Film

Århundradets kalender del 4

Kanske är Black Swan den mest obehagliga film jag sett. Berättelsen om balettdansöserna Nina och Lily som konkurrerar om att bli prima ballerina i ett balettsällskap i New York när den tidigare tvingats gå i pension. När Svansjön ska sättas upp får Nina huvudrollen, men den nya dansösen Lily är ute efter hennes jobb. Det här är en fantastisk film som jag aldrig, aldrig skulle orka se om. Att se Black Swan är nämligen en fantastisk, men otroligt känslomässigt krävande uppgift. Fantastiska skådespelarinsatser, vacker musik och ett väldigt hemskt innehåll.

Black Swan är regisserad av Darren Aronofsky, som nominerades till en Oscar för Bästa regi 2011. Totalt fick Black Swan fem nomineringar och Natalie Portman vann mycket välförtjänt en för Bästa kvinnliga huvudroll.

Yesterday — en charmig film

Yngste sonen har pratat om att han vill se filmen Yesterday och när vi var ensamma i helgen passade vi på. Vi fick två timmar charmig underhållning och bra musik, även om ungen kanske inte var jätteimpad av att jag nynnade med (och då var jag ändå diskret).

Yesterday handlar om den misslyckade musikern Jack Malik, som egentligen är musiklärare, men trots en obefintlig karriär ändå valt musiken, ett extra jobb i en mataffär och ett rum hos sina föräldrar, framför att undervisa och tjäna pengar. Hans bästa vän Ellie, som också är också hans manager och hans största fan, jobbar kvar på skolan som mattelärare.

Efter en spelning släpper Ellie av Jack vid hans cykel och på väg hem händer något mycket märkligt. Under 12 sekunder försvinner all elektricitet över hela världen och samtidigt krockar Jack med en buss. Tala om ett riktigt “inget ont som inte har något gott med sig” när den tandlöse och skadade Jack kommer tillbaka från sjukhuset, träffar sina vänner som ger honom en ny gitarr, spelar Yesterday som absolut ingen av vännerna har hört. När Jack söker efter The Beatles på internet får han bara upp en massa bilder på skalbaggar och ingen verkar heller ha hört talas om Eleanor Rigby eller Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Fler saker har försvunnit, som coca cola, men det är The Beatles utradering från allas minnen som är det Jack fokuserar på. Problemet är bara att varken text eller musik går att få tag på, så det gäller att leta i minnet.

Några låtar läggs ut på nätet och Jack får vara med i en lokal tv-show där han presenteras som den sjungande lagerarbetaren. Strax därefter blir han uppringd av någon som säger sig vara Ed Sheeran och är självklart säker på att det är hans kompis Nick som driver med honom. När det ringer på dörren sent en kväll är det verkligen Ed Sheeran som står där och han bjuder med Jack till Moskva, där han ska vara förband. Självklart spelar han då Back in the USSR, som Sheeran gillar, men tycker är väldigt gammaldags. Publiken älskar honom däremot, men det är en av dem som verkar känna igen låten extra mycket.

Spelningen i Moskva blir Jack Maliks genombrott och Ed Sheerans manager tar honom under sina vingar. Nu ska ett varumärke byggas och Jack reser till LA tillsammans med sin lätt misslyckade vän Rocky för att bli rockstjärna. Ett framgångsrikt liv i sus och dus väntar, eller? Budskapet är självklart att framgång inte automatiskt ger lycka, något som också bekräftas i filmens kanske finaste scen, där Jack möter en av sina förebilder som levt en enkelt liv med kvinnan han älskar.

Yesterday är en riktig må-bra-film. Skådespelarna är fantastiska in i minsta biroll och både sonen och jag njöt av den brittiska engelskan och det roliga manuset. Richard Curtis kan verkligen konsten att skapa mänskliga karaktärer. Himesh Patel som spelar Jack Malik gör det bra, men ännu charmigare är Lily James som Ellie. Roligt också att se äkta paret Sanjay Bhaskar och Meera Syal från fantastiska Curry nam nam som Jack Maliks föräldrar. De som inte orkar höra mer än några takter av Hey Jude när deras son spelar den för dem, men sedan självklart är väldigt stolta över att vara de första som hört denna megahit vars titel Ed Sheeran ändrar till Hey Dude.

Jag kan varenda låt av The Beatles, sonen har hört väldigt få, men vi gillade båda två filmen. Yesterday är en mysig familjefilm som passar perfekt att se tillsammans. Kanske under julledigheten?

En trio aktuella filmer

Igår var det 30 år sedan Berlinmuren började rivas och människor fick en möjlighet att ta sig från den östra delen av staden till den västra. I natt var det också 81 år sedan Kristallnatten. Visst är det symboliskt att dessa händelser äkte rum under samma natt.

Jag vill uppmärksamma dessa händelser genom att lyfta en trio filmer som förvisso är gamla, men ack så aktuella.

Goodbye Lenin från 2003 utspelar sig 1990 i Östtyskland och Alexanders mamma har just vaknat upp ur sitt koma. Under tiden hon varit frånvarande har den tyska återföreningen genomförts. För att hans mamma inte ska bli för chockad över alla förändringar bestämmer sig Alexander för att låtsas att återföreningen inte ägt rum.

Kristallnatten är en del av den så kallade Novemberpogromen då massor av tyska och österrikiska judar arresterade. Så många som 17 000 judar utvisades till Polen 28 oktober samma år. I Warsawas ghetto utspelar sig filmen Pianisten från 2002. En film som bygger på Wladyslaw Szpilmans memoarer.

Självklart måste jag också lyfta fram Himmel över Berlin från 1987 regisserad av Wim Wenders med manus av honom och årets nobelpristagare Peter Handke. Filmen handlar om två änglar som betraktar Västberlin. En av dem spelas av Bruno Ganz som också porträtterade Adolf Hitler i den fantastiska Undergången från 2004.

Filmatiseringar jag ser fram emot

Boken är i princip alltid bättre än filmen, men ändå är det något med filmatiseringar som lockar mig. Den senaste tiden har jag snubblat över flera trevliga nyheter och tänkte dela dem.

Jag absolut älskade Doktor Dolittle när jag var liten. Då var det Rex Harrison som spelade doktorn som kunde tala med djur i filmen från 1967. Versionen från 1998 med Eddie Murphy upprörde mig redan på trailernivå, men nu kommer en version jag verkligen skulle vilja se. I The Voyage of Doctor Dolittle är det nämligen Robert Downey Jr. som spelar huvudrollen och han är en stor idol.

En annan klassiker för de yngre är Den hemliga trädgården och den filmatiseras igen med ingen mindre än Colin Firth i huvudrollen. En måste-film med ännu en favoritskådis.

Jojo Moyes bok Sista brevet från din älskade ska bli film på Netflix med  Shailene Woodley i en av huvudrollerna. Jag hittar ingen uppgift om när inspelning ska ske, bara att det är på gång.

To All The Boys I’ve Loved Before del 2 har just spelats in och beräknas få premiär ganska tidigt in på nästa år. Alla skådespelare från första filmen kommer tillbaka och det kan säkert bli riktigt bra. En annan uppföljare jag gärna ser är filmatiseringen av China Rich Girlfriend av Kevin Kwan.

Kenneth Branagh fortsätter att porträttera Hercule Poirot i filmatiseringen av Döden på Nilen. Nästa år är det 100 år sedan Agatha Christie debuterade som författare och hon förtjänar därför lite extra uppmärksamhet.

Ingen film, men väl tv-serie blir det av Liane Moriartys Nine perfect strangers, men när den ska spelas in, vilka som gör rollerna och när den förväntas sändas är ännu oklart. Jag önskar mig en serie med många tillbakablickar som låter oss få veta ännu mer om karaktärerna än vad boken ger oss. Förväntningarna är minst sagt höga eftersom det är Nicole Kidman som köpt rättigheterna.

Aldous Huxleys klassiska dystopi Du sköna nya värld blir även den tv-serie och det skulle kunna bli en riktigt bra sådan. Gammal bok, men med en intressant och skrämmande aktuell människosyn.

En serie som jag ser väldigt mycket fram emot är Små eldar överallt med bland annat Kerry Washington och Reese Witherspoon i rollerna. Frågan är om jag ska läsa boken innan, eller nöja mig med tv-serien. Det gäller i så fall att läsa snart så att boken hinner blekna lite innan serien tar vid.

Sally Rooneys Normal people vill jag utan tvekan läsa innan BBC Three gör tv-serie av den.

 

Downton Abbey på vita duken

När frukostvisningen av Downton Abbey på Bio Roy tog slut på två röda, bokade vi istället biljetter till en dagförställning på Filmstadens VIP-salong och det var helt klart ett trevligt alternativ. Fika innan, godis i massor och sedan popcorn på det. Och så filmen då. Den efterlängtade.

Jag absolut älskar tv-serien Downton Abbey och har sett varenda avsnitt minst en gång. Mina favoriter är lady Mary, som fick ganska liten uppmärksamhet i filmen och lady Violet, som med varje replik hamnar i händelsernas centrum. Det är karaktärerna och miljön som gör Downton Abbey till en sevärd film, för handlingen är helt ärligt ganska krystad. Året är 1927 och kungaparet ska göra en resa runt Yorkshire. Ett av stoppen blir på Downton Abbey, där de ska serveras lunch, bjudas på en parad och äta middag. Tjänarna är minst lika spända inför det här, som deras arbetsgivare och de blir minst sagt förolämpade när de inser att de kommer att fråntas allt ansvar då kungens egna tjänare planeras ta över allt. Det här funkar självklart inte. Redan tidigare har lady Mary lyckats övertyga den nu pensionerade Carson att övervaka tillställningen och även om han egentligen ogillar de planer som smids bland tjänstefolket vill även han att Downton Abbey ska få glänsa.

När Carson tar över drar Barrow på äventyr i en sidohistoria som jag tyckte om att få följa. Det finns en mjukhet hos den förut så barske Thomas som jag gärna vill se mer av. Mer vill jag också se av systrarna Crawley och kanske framför allt få följa vad som händer med Tom Branson framöver. Det luktar uppföljare och där kan vi nog förvänta oss mer kunglig fägring, minst två bröllop och kanske en begravning. Så länge karaktärerna tillåts utvecklas och stämningen finns kvar, har jag definitivt inget emot att se mer av familjen Crawley på vita duken. Downton Abbey är en film för de redan frälsta och för oss är det en fin upplevelse. För den som inte stiftat bekantskap med herrskapet och tjänstefolket ännu rekommenderar jag att börja med tv-serien.

10 bra filmer om andra världskriget

Jag är inte riktigt redo att släppa 80-årsdagen för andra världskrigets start och därför listar jag idag tio spelfilmer om andra världskriget som jag sett och tyckt om. Det finns självklart många fler filmer än de tio på listan. Kanske har du någon favorit som saknas? Fyll gärna på i kommentarerna.

Pianisten (2002) är en film som utspelar sig i Warsawas ghetto under kriget. En verklighetsbaserad och gripande film.

Schindlers List (1993) också detta en film baserad på verkliga händelser. Schindlers fabrik låg i Krakow och den är idag ett museum.

Undergången (2004) är en fantastisk film om Hitlers sista dagar i bunkern. Bruno Ganzs porträtt av Adolf Hitler berör.

Sound of Music (1965) är i första hand en musikalfilm, men kriget finns hela tiden i bakgrunden och i slutet är det väldigt påtagligt.

Livet är underbart (1997) är berättelsen om en far och hans son och det äventyr som fadern försöker övertyga sonen att koncentrationslägret är. En helt otrolig film som tilldelades flera Oscars 1999, bland annat för bästa utländska film.

Casablanca (1942) ännu en film i krigets skugga, som utspelar sig en bit ifrån men ändå så nära.

Pojken i randig pyjamas (2008) är en gräslig film om en pojkes liv i anslutning till ett koncentrationsläger och en annan pojkes liv i det. Naiviteten som präglar filmen gör den extra gripande.

Sophies val (1982) också en vansinnigt obehaglig film, där Sophie tvingas till ett val ingen människa borde utsättas för.

Swing Kids (1993) en film om tyska ungdomar som trotsar systemet och fortsätter att lyssna till amerikansk musik. Bra blandning av det lättsamma och det hemska.

Den engelske patienten (1996) utspelar sig i slutet av andra världskriget när en sköterska vårdar en svårt brännskadad patient. Filmen innehåller också tillbakablickar till kriget och patientens upplevelser i norra Afrika.

Bonus

Vi som älskade varann så mycket (1974) är en film som tar avstamp i andra världskrigets slutskede och under trettio år därefter låter oss följa tre vänner och kvinnan de alla älskar.

 

Ett kulturminne: Det stora blå

Jag hade sett Det stora blå innan på tv (eller dvd troligen) och tyckt om den, men när den förlängda versionen gick på Palladium, en av de stora, gamla biograferna i Göteborg passade jag och maken (som troligen inte var make då) att se den på bio. Jag minns fortfarande känslan. Det är en så otroligt vacker film och skådespelarna är fantastiska. Helt klart en filmupplevelse utöver det vanliga.

Tilläggas bör att djupt vatten skrämmer mig och att jag aldrig vågat dyka. Jag var rätt nära en gång på vår bröllopsresa i Mexico 2001 då en övervintrad pudelrockare från Kanada, tillika dykinstruktör, faktiskt fick mig att i alla fall tänka tanken. Men det är en helt annan historia …

Rädslan för djupt vatten påverkade mig dock när jag såg filmen, eftersom jag försökte hålla andan varje gång huvudpersonerna befann sig under ytan. Det var svårt. Speciellt när Jacques dyker under isen. En riktigt obehaglig scen.

Bäst i filmen är ändå Jean Reno om spelar den ganska otrevliga italienska fridykaren Enzo. Han var barndomsvän till Jacques och den som övertygar honom om att börja dyka professionellt. I filmens inledning möter vi dem som barn i en svartvit prolog och här har Luc Besson verkligen lyckats med att få barnen att likna sina vuxna jag.

Nu funderar jag främst på om våra tonåringar skulle uppskatta filmen. Vad tror ni?

 

Rocketman berörde mig

Vad gör man en regnig fredagseftermiddag i Eastbourne? Ett riktigt bra alternativ var att se Rocketman på en klassisk gammal engelsk biograf.

Jag hade läst väldigt lite om Rocketman innan vi såg den och förväntade mig en klassisk rockstjärnefilm med konsertfokus. Istället fick jag en känslosam musikal där Elton Johns låtar och kanske framför allt Bernie Taupins texter, hamnade i fokus. När Elton och hans familj turas om att sjunga I want love blir det extra känslomässigt och kanske är det just längtan efter kärlek som är den röda tråden i filmen. Johns föräldrar var verkligen inte kärleksfulla på något sätt, vilket självklart måste ha påverkat honom mycket. Mormodern verkar dock ha varit lika viktig för honom som hon är i filmen och det gör mig glad.

Alla filmer behöver en skurk och i Rocketman är det Elton Johns manager John Reid som är den största skurken. John och Reid hade ett långt förhållande och bodde ihop under flera år. Huruvida Reid verkligen var så hemsk råder det delade meningar om, men att han hade makt över John står klart. Det är ingen biografi, utan en musikal som regissören Dexter Fletcher säger ska fånga känslan i Elton Johns liv och hjälp så många känslor som väcks. Rocketman innehåller en massa sorg, men också så mycket glädje och inte minst kärlek till musiken.

Det känns skönt att veta att det gått bra för Elton John och att han funnit kärleken i sitt liv. Ramberättelsen i Rocketman är ett rehabsamtal, där John berättar om sitt liv. Egentligen skrev han inte in sig på rehab förrän 1990 och skrev egentligen I’m still standing långt innan dess. Det spelar absolut ingen roll i sammanhanget, då filmen knyts ihop fint. Ibland går flera år mellan scenerna utan att detta egentligen berättas, som äktenskapet med Renate Blauer som i filmen verkar vara väldigt kort, men i verkligheten varade i fyra år.

Du ska inte se Rocketman som en dokumentär och om det är vad du vill ha är det mycket troligt ingen film för dig. Om du vill översköljas av känslor och musik är den däremot perfekt. Taron Egerton som spelar Elton John är helt fantastisk och musiken är galet bra. Jag tycker också väldigt mycket om hur vänskapen mellan John och Taupin skildras. Rocketman är helt enkelt en väldigt fin film med härlig musik som definitivt ska ses på bio.

Pepp för filmen om Downton Abbey

I never argue, I explain.

Så lyder ett av flera fantastiska citat från Violet Crawley i trailern för filmen Downton Abbey. Det ska bli så underbart att få återse henne igen. Hennes rappa tunga inspirerar mig.

Trailern berättar om hur familjen Crawley, eller kanske främst deras tjänstefolk, gör sig redo för att ta emot kungen och drottningen på besök. Striden mellan husets tjänare och de som följer med kungaparet verkar central och frågan om status lyfts. Vi anar också att i alla fall Mary ifrågasätter sin familjs sätt att leva.

Filmen har svensk biopremiär 13 september och jag vill utan tvekan se. Detta trots att jag är rädd för att det blir en allt för oförarglig och smetig historia. Jag hoppas att mina favoriter Violet och Mary kan ge den lite edge.

Två trailers finns att se, snarlika men båda värda att se. Här följer den första.

Black Panther — exotism eller upprättelse?

Familjen O har gått från Pixar till Marvel och jag gillar det faktiskt mer än jag kunnat föreställa mig. Filmer med superhjältar borde verkligen inte vara något för mig, men när hjältarna också visar sig ha humor och hjärta blir det faktiskt riktigt bra.

I helgen såg vi Black Panther, som uppmärksammats massor och nominerats till åtta Oscars och vunnit tre. Förre presidenten Barack Obama lyfte dessutom fram den som en av sina favoritfilmer under förra året och det är väl nästan lika stort som att vinna en Oscar?!

Vad handlade filmen om då?

Huvudpersonen är prins T’Challa av Wakanda, som när hans far dör reser hem till det okända afrikanska landet för att kämpa för den tron han rimligen har rätt till. Dessutom måste han hindra fiender som kommit över artefakter bestående av Wakandas unika metall vibranium.

Jag har alldeles för dålig koll på Marvels universum för att riktigt kunna skriva vettigt om Black Panther känner jag. Det jag kan säga är att det är en underhållande film, inte helt utan djup och dessutom med ett vettigt budskap. Så mycket har jag redan förstått att Marvel brukar syssla med just detta. Lite stör jag dock mig på skildringen av Wakanda, det i hemlighet superrika landet som är både tekniskt välutvecklat och väldigt traditionellt. Det är coolt med alla science-fiction-element som blandas med det traditionella, men jag tycker att skildringen är lite märklig.

Jag litar dock på Obama och inser att jag inte har tolkningsföreträde. Därför hoppas jag att min känsla av exotism i Black Panther inte är något som stör de som skulle kunna känna sig exotifierade (om det nu finns ett sådant ord) eller kanske förminskade. För visst är det skönt som omväxling med en film som faktiskt innehåller i princip bara skådespelare som har sina rötter i Afrika, utan att de behöver spela slavar eller fattiga skurkar.

Black Panther skapades 1966, men det är först nu som han får spela huvudrollen i en film efter att ha introducerats i Captain America: Civil war 2016. Att det sker just nu, när USA har en fullfjädrad rasist som president, är inte så lite symboliskt.

T’Challa spelas av Chadwick Boseman och han gör en habil insats. Ännu mer tycker jag om Michael B. Jordan, som spelar Erik Killmonger, som utmanar honom om tronen. Inte så mycket att jag inte hejar på Black Panther, för det gör jag självklart. Mest av allt gillar jag dock T’Challas lillasyster Shuri, spelad av Letitia Wright, som utan tvekan är filmens coolaste karaktär. Hon var också med i Avengers: Infinity war och har dessutom haft roller i Ready player one och tv-serien Humans.

Jag tycker också om Nakia, spelad av Lupita Nyong’o. Hon har tidigare spelat Maz Kanata i Starwars, såväl tv-serie som filmer, men även om jag lyckats se ett par Marvel-filmer är det många steg kvar innan jag kan uppskatta Starwars.

%d bloggare gillar detta: