Ungdomsböcker

Tschick

När mina elever i våras skulle läsa böcker inom temat vänskap tipsade vår skolbibliotekarie om Tschick av Wolfgang Herrndorf och jag litade på henne utan att själv ha läst. Två av klassens sex läsgrupper valde att läsa just den och en av grupperna älskade, medan den andra inte gillade alls. Självklart var jag därför tvungen att läsa nu i efterhand. Slutsatsen är att jag tillhör dem som älskar och konstaterar att den andra gruppen som avfärdade huvudpersonerna som sexfixerade och ointressanta tonårskillar självklart har rätt till sin läsupplevelse, men inte riktigt har upptäckt bokens alla lager.

Tschick handlar om Maik Klingenberg, en ganska anonym kille i princip helt utan vänner. Han är egentligen varken mobbad eller utsatt, men i det närmaste osynlig. Tyvärr gäller det inte bara i skolan utan också hemma. Något bättre blir det i alla fall i skolan då den nya killen Tschick dyker upp. Han bor i de ruffiga hyresrättsområdet, är av ryskt ursprung och liknar inte någon annan Maik har träffat. Kanske är det inte så konstigt att det är just Tschick som ska förändra Maiks liv.

I början av sommarlovet ska skolans snyggaste tjej och Maiks hemliga kärlek Tatjana ha en stor fest. Maik är självklart inte bjuden, men drömmer i hemlighet om att gå och ritar ett porträtt av Tatjana som han planerar att ge henne. Istället för fest är det långa, ensamma veckor i det fina huset som ska bli Maiks sommar. Hans föräldrar lever ett liv utan honom och ensamheten är smärtsam att läsa om. När Tschick dyker upp i en stulen Lada och vill ta med Maik på en resa är det ganska självklart att tacka ja. Första stoppet är festen, men det är bara en liten del av en lång och omvälvande roadtrip.

Tschick är en ovanlig version av den klassiska berättelsen där barnet utan vänner får en speciell vän som hjälper hen till ett nytt liv. Maik utan Tschick är ingen och även om de tillsammans utgör en ganska destruktiv duo har de i alla fall ett driv och en gemenskap som gör skillnad. Maik blir någon under den där resan och förhoppningsvis vaknar hans föräldrar till lite och inser att en tonåring inte kan klara allt själv, utan att föräldraansvaret finns kvar. Jag kan förstå de elever som först avfärdade Tschick och Maik som idioter, men de är båda mycket mer än yta. Faktiskt har jag sällan läst en så ärlig berättelse om vänskap mellan killar och det var också tydligt att det var killarna som gillade boken mer än tjejerna. Herrndorf satte ord på deras tankar och erbjöd dem dessutom ett både roligt och spännande äventyr.

 

Vem har sagt något om kärlek?

Den självbiografiska boken Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali har undertiteln “Att bryta sig fri från hedersförtryck” och en ovanlig ungdomsbok och en ovanligt stark självbiografisk bok. En bok som både bär drag av skönlitteratur och sakprosa och blandningen fungerar oväntat väl. Jag är glad över att Ali väljer att ha med de mer faktabetonade delarna för att visa de som läser att det här inte bara handlar om svåra minnen, utan om en felaktig begränsning av en individs frihet.

Elaf Ali märker ganska tidigt att de regler som styr henne är annorlunda än de som finns i andra familjer. Allt förändrar när hon får mens. Då var hon inte längre ett barn utan en kvinna och kvinnors liv såg annorlunda ut. När en kompis från Lunarstorm ringer hem bryter helvetet lös. Han är kille och Elaf ska inte umgås med killar. Definitivt inte svenska sådana. Det handlar om heder och hennes pappa är stenhård. Hur hans dotter beter sig och lever blir en del av hur andra ser på honom. Med andra menar han inte svenskar, utan vänner och släktingar. Visst släpper han till slut iväg sin dotter så att hon ska kunna studera och på många sätt tycker ändå Elaf att han får bestämma ganska mycket själv, men det blir ändå tydligt hur styrd hon trots allt är.

När Elaf många år senare intervjuar sin pappa har han förändrats. Intervjuerna är med i boken och det visar att det inte är bara är Elaf själv som brutit sig fri från hedersförtrycket, utan även hennes pappa. När jag läste De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg säger en av kvinnorna hon intervjuar att papporna är viktigast att nå för att få till en förändring. De måste behandla sina döttrar som de behandlar sina söner och ge dem samma möjligheter. Jag har tänkt mycket på det efteråt och Elaf Alis bok visar att det mycket troligt är rätt slutsats. Något som också framgår i intervjuerna med Elafs pappa är att han inte upplevde att det svenska samhället på något sätt ifrågasatte hur han uppfostrade sin dotter. Det var okej att hon inte fick delta i simundervisningen. Jag minns min manlige idrottslärarkollega som kämpade för att alla skulle delta i just simundervisningen. Han använde faktaargument och han lyckades. Det visar att det är möjligt.

Vem har sagt något om kärlek? är en riktigt bra bok. Den går snabbt att läsa och innehållet kommer att tilltala många. Både de som vill ha en stark berättelse och de som behöver spegla sig och få argument för att få styra sitt eget liv. För att en förändring ska ske måste rösterna bli fler. Hedersförtryck finns och måste bekämpas. Alla har rätt att bestämma över sitt eget liv. Elaf Ali gör det numera, hennes pappa har insett att det är rätt väg att gå och jag hoppas att fler följder honom.

Närmar du dig mjukt

Sällan har den där omedelbara förälskelsen skildrat så vackert som den gör i Närmar du dig mjukt av Jacqueline Woodson. När Jeremiah och Ellie träffas första dagen på nya skola Percy drabbas de ögonblickligen av känslor för varandra. De springer in i varandra, tappar alla böcker, plockar ihop dem och livet är för alltid förändrat.

Låter det klyschigt? Kanske, men Woodsons berättelse är långt ifrån det. Istället beskriver hon lågmält och poetiskt känslan av förälskelse, men också rädslan för hur andra ska se på dem. Jeremiah är nämligen svart om än med kända föräldrar och Ellie är vit och tillhör en judisk familj. En gång berättar hon för sin syster att den hon älskar har en annan hudfärg och det möts med skepsis. Någonstans inser Ellie att hennes familj inte är så frisinnad som hon trott.

Mycket i Närmar du dig mjukt handlar också om föräldrar. Om Jeremiahs pappa som förälskat sig i en kvinna som bor över gatan, om hans mamma som bor kvar i den gigantiska lägenheten som mer och mer påminner om ett museum över ett annat liv, om Ellies pappa som jobbar dygnet runt och om hennes mamma som Ellie aldrig riktigt kommer att lita på igen.

Det finns så mycket jag tycker om med Närmar du dig mjukt, men jag tycker att det är synd att den tar slut innan den ens börjat på riktigt. Jag vill ha något mer, något annat, men med samma språk, med samma nerv och med samma älskansvärda karaktärer.

Det är någonting som drar i mig

Att bo på en liten ort och umgås med samma människor är inte alltid så himla roligt när man blir tonåring. Andrea längtar bort. Egentligen behöver hon kanske inget nytt liv, men någonting måste hända. Kompisen Anja är precis som vanligt, men trots att Anjas familj alltid varit Andreas trygga punkt drar hon sig ifrån dem alla. Hemma finns ingenting mer än en mamma som mår dåligt och inte kan jobba. Kylskåpet är tomt och de har inte råd med någonting. Pappa har dragit för länge sedan och kvar är endast några gamla bilar på gården.

Så vad gör någon som vill revoltera i en småstad? Bleker håret, hänger vid kiosken och åker med en äldre kille i en epa. Han heter Alex och även om han är långt ifrån en drömkille så erbjuder han någonting. Lite ironiskt är det att Andréa vill revoltera och samtidigt blir en riktigt landsortskliché, men jag förstår varför hon gör det även om jag inte riktigt förstår hennes val. Det är verkligen något som drar inne i henne och något som skriker “bort”, men möjligheterna att faktiskt förändra sitt liv är små.

Elin Perssons andra bok landar mitt i det lilla samhället och beskrivningen av livet där är trovärdig. Det är någonting som drar i mig är verkligen en bok för unga, men inte lika mycket en bok för mig. Jag ser storheten, det gör jag verkligen och rekommenderar den till unga läsare. Det är för dem den är skriven. Det är deras längtan som beskrivs och deras hopplöshet.

Klasskildringen är kanske det som drabbar mig som vuxen läsare mest. Skillnaderna mellan Andréas och Anjas familjen. Hur Andréa söker sig bort från sin mamma och till Anjas familj där hon erbjuds en annan trygghet och framför allt ett annat innehåll. Ekonomin som ensamstående, sjukskriven mamma är självklart svår och även om detta inte diskuteras förstår vi snart att det är jäkligt tufft.

Få sidor och mycket innehåll i denna välskrivna bok om en längtan bort som får huvudpersonen att göra val som utifrån verkar rätt märkliga, men som är de enda hon känner erbjuds.

 

På natten är allt sant

Två ungdomar. En tjej och en kille. De kommer från olika grupperingar och kan aldrig bli tillsammans. När de blir förälskade måste de smyga med sin kärlek. Nej, det är inte Romeo och Julia det handlar om, utan Liv och Jemal. Boken heter På natten är allt sant och är skriven av Lina Stoltz. En på ytan ganska klyschig berättelse, som blir något helt annat.

Liv bor i ett litet samhälle i norra Sverige. Hennes mamma har flyttat till Sundsvall, storasystern studerar i Luleå och Liv bor kvar med sin pappa. Hon är tillsammans med Hannes, som är kusin till hennes kompis. I det lilla samhället är rasismen utbredd och både Livs kompisar och pappa är minst sagt skeptisk till invandrare. Så slumpar det sig så att Liv springer på Jamal en kväll. De börjar tjafsa och Liv kysser honom på skoj. Ingen av dem har räknat med att de ska få känslor för varandra.

Först gör de allt för att trycka bort känslorna. Liv är ihop med Hannes och vill verkligen inte vara ihop med en invandrarkille. Jemal gillar Zahra och vill inte vara ihop med någon kaxig svennebrud. Känslorna går dock inte att syyra över och de börjar träffas i smyg på nätterna. De är sommar och de kan vara ute. Viktigast av allt är att ingen får veta att de är tillsammans.

Lina Stoltz lyckas ta en klassisk kärlekshistoria och göra den till något unikt. På natten är allt sant är en lättläst bok som med få ord lyckas förmedla stora känslor och ett gigantiskt dilemma. Hur ska Liv och Jemal någonsin kunna visa sin kärlek? Vad ska deras vänner och familjer säga? Det finns väldigt många hinder helt klart och det öppna slutet avslöjar väldigt lite. Jag hoppas att de vågar vara som de vill och inte som andra önskar.

På natten är allt sant är en positiv överraskning och en bok jag tycker mycket om. Känslorna är sanna, förälskelsen går att ta på och frustrationen över hur verkligheten ser ut är påtaglig. Boken är utgiven av det lilla förlaget Barents Publishing och höll på att gå mig helt förbi, men jag är glad över att jag hittade den på biblioteket och att jag läste den. Det här är nämligen en riktigt bra ungdomsbok.

Sammanställning: Barn- och ungdomsböcker i februari (och mars)

En lite sen sammanfattning av de barn- och ungdomsböcker som jag läst den senaste tiden. Många bra titlar som rekommenderas!

Böckerna om Kerstin av Helena Hedlund, illustrerade av Katarina Strömgård, är alla riktigt fina. De vänder sig åldern 6-9 år och jag har läst alla fyra:

Det fina med Kerstin (2018)

Att vara Kerstin (2019)

Kerstin, livet och döden (2020)

Precis som Kerstin (2020)

 

Följande böcker för tonåringar har jag läst:

Hälsningar från havets botten, Christina Lindström (2015)

Mizeria, Melody Farshin (2018)

Brevet från mig: dikter för unga, Lena Sjöberg (2019)

Himlabrand, Moa Backe Åstot (2021)

Lowkey, Melody Farshin (2021)

Prinsen av Porte de la Chapelle, Annelie Drewsen (2021)

 

 

Mizeria av Melody Farshin

I Mizeria får vi lära känna tvillingarna Aisha och Ali och människorna kring dem. De bor i en förort till Stockholm där det är lätt att tjäna pengar snabbt och där skjutningar blivit vardag. Inte sällan stryker oskyldiga med och oavsett är det människor av kött och blod som dör. Tvillingarnas föräldrar kom hit när de var unga och högutbildade, men det liv de kan erbjuda sina barn är ett annat än de önskar. Mamma Mona försöker verkligen hålla koll på sina barn, men det är svårt. Pappa Hussein jobbar jämt och tjänar lite. Ett liv i misären är inget riktigt liv.

Aisha kämpar i skolan och lyckas bra, tills hon möter någon som förändrar allt. Ali kämpar på han också och väljer en annan väg än kompisen Osman. Gång på gång blir han påmind om att livet kan ta slut och de svarta kläderna hinner knappt tvättas innan det är dags för ännu en begravning. Det är en hopplös värld som Melody Farshin bjuder in oss till, men de som befolkar den är inte hopplösa. Mizeria är inte heller en nattsvart bok och Farshin har ett fantastiskt och kreativt språk som gör att berättelsen lyfter. Det är dessutom en viktig miljö hon skriver om och då ur ett inifrånperspektiv istället för det så vanliga utifrånperspektivet.

Det svåra är att skriva en kort bok som också ger läsaren en förståelse för karaktärerna. Melody Farshin lyckas ganska bra med det men jag vill veta med om Aisha, Ali och de andra. Mizeria slutar dessutom med en rejäl cliffhanger. Tur då att uppföljaren Lowkey just kommit ut. Jag har redan börjat läsa.

Hälsningar från havets botten

När jag senast läste Jack av Christina Lindström med en klass påpekade en av eleverna att även om Jack var jättebra, så var Hälsningar från havets botten ännu bättre. Egentligen är det märkligt att jag inte läst Lindströms debut förrän nu, men när det är gjort är jag benägen att hålla med min elev. Jack är bra, men Hälsningar från havets botten är ännu bättre. Båda har dock starka huvudkaraktärer där både Jack och Fille vågar vara mer sårbara än killar vanligtvis är i ungdomsböcker. Det är fint.

Fille ska just börja gymnasiet och han har kommit in på estetprogrammet. Redan där finns en koppling till mina elever. Det estetprogram Fille går på har inriktningen musik (vi hör i alla fall inte om några konstnärer eller skådespelare) och det verkar vara ett program med ganska hög status som både Fille och flera av hans kompisar sökt. Ganska uppfriskande att läsa om esteter som inte bara är utstötta och svårmodiga, även om det finns sådana också. Fille får dock representera de mjukare och grubblande esteterna och det ha grubblar över är sin försvunna mamma. Kvar finns pappa och farmor och de är två personer med mycket starka viljor, som båda älskar Fille, men inte alltid drar jämt.

Första dagen i skolan dyker en gammal bekant upp. Hon heter Hanna och Fille var kär i henne redan på mellanstadiet. Hon och hennes tvillingsyster Kajsa bildade ett smutsigt och trasigt par, där Kajsa stod för det utåtagerande och Hanna höll sig i bakgrunden. Sedan försvann de spårlöst, men nu är Hanna tillbaka och bor hos sin moster. Det är inget harmoniskt förhållande de har, Fille och Hanna, men det är äkta känslor i svallning.

Det är mycket som ryms i Hälsningar från havets botten. Det handlar om den första, stora kärleken. Om föräldrar som inte alltid finns där. Om vänner som förändras och de som finns kvar. Mycket handlar också om att börja på gymnasiet och hitta en ny gemenskap och i Filles fall kretsar mycket kring musik. Det är trevligt. Nu blir jag lite sugen på att läsa Hälsningar från havets botten med mina elever. Jag tror att det är en bok som passar dem, även om den inte är lika omedelbar som Jack.

 

Himlabrand — en riktigt fin debut

Himlabrand är Moa Backe Åstots debutbok och vilken debut det är. Hon tar oss med till de norra delarna av vårt land, där Ánte bor med sin familj. Han är same och familjen är renskötare. Att Ánte ska ta över renarna är en självklarhet, men även om han verkligen vill det är han osäker på om det är möjligt. Ánte är nämligen förälskad i sin kompis Erik och det har skakat om honom rejält. Går det ens att vara en homosexuell renskötare? Han söker febrilt på internet och hittar en tråd på flashback som snarare gör honom mer modfälld än hoppfull. Renskötare ska föra traditioner vidare och då går det inte att vara homosexuell. Utåt försöker Ánte vara en vanlig tonårskille. Han hänger med kompisarna och snackar om tjejer som alla andra. Ibland tror han att Erik kanske känner som han, men varje gång en bild på Erik och hans flickvän syns på sociala medier tappar han hoppet. Oavsett vet Ánte inte om han vågar visa vad han känner. Vad ska alla andra säga?

Läraren i mig blir alldeles till sig av Himlabrand. Det är en ganska lättläst bok, utan att vara övertydlig. Miljön är ovanlig för många och vår ursprungsbefolkning får ta plats. Tradition och identitet är tydliga teman och den svåra kärleken får ta plats. Dessutom finns fina skildringar av vänskap och även av de krav som ställs i en kompisgrupp. Lysande tematik och innehåll för en bok att använda i undervisningen på grundskolan, på introduktionsprogrammen och även i Svenska 1. Det finns massor att samtala kring, både gällande att vara ung och att vara same. De historiska kopplingarna till rasbiologen Herman Lundborg är också relevanta att lyfta. Jag ser framför mig att ett läsprojekt kring Himlabrand kan bli givande både utifrån individen och kring större samhällsfrågor. Mycket skickligt att få in så mycket, utan att det blir undervisande och krystat.

Prinsen av Porte de la Chapelle

Året var 2015 och jag hade just kommit tillbaka till gymnasiet efter ett år på grundskolan. Min chef hade inte kunnat erbjuda mig mer än 80% men det skulle snart ändras. Vår lilla grupp på språkintroduktion skulle nämligen växa och livet förändras för många. Hösten 2015 hade vi flera grupper och under ett av de mest intensiva lärarår lärde jag känna ungdomar som för evigt skulle förändra min syn på världen och inte minst på mitt hemland.

I Prinsen av Porte de la Chapelle berättar Annelie Drewsen om Salar som får representera de ungdomar som kom in i våra liv under den så kallade flyktingkrisen. Han flydde från Afghanistan till Sverige och fick en plats här. En skola att gå till och en familj att bo hos. När vi träffar honom har han just ska lämna landet och ge sig ut på en resa genom Europa till Paris. Han har berättat för sin svenska bror Albin vart han är på väg, men när Karin ringer väljer han att inte svara. Han vet helt enkelt inte vad han ska säga. När han slutligen når Paris är det tält som gäller och livet i Sverige känns långt borta. Tryggheten hittar han i Svenska kyrkan, där många svensk-afghaner träffas. Hjälp får han också av nye vännen Najib.

Den som får avslag ska lämna landet, brukar argumentet vara och visst är det så att många av dessa ungdomar fått avslag på sin asylansökan både en och flera gånger. Många är också exemplen på total nonchalans från advokater och inte minst från ansvarig myndighet. Jag är glad över att Annelie Drewsen berättar om en av de människor som svikits totalt av Sverige. Helt ärligt har jag svårt att förstå hur en grupp kan behandlas så illa som afghanska ensamkommande blivit behandlade. Det har nästan blivit en symbolfråga för “hårdare tag” och en prestigefråga på så sätt att ingen tycks vilja inse vad det är för land som vi utvisar människor till. Att andra länder gör en annan bedömning av deras skyddsbehov verkar inte spela någon roll.

De senaste veckorna sedan jag fick Annelie Drewsens bok har jag läst den i små, små portioner. Inte för att den är svårläst, utan för att den rör upp så mycket tankar och känslor. Då är det ändå inte jag som drabbats, utan “bara” människor som jag känner. Flera utvisades efter att de tagit studenten i våras. Även de som arbetade som undersköterskor. Jag tänker på “mina” salar och Najib som nu finns i Paris. På de som istället flytt vidare till Tyskland. Speciellt en elev tänker jag på nästan dagligen. Han kom som en av de första och omfattades därför inte av den så kallade gymnasielagen, som är mycket märklig, men ändå ger de som omfattas någon slags tidsfrist. En ganska vanlig tonåring som inte kan ha varit en dag äldre än han angav, men vars papper sågs som värdelösa. Inte ens ett pass från Afghanistan som skaffas via ambassaden i Stockholm anses trovärdigt och därför går det inte att styrka sin identitet.

Nu blev det mycket om annat och lite om Annelie Drewsens bok, men det hör ihop. Vi behöver fler röster som talar för de som själva inte blir lyssnade på och det gör Drewsen med den äran. Prinsen av Porte de la Chapelle är en fin och välskriven bok, men den är kanske framför allt en viktig bok som jag hoppas når många. Berättelsen om Salar visar en ganska vanlig tonåring som har ovanliga upplevelser med sig i bagaget. De ungdomar som blivit viktiga i många människors liv och som på ett mycket orättvist sätt smutskastats av många.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: