Facklitteratur

Autistens överlevnadsguide till skolan

Autistens överlevnadsguide till skolan är skriven av Alexander Skytte, idrottslärare med diagnoserna autism och adhd och Jiang Millington, mamma till två barn med autism och adhd. Jag har följt dem båda i sociala medier under flera år och speciellt Jiang Millingtons vlogg Actually Autistic, som hon gör tillsammans med ett av sina barn, har hjälpt både mig och vår son med autism mycket.

I tio kapitel tar författarna upp hur det är att ha autism och hur det kan påverka både tiden i skolan och fritiden. De berättar om vikten av rutiner, hur det kan vara extra svårt att äta lunch med andra och hur mycket snabbare energin tar slut för någon med autism än någon utan. Texterna är tydliga, informativa och bra. Fakta blandas med rutor som kallas “Fråga Jiang” där hon berättar om olika situationer utifrån sin roll som förälder och “Fråga Alex” där han både skriver om hur det var för honom i skolan när han var barn och hur det är nu som vuxen lärare med npf-diagnoser. Kanske tycker jag allra mest om att Alex vågar berätta om sig själv och hur tydligt det blir att det kan gå bra även för den som haft en jobbig skoltid.

I boken finns också övningar för barnen själva där de genom att kryssa kan berätta om saker som fungerar bra i skolan och situationer som känns omöjliga att klara. De får berätta om strategier för att klara eller undvika och får tips om hur de skulle kunna göra istället. Genom att olika alternativ erbjuds kan barnen också få tips på hur de skulle kunna agera, utan att de behöver läsa långa texter eller för den delen skuldbeläggas för att de gör saker som andra kan finna märkliga. Kanske är det bästa av allt tonen i boken som säger att vissa saker är typiska för diagnosen autism, men att mycket går att leva med. Tyvärr är skolan sällan bra på att erbjuda alternativ och det är inte lätt varken för en enskild lärare med en stor klass, eller en enskild elev och dess föräldrar att själva hitta anpassningar och lösningar. Det finns allt för många barn som far illa i dagens skola och allt för många som väljer strategin flykt och helt enkelt slutar gå dit.

Boken Autistens överlevnadsguide till skolan vänder sig till barn med autism mellan 10 och 16. Jag skulle säga att den fungerar bäst i åldrarna 8-12 år, vilket också är den åldern då barn får diagnosen autism, och/eller problemen i skolan börjar. Ett avsnitt handlar om flickor med autism, som ofta får diagnosen senare främst för att de är bättre på att verka neurotypiska och lägger mycket energi på det. Där känner jag också igen min son och hade därför önskat en bok som vänder sig till en lite äldre målgrupp, då jag kan tänka mig att speciellt de tonåringar med högfungerande autism kan uppfatta boken som något barnslig. Just den gruppen verkar också ha det extra svårt, då de ses som “normala” och kraven ställs därefter, med resultatet att energin tar slut fullständigt. Något som gör mig glad att läsa är att Skytte och Millington planerar fler böcker i serien som vänder sig till skolpersonal och föräldrar. Det finns väldigt många som dels behöver stöd, men också öka sin kunskap och förståelse kring hur det kan vara att möta skolan om man har diagnoser som adhd och autism.

Den utbrända hjärnforskaren

I Den utbrända hjärnforskaren beskriver Hedvig Söderlund hur hon gick från att vara stressad till att bli utbränd och vad som händer i hjärnan när vi människor utsätts för långvarig, intensiv stress. Hon gör också klart att de som drabbas av utbrändhet är de som alltid gör lite till, de som är riktigt dåliga på att lämna uppgifter till andra eller har riktigt svårt för att säga nej. Den som blir utbränd har svårt för att lata sig. Som hjärnforskare är det naturligt att just hjärnan står i fokus för boken om utmattning och jag ska erkänna att jag skräms av att läsa om den påverkan långvarig stress har på hjärnan. Intressant är också de delar av boken som skiljer på depression och utmattningssyndrom, då detta ofta ses som samma sak trots att alla som drabbas av utmattning inte är är deprimerade och därför behöver andra insatser. Att tillståndet tidigare kallades utmattningsdepression gör självklart sitt till. 

Söderlund undersöker också varför kvinnor drabbas av utbrändhet i större utsträckning än andra och lyfter fram strukturer som behöver förändras. Mest av allt tycker jag dock om när hon verkligen grottar ner sig i hur stress påverkar hjärnan och skriver om frontallober som fungerar sämre, om minnesproblem och koncentrationssvårigheter, kortisol som pumpas ut så att hjärtat drar igång och om svårigheter att varva ner och att sova. Lite rolig (och samtidigt tragisk) är också kängan som ges till läsaren som kanske läser boken för att vara lika duktig på att rehabilitera sig som på allt annat. De duktiga flickorna är många och mycket av det som Söderlund beskriver kan ses som småsaker, men faktum är att många arbetsplatser funkar för att kvinnor (på gruppnivå) gör de där småsakerna som män (på gruppnivå) räknar med att andra ska göra.  På en arbetsmarknad när det annonseras efter personer som brinner är det inte konstigt att vi skapat en arbetsmiljö som gör att människor brinner upp. I effektiviseringens fotspår kommer stressad personal och den som inte kan säga nej är i riskzonen för att tippa över gränsen från lite stressad till något helt annat. Det spelar ingen roll om allt du gör är roligt, om tid för återhämtning inte finns blir det inte bra.

Jag har varit stressad förut och någonstans vid jul kände jag att jag behövde bromsa. Något som är svårt om man jobbar heltid som lärare. Vid påsk kändes det som att något var allvarligt fel och jag fick kontakt med en läkare som rekommenderade sjukskrivning, något som skrämde skiten ur mig och jag valde istället att försöka sänka mitt tempo i vardagen. När jag läser Den utbrända hjärnforskaren inser jag att jag låg farligt nära gränsen vid påsk och att jag kanske fortfarande gör det. De symptom Hedvig Söderlund beskriver är de jag har och när hon berättar om vad det kan ha orsakat i min hjärna blir jag faktiskt lite rädd. Det är skillnad på att vara lite stressad och att ha en hjärna som beter sig som ett flipperspel och inte kunna sortera några intryck. En sommarledighet gör sitt helt klart, men i år är jag rädd för att det inte ska räcka. Nu koncentrerar jag mig på att verkligen försöka mota bort oron, för den gör bara allt värre. Svårt är också att bli någon som säger nej, istället för ja. Att inse att sociala kontakter måste minimeras, att de ska ge energi och att de ska vara tidsbegränsade. Har kontakt med en terapeut som fått mig att inse just vikten av en väg ut om det blir för mycket, för att minimera risken för totalt försvunnen energi. Läsa orkar jag som tur är, tv-serier funkar konstigt nog sämre, men det svåraste är samtal, som kräver något annat än min hjärna orkar just nu. 

Den utbrända hjärnforskaren är en bra bok för den som stressar för mycket, för den som är på väg tillbaka och för den som har en utmattad person i sin närhet. Den är välskriven, lättläst och på sina ställen ganska läskig läsning.

Smartast bland mesar

På väg från jobbet för exakt en vecka sedan hamnade jag mitt i “Djuronsdag” på P3 som hade fågelspecial. Inte ett program jag borde fastnat i eller än mindre tyckt var spännande, men faktum är att jag blev helt fascinerad. Hanna och Jörgen intervjuade nämligen Anders Brodin som är professor teoretisk ekologi, specialist på svenska småfåglar och dessutom aktuell med boken Smartast bland mesar om (håll i er nu) talgoxar. Ett av Anders Brodins största intressen är att studera hur våra småfåglar klarar vintern och en av de fåglar som finns hos oss året runt är just talgoxen, som är duktig på att hamstra mat. De tillhör också de mest framfusiga fåglarna som till och med kan knacka på fönstret om de tycker att fågelmataren behöver fyllas på. Det har jag varit med om. Trots att talgoxen är en mes är de minst av allt mesiga.

Ni som inte känner mig så väl förstår inte hur enormt märkligt det är att jag inte byter kanal när småfåglar är ämnet utan faktiskt höjer volymen och lyssnar med stort intresse. Ännu konstigare är det att jag inte kunde sluta prata om talgoxar när jag kom hem och inte kunde förstå att de andra tre i familjen inte tyckte att det var superspännande att vår smartaste mes faktiskt hade två olika läten, inte bara det  trestaviga “tsi-tsi-dää-tsi-tsi-dää” som bönderna förr tyckte lät som  “lite hö, lite hö” och därför såg som en ren provokation, utan också det tvåstaviga “tita-tita-tita”. Det verkar som att de oftare var trestavig förr, berättade Brodin för mig och jag för make och barn. De brydde sig inte nämnvärt, men jag har lyssnat som en besatt under mina promenader den senaste veckan och kommit fram till att de tvåstaviga är vanligare hos oss, förutom längre ut i skogen då jag faktiskt hörde några trestaviga läten. Det stämmer med teorin Brodin berättade om att deras läten blir tvåstaviga när det finns mycket störande ljud runt dem.

När jag klickade mig in på Storytel och började läsa Smartast bland mesar chockade jag till och med mig själv. Visst har jag med glädje studerat småfåglarna vid fågelbordet utanför köksfönstret (som vi hade tills vi skaffade katter) och visst njuter jag av fågelkvitter så här på våren, men så mycket längre sträcker sig inte mitt intresse för småfåglar. Jo, jag jublar när jag ser årets första sädesärla och tycker att det är riktigt stämningsfullt att se domherrar på vintern, men talgoxar, hur spännande kan de vara egentligen? Väldigt skulle det visa sig.

Jag började läsa och blev mer och mer intresserad av vår vanligaste mes som också är en av våra vanligaste fåglar. Jag har lärt mig att “vår” talgoxe heter Parus major på latin och att den mindre ostasiatiska versionen heter Parus minor. De är inte bara mindre utan också blekare än den större talgoxen. På den amerikanska kontinenten finns det däremot varken talgoxar eller blåmesar, men väl talltita som kallas chick-a-dee på amerikanska, ett onomatopoetiskt namn. Att tita ens var en sorts mes hade jag ingen aning om och helt ärligt (men nu skäms jag lite) visste jag faktiskt inte att talgoxen är en mes, trots att jag har full koll på att den är i princip identisk med blåmesen (något som yngste sonen upplyste mig med med självklarhet och tyckte att jag var sjukt korkad som inte visste det). Nu fattar ni kanske hur lite jag vet (eller visste) om talgoxen. Nu vet jag mer och har till exempel lärt mig att det till synes enformiga lätet inte alls är så enformigt som det kan låta och att frekvensen kan skilja sig åt väldigt mycket beroende på omgivningen. I Japan har en mängd studier gjorts på just talgoxar, eller vad de nu heter på japanska. På latin är det i alla fall Parus minor.

Frågade man Linné hette fågeln just talgoxe, medan bland andra Strindberg kallade arten för solsvärta. Fint, eller hur? Lika fint är det kanske inte att talgoxen gärna kalasar på bin under vinterhalvåret och hänger hos biodlare för att kunna käka bin direkt från kupan. På våren käkar de istället humlor eller fjärilslarver och det är väl inte heller så himla bra i dessa dagar när vi behöver alla insekter som vi kan få. Är de riktigt hungriga kan de till och med hacka sönder huvudet på andra småfåglar för att käka upp deras hjärnor och fladdermöss i vinterdvala ligger också illa till. Och mjölkkapsyler, Brodin berättar om hur hur många vittnat om talgoxarnas mjölktörst som resulterade en svärm av fåglar som följde mjölbilarna i Storbritannien på 20-talet och sönderhackade kapsyler även i Sverige på den tiden vi hade mjölken i flaskor.

Vad finns det då för belägg för att talgoxar är smartast av mesar? En som kommit fram till det är den ungerske forskaren Lajos Sasvári som på 70-talet tränade ett gäng talgoxar, blåmesar och entitor att hitta mat i ett hål som gradvis täcktes av en duk. Talgoxarna klarade det riktigt bra, medan entitorna var rätt tröga. Helt galet vilka forskningsprojekt det finns och ännu mer galet att jag bryr mig det minsta om dem. Det finns många intressanta studier i Smartast bland mesar som verkligen visar hur smarta talgoxar är. Ibland blir det lite väl teoretiskt och träigt, men mest är det oväntat spännande.

En bok om talgoxar som jag slukade och det är inget aprilskämt utan dagens sanning. Så himla märkligt.


Det här inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 1 april 2020 och det var faktiskt inget aprilskämt att jag uppskattade en bok om talgoxar. Faktiskt tänker jag fortfarande på den ibland ett drygt år senare.

O läser Osynliga kvinnor: Del 1 Vardagslivet

Ni har säkert hört uttrycket “feministisk snöröjning” och kanske fnissat lite åt det. Vad har feminism och snöröjning med varandra att göra? Jag ska erkänna att jag inte över huvud taget satt mig in i begreppet, men efter att ha läst första kapitlet i den del av Caroline Criado Perezs Osynliga kvinnor som berör vardagslivet vet jag mer och har insett att ojämlikhet går att hitta på de mest otippade områden.

Snöröjning sker utifrån en plan, vilket är ganska självklart. Ofta går den ut på att börja med de stora vägarna och sedan de mindre. Sist röjs gång- och cykelbanor samt trottoarer. Logiskt kan tyckas. Det som började som ett skämt när Karlskoga fick i uppdrag att undersöka all sin verksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv och någon skojade om feministisk snöröjning, men slutade med en helt ny plan för hur snön skulle forslas bort. De kom fram till det som Criado Perez också lyfter som ett universellt problem, att kvinnor och män reser på olika sätt och att männens resande ofta prioriteras. Män reser ofta direkt till jobbet och sedan direkt hem igen. De använder då motorvägar och det är också motorvägar som prioriteras i snöröjning. Logiskt kan tyckas, då många reser där, men samtidigt är det fullt möjligt att köra på motorvägar även då snön ligger. Du får köra långsammare, men det går att ta sig fram. Kvinnors resmönster är ofta mer komplicerade. De lämnar oftare barnen på förskola eller skola och tar sig inte sällan fram till fots eller med kollektivtrafik. Kvinnor handlar också oftare på vägen hem från jobbet och är inte sällan de som hjälper en äldre släkting att handla eller ta sig till läkaren.

När resvanorna i Karlskoga undersöktes utifrån kön visade det sig att den genusneutrala snöröjningen inte alls var speciellt genusneutral. Istället prioriterade den mäns vägar framför kvinnors. Tjänstemännen (som säkerligen inte bara var män) i Karlskoga gjorde om planen för snöröjning och prioriterade gångtrafikanter och kollektivtrafik. Vad de fick på köpet var färre olyckor och därmed sparade de pengar inom sjukvården. Det är inte trafikolyckor på motorvägar som är vanligast, utan fallolyckor på gångbanor orsakade av snö.

Det här är något jag aldrig reflekterat över, utan jag har helt enkelt tänkt att det säkert är smartast att prioritera motorvägar eftersom köerna brukar bli massiva just där. Så mycket vi gör utan att ens reflektera över ojämlikheten i det. Som Criado Perez konstaterar handlar det med största sannolik inte om medveten diskriminering, utan om att tjänstemän ofta är just män och de utgår ifrån sina erfarenheter och i detta fall sina resmönster när de gör planer. Att det är rätt sätt blir sedan en sanning och den ses som objektiv. När någon påpekar ojämlikheten i det blir det däremot en debatt.

Karlskoga är självklart inte det enda exempel som Criado Perez tar upp. Ojämlikheten finns över hela världen och innefattar inte bara just snö. Män och kvinnor reser på olika sätt. Kvinnor behöver ta fler omvägar och har inte sällan barn och barnvagnar med sig under resan. Män reser själva och tar sig från punkt A till punkt B och tillbaka igen.

Det ironiska i sammanhanget är att kvinnor både använder kollektivtrafik mer och samtidigt är mer rädda och mer utsatta än män.  Detta gäller både på själva fordonet och i väntan på det. Criado Perez lyfter en rad brott som kan kopplas till kollektivtrafiken, men också “vanliga” sexuella trakasserier som sällan är idé att anmäla. Svaret blir då att kvinnor är känsliga och att en hand som hamnar fel, eller en sexuellt laddad kommentar är något man får tåla. Eller inte man då, utan kvinna. Åtgärder som hade kunnat hjälpa är övervakade transporter, men också hållplatser, samt möjligheten att få gå av mellan stopp för att slippa gå långt i mörkret ensam.

Utsattheten finns också på andra offentliga platser som gym och parker. Ett annat område med vardaglig ojämlikhet som Criado Perez tar upp är offentliga toaletter och hur vi inte sällan accepterar att köerna till damtoaletter slingrar sig långa, medan männen ofta kan gå rakt in. Även här handlar det om att kvinnor ofta är de som tar med barn på toaletter, men också om att pissoarer gör att fler kan göra sina behov på mindre yta. Det här är inget stort problem i Sverige, men det är irriterande. I andra länder kan dock bristen på offentliga toaletter för kvinnor göra att de tvingas hålla sig hela dagar eller i extremfallen inte kan jobba på alla platser. Många kvinnor riskerar också att utsättas för sexuellt våld på väg till offentliga toaletter eller när de tvingas uträtta sina behov utomhus. Det är intressant hur Criado Perez kan peka på till synes små saker, som i ett jämställdhetsperspektiv faktiskt är rätt stora. I jämförelse med kvinnor i många länder är långa toalettköer på krogen utan tvekan ett i-landsproblem, men de ojämlika strukturerna finns överallt.

Jag läser vidare och återkommer!

O läser Osynliga kvinnor: Inledning

Det här är del två i en inläggsserie om boken Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez. Första delen hittar du här.


Inledningen i Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez har fått titeln “Mannen som norm” och det är verkligen kärnan i det ännu så ojämlika samhälle vi lever i, även här i Sverige. Det är, som Criado Perez skriver, en gammal vana som kan spåras till antikens Grekland (och säkert ännu längre) då Aristoteles skrev om “kvinnlig avkomma” som en avvikelse om än “en naturlig nödvändighet”. Criado Perez fortsätter också diskussionen kring jägare och samlare och hänvisar till ett symposium 1966 på University of Chicago, där jaktens betydelse för människans evolution och utveckling diskuterades av ett sjuttiotal socialantropologer. Att vi skiljer oss från aporna handlar helt om jägarna, underförstått männen. Om den mänskliga evolutionen drivs av män, är kvinnor ens mänskliga då, frågar sig Criado Perez. Knappt tio år senare 1975 publicerade antropologen Sally Slocum essän “Woman the gatherer” som istället fokuserar på det samhälle kvinnorna skapade när männen ägnade sig åt jakt. Detta måste också ha betydelse för människans evolution, menar Slocum och ifrågasätter det sunda i att fokusera på aggression och våld.

Vad gör det egentligen med oss människor när jakt lyfts som något som är viktigare än hemmalivet? Vår historia utgår inte sällan från krig och visst är det så att detta ses som grunden till utveckling. Vad gör det med synen på mannen (förlåt, människan) om våld är grunden till utveckling? Criado Perez lyfter det faktum att nio av tio mord begås av män och är det något som oroar mig så är det den osunda mansbilden som förstör så mycket. Vill vi verkligen lyfta den mer än nödvändigt? Nu verkar det inte bara varit män som krigat, men istället för att lyfta kvinnor i krig så har dessa osynliggjorts genom historien. Vi verkar helt enkelt föredra en rent manlig bild av den som krigar.

Att inte se skillnader mellan män och kvinnor och istället utgå ifrån en manlig norm leder till att kvinnor har svårare att t.ex. få vissa jobb, menar Criado Perez och det är ingenting hon hittat på, utan det finns en rad hänvisningar till undersökningar som stödjer detta. Så länge mannen ses som norm och det är män som finns på de högre positionerna i samhället är risken stor för särbehandling av manliga sökande till positioner där män är vanligast. Vi har lärt oss att män naturligt kan ta plats i maktens korridorer, medan en kvinna betraktas som avvikande. Då blir det också så att ett fåtal kvinnor kan ses som tillräckligt. På samma sätt har jag tidigare sett undersökningar som visar att när taltiden är fördelad i en grupp med jämn könsfördelning, så att män talar 2/3 av tiden uppfattas det ändå som att kvinnor tar mer plats. Det finns helt enkelt mer plats tillgänglig för män än för kvinnor.

Språket i sig bidrar i vissa fall till en obalans menar Criado Perez och lyfter då speciellt språk med tydligt genus, som franska och spanska, men också att manliga ord, som “lads” eller “guys” uppfattas som mer könsneutrala än kvinnliga motsvarigheter. Hon lyfter också hur mycket kritik förändring av språk medför, t.ex. när den första kvinnliga chefen för Londons räddningstjänst 2017 föreslog att fireman skulle ersättas med det könsneutrala firefighter. Jag tänker också på hur diskussionen går här när man inte längre ses som könsneutralt, vilket många ändå hävdar eller hur galna vissa blir när hen används när vi inte vet könet. Generisk maskulinitet, när t.ex. en blandad grupp adresseras som män eller maskulina former används i platsannonser, är något Criado Perez lyfter som mycket problematiskt. Det är också problematiskt att till synes genusneutrala ord som forskare ofta ses som manliga.

Mannen som norm syns överallt i samhället. Criado Perez lyfter hur män får mer tid på vita duken och dessutom kan spela fler roller, hur vi omges av statyer av män (i Göteborg finns det t.ex. fler statyer av Evert Taube än det finns statyer av namngivna kvinnor) och hur historiska kvinnor lyser med sin frånvaro i läroböckerna. Hon tar också upp det klassiska exemplet att kvinnor förväntas kunna identifiera sig med manliga karaktärer, medan en man inte kan förväntas identifiera sig med en kvinnlig karaktär. Män läser också primärt böcker skrivna av män, medan kvinnor läser böcker av män och kvinnor. Resultatet blir att manliga erfarenheter ses som allmängiltiga, medan kvinnliga är avvikande. Vem minns inte motiveringen när Doris Lessing fick Nobelpriset och det faktum att hon skriver om kvinnor lyftes fram. När skulle samma sak ske om en manlig författare vann?

Det finns så mycket i den här inledande texten som gör mig upprörd och förbannad. Mest stör jag mig kanske på hur självklart det är för många att män representerar mänskligheten, medan kvinnor osynliggörs. Som att fotbollslandslaget självklart är herrarnas landslag, eller att Andy Murrey sågs som den förste att vinna två olympiska guldmedaljer i tennis, när det hänt flera gånger innan då kvinnor gjort samma sak. Nu fann Murrey sig och lyfte Venus och Serena Williams, men att journalisten inte hade koll är symptomatiskt. Criado Perez lyfter också hur upprörda känslor som väcks då en superhjälte är kvinna eller Doktor Who inte inkarneras som man utan som kvinna. Det ses som löjlig, politisk korrekthet att vilja jämna ut representationen både när det gäller kön och ursprung, när det borde vara en självklarhet att vita män inte kan stå i centrum hela tiden.

Värst är kanske ändå osynliggörandet av de kvinnor som gjort något stort. Hur verk som skapats av kvinnor tillskrivits män, men att vi trots att detta kommer fram, inte förändrar historieskrivningen. Hur de urvalskriterier som används när historiskt viktiga personer ska väljas ut inte alls är neutrala, utan bygger på en partiskhet till mäns fördel. Vi är så vana vid att män ska stå i centrum att det är naturligt att berättelsen om såväl vår historia som vår samtid tillåts domineras av män. Faktiskt undrar jag ibland om det finns ett intresse av att korrigera historien eller att se på världen ur ett annat perspektiv än det manliga. Vår kanon fokuserar till exempel nästan helt på verk av män, även om det framkommit att kvinnor varit mer kända i sin samtid, men sedan glömts bort. På Göteborgs Universitet ledde Yvonne Leffler en forskargrupp som i en studie visade att författare som Emelie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer var mer internationellt kända under 1800-talet än sina manliga kollegor Carl Jonas Love Almqvist och Viktor Rydberg, men ändå är det de senare som lyfts på litteraturkurser och som tar plats i vår kanon.

Det finns massor mer att skriva om inledningen till Osynliga kvinnor, men jag sätter punkt här, läser vidare och återkommer med fler inlägg.

 

Foto: Rachel Louise Brown

 

O läser Osynliga kvinnor: Förord

Det var ett tag sedan nu, men ibland är en bok viktig nog att få en inläggsserie istället för ett enda inlägg. Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez är en sådan. Redan förordet gör mig så upprörd att jag har svårt att lyssna vidare. Inte för att det Criado Perez skriver om på något sätt är nytt, men för att hon gör det så extremt tydligt.

Undertiteln till boken lyder “Hur brist på data bygger en värld för män” och boken är tillägnad “Till de kvinnor som inte ger sig: fortsätt vara jävligt besvärliga”. Sällan har min längtan att vara jävligt besvärlig väcks så mycket som nu. Märk väl att det inte sällan räcker att påpeka att mannen inte nödvändigtvis behöver representera mänskligheten, för att ses som jävligt besvärlig.

Förordet handlar om bristen på data och hur mer än halva mänskligheten raderas, inte bara från historien utan också ofta inom den kulturella världen. Criado Perez driver tesen om att bristen på genusuppdelad data gör att endast männen får synas, medan tystnaden kring kvinnorna inte sällan är total. Hon tar till exempel upp hur mannen som jägare är en väldigt mycket viktigare historisk karaktär än kvinnan som samlare. Att vi numera vet att inte bara män var jägare och att alla kvarlevor av människor med vapen som hittas inte är män, förändrar inte historien.

Vardagliga saker som att höjden på t.ex. förvaring eller temperatur en i ett rum utgår ifrån männens fysik är dock inte lika hemskt, som att bilars säkerhetsanordningar utgår ifrån mannens kropp och att symptom på hjärtinfarkter hos kvinnor avfärdas då de inte är desamma som hos män. När AI används för att ställa medicinska diagnoser är det mäns data som används, vilket kan leda till att sjukdomstillstånd hos kvinnor missas. Det är självklart inte alla situationer där tystnaden kring kvinnor inte innebär livsfara, men Criado Perez visar tydligt hur massiv denna tystnad är. När jag börjar tänka på det blir jag så förbannad att jag saknar ord. HUR kan det fortfarande vara så här?

Simone de Beauvoir skriver redan i Det andra könet (1949) om hur kvinnor ses som undantag från den manliga normen och fortfarande är det tydligt att män står i centrum. I alla fall vita män från väst. När andra grupper lyfts fram kommer direkt kritik om identitetspolitik och fixering vid kön och ras, medan fokus på män ses som något naturligt som dessutom representerar hela mänskligheten. Att den synen har exakt lika mycket med identitet att göra vill ingen kännas vid. Tydligt är också (inte minst när det handlar om amerikanska presidentkandidater) att det är lättare att acceptera en man, oavsett ursprung, än en kvinna som försöker ta sig in i en manlig domän.

Frågor som handlar primärt om kvinnor glöms ofta bort, eller diskuteras utifrån ett manligt perspektiv, menar Criado Perez och lyfter till exempel frågor om kvinnokroppen, oavlönade omsorgsansvar och mäns våld mot kvinnor. Det är bara att tänka på den nutida debatten för att inse att det här är frågor som antingen styrs av män eller inte får någon plats alls. Försök att diskutera mäns våld mot kvinnor utan att få ett “inte alla män” eller “men kvinnors våld mot män då?” som kommentar.

 

Sjukt stressad

Faktiskt är jag inte helt totalt sjukt stressad längre, utan börjar se ljuset i tunneln som i mitt fall är skolavslutningen. Långsamt läser och bedömer jag hög efter hög av inlämningar och snart kan jag (förhoppningsvis) sätta betyg. Tyvärr innebär ju dagens skolsystem att alla inte får ett betyg som är godkänt och som svensklärare kan det betyg jag sätter vara det som avgör om eleven får en gymnasieexamen eller inte. Nu är det absolut inte bara mitt ansvar, men det här är något som ibland faktiskt gör mig sjukt stressad.

Egentligen avskyr jag stresshanteringsböcker, men jag gillar Anna Bennich Karlstedt skarpt och har alltid tyckt att hon verkar ha en sund syn på livet. När jag under en bussresa inte orkade läsa satta jag därför lurarna i öronen och började lyssna på hennes bok Sjukt stressad. Riktigt nöjd blev jag när hon i inledningen skriver om hur det kan kännas att läsa råd om stresshantering och hur viktigt det är att inte vifta bort stressymptom som något som går att andas bort, men så länge den stressade situation man befinner sig i är riktigt allvarlig kan boken hjälpa, medan mer allvarliga situationer självklart kräver mer och annan hjälp.

Med en sådan inledning känner jag att den rädsla för att bli provocerad som jag kände när jag tryckte på play raskt bleknade bort. Visst blir det ibland även här lite hurtigt, men jag tycker att Bennich Karlstedt håller sig strukturerad och inte minst respektfull mot den som drabbats av stressymptom. Det gör att det är lätt att ta henne på allvar.

Sjukt stressad är en ganska kort liten bok på knappt 100 sidor, men under den timmen det tog att lyssna på den lyckades Bennich Karlstedt ändå få mig att tänka till flera gånger.Något jag insåg under lyssningen är att jag faktiskt blivit väldigt bättre på att hitta tid för återhämtning. Jag jobbar också ständigt med att försöka att inte stressa upp mig över saker som jag faktiskt inte kan påverka, men det är riktigt svårt.

Författaruppläsningen är väldigt bra, men jag önskar ändå att jag läst boken, dels för att det hade varit bra att kunna stanna till ibland och fundera, men också för att de ständiga påminnelserna om att gå in på förlagets hemsida (där jag inte ens lyckas hitta de övningar som hänvisas till) gjorde mig en aning frustrerad. Jag tror dock att Sjukt stressad är en perfekt bok att bläddra i ibland, kanske läsa några rader eller påminnas om en övning, för att förhoppningsvis kunna parera de värsta stressperioderna.

 

 

Allt du kan se när du saktar ner

Jag har lyssnat på Allt du kan se när du saktar ner av Haemin Sunim på kvällarna när jag haft svårt att sova. Något som borde varit ett utmärkt val, med tanke på att Sunims budskap är att livet ska levas långsammare. Det är bara det att jag i alla fall inledningsvis blev sjukt provocerad av allt prat om att omfamna motgångar och inte låta sig stressas av saker som stressar. Så lätt att säga och så svårt att göra.

Hemin Sunim är zen-buddhist från Sydkorea och Allt du kan se när du saktar ner har blivit en megasuccé. Nu lyssnade jag på den, men kanske borde jag läst istället, då illustrationerna kanske hade bidragit till att jag upplevt texten på ett annat sätt. Då hade jag också kunnat stanna vid det som faktiskt kändes vettigt och funderat ett tag.

Visst inser jag att jag borde ta till mig mer av det Sunim säger, att jag definitivt tillhör målgruppen, men jag känner mest som Helena, när hon ryter till på Kulturkollo, att självhjälpsböcker som denna sätter orimligt mycket fokus på individen och allt för lite på samhället. Det blev bättre efter ett tag, det måste jag tillstå och Sunim har helt klart en hel del klokt att säga. Däremot har jag svårt att se hur jag skulle bli mindre stressad av att äta långsamt och tugga ordentligt. Men ja, visst måste jag försöka att leva livet långsammare.

Jag vill inte helt avfärda Haemin Sunim. Han har kunskaper som jag behöver. Däremot var det ingen hit att lyssna på Allt du kan se när du saktar ner för att försöka just sakta ner. Jag borde som sagt läst istället.

 

1947 om då och nu

9789127143708-1

Elisabeth Åsbrinks bok 1947 har följt mig under några höstveckor och jag har läst den i små portioner för att hinna fundera över det jag läst. Ett par år efter andra världskriget formades mycket som påverkar oss än idag. Forna nazister flydde till Sydamerika och fick hjälp av bland andra svenske fascistledaren Per Engdahl. 1947 börjar Per Engdahl arbetet med att knyta samman nazister och fascister i Europa och mycket av källorna har försökt döljas. Det handlade inte om nynazism, utan om nazister och fascister som varit i högsta grad aktiva under kriget. Kopplingen till Sydamerika blev bland annat en tidning där en rad skribenter spred propaganda som för tankarna till dagens högerpopulistiska rörelser som SD tillhör.

Under 1947 försöker nystartade Förenta Nationerna att hitta en lösning på den judiska stat som ska skapas. Palestina är en naturlig plats tycker många, men att placera en ny stat där en annan är inte okomplicerat. Åsbrink har en personlig koppling till 1947 och just den här frågan. Hennes pappa sattes i ett läger för föräldralösa judiska barn som skulle få inresetillstånd i Israel. Det var ett socialistisk, sionistiskt läger och många av barnen placerades sedermera på båten Exodus. Där hamnade inte Åsbrinks pappa, då hans mamma kom och hämtade honom. Han var nämligen inte alls föräldralös.

Själv fastnade jag för de litterära delarna i Åsbrinks bok. De som handlar om George Orwell som skapar sin bok 1984 på Jura och de som handlar om Simone de Beauvoir och hennes kärlek till Nelson Algren. Även Nelly Sachs tar plats i händelserna som finns med i 1947.

Jag fascineras också för hur Muslimska brödraskapet tar ett rejält kliv in i historien och hur det kopplas till annat som sker samtidigt. Visserligen skapade Hassan al-Banna rörelsen redan 1928, men 1947 händer det mycket. Bland annat återinförs begreppet jihad. Mycket extremism har sina rötter i åren under och efter andra världskriget.

En annan man, som jag faktiskt inte hört talas om, men som påverkat vår värld mycket är Raphaël Lemkin, som stred för att folkmord skulle ses som ett brott och då definieras av FN. Tidigare kunde enskilda mord ge straff, men inte mord av ett helt folk.

Jag tyckte mycket om att läsa 1947 och jag lärde mig mycket. Greppet att i korta avsnitt göra nedslag från januari till december är snyggt och jag blir verkligen sugen på att lära mig mer om de händelser som Åsbrink skriver om i sin bok. Kopplingarna till vår tid är nämligen många och skrämmande. Att förstå dem är att förstå vår samtid. Jag håller tummarna för att hon tilldelas ännu ett Augustpris.

Läs min intervju med Elisabeth Åsbrink på Kulturkollo här och upplevelserna i Sigtuna här och här.

Även lärare har läslov

9789144093185

Mitt skönlitterära läslov har ännu inte börjat. På söndag måste jag vara färdig med presentationen till min föreläsning på Skolportens konferens för engelsklärare, som hålls i Göteborg 15-16 november. Jag börjar bli nervös, på gränsen till illamående och som vanligt försöker jag läsa mig ur nervositeten. Just idag är planen att plöja Tredjespråksinlärning av Camilla Bardel, Ylva Falk och Christina Lindqvist (red).

Sedan ska jag “bara” se till att kunna svara på alla frågor som det står i presentationen att jag har svar på.

skolporten

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: