Månad: maj 2022

Veckans kulturfråga v.20 2022

I helgen gick musiktävlingen Eurovision Song Contest av stapeln och jag tänkte att vi den här veckan ska ge oss ut på en kulturell resa i Europa. Någon koppling till just ESC är definitivt inte nödvändig. Däremot finns det ju en massa annan trevlig kultur att lyfta fram.

Vilken kultur från ett land som tävlade i Eurovision vill du lyfta fram?

Jag kan inte ett ord franska, men definierar mig ändå som någon slags frankofil. Anglofil också förvisso och får jag välja är det brittiskt och franskt som gäller. En fransk författare jag gillar, men inte läst något av på ett tag är Delphine de Vigan. Senaste boken heter Om det inte vore för dig och var fantastisk. I augusti kommer Där barnen är kungar. Det brittiska får representeras av fantastiska After Life av och med Ricky Gervais. En nattsvart, men också varm och faktiskt även rolig serie om en man som mister sin fru och planerar att supa ihjäl sig.

Lite otippat har jag också flera polska favoriter och då främst poeter. Jag tänker främst på Wisława Szymborska som tilldelades Nobelpriset 1996 och Adam Zagajewski som aldrig hann få det. En annan polsk favorit är Olga Tokarczuk som jag verkligen vill läsa mer av. Hittills har jag läst Styr din plog över de dödas ben och delar av Löparna.

Australien är ju faktiskt med i Eurovision och då vill jag passa på att lyfta fram en av förra årets bästa tv-serier The Newsreader  som utspelar sig på en tv-station på 80-talet. I mars avslöjades att det blir en andra säsong och det ser jag verkligen fram emot. En bra bok med några år på nacken som också blev tv-serie är The Slap av Christos Tsiolkas. Den utspelar sig i Melbourne och handlar om en grillfest där en man ger ett barn en örfil. Det är inte hans eget barn och gästerna på festen turas om att berätta sin version av händelsen och dess efterdyningar. Min absoluta favoritdystopi utspelar sig i samma stad i en tid då världen håller på att gå under av kärnvapen och de sista levande människorna finns i just Melbourne. Jag talar om On the Beach av Nevil Shute.

Along for the ride

Sarah Dessens roman Along for the ride (Mycket mer än så) har filmatiseras och finns på Netflix sedan några veckor tillbaka. En somrig bok som blivit en lika somrig film. Vi tas med till det av Dessen skapade fiktiva samhället Colby där Auden (Emma Pasarow) tillbringa sommaren hos sin pappa och hans nya fru. De har precis blivit föräldrar och har en önskan om att Auden ska lära känna sin syster Thisbe. Audens mamma (spelad av en vass Andie MacDowell) är inte imponerad och vill helst hålla henne kvar hemma. De dubbla lojaliteterna ställer till det, men Auden reser ändå till Colby. Där väntar ett sommarjobb i styvmamman Heidis klädaffär och dessutom en ganska trasig liten familj. Det blir smärtsamt tydligt för Auden att hennes pappa Robert (Dermot Mulroney) mest av allt är intresserad av sig själv och såväl frun som de två barnen kommer ganska långt ner på prioriteringslistan. En av sakerna Auden lär sig den här sommaren är att hennes föräldrar inte är mer än människor och det kan vara ett smärtsamt uppvaknande för vilken tonåring som helt.

Det är sommaren före college, en viktig sommar som väldigt ofta skildras i amerikansk ungdomskultur. Sommaren som symboliserar början på vuxenlivet. Auden har fokuserat helt på studier och i Colby väntar ett annat liv. I affären arbetar hon tillsammans med Leah (Genevieve Hannelius), Maggie (Laura Kariuki) och Esther (Samia Finnerty), en relation som är minst sagt avvaktande inledningsvis, men utvecklas till en vänskap som gör Auden både modigare och gladare. När hon träffar Eli (Belmont Cameli) som arbetar i den lokala cykelverkstaden, får hon dessutom sällskap de nätter hon inte kan sova och de är många.

Inledningsvis störde jag mig på att speciellt Belmont Cameli verkligen inte kändes som en tonåring. Det visade sig när jag googlade att han är 24 år, vilket kanske inte är jätteilla när man spelar en 20-åring. Att Emma Passarow är hela 26 år och spelar en 17-åring är egentligen värre, men hon framstår som ganska naiv. När jag väl kom in i filmen slutade jag dessutom bry mig om skådespelarnas ålder och drogs istället med i handlingen. Along for the ride är en bra ungdomsfilm med budskapet att du ska våga vara den du vill vara. Svärtan finns där, men fokus ligger på möjligheter och det är faktiskt ganska trevligt.


Om filmen

Along for the ride, (2022)

Regisserad av Sofia Alvarez

Baserad på en bok av Sarah Dessen, manus av Sofia Alvarez

100K av Melody Farshin

I tredje (och sista?) boken om den förort där tvillingarna Aicha och Ali bor har de blivit bifigurer och huvudpersonen någon som finns i deras närhet. Han som drömmer om 100K, men som egentligen inte ser sig själv som kriminell. En dataspelande och tillbakadragen person som bara råkar få ett uppdrag som förändrar livet för flera.

Huvudpersonen känner Ali och han vet hur dåligt han mår. Trots att Ali är nygift och borde vara lycklig är han mer förankrad i mizeria än någonsin. Han vägrar att dela rum med sin fru och det är nästan som att han slutat leva. Inte heller Aicha mår speciellt bra och det är verkligen inte på någon bra plats som Melody Farshin lämnar sina karaktärer på. 100K ska vara sista boken i trilogin som inleddes med Mizeria. Det är synd om det blir så, för jag önskar mig mer. Kanske handlar det om att jag skulle vilja få den där lilla skärvan av hopp. Istället bjuds läsaren på något väldigt realistiskt och svart, för i förorten finns inget rosa skimmer. Där går det inte ens att styra över sitt eget liv. Däremot har de två tidigare delarna i alla fall innehållit en dos humor. Den saknar jag.

Melody Farshins trilogi liknar ingenting annat i svensk ungdomslitteratur. Hon ger ett inifrån perspektiv och med få ord målar hon en bild av förorten som ett ställe där invånarna inte ges en chans att lyckas. Jag är inte målgruppen, men jag imponeras av tonen och av språket. Det hade varit intressant att läsa böckerna med ungdomar som själva befinner sig i samma situation som Aicha, Ali och de andra. De kan bättre än jag avgöra om skildringen är så sannolik som den verkar för en utomstående. Nu när alla delar finns publicerade rekommenderar jag att läsa dem i rask takt. Jag tror nämligen att de gör sig bäst som en helhet.


Om boken

100K av Melody Farshin, Bonnier Carlsen, (2022), Unga vuxna, 160 sidor

De tidigare delarna i serien heter Mizeria (2018) och Lowkey (2021)

Felix Ever After

I Felix Ever After av Kacen Callender får vi träffa Felix och hans vänner under en sommar i New York. Han och bästa kompisen Ezra går en sommarkurs på St Catherines konstskola och Felix hoppas att det ska hjälpa honom att få ett stipendium på Brown. Allt riskerar dock att förstöras när någon hackar hans instagramkonto och snor bilder på den han var. Dessa bilder förstoras och sätts upp på skolan, tillsammans med det namn som inte längre är hans. Jakten på den som gjorde det tar därefter en stor del av Felix energi. Han är nästan säker på att det är Duncan, Ezras före detta kille som avskyr Felix, som är den skyldige. Han har aldrig gillat Felix och dessutom konkurrerar de båda om stipendiet till Brown. För att avslöja Duncan skapar Felix ett falskt instagramkonto där han kallar sig Lucky. Han får kontakt med Duncan och snart inser han inte bara att Duncan är oskyldig, utan också att han faktiskt gillar honom.

Felix Ever After är en bra och ärlig bok för unga och tydligen har den många självbiografiska drag. Troligen är det därför berättelsen och karaktärerna känns så trovärdiga. Beskrivningarna av vänskap är extra fina, även om kärleken också är viktig. Som vuxen uppskattar jag också att läsa om Felix relation till sin pappa. En pappa som stöttat sitt barn genom den könsbekräftande behandlingen, men ändå inte lyckas använda hans nya namn. En man som försöker, men inte riktigt lyckas. Andra föräldrar försöker inte ens. Ezra är till exempel helt övergiven i sitt stora hus och Duncan har blivit utslängd av sin pappa.

Mycket fokus i Felix Ever After ligger på Felix funderingar kring sin identitet och huruvida han någonsin kommer att bli älskad. Det var så självklart att den kropp han föddes i inte var den rätta, men nu är han osäker på om det verkligen är en pojke han är. I sökandet efter sig själv besöker han en HBTQ-grupp med vuxna och lär sig att det finns väldigt många sätt att vara sig själv på. Callender vidgar min syn på människor och tar upp viktiga frågor som transfobi inom HBTQ-världen, som i kombination med samhällets diskriminering gör att transpersoner inte hör hemma, eller ens kan känna sig trygga, någonstans. Samtidigt är Felix Ever After också en väldigt vanlig ungdomsbok om att komma på vem man vill vara och vilka som egentligen är viktigast i ens liv. Sådana funderingar är universella. Det här är en bok som borde översättas till svenska. Jag kan tänka mig att såväl Gilla böcker som Lavender Lit skulle kunna marknadsföra den på ett bra sätt.


Om boken

Felix Ever After av Kacen Callender, Harper Teen, (2020), Unga vuxna, 368 sidor

10 låtar att hålla koll på i Eurovision 2022

Veckans topplista blir längre än vanligt och den handlar inte heller primärt om vad jag gillar, utan mer om vad jag tror. Ikväll är det final i Eurovision och jag har tagit fram 10 låtar (11 med Sverige) som jag gillar och/eller tror hamnat högt när rösterna räknats samman. Både hjärta och hjärna alltså. Med det sagt är startfältet (som vanligt) så spretigt att det är mycket möjligt att ingen av de här elva vinner. Svårtippat med andra ord.

Värdnationen Italiens bidrag heter Brividi och framförs av duon Mahmood & BLANCO. Tydligen är låten redan en stor hit och den sticker verkligen ut. Sådär superbra tycker jag inte att den är, men den kan ju växa. Jag har också förstått att speciellt Mahmood har en hel del fans i stugorna.

Ukraina ställer upp i tävlingen trots kriget och får publikens kärlek och glädje. Dessutom har de lägst odds inför kvällens tävling. Kalush Orchestra framför låten Stefania som är en minst sagt spännande blandning av rap och ukrainsk folkmusik. Hur mycket mer Eurovision kan det bli? Definitivt inte min kopp te, men utan tvekan intressant. Klart är i alla fall är det här inte är den typ av bidrag där det mesta av tiden går åt till att fundera över vilka andra låtar som plagierats. Efter några snabbrepriser börjar den dock fastna, så kanske vinner den i längden.

Belgien kör ett bidrag som sticker ut, men med tanke på att Jérémie Makiese är ännu en av alla vinnare av The Voice som tävlar är han också ganska vanligt. Miss You är en snygg låt och en av mina favoriter. Även om det är min sorts musik är det en låt som nästan är bra på riktigt. En av tävlingens bästa sångare helt klart. Kanske är det här kvällens vinnare?

Finland har letat fram gamla rockgruppen The Rasmus som hade en monsterhit i början av seklet med In the shadows. Jezebel är långt ifrån lika bra, men en helt okej rocklåt med schlagerkänsla som sticker ut i det här sammanhanget. Mer melodiöst än förra årets vinnare Måneskin, men att just de vann förra året talet emot The Rasmus även om publiken tycks älska.

Nederländerna representeras av S10 och låten De Diepte. Snyggt nummer och snygg låt, men kanske lite tråkigt och sticker inte ut alls. Jag överraskas av att det här är en av favoriterna till att vinna. Det får bli några lyssningar till innan finalen.

Storbritanniens Sam Ryder från Storbritannien, med 5 miljoner följare på TikTok, tillhör favoriterna. Hans sång imponerar och låten doftar sent 60-tals rock. Inte så tokigt och han lär ju ha en hel del fans som kan bidra med röster.

Chanel från Spanien är också en av favoriterna, med låten SloMo. Lite väl monoton för min smak, men det är en suggestiv låt med en refräng som fastnar.

Armeniens bidrag Snap framförs av Rosa Linn och är en av få låtar i tävlingen som är bra på riktigt. En slags svängig ballad med countrykänsla. Snyggt ända fram till det sönderwailade slutet där helheten förstörs rätt mycket, tyvärr. Typ 75% av låten är i alla fall bra.

Norges låt heter Give That Wolf A Banana och framförs av två vargar klädda i gult. Ingen vet vilka som gömmer sig under maskerna. Ett ganska snyggt, men minst sagt surrealistiskt nummer. Af Sillén berättar att många trott att det är Ylvis som gömmer sig under maskerna, vilket låter som en logisk gissning. Duon bakom Ylvis dementerar dock detta.

Grekland representeras av norsk-grekisk sångerskan Amanda Georgiadi Tenfjord. Hennes låt Die Together är verkligen snygg, men den kommer liksom aldrig igång. Visst händer det lite mer i refrängen, visst är det en gripande text och visst framförs låten av en säker sångerska, men det är lite väl jämntjockt. “Klassisk grekisk tragedi” som Edward af Sillén kallar det. Det här är en låt som växer för varje snabbrepris å andra sidan, så kanske gillar jag den mer ikväll.

Sverige då? Jo, Cornelia Jakobs har låga odds och sägs vara en favorit. Jag har älskat låten sedan första gången jag hörde den, men har kanske tröttnat något. De som röstar i Eurovision är förhoppningsvis fortfarande i förälskelsefasen.

Binti del 1: Ensam

Första delen i Bintitrilogin av Nnedi Okorafor heter Ensam och titeln anspelar på flera olika saker. Dels är huvudpersonen Binti den första av sitt folk att få en plats på det prestigefyllda intergalaktiska Oomza-universitetet och resan dit blir mer ensam än hon föreställt sig. Binti tillhör himbafolket och bor i en framtida värld där människor och andra varelser av olika sorter bosatt sig på olika planeter i vårt solsystem. Allt är väldigt likt vår värld och samtidigt helt annorlunda. Himbafolket är kända för att hålla sig för sig själva och sticker ut med sitt annorlunda utseende. De färgar både sin hud och sitt hår med en röd lerblandning och den burk Binti tar med sig på sin långa resa ska visa sig vara livsavgörande.

Första delen i trilogin är något av en kort ouvertyr som endast handlar om Bintis resa till universitetet. Läsvärd helt klart, men jag hade gärna fått veta ännu mer om Binti och hennes liv. Okorafor kallar sin genre African futurism och det är verkligen en intressant värld hon skapat. För mig som i princip aldrig läser science fiction är det först lite svårt att förstå den komplicerade världen, men när boken väl kommer igång är jag ledsen över att den tar slut så snabbt. Två delar återstår och jag vill verkligen veta hur det går för Binti nu när hon nått universitetet som en ny människa. Andra delen Hemkomsten kommer ut i juni och i september är det dags för den avslutande delen Nattens magiska mask.


Om boken

Binti del 1: Ensam av Nnedi Okorafor, Palaver press, (2022) , 130 sidor

Översättare: Maria Lundgren

Vidare från semifinal 2 i Eurovision 2022

Ikväll var det dags för andra semifinalen i Eurovision 2022 och Sveriges bidrag Hold me closer med Cornelia Jakobs tävlade. Arton bidrag blev tio och nu är finalfältet komplett. Till de tjugo bidragen från de två semifinalerna får sällskap av de fem stora och ikväll fick vi höra bidragen från Storbritannien, Spanien och Tyskland. Chanel från Spanien är en av favoriterna, men jag fastnade inte för låten utifrån det korta klipp vi fick höra. Även Sam Ryder från Storbritannien, med 5 miljoner följare på TikTok, tillhör favoriterna. Hans sång imponerar och låten doftar sent 60-tals rock. Inte så tokigt. Malik Harris från Tyskland bjuder på rap i låten Rockstar och det kan funka. Möjligen behöver han tagga ner något. Spontant känns det ändå som att i alla fall dessa tre stora tar tävlingen på allvar i år.

Följande tio bidrag gick vidare från semifinal 2:

Belgien kör ett bidrag som sticker ut, men med tanke på att Jérémie Makiese är ännu en av alla vinnare av The Voice som tävlar är han också ganska vanligt. Miss You är en snygg låt och en av mina favoriter. Även om det är min sorts musik är det en låt som nästan är bra på riktigt. En av tävlingens bästa sångare helt klart. Kanske är det här lördagens vinnare?

Tjeckien var sist ut i semifinal 2 med låten Lights Off framförd av We Are Domi. En rätt cool låt, med en väldigt cool sångerska. Inte någon klockren sång och det blir rätt monotont, men sticker ut i sammanhanget gör den utan tvekan. Rätt kul trots allt. Kan vara en låt som växer.

Azerbajdzjan skickar den skönsjungande Nadir Rustamli som framför den sorgliga och musikaldoftande balladen Fade To Black. Han har oväntat mycket kräm i rösten och det är inte så dumt, även om det verkligen inte är en omedelbar låt. Texten är på engelska, men ändå rätt obegriplig. Tydligen är låten skriven av svenske Anders Wrethov, men inte ens svengelskan är begriplig.

Polen kör på The Voice-vinnare och skickar USA-födde Ochman med låten River. Det här låter som Nano, men sämre. I sammanhanget är det ändå rätt hyfsat, bra för att vara Eurovision alltså, men långt ifrån bra på riktigt.

Finland har letat fram gamla rockgruppen The Rasmus som hade en monsterhit i början av seklet med In the shadows. Jezebel är långt ifrån lika bra, men en helt okej rocklåt med schlagerkänsla som sticker ut i det här sammanhanget. Mer melodiöst än förra årets vinnare Måneskin, men att just de vann förra året talet emot The Rasmus även om publiken tycks älska.

Serbiens bidrag är av det politiska slaget. I låten In Corpore Sano kritiserar sångerskan Konstrakta samhällets ytlighet och bristen på socialt skyddsnät. Det låter märkligt och det ÄR märkligt, speciellt för den som inte ens förstår texten. Suggestivt är det i alla fall och annorlunda är det definitivt.

Estland representeras av 2020 års sexigaste estländska man, Stefan, som väntat länge på att få tävla i Eurovision. Hans låt Hope är något så ovanligt som country från Estland och bryter därmed rejält med årets trend att gå tillbaka till sina rötter. Käckt så att det räcker och blir över, men en countryduracellkaninversion av Oscar Zia kan väl ändå inte gå hem i stugorna?

Australien brukar sprida glädje och representeras i år av Sheldon Riley som har tävlat i både Talang och X-faktor. Bidraget Not The Same plagierar Lukas Grahams 7 years i verserna och kör full power i refrängen. Sådär, blir mitt betyg. Visst kan Sheldon Riley sjunga, men det räcker inte trots årets scenkläder. Lite förvånande att Riley tog en finalplats.

Sverige då med Hold Me Closer som är en låt jag verkligen gillar. Cornelia Jakobs vet vad hon gör, men det är lite synd att det dräller av ballader i årets tävlingen. Tror ändå att både framträdandet och texten kan göra att Sverige tar en topp-placering på lördag i final nummer 60 för vår del.

Rumänien skickar det som Edward af Sillén kallar “årets lyckopiller. Latinska rytmer från Rumänien i Llámame med sångaren WRS. Kul och glatt förvisso, men det doftar skolavslutningsuppträdande. Inget som någon annan än stolta föräldrar och en och annan musiklärare kan uppskatta.


Lite överraskande är att Israel inte tog sig till final. Landet representerades av X-faktorvinnaren Michael Ben David, med rötter i Ukraina och Georgien. Låten I.M är en riktigt svängig sak som framförs med stort självförtroende. Eurovision när det är som bäst. Jag gillar skarpt! Den hade gott kunnat ta platsen från Estland eller Rumänien.

Vilka favoriter hade du ikväll?

Vända blad

Vi tas åter med till det anrika bokförlaget Schantz i boken Vända blad av Johanna Schreiber. Platsen är densamma som i förra årets Mellan raderna, men huvudpersonen en annan. Vi får följa de tre vännerna Emily, Daniel och Clara, men Emily som är huvudpersonen i bok ett finns i bok två bara med i bakgrunden. Huvudpersonen är istället Clara som arbetar som förläggare med fokus på feelgood. Hon har just förlorat sin stora stjärnförfattare, som valde att följa med Jack Schantz när han lämnade förlaget till sin syster Bea, och nya förlagschefen Karin Ekman är inte imponerad av hennes insatser. Budskapet är glasklart; Clara måste hitta en ny feelgoodstjärna och det helst igår. Lyckas hon inte hotar Ekman med att hon istället får jobba med deckare.

Närmast desperat scrollar Clara igenom manusfilerna som numera är kategoriserade så att hon slipper läsa “diktsamlingar om smutsiga disktrasor och prosalyrik om klimatkrisen”. Hon är på jakt efter något som känns på riktigt och det finner hon i manuset “Under midnattssolen”. Äntligen hittar hon ett manus som får henne att fastna fullständigt. Knappt 70 sidor in tar hon det vågade beslutet att kontakta författaren Mika Andersson för att boka ett möte. Det visar sig att hennes fördomar ställt till det. Alla författare som skriver feelgood bor inte i Stockholm eller ens i närheten och faktiskt är alla inte kvinnor. Mika är man, har samiska rötter och bor i Kiruna.

Schreibers styrka är beskrivningarna av förlagsvärlden. Vända blad är vass, rapp och rolig. Visst följer boken mallen för feelgoodböcker lite väl mycket, men det betyder konstigt nog inte att den känns stereotyp. Troligen handlar det om hur väl karaktärerna är gestaltade och att jag faktiskt vill veta hur det går för dem. Det är också uppfriskande att Schreiber inte sällan driver med klichéerna, som den bistre norrlänningen som skrivit en het kärleksberättelse och är varje marknadsförares våta dröm. Trots humorn är en lite mer lågmäld bok än Mellan raderna och Clara är lätt att identifiera sig med. Hon vill verkligen lyckas både på jobbet och i livet, men det är inte alltid så lätt. Ältandet är något av en fiende.

Det går däremot bra för de andra två vännerna Emily och Daniel. Emily arbetar som kommunikationschef och verkar ha det bra. Daniel har fått ett större säljansvar och visst är det väl så att han får lov att stå i centrum i nästa bok? Jag hoppas också att Schreiber låter oss få veta hur det går för Clara och även låter Emily få synas lite mer. För mig framstår Johann Schreiber mer och mer som en av de bästa författarna i genren och jag hoppas och tror att det kommer att hålla i sig. För en boknörd är det självklart extra tacksamt att läsa om förlagsbranschen, men det handlar inte om att Schreiber försöker ta billiga poänger, utan om att hon skriver bra. Vända blad är inte bara en bok om förlagsvärlden och inte bara en bok om kärlek, den är allt detta och mycket mer. Underhållande, välskriven och en perfekt bok för den som, likt jag, hamnat i något av en lässvacka.


Om boken

Vända blad av Johanna Schreiber, Norstedts förlag, (2022), 362 sidor

Andra delen i serien om Schantz förlag. Första delen heter Mellan raderna, (2021).

Veckans kulturfråga v.19 2022

Solen har visat sig ett bra tag nu, men den riktiga värmen har inte riktigt kommit. Jag har suttit ute en hel del, men vindarna är kalla. Ändå får solen mig att längta till sommaren. Veckans kulturfråga handlar om just det.

Vilken bok, film, tv-serie eller sång får dig att tänka på sommaren?

Sarah Dessen är en riktig sommarförfattare och just nu läser jag The Rest of the Story av Sarah Dessen, som finns på svenska med titeln Jag glömmer dig aldrig. Få kan som Dessen skapa en sommarkänsla och än så länge är det här en av hennes trevligaste böcker. Viss romatik, men mer familjerelationer och en sommarledighet med visst inslag av sommarjobb.

Sommarhits brukar kallas sommarplågor av en anledning och få sådana är några favoriter. Här finns en rolig lista över sommarplågor och även om det är en rätt kass låt kan även jag bli nostalgisk över sommaren 1994 och GES När vi gräver guld i USA.

En sång jag verkligen älskar och som ger mig sommarlängtan är Here comes the sun. Så fantastiskt med sol och värme efter en lång vinter.

Vidare från semifinal 1 i Eurovision 2022

Semifinal 1 är avgjord och 17 bidrag har blivit 10. Tävlingen sänds från Turin, Italien. Edward af Sillén är som vanligt en fantastisk kommentator och även programledarna Alessandro Cattelan, Laura Pausini och Mika klarar sig fint. Extra roigt var det att se Mika, även om hans italienska koppling är lite vag och hans monologer lite väl mycket ibland. Vackrast under kvällen är kanske Fai rumaro med Diodato, som skulle ha tävlat för Italien 2020. En riktigt snyggt nummer som verkligen lyfter fram den fantastiska scenen.

Direktkvalificerade till lördagens finaler är de fem stora och ikväll fick vi se bidragen från Frankrike och Italien. Det franska bidraget heter Fuenn och framförs av Alvan and Ahez på bretonska. Ett riktigt skumt bidrag som jag inte riktigt förstod grejen med. Värdnationen Italiens bidrag heter Brividi och framförs av duon Mahmood & BLANCO. Tydligen är låten redan en stor hit och den sticker verkligen ut. Sådär superbra tycker jag inte att den är, men den kan ju växa.

De tio bidragen som går till final är:

Schweiz representeras av Marius Bear med låten Boys do cry. Självklart gillar jag blinkningen till The Cures klassiska låt, men så många andra likheter med bandet i fråga finns inte. Det skulle vara den lätt 80-talsdoftande stilen sångaren har. Det här är en soft ballad, på gränsen till smörig och med evergreen-känsla. Bear har en bra och personlig röst som gör sig bra. Den här kan nog åka in på min lugna Spotify-lista.

Armeniens bidrag Snap framförs av Rosa Linn och är kanske enda låten i den första semifinalen som är bra på riktigt. En slags svängig ballad med countrykänsla. Snyggt ända fram till det sönderwailade slutet där helheten förstörs rätt mycket, tyvärr.

Island skickar trion Syster som har kända musikerföräldrar och är uppvuxen med musik. Låten Með Hækkandi Sól är soft och countrydoftande, med text på isländska. Exotiskt så att det räcker och blir över. Snygg låt med stark refräng, men framträdandet är lite väl töntigt och blir nästan parodiskt. Bättre att lyssna än att titta och när jag lyssnar växer den för varje gång.

Litauen representeras av Monika Liu som till stilen påminner om Liza Minelli. En rätt bra låt som doftar Bond och jag kan tänka mig att den växer för varje lyssning. Sångerskan är cool på riktigt och jag gillar mycket. Frågan är hur mycket den sticker ut. En fransk tolva är given, men i övrigt?

Portugals bidrag är en av många ballader i årets tävling. MARO är en habil sångerska och Saudade Saudade hyfsad låt, men ingenting som sticker ut. Bra bakgrundsmusik, men jag har svårt att se att den når någon topp-placering på lördag.

Norge låt heter Give That Wolf A Banana och framförs av två vargar klädda i gult. Ingen vet vilka som gömmer sig under maskerna. Ett ganska snyggt, men minst sagt surrealistiskt nummer. Af Sillén berättar att många trott att det är Ylvis som gömmer sig under maskerna, vilket låter som en logisk gissning. Duon bakom Ylvis dementerar dock detta.

Grekland representeras av norsk-grekisk sångerskan Amanda Georgiadi Tenfjord. Hennes låt Die Together är verkligen snygg, men den kommer liksom aldrig igång. Visst händer det lite mer i refrängen, visst är det en gripande text och visst framförs låten av en säker sångerska, men det är lite väl jämntjockt. “Klassisk grekisk tragedi” som Edward af Sillén kallar det. Det här är en låt som växer för varje snabbrepris å andra sidan, så kanske gillar jag den mer på lördag.

Ukraina ställer upp i tävlingen trots kriget och får publikens kärlek och glädje. Kalush Orchestra framför låten Stefania som är en minst sagt spännande blandning av rap och ukrainsk folkmusik. Hur mycket mer Eurovision kan det bli? Definitivt inte min kopp te, men utan tvekan intressant. Klart är i alla fall är det här inte är den typ av bidrag där det mesta av tiden går åt till att fundera över vilka andra låtar som plagierats. Efter några snabbrepriser börjar den dock fastna, så kanske vinner den i längden.

Moldavien kör årets clownbidrag och visst är det lite småkul, men mest rätt pinsamt. Låten Trenuleţul med Zdob şi Zdub & Advahov Brothers är för mycket av allt. Den här låten hade jag kunnat vara utan på lördag.

Nederländerna representeras av S10 och låten De Diepte. Snyggt nummer och snygg låt, men kanske lite tråkigt och sticker inte ut alls. Jag överraskas av att det här är en av favoriterna till att vinna på lördag. Det får bli några lyssningar till innan finalen.


Bland dessa tio är mina favoriter Schweiz och Armenien och jag saknar faktiskt egentligen ingen låt bland de som inte gick vidare. Roligt i år är att många länder väljer att sjunga på andra språk än engelska och i flera fall på små språk i sitt land.

Har du några favoriter bland dessa tolv finalister? Var det någon låt du tycker borde gått vidare som inte gjorde det?

Photo by Aditya Chinchure on Unsplash

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: