enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Ungdomsböcker (Sida 1 av 25)

Inte längre min

Ann-Helén Laestadius följer upp sin augustprisbelönade Tio över ett med ännu en bok om Maja i Kiruna. När Inte längre min inleds har Maja och hennes familj flyttat till ett nytt hus och bästa vännen Julia har flyttat till Luleå. Flytten av Kiruna har inletts och det blir bestämt att huset Maja bodde i tidigare ska vara ett av de hus som faktiskt flyttas istället för att rivas som planerat. Hon vill flytta tillbaka, men det vill ingen annan i familjen.

Maja känns ensam i den här boken och hon bär på en sorg som ingen riktigt vill eller kan förstå. Titeln på boken skulle kunna handla om huset som inte längre är hennes, eller vännen som flyttat och fått en annan bästis, eller kanske om staden Kiruna, som inte längre är samma staden. Maja vill så gärna att allt bara ska vara som vanligt, men istället förändras allt. Inte heller pojkvännen Albin är vad han har varit och talar till och med om att göra ett annat gymnasieval än vad han och Maja har bestämt.

Att skriva en uppföljare är alltid svårt, men när det nu är gjort hoppas jag att det blir en trilogi om Maja. Inte längre min är bra, men den är stillsam och berättelsen blir inte riktigt färdig. Jag vill inte lämna Maja i ett så ovisst läge som hon befinner sig i, nästan mer ovisst än efter Tio över ett. Dessutom tycker jag att Kiruna gott kan få en bok till. Efter nyheten att malmen i Kirunagruvan sinar snabbare än man räknat med, finns definitivt mer att skriva om.

I väntan på slutet

Slutet av Mats Strandberg utspelar sig några veckor innan jordens undergång. Kometen Foxworth är på väg mot jorden och eftersom människorna inte lever i någon actionfilm, finns det inga superborrare som kan ge sig ut i rymden och klyva den. Ingen behöver spekulera kring huruvida undergången kommer eller inte, alla vet att den gör det. Eller ja, de flesta i alla fall. Det finns några kometförnekare, som är säkra på att all panik är överdriven. Och så finns de som vill förtränga att slutet är nära, för att orka leva vidare ens en dag. Men de flesta vet att de snart ska dö. Det är fyra veckor och fem dagar kvar.

I  världen som snart inte finns mer bor Simon. Han är 17 år och borde ha hela livet framför sig, men så är det alltså inte. Planen är då att leva så gott det går den tid som är kvar. Han ska hänga med sin flickvän Tilda och ta vara på varje minut. Så blir det inte, då hon vill leva sina sista veckor på ett helt annat sätt. Som så många andra försöker hon döva smärtan med alkohol och droger. Någon mysig tvåsamhet är inte det hon vill prioritera.

Parallellt med Simons berättelse får vi läsa vad Lucinda skriver i appen TellUs, där människors historier sparas och  förhoppningsvis kan läsas av någon annan, någongång, någonstans. Hennes inlägg är fulla av funderingar över livet och döden, vackra, ärliga och ofta smärtsamma att läsa. Lucinda har levt med döden vid sin sida länge och har bestämt sig för att avsluta sin cancerbehandling eftersom döden ändå kommer oavsett vad hon gör. Innan hon blev sjuk simmande hon tillsammans med Tilda och tillhörde samma umgängeskrets som Simon. Nu vågar hon sig ut i livet igen, för en sista chans att leva det i alla fall nästan fullt ut.

Karaktärerna i Slutet är så fint gestaltade. Genom Simon får vi lära känna hans mammor, som separerat och nu försöker hitta tillbaka till varandra. Stina, som är präst, har bråda dagar då många behöver stöd i sin sorg och rädsla. Den som berör mig mest är kanske systern Emma som är gravid och inte riktigt vill tänka tanken att hon aldrig kommer att hinna se sitt barn. Det gör ont att läsa om dem, men det är värt varenda tår. Strandberg är skicklig på att skapa trovärdiga och relaterbara karaktärer, som trots att de befinner sig i en extrem miljö känns väldigt vanliga. Det är kanske det som gör det extrema så trovärdigt.

Strandberg säger i intervjuer att han skrev Slutet för att hantera sin klimatångest och visst finns det en tydlig parallell mellan människans förmåga att förtränga det farliga med kometen och med miljöförstöringen. Det är som när Lucinda och Simon åker tåg och funderar över hur allt kan se så normalt ut när katastrofen är så nära och Lucinda påpekar att det var samma med miljöförstörelsen, att människorna inte ville förstå eftersom allt såg ut som vanligt. Det spelade ingen roll att isarna smällde långt bort, när allt såg ut som vanligt utanför fönstret. Med sommaren i färskt minne kan vi konstatera att det inte ens spelar någon roll att det faktiskt ser annorlunda ut, för så fort det är över glöms det bort. Någonstans måste vi fundera på om vårt sätt att hantera klimatångest verkligen är så himla lyckat. Syns inte, finns inte som strategi är liksom sådär. Det är inte så att vi träffas av en komet, men vi kanske borde tänka att den är på väg.

Jag tyckte jättemycket om Slutet och berördes så av människornas öde. Just greppet att räkna ner till den undergång som är oundviklig påminner mig om en av mina favoritdystopier På stranden av Nevil Shute, där hotet är ett moln av strålning. På samma sätt som Shute har Strandberg ett lågmält och nästan sakligt sätt att beskriva katastrofen. Känslorna väcks inom karaktärerna och förflyttas till mig som läsare. Det är skickligt och snyggt gjort.

Vi kommer snart hem igen

Förra året nominerades Hédi Frieds bok Frågor jag fått om förintelsen till Augustpriset. I Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting är hennes syster Livia Fränkel en av de sex personer som berättar om vad som hände dem före, under och efter andra världskriget. Boken nominerades igår, väldigt välförtjänt, till årets Augustpris i barn- och ungdomskategorin.

Livia, Tobias, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth levde på olika platser i Europa, bland annat i Tyskland, Ungern, Polen och Rumänien. De var alla barn och ungdomar när de fick uppleva inskränkningar på grund av sitt judiska ursprung. Inskränkningar som sedan ledde till att de placerades i ghetton och eller koncentrationsläger. De förlorade alla nära och kära under kriget och kom senare till Sverige där de skapat sig ett liv.

Vi kommer snart hem är en bra och viktig bok. Serieformen är effektiv och drabbande. De få och väl valda orden berättar i kombination med bilderna historier om vissa människors utsatthet och andra människors grymhet. Det är några serierutor som drabbar mig mer än andra, som den när ett gäng killar hotar Livia, som just börjat skolan, kallar henne äcklig jude och säger till henne att åka hem. Livia är född i landet där de befinner sig och kan alltså inte åka hem. Precis samma är det för många här i Sverige idag, som inte ses som svenskar trots att de är födda här, bara för att vissa är så sjukt fixerade vid utseende och ursprung. Senast var det en apoteksanställda som berättade om hur de utsatts för rasism och islamofobi av kunder. Många av dem är födda i Sverige, men det spelar ingen roll för de som ändå inte anser dem vara svenska. Någonting har hänt med samtiden, när fler och fler människor tycker att de har rätt att säga vad som helst till andra. Många av mina elever vittnar om vardagsrasism. Till exempel blev en flicka från ett land i Afrika helt oprovocerat kallad apa av en äldre dam på bussen och ombedd att åka hem.

Den andra rutan som gjorde mig illamående just för att den är så aktuell är en där en lärare som varje dag upprepar för Susanna och hennes klasskamrater att de tyska trupperna snart är hos dem och då slipper de judarna. Självklart finns det även rasister bland våra lärare idag i Sverige. Jag undrar hur de bemöter elever som inte passar in i deras drömsamhälle.

Vi kommer snart hem igen rekommenderas för läsare från 11 år och uppåt och jag tror och hoppas att den kan nå många som kanske inte läser böcker annars. Det är viktigt att rösterna från de som upplevde förintelsen når ut till så många som möjligt, då vi lever i en tid där många verkar ha glömt historien. Däremot skulle jag som förälder inte låta mina barn, som är 12 och 13 år, läsa den här boken utan mig eller sin pappa som sällskap. Det är en så obehaglig och skrämmande bok att den kräver vuxensällskap. Bilderna och orden kryper under skinnet och kommer mycket troligt att stanna kvar länge, länge.

 

Dagen du förstörde allt

Kassandra och Melanie är bästa vänner och har just börjat på gymnasiet. De går på varsitt program och har inte riktigt landat i sina respektive klasser. Helst vill de vara med varandra, men de har trots att de är bästa vänner, olika intresse och är bra på olika saker.

I den speciella glänta i skogen, som de kallar Tidssmygen, ligger de i gräset och talar om det förflutna, om nuet och om framtiden. Det är bara det att det inte blir någon framtid för Kassandra. Tidigt på morgonen den fjärde oktober ringer telefonen och Melanies mamma svarar. Gråtande kommer hon in i dotterns rum och berättar att Kassandra är död. Hon har valt att avsluta sitt liv. Faktiskt känns det som att hon avslutat även Melanies.

Dagen du förstörde allt är Linnea Dahlgrens debut och vilken debut det är. Språket är fantastisk, enkelt men så poetiskt och vackert. De stora känslorna som Melanie och de andra kring Kassandra känner är så väl beskrivna att de känns i hela kroppen. Det är ingen undersökande bok, den utreder inte det hemska som skett och vi får egentligen inte veta varför Kassandra valde att ta sitt liv. Istället är det just känslorna som står i centrum och svårigheten i att hantera förlusten av någon som betyder allt. Jag tycker väldigt mycket om den här boken.

En liten parentes bara från en lärare på estetiska programmet. Fortsätt inte att nära myten om att det är ett program där man inte behöver plugga. Nu nämns det två gånger och en av gångerna säger en karaktär visserligen emot. Det är bra, men inte tillräckligt. Nu förstör det absolut inte boken, men det finns en del fördomar om olika gymnasieprogram i den och även om de bara flimrar förbi är det lite synd att befästa fördomar.

 

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra

Bill har blivit utkastad hemifrån och bor nu i ett källarförråd tillhörande ett övergivet hus i Liljeholmen, Stockholm. Ett liv fyllt av ensamhet, droger och misär förändras helt när han träffar Omari där hon sitter i hans favoritsoprum och läser Illiaden. Hon har också blivit sviken av sin familj, men har flytt längre. I hemland Iran hade hon aldrig kunnat få vara den hon är.

De är Kung B och Queen O. Från första ögonblicket älskar de varandra med en kärlek som är få förunnade. Det blir en sommar som inte liknar någon annan de tidigare upplevt. Allt hade varit fulländat om de bara hade kunnat byta kroppar med varandra.

För den som iakttar dem på avstånd framstår de som ett märkligt par och visst lever de ett liv utan gränser på många sätt. Det handlar inte bara om de kroppar de råkar vara födda i, eller de droger de stoppar i sig för att överleva eller ens det gäng av mer eller mindre udda människor de umgås med.

Jag var inte beredd på de känslor Johanna Nilssons Om vi bara kunde byta kroppar med varandra skulle väcka i mig. Av en slump drog jag en bok i en av alla bokhögar här hemma, eftersom jag inte ville blöta ner den andra boken jag läste och inte heller tyckte att det var lämpligt att ta med sig en läsplatta i badet. Sedan parkerade jag mig i badkaret och läste och läste och läste, tills boken var utläst och jag tvingades släppa taget om Bill och Omari. Johanna Nilsson har utan tvekan skrivit en magisk bok. Imorgon hoppas jag att den finns bland titlarna när de nominerade till årets Augustpris avslöjas.

Note to self: Rutiga byxor funkar inte här

Note to self: Rutiga byxor funkar inte här av systrarna Marie Hammar & Abbe Wahlquist är en av de charmigaste böcker jag läst på länge. Huvudpersonen Ottilia, kallad Otto, flyttar från Lidköping till Lidingö och ska där börja sjunde klass. En känslig ålder helt klart och att då gå till skolan första dagen med rutiga byxor är en smärre katastrof. Töntvarning deluxe. På sin blogg skriver Otto om den fantastiska dagen i den nya skolan, men verkligheten ser inte riktigt likadan ut. Verkligheten vs bloggen ger oss olika perspektiv på några skolveckor som kanske inte är den katastrof Otto vill få det till, men inte heller så perfekt som hon vill att hennes bloggläsare ska tro. Trots allt lyckas Ottilia skapa sig något slags liv bland alla Carlar och Filippor, men det går inte helt smärtfritt.

Note to self: Rutiga byxor funkar inte här är en rolig och lättläst bok som kan passa många läsare, men kanske speciellt de som brukar tycka att läsning är något segt och tråkigt. Det händer saker hela tiden och Ottos dråpliga charm borde tilltala fler än denna 44-åriga lärare. Hon har beskrivits som en ung Bridget Jones och den liknelsen är riktigt bra. Det är bara det att Otto har en sundare syn på sig själv trots allt och inte är beredd att anpassa sig till omgivningen på samma sätt som Bridget gör. Vi slipper också viktfixeringen och det är jag glad över. Författarna har lyckats med konststycket att skriva en både smart och underhållande bok, som driver med världen utan att bli flamsig. Det här är bra underhållning och sådana böcker behövs verkligen.

Otto är en skön personlighet som jag ser fram emot att lära känna bättre. I höst kommer andra delen i serien som heter Vintersport går bort och handlar om skolans traditionella fjällresa. Det kan bli hur roligt och pinsamt som helst.

Som sparv som örn

Läs inte för mycket om Per Nilssons nya bok Som sparv som örn innan du börjar läsa den själv. Då finns mer av mystiken kvar. Mystiken som gör att du funderar över vem Be är. Vem den andra eleven är. Eleven som alla är rädda för, som slog ner en kille första dagen i skolan och fick en lärare avskedad.

Det är därför jag inte heller vill skriva så mycket om handlingen. Istället vill jag uppmana dig att läsa berättelsen om två tonåringar som egentligen är väldigt olika, men som finner varandra. En sparv och en örn. En som har föräldrar, udda sådana, men kärleksfulla och fina. En som inte har någonting.

Och så språket. Per Nilsson har en fantastisk förmåga att med ett ganska enkelt språk beskriva det väldigt komplexa. Stilen påminner mycket om hans bok Som hund som katt och med tanke på titlarnas likhet utgår jag ifrån att det är medvetet. Jag utropade Som hund som katt till en klockren femma och en av de bästa ungdomsböcker jag läste 2016. Frågan är om Som sparv som örn inte är ännu lite bättre. Jag skulle säga att den är smått fantastisk.

Som sparv som örn är en tunn bok med stort innehåll. En bok om ungdomar i högstadieåldern som tar upp svåra frågor, utan att grotta ner sig för mycket, men inte heller vifta bort dem. Det är en perfekt bok att läsa tillsammans i år 8-9 och den kan passa många även i Svenska 1, trots att en av huvudpersonerna är lite yngre. Jag funderar på att läsa den högt för mina elever. Det är nämligen en bok som blir extra läsvärd om alla får veta varje hemlighet exakt samtidigt. Det är också en bok som kan leda till intressanta diskussioner, då så väldigt mycket är skrivet mellan raderna.

 

Brown girl dreaming

Jacqueline Woodson tilldelades ALMA-priset 2018 och var då en okänd författare för mig. Nu har jag läst hennes självbiografiska Brown girl dreaming och anar att jag funnit en ny favorit. Bäst är att boken är skriven på prosalyrik, där en lång rad dikter bildar en helhet. Jag brukar lyfta hur mycket jag älskar prosalyrik, men tyvärr verkar Woodsons andra böcker inte vara skrivna på samma sätt. De är säkert läsvärda ändå, men jag hade hoppats på en ny Sonya Sones.

I Brown girl dreaming berättar Woodson om sin barndom, sin familj och sina syskon. Hur moderns släkt i söder har ett annat liv än faderns. Hur livet förändras beroende på var de bor och hur omgivningen ser på dem. Hon berättar också om sin kärlek till berättandet, men svårigheterna att skriva ner det hon tänker. Hur orden finns där, men vägrar fastna på pappret. Det är barnet Jackie som berättar, hon som valt ett enklare namn för att slippa skriva det långa och svåra.

Woodsons berättelse må vara självbiografisk, men det är också en berättelse om att växa upp i USA under 60- och 70-talet, då det inte gjordes någon hemlighet av att människors hudfärg hade betydelse och gav olika möjligheter. Rasismen finns fortfarande om än inte lika sanktionerad av samhället. Det är en av många anledningar till Brown girl dreaming är en väldigt viktig bok.

 

Breathe är en ovanligt bra ungdomsdystopi

Jag har tidigare läst två fantastiska böcker av Sarah Crossan och när jag behövde en bok som passade in på rutan “Apocalypse now” i Sommarbingot 2018 föll valet på hennes Breathe från 2013. Tyvärr är den inte skriven på prosalyrik, likt hennes senaste böcker, men språket är fortfarande väldigt bra, vilket bidrar till läsupplevelsen.

I Breathe tas vi med till en dystopisk framtid där de kvarvarande människorna bor i en syresatt glaskupol. Utanför i den “riktiga” världen finns inget syre kvar, då alla träd har huggits ner och all annan växtlighet är ett minne blott. När syret försvann lottades platserna i kupolen ut och den kvarvarande mänskligheten delades in i två klasser där the Premiums (de styrande) är de enda som har råd med syretankar och därför kan röra sig mer fritt. De andra The Auxiliaries (hjälptrupperna) får leva strängt begränsade liv för att inte dö.

De tre huvudpersonerna Alina, Quinn och Bea turas om att berätta om sin värld, där Alina är rebellen, Quinn son till en av de män som styr och Bea, som är en flicka av folket som drömmer om att ta sig till toppen. De möts av en slump när Quinn bjuder med Bea på en utflykt utanför kupolen och bestämmer sig för att hjälpa Alina över gränsen. Väl ute följer de efter henne i smyg och upptäcker en värld de inte visste fanns.

Vid första anblick är Breathe en helt vanlig ungdomsdystopi, med en förstörd värld och ett tydligt klassamhälle. Det som gör den så mycket bättre än de flesta andra böcker i samma genre är hur karaktärerna tillåts utvecklas. Det här är en riktigt bra bok och jag har redan införskaffat fortsättningen Resist och hoppas att något svenskt förlag översätter båda böckerna. Kanske B Wahlströms som gett ut Vi är en.

PS. Jag gillar dig fortfarande

I PS. Jag gillar dig fortfarande (ska det inte vara punkt efter P:et också eller ingen punkt alls ?*) uppföljaren till Till alla killar jag har gillat har Lara Jeans och Peters fejkade förhållande avslutats med en rejäl skandal. Ingen vet egentligen att allt varit fejk, utan det är filmen av kyssen i bubbelpoolen som alla pratar om. Den där det påstås att Lara Jean och Peter inte bara kysser varandra, utan faktiskt har sex. Ryktet och den tillhörande filmen sprider sig som en löpeld och Lara Jean mår helt ärligt skit. Nu är hon utan pojkvän, en pojkvän som inte var hennes på riktigt, men som hon nu är kär i. Hon saknar honom och det de trots allt hade.

Som tur är har även Peter riktiga känslor för Lara Jean och de börjar dejta på riktigt. Allt skulle vara perfekt om han inte umgicks så mycket med sin förra flickvän Genevieve, Lara Jeans före detta vän som hon är säker på är den som spritt filmen. Vad som egentligen hände mellan Genevieve och Lara Jean vet vi inte riktigt, men de är helt klart allt annat än vänner. Förr umgicks de dock mycket tillsammans med Peter och John McLaren, en av de andra som fick ett hemligt brev av Lara Jean. Självklart dyker John upp igen och det komplicerar situationen. När Peter ägnar tid år Genevieve och Lara Jean känner sig övergiven finns han där som sällskap.

Familjen då? Systern Margot trivs på collage och är saknad av alla. Förhållandet med grannen Josh är över på riktigt och han träffar en ny. Det gör att Josh, som nästan varit som en familjemedlem, befinner sig i bakgrunden. Lillasyster Kitty umgås med grannfrun och försöker få ihop henne med deras pappa. Skildringen av familjelivet är fortsatt charmigt och en stor behållning under läsningen. Kanske är det familjen som gör att böckerna om Lara Jean inte “bara” är en berättelse om tonårskärlek, utan något mycket mer.

PS. Jag gillar dig fortfarande är en bra och charmig bok, med karaktärer jag verkligen tycker om. Jag ser fram emot att läsa tredje delen Nu och för alltid som kommer i oktober. En del av mig vill läsa den just precis nu på engelska, medan en annan del vill ha kvar den tredje boken ett tag till. Vi får se vilken del av mig som vinner.

* Svar, nej inte två prickar. Jag fick nämligen svar på frågan och lärde mig något nytt. Post scriptum skrivs ihop på svenska (postskriptum), vilket gör att det är ett ord och därmed en punkt. Lite märkligt, men korrekt. Utan punkt funkar också och det är vad SAOL rekommenderar, men tydligen är med punkt det korrekta om meningen fortsätter med ett tillägg. Har inte hittat någon info om det, men litar på översättaren.

 

Sida 1 av 25

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: