Ungdomsböcker

Syster av Sofia Nordin

Sofia Nordin är utan tvekan en av mina absoluta favoritförfattare som skriver för unga. Senaste boken Syster är lite annorlunda, men väldigt bra. Vi får följa Magda som bor med sin mamma, pappa och lillasyster. När vi träffar hennes första gången har hennes mamma bestämt sig för att ta med sina barn och lämna deras pappa, hennes make. Vi förstår att han dricker för mycket och dessutom är våldsam.

Det är nära att de inte kommer iväg, men snart rullar bilen mot det skyddade boendet Jordasång, ett slags kollektiv för kvinnor och barn som lever ett annorlunda liv utan teknik, nära naturen. Alternativt och lite flummigt tycker nog både Magda och hennes mamma, men samtidigt tryggt. Den som leder kollektivet kallar sig Syster och det första hon gör är att ta bilnycklar och mobiltelefoner. Detta för att Magda och hennes mamma inte ska lockas att åka hem igen eller kontakta sin make/pappa. Det är svårt att lämna ett destruktivt förhållande, menar Syster och isoleringen är nödvändig för att kunna börja om.

Från att ha levt ett ganska vanligt tonårsliv får Magda nu uppleva något helt annat. Livet på Jordasång är både väldigt enkelt och väldigt komplicerat. Enkelt för att livet är tydligt. Syster bestämmer och mycket handlar om att odla, sköta djur och gå lite i skolan. Uppgifterna är konkreta, matematiken handlar om potatis eller annat vardagsnära och Magda trivs med att slippa det ytliga liv som hon varit van vid. Snart skäms hon över sina tajta kläder och fixeringen vid sitt utseende, som sedan varit så naturligt. Det som gör livet komplicerat är att vissa regler som är självklara i världen utanför inte är det där. Monogami till exempel och när Magda förälskar sig i Attila inser hon att han inte riktigt är uppfostrad i att se tvåsamhet som något naturligt.

Syster är, som jag skrev i inledningen, en mycket annorlunda bok. Skildringen av kvinnokollektivet som är något av en sekt är intressant och inte alls så svartvit som sådana skildringar brukar vara. Intressant är också Magdas utveckling och anpassning till sitt nya liv. Kritiken mot det stressiga och ganska osunda liv vi lever är tydlig och ger ytterligare en dimension till den mer klassiska berättelsen om en kvinna som lämnar en man som förstör hennes liv. Ingenting är enkelt, men Sofia Nordin erbjuder en del hopp trots allt. Kanske är det lite väl enkelt ibland och karaktärerna agerar inte helt trovärdigt, men Syster är en bok som väcker många tankar och kan leda till intressanta samtal.

Så nära att det bränns

I sin senaste bok Så nära att det bränns tar Christina Lindström åter med oss till Göteborg. Vi får lära känna Max som bor med sin mamma, pappa och lillebror. Ett familjeliv som är lite skakigt, då pappan är känd skådespelare och inte alltid har vett att vara varken förebild, pappa eller för den delen trogen make.

Det är på fröken Olssons Kafé i centrala Göteborg som Max ser Alice för första gången. Hon är där med sin kompis Feven och försvinner innan Max ens hunnit förstå att hon är där. I alla fall innan han hunnit öppna munnen och säga något. Minnet av hennes lever dock kvar och när de ses nästa gång är det i ett helt annat sammanhang. Det visar sig att Alice är flickvän till Jason, värstingen vars gäng Max tidigare varit en del av och som hans föräldrar förbjudit honom att umgås med. Utan att egentligen förstå hur det går till glider Max in i Jasons gäng igen. Han vill inte, men kan inte stå emot. Visserligen betyder det mer kontakt med Alice, men också att han gör ärenden för Jason, som kanske inte riktigt är lagliga.

Det många aspekter i Så nära att det bränns som är intressanta och viktiga. Kanske berörs jag mest av Alice förhållande med Jason. Ett förhållande som är helt på hans villkor och som inte är direkt bra. Alice vet inte ens om hon är kär, men hon är beroende och har väldigt svårt att bryta. Intressant är också beskrivningen av hennes föräldrar. Mamman som blivit lämnad och mår riktigt dåligt när Alice åker till sin pappa och hans nya fru. Alice tycker om sin nya syster och tycker faktiskt att pappans fru är helt okej, men skulle aldrig erkänna det för sin mamma. Faktum är att hon knappt erkänner det för sig själv.

Även Max har en ganska strulig familjesituation och har väldigt dubbla känslor för sin pappa, som han på ett sätt beundrar, men samtidigt tycker är en riktig skit. Max bestämmer sig ändå för att gå på audition till en elevmusikal och en anledning till det är att Alice gör detsamma. De försöker att hålla sig borta från varandra, men det är svårt att hindra kärleken när den väl har väckts.

Christina Lindström har skrivit en bok om konsten att våga vara sig själv, älska någon som är snäll och stå emot sina föräldrar när de låter sina egna problem gå ut över sina barn. Inga relationer är enkla, men alla beskrivs på ett ärligt och tydligt sätt. Enda nackdelen jag kan se med boken är att den är för kort. Det är något jag sällan tycker, men jag är inte färdig med Alice och Max och har inte fått svar på alla mina frågor när jag kommer till sista sida. Ännu mindre vet jag om Jason och vad det är som gör att han så lätt får makt över andra människor.

Jobbiga tjejer

I Jobbiga tjejer tas vi åter med till Frejaskolan där Tilde, Eleni och Jasmine går. Serien inleddes med Fula tjejer där ett instagramkonto stod i centrum. Även denna gång spelar sociala medier en stor roll, vilket är en självklarhet idag. Mest av allt gillar jag hur vi får läsa chattrådar som tjejerna har där det kommenterar allt som händer. Det ökar tempot och förtydligar samtidigt det som sker. Tydligt utan att vara övertydligt.

Lisa Bjärbo, Sara Ohlsson och Johanna Lindbäck sparkar igång bok två rejält med en brand i skolans idrottshall och sedan följer fler bränder. Fokuset i första delen av boken är att hitta gärningspersonen. Där Fula tjejer introducerade karaktärerna och beskrev deras gemensamma jakt på ägaren till instagramkontot, är Jobbiga tjejer mer fokuserad på vikten av feminism och en bättre, mer jämlik skolmiljö. Vi vet att killar tar mer plats i klassrummet och att de inte sällan ursäktas i högre grad än tjejer när de säger eller gör olämpliga saker. Kanske blir det lite undervisande ibland, men så tänker jag på målgruppen och landar i att jag tror att det är bra. På samma sätt som Bianca Kronlöf ger argument till äldre tjejer och kvinnor i sin bok Brev till mannen, förser författarna yngre tjejer med bra argument och peppar dem att våga ta plats och förändra sin situation.

Något jag funderat en del över är hur det skulle gå att läsa Jobbiga tjejer i helklass. Spontant tänker jag att läsningen skulle leda till många intressanta samtal kring hur miljön i skolan ska vara, hur elever bör bete sig och det faktum att ordningsregler inte sällan bara blir ord på ett papper. Det krävs dock en modig och trygg lärare eftersom killar som läser skulle kunna hamna i försvarsläge, precis som karaktärerna i boken gör. Det hade behövts fler vettiga killar som förebilder än Johannes, Tildes bror, men Timmy kanske kan utvecklas?!

Samtidigt är vi i skolan bättre på att sätta killar i centrum än att ta hänsyn till tjejerna. Det gäller inte minst när det kommer till läsning. Hur ska vi få killar att läsa? Hur hittar vi bra böcker med killar i huvudrollen? Missförstå mig rätt, jag tycker verkligen att det behövs fler bra ungdomsböcker, gärna skrivna av manliga författare med killar i huvudrollen, men likaväl som vi förväntar oss att tjejer ska läsa böcker skrivna av män med killar i huvudrollen, måste vi förvänta oss att killar ska kunna läsa ungdomsböcker av kvinnor med tjejer i huvudrollen. Mest av allt skulle jag dock vilja ha en riktigt peppig bokcirkel med tjejer som tillsammans läser Jobbiga tjejer och startar en revolution.

Hata Gustavsberg

Hata Gustavsberg är Agnes Lindströms debut från 2017. En bok om Mirre som hatar Gustavsberg med samma passion som Elin hatar Åmål, men livet hade kanske blivit i alla fall lite bättre om hon i alla fall var som Elin. Det är i början av tonåren när identiteter formas, nya vänskaper uppstår och andra avslutas. Elin drömmer om något nytt och finner det i kärleken till Sanna, tjejen med det blå håret som alla vet är gay. Är Elin det också? Hon tror det. Liksom med allt annat vet hon inte säkert och det provocerar vissa, som tror att hon bara är ihop med Sanna för att få uppmärksamhet.

Mirre är en fruktansvärt irriterande och lika underbar huvudperson. Mest tycker jag om att läsa om hennes relation med den ena storebrodern och hur de tillsammans oroar sig för att han börjar använda droger. Jag gillar också släktmiddagarna med pappans omöjliga och fördomsfulla släkt, som Mirre alltid lyckas chockera. Mycket är fantastiskt, men jag kan inte låta bli att fundera över om boken verkligen är skriven för unga idag med alla referenser till början av 2000-talet. Visst funkar säkert Broder Daniel och Fucking Åmål för vissa, men för hur många?

Bortsett från den detaljen hade jag gärna satt Hata Gustavsberg i händerna på en identitetsfunderande ungdom, eller vilken ung person som helst som funderat över vänskap och kärlek. Jag tycker väldigt mycket om boken och hoppas att Agnes Lindström fortsätter skriva. Hon har en lätthet i språket och en rapphet i dialogerna som gör att jag vill läsa mycket mer av henne.

Donny av Thomas Halling

Böcker som är skrivna med en tilltänkt målgrupp av killar på glid i mellanstadie- och högstadieåldern blir inte sällan stereotypa och rätt dålig. Det gäller inte Thomas Hallings Donny.

När vi träffar Donny första gången har han just hamnat i bråk på fotbollsplanen. Som vanligt finns hans assistent Risto där som stöd, men det räcker inte. Donny hatar Sebbe, som alltid bråkar och kallar honom för ADHD-unge. Han hatar skolan och lärarna som inte kan hålla ordning. Dessutom hatar han sin mamma som dricker för mycket och sällan är hemma. Han hatar de fulla pojkvänner hon drar hem. Kort sagt hatar han sitt liv.

Donny är i yngre tonåren och håller redan på att hamna utanför. Det blir lätt att söka gemenskap med äldre, coola killar som redan tagit steget över till den kriminella sidan och väldigt lätt att låna pengar när man inte har några. Men pengar ska betalas tillbaka och Donny trasslar in sig mer och mer i ett liv som han inte heller vill ha.

Thomas Halling har skrivit en vansinnigt spännande och lika sorglig bok om hur svårt det är att undgå sitt öde när det nästan verkar förutbestämt. Vilka chanser till ett bra liv har egentligen en kille som Donny, som inte passar in någonstans och inte har någon vuxen i sitt liv att lita på. Assistenten Risto är den viktigaste han har och han önskar att han hade en pappa som var som Risto. Sanningen är att han inte har någon pappa alls och aldrig haft någon.

Det finns inget ursäktande och inget förskönande i Thomas Hallings berättelse om Donny och även om det ibland känns som väl svart läsning för unga, är det faktiskt rätt skönt med raka rör. Halling presenterar någon form av möjlig lösning på Donnys problem och även om det inte funkar i just det här fallet, kan det kanske göra det för någon annan.

Donny har välförtjänt nominerats till Barnradions Bokpris 2021 och vinnaren utses i början av november.

Note to self: Tänk inte! Bara kör!

Det är härligt att återse Otto igen i Note to self: Tänkt inte! Bara kör som är tredje delen i serien av systrarna Marie Hammar och Abbe Wahlquist. Det är vårtermin och Otto, eller Ottilia som hon egentligen heter, har gått en termin i skolan på Lidingö. Fortfarande har hon lite svårt att smälta in, men det går framåt om än långsamt. På sin blogg skriver hon dock en annan historia om livet och den är minst sagt både bättre och roligare. Det finns nämligen en del att frisera, för Otto har en tendens att ställa till det för sig själv.

När ridlägret i Värmland visar sig vara något helt annat är det dock Ottos mamma som ställt till det. När Otto dyker upp med sina ridstövlar och annat som behövs för ett ridläger inser hon snart att hon hamnat på ett crossläger. Visserligen på samma ställa som ridlägret, men med helt andra hästkrafter. Dessutom har mamma skrivit Otto och inte Ottilia på anmälningsblanketten och nu ska hon dela rum med ett gäng killar. De flesta hade självklart berättat sanningen och försökt få byta till ridlägret, men Otto kör en annan strategi. Hon ljuger så att hon tror sig själv.

Det är lätt att tycka om Otto och det blir extra charmigt när vi både får veta vad som egentligen händer och hur mycket som beskrivs som helt annorlunda när hon skriver i sin blogg. Ibland blir hon bara för mycket, men samtidigt är det rätt skönt med en tjej som bara kör på helt utan att tänka på konsekvenserna. Note to self är en perfekt serie för alla i mellanstadieåldern.

 

The Knife of never letting go

När jag letade dystopier från unga upptäckte jag Patrick Ness serie Chaos Walking och läste därför den första boken The Knife of never letting go. Den har också översatts till svenska och heter då Tystnaden i bruset, men verkar svår att få tag på. Efter läsningen upptäckte jag att Chaos Walking filmatiserats och går på bio just nu. Nyutgåva skulle alltså kunna vara på gång även på svenska. Den engelska utgåvan jag har är en jubileumsutgåva från 2018, då boken var 10 år och det finns också en alldeles ny utgåva med filmomslag (självklart)

I The Knife of never letting go träffar vi Todd Hewitt, en tolvårig kille som bor i den lilla byn Prentisstown i en framtida, mycket märklig värld på en planet som heter just New World. Pretisstown befolkas endast av ett fåtal män och alla kvinnor är döda sedan länge. Ledaren i Prentisstown menar att det lilla samhället är det sista kvarvarande i världen och där är Todd den yngste invånaren. Han ska snart fylla 13 och då blir han en man, men än så länge är han en pojke.

Något som också är annorlunda i Prentisstown är att allas tankar hörs, något som kallas The Noise, “oljudet”. Det betyder att Todd under sina promenader får veta vad hans hund tänker, vad djuren han passerar har för tankar och inne i byn hörs alla mäns tankar som ett ständigt sorl. Stressande helt klart och jakten på tystnad är ständig, men omöjlig. Under en promenad med sin hund (som mest tänker på att bajsa) hittar Todd först ett ställe som är totalt tyst och sedan ser han något han aldrig sett förut nämligen en flicka. Detta trots att det inte ska finnas några kvinnor eller flickor kvar i New World. Enligt den historia Prentisstowns borgmästare håller sig till drabbades befolkningen av en sjukdom som skapade oljudet hos män och dessutom dödade alla kvinnor. Smittan skylls på planetens ursprungsbefolkning Spackle och de är nu i princip utrotade.

The Knife of letting go låter oss följa Todd flykt från Prentisstown. Tillsammans med sin hund Manchee och Viola, som flickan heter, ska han ta sig till huvudstaden Haven där det ska finnas andra människor och dessutom ett botemedel mot oljudet. Det visar sig nämligen att världen är bra mycket mer befolkad än vad Prentisstowns ledare vill göra gällande och det blir en äventyrsfylld vandring till Haven med några av Prentisstowns mäktigaste män i hasorna. Mycket spännande och mycket välskrivet. Dessutom med en rejäl cliffhanger i slutet. Det betyder att jag absolut vill läsa vidare i trilogin. En bok som rekommenderas varmt.

Tschick

När mina elever i våras skulle läsa böcker inom temat vänskap tipsade vår skolbibliotekarie om Tschick av Wolfgang Herrndorf och jag litade på henne utan att själv ha läst. Två av klassens sex läsgrupper valde att läsa just den och en av grupperna älskade, medan den andra inte gillade alls. Självklart var jag därför tvungen att läsa nu i efterhand. Slutsatsen är att jag tillhör dem som älskar och konstaterar att den andra gruppen som avfärdade huvudpersonerna som sexfixerade och ointressanta tonårskillar självklart har rätt till sin läsupplevelse, men inte riktigt har upptäckt bokens alla lager.

Tschick handlar om Maik Klingenberg, en ganska anonym kille i princip helt utan vänner. Han är egentligen varken mobbad eller utsatt, men i det närmaste osynlig. Tyvärr gäller det inte bara i skolan utan också hemma. Något bättre blir det i alla fall i skolan då den nya killen Tschick dyker upp. Han bor i de ruffiga hyresrättsområdet, är av ryskt ursprung och liknar inte någon annan Maik har träffat. Kanske är det inte så konstigt att det är just Tschick som ska förändra Maiks liv.

I början av sommarlovet ska skolans snyggaste tjej och Maiks hemliga kärlek Tatjana ha en stor fest. Maik är självklart inte bjuden, men drömmer i hemlighet om att gå och ritar ett porträtt av Tatjana som han planerar att ge henne. Istället för fest är det långa, ensamma veckor i det fina huset som ska bli Maiks sommar. Hans föräldrar lever ett liv utan honom och ensamheten är smärtsam att läsa om. När Tschick dyker upp i en stulen Lada och vill ta med Maik på en resa är det ganska självklart att tacka ja. Första stoppet är festen, men det är bara en liten del av en lång och omvälvande roadtrip.

Tschick är en ovanlig version av den klassiska berättelsen där barnet utan vänner får en speciell vän som hjälper hen till ett nytt liv. Maik utan Tschick är ingen och även om de tillsammans utgör en ganska destruktiv duo har de i alla fall ett driv och en gemenskap som gör skillnad. Maik blir någon under den där resan och förhoppningsvis vaknar hans föräldrar till lite och inser att en tonåring inte kan klara allt själv, utan att föräldraansvaret finns kvar. Jag kan förstå de elever som först avfärdade Tschick och Maik som idioter, men de är båda mycket mer än yta. Faktiskt har jag sällan läst en så ärlig berättelse om vänskap mellan killar och det var också tydligt att det var killarna som gillade boken mer än tjejerna. Herrndorf satte ord på deras tankar och erbjöd dem dessutom ett både roligt och spännande äventyr.

 

Vem har sagt något om kärlek?

Den självbiografiska boken Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali har undertiteln “Att bryta sig fri från hedersförtryck” och en ovanlig ungdomsbok och en ovanligt stark självbiografisk bok. En bok som både bär drag av skönlitteratur och sakprosa och blandningen fungerar oväntat väl. Jag är glad över att Ali väljer att ha med de mer faktabetonade delarna för att visa de som läser att det här inte bara handlar om svåra minnen, utan om en felaktig begränsning av en individs frihet.

Elaf Ali märker ganska tidigt att de regler som styr henne är annorlunda än de som finns i andra familjer. Allt förändrar när hon får mens. Då var hon inte längre ett barn utan en kvinna och kvinnors liv såg annorlunda ut. När en kompis från Lunarstorm ringer hem bryter helvetet lös. Han är kille och Elaf ska inte umgås med killar. Definitivt inte svenska sådana. Det handlar om heder och hennes pappa är stenhård. Hur hans dotter beter sig och lever blir en del av hur andra ser på honom. Med andra menar han inte svenskar, utan vänner och släktingar. Visst släpper han till slut iväg sin dotter så att hon ska kunna studera och på många sätt tycker ändå Elaf att han får bestämma ganska mycket själv, men det blir ändå tydligt hur styrd hon trots allt är.

När Elaf många år senare intervjuar sin pappa har han förändrats. Intervjuerna är med i boken och det visar att det inte är bara är Elaf själv som brutit sig fri från hedersförtrycket, utan även hennes pappa. När jag läste De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg säger en av kvinnorna hon intervjuar att papporna är viktigast att nå för att få till en förändring. De måste behandla sina döttrar som de behandlar sina söner och ge dem samma möjligheter. Jag har tänkt mycket på det efteråt och Elaf Alis bok visar att det mycket troligt är rätt slutsats. Något som också framgår i intervjuerna med Elafs pappa är att han inte upplevde att det svenska samhället på något sätt ifrågasatte hur han uppfostrade sin dotter. Det var okej att hon inte fick delta i simundervisningen. Jag minns min manlige idrottslärarkollega som kämpade för att alla skulle delta i just simundervisningen. Han använde faktaargument och han lyckades. Det visar att det är möjligt.

Vem har sagt något om kärlek? är en riktigt bra bok. Den går snabbt att läsa och innehållet kommer att tilltala många. Både de som vill ha en stark berättelse och de som behöver spegla sig och få argument för att få styra sitt eget liv. För att en förändring ska ske måste rösterna bli fler. Hedersförtryck finns och måste bekämpas. Alla har rätt att bestämma över sitt eget liv. Elaf Ali gör det numera, hennes pappa har insett att det är rätt väg att gå och jag hoppas att fler följder honom.

Närmar du dig mjukt

Sällan har den där omedelbara förälskelsen skildrat så vackert som den gör i Närmar du dig mjukt av Jacqueline Woodson. När Jeremiah och Ellie träffas första dagen på nya skola Percy drabbas de ögonblickligen av känslor för varandra. De springer in i varandra, tappar alla böcker, plockar ihop dem och livet är för alltid förändrat.

Låter det klyschigt? Kanske, men Woodsons berättelse är långt ifrån det. Istället beskriver hon lågmält och poetiskt känslan av förälskelse, men också rädslan för hur andra ska se på dem. Jeremiah är nämligen svart om än med kända föräldrar och Ellie är vit och tillhör en judisk familj. En gång berättar hon för sin syster att den hon älskar har en annan hudfärg och det möts med skepsis. Någonstans inser Ellie att hennes familj inte är så frisinnad som hon trott.

Mycket i Närmar du dig mjukt handlar också om föräldrar. Om Jeremiahs pappa som förälskat sig i en kvinna som bor över gatan, om hans mamma som bor kvar i den gigantiska lägenheten som mer och mer påminner om ett museum över ett annat liv, om Ellies pappa som jobbar dygnet runt och om hennes mamma som Ellie aldrig riktigt kommer att lita på igen.

Det finns så mycket jag tycker om med Närmar du dig mjukt, men jag tycker att det är synd att den tar slut innan den ens börjat på riktigt. Jag vill ha något mer, något annat, men med samma språk, med samma nerv och med samma älskansvärda karaktärer.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: