Film

Rocketman berörde mig

Vad gör man en regnig fredagseftermiddag i Eastbourne? Ett riktigt bra alternativ var att se Rocketman på en klassisk gammal engelsk biograf.

Jag hade läst väldigt lite om Rocketman innan vi såg den och förväntade mig en klassisk rockstjärnefilm med konsertfokus. Istället fick jag en känslosam musikal där Elton Johns låtar och kanske framför allt Bernie Taupins texter, hamnade i fokus. När Elton och hans familj turas om att sjunga I want love blir det extra känslomässigt och kanske är det just längtan efter kärlek som är den röda tråden i filmen. Johns föräldrar var verkligen inte kärleksfulla på något sätt, vilket självklart måste ha påverkat honom mycket. Mormodern verkar dock ha varit lika viktig för honom som hon är i filmen och det gör mig glad.

Alla filmer behöver en skurk och i Rocketman är det Elton Johns manager John Reid som är den största skurken. John och Reid hade ett långt förhållande och bodde ihop under flera år. Huruvida Reid verkligen var så hemsk råder det delade meningar om, men att han hade makt över John står klart. Det är ingen biografi, utan en musikal som regissören Dexter Fletcher säger ska fånga känslan i Elton Johns liv och hjälp så många känslor som väcks. Rocketman innehåller en massa sorg, men också så mycket glädje och inte minst kärlek till musiken.

Det känns skönt att veta att det gått bra för Elton John och att han funnit kärleken i sitt liv. Ramberättelsen i Rocketman är ett rehabsamtal, där John berättar om sitt liv. Egentligen skrev han inte in sig på rehab förrän 1990 och skrev egentligen I’m still standing långt innan dess. Det spelar absolut ingen roll i sammanhanget, då filmen knyts ihop fint. Ibland går flera år mellan scenerna utan att detta egentligen berättas, som äktenskapet med Renate Blauer som i filmen verkar vara väldigt kort, men i verkligheten varade i fyra år.

Du ska inte se Rocketman som en dokumentär och om det är vad du vill ha är det mycket troligt ingen film för dig. Om du vill översköljas av känslor och musik är den däremot perfekt. Taron Egerton som spelar Elton John är helt fantastisk och musiken är galet bra. Jag tycker också väldigt mycket om hur vänskapen mellan John och Taupin skildras. Rocketman är helt enkelt en väldigt fin film med härlig musik som definitivt ska ses på bio.

Pepp för filmen om Downton Abbey

I never argue, I explain.

Så lyder ett av flera fantastiska citat från Violet Crawley i trailern för filmen Downton Abbey. Det ska bli så underbart att få återse henne igen. Hennes rappa tunga inspirerar mig.

Trailern berättar om hur familjen Crawley, eller kanske främst deras tjänstefolk, gör sig redo för att ta emot kungen och drottningen på besök. Striden mellan husets tjänare och de som följer med kungaparet verkar central och frågan om status lyfts. Vi anar också att i alla fall Mary ifrågasätter sin familjs sätt att leva.

Filmen har svensk biopremiär 13 september och jag vill utan tvekan se. Detta trots att jag är rädd för att det blir en allt för oförarglig och smetig historia. Jag hoppas att mina favoriter Violet och Mary kan ge den lite edge.

Två trailers finns att se, snarlika men båda värda att se. Här följer den första.

Black Panther — exotism eller upprättelse?

Familjen O har gått från Pixar till Marvel och jag gillar det faktiskt mer än jag kunnat föreställa mig. Filmer med superhjältar borde verkligen inte vara något för mig, men när hjältarna också visar sig ha humor och hjärta blir det faktiskt riktigt bra.

I helgen såg vi Black Panther, som uppmärksammats massor och nominerats till åtta Oscars och vunnit tre. Förre presidenten Barack Obama lyfte dessutom fram den som en av sina favoritfilmer under förra året och det är väl nästan lika stort som att vinna en Oscar?!

Vad handlade filmen om då?

Huvudpersonen är prins T’Challa av Wakanda, som när hans far dör reser hem till det okända afrikanska landet för att kämpa för den tron han rimligen har rätt till. Dessutom måste han hindra fiender som kommit över artefakter bestående av Wakandas unika metall vibranium.

Jag har alldeles för dålig koll på Marvels universum för att riktigt kunna skriva vettigt om Black Panther känner jag. Det jag kan säga är att det är en underhållande film, inte helt utan djup och dessutom med ett vettigt budskap. Så mycket har jag redan förstått att Marvel brukar syssla med just detta. Lite stör jag dock mig på skildringen av Wakanda, det i hemlighet superrika landet som är både tekniskt välutvecklat och väldigt traditionellt. Det är coolt med alla science-fiction-element som blandas med det traditionella, men jag tycker att skildringen är lite märklig.

Jag litar dock på Obama och inser att jag inte har tolkningsföreträde. Därför hoppas jag att min känsla av exotism i Black Panther inte är något som stör de som skulle kunna känna sig exotifierade (om det nu finns ett sådant ord) eller kanske förminskade. För visst är det skönt som omväxling med en film som faktiskt innehåller i princip bara skådespelare som har sina rötter i Afrika, utan att de behöver spela slavar eller fattiga skurkar.

Black Panther skapades 1966, men det är först nu som han får spela huvudrollen i en film efter att ha introducerats i Captain America: Civil war 2016. Att det sker just nu, när USA har en fullfjädrad rasist som president, är inte så lite symboliskt.

T’Challa spelas av Chadwick Boseman och han gör en habil insats. Ännu mer tycker jag om Michael B. Jordan, som spelar Erik Killmonger, som utmanar honom om tronen. Inte så mycket att jag inte hejar på Black Panther, för det gör jag självklart. Mest av allt gillar jag dock T’Challas lillasyster Shuri, spelad av Letitia Wright, som utan tvekan är filmens coolaste karaktär. Hon var också med i Avengers: Infinity war och har dessutom haft roller i Ready player one och tv-serien Humans.

Jag tycker också om Nakia, spelad av Lupita Nyong’o. Hon har tidigare spelat Maz Kanata i Starwars, såväl tv-serie som filmer, men även om jag lyckats se ett par Marvel-filmer är det många steg kvar innan jag kan uppskatta Starwars.

Captain Marvel — en riktig superhjälte

Jag ska villigt erkänna att jag var riktigt skeptisk till att se filmen Captain Marvel. Superhjältar som räddar jorden är inte riktigt min grej och jag har inte sett några andra Marvel-filmer. Det har däremot andra i min familj och sällskapet fick mig att följa med på bio trots allt.

Captain Marvel handlar om Carol Danvers som var en helt vanlig människa, men nu förvandlats till en mäktig krigare med eldsprutande händer. I filmens inledning slåss hon med sin mentor Yonn-Rogg (spelad av Jude Law) som försöker få henne att kontrollera sina krafter och en dag vinna över honom utan dem. Yonn-Rogg tillhör folket Kree och det är Carol, som kallas Vers av sina Kree-polare, också övertygad om att hon gör. Hennes minnen från ett tidigare liv är i princip utsuddat, men ibland kommer små fragment som både stör och triggar henne.

Kree-folkets största fiender är Skrulls, som är ett folk som kan överta andras utseende och förändra det när de så önskar. Egentligen är de klassiska, gröna rymdmonster och det tar ett tag innan jag kan släppa det. Problemet för mig när jag ser filmer där olika rymdmänniskor finns med är att jag inte kan ta dem på allvar när de är blå eller gröna i ansiktet och andra inte tycks reagera över det. Men tro mig, i Captain Marvel går det faktiskt utmärkt till och med för denna skeptiker att glömma alla märkliga yttre attribut och dras med i historien.

Captain Marvel är såväl humoristisk som spännande och riktigt roligt blir det när Carol hamnar på planet C-53 (den planet vi kallar jorden) och försöker övertyga människorna om att hon är en Kree-krigare som försöker rädda Universum från att tas över av det hemska Skrull-folket. Att det dessutom är 1995 gör att miljön och inte minst musiken är helt fantastisk. Tänk dig en megahjälte som slåss till tonerna av I’m just the girl med No Doubt?! Det blir inte mycket bättre.

Det som gör att jag faktiskt uppskattar Captain Marvel på riktigt är dock inte bara musiken. Faktiskt inte heller det faktum att superhjälten är en kvinna (även om jag är glad att hon är det) utan framför allt att det finns en historia som intresserar mig. Jag vill också veta vad som hände Carol, vem det är hon ser i sina drömmar och varför hon känner igen sig på jorden.

Carol Danvers aka Captain Marvel spelas av Brie Larson, som bland annat spelade huvudrollen i filmatiseringen av Emma Donoghues Room, en roll som gav henne en Oscar. I rollen som Nick Fury, polisen som Carol träffar på C-53 ser vi Samuel L. Jackson och han som vanligt en bra rolltolkning.

Captain Marvel är en film som (oväntat nog) uppskattades av hela familjen O och nu vill till och med jag se kommande filmen Avengers: Endgame, som har premiär i april.

Om nattens Oscarsgala

Förr satt jag ofta uppe och tittade på Oscarsgalan, men nu behöver jag all sömn jag kan få och är glad om jag kommer upp alls på morgonen. Jag är också mycket sämre på att se film, men ser trots allt Oscarsgalan som en inspiration.

Bästa film blev Green Book, som också fick en statyett för Bästa originalmanus. Filmen med bland andra Viggo Mortensen och Mahershala Ali (som vann priset för Bästa manliga biroll) är  regisserad av Peter Farrelly.

Det här var en kategori där filmen Roma var förhandsfavorit, men den blev istället utsedd till Bästa utländska film och dessutom vann Alfonso Cuarón priset för Bästa regissör.

En av de få av de nominerade filmerna som jag sett är The Wife, regisserad av svenske Björn Runge. Han fick ingen nominering för Bästa regissör och filmen var inte nominerad till Bästa film. Däremot var Glenn Close nominerad för sin rolltolkning, men tyvärr vann hon inte Bästa kvinnliga skådespelare, utan priset gick istället till brittiska Olivia Colman för sin roll i The Favourite, en av de filmer som prisades på galan, som jag är mest sugen på att se. Tråkigt ändå att Close, som gjorde en fantastisk prestation, blev utan pris den här gången också.

En svensk fick en statyett och det var Ludwig Göransson för musiken till superhjältefilmen Black Panther. Protesterna mot Oscarsgalan under hashtaggen #Oscarssowhite var stora för fyra år sedan, men årets värdlösa gala verkar ha varit mycket bättre på mångfald. Spike Lee vann t.ex. sin första “riktiga” Oscar, efter sin Hedersoscar från 2015, som en av manusförfattarna till filmen BlacKkKlansman. Ännu en film som jag gärna ser.

 

(Foto: Christopher Polk/Getty Images)

 

The Day I Lost My Shadow

Efter lite biljettstrul såg vi årets första film på Göteborg Filmfestival och har nu sett 100% fler filmer än vi gjort de senaste åren.

Yom Adaatou Zouli (The Day I Lost My Shadow) är en film skriven och regisserad av Soudade Kaadan som är född i Frankrike, men har sina rötter i Syrien. Filmen utspelar sig i Damaskus 2012 och kriget som hållit på sedan 2011 har med facit i hand just börjat. I huvudstaden har människornas liv självklart påverkats, men det är inte lika illa som i Homs eller i Aleppo.

Huvudpersonen Sana arbetar på ett apotek och bor ensam med sin son Khalil. Maken befinner sig i Saudiarabien och har varit där sedan strax efter sonen föddes. När vi träffar dem första gången skyndar de sig hem till sin lägenhet för att hinna tvätta innan elektriciteten försvinner igen. De hinner få in kläderna i tvättmaskinen och köra igång den, men sedan stannar den. En halvtimmes el är allt de får.

Även gasen är ransonerad och det är när den helt tar slut som Sanas resa tar sin början. Hon tar sig till staden för att skaffa en ny gasbehållare, men när soldater kommer dit tar de med sig alla gasbehållare som finns. I kön står också Reem, en av Sanas kunder och hennes bror Jalal. De bestämmer sig för att ta en taxi och leta efter gas i en grannstad.

Soldater på gatorna och vägtullar på alla möjliga och omöjliga ställen är vardag och när bilen blir stoppad försöker taxichauffören fly. I bilen finns nämligen en kamera med bilder som skulle kunna få honom fängslad. Biljakten som följer slutar i en olivlund och Sana, Geem och Jalal tvingas fortsätta till fots.

När de vandrar bland olivträden gör Sana en upptäckt. Hon märker att Jalal saknar  skugga och blir varse om att en människa som utsatts för något riktigt sorgligt och traumatiskt kan förlora sin skugga. Det är en del av Jalal som kriget tagit. Hans skugga försvann efter att han och hans bror fängslats och han tvingats höra hur brodern torterades så länge att hans röst till slut försvann.

Det är den kallaste vintern någonsin i Syrien och när de fått tag på gas lyckas de inte hinna hem i tid, utan tvingas övernatta utomhus. Under natten försvinner Jalal och på morgonen vägrar Geem lämna platsen. Sana inser att hon måste ta tag i situationen och vandrar tills hon ser ett hus med en bil utanför. Mannen i huset kan inte köra dem eftersom det är fredag och på fredagar är alla vägar stängda. Han lovar dock att ta dem till Damaskus dagen efter.

Han följer med för att hämta såväl Geem som gasbehållarna och kvinnorna får stanna hos honom och hans familj. Geem väljer att följa med till fredagsbönen, som antingen följs av en demonstration eller möjligen är ett kodord för demonstrationen. De andra kvinnorna stannar hemma med barnen och ägnar sig åt att gräva gravar. Att några av männen kommer att vara i behov av sådana är tyvärr självklart.

The Day I Lost My Shadow porträtterar ett fruktansvärt krig utan överdrivet våld och med få ord och få ljud. Vi vet att Sanas son väntar på henne och önskar att hon ska lyckas ta sig tillbaka. Helst av allt med sin skugga i behåll.

52 bra saker: Göteborg Filmfestival

Förr, det vill säga innan barnen, innan huset på landet och innan den stora tröttheten, brukade jag och maken vara flitiga besökare på Göteborg Filmfestival. De senaste åren har vi tyvärr inte lyckats se en ena film, men i år ska vi i alla fall se tre.

The Day I lost my shadow är regisserad av Soudade Kaadan och tilldelades debutantpriset på filmfestivalen i Venedig. Den utspelar sig i ett Syrien drabbat av krig och beskriver hur vardagslivet påverkas.

Our Time utspelar sig i Mexico. Den handlar om ett par som lever ett stilla liv på sin ranch, men det hela verkar utveckla sig till ett svartsjukedrama när en amerikansk cowboy gör entré. Filmen är regisserad av Carlos Reygadas, som också spelar huvudrollen mot sin fru.

An Elephant sitting still är en kinesisk film som utspelar sig i en liten by i norra Kina. Den utspelar sig under en dag när pojken Wei hämnas på sin mobbare och därför tvingas fly. Regissören Hu Bo tog sitt liv 2017 och det här blev hans sista film.

Underbara Dagny

Dagny – om jag sätter mig ner nu dör jag är en dokumentär av Åsa Blanck om den nu 106-åriga bloggaren Dagny Carlsson. En fantastisk och aktiv dam, med en härlig humor i en film som jag verkligen rekommenderar er att se. Åsa Blanck har följt Dagny sedan hon gjorde filmen Livet börjar vid hundra och de trodde nog inte att det skulle bli fler filmer, men så får Dagny erbjudandet om att vara med i en kortfilm och då vill hon ha med sig Åsa på resan. Filmregissören Finn från Åland blir en god vän som verkligen berikar Dagnys liv, trots att hon inledningsvis beskriver honom som den flummigaste människan hon träffat.

Det finaste är kanske att Dagny, som hon säger, “kaxat till sig på gamla dar” och faktiskt fått det självförtroende som hon inte alltid verkar ha haft. Hon är både frispråkig och rolig. Dessutom har hon och verkar ha haft är ett driv och förmågan att resa sig upp och streta vidare, för om hon sätter sig ner så dör hon nog påpekar hon. Kanske är det hemligheten, att faktiskt aldrig gräva ner sig och inte ge upp. Det behöver hända något för att livet ska gå vidare och i Dagnys liv händer det faktiskt en hel del. Bitterheten över uppväxten och mamman som aldrig verkade vara nöjd med henne sitter dock fortfarande kvar som en tagg.

Kungen är stjärnorna och dit satsar Dagny. Han borde ta sig tid att träffa henne tycker hon, men någon statsminister vill hon inte träffa. Och kungen får hon träffa tillsammans med drottningen på slottet. Fint är också mötet med den 106-åriga Amie i Bromma. Hon och Dagny fikar tillsammans och diskuterar vintrarna under första världskriget, män som dricker för mycket och rynkor. Så himla sköna och framför allt lättsamma och glada damer. Att ett gott skratt förlänger livet verkar helt klart vara sant.

Döden kommer att hinna ikapp henne, det vet Dagny och hon hade önskat att hon trodde på ett liv efter detta, men det vet hon inte om det existerar. Klart är att hon kommer att leva på så länge hon kan och det gör hon verkligen med bravur. Nyfikenheten och energin hon besitter är inspirerande och jag önskar att jag hade hälften av det driv hon fortfarande har.

Vill du se mer av Dagny Carlsson, och vem vill inte det, var hon också med i säsongens första avsnitt av Skavlan tillsammans med bland andra Jonas Gardell.

Bild: Aftonbladet/IBL Bildbyrå

 

Crazy Rich Asians

Sommaren 2016 hittade jag av en slump Kevin Kwans bok Crazy Rich Asians, som utspelar sig i Singapore bland den verkliga eliten. Jag tyckte så mycket om den att jag direkt läste fortsättningen China Rich Girlfriend och 2017 kom så Rich People Problems den tredje (och avslutande?) delen om Nick, Rachel och de andra karaktärerna jag älskat och ibland älskat att hata. Nu har Crazy Rich Asians blivit film regisserad av Jon M. Chu och självklart har jag sett den.

Filmen börjar med att ekonomiprofessorn Rachel åker med sin pojkvän Nick för att gå på hans bästa väns bröllop i Singapore. Det är också där hela Nicks släkt bor och Rachel ser fram emot resan, men är samtidigt nervös. När de anländer till flygplatsen inser Rachel att det är mycket hon inte vet om sin pojkvän. Han är inte en vanlig kille som flyger ekonomiklass, utan de förs till en egen avdelning på flygplanen som är lyxigare än vanlig, enkel första klass. Det visar sig att Nick tillhör en av de rikaste familjerna i Singapore och bröllopet de ska på är århundradets bröllop. Att Nick ska gifta sig med en rik arvtagerska är underförstått och mötet mellan hans familj och Rachel blir minst sagt frostigt.

Jag hade höga förväntningar på filmatiseringen av Crazy Rich Asians, men tyvärr infriades de inte riktigt. Jag förstår att en tjock roman med ett myller av karaktärer inte kan återges i en film på två timmar, men det är så otroligt lite kvar. En av mina favoriter i böckerna är Nicks kusin Astrid, som är en av huvudpersonerna, får t.ex. nöja sig med en liten, liten biroll. Det är synd. Med det sagt vill jag ändå lyfta fram en lyckad casting. Skådespelarna är riktigt bra, med undantaget för Awkwafinas tolkning av Peik Lin, som visserligen är skruvad i boken, men i filmen blir i det närmaste en karikatyr. Tänk om Crazy Rich Asians fått bli en tv-serie istället för en film, då hade alla trådar kunnat vara med på ett helt annat sätt. Nu blir det en film om ett par som åker till Singapore för att gå på bröllop, men inte så mycket mer.

Crazy Rich Asians nominerades till en Golden Globe i kategorin Bästa musikal/komedi och Constance Wu för bästa skådespelerska i samma genrer. Det är hon verkligen värd och filmen är absolut ingen dålig film, det är bara det att den ger en så liten bild av den stora romanvärld som Kevin Kwan skapat.

I april ger Loverads/Forum ut Kevin Kwans första bok, som fått titeln Crazy Rich i Asien och jag tycker verkligen att ni ska läsa den hellre än att se filmen eller i alla fall läsa boken först för att ha en chans att hålla koll på alla personer som flimrar förbi i filmatiseringen.

Hustrun på vita duken

Igår hade jag biodejt med Anna och vi såg filmen The Wife baserad på en bok av Meg Wolitzer med en helt fantastisk Glenn Close i huvudrollen.

När boken mest befinner sig inne i hustruns huvud, där minnen av ett äktenskap delges oss, är filmen mer av en studie över ett äktenskap och en familj. Jag tycker om att parets barn får en större roll och jag tycker att de förändringar som gjorts fungerar väl på vita duken. En av de största förändringarna är att det pris författaren Joe Castleman tilldelas inte är det fiktiva Helsingforspriset, utan Nobelpriset. När filmen inleds ligger Joe och Joan Castleman i sängen och väntar på samtalet med stort S från Sverige och Svenska Akademien. Och det kommer. Joe Castleman tilldelas Nobelpriset i Litteratur 1992 och reser till Stockholm tillsammans med sin fru och sin son.

The Wife är en lågmäld och långsam film, men de stora känslorna finns helt klart under ytan. Joan Castleman var själv en begåvning och fick mycket beröm för sina första noveller. Hon var elev hos Joe Castleman och han lämnade sin fru för henne. Båda har offrat en del, men det är helt klart mest synd om Joe. I alla fall enligt honom själv. Han är notoriskt otrogen, men det är inte hans fel. Självklart inte. Hustruns roll är att finnas vid den store kulturmannens sida alldeles oavsett vad han företar sig.

Björn Runge har skapat en filmatisering av en bok som inte kan ha varit helt lätt att översätta från ord till bild. En stor anledning till att det lyckas handlar om miljön och känslan som skapas, men framför allt om skådespelarinsatserna. Glenn Close är makalös och jag hoppas att hon får den Oscar hon så väl förtjänat. Även Jonathan Pryce gör en fin rolltolkning och lyckas göra Joe Castleman både älskansvärd, uppblåst och totalt patetisk på samma gång. Riktigt roligt var det också att se Christian Slater som Nathaniel Bone, som vill skriva en bok om Joe Castleman. En bra film helt enkelt och som vanligt tänker jag att jag borde gå på bio oftare.

%d bloggare gillar detta: