Ungdomsböcker

100K av Melody Farshin

I tredje (och sista?) boken om den förort där tvillingarna Aicha och Ali bor har de blivit bifigurer och huvudpersonen någon som finns i deras närhet. Han som drömmer om 100K, men som egentligen inte ser sig själv som kriminell. En dataspelande och tillbakadragen person som bara råkar få ett uppdrag som förändrar livet för flera.

Huvudpersonen känner Ali och han vet hur dåligt han mår. Trots att Ali är nygift och borde vara lycklig är han mer förankrad i mizeria än någonsin. Han vägrar att dela rum med sin fru och det är nästan som att han slutat leva. Inte heller Aicha mår speciellt bra och det är verkligen inte på någon bra plats som Melody Farshin lämnar sina karaktärer på. 100K ska vara sista boken i trilogin som inleddes med Mizeria. Det är synd om det blir så, för jag önskar mig mer. Kanske handlar det om att jag skulle vilja få den där lilla skärvan av hopp. Istället bjuds läsaren på något väldigt realistiskt och svart, för i förorten finns inget rosa skimmer. Där går det inte ens att styra över sitt eget liv. Däremot har de två tidigare delarna i alla fall innehållit en dos humor. Den saknar jag.

Melody Farshins trilogi liknar ingenting annat i svensk ungdomslitteratur. Hon ger ett inifrån perspektiv och med få ord målar hon en bild av förorten som ett ställe där invånarna inte ges en chans att lyckas. Jag är inte målgruppen, men jag imponeras av tonen och av språket. Det hade varit intressant att läsa böckerna med ungdomar som själva befinner sig i samma situation som Aicha, Ali och de andra. De kan bättre än jag avgöra om skildringen är så sannolik som den verkar för en utomstående. Nu när alla delar finns publicerade rekommenderar jag att läsa dem i rask takt. Jag tror nämligen att de gör sig bäst som en helhet.


Om boken

100K av Melody Farshin, Bonnier Carlsen, (2022), Unga vuxna, 160 sidor

De tidigare delarna i serien heter Mizeria (2018) och Lowkey (2021)

Felix Ever After

I Felix Ever After av Kacen Callender får vi träffa Felix och hans vänner under en sommar i New York. Han och bästa kompisen Ezra går en sommarkurs på St Catherines konstskola och Felix hoppas att det ska hjälpa honom att få ett stipendium på Brown. Allt riskerar dock att förstöras när någon hackar hans instagramkonto och snor bilder på den han var. Dessa bilder förstoras och sätts upp på skolan, tillsammans med det namn som inte längre är hans. Jakten på den som gjorde det tar därefter en stor del av Felix energi. Han är nästan säker på att det är Duncan, Ezras före detta kille som avskyr Felix, som är den skyldige. Han har aldrig gillat Felix och dessutom konkurrerar de båda om stipendiet till Brown. För att avslöja Duncan skapar Felix ett falskt instagramkonto där han kallar sig Lucky. Han får kontakt med Duncan och snart inser han inte bara att Duncan är oskyldig, utan också att han faktiskt gillar honom.

Felix Ever After är en bra och ärlig bok för unga och tydligen har den många självbiografiska drag. Troligen är det därför berättelsen och karaktärerna känns så trovärdiga. Beskrivningarna av vänskap är extra fina, även om kärleken också är viktig. Som vuxen uppskattar jag också att läsa om Felix relation till sin pappa. En pappa som stöttat sitt barn genom den könsbekräftande behandlingen, men ändå inte lyckas använda hans nya namn. En man som försöker, men inte riktigt lyckas. Andra föräldrar försöker inte ens. Ezra är till exempel helt övergiven i sitt stora hus och Duncan har blivit utslängd av sin pappa.

Mycket fokus i Felix Ever After ligger på Felix funderingar kring sin identitet och huruvida han någonsin kommer att bli älskad. Det var så självklart att den kropp han föddes i inte var den rätta, men nu är han osäker på om det verkligen är en pojke han är. I sökandet efter sig själv besöker han en HBTQ-grupp med vuxna och lär sig att det finns väldigt många sätt att vara sig själv på. Callender vidgar min syn på människor och tar upp viktiga frågor som transfobi inom HBTQ-världen, som i kombination med samhällets diskriminering gör att transpersoner inte hör hemma, eller ens kan känna sig trygga, någonstans. Samtidigt är Felix Ever After också en väldigt vanlig ungdomsbok om att komma på vem man vill vara och vilka som egentligen är viktigast i ens liv. Sådana funderingar är universella. Det här är en bok som borde översättas till svenska. Jag kan tänka mig att såväl Gilla böcker som Lavender Lit skulle kunna marknadsföra den på ett bra sätt.


Om boken

Felix Ever After av Kacen Callender, Harper Teen, (2020), Unga vuxna, 368 sidor

Binti del 1: Ensam

Första delen i Bintitrilogin av Nnedi Okorafor heter Ensam och titeln anspelar på flera olika saker. Dels är huvudpersonen Binti den första av sitt folk att få en plats på det prestigefyllda intergalaktiska Oomza-universitetet och resan dit blir mer ensam än hon föreställt sig. Binti tillhör himbafolket och bor i en framtida värld där människor och andra varelser av olika sorter bosatt sig på olika planeter i vårt solsystem. Allt är väldigt likt vår värld och samtidigt helt annorlunda. Himbafolket är kända för att hålla sig för sig själva och sticker ut med sitt annorlunda utseende. De färgar både sin hud och sitt hår med en röd lerblandning och den burk Binti tar med sig på sin långa resa ska visa sig vara livsavgörande.

Första delen i trilogin är något av en kort ouvertyr som endast handlar om Bintis resa till universitetet. Läsvärd helt klart, men jag hade gärna fått veta ännu mer om Binti och hennes liv. Okorafor kallar sin genre African futurism och det är verkligen en intressant värld hon skapat. För mig som i princip aldrig läser science fiction är det först lite svårt att förstå den komplicerade världen, men när boken väl kommer igång är jag ledsen över att den tar slut så snabbt. Två delar återstår och jag vill verkligen veta hur det går för Binti nu när hon nått universitetet som en ny människa. Andra delen Hemkomsten kommer ut i juni och i september är det dags för den avslutande delen Nattens magiska mask.


Om boken

Binti del 1: Ensam av Nnedi Okorafor, Palaver press, (2022) , 130 sidor

Översättare: Maria Lundgren

Andetag av Jennifer Niven

Det är sommaren innan college och Claude har planer för det som kanske blir den sista sommaren som barn. Så händer något som förändrar allt. Hennes föräldrar berättar att de ska skiljas och Claudes mamma tar med henne till en ö långt bort där hennes vän Abby har ett hus. Även om hon fyllt 17 pendlar Claude mellan att känna sig som ett mycket litet barn och samtidigt önska att hon var vuxen. En del av henne vill skrika och gråta över sina föräldrars agerande, men samtidigt vill hon frigöra sig från dem. Oftast klarar hon att leva i nuet, men ibland kommer sorgen och bitterheten över att det liv hon tidigare levt kommer att förändras för alltid.

På ön finns ingen mobiltäckning mer än i affären som långt ifrån alltid är öppen. Det gör att hon har svårt att hålla kontakten med sin bästa vän Saz. Att kontakten med pappan är minst lika svårt att upprätthålla gör henne inte lika mycket. Claude är besviken på sina föräldrar, men främst på sin pappa. Han försöker blidka henne genom att skicka paket med hennes favoritsaker, men Claude är inte beredd att förlåta honom. Det blir inte den sommar Claude hade planerat, men det blir en bra sommar trots allt. Visst är hennes mamma ledsen, men hon begraver sig i gamla dokument om människor som levt på ön och verkar hantera ensamheten hyfsat. Claude hittar nya vänner som hon umgås med och så träffar hon Jeremiah Crew, kallad Miah, och faller pladask. Planen var att träffa en kille, hänga lite, ha lite kul och bli av med oskulden. I verkligheten har hon svårt att hantera sina känslor, men hänger gör hon, kul har hon och oskulden är ett minne blott. På samma gång lär hon sig att kärlek är mycket mer än så. Det krävs mod för att våga älska och Claude känner sig minst av allt modig. Ändå väljer hon att blunda och hoppa.

Andetag är Jennifer Nivens tredje bok som översatts till svenska och den skiljer sig från hennes tidigare. Tankarna går till Sarah Dessen och de sommarböcker hon skriver, som alla brukar inledas med att något dramatiskt händer och livet förändras för den kvinnliga huvudpersonen. Inledningsvis är jag ganska besviken, men jag fortsätter att läsa kanske främst för att jag gillar Claude. Niven beskriver den första kärleken på ett ärligt och vackert sätt, vilket gör Andetag värd att läsa. Det gäller att minnas att det här är en bok för unga och egentligen inte för mig. Hade jag läst den på högstadiet eller början av gymnasiet skulle jag ha absolut älskat den, men nu känns det lite väl vanlig. Å andra sidan behövs feelgood med svärta även för unga läsare. Kanske hade jag önskat att Miah skildrats mer komplext och inte bara som en snygg och snäll kille med ett mörkt förflutet. Som läsare förstår vi att det finns mycket i hans liv som påverkat honom, men vi får veta väldigt lite. Samtidigt är det här Claudes bok och det är hennes sommarupplevelser som står i centrum. Något jag verkligen gillar med Andetag är berättelserna om Claudes döda släktingar som tidigare bodde på ön, som hennes namne Claudine. Här finns en hel del trådar att utveckla till något mycket mer. Tyvärr stannar berättelsen även här på ytan och det är något av bokens problem. Som en hyllning till den första kärleken är den däremot smått fantastisk.


Om boken

Andetag av Jennifer Niven, Gilla Böcker, (2021), Unga vuxna, 400 sidor

Originaltitel: Breathless Översättare: Ylva Stålmarck

Hajpen av Emma Askling

Snabbläs och bra är Emma Asklings Hajpen som är första boken i serien Skolbloggen. En hel del fokus läggs på den skoltidning som huvudpersonen Lea och hennes kompis Affe planerar att skriva. En tidning som de planerar att trycka upp och distribuera anonymt på skolan, men som av bland annat miljömässiga skäl istället blir en skolblogg. Det största syftet med skrivandet ska vara att ta upp orättvisor och även kritisera saker, beteenden och personer de tycker illa om. Lea och Affe är absolut inte elaka och de vill inte sätta dit någon, men de anser att det finns saker som behöver sägas.

Lea skulle till exempel vilja skriva om vänner som sviker, som hennes bästis Ayla har gjort. Från att ha hängt med varandra varje dag har Lea blivit helt övergiven, då Ayla hittat andra att vara med. Nu hoppas Ayla till och med av den stora innebandyturneringen där deras klass ska möta andra klasser. Kravet är att minst två tjejer och två killar ska vara på planen samtidigt och eftersom målvakten inte räknas betyder Aylas svek att laget riskerar att diskas. På så sätt sviker Ayla inte bara Lea, utan också resten av klassen och det bara för att hon hellre vill sitta uppklädd och sminkad på läktaren med sina nya vänner och spana på killar.

Visst är det så att historien känns igen, både bloggidén och temat med vänner som sviker, men jag tycker ändå att Emma Aslings bok är både läsvärd och relevant. Beskrivningen av vänskap och svek är målande och berör. Det är lätt att förstå att Lea känner sig sviken. Jag tycker också om hur vänskapen mellan Lea och Affe skildras och tror att många känner igen den där vännen som alltid funnits och som man gör vissa saker med, men absolut inte andra. Det är också roligt att följa planerna med skoltidningen som blir skolblogg och hur vännerna lyckas skapa en rejäl hajp kring det hela. Hajpen är en fin bok som kanske passar allra bäst för de som går i år 3 och 4. Eftersom huvudkaraktärerna går i femman funkar den säkerligen där också, men tveksamt om den går hem hos de äldre läsarna.


Om boken

Hajpen av Emma Askling, Rabén & Sjögren, (2021), 9-12 år, 150 sidor

Första delen i serien Skolbloggen.

Heartstopper Volume Two

Så återsåg jag då äntligen fantastiska Charlie och hans vän eller pojkvän Nick. Heartstopper Volume Two börjar precis efter att Charlie kysste Nick, vilket resulterade i att den senare flydde. I den andra boken ligger fokus på vilken sorts relation de ska ha och det är främst Nick som tvekar. Att vara rugbyspelare och komma ut som gay är inte det lättaste. Dessutom är Nick osäker på sin identitet. Är han homosexuell, heterosexuell eller kanske bisexuell? Sanningen är att han inte riktigt vet. Att vara vän med Charlie, kanske till och med pojkvän funkar i smyg, men är svårare att hantera när vännerna finns i närheten.

Det är inte lätt att vara tonåring och för den som går på en skola för endast pojkar är det kanske ännu svårare att vara sig själv. Alice Oseman beskriver fint både funderingar kring sexualitet och identitet, men också psykiska ohälsa, vänskap och annat som är viktigt för ungdomar idag. Upplysande, men aldrig moraliserande eller krystat, dessutom i en form som alla kan ta till sig. Den som skriver för unga behöver ta ungdomar på allvar och det gör verkligen Alice Oseman.

Heartstopper är en grafisk serie för unga som hittills fått fyra delar. En femte är på gång, liksom en Netflix-serie baserad på böckerna. Mina elever i år 1 har hittat serien med min hjälp och böckerna som beställdes för inköp på biblioteket skickas nu mellan dem. Jag förstår varför de tycker om den och ser själv fram emot att läsa de två följande böckerna i serien. Mycket troligt ser jag också tv-serien som har premiär i slutet av april.


Om boken

Heartstopper Volume Two av Alice Oseman, Hachette Children’s Books, (2019), 12-15 år, 320 sidor

Patriarkatet faller

Det är Internationella kvinnodagen idag och vad passar då bättre än att skriva om Partiarkatet faller av den norska feministen Marta Breen, illustrerad av Jenny Jordahl. En bok med undertiteln “Sexismens historia och kvinnors motståndskamp” och just fokuset på sexism är viktigt. Att se tillbaka på stora män i historien är tyvärr ofta att se tillbaka på personer som hävdar sin överlägsenhet gentemot kvinnor. Breen och Jordahl väljer att, som många andra, börja i antiken där Platon får symbolisera en filosof som faktiskt ser kvinnor och män som ganska lika och menar att “en stat som bara uppfostrar män är som en kropp spm bara tränar den ena armen”. Tyvärr är hans elev Aristoteles av en annan åsikt och det är hans syn på kvinnor som lägre stående och sämre än män som fått råda i allt för många tider på allt för många platser. Vi får möta ett gäng filosofer som beskriver kvinnor som varandes kaos, barnsliga, oseriösa och enkelspåriga. Det naturliga, menar till exempel Rousseau, är att kvinnan ska lyda mannen och utbildning, fortsätter Kant, försvagar kvinnans “charm och attraktionskraft”. Att kvinnan tillhör en lägre stående ras, slår Darwin fast och vi vet alla att Freud hävdade att penisavund var en vanlig, kvinnlig åkomma. Det fortsätter sida efter sida och männen som uttalar sig är inte bara filosofer, de är författare, vetenskapsmän, konstnärer, politiska och religiösa ledare. Icke att förglömma är de också inte sällan bröder, söner, makar och fäder.

Inte så konstigt kanske att dessa män lyfter pojkar och andra män som överlägsna flickor och kvinnor. Låter dem få teoretisk utbildning och lyxen att kunna fokusera helt på sina studier, sin forskning och sitt yrke. Kvinnan hade inget eget rum, mer än möjligen köket, men det var ingen plats för studier eller annan teoretisk verksamhet. Woolf skrev om det, men hur många stöttade på allvar kvinnors rätt till utbildning, yrkesliv och ett eget rum? Svaret är, väldigt få. Inte så konstigt att många kvinnor valde att skriva under pseudonym och/eller förbli ogifta. Stack de ut för mycket var de ett hot som skulle elimineras. Många är dock de kvinnor som kämpade för sina rättigheter, något Breen och Jordahl lyfter på ett förtjänstfullt sätt.

För andra gången upplyser Marta Breen och Jenny Jordahl om feminism och kampen för ett jämlikt samhälle. Jag har tidigare skrivit om deras Kvinnor i kamp som utkom lagom till Internationella kvinnodagen 2019. Där berättar de om 150 års kvinnokamp så att alla kan förstå, men bjuder också på intressanta detaljer som gått även mig förbi. Inte för att jag kan allt om kvinnokamp, det skulle jag verkligen inte vilja påstå, men många upplysande böcker om feminism är mer för yngre läsare och det är bra. Extra kul är det dock när även den här tanten får lära sig något. Behållningen med Patriatkatet faller är främst några för mig okända namn som Juana Paula Manso, författare, lärare och feminist från Argentina som levde 1819-1875 och Sojourner Truth (1797-1883), som föddes som slav och sedermera kämpade för såväl svartas som kvinnors rättigheter i USA. På ett myllrande uppslag finns 60 feminister listade och fler nämns i boken. Just listor är min grej och jag vill läsa mycket, mycket mer om dem som gick före.

Patriarkatet faller är klassad som en bok för Unga vuxna och det är fin läsning för målgruppen. Jag fastade också för många av de kvinnor som presenterades, men hade kanske önskat mig lite mer än en bild och någon rad som majoriteten får nöja sig med. Det är å andra sidan en bok som väcker nyfikenhet och jag vill veta mer om dem alla.


Om boken

Patriarkatet faller Sexismens historia och kvinnors motståndskamp av Marta Breen (text) och Jenny Jordahl (bild), Natur & Kultur, (2022), Unga vuxna, 99 sidor

Översättning: Hanna Hellquist

Jag har lyssnat på boksamtal

En av de saker som jag tycker nästan mest om med att vara lärare i svenska är att få ta del av mina elevers tankar och då främst kring litteratur. Igår och idag har jag lyssnat på inspelade gruppsamtal om boken Vad gör man inte av Maja Hjertzell. Det är andra gången jag läser boken tillsammans med elever i helklass och det är verkligen en perfekt undervisningsbok. Tunn, men väldigt innehållsrik och faktiskt ganska komplicerad. Mycket står skrivet mellan raderna och även om den är lättläst finns en massa att tolka. Inledningsvis gjorde vi det tillsammans och samlade detaljer, ledtrådar och annat viktigt på tavlan. Bokens fyra syskon får ta olika mycket plats och vissa perspektiv saknas helt, vilket är något som eleverna brukar reagera på. En fråga de får diskutera i det slutsamtal jag lyssnar på nu är huruvida någon mer karaktär borde få ett kapitel till och där brukar både systern Leah, som inte är med mer än på avstånd, men även syskonens mamma och mormor.

Det som gör ett samtal kring litteratur riktigt bra är när eleverna stannar i texten och verkligen diskuterar det de läst och inte fastnar i ett tomt tyckande. Många hävdar att undervisningen handlar mer om att tolka och analysera än att verkligen läsa och iaktta, men det går verkligen att lära elever att läsa på ett sätt som gör att de lägger märke till detaljer. Ofta brukar jag be dem samla citat och samtala utifrån dem, vilket gör att de hamnar i texten och inte bortom den. Sedan är det självklart inte förbjudet att dra paralleller till sitt eget liv, men karaktärernas agerande är det centrala.

Att inleda läsningen av en bok kan ibland vara rätt tufft idag när få elever läser frivilligt och många tycker att det är riktigt jobbigt. Jag är dock av åsikten att ska något göras ska det göras ordentligt och då är en gemensam bok att föredra. När eleverna lärt sig att läsa på ett medvetet sätt får de istället läsa böcker i mindre grupper, men att låta elever läsa en bok som ingen annan i klassen läser ger inte samma kvalitet på undervisningen. Däremot kan fokus vara en genre, som t.ex. dystopi, och då kan eleverna få välja mer fritt och leta genretypiska drag.

Men åter till samtalen kring det lästa. Det tar tid att lyssna och många gånger drar jag mig därför för att spela in och lyssna. Samtidigt tog de samtal jag nu lyssnat igenom totalt knappt fyra timmar och sanningen är att det hade tagit ännu längre tid att läsa en hög texter. Den information jag får kring elevernas förståelse av det lästa är också betydligt större när jag lyssnar till dem. Det går inte att smita och det räcker inte att läsa innantill. Däremot får de alltid frågorna innan för att kunna förbereda sig och det ger de mer osäkra en chans att kunna delta.

Något som slog mig när jag lyssnade på samtalen om just Hjertzells bok var hur mycket karaktärerna engagerar eleverna. De som inledningsvis var ganska platta och stereotypa, utvecklades under läsningen till komplexa karaktärer som nästan blir riktiga människor av kött och blod. Få böcker ger så textnära samtal av god kvalitet. Den här läraren blev riktigt nöjd när eleverna under samtalet bläddrade i boken för att hitta det perfekta citatet och dessutom tydligt använder formuleringar från texten som visar att de läst på ett bra sätt. Extra kul är också att flera nämner att de berättar att de diskuterat boken på bussen och på raster.

Just nu vilar jag i känslan av att mina elever faktiskt är riktigt duktiga på att diskutera och analysera det de läst. Förhoppningsvis har jag någonting med det att göra. Imorgon kommer jag säkert att tvivla igen, för sådant är läraryrket.

Photo by Alexis Brown on Unsplash

Så jävla operfekt

“Till min kropp Förlåt”, så lyder dedikationen i inledningen av Charlotte Cederlunds bok Så jävla operfekt. En bok om kroppar och hur vi har en tendens att alltid se dem som fula oavsett hur de ser ut. Huvudpersonen Emma gör allt för att dölja sin kropp. Hon känner sig ful och fet, något som inte blir bättre av att hon omges av perfekta tjejer och killar som i alla lägen kommenterar alla tjejers kroppar. Värst av tjejerna är Shirin och Ida. De är inte bara smala, snygga och perfekta, utan också väldigt otrevliga. Dessutom har de börjat umgås med Clara, som tidigare var Emmas bästa vän. Nu har Clara slutat hänga i stallet och Emma är helt ensam.

Det är dags att rösta fram klassens representanter till luciatåget, men det är bara en formalitet. För Shirin och Ida är det självklart att de ska vara med. Så får Emma ett infall och anmäler sig som frivillig och när hon blir en del av luciatruppen händer något både med henne och andra. En sak som fick henne att våga var de rosa lappar som börjar spridas på skolan med budskap som “Du är bra som du är”. Emma inspireras också av Jamila som inte heller passar in, men som väljer att säga ifrån istället för att försöka gömma sig.

När jag tittar tillbaka på gamla foton ser jag en helt vanlig tjej. Det är svårt att förstå hur hon kunde se sig själv som tjock och ful. Nu är hon snarare väldigt smal, även om det självklart inte har någon betydelse. Poängen är att ingen är nöjd. Ingen kommer undan utseendepressen. Alla påverkas av den. Så jävla operfekt visar det och den visar också att det kan bli bättre om tjejer faktiskt slutar kritisera varandra. Nu behöver killarna ändra sig också, men någon slags lojalitet mellan tjejer vore definitivt önskvärd. Det är ett budskap som finns i Charlotte Cederlunds bok. Tankarna går till Moxie av Jennifer Mathieu och jag gillar verkligen hur Cederlund låter Emma ta kontroll över sin egen situation.


Om boken

Så jävla operfekt av Charlotte Cederlund, Bokförlaget Opal , (2021), 12-15 år, 240 sidor

Heartstopper: Volume one

Vad passar bättre på alla hjärtans dag än att skriva om en fantastiskt fin bok om kärlek? Alice Oseman har skrivit fyra böcker i serien Heartstopper och jag har läst den första delen. En väldigt fin grafisk berättelse som utspelar sig på en brittisk pojkskola där vår huvudperson Charlie är elev. Han är en tänkare som inte riktigt passar in, kanske för att han är öppet homosexuell. Det är inte så att han blir utsatt för det, men alla vet vem han är och många pratar om honom till största delen bakom hans rygg.

På biblioteket träffar Charlie Ben i smyg. De är inte ihop på riktigt och egentligen är Ben inte alls någon drömkille. Snarare tvärtom. När Charlie får information om att skolan skapat nya “form groups” där elever från olika klasser träffas, placerar läraren Mr. Lange honom bredvid Nicholas Nelson, stjärnan i rugbylaget som går en årskurs över Charlie. Mötet får hans hjärta att stanna och någon slags kärlek vid första ögonkastet uppstår.

I Heartstopper får vi läsa om hur en vänskap växer fram mellan Charlie och Nick, en vänskap som övergår i någon slags förälskelse som tar tid att uttala. Nick övertygar Charlie om att han ska börja spela rugby och vad gör man inte för att få vara nära den man är förälskad i? Berättelsen är otroligt charmig och första delen tar slut alldeles för snabbt. Självklart vill jag läsa vidare och följa Charlie och Nick ett tag till.


Om boken

Heartstopper: Volume One av Alice Oseman, Hachette Children’s Group, (2019), 12-15 år

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: