Film

Marriage story

Jag har svårt att se filmer om skilsmässor. Inte för att jag har erfarenhet av någon, men för att jag tycker att det är så väldigt obehagligt att se människor, som tidigare älskat varandra, vara elaka och själviska. Det brukar hävdas att linjen mellan kärlek och hat är tunn och det verkar stämma.

I Marriage story får vi följa Charlie och Nicole som håller på att separera. Från att ha arbetat på samma teater, han som regissör och hon som skådespelare står det klart att hon vill något mer. Istället för att bo i New York där hans jobb står i centrum tar hon med sig sonen Henry till sin familj i Los Angeles där en roll i en tv-serie väntar. Nu ska Nicole äntligen bli den stjärna hon skulle ha blivit om Charlie inte styrt deras liv. Så ser hennes berättelse ut.

För Charlie kommer separationen som en överraskning, vilket det kanske inte borde ha gjort. Förhållandet går minst sagt på tomgång och han har till och med varit otrogen. Ändå har han en slags romantisk bild av äktenskapet och vill inte vara utan varken fru eller son.

Så startar kampen om vårdnaden och ja, det blir otrevligt.

Många är de som hyllat Marriage story, men riktigt så överväldigad är jag inte. Jag tycker om filmen, när den efter en seg start lägger i ännu en växel och får mig att engagera mig i Charlie, Nicole och inte minst Henry. Hur kan livet fortsätta när det inte blir som det var tänkt? När konflikten blir djupare än den borde? När all ilska som gömts inom dem sipprar ut? Trots allt tycker jag om denna lågmälda skildring av ett kraschat äktenskap och det handlar mycket om att både Scarlett Johansson och Adam Driver gör fantastiska rolltolkningar. Jag förstår verkligen att de båda nominerats till Oscars och tycker i alla fall att Driver verkligen är värd en vinst. Även Johansson är bra, men Driver är fantastisk.

 

Sammanställning av Århundradets kalender

I december har jag delat några kulturella höjdpunkter från de två decennier som gått av detta det 21:a århundradet. Många böcker, men också filmer, tv-serier och låtar som ligger mig varmt om hjärtat. Självklart har mycket bra fått väljas bort, men jag är ändå nöjd med mitt urval och önskar er trevlig läsning så här på juldagen.

1 december Ett litet liv av Hanya Yanagihara

2 december Gilmore Girls

3 december Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

4 december Black Swan

5 december Busters öron av Maria Ernestam

6 december Chasing Pavement med Adele

7 december Fortfarande Alice av Lisa Genova

8 december The Good Wife

9 december Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

10 december Never let me go av Kazuo Ishiguro

11 december Be Mine! med Robyn

12 december Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid

13 december Ett rum i våra hjärtan

14 december Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

15 december Six feet under

16 december Fuck you med Lily Allen

17 december Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

18 december En oväntad vänskap

19 december Grey’s Anatomy

20 december Memorys bok av Petina Gappah

21 december Amélie från Montmartre

22 december Vitsvit av Athena Farrokhzad

23 december Paradisträdgården av Amy Waldman

24 december Håll ut med Bo Kaspers Orkester

 

Saknar du någon bok kan det vara så att jag skrivit om just den under tidigare julkalendrar. Du hittar dem här. Annan kultur kan ha tagits upp bland de kulturella minnen jag skrev om i somras. Dem hittar du här.

Århundradets kalender del 21

Jag måste verkligen ta med ännu en fransk film i Århundradets kalender. En med kanske det mest briljanta anslag jag vet, nämligen Le fabuleux destin d’Amélie Poulain eller Amélie från Montmartre som den svenska titeln blev. Amélie är en nervös ung dam som växt upp med rätt märkliga föräldrar och nu lever ett ganska isolerat liv. Jean-Pierre Jeunet berättar om henne med ett vackert och färgstarkt Paris som fond som verkligen väcker en längtan att besöka staden.

Audrey Tautou fick sitt genombrott och hennes skådespeleri var utan tvekan en stor anledning till succén. Tillsammans med ett fantastiskt manus självklart. Snart dags för filmtema med eleverna i ettan och då visar jag den första kvarten då karaktärerna presenterar sig själva genom att berätta vad de tycker om och inte tycker om. Eller så låter jag dem se hela filmen den här gången.

 

Let it snow på Netflix

Boken Let it snow består av tre löst sammansatta berättelser skrivna av Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle, men när jag nu sett Netflix filmatisering inser jag att den är väldigt löst baserat på de tre redan löst sammanfogade historierna. Jo, det finns ett tåg, en gris, några cheerleaders och en våffelrestaurang, men handlingen i filmen följer verkligen inte den (eller de) i boken. Betyder det att jag tycker att ni ska hoppa över att se Let it snow och läsa boken istället? Jo, egentligen, men samtidigt är filmatiseringen rätt trevlig. Jag gillar den lilla orten som berättelsen utspelar sig i, flera av karaktärerna är charmiga och snön är central. Tyvärr är det en kort film och karaktärerna är många, så något direkt djup bjuds vi inte på. Nu kanske jag å andra sidan har allt för höga förväntningar och eftersom jag definitivt inte tillhör målgruppen kanske jag ska lämna över till andra att avgöra om Let it snow är värd att lägga drygt 90 minuter på. Min svar blir nog trots allt att tja, en och en halv timme är filmen kanske värd, men jag hade klarat mig utan den också.

Århundradets kalender del 18

Dags för en film till och trots att jag ibland får för mig att jag faktiskt inte sett några filmer de senaste femton åren som inte krävt 3D-glasögon eller innehållit animerade element, så finns det en och annan minnesvärd film att lyfta fram. En av dem är den franska filmen The Intouchables (En oväntad vänskap) från 2011 som Olivier Nakache och Éric Toledano har regisserat och skrivit manus till. Ett manus som baserats på Philippe Pozzo di Borgos självbiografi. François Cluzet och Omar Sy spelar huvudrollerna och gör det med den äran, för trots att filmen leker med fördomar och kanske till och med förstärker dem i vissa fall, lär den oss också att fördomar kan komma på skam.

Allvar och humor blandas i en film som jag absolut älskar själv, men också fått en rad elever att uppskatta. Märkligaste upplevelsen var kanske under en filmvisning på Introduktionsprogrammen då filmen var ganska ny. Eleverna hade fått välja olika filmer och vi lärare ansvarade för visningen i respektive klassrum. Till “min” film, som var just En oväntad vänskap kom de coolaste killarna och jag blev för ett ögonblick lite nervös. Hur skulle de reagera på en fransk film? Svaret var att de älskade den och jag fick stå ut med svordomar på franska ett tag efteråt. Driss, som är den som får jobbet som assistent åt den äldre Philippe är ett exempel på att det går att förändra sitt liv om något tror på en och det är ett budskap som är speciellt viktigt för vissa att få se.

Århundradets kalender del 13

Visserligen har det slunkit in en och annan film redan tack vare att många av de böcker jag lyft fram hittills under december blivit filmatiserade. En av de största filmupplevelserna under seklet är dock en film som inte baseras på någon bok. Självklart är det en italiensk sådan dagen till ära.

Filmen heter La stanza de figlio som fått den svenska titeln Ett rum i våra hjärtan, även om en mer korrekt översättning skulle vara Sonens rum eller något liknande. När jag och maken såg den 2001 hade vi ännu inte några barn och det var nog tur. Den största anledningen till att jag faktiskt aldrig sett om den är att den handlar om förlusten av ett bar och sådana filmer är än mer obehagliga att se som förälder. Nu när mina söner båda är tonåringar ska jag definitivt inte göra det.

Ett rum i våra hjärtan är skriven och regisserad av Nanni Moretti, som också spelar rollen som Giovanni Sermonti, en psykolog som ägnar dagarna åt att hjälpa människor i kris. När hans son dör i en dykolycka är det istället han som skulle behöva hjälp att hantera sina känslor. För hur överlever en pappa, eller en mamma för den delen, utan ett av sina barn? Hur överlever en syster utan sin bror?

Det var som sagt många år sedan jag såg filmen om familjen Sermonti, men de har placerat sig i ett rum i mitt hjärta. Kanske ska jag våga mig på att hyra den under jullovet. Jag såg att det gick att göra via TriArt, där det för övrigt finns en massa bra filmer jag verkligen skulle vilja se. Eller så ser jag hans Mia Madre, som också verkar riktigt bra.

Århundradets kalender del 4

Kanske är Black Swan den mest obehagliga film jag sett. Berättelsen om balettdansöserna Nina och Lily som konkurrerar om att bli prima ballerina i ett balettsällskap i New York när den tidigare tvingats gå i pension. När Svansjön ska sättas upp får Nina huvudrollen, men den nya dansösen Lily är ute efter hennes jobb. Det här är en fantastisk film som jag aldrig, aldrig skulle orka se om. Att se Black Swan är nämligen en fantastisk, men otroligt känslomässigt krävande uppgift. Fantastiska skådespelarinsatser, vacker musik och ett väldigt hemskt innehåll.

Black Swan är regisserad av Darren Aronofsky, som nominerades till en Oscar för Bästa regi 2011. Totalt fick Black Swan fem nomineringar och Natalie Portman vann mycket välförtjänt en för Bästa kvinnliga huvudroll.

Yesterday — en charmig film

Yngste sonen har pratat om att han vill se filmen Yesterday och när vi var ensamma i helgen passade vi på. Vi fick två timmar charmig underhållning och bra musik, även om ungen kanske inte var jätteimpad av att jag nynnade med (och då var jag ändå diskret).

Yesterday handlar om den misslyckade musikern Jack Malik, som egentligen är musiklärare, men trots en obefintlig karriär ändå valt musiken, ett extra jobb i en mataffär och ett rum hos sina föräldrar, framför att undervisa och tjäna pengar. Hans bästa vän Ellie, som också är också hans manager och hans största fan, jobbar kvar på skolan som mattelärare.

Efter en spelning släpper Ellie av Jack vid hans cykel och på väg hem händer något mycket märkligt. Under 12 sekunder försvinner all elektricitet över hela världen och samtidigt krockar Jack med en buss. Tala om ett riktigt “inget ont som inte har något gott med sig” när den tandlöse och skadade Jack kommer tillbaka från sjukhuset, träffar sina vänner som ger honom en ny gitarr, spelar Yesterday som absolut ingen av vännerna har hört. När Jack söker efter The Beatles på internet får han bara upp en massa bilder på skalbaggar och ingen verkar heller ha hört talas om Eleanor Rigby eller Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Fler saker har försvunnit, som coca cola, men det är The Beatles utradering från allas minnen som är det Jack fokuserar på. Problemet är bara att varken text eller musik går att få tag på, så det gäller att leta i minnet.

Några låtar läggs ut på nätet och Jack får vara med i en lokal tv-show där han presenteras som den sjungande lagerarbetaren. Strax därefter blir han uppringd av någon som säger sig vara Ed Sheeran och är självklart säker på att det är hans kompis Nick som driver med honom. När det ringer på dörren sent en kväll är det verkligen Ed Sheeran som står där och han bjuder med Jack till Moskva, där han ska vara förband. Självklart spelar han då Back in the USSR, som Sheeran gillar, men tycker är väldigt gammaldags. Publiken älskar honom däremot, men det är en av dem som verkar känna igen låten extra mycket.

Spelningen i Moskva blir Jack Maliks genombrott och Ed Sheerans manager tar honom under sina vingar. Nu ska ett varumärke byggas och Jack reser till LA tillsammans med sin lätt misslyckade vän Rocky för att bli rockstjärna. Ett framgångsrikt liv i sus och dus väntar, eller? Budskapet är självklart att framgång inte automatiskt ger lycka, något som också bekräftas i filmens kanske finaste scen, där Jack möter en av sina förebilder som levt en enkelt liv med kvinnan han älskar.

Yesterday är en riktig må-bra-film. Skådespelarna är fantastiska in i minsta biroll och både sonen och jag njöt av den brittiska engelskan och det roliga manuset. Richard Curtis kan verkligen konsten att skapa mänskliga karaktärer. Himesh Patel som spelar Jack Malik gör det bra, men ännu charmigare är Lily James som Ellie. Roligt också att se äkta paret Sanjay Bhaskar och Meera Syal från fantastiska Curry nam nam som Jack Maliks föräldrar. De som inte orkar höra mer än några takter av Hey Jude när deras son spelar den för dem, men sedan självklart är väldigt stolta över att vara de första som hört denna megahit vars titel Ed Sheeran ändrar till Hey Dude.

Jag kan varenda låt av The Beatles, sonen har hört väldigt få, men vi gillade båda två filmen. Yesterday är en mysig familjefilm som passar perfekt att se tillsammans. Kanske under julledigheten?

En trio aktuella filmer

Igår var det 30 år sedan Berlinmuren började rivas och människor fick en möjlighet att ta sig från den östra delen av staden till den västra. I natt var det också 81 år sedan Kristallnatten. Visst är det symboliskt att dessa händelser äkte rum under samma natt.

Jag vill uppmärksamma dessa händelser genom att lyfta en trio filmer som förvisso är gamla, men ack så aktuella.

Goodbye Lenin från 2003 utspelar sig 1990 i Östtyskland och Alexanders mamma har just vaknat upp ur sitt koma. Under tiden hon varit frånvarande har den tyska återföreningen genomförts. För att hans mamma inte ska bli för chockad över alla förändringar bestämmer sig Alexander för att låtsas att återföreningen inte ägt rum.

Kristallnatten är en del av den så kallade Novemberpogromen då massor av tyska och österrikiska judar arresterade. Så många som 17 000 judar utvisades till Polen 28 oktober samma år. I Warsawas ghetto utspelar sig filmen Pianisten från 2002. En film som bygger på Wladyslaw Szpilmans memoarer.

Självklart måste jag också lyfta fram Himmel över Berlin från 1987 regisserad av Wim Wenders med manus av honom och årets nobelpristagare Peter Handke. Filmen handlar om två änglar som betraktar Västberlin. En av dem spelas av Bruno Ganz som också porträtterade Adolf Hitler i den fantastiska Undergången från 2004.

Filmatiseringar jag ser fram emot

Boken är i princip alltid bättre än filmen, men ändå är det något med filmatiseringar som lockar mig. Den senaste tiden har jag snubblat över flera trevliga nyheter och tänkte dela dem.

Jag absolut älskade Doktor Dolittle när jag var liten. Då var det Rex Harrison som spelade doktorn som kunde tala med djur i filmen från 1967. Versionen från 1998 med Eddie Murphy upprörde mig redan på trailernivå, men nu kommer en version jag verkligen skulle vilja se. I The Voyage of Doctor Dolittle är det nämligen Robert Downey Jr. som spelar huvudrollen och han är en stor idol.

En annan klassiker för de yngre är Den hemliga trädgården och den filmatiseras igen med ingen mindre än Colin Firth i huvudrollen. En måste-film med ännu en favoritskådis.

Jojo Moyes bok Sista brevet från din älskade ska bli film på Netflix med  Shailene Woodley i en av huvudrollerna. Jag hittar ingen uppgift om när inspelning ska ske, bara att det är på gång.

To All The Boys I’ve Loved Before del 2 har just spelats in och beräknas få premiär ganska tidigt in på nästa år. Alla skådespelare från första filmen kommer tillbaka och det kan säkert bli riktigt bra. En annan uppföljare jag gärna ser är filmatiseringen av China Rich Girlfriend av Kevin Kwan.

Kenneth Branagh fortsätter att porträttera Hercule Poirot i filmatiseringen av Döden på Nilen. Nästa år är det 100 år sedan Agatha Christie debuterade som författare och hon förtjänar därför lite extra uppmärksamhet.

Ingen film, men väl tv-serie blir det av Liane Moriartys Nine perfect strangers, men när den ska spelas in, vilka som gör rollerna och när den förväntas sändas är ännu oklart. Jag önskar mig en serie med många tillbakablickar som låter oss få veta ännu mer om karaktärerna än vad boken ger oss. Förväntningarna är minst sagt höga eftersom det är Nicole Kidman som köpt rättigheterna.

Aldous Huxleys klassiska dystopi Du sköna nya värld blir även den tv-serie och det skulle kunna bli en riktigt bra sådan. Gammal bok, men med en intressant och skrämmande aktuell människosyn.

En serie som jag ser väldigt mycket fram emot är Små eldar överallt med bland annat Kerry Washington och Reese Witherspoon i rollerna. Frågan är om jag ska läsa boken innan, eller nöja mig med tv-serien. Det gäller i så fall att läsa snart så att boken hinner blekna lite innan serien tar vid.

Sally Rooneys Normal people vill jag utan tvekan läsa innan BBC Three gör tv-serie av den.

 

%d bloggare gillar detta: