Ungdomsböcker

Kråkorna — en mörk och snygg historia

Kråkorna är skriven av skräckförfattaren Anders Fager och riktigt snyggt illustrerad av Peter Bergting. eras mörka och snygga grafiska roman för unga är nominerad till Augustpriset och imorgon vet vi om de vinner.

Huvudpersonen i Kråkorna är Kim, en tonåring som är minst sagt trasig och som nu reser tillbaka till huset där han bodde som barn. Huset som tillhört farmor och farfar som nu båda är döda och testamenterat huset till Kim. Huset är i princip fallfärdigt och inne i det finns meddelanden från farföräldrarna i form av post-it-lappar och väggmålningar. Runt huset rör sig kråkorna och de är varelser att akta sig för.

Vi förstår att Kim har flytt från något och att huset blir något av en fristad. Visst är det slitet, smutsigt och spartanskt, men det är en plats att gömma sig på. För länge sedan bodde farmor och farfar där med sina två söner. Den yngste blev sedan Kims pappa och en importerad fru hans mamma. En kvinna som aldrig accepterades av sina svärföräldrar. Nu är huset tomt och de flesta av de vuxna har försvunnit.

Många unga läsare skulle med säkerhet uppskatta Kråkorna och de mer läsovana kanske ännu mer än andra. Samtidigt är Kråkorna ingen enkel bok. Den må innehålla förhållandevis lite text, men texten är komplex och väldigt mycket finns skrivet mellan raderna. Å andra sidan finns Peter Bergtings fantastiska illustrationer och de både kompletterar texten och berättar en helt egen historia. Inget ont om Anders Fagers ord, men illustrationerna hade faktiskt kunnat stå helt för sig själva. På många av dem finns korta texter som ger ännu en dimension till bilderna. Kråkorna är en unik bok och jag skulle inte bli förvånad om den tilldelas årets Augustpris.

Vi måste kämpa för ungdomsboken

Varje år när de nominerade till Augustpriset avslöjas blir jag lika besviken. I kategorin Årets bästa barn- och ungdomsbok brukar de renodlade ungdomsböckerna inte sällan lysa med sin frånvaro. Ett argument för det i debatten brukar vara att den utgivningen är så mycket mindre än utgivningen av bilderböcker, men det är helt ärligt ett dåligt argument. Om vi helt fokuserar på läsning för små barn och sedan glömmer av den när dessa barn blivit ungdomar måste vi också ta ansvar för vår del i den försämrade läsförmågan bland våra unga. Priser finns i första hand inte för att unga ska hitta boktips, utan för att vuxna i deras närhet ska göra det. För mig är kampen för ungdomsboken och dess fortlevnad en central fråga och jag önskar att fler förde den.

Johanna Lindbäck har skrivit en artikel i Sydsvenskan med titeln Ungdomsboken håller på att elimineras och titeln kunde inte vara varken mer korrekt eller mer skrämmande. Visst är det roligt att böcker för mellanåldern fått ett uppsving de senaste åren och att fler bra böcker skrivs för åldersgruppen 9-12 år. Jag håller helt med Lindbäck om att t.ex. Augustprisnominerade Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson är fantastisk, liksom Alma Thörns fantastiska debut och Jenny Jägerfelds fina böcker för samma åldergrupp, men det går inte att komma ifrån det som Cecilia Knutsson från Rabén och Sjögren säger i Lindbäcks text, att det bara går att tvinga barn att läsa upp till en viss ålder. Ungdomar läser bara om de själva vill. Att utgivningen av ungdomsböcker minskar är tydligt och något jag själv noterade när jag gick igenom höstens böcker. De få förlag som ger ut böcker för unga har endast ett par titlar varje säsong och det är på tok för lite. Som Knutsson påpekar leder den allmänna sanningen om ungdomsbokens svårigheter till att förlagen satsar mindre på böcker för åldersgruppen, vilket gör att intresset blir ännu mindre, vilket leder till en ännu smalare utgivning. Nu ska ansvaret inte läggas endast på förlagen. Problemet är större än så.

Twitter skriver Lindbäck om det faktum att författare som skriver ungdomsböcker sällan får synas i media och om de får det förväntas de prata om ungdomars läsning i allmänhet och killars läsning i synnerhet, snarare än sina böcker. Nu är det lätt att hävda att Lindbäcks intresse för ungdomars läsning helt enkelt handlar om att sälja sina egna böcker, men att ens tänka den tanken är att förminska behovet av bra litteratur för unga. För mig som lärare är det tydligt att ungdomars läsförmåga minskat rejält, vilket också visar sig när de skriver. På min skolblogg Ordklyverier har jag skrivit om den språkliga försämringen och det faktum att många unga läser väldigt lite och i princip ingenting på svenska. Något som gör att det de senaste åren blivit mer och mer vanligt med språkfel i helsvenska elevers texter som liknar de som andraspråksinlärare gör. De gör ordföljdsfel och andra grammatiska fel som skulle kunna skyllas både på att de läser mindre, men också på engelskans inflytande. De direktöversätter ord från engelskan som inte alls passar i en svensk kontext och skriver mer och mer illa.

Så vad behöver göras? Massor! Självklart måste det ges ut böcker för ungdomar och det ska vara böcker de kan identifiera sig med. Det betyder att en så smal utgivning som idag troligen lyckas ganska dåligt med att nå en bred publik. Journalister måste också ta och kamma sig och faktiskt öka sina kunskaper om de ungdomsböcker som finns och lyfta relevanta titlar. Ungdomsboken måste helt enkelt uppvärderas. Om detta skrev jag i ett inlägg för några år sedan.

Lärare måste också ta sitt uppdrag på allvar och se till att ungdomar läser på skoltid. Som läget är just nu läser många elever knappt hela böcker ens på svensklektionerna och medveten litteraturundervisning pågår långt ifrån i alla klassrum. För ett par år sedan skrev jag en text om lärares syn på ungdomsböcker efter att en lärare på Facebook uttryckt att endast bekväma lärare använder ungdomsböcker. Klassiker i all ära, dem ska eleverna självklart möta, men de måste också få läsa böcker som faktiskt är skrivna för dem. Att läsa är ett sätt att forma sin identitet och precis som Lindbäck skriver är långt ifrån alla tonåringar redo att ta sig an ungdomsböcker. Då måste också deras lärare ha koll på utgivningen eller ha en skolbibliotekarie som har det. Synd då att så få skolor har ett skolbibliotek värt namnet. Här har vi ett annat stort problem som våra politiker definitivt måste ta tag i.

Självklart har föräldrar ett ansvar för att få sina barn att läsa, men skolan måste vara kompensatorisk och erbjuda alla barn ett fokus på läsning och litteratur. Det räcker inte med kortare texter. De måste få möta litteratur och det ska vara litteratur för dem. Den svenska ungdomsboksgenren är bra och har de senaste åren blivit ännu bättre. Den som tror att det ser ut som det gjorde när de var unga har missat en mängd riktigt bra böcker. Det duger inte att vi har lärare som inte läser och skolor utan vettiga bibliotek. Våra unga är värda något mycket bättre än slitna gamla exemplar av Ondskan, som fortfarande kommer upp varje gång någon i en lärargrupp ber om tips på böcker att läsa med sina elever.

Jag tror att alla är överens om att det är viktigt att våra unga har en god läsförmåga, men allt färre arbetar aktivt för att detta ska realiseras. Vi behöver en stor utgivning av ungdomsböcker, välfyllda, uppdaterade och bemannade skolbibliotek, läroböcker i varje ämne, journalister som förstår vikten av att lyfta ungdomsboken så att föräldrar inser vikten av läsning även för ungdomar och politiker som fattar att det måste få kosta att utbilda vår framtid.

 

 

 

Många är de inlägg jag skrivit om läsning och ungdomsböcker och du hittar dem här.

Mina tipslistor med bra böcker för unga hittar du här.

 

Photo by hannah grace on Unsplash

Alltid hejdå av Alma Thörn

Många är de böcker som fokuserar på föräldrarna i en skilsmässa, men barnen får sällan säga sitt. I sin självbiografiska grafiska roman Alltid hejdå berättar Alma Thörn om hur två flickor påverkas av föräldrarnas äktenskapskris och senare skilsmässa. Nu är hennes debutbok nominerad till Augustpriset i kategorin Årets bästa barn- och ungdomsbok.

Året är 2004 och Alma reser från sin mamma i Umeå till sin pappa på västkusten. Hon ska vara hos honom under fem sommarveckor och känner mer ångest än längtan. Det handlar inte om att hon inte älskar sin pappa, men hon vill samtidigt vara hos mamma och kanske ännu mer hos bästa vännen Lina. På flygplatsen i Umeå möter farmor dem och hon accepterar inte Almas tårar. Hur kan hon gråta när hon äntligen ska få träff sin pappa? Älskar hon inte honom? Tänker hon inte på hur ledsen hennes pappa blir om hon visar att hon inte vill vara hos honom? Självklart får Alma dåligt samvete, men samtidigt vill hon faktiskt inte behöva välja mellan sina föräldrar.

Många år tidigare växer Johanna upp i Malmberget. Hennes föräldrar bråkar mycket och snart bestämmer de sig för att skilja sig. Eftersom Johanna är tolv år är hon stor nog att få bestämma själv vem hon vill bo hos, men när hon till slut väljer att bo hos mamma blir visserligen mamma glad, men pappa blir jätteledsen och undrar varför Johanna väljer bort honom. Det dåliga samvetet är enormt och Johanna önskar att hon inte tvingats välja och riskera att göra någon av dem ledsen.  Trots detta sätter Johanna många år senare sin dotter i precis samma sits, för Johanna är nämligen Almas mamma. När Alma hittar sin mammas dagböcker från 1977 då hennes föräldrar skilde sig inser hon att hennes mamma helt glömt bort hur barn kan känna under en skilsmässa.

Alltid hejdå handlar om att hela tiden behöva ta avsked av en närstående och att aldrig riktigt känna sig hemma. Alma Thörn står helt på barnets sida och visar tydligt hur starka känslor en skilsmässa väcker hos barnen. Hon vågar skriva om så svåra saker som föräldrars egoism och hur deras ganska barnsliga känslor orsakar dåligt samvete hos barnen. Ett barn vill inte välja mellan sina föräldrar, men inte heller tvingas förändra sitt liv för mycket. De vill inte heller behöva förklara sina val om de behöver göra dem och riskera att föräldrarna tror att de inte älskar dem.

Jag tycker om Alltid hejdå och tror faktiskt att det här är en bok som verkligen passar målgruppen. Orden är ganska få och de svartvita illustrationerna får verkligen stå för sig själva, något som fungerar fint. De bästa grafiska romanerna är de där illustrationerna fyller en funktion, där ord och bild tillsammans blir så mycket mer än var för sig. Så är fallet i Alma Thörns debut.

Bergtagen av Camilla Sten

Bergtagen av Camilla Sten ska inte blandas ihop med boken med samma namn av Tomas Mann, utan är istället första delen av en planerad trilogi kallad Järvhögatrilogin. I centrum står internatskolan Järvhöga Läroverk som vi får besöka i två olika tider. I nutid är läroverket en nyöppnad högstatusskola som inte riktigt kan konkurrera med de riktigt fins skolorna i landet, men vars rektor kämpar för att återvända till skolans fornstora dar.  Det är också skolans elever som försvinner, både då och nu för i Järvshöga går pojkarna ibland ut i skogen och försvinner. Så var det förr och så är det nu.

När Markus försvinner från Järvhöga Läroverk är orsaken okänd. Missing People arrangerar sökningar och där deltar Markus rumskompis Emil. När Julia, som får räknas som bokens huvudperson, träffar Emil på hotellet där hon arbetar blir hon engagerad i fallet och bestämmer sig för att delta i sökningarna. Det är svårt att få med alla aspekter av handlingen i en kort text och risken är stor att jag avslöjar detaljer som bör hållas hemliga. Jag nöjer mig därför med att konstatera att jag dras in i mystiken kring Markus försvinnande och verkligen förstår att Julia engagerar sig i fallet.

Bergtagen utspelar sig i två tider och vi får förutom Emil och Julia i nutid följa Lisa och Rosa som arbetar i köket på Järvshöga Läroverk i mitten av 60-talet. Ganska tidigt står det klart att det finns en koppling mellan de två berättelserna, som inte bara handlar om själva skolan. Sten lyckas hålla kvar spänningen under hela boken och skapar en härligt läskig stämning där gammal folktro och nutida problem knyts samman.

I vår kommer andra delen av Järvhögatrilogin och jag kommer definitivt att läsa. Camilla Sten är riktigt skicklig på att skapa en obehaglig stämning och har ett driv som gör att jag ständigt vill läsa vidare. Karaktärerna är dessutom trovärdiga och det är lätt att engagera sig i deras öden. Bergtagen är en riktigt bra och spännande bok för unga som jag hoppas får många läsare.

#detfinnsingafulatjejer

Tilde har ganska nyss flyttat till Gnesta och hon är inte imponerad. Livet är ganska ensamt och hon trivs inte speciellt bra. Än värre blir det när det nystartade instagramkontot Fula tjejer publicerar hennes totalt misslyckade bild ur skolkatalogen. Ful, ensam och utskrattad får Tilde verkligen kämpa för att ens ta sig till skolan.

I samma klass som Tilde går Eleni och Jasmine. Eleni hör inte heller riktigt till, men har ändå någon slags status som klassens pluggis. Jasmine däremot är tillsammans med en av skolan snyggaste killar och har ett humör som skrämmer de flesta. Tillsammans bestämmer sig denna minst sagt udda trio att avslöja vem som ligger bakom kontot och ställa honom (för de räknar kallt med att det är en kille) mot väggen.

Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson inleds i högt tempo och jag vill läsa vidare direkt. Tilde, Eleni och Jasmine turas om att berätta och trots att de inledningsvis befinner sig långt ifrån varandra förenas de i kampen mot att tjejer förnedras av kontot Fula tjejer. Lite otroligt är det under några kapitel att de ens skulle börja prata med varandra, men jag blir snart övertygad och därefter läser jag hela boken i ett svep. För den som planerar att läsa boken med sina elever (och det tycker jag verkligen att alla som undervisar i år 5-9 ska göra) är det viktigt att hjälpa dem över de kapitel som följer efter inledningen och se till att de läser vidare tills historien verkligen tar fart. Det är inte helt enkelt att hålla tre olika personer i huvudet, men snart går det av sig själv. Tilde, Eleni, Jasmin och deras vänskap är nämligen riktigt väl skildrade.

Författarna har verkligen lyckats skriva en bra, spännande, rolig, peppande och viktig bok om ett mycket viktigt ämne. Vi vet att mobbing på sociala medier förekommer och behöver bli bättre på att diskutera det. Jag menar verkligen inte att skolan och lärarna har allt ansvar, men med hjälp av Fula tjejer får de på ett utmärkt sätt att föra upp frågan på agendan. Är det verkligen rätt då att tvinga klassens killar att läsa en bok som handlar om tjejer och där killar framställs som skurkar? Självklart säger jag, eftersom boken faktiskt inte har som syfte att peka ut alla killar som svin, utan faktiskt diskutera hur sociala medier påverkar oss alla. Dessutom är Fula tjejer en riktigt härlig och feministisk bok som uppmanar tjejer att våga säga ifrån. Jag kan lova att ingen kille kommer att skadas av att läsa om det. Minst lika intressant hade det varit att läsa en liknande bok ur killars perspektiv, men all läsning i skolan behöver inte fokusera på att killar ska känna igen sig.

Till boken finns en lärarhandledning som kan ge inspiration inför läsningen. Jag hade nog fokuserat ännu mer på att alla kan drabbas av uthängningar på sociala medier och hur viktigt det är att veta hur man ska hantera det. Visst är det enkelt att säga att man ska prata med en vuxen, men riktigt så okomplicerat är det inte i verkligheten. Alla vuxna behöver våga tala med bar och unga om sociala medier och då inte bara utifrån perspektivet att porrfilter är guds gåva till mänskligheten eller att vi ska förbjuda sociala medier som Tik Tok. Vi kan inte stänga ut barn och unga från sociala medier och därför måste vi istället lära dem hantera livet på internet. Att läsa Fula tjejer tillsammans i skolan är ett exempel på hur vi på ett enkelt sätt kan samtala kring dessa frågor. Genom att tala om karaktärernas agerande behöver ingen känna sig utpekad, samtidigt som tankar ändå väcks.

Fula tjejer är första delen i en planerad serie och det är jag glad över då Tilde, Eleni och Jasmine är väl värda mer utrymme. Tillsammans har de potential att förändra världen och förändring börjar, som så ofta, i skolan.

 

Allt jag vet om kärlek

Allt jag vet om kärlek av Katja Timgren är en kortroman om den första, riktiga kärleken. Kärleken mellan Axel och Petter närmare bestämt. De som möts i en trappa på skolan och blir blixtförälskade. Kärleken som är helt annorlunda än något Alex varit med om tidigare. Han som är en ordentlig och lite blyg kille vågar så mycket mer med Petter vid sin sida och världen förändras för alltid. Petter är så fylld av liv och så lätt att bli förälskad i. Det ska dock visa sig att Petter inte är så enkel att älska och att hans depression ibland gör hans liv nattsvart. Ibland försvinner han bokstavligen och vid flera tillfällen har han försökt ta sitt liv.

Timgren bjuder på en vacker kärleksberättelse om en kärlek som borde övervinna allt, men som inte är okomplicerad och som inte kan få det svarta hålet inom Petter att försvinna. Mina tankar går till tredje säsongen av Skam och kärleken mellan Isak och Even. Den som är passionerad och alldeles underbar, men också ganska så svår ibland.

Det här är den första bok jag läser av Katja Timgren och jag tycker mycket om hennes språk och sättet hon berättar sin historia på. Det är vackert, suggestivt och känslosamt utan att bli smörigt. Jag vill definitivt läsa mer av henne. När det gäller Alex och Petter vill jag också veta mer. Kortformatet är snyggt, men lämnar mig med många frågor.

Säg nåt då!

Säg nåt då av Ida Ömalm Ronvall handlar om Adrian som haft en oväntat bra sommar mellan åttan och nian, men när höstterminen börjar sjunker hans position i hierarkin verkligen till noll. Emma som är hans enda vän och som han varit på språkresa med under sommaren har fått pojkvän och nya vänner. Att hänga med Adrian och samtidigt behålla sin nyfunna status är en omöjlighet och hon meddelar att de måste sluta umgås. Det är ett år kvar i grundskolan och sedan ska Adrian äntligen få börja på estetiska programmet och förhoppningsvis träffa likasinnade. Allt går nu ut på att överleva, men det är lättare sagt än gjort. Att vara helt ensam är tungt.

När Adrians mormor dör blir hans morfar lika ensam och mellan honom och barnbarnet växer en ny slags relation fram. De spelar Wordfeud och umgås via den iPad som Adrian hjälpt sin morfar att hantera. När höstlovet närmar sig ber Adrian sin mamma om att få åka till sin morfar i Luleå och hälsa på. Hon blir överraskad, men protesterar självklart inte. För Adrian handlar det om att komma bort, men också om att få lära känna sin morfar bättre och de får en trevlig vecka tillsammans. Bäst under veckan är ändå att Adrian träffar Vega under en lovaktivitet på biblioteket och inser att det kanske finns i alla fall någon som faktiskt kan tycka att han är värd att hänga med.

Säg nåt då är en fin bok om att överleva ensamhet och våga söka gemenskap. Bäst tycker jag om relationen mellan Adrian och hans morfar, men det finns många andra relationer i boken som är värda att följa.

En stark nolla

Hur ska en ganska oansenlig kille få kontakt med sin hemliga kärlek? Genom att fejka en profil på Instagram. Inte så genomtänkt kanske då Texas, huvudpersonen i Sara Lövestams senaste bok En stark nolla, väljer att byta kön och dessutom sno sin profilbild från en tjej som heter Hilma. Som Amy kan Texas få kontakt med sin drömkille André, men trots att han nu har bättre kontakt med den han är kär i skulle han aldrig våga närma sig honom i verkliga livet. Att komma ut på högstadiet och avslöja sin kärlek för en av skolans mest populära är definitivt ingenting som Texas vågar. Inte så konstigt.

Jag har läst flera av Sara Lövestams ungdomsböcker och tyckt om den, men berättelsen om Texas är nog ändå den finaste hittills. Lövestam lyckas få in en massa viktiga frågor som funderingar kring sexualitet, fejkade konton på sociala medier som får läskiga kommentarer från alldeles för gamla gubbar och inte minst det svåra i att vara sig själv i en värld där normer för hur man ska vara är galet begränsade. Ändå finns det inget undervisande och definitivt inget dömande i boken. Det är en berättelse om hur det kan bli fel, men ändå på något sätt rätt. Texas tar nämligen kontakt med Hilma för att få hjälp att närma sig André och där tar berättelsen en fantastisk och oväntad vändning.

En stark nolla är en riktigt bra bok för unga som tar upp det som är svårt och utan att bagatellisera eller moralisera utan faktiskt erbjuda någon slags väg ut. Jag tycker så väldigt mycket om Texas och hans kamp för att hitta kärleken. Trots en rejäl dos svärta bjuder Lövestam också på en hel del skratt och kombinationen är fantastisk. Jag önskar att många tonåringar får lära känna Texas och att många som har tonåringar i sin närhet också läser om honom. Den åker rätt in på min tipslista med böcker att läsa med ungdomar i skolan.

Korridorer — 12 noveller om högstadiet

Korridorer med undertiteln “12 noveller om högstadiet” är en ny novellsamling av Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg och det är en samling med många riktigt läsvärda texter som alla tar upp relevanta teman för målgruppen. Alla är skrivna i jag-form och ibland är det ganska oklart vem huvudpersonen egentligen är och vilket kön hen har, vilket kan leda till intressanta samtal.

Samlingen inleds med “Hål” av Ester Roxberg som är en av mina favoriter. Den handlar om en kille som bjuder hem en tjej som egentligen har för låg status för honom. När hon kommer för nära faller han för grupptrycket och dissar henne offentligt. En tydlig vändpunkt mot en ganska positiv upplösning där en hemlighet avslöjas. En av de noveller som lika gärna skulle kunna handla om gymnasiet.

“Tryckare” av Moa Eriksson Sandberg är lite mer förankrad i högstadiet, men kan funka även för äldre. Den fortsätter lite på samma tema som “Hål”, en tjej och en kille med olika status på skolan står i centrum. Tjejen drömmer om att killen, den äldre Davide Ferri som går i nian, ska få upp ögonen för henne, men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Trots det ett peppigt slut som osar girl power.

“Cigarettkyssar” av Ester Roxberg handlar om Levyh och Malik som går i nian och bor i samma småstad. Levyh är den coola rökaren, medan Malik är mer ordentligt. Hans föräldrar vill helst att han umgås med Carl som går i privatskola i stan, men Malik lockar. Teman som klass och ursprung är centrala.

“Skejtarhoror” av Moa Eriksson Sandberg handlar om två kompisar i nian som blir ihop med två skejtare på gymnasiet. En text fylld av tankar kring kön, sexualitet, svek och den svåra första kärleken.

“Mördare” av Ester Roxberg är en fantastisk hämndhistoria om en tjej som under en hemkunskapslektion drömmer om att sticka en kniv i klassens elakaste kille. Något gör hon i slutet, men vi vet inte riktigt vad.

“Vampyrer” av Moa Eriksson Sandberg om vänskap, att våga leka och hur svårt det är att bli vuxen innan man faktiskt inser att det går att bejaka barnet inom sig och ändå växa upp.

“Messengers” av Ester Roxberg är bland annat en rad meddelandet som skickats mellan Sibel och William som förklarar mycket av det som händer mellan dem. En fin novell om att våga bli kär.

“Kroppar” av Moa Eriksson Sandberg handlar om en mamma som ständigt tänker på sin vikt och hennes dotter som självklart påverkas av det.

“Vänner” av Ester Roxberg är min absoluta favorit i samlingen. Den handlar om berättaren och vännen Kitty, en kaxig brud som ingen sätter sig på. När de båda åker med Kittys mamma och hennes nya kille på husvagnssemester får vi veta väldigt mycket mer om Kittys liv.

“Drömmar” av Moa Eriksson Sandberg handlar om Amir som blir ihop med Lo, som är både äldre och mer erfaren. Han vill inte ha någon annan än henne, men blir riktigt svartsjuk när hon inte riktigt är lika hängiven. En bra novell om kärlek, svartsjuka och kontroll.

“Särskoletjejer” av Ester Roxberg är en novell om en skolshow och en tjej som kanske är snäll och peppig eller en elak mobbare. Hur det ligger till vet vi inte egentligen, men i slutet anar vi.

“Punkare” av Moa Eriksson Sandberg utspelar sig på en kurs för tjejer som vill starta rockband. Ledaren är en numera nästan flintskallig gammal hårdrockare och deltagarna är mer eller mindre bra på att spela. De bestämmer sig dock för att starta ett punkband och kör så det ryker.

Sammantaget är Korridorer en bra novellsamling som jag absolut skulle använda om jag arbetade på högstadiet. Texterna är relevanta utan att vara övertydliga och författarna tar verkligen ungdomar och deras liv på allvar. Jag tycker också väldigt mycket om hur novellerna hakar tag i varandra och bildar ett pärlband av enskilda, men samtidigt sammanlänkade texter. Några av novellerna passar även på gymnasiet och jag ska låta mina elever läsa “Vänner” i Svenska 1 under nästa vecka.

 

Ganska nära sanningen

Förra veckan arbetade jag på skolan istället för hemma och när jag väl gav mig i väg hem strax efter sex tog jag vägen via mataffären vid jobbet. Där skymtade jag en ung person med blått hår, konstaterade snabbt att det inte var någon av mina nuvarande elever, men att jag mycket troligt borde känna hen. När den unga damen vände sig om insåg jag snabbt att så var fallet. Vi stod en ganska lång stund och pratade. Om livet, om lärare och om ångest inför överraskningar. Som så väldigt ofta när jag tänker på mina nuvarande och före detta elever var jag glad över att jag får lära känna så många unga människor och i vissa fall faktiskt följa dem genom livet.

Vad vill jag säga med det här? Att alla mina elever har blått hår? Nej, riktigt så enkelt är det. Jag skulle säga att alla elever med blått hår mycket troligt går estetiska programmet (eller möjligen Natur, har de rosa hår finns det fler program att välja på) men att alla elever på estetiska programmet definitivt inte har blått hår. Däremot skulle jag säga att de är ovanligt trevliga, empatiska och kreativa. De är också ganska ofta sårbara sökare som letar efter sina rätta jag och efter modet att vara sig själva helt och hållet.

När jag läser Anna Ahlunds nya bok Ganska nära sanningen är det som att gå till jobbet, men på ett bra sätt. Vi får följa Nico som just flyttat till Uppsala för att börja på Sibylla allmänestetiska läroverk, kallat Byllis, där hennes faster är lärare. Lite irriterande är det att hen går en allmänestetisk linje, för någon sådan finns inte, men det är detaljer. Viktigast är att Nico börjar hitta sig själv, får nya vänner i  Beata, Hedvig och Gabriel och blir i alla fall lite säkrare på sig själv. Det är som alltid när det gäller Ahlund en tillåtande miljö hen kommer till och det är fint att läsa om.

Byllis tillåtande atmosfär är inte rakt igenom rosaskimrande och visst innebär det nya livet även en del prövningar för Nico. Det jag tycker mest om är Nicos försök att smälta in, men kanske ännu mer att hen lär sig att det finns en gräns för hur mycket det går att anpassa sig utan att samtidigt förlora sig själv. En annan sak som är fin i Ganska nära sanningen är relationen mellan Nico och hens faster Valenka, som först verkar lite avvaktande och kantig, men mjuknar riktigt mycket. Genom henne får Nico dessutom veta mer om sin pappa. Riktigt roligt är det också med att referenser till Beatles och den kärlek till bandet som Nico och Beata delar. De kommunicerar genom Lennon och McCartneys texter och för mig som är uppvuxen med Beatles är det en fröjd att läsa.

Jag tycker mycket om Ganska nära sanningen och tror att det kan vara en bok som passar perfekt att läsa med mina elever i ettan. Den tar upp viktiga frågor och tar ungdomar på allvar. Dessutom är den inte mycket mer än 200 sidor, vilket är på tok för kort för mig, men perfekt för undervisningen.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: