Ungdomsböcker

Mizeria av Melody Farshin

I Mizeria får vi lära känna tvillingarna Aisha och Ali och människorna kring dem. De bor i en förort till Stockholm där det är lätt att tjäna pengar snabbt och där skjutningar blivit vardag. Inte sällan stryker oskyldiga med och oavsett är det människor av kött och blod som dör. Tvillingarnas föräldrar kom hit när de var unga och högutbildade, men det liv de kan erbjuda sina barn är ett annat än de önskar. Mamma Mona försöker verkligen hålla koll på sina barn, men det är svårt. Pappa Hussein jobbar jämt och tjänar lite. Ett liv i misären är inget riktigt liv.

Aisha kämpar i skolan och lyckas bra, tills hon möter någon som förändrar allt. Ali kämpar på han också och väljer en annan väg än kompisen Osman. Gång på gång blir han påmind om att livet kan ta slut och de svarta kläderna hinner knappt tvättas innan det är dags för ännu en begravning. Det är en hopplös värld som Melody Farshin bjuder in oss till, men de som befolkar den är inte hopplösa. Mizeria är inte heller en nattsvart bok och Farshin har ett fantastiskt och kreativt språk som gör att berättelsen lyfter. Det är dessutom en viktig miljö hon skriver om och då ur ett inifrånperspektiv istället för det så vanliga utifrånperspektivet.

Det svåra är att skriva en kort bok som också ger läsaren en förståelse för karaktärerna. Melody Farshin lyckas ganska bra med det men jag vill veta med om Aisha, Ali och de andra. Mizeria slutar dessutom med en rejäl cliffhanger. Tur då att uppföljaren Lowkey just kommit ut. Jag har redan börjat läsa.

Hälsningar från havets botten

När jag senast läste Jack av Christina Lindström med en klass påpekade en av eleverna att även om Jack var jättebra, så var Hälsningar från havets botten ännu bättre. Egentligen är det märkligt att jag inte läst Lindströms debut förrän nu, men när det är gjort är jag benägen att hålla med min elev. Jack är bra, men Hälsningar från havets botten är ännu bättre. Båda har dock starka huvudkaraktärer där både Jack och Fille vågar vara mer sårbara än killar vanligtvis är i ungdomsböcker. Det är fint.

Fille ska just börja gymnasiet och han har kommit in på estetprogrammet. Redan där finns en koppling till mina elever. Det estetprogram Fille går på har inriktningen musik (vi hör i alla fall inte om några konstnärer eller skådespelare) och det verkar vara ett program med ganska hög status som både Fille och flera av hans kompisar sökt. Ganska uppfriskande att läsa om esteter som inte bara är utstötta och svårmodiga, även om det finns sådana också. Fille får dock representera de mjukare och grubblande esteterna och det ha grubblar över är sin försvunna mamma. Kvar finns pappa och farmor och de är två personer med mycket starka viljor, som båda älskar Fille, men inte alltid drar jämt.

Första dagen i skolan dyker en gammal bekant upp. Hon heter Hanna och Fille var kär i henne redan på mellanstadiet. Hon och hennes tvillingsyster Kajsa bildade ett smutsigt och trasigt par, där Kajsa stod för det utåtagerande och Hanna höll sig i bakgrunden. Sedan försvann de spårlöst, men nu är Hanna tillbaka och bor hos sin moster. Det är inget harmoniskt förhållande de har, Fille och Hanna, men det är äkta känslor i svallning.

Det är mycket som ryms i Hälsningar från havets botten. Det handlar om den första, stora kärleken. Om föräldrar som inte alltid finns där. Om vänner som förändras och de som finns kvar. Mycket handlar också om att börja på gymnasiet och hitta en ny gemenskap och i Filles fall kretsar mycket kring musik. Det är trevligt. Nu blir jag lite sugen på att läsa Hälsningar från havets botten med mina elever. Jag tror att det är en bok som passar dem, även om den inte är lika omedelbar som Jack.

 

Himlabrand — en riktigt fin debut

Himlabrand är Moa Backe Åstots debutbok och vilken debut det är. Hon tar oss med till de norra delarna av vårt land, där Ánte bor med sin familj. Han är same och familjen är renskötare. Att Ánte ska ta över renarna är en självklarhet, men även om han verkligen vill det är han osäker på om det är möjligt. Ánte är nämligen förälskad i sin kompis Erik och det har skakat om honom rejält. Går det ens att vara en homosexuell renskötare? Han söker febrilt på internet och hittar en tråd på flashback som snarare gör honom mer modfälld än hoppfull. Renskötare ska föra traditioner vidare och då går det inte att vara homosexuell. Utåt försöker Ánte vara en vanlig tonårskille. Han hänger med kompisarna och snackar om tjejer som alla andra. Ibland tror han att Erik kanske känner som han, men varje gång en bild på Erik och hans flickvän syns på sociala medier tappar han hoppet. Oavsett vet Ánte inte om han vågar visa vad han känner. Vad ska alla andra säga?

Läraren i mig blir alldeles till sig av Himlabrand. Det är en ganska lättläst bok, utan att vara övertydlig. Miljön är ovanlig för många och vår ursprungsbefolkning får ta plats. Tradition och identitet är tydliga teman och den svåra kärleken får ta plats. Dessutom finns fina skildringar av vänskap och även av de krav som ställs i en kompisgrupp. Lysande tematik och innehåll för en bok att använda i undervisningen på grundskolan, på introduktionsprogrammen och även i Svenska 1. Det finns massor att samtala kring, både gällande att vara ung och att vara same. De historiska kopplingarna till rasbiologen Herman Lundborg är också relevanta att lyfta. Jag ser framför mig att ett läsprojekt kring Himlabrand kan bli givande både utifrån individen och kring större samhällsfrågor. Mycket skickligt att få in så mycket, utan att det blir undervisande och krystat.

Prinsen av Porte de la Chapelle

Året var 2015 och jag hade just kommit tillbaka till gymnasiet efter ett år på grundskolan. Min chef hade inte kunnat erbjuda mig mer än 80% men det skulle snart ändras. Vår lilla grupp på språkintroduktion skulle nämligen växa och livet förändras för många. Hösten 2015 hade vi flera grupper och under ett av de mest intensiva lärarår lärde jag känna ungdomar som för evigt skulle förändra min syn på världen och inte minst på mitt hemland.

I Prinsen av Porte de la Chapelle berättar Annelie Drewsen om Salar som får representera de ungdomar som kom in i våra liv under den så kallade flyktingkrisen. Han flydde från Afghanistan till Sverige och fick en plats här. En skola att gå till och en familj att bo hos. När vi träffar honom har han just ska lämna landet och ge sig ut på en resa genom Europa till Paris. Han har berättat för sin svenska bror Albin vart han är på väg, men när Karin ringer väljer han att inte svara. Han vet helt enkelt inte vad han ska säga. När han slutligen når Paris är det tält som gäller och livet i Sverige känns långt borta. Tryggheten hittar han i Svenska kyrkan, där många svensk-afghaner träffas. Hjälp får han också av nye vännen Najib.

Den som får avslag ska lämna landet, brukar argumentet vara och visst är det så att många av dessa ungdomar fått avslag på sin asylansökan både en och flera gånger. Många är också exemplen på total nonchalans från advokater och inte minst från ansvarig myndighet. Jag är glad över att Annelie Drewsen berättar om en av de människor som svikits totalt av Sverige. Helt ärligt har jag svårt att förstå hur en grupp kan behandlas så illa som afghanska ensamkommande blivit behandlade. Det har nästan blivit en symbolfråga för “hårdare tag” och en prestigefråga på så sätt att ingen tycks vilja inse vad det är för land som vi utvisar människor till. Att andra länder gör en annan bedömning av deras skyddsbehov verkar inte spela någon roll.

De senaste veckorna sedan jag fick Annelie Drewsens bok har jag läst den i små, små portioner. Inte för att den är svårläst, utan för att den rör upp så mycket tankar och känslor. Då är det ändå inte jag som drabbats, utan “bara” människor som jag känner. Flera utvisades efter att de tagit studenten i våras. Även de som arbetade som undersköterskor. Jag tänker på “mina” salar och Najib som nu finns i Paris. På de som istället flytt vidare till Tyskland. Speciellt en elev tänker jag på nästan dagligen. Han kom som en av de första och omfattades därför inte av den så kallade gymnasielagen, som är mycket märklig, men ändå ger de som omfattas någon slags tidsfrist. En ganska vanlig tonåring som inte kan ha varit en dag äldre än han angav, men vars papper sågs som värdelösa. Inte ens ett pass från Afghanistan som skaffas via ambassaden i Stockholm anses trovärdigt och därför går det inte att styrka sin identitet.

Nu blev det mycket om annat och lite om Annelie Drewsens bok, men det hör ihop. Vi behöver fler röster som talar för de som själva inte blir lyssnade på och det gör Drewsen med den äran. Prinsen av Porte de la Chapelle är en fin och välskriven bok, men den är kanske framför allt en viktig bok som jag hoppas når många. Berättelsen om Salar visar en ganska vanlig tonåring som har ovanliga upplevelser med sig i bagaget. De ungdomar som blivit viktiga i många människors liv och som på ett mycket orättvist sätt smutskastats av många.

Brevet från mig: dikter för unga

Jag tyckte mycket om Lena Sjöbergs diktsamling Min syster är ett spöke och andra dikter som primärt vänder sig till mellanåldern, det vill säga 9-12 år.  Nu har jag också läst senaste samlingen Brevet från mig: dikter för unga vars målgrupp är läsare över 15 år. Mig passade den utan tvekan utmärkt och ja, jag är ju över 15. Det som gör läsupplevelsen så speciell är kombinationen av vackra, tänkvärda och ibland Boken innehåller totalt 26 dikter och de är alla fyllda av känslor, olika känslor. De handlar om kärlek, förväntan, osäkerheten som finns i luften när man inte vet hur den andre känner, känslan av hopp och det brutala i ett svek.

Bland mina största favoriter finns “Våren tvekar” som skulle kunna samläsas med Boyes “Visst gör det ont”. Två dikter om våren, men Sjöbergs diktjag tvekar inte, trots att våren gör det. Så här inleds dikten:

Nu står den där och tvekar
med vinterjackan på
fast isen smälter undan
och himmelen är blå.

 

Jag tycker också väldigt mycket om titeldikten “Brevet från mig” där diktjaget skriver till en person som hen gick i samma klass med nittonhundraåttiosju när de båda gick i nian. Det hände något mellan dem en kväll på en fest och den kanske starkaste strofen lyder så här:

Men jag vill att du ska veta
den där kvällen blev ett sår
som fortsatte att blöda
inom mig i många år.

Ibland vill den stora tonåringen vara liten igen och en väldigt fin dikt om detta är “Alltings varma sol” där diktjaget skriver om längtan efter att krypa upp i mammas trygga famn och kanske få somna på hennes arm. En annan dikt som flödar av kärlek är fina “Min mormors hand” om ett barnbarn som betraktar sin mormors hand över en kopp kaffe.

Åldersrekommendationer ska ofta tas med en nypa salt. Det här är en bok som definitivt passar unga läsare, men även vuxna. De på ytan enkla dikterna går rakt in i hjärtat och tål att läsas många gånger. Det här är verkligen en bok jag rekommenderar varmt.

The Twelve days of Dash and Lily

Inspirerad av tv-serien läste jag vidare i det som numera är en trilogi om Dash och Lily. I Twelve days of Dash and Lily har det nästan gått er år sedan vi träffade dem sist och julen närmar sig igen. Lilys morfar har varit sjuk, hennes föräldrar är tillbaka från Fiji, men vill att familjen flyttar igen och förhållandet mellan Dash och Lily går helt ärligt på tomgång. Ingen av dem vill egentligen något annat än att vara tillsammans, men de lyckas inte riktigt vara det där perfekta paret som de var när de träffades.

Nu när julen närmar sig har Lily dessutom helt tappat lusten att fixa någonting, trots att det här brukar vara hennes favorithögtid. Brodern Langston, som egentligen inte är superförtjust i Dash, inser att de båda måste hjälpas åt för att få Lily att må bättre. Med Boomers hjälp ordnar de en stor gran som Dash ger till Lily som en tidig julklapp. Allt för att visa att hans motvilja mot julen inte finns där längre.

Det blir julfest, konflikter mellan gästerna är ett faktum, julstämningen försvinner och kampen både för att hitta den och kärleken är det som driver Dash och Lily i den här boken. Det är helt okej, inte lika mysigt som det var att lära känna dem genom den röda anteckningsboken, men det funkar. Jag kommer definitivt inte att kasta mig över den tredje delen Mind the Gap Dash and Lily, men kanske blir det läst nästa jul.

Bästa böckerna för barn och unga 2020

Under de närmaste dagarna kommer jag att utvärdera kulturåret 2020 på alla möjliga och omöjliga sätt. De bästa barn- och ungdomsböckerna förtjänar självklart ett eget inlägg. De är inte alla skrivna 2020, men lästa av mig i år. Nästan bara ungdomsböcker, eftersom jag läser färre barnböcker med tonårsungar både hemma och på jobbet. Tio bra böcker är det oavsett.

Alltid hejdå av Alma Thörn nominerades till Augustpriset för sin debut och det var välförtjänt. Fin grafisk roman om hur det känns när föräldrar skiljer sig.

De afghanska sönerna av Elin Persson kom i början av året och handlar om Rebecka som arbetar på ett HVB-hem. En viktig och välskriven bok.

En stark nolla av Sara Lövestam lyckas få med en massa viktiga frågor, utan att på något sätt bli krystad eller förmanande. Jag absolut älskar huvudpersonen Texas.

Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson handlar om tre väldigt olika tjejer som förenas i kampen mot de eller dem som ligger bakom instagramkontot @fulatjejer.

Ganska nära sanningen av Anna Ahlund är så här i efterhand hennes kanske bästa bok. Lite tunnare och lite mer stillsam än föregångarna, men riktigt bra.

Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson nominerades till Augustpriset och jag hade troligen missat den annars eftersom jag läser få böcker för barn numera. Jag är glad att jag fick lära känna Humlan Hansson.

Inte som du av Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall handlar om ett samhälle där könsrollerna är helt ombytta. Lite övertydlig ibland, men ändå bra och intressant.

Korridorer av Moa Eriksson Sandberg och Ester Roxberg är en riktigt bra novellsamling för högstadiet. Några av texterna är lite mer åldersneutrala och de har jag använt även i år 1 på gymnasiet med gott resultat.

På andra sidan bron av Hanna Jedvik är så otroligt bra att jag bara vill uppmana alla att läsa direkt.

Vi är lajon! av Jens Mattsson med illustrationer av Jenny Lucander tilldelades Nordiska rådets barn- och ungdomspris 2020 och det förvånar mig inte då detta är en helt fantastisk bok om en riktigt hemsk situation där fantasin lindrar något.

 

Vilka böcker för barn och unga är dina favoriter från 2020?

Slagsmål av Karl Modig

Det är lätt att se Conny som en hopplös kille. En kille som använder knytnävar istället för ord. En som inte lyckats i livet och som faktiskt är ganska hopplös. Borde han inte ta tag i sitt liv? Bryta med destruktiva kompisar som Ibrahim. Studera mer och supa mindre. Sluta slåss.

I Slagsmål låter Karl Modig oss lära känna Conny som han är nu. Vi får också veta att han inte alltid varit den arge som super för mycket och talar med knytnävarna. Han har varit studenten som var sambo med en tjej och levde ett ganska vanligt liv. I alla fall på ytan. Nu är han ensam och försöker dölja delar av sitt liv som han inte vill att någon ska känna till. Istället faller han in i en mansroll som känns enkel och bekväm. Sår på utsidan är dessutom enklare att hantera än sår på insidan.

Jag vill verkligen tycka om Slagsmål, men jag fastnar inte riktigt för den. Däremot vet jag många andra som gör det och jag kan tänka mig att det helt enkelt handlar om att jag tillhör fel målgrupp. Idén är bra, men jag tycker inte riktigt att sättet att skriva med två parallella tidsplan fungerar. Däremot är det en intressant historia om makt och hur vi egentligen vet ganska lite om människor runt omkring oss. Ingen vet sanningen om Conny, för sanningen är alldeles för pinsam att tala om. Det Conny varit med om är inte okej att tala om. Jag kan tänka mig att Slagmål kan passa väldigt bra att läsa på gymnasieprogram där det går främst killar och att utifrån boken diskutera manlighet och normer.

Snön ligger vit på spåren

Idag bjuder jag på ett gammalt inlägg från Kulturkollo om boken Let it snow, som också blivit film.


Vi vet alla hur det är att försöka åka tåg när snön faller ner, men när det gäller Jubilees äventyrliga färd kan vi inte skylla på SJ. I boken Let it snow har tre ungdomsboksförfattare skrivit varsin berättelse som innehåller bland annat snö, jul, kaffe, våfflor, Twister och en mini-gris. Först ut är Maureen Johnson som i Jubilee-Expressen är den som introducerar Jubilee, tjejen vars föräldrar lyckas hamna i häktet och därför inte kan fira jul med henne. Istället ska hon på julaftons eftermiddag ta tåget till sina morföräldrar i Florida, istället för att fira julafton på fest med pojkvännen Noah, något som kanske hade känts mer okej om det inte var så att Noah inte alls verkar bry sig om att hon inte är där. På tåget träffar hon Jeb, som är på väg till sin flickvän för att förhoppningsvis vinna henne tillbaka. Där finns också ett gäng mer eller mindre hysteriska cheerleaders, som nästan alla heter Amber. De dyker upp även längre fram i boken.

När tåget når den lilla staden Georgetown gör snön att de inte kan åka vidare. Jubilee väntar ett tag på tåget, men inser snart att de kommer att bli stående. Istället för att sitta kvar och frysa ger hon sig iväg till Waffle house, där en stor del av bokens andra berättelse utspelar sig. Där sitter bland annat en man helt klädd i folie och en stund senare dyker en kille klädd i plastpåsar upp. Han visar sig heta Stuart och vara väldigt mycket mer normal än plastpåsarna antyder. Stuart bjuder med henne hem till sig så att hon ska slippa sova på tåget.

John Green har skrivit Cheerleaderstormen, som kanske är den svagaste delen av de tre. Här blir kompisarna Tobin, The Duke och JP kontaktade av Keun som jobbar på Waffle house. Han ber dem leverera ett Twister till restaurangen, eftersom cheerleadergänget från tåget är sugna på att spela lite. Nu hade det inte blivit någon berättelse av det om det inte funnits en rad hinder på vägen, men jag hade önskat att Green koncentrerat sig på annat än just svårigheten att ta sig hemifrån till Waffle house, för det blir mer hysteriskt än intressant.

I den tredje delen med den märkliga titeln Grisarnas skyddshelgon, skriven av Lauren Myracle, får vi lära känna Addie som saknar sin pojkvän Jeb, han på tåget ni vet. Hon har gjort slut och ångrar sig rejält. I ett försök att hantera sorgen (oklart hur det skulle hjälpa) klipper hon av sig sitt hår. Istället för att baka julkakor blir det jobb på Starbucks och flera av karaktärerna från de andra berättelserna dyker upp. Myracle knyter snyggt ihop de lösa trådarna från de två tidigare delarna och ser till att Let it snow blir en bra helhet. Kanske är det inte någon stor litteratur, men en trevlig bok om en annorlunda jul. Helt klart läsvärd och fylld av julstämning om än lite ovanlig sådan.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 20 december 2017

Med julgranar i centrum

I år ser jag för första gången fram emot att få julpynta hemma och kan till och med tänka mig en julgran. Så var det inte 2016 då jag skrev det här inlägget på Kulturkollo.


Själv klarar jag mig utmärkt utan gran och vi kommer inte att ha någon alls i år. Skönt. Sanningen är att jag klarar mig utan det mesta av allt som kan relatera till jul, utom möjligen gravad lax. Det vill jag gärna ha. Och ledighet är skönt, det är det. Vi har ett par (halvvissna) hyacinter hemma och ungarna har varsin stjärna som de glömmer att tända. I övrigt är det precis som vanligt. Om jag nu ska fira jul och det ska jag ju, så är det allt mysigt om det kan komma lite snö och om den snön kan stanna sisådär tre eller fyra dagar. Därefter går det utmärkt utan snö. Jag vill ha vår. Helst igår. Att den julbok jag valt att läsa i år handlar om jul i Kalifornien, utan snö och faktiskt utan de flesta julrelaterade saker man brukar läsa om, förutom vansinnigt många julgranar och rätt så mycket varm choklad är således ganska symptomatisk.

What light är skriven av Jay Asher, som skrev fantastiska Thirteen reasons why och charmiga The Future of Us. Boken handlar om Sierra vars familj varje år drar från Oregon till Kalifornien för att sälja julgranar. I Oregon finns vännerna Elizabeth och Rachel, men i Kalifornien finns i stället julvännen Heather, som hon träffar varje år lagom till Thanksgiving. Där finns också familjens julgransförsäljningsställe, med all personal och alla välbekanta kunder. Just det här året finns också Caleb, en kille som Sierra faller handlöst för, men som har ett mörkt förflutet. Bäddat för olycklig, eller i alla fall komplicerad kärlek alltså i en charmig historia som handlar ganska lite om jul och mycket om annat.

Jay Asher är riktigt bra på att teckna komplexa karaktärer, som är intressanta att följa. Han gör något intressant av välkända teman och har alltid något viktigt att säga, utan att för den saken bli nattsvart. Då jag knappt läst en rad de senaste veckorna ska jag erkänna att jag har några sidor kvar att läsa innan What light är utläst. Jag kan därför inte garantera att slutet håller, men än så länge ser det lovande ut.


Jag läste ut och jag gillade. Sedan dess har jag läst väldigt mycket fler julböcker och har börjat uppskatta genren.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: