Ungdomsböcker

Planeten Frank

Planeten Frank är David Yoons debutbok, som på engelska har den mer intressanta titeln Frankly in love. På Goodreads markeras den som första delen i en serie och så får det gärna vara.

Huvudpersonen i boken heter Frank Li och som den svenska titeln antyder lever han som på en egen planet. Det handlar inte om att han på något sätt är galen, även om hans omvärld riskerar att göra honom just det. Frank lever nämligen i det han kallar Limbo, en slags parallell värld som sydkoreanska föräldrar skapar åt sina barn för att de inte ska bli för amerikaniserade. Det spelar ingen roll att barnen är födda i USA. Det är deras skyldighet att föra det sydkoreanska arvet vidare.

Frank bör med sin mamma och pappa som äger en affär och arbetar hårt, men som är allt annat än integrerade i det amerikanska samhället. De umgås bara med sina sydkoreanska vänner och är nöjda med det. Dottern har de brutit kontakten med efter att hon flyttat ihop med en enligt dem olämplig man och med olämplig menar de icke-korean. Inte konstigt att Frank inte vågar berätta för dem att han blivit kär i Brit Meads, som definitivt inte är lämplig i deras ögon.

Så vad ska Frank göra? Han väder sig till den grupp med sydkoreanska ungdomar som han lärt känna genom sina föräldrar och sluter ett avtal med Joy Song. De ska låtsas vara tillsammans, men när de säger sig gå på dejt ihop träffar de istället sina respektive opassande partners. Självklart blir båda föräldrapar överlyckliga när Joy och Frank berättar att de är ett par. De verkar ha kommit på den perfekta planen.

Planeten Frank är en bok som kombinerar mer lättsamma och allvarliga ämnen. Frank är en trevlig person att lära känna och det liv han lever är tillräckligt annorlunda för att vara intressant. Samtidigt står kärleken i centrum och det gör Planeten Frank till en ganska vanlig ungdomsbok. Bra, välskriven, men också ganska förutsägbar. Jag anar att den passar väldigt mycket bättre för de läsare den faktiskt är skriven för, men själv älskade jag första halvan och kände sedan att det blev lite segt. Med det sagt skulle jag ändå gärna läsa mer om Frank om det nu är så att det blir en uppföljare.  Något som gärna får ta mer plats i nästa bok är systerns nya liv och varför hon valde att lämna familjen för kärleken. I slutet av Planeten Frank får vi veta mer och föräldrarna får också komma till tals. Då blir det intressant igen. Bra, men inte wow alltså.

Att stanna kvar eller ge sig av

För den som är ung och bor i ett litet samhälle, som Sophie och Lucas gör, finns det bara ett alternativ. Det gäller att ge sig av så långt bort att det går att skapa sig ett riktigt liv. De som stannar kvar är förlorarna. Eller? För Lukas i Maja Hjertzells roman Bli kvar är det inte så enkelt. Är det verkligen de som lämnar som gör ett genomtänkt val, funderar han, eller handlar det helt enkelt om att de faktiskt gör som alla andra och de som blir kvar är de som väljer aktivt.

En som redan gett sig av är Lucas kompis Daniel. Han som spelade i bandet innan de var tvungna att ta in en ersättare. Han som var tillsammans med Sophie. Sophie som Lucas är kär i och som han just den här morgonen vaknat upp bredvid. Sophie som också ska ge sig av, faktiskt just denna dag. Hon ska börja studera i Göteborg och Lucas önskar att hon kunde bli lycklig just här med honom istället.

Bli kvar är en kortroman som utspelar sig under en enda dag. Från tidig morgon då Lucas och Sophie vaknar under ett lakan till sen kväll då Lucas kört Sophie till Göteborg och nu ska åka hem igen. Det är en bok där det händer väldigt lite på ytan, men väldigt mycket inom Lucas som är den som berättar. Det handlar om att välja det liv som passar en bäst, men också om hur lojaliteten till vänner och den starka kärleken kan förändra vad ett bra liv egentligen är.

Maja Hjertzells styrka ligger i språket. Jag absolut älskar hur hon skriver och hur hon mer få ord kan väcka massor av tankar. Bli kvar är en bok om två personer som just upptäckt kärleken och som åker bil till Göteborg, men det är också en bok om ett Sverige där de unga lämnar den ort de vuxit upp i för att skapa sig ett liv i staden.

Bli kvar är en väldigt fin bok och jag hoppas att den hittar många läsare. Speciellt tror jag att den passar den som, oavsett ålder, funderar över sitt liv och vad som egentligen är viktigt. Det är befriande med en bok som vågar vila i det lilla och inte drivs framåt av en massa stora händelser. Ingen dör, ingen knarkar, ingen är deprimerad. Istället får vi möta två unga människor som just träffats, men inte vet vad som kommer att hända sedan.

Den bästa sommaren i mitt liv, typ

Mia Öström, Siri Spont och Julia Wickholm har alla skrivit böcker för unga där sommaren spelar en stor roll. Dessa talar de om med moderator Johanna Lindbäck och jag har läst Mitt hjärta borde slå någon annanstans och Är det nu allt börjar?, men ännu inte Olivia för alltid. Johanna Lindbäck har hittat ett gemensamt tema i de tre böckerna och lyfter det faktum att alla tre huvudpersoner tror att de ska få ett bättre liv om de bara får ett annat liv på en annan plats.

Platsen hjälper till att identifiera våra huvudpersoner, säger Mia Öström, genom att visa vad och var de inte vill vara, Även sommarlovet är som en plats. En begränsad tid fylld av möjlighet inför en höst när allt ska bli annorlunda. Olivia för alltid träffar vi första gången den sista dagen i nian och ett helt nytt liv väntar. Tyvärr är risken med att inte veta var man vill vara, bara var man inte vill stanna att besvikelsen kan uppstå när en ny plats inte gör någon skillnad. Storstaden lockar, men mest handlar det om en längtan bort från den lilla platsen. De måste bort för att kunna komma ifrån den färdiga roll de tilldelats.

Olivias flykt ser annorlunda ut, då hon hamnar i en liten ort. Hur stor platsen hon växer upp i är egentligen inte viktigt, utan det utanförskap hon känner. I den lilla orten blir hon istället en del av en gemenskap och det är det som gör hela skillnaden. Det är inget perfekt liv, snarare tvärtom, men det är i alla fall inget ensamt liv. De är visserligen utanför, men tillsammans. I alla tre böckerna är ett tydligt tema att det inte går att klara sig helt själva trots att man egentligen vill få det att verka så.

Det är tre mörka böcker och Lindbäck påpekar att det här inte handlar om något som händer en sommar, utan om händelser som kommer att prägla huvudpersonens liv. Mia Öström vill ändå lyfta fram att de tre böckerna ändå slutar med ljus och att mål omdefinieras. Siri Spont berättar om hur hon har en skyldighet att faktiskt låta sitt fjortonåriga jag få berätta allt det svarta precis som det var, men med inslag av de insikter som den vuxne författaren fått.

Välj mig av Christina Lindström

Välj mig av Christina Lindström börjar när sommaren slutar och Silje går till skolan som vanligt med sin kompis Mia. Det är kanske det enda som är som vanligt, förutom att Jonathan och Emmie fortfarande lyckas kyssa varandra i slowmotion samtidigt som de låser upp sina cyklar. Helt plötsligt är det inte Mia som alla tittar på, utan det är Silje och det handlar inte om att hon blivit lika söt som Mia, utan om att hon blivit en det är synd om.

Silje har inte berättat om sin sommar för Mia och konstigt nog verkar hon inte veta vad som hänt. Hon vet inte att Siljes pappa drunknat trots att han är en utmärkt simmare. Hon vet inte att Silje och många med henne funderar på om han valde att avsluta sitt liv. Ingen vet vad som har hänt, men de vet att det är synd om Silje. En timme efter att Silje och Mia har skilts åt vid fotbollsplanen efter den första dagen i nian, ringer Mia och undrar när Silje hade tänkt berätta. Hur hon kunnat undvika att prata om det hela sommaren när alla vet och Mia därför får höra om det som inte går att prata om av sin tandsköterska.

Välj mig är en bok om sorg och en familj som saknar en fjärdedel och hela tiden funderar över varför den försvunnit. Det är också en bok om vänskap mellan två bästa vänner som växer isär och om kärleken som slår till när man minst anar det. Det är ingen nattsvart bok, utan en stillsam, trevande och faktiskt ganska rolig bok om att fortsätta leva, trots att det egentligen känns omöjligt. Jag tycker väldigt mycket om Silje. Hon är vresig, kantig, spontan och väldigt rolig. Dessutom gillar jag att hon går sin egen väg, även när den ibland tycks väldigt märklig.

 

April, April

Livet är inte värt att leva längre och Hugo planerar ett grandiost avsked. Eller i alla fall ett som väcker uppmärksamhet. Han tar sig upp på vinden till sin gamla skola tillsammans med ett gevär. Planen är att ta livet av sig. Den misslyckas.

Efter händelsen placeras Hugo på HVB-hemmet Solgläntan. Ett litet och exklusivt sådant, med endast tre andra patienter. Där finns den coola killen Nico, den blyga Julie och så April, flickan som inte liknar någon annan. Mötet med dem blir inte jättelyckat, men med tiden blir Hugo, eller professorn som April kallar honom, en del av denna minst sagt udda kvartett. Deras förhållande är på många sätt gränslöst och med April i spetsen tänjer de reglerna så mycket det går och sedan lite till. Inte sällan med hjälp av nattpersonalen.

För Hugo är Solgläntan det första ställe där han ingått i någon slags gemenskap och trots att det ska vara ett straff att vara där, blir det för honom något helt annat. Men det skyddade och trygga livet varar inte för evigt. Nico är den som lämnar först och April längtar efter att få göra det. Då ska hon rädda sin syster Juni och återförenas med sin kille. April må sakna mycket, men drömmar har hon gott om. Det går inte att tämja hennes vilda själ, även om många helt klart har försökt.

April, April är en bra ungdomsbok om utsatta ungdomar som blir mer än sina problem. Tunga ämnen tas upp, men med en rejäl dos humor, vilket gör att jag skrattar högt flera gånger. Ibland blir det nästan lite överdrivet äventyrsfyllt, men sammantaget är det ändå en trovärdig och viktig bok som tar upp viktiga ämnen som psykisk ohälsa. Karaktärerna är också riktigt älskansvärda och speciellt Hugo går rakt in i hjärtat. Trots att jag läst flera böcker av Mattias Edvardsson har jag inte tidigare läst någon av hans ungdomsböcker. Nu blir jag sugen på att läsa även Stå ut

Hej då, vi ses väl?

Nora har just gått ut gymnasiet där hon studerat på vård- och omsorgsprogrammet. Nu väntar sommarjobb inom Bergviks östra hemtjänstgrupp. Inte direkt drömjobbet och trots att det är kopplat till den utbildning hon gått känner Nora att hon hamnat fel. Hon drömmer om att våga studera konst och har sökt en utbildning på Öland utan att våga berätta för något. Lika viktigt som att få ägna sig åt sin konst är att komma bort ifrån Bergvik innan hon kvävs. Den som finns i Bergvik och är hennes trygghet är bästa kompisen Leo. Klasskamraten och kompisen Sanna känns dock allt mer oviktig.

Hej då, vi ses väl? är en bok med väldigt många trådar, men författaren Linda Åkerström lyckas väva ihop dem till en fin helhet. Den röda tråden är Noras liv och hennes funderingar kring nuet, framtiden och kärleken. Jag tycker om tonen i boken och Nora är verkligen en person som är fin att få lära känna. Relationen till arbetskamraten Lisbeth och patienten Klara berör mig särskilt mycket och jag tycker om hur Nora får lova att utvecklas med hjälp av och tillsammans med andra. Just tiden efter studenten är fylld av tankar kring vad som är viktigt att behålla i sitt liv och vad som behöver förändras. Det är så lätt att forma livet efter vad andra tycker, istället för att faktiskt göra det man vill.

Som lärare på Estetiska programmet undrar jag hur många som likt Nora inte väljer vårt program trots att det egentligen hade passat dem perfekt. Vissa väljer istället ett yrkesprogram för att få jobb direkt efter studenten, medan andra väljer något av de andra högskoleförberedande programmet som alla har högre status. Jag vet inte hur många elever jag mött som har fått kämpa hårt för att få lov att välja Estetiska programmet, då deras föräldrar vill att de ska läsa ett “riktigt” program som man kan bli något efter. Att Estetiska programmet faktiskt är ett högskoleförberedande program och att man inte “blir något” mer än just behörig för vidare studier på något av dessa program verkar inte spela någon roll. Jag önskar att fler elever faktiskt vågar och får välja det de vill på gymnasiet och inte styrs av vänner, föräldrar eller andras fördomar.

Hej då, vi ses väl? är en lågmäld och fin berättelse om livet och hur det kan bli för olika människor. Karaktärerna är många, men Åkerström lyckas göra även bifigurerna levande. Sammantaget är det här en bra och hoppfull ungdomsbok som kan fungera som tröst för vilsna själar. Jag tycker om tonen, språket och Nora. Det tror jag att fler kommer att göra.

Allt ska brinna

Sofia Nordin är en favoritförfattare, men trots det hade jag helt glömt bort att läsa senaste boken Allt ska brinna. Nu är det åtgärdat. Berättelsen om vännerna Minna och Agnes inleds med att Agnes går ut i skogen med tre flaskor tändvätska för att bränna ner ett vindskydd. Vi förstår att något har hänt, men inte riktigt vad. Någonstans inser jag ändå att det är ett brutalt slut som vi kommer att få uppleva när historien om Minna och Agnes tar slut. Att hennes försvinnande faktiskt handlar om att hon försvinner helt och fullt. Att hon kanske har valt det själv.

De har varit de bästa av vänner sedan mellanstadiet, den otåliga Minna och den mer tillbakadragna Agnes. Visserligen har Minna ibland svårt att slutföra sina många projekt, men hon drivs ändå av en vilja att förändra världen. Hon sätter fart på Agnes och Agnes bromsar henne. Så fungerar deras vänskap och det är därför de behöver varandra. Tillsammans kämpar de för vegetarisk mat i skolan, genom att erbjuda gratis lunch utanför och de arbetar också båda på ett hem för nyanlända flyktingar. Vuxenvärlden framstår som trög och bekväm, medan Minna med hjälp av Agnes ska se till att förändra även de trögaste av de tröga. Beskrivningen av rektorn som egentligen är imponerad av Minna, men ändå måste se till att hennes kamp inte spårar ur, är en av bokens höjdpunkter.

Allt ska brinna skulle ha kunnat bli ännu en tung ungdomsbok om psykisk ohälsa och dess konsekvenser (inget ont om sådana, de behövs utan tvekan) men Sofia Nordin gör något mer. Berättelsen om Minna är svart, men också hoppfull och ganska så underbar. Vi behöver dessa Minnor för att världen ska förändras, men vi behöver också stötta dem så att de inte går under. Agnes lyckades inte med det, hon kunde inte lyckas med det utan stöd från vuxenvärlden, men de ville inte riktigt se. Vi vuxna måste se och vi måste stötta. Mer än något annat måste vi kanske skärpa oss och inte ignorera den generation som kommer att behöver ta konsekvenserna av vårt kortsiktiga “miljötänk”. Vi kan inte lämna över kampen till unga som Minna och inte heller lämna det dåliga samvetet till dem som behöver vara en Agnes.

Flickvänsmaterial är rapp och charmig

Några månader in på året insåg jag att jag nästan helt glömt bort att läsa böcker för unga, men den senaste tiden har jag tagit igen det med råge. Mycket tack vare e-bokstjänster där många böcker för ungdomar och unga vuxna snabbt kommer ut. Senast läst är Flickvänsmaterial av Yrsa Walldén, som jag visserligen har fått vänta på ganska länge.

Berättelsen om Roxy som tar studenten och planerar att ägna sommaren åt att hitta en pojkvän är rapp och rolig. Det jag gillar bäst är kanske skildringen av hennes vänskap med Eva, som också är den som ser till att Roxy får en vettig profil på tinder. Eva som själv sörjer sin före detta pojkvän och verkar behöva distraktionen det innebär att guida sin bästis i dejtingdjungeln. Mitt i allt dejtande åker Eva på semester och Roxy börjar hänga med Mia som bor i närheten, är något år äldre och så himla cool. Roxy vill vara precis som henne och försöker låtsas att hon är vegetarian och älskar att åka longboard. Det går sådär.

Flickvänsmaterial är lättläst och jag tycker väldigt mycket om den även om jag jag kan ibland irritera mig på hur viktigt det verkar vara för Roxy att passa in. Samtidigt tycker jag att hon är en trovärdig karaktär. Det är inte lätt att vara sig själv, eller ens veta hur den personen i så fall skulle vara. Budskapet i boken är att det är viktigt att följa sitt hjärta, men att det faktiskt kan bli ganska bra även om du ibland småljuger lite för att passa in. Det gäller bara att till slut faktiskt våga visa vem man är, istället för att försöka vara den man tror att andra vill ha.

 

En ocean av kärlek

Att leva som muslim i USA är säkert inte lätt nu med en president som minst sagt driver på hatet och strax efter attacken mot Word trade center lär det definitivt inte ha varit det. En ocean av kärlek av Tahereh Mafi utspelar sig 2002 och huvudpersonen Shirin får ofta motta glåpord och mer eller mindre fördomsfulla kommentarer eller frågor. Fördomarna är många och när hennes bror kan slinka under radarn betyder hennes hijab att hon omöjligen kan dölja sin religiösa tillhörighet.

Shirins föräldrar flydde från Iran och hon och hennes bror är födda i USA. Ändå behandlas hon som en främling. Inte blir det bättre av att föräldrarna ständigt vill förbättra sina liv och att de gör det genom att flytta till ett bättre område. Så gott som varje skolår börjar Shirin på en ny skola och hon har för länge sedan slutat bry sig om att försöka skaffa vänner eller på något sätt smälta in. Hennes hijab döljer hörlurar och brorsans iPod. Med musik i öronen vandrar Shirin genom korridorerna och visar med all önskvärd tydlighet att hon inte bryr sig om någon eller något.

Redan första lektionen kommer fördomarna som ett brev på posten. Hon kommer sju minuter försent till lektionen i den avancerade kurs i engelska som hon ska läsa och möts av en lärare som förklarar att hon med största sannolikhet har kommit fel och att kursen för nyanlända är i en annan sal. Shirin upplyser honom om att hennes engelska är ”fucking perfect” och får tillbringa resten av dagen hos rektorn. Gång på gång utsätts hon för fördomar och även de som försöker vara vänliga eller politiskt korrekta beter sig som svin när de egentligen försöker vara upplysta. De är så fast i sin stereotypa syn på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet att de ofta inte ens inser att de bär på fördomar.

Jag hade också varit arg om jag behandlats som Shirin. Tänk att alltid bemötas som en främling, som en mindre vetande och som en extremism. Det som är skönt med En ocean av kärlek är dock att Shirin inte framställs som något offer. Istället är det, trots hennes hijab och trots en mängd kulturkrockar, faktiskt en bok om att vara tonåring och att våga bli den man vill vara. Shirin börjar dansa breakdance med sin bror och några av hans kompisar, hon vågar tänja på gränserna och funderar mycket på de krockar som uppstår på grund av den uppfostran hon fått och de krav som hennes föräldrar har på henne. Ibland blir det oklart om det verkligen är föräldrarna som sätter reglerna, eller om det är hon själv. Poängen är att inget är svart eller vitt och det är skönt.

En ocean av kärlek hade inte varit den bok den är om inte Ocean funnits. Han som blir Shirins labbpartner på biologin, där de får den avskyvärda uppgiften att dissikera  ett kattkadaver. Han som försöker närma sig Shirin och som faktiskt får henne att förstå att hon skrämmer ganska många med sin minst sagt hårda yta. Han som försöker få henne att förstå att alla faktiskt inte vill henne illa och att dumma kommentarer och frågor faktiskt kan handla om att vilja förstå och inte om att vara medvetet elak.

Jag tänker på samtalet som Isak och Sana har i den fjärde säsongen av Skam, där Sana berättar om hur sjukt trött hon är på att behöva svara på dumma frågor och Isak menar att hon måste eftersom det är ett sätt att undvika att de som ställer de dumma frågorna fortsätter att tro på de fördomsfulla svaren. Shirin har inte riktigt energin och kanske är det inte hennes ansvar att informera andra om att de är fördomsfulla. Ändå är jag glad över att hon vågar vara frispråkig och att hon vågar skälla ut folk som förtjänar det. Shirin är en härlig karaktär att lära känna och en viktig sådan.

En ocean av kärlek är en riktigt fin bok och jag är glad att jag läste den. Mafis tidigare böcker har inte lockat mig alls, men jag kanske får omvärdera det.

Sommarplåga

Visst är det spännande att läsa böcker som utspelar sig på exotiska platser, men det är något speciellt när en bok utspelar sig i Göteborg och riktigt speciellt när det handlar om just mina gamla kvarter i Majorna. I Sommarplåga av Hanna Jedvik skymtar till och med Jeagerdorffsplatsen, “min” hållplats i tio år, förbi. Större delen av boken utspelar sig dock i en sommarstuga på västkusten.

Det är skejtaren Alma som är bokens huvudperson. Hon som bor med sin pappa, som var någon slags stjärna i ett lokalt indieband på 90-talet (det lär finnas ett gäng sådana) och som verkar ha en rätt skön syn på livet. Hon som inte riktigt vet hur hon ska hantera sina känslor och som tror att hon kan vara kär i sin bästa sommarkompis.

Sommarkompisen heter Mira och är självklart helt perfekt. Ändå träffar Alma henne aldrig när skolåret pågår, utan bara på sommaren. Just den här sommaren planerar hon att berätta vad hon känner och just den här sommaren har Mira med sig en kille till stugan. Visst är det så att hon påstår att Hampus bara är en gammal kompis, men det stör ändå Alma rejält.

Hemma i Majorna finns Hedvig som definitivt är kär i Alma och som visar det genom att skicka kärleksbrev med vackra diktcitat i. Ibland är en tonårings liv helt klart svårt att leva.

Jag tycker så mycket om Sommarplåga. Visserligen finns inte svärtan från Kurt Cobain finns inte mer, men känslorna sitter även denna gång på utsidan. Jag imponeras av Jedviks sätt att koncentrera sitt språk och därmed även handlingen. Det är på samma gång sparsmakat och rejält överdådigt, vilket är minst sagt skickligt.

Vänskap, kärlek och konsten att vara sig själv är alla viktiga teman i böcker för tonåringar och Sommarplåga åker rätt in på min lista med bra ungdomsböcker.

 

%d bloggare gillar detta: