kan. För den som inte själv är förälder till ett barn med NPF-diagnos kan det nog verka som att föräldrarna i programmet ställer väldigt låga krav på sina barn. Det är viktigt att ställa krav på sina barn så att de gör rätt, så tänkte jag själv länge, tills jag märkte att fel ställda krav bara förstörde och skapade onödiga konflikter. Nu har jag och maken lärt oss hur vi ska skapa en tydlighet i vardagen och undvika så många konflikter som möjligt. Det handlar inte om att vi släppt kraven, utan förändrat dem. Vi har helt enkelt lärt oss hur vi ska få vår sons vardag att bli så bättre och tryggare. Som en förälder säger blir det ofta så att dessa barn ständigt misslyckas och det kan verka som hon curlar sina barn för mycket när det egentligen handlar om att få sina barn att lyckas ett steg i taget. När de diskuterar alla fel de gjorde innan de själva förstod hur de skulle agera, kände jag verkligen igen mig. Seriens andra avsnitt om konflikter ger också igenkänning. Numera har vi få konflikter. Vi planerar och förbereder, vilket hjälper en del, men framför allt ställer vi inte orimliga krav. Det är som Borg Skoglund påpekar viktigt att komma överens om strategier och konsekvenser. Ett treåring kan du lyfta undan, men det går inte med en tonåring.

Är det så att “alla” för diagnoser nuförtiden? Den kommentaren hörs ibland och Lotta Borg Skoglund bekräftar att det ställs fler diagnoser inom NPF nu än tidigare, dels för att vi blivit bättre på att identifiera problemen, men tyvärr också för att svårigheterna blir så mycket tydligare i skolan idag. Vår skola ser inte alls ut som den gjorde förr och kraven på saker som ofta är svårt för barn med NPF-diagnos. Jag upplever också bristen på struktur och förutsägbarhet som ett problem för många. Just övergångar är svåra, vilket också tas upp i andra programmet om konflikter och en skoldag innehåller väldigt många sådana.

Från avsnitt två om konflikter hoppade jag direkt till avsnitt 6 med titeln “Skuggsyskon” som handlar om syskon till barn med NPF-diagnoser och hur de påverkas. Kraven att anpassa sig och visa förståelse för beteenden som inte alls känns okej och faktiskt kan vara riktigt svåra att just förstå. Negativa erfarenheter, men inte bara, påpekar Borg Skoglund. Jag upplevde att det blev bättre hemma när konflikterna minskade, men visst har hela vår familj påverkats av en jobbig situation. Något som tas upp i programmet är konsekvenser och hur olika krav som går att ställa på ett barn med och ett barn utan diagnos. Hos oss har det snarare blivit så att kraven på storebror blivit ganska låga när det gäller t.ex. att hjälpa till hemma. Samtidigt har han fått stå tillbaka mycket, inte minst för att vi inte kunnat göra samma saker som vi kunde förr. Inga reser, få utflykter och en inrutad vardag. Diagnosen har i vårt fall hjälpt både sonen som fått det, oss föräldrar, men faktiskt också andra sonen. Han förstår mer nu och tycker att det är skönt att hans son har fått hjälp. Ett väldigt fint program som visar ytterligare en dimension i svårigheten med att ha ett barn med npf-diagnos.

I avsnitt sju kommer skolan och fritiden in i bilden igen. Vi har märkt hur lite kunskap kring diagnoser som finns i skolan och hur övergripande åtgärder saknas. Nästan allt lämnas åt den enskilde läraren och det är inte okej, varken mot den läraren eller mot eleven som inte får det stöd hen behöver och har rätt till. Kanske blir jag extra besviken som själv är lärare och som hela tiden har hoppats på att skolan ska ta sitt ansvar på riktigt. Istället har vi mött ett par rektorer som på olika sätt duckat ansvar och lämnat över det till mentor och dessutom lagt skulden på oss och vårt barn när saker inte fungerat. Det är viktigt med specialskolor för barn med diagnos, men det är ännu viktigare att de “vanliga” skolorna faktiskt har de kunskaper som krävs. Jag är besviken på skolans insats för min son och den besvikelsen har jag helt ärligt svårt att hantera. Samtidigt förstår jag att andra föräldrar drar öronen åt sig när det börjar talas om att “NPF-säkra” skolor, då det inte sällan uppfattas som att kraven på eleverna ska sänkas och att “vanliga” elever kommer att få en sämre utbildning. Jag tror verkligen inte att det behöver vara så, men blir lite allergisk mot modeuttryck som “NPF-säkrade skolor”. När läraren Ann-Christine Wagner som arbetar på Källbrinksskolan som är en så kallad “NPF-säkrad” skola visar dock hur det egentligen handlar om kunskap, rutiner och inställning.  Jättefint att det finns enskilda lärare som gör skillnad, men det måste till något mer.

Sista avsnittet om NPF-stressen är kanske det avsnitt som berör mig mest. Jag befinner mig just där just nu, kanske främst för att det lugnat sig lite och det finns tid att krascha. Att gå ner i arbetstid och kanske till och med bli sjukskriven är något som många föräldrar till barn med en NPF-diagnos upplever. Det handlar om brist på tid och ork, massor med oro, men också en sorg och besvikelse över att det blivit som det har blivit. Allt detta stressar vansinnigt mycket och tär på oss alla. Det här är ett program som alla borde se, speciellt de som har åsikter om hur vi uppfostrar våra barn och de som inte tar det ansvar de borde ta. Jag gråter flera gånger under programmet och känner igen mig så mycket. Hjälpen som man behöver kämpa för och som finns på en massa olika ställen. Alla kontakter, den stora splittringen. Tröttheten. Att inte räcka till varken för sitt barn eller på jobbet.

Jag har alltså sett fem program i serien, de som berör mig mest. Kanske får jag anledning att återkomma med fler inlägg, men oavsett så rekommenderar jag er alla att titta på Superföräldrar. Proffsiga programledare och modiga gäster som vågar sätt ord på de mest förbjudna tankarna. Det är skönt att inte känna sig ensam, men också lite sorgligt. Jag märker dock att vi kommit en lång bit på väg och inser att vi har två fina ungar som har lite olika behov och förutsättningar.

 

 

Om pandemins påverkan på kulturens innehåll

Vi vet redan att de som skapar kultur, i alla fall böcker, tv-serier och filmer, kommer att behöva ta hänsyn till pandemin oss dess påverkan. Det går helt enkelt inte att låta en fiktiv berättelse utspela sig 2020 eller 2021 utan att nämna covid-19. Främst märks det på tv-serier som redan innan varit fast förankrade i samtiden och nu måste fortsätta ta hänsyn till den. Alternativet att snabbspola och plötsligt hamna i framtiden finns inte riktigt.

Ganska nyss skrev jag om Josephine Bornebuschs film Orca och trots att den utspelar sig under våren 2020 när pandemin drar in över världen lyckas den hålla det mesta av eländet på avstånd. I sjuttonde säsongen av långköraren Grey’s Anatomy spelar den istället snarare huvudrollen, vilket inte är så konstigt med tanke på att vården verkligen påverkas mycket av sjukdomen. Det gör dock att jag har svårt för att titta och trots att jag följt varje säsong är jag nu tveksam till om jag verkligen ska fortsätta. Att leva i pandemin och dessutom behöva bli påmind om dess värsta sidor blir lite för mycket. Alldeles för mycket blir det när doktor Baileys dementa mamma kommer in akut med svår covid. Nu ska jag helt ärligt säga att jag egentligen varit beredd att ge upp serien under de två senaste säsongerna, då den efter allt för många avsnitt tappat i kvalitet, men att pandemin skulle förstöra vår relation hade jag kanske inte räknat med. Samtidigt har jag svårt att släppa taget.

Värre är det med mina två favoritserier This is Us och A Million Little Things som jag verkligen inte är beredd att ge upp. Även här finns pandemin med så klart och det stör mig. Jag vill få dramatisk underhållning och svärta funkar fint, men jag vill helst av allt få vara fri från covid-19 som redan förstör allt och lite till. Visst inser jag att pandemin måste få ta plats, allt annat vore märkligt, men jag gillar det ändå inte. När allt är över kanske det finns en funktion i att se tillbaka och kanske bearbeta det som varit, men så länge vi är mitt i det orkar jag faktiskt inte. Jag vill ha mina favoritserier coronasäkrade och helst av allt coronafria.

Frågan är hur det blir i framtiden. Kommer författare och regissörer undvika pandemin, eller frossa i den. Kommer vi att få uppleva en massa böcker, filmer och tv-serier som utspelar sig 2019, eller blir det fullt av dystopier och eländesskildringar från 2020 och 2021? Vad tror du och vad önskar du?

Veckans kulturfråga v.14 2021

I april läser jag lite fler deckare än vanligt, då det är månadens fokusområde. Självklart kopplas också veckans kulturfråga till temat och den lyder så här:

Vilket radarpar från deckarvärlden gillar du bäst?

Jag började läsa deckare först på gymnasiet och ett av de första par jag kom i kontakt med var Thomas Lynley och Barbara Havers i Elizabeth Georges böcker. Nu var det ett tag sedan jag läste om dem, men de har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta.

 

Knäckta ägg och krossade hjärtan

Jag hade helt missat att Maria Enestam skrivit en andra bok om läraren Lisbeth och alla de andra i Frillesås och blev väldigt glad när jag upptäckte det. Senast vi träffade dem var det jul och Lisbeth blev tillsammans med den nyskilde hantverkaren Tobbe. Hon bor kvar i sitt lilla hus vid havet som hon köpt för sin andel i den lägenhet i Stockholm som hon tidigare delade med Harry. Han som dök upp mitt i vintern och ville ha henne tillbaka. Nu har det blivit vår, men Harry lyckas ändå ställa till det för henne, helt utan egen inblandning.

Granne med Lisbeth bor ett äldre par i ett persikofärgat hus. De har alltid varit bra grannar, men nu har de bestämt sig för att sälja. De säljer till ett yngre par som lovar att behålla stället precis som det är. Att det är en lögn blir snart uppenbart. Kvinnan som flyttar in är stor på instagram och lägger ut idylliska bilder på det nya projektet hon och maken skaffat sig. Ytan är vacker, men så där överdrivet lycklig verkar hon inte vara. Snarare ganska ensam och definitivt i stort behov av bekräftelse. Tobbe och Lisbeth besöker dem och allt är frid och fröjd tills grannarna börjar gräva upp rosor, flytta staket och skaffa en tupp som helt förstör sömnen för Lisbeth. Dessutom försvinner Tobbe allt mer för att hjälpa sin ex-fru och vardagen blir tuffare för vår favoritlärarinna.

Som om det inte vore nog börjar det trassla även på jobbet. Musikläraren har skrivit en påskmusikal tillsammans med sin son och vill att Lisbeths klass ska vara med i den. Hon hänger självklart på och lika självklart är att hon inte räknat med kollegornas avundsjuka. Mest förbannad är Pia som tycker att det är fruktansvärt att inte hennes klass får vara med i musikalen. Inte blir det bättre mellan Pia och Lisbeth när rektor Margareta tvingas ta tjänstledigt och utser Lisbeth till tf rektor. Pia sprider rykten och lyckas vända hela personalen mot Lisbeth. Från att ha haft det bra både privat och på jobbet är det skit överallt och Lisbeth håller på att knäckas fullständigt.

Jag tycker verkligen om Knäckta ägg och brustna hjärtan och är glad att få återse Lisbeth igen. Maria Ernestam lyckas kombinera det roliga och dråpliga med allvarliga händelser på ett alldeles utmärkt sätt. Grannfejder, ensamhet och yta på instagram, det svåra med kärleken och avundsjuka kollegor är alla en del av livet, liksom goda vänner och en syster som behöver stöd. Allt får plats och kombinationen blir till slut riktigt trevligt. Slutet öppnar för en fortsättning och en sådan läser jag gärna. Det finns fler högtider jag gärna firar i Frillesås.

Läsutvärdering: Första kvartalet 2021

En fjärdedel av året har gått och jag tänkte göra någon slags sammanfattning av min läsning och statusen i de utmaningar jag gett mig själv. De tre första månaderna har jag läst 33 böcker och det gör att jag ligger i fas i årsutmaningen på Goodreads där jag satt 132 böcker som mål. En bok mindre per månad än förra året alltså och det känns rimligare. Bland de 33 böcker jag läst finns många bra och fem riktiga pärlor:

Den sista migrationen, Charlotte McConaghy

HamnetMaggie O’Farrell

Prinsen av Porte de la Chapelle, Annelie Drewsen

HimlabrandMoa Backe Åstot

Brinn mig en sol, Christoffer Carlsson

Egentligen har jag tre större läsutmaningar som löper över året och två som jag tänker att det kommer att ta en livstid att fullfölja. Dessutom har jag gett mig själv en utmaning varje månad genom att välja ett fokusområde. Det ger struktur till läsningen och något jag kommer att fortsätta med. I januari läste jag böcker från 2020 jag inte hunnit med, februari ägnades åt böcker för barn- och unga och i mars fokuserade jag på vårutgivningen.

Boktolvan går minst sagt sådär och jag har inte läst en enda bok av de 24 författarna på listan. Några böcker ligger i pipeline nu i april då jag har deckarfokus. Inte heller min egen Läsutmaning 2021 enligt O går speciellt bra, men det gör inte så mycket. Just nu känns det som huvudsaken att jag får läst något alls, därav de lite lättsammare utmaningarna varje månad. Den läsutmaning som jag fokuserat på mest är den som Lerums bibliotek har. En elev utmanade mig i mitten av februari och jag har hittills kunnat bocka av 12 av 20 böcker. Nu är det de klurigaste punkterna kvar, så det lär gå långsammare.

Gällande geografi tycker jag ändå att jag klarar mig hyfsat. Jag har läst böcker från nio olika länder, vilket inkluderar Sverige, USA och Storbritannien som måste ses som de lättaste, men jag har också bockat av några mer ovanliga litteraturländer som Lettland. Att nå 26 länder i år känns inte omöjligt.

Hur går det med din läsning och de eventuella utmaningar du gett dig själv?

 

 

Photo by Daniela on Unsplash

Orca — en film om livet just nu

Förra året köpte jag en femårsdagbok som jag försökt att skriva varje dag i. Förra veckan kom jag ikapp mig själv och läste om presskonferensen då regeringen berättade att gymnasieskolorna skulle stängas. Vi hade knappt en dag att ställa om till distansundervisning och på eftermiddagen fick jag veta att jag dagen efter klockan 8.30 skulle utbilda kollegorna i Classroom och Google Meet. Det senare var helt nytt för mig. Ett år senare är det en del av vår ganska tråkiga och distanserade vardag.

Josephine Bornebuschs film Orca utspelar sig i början av pandemin som vi fortfarande lever mitt i. Vi får möta ett antal människor i Stockholm, som till största del kommunicerar via videosamtal. Bornebusch spelar småbarnsmamman Matilda som flyr man och barn och tar in på hotell några kvarter hemifrån. Hon säger att hon är på jobbresa, men sanningen är att hon vill fly sitt liv. Hemma väntar John, spelad av Erik Johansson och barnen som hon självklart älskar, men är så vansinnigt trött på. Det här är bara en av många förbjudna känslor som får ta plats i Orca och jag är glad över att de får göra det. Matildas syster Vida (Vera Vitali) är influencer och systrarna verkar på ytan vara väldigt olika. Vi får också träffa deras pappa, först som psykolog åt en kvinna som jobbar som agent åt skådespelare men sedan som en pappa som flytt. Flykt är på många sätt ett genomgående tema och något som är lätt att fly in i i är datorn.

Orca spelades in på ett smittsäkert sätt med olika skådespelare, ibland hemma hos dem. En stor del av skådespeleriet tar plats på datorskärmen i olika samtal mellan skådespelarna och det hela har klippts ihop i efterhand. Videosamtalen berör. Närheten och avståndet på samma gång som blir så tydligt när en karaktär försöker trösta en annan och säger “Jag vet, du är där och jag är här”. Så som vi levt det senaste året. Långt borta ifrån varandra allt för mycket. Tekniken kan föra oss närmare varandra, men det där avståndet kan aldrig överbryggas.

Egentligen är det för tidigt för mig att se filmer och tv-serier om covid-19, men Orca handlar inte bara om avstånden som pandemin skapar, utan om så mycket mer. Så mycket får plats i samtalen mellan karaktärerna och trots att de är många bryr jag mig om dem allihop. Fantastiska skådespelarinsatser från gamla rävar som Marie Göranzon och Peter Andersson och nya stjärnskott som Alba August och Gustav Lind. Det är en fin film som berör och jag är glad att jag såg den. Trots all svärta väcker den en hel del hopp och hopp är det vi kanske behöver mest av allt just nu.

 

Just nu i april 2021

Första lördagen i månaden idag och dags för ett just-nu-inlägg.

Just nu läser jag påskekrim och Camilla Grebes senaste Alla ljuger har jag sparat till ett perfekt tillfälle, som påskhelgen ju är. Snart utläst är Maria Ernestams Knäckta ägg och krossade hjärtan där hon än en gång tar oss med till Frillesås där läraren Lisbeth blivit tf rektor och dessutom planerar påskmusikal tillsammans med musikläraren. Mycket charmig läsning så här långt.

Just nu tittar jag på första säsongen av Shtisel som jag blev påmind om när tredje säsongen just släpptes. Verkar lovande! Tillsammans med familjen ser jag The Ranch och den är okej, men lite väl fördomsfull även om den vuxit en del sedan första säsongen. Vi är nu på säsong 3 av 8 så det finns en del kvar. Med äldste sonen är det Scandal som gäller och efter ett ganska långt uppehåll har vi nu hunnit till säsong 5.

Just nu lyssnar jag på bland annat Celeste, Keeley Forsyth och Amanda Ginsburg. En twitterbekant delade en spotifylista med nästan bara artister jag inte lyssnat på tidigare och den innehöll en hel del (för mig) nytt och bra. Alltid kul! Annars är det mest fågelkvitter som gäller. Så himla härligt att vårens fåglar är här.

Just nu längtar jag inte efter att få ordning i växthuset så att det går att börja sitta där och läsa. En ruta gick sönder när vintern var som kallats, men den är nu utbytt och säsongen är på gång. Några fröer har jag fått satt också, men än dröjer det innan det går att plantera ut något. I övrigt är jag rätt nöjd som det är så här mitt i påskhelgen, men en ledig vecka framför mig.

Hur ser din kulturella vardag ut just nu? Svara gärna på frågorna och glöm inte att titta in hos mina kulturkollokompisar Anna, Helena och Ulrica.

Böcker att se fram emot i april

Vårboksfloden fortsätter att rinna med full kraft och min läslista blir längre och längre. Förhoppningsvis bjuder påskledigheten på mycket läsning.

Du är min Bobby Jean, Yrsa Walldén, Vox by Opal, 1 april

Ecstacy, Isabelle Bervenius, Bokförlaget Polaris, 1 april

Mer än en kvinna, Caitlin Moran, Albert Bonniers Förlag, 6 april

Den lilla blomsterhandeln vid havet, Ali McNamara, Lavender Lit, 12 april

Den osynliga flickan, Lisa Jewell, Printz Publishing, 14 april

Diana & Charlie, Elias Ericson, Galago, 14 april

Hennes söner, Sogand Sasanpour, Romanus & Selling, 14 april

Ljudet av fötter, Sara Lövestam, Piratförlaget, 14 april

Som natten, David Ärlemalm, Bokförlaget Forum, 14 april

Ett oemotståndligt liv, Birgitta Bergin, Bokfabriken, 15 april

Home body, Rupi Kaur, Modernista, 15 april

Kvinnor jag tänker på om natten, Mia Kankimäki, Wahlström & Widstrand, 15 april

Sitt Marie Rose, Etel Adnan, Rámus förlag, 15 april

Torsdagsmordklubben, Richard Osman, Albert Bonniers Förlag, 16 april

Tänk inte! Bara kör!, Marie Hammar, Abbe Wahlquist, Rabén & Sjögren, 16 april

Den röda pojken, Martin Engberg, Norstedts, 19 april

Jag skriver över ditt ansikte, Anna-Karin Palm, Albert Bonniers förlag, 20 april

Fyra årstider på Ivy Lane, Cathy Bramley, Piratförlaget, 21 april

Skolan, Karin Wik, Bokförlaget Forum, 21 april

Skiter i, Hanna de Canesie, Natur & Kultur, 23 april

Undergången, Malte Persson, Albert Bonniers Förlag, 23 april

Vår bästa tid, Kiley Reid, Albert Bonniers Förlag, 23 april

Allt som väntar dig, Lorraine Fouchet, [sekwa], 27 april

Andetag, Jennifer Niven, Lilla Piratförlaget, 27 april

Hummerns sköld, Caroline Albertine Minor, Wahlström & Widstrand, 27 april

Dagen är kommen, Ninni Schulman, Bokförlaget Forum, 28 april

Familjelexikon, Natalia Ginzburg, Albert Bonniers Förlag, 30 april

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: