Film

Fem bra roadmovies

Filmer som till största del utspelar sig under en resa finns det gott om och idag presenterar jag fem sådana som jag tycker mycket om. I brist på ett bra svenskt ord kallar jag dem roadmovies.

Fem bra roadmovies:

Thelma & Louise (1991) är en klassiker som måste vara med såklart. En rätt så brutal historia egentligen, men också en film om sann vänskap som står över allt annat. När det kom var huvudpersonerna kanske mer annorlunda än de hade varit om filmen kom idag, men Susan Sarandons tolkning av Louise är fortfarande en av tidernas bästa.

Resan till Florida (2015) är en fantastisk, fransk film om Claude som är en äldre man som börjar bli senil. Han drömmer om att resa till Florida där hans dotter Alice bor. Att hon är död sedan många år är ingenting någon har hjärta att påminna honom om. Det låter eländigt kanske, men Resan till Florida är tvärtom en både varm och stundtals rolig film.

About Schmidt (2002) handlar om Warren Schmidt (spelad av Jack Nicholson) som blivit pensionär och inte trivs speciellt bra med livet. Hans fru föreslår att de ska köpa en husbil, men Warren är tveksam. Frun får ändå som hon vill, men innan de hunnit använda den dör hon plötsligt. Warren bestämmer sig ändå för att åka med husbilen till sin dotters bröllop.

Dum och dummare (1994) är en film som jag borde avsky, men jag absolut älskade den när den kom och även när jag sett om den i efterhand. Vännerna Lloyd (Jim Carrey) och Harry (Jeff Daniels) reser till Aspen på någon sorts moped och lyckas hamna i den ena märkliga situationen efter den andra.

Det nya landet (2000) sändes som tv-serie, men var också en film. Jag minns att jag verkligen berördes av berättelsen om Ali och Massoud som ger sig ut på en resa genom Sverige för att undkomma myndigheterna som de tror kommer att utvisa dem. Ali älskar sitt nya land, medan Massoud är mycket mer skeptisk. Under resan möter de ett antal människor som gör att synen på det nya landet blir mer komplex och delvis förändrad.

Orca — en film om livet just nu

Förra året köpte jag en femårsdagbok som jag försökt att skriva varje dag i. Förra veckan kom jag ikapp mig själv och läste om presskonferensen då regeringen berättade att gymnasieskolorna skulle stängas. Vi hade knappt en dag att ställa om till distansundervisning och på eftermiddagen fick jag veta att jag dagen efter klockan 8.30 skulle utbilda kollegorna i Classroom och Google Meet. Det senare var helt nytt för mig. Ett år senare är det en del av vår ganska tråkiga och distanserade vardag.

Josephine Bornebuschs film Orca utspelar sig i början av pandemin som vi fortfarande lever mitt i. Vi får möta ett antal människor i Stockholm, som till största del kommunicerar via videosamtal. Bornebusch spelar småbarnsmamman Matilda som flyr man och barn och tar in på hotell några kvarter hemifrån. Hon säger att hon är på jobbresa, men sanningen är att hon vill fly sitt liv. Hemma väntar John, spelad av Erik Johansson och barnen som hon självklart älskar, men är så vansinnigt trött på. Det här är bara en av många förbjudna känslor som får ta plats i Orca och jag är glad över att de får göra det. Matildas syster Vida (Vera Vitali) är influencer och systrarna verkar på ytan vara väldigt olika. Vi får också träffa deras pappa, först som psykolog åt en kvinna som jobbar som agent åt skådespelare men sedan som en pappa som flytt. Flykt är på många sätt ett genomgående tema och något som är lätt att fly in i i är datorn.

Orca spelades in på ett smittsäkert sätt med olika skådespelare, ibland hemma hos dem. En stor del av skådespeleriet tar plats på datorskärmen i olika samtal mellan skådespelarna och det hela har klippts ihop i efterhand. Videosamtalen berör. Närheten och avståndet på samma gång som blir så tydligt när en karaktär försöker trösta en annan och säger “Jag vet, du är där och jag är här”. Så som vi levt det senaste året. Långt borta ifrån varandra allt för mycket. Tekniken kan föra oss närmare varandra, men det där avståndet kan aldrig överbryggas.

Egentligen är det för tidigt för mig att se filmer och tv-serier om covid-19, men Orca handlar inte bara om avstånden som pandemin skapar, utan om så mycket mer. Så mycket får plats i samtalen mellan karaktärerna och trots att de är många bryr jag mig om dem allihop. Fantastiska skådespelarinsatser från gamla rävar som Marie Göranzon och Peter Andersson och nya stjärnskott som Alba August och Gustav Lind. Det är en fin film som berör och jag är glad att jag såg den. Trots all svärta väcker den en hel del hopp och hopp är det vi kanske behöver mest av allt just nu.

 

Biggie: I got a story to tell

Sonen lyssnar mycket på hiphop och självklart vill jag lära mig mer om en musikgenre som aldrig varit min. Tillsammans såg vi därför filmen Biggie: I got a story to tell, en dokumentärfilm om artisten The Notorious B.I.G eller Christopher Wallace som han hette. När han debuterade 1994 lyssnade jag främst på indie, men nu har jag via sonen fått lite bättre koll. Om personen bakom musiken visste jag däremot inte mer än att han mördades i mars 1997 och att ingen skyldig har hittats. Det är lätt att sätta likhetstecken mellan kriminalitet och hiphop, men självklart finns det en mer komplex bild av en stor musikgenre än så.

I dokumentärfilmen läggs störst fokus på Wallace uppväxt och de vänner som förblir viktiga för honom livet ut. Vi får ta del av material som hans vän Damion “D-Roc” Butler filmat och vi får även se intervjuer med personer som stod nära honom. Bland annat hans mamma Voletta Wallace, som gör ett ganska märkligt intryck. På samma gång en stark kvinna som flyttat från Jamaica till USA, skaffat en utbildning och uppfostrat sin son själv, men också en ganska märklig mammafigur som inte riktigt verkar ha engagerat sig i sin sons liv. Nu är det en klassiker att skylla kriminalitet på en frånvarande mor och det gör jag verkligen inte. Snarare skyller jag på klass och miljö. I Brooklyn gick lättaste vägen till rikedom via droghandel och där fastnade även Biggie. Ett offer, nej det skulle jag inte säga, men en person som inte såg så många möjligheter i livet. Musiken hade kunnat bli det som förändrade allt och var nog på väg att göra det innan allt tog slut.

Det som berör mig mest är hur Biggie verkar ha tagit hand om de vänner som stod honom nära. Speciellt de som blev en del av Junior M.A.F.I.A. (Junior Masters At Finding Intelligent Attitudes) spelade en stor roll både i hans liv och för hans karriär. Även Sean Combs, med alla sina alias, är viktig både för hans musikaliska genombrott och som vän. Hans fru Faith Evans finns självklart också med. Efter debuten 1994 hann det inte komma ut något mer album, men Life after death släpptes bara dagar efter hans död.

Att lära så länge man lever är en bra grej och jag lär så länge jag har barn. Christopher Wallace öde fascinerar mig och jag hade nog inte förstått riktigt hur stor han var förrän jag såg hur många som följde hans kista genom delar av New York. Konflikterna mellan East coast och West coast präglade 90-talet och bland sonens idolen finns även Tupac som mördades 1996. Filmen tar upp relationen mellan Tupac och Biggie och den del av konflikten som de spelade. Intressant och väldigt sorgligt. Hur som helst rekommenderar jag I got a story to tell. Det är en välgjord film som försöker skildra en komplex person och inte bara en endimensionell stjärna. Kriminaliteten ursäktas inte, det här är ingen idolfilm, utan ett försök att skildra verkligheten så som den var eller i alla fall upplevdes.

Moxie — en film som ger hopp

Jag tyckte mycket om boken Moxie av Jennifer Mathieu när jag läste de sommaren 2019 och nu när den filmatiserats av Amy Poehler ville jag självklart se den. Berättelsen om Vivien (Hadley Robinson) som får nog och börjar protestera mot det faktum att sexuella trakasserier viftas bort och killar skyddas även när de beter sig som svin, är definitivt viktig. Faktiskt blir det också ännu tydligare i filmatiseringen hur killar som Mitchell, kaptenen för skolans fotbollslag, får göra lite som de vill utan att det får konsekvenser. Mitchell spelas förresten av Patrick Schwarzenegger som gör ett lysande porträtt av ett riktigt svin, som själv tror att han är cool och charmig.

Ett inledande samtal mellan Vivien och den nya tjejen Lucy (Alycia Pascual-Peña) visar hur den förstnämnda lärt sig att killar som beter sig illa bara är “störiga” och det bästa är att ignorera dem så att de slutar eller i alla fall börjar trakassera någon annan. Lucy ställer inte upp på det resonemanget, utan påpekar att det är killarna som ska ändra sitt beteende, inte killarna och att hon ämnar fortsätta hålla huvudet högt.

Det är när Vivien ska besvara frågor till sin collegeansökan som hon börjar fundera över vad som egentligen engagerar henne. I bakgrunden står nyheterna på och där talas om #metoo och kvinnor som protesterar. Samtidigt berättar hennes mamma om att det hon själv kämpade för som sextonåring var att krossa patriarkatet. Där någonstans föds Viviens idé om att själv protestera mot den ojämlikhet som hon tvingas stå ut med varje dag. Precis som sin mamma ska hon bli en Rebel girl och hon skapar i hemlighet ut tidningen Moxie där allt hon tänker får ta plats. När första numret landar på skolans tjejtoaletter börjar det hända saker.

Visst är Moxie förenklad och ibland lite överdrivet peppig, men jag gillar samtidigt att tjejerna i huvudrollerna faktiskt engagerar sig för att förändra sin vardag. Det är på skolan de börjar och kanske är det där vi borde börja. Genom att ställa olika krav på tjejer och killar gällande till exempel uppträdande och utseende är vi vuxna en del av problemet. Riktigt så blinda och/eller konflikträdda som filmens rektor Shelly är nog ganska få, men vi gör fel när vi inte inser hur ojämlik vardagen är för många. Faktum är dock att alla framsteg för tjejerna på skolan också betyder mindre makt, status och utrymme för killarna. Där finns en stor anledning till att världen fortfarande är långt ifrån jämställd. När någon vill ha den mat som du anser är din skapas konflikt. Jämställdhet är därför ingen kvinnofråga utan en fråga som måste engagera mer än halva befolkningen. Halva befolkningen hade å andra sidan varit en bra början.

Frågan är när vi kommer så långt i en värld där män som spelar fotboll ses som gudar och kvinnor som håller på med samma sport knappt får lön för sitt arbete. Så ser det ut på Viviens skola och så ser det ut på alla platser. En liten sak kan tyckas, men ett tydligt bevis på att män värderas högre. Det som händer på skolan när alla tjejer (som det verkar) och ett flertal killar sätter ner foten och säger “det räcker nu” är något som jag önskar kunde hända oftare och på fler platser. Det gjordes under #metoo, men nu då?

I Moxie skapas en feministisk kamp som är inkluderande och som välkomnar alla. Vi ser tjejer, transpersoner och killar kämpa för ett bättre samhälle. Tänk om verkligheten kunde bli lite mer inkluderande. Moxie är en film som ger hopp och ja, boken är bättre, men filmen ger energi och jag hoppas att många ser den.

Till alla killar: Nu och för alltid

Nu finns tredje filmen om Lara Jean på Netflix och den baseras självklart på den tredje boken om henne av Jenny Han. När jag läste Nu och för alltid, Lara Jean för nästan exakt två år sedan, konstaterade jag att det egentligen var för sockersött för min smak, men att jag ändå gillade. Detsamma gäller filmen Till alla killar: Nu och för allt.

När filmen börjar befinner sig Lara Jean och hennes familj i Seoul, men snart är det dags att åka hem och påbörja den sista delen av det sista året på high school. Peter och Lara Jean är fortfarande tillsammans och har planer på att studera tillsammans på Stanford. Under en resa till New York förälskar sig Lara Jean i New York och snart börjar hon fundera på var hon egentligen vill studera och vem hon gör sina val för. Just fokuset på att Lara Jean ska välja sitt eget liv är ett självklart, men i sammanhanget ganska ovanligt. Det är viktigt att hitta sin plats i livet och trots att det innebär vissa problem vill Lara Jean gå sin egen väg.

Det är också dags för bröllop i familjen och äntligen får Lara Jeans pappa synas i alla fall lite. Den största skillnaden mellan böckerna och filmerna är annars det stora fokuset på förhållandet mellan Lara Jean och Peter, medan familjen får stå tillbaka nästan helt. Synd, eftersom jag älskar Lara Jeans familj i böckerna, men kanske tur då en av skådespelarna inte håller samma klass som de andra. Lara Jeans pappa, spelad av John Corbett, hade dock mer än gärna kunnat ha fått en större roll.

När jag för ett tag sedan skrev om en ungdomsfilm fick jag frågan om jag inte störde mig på att skådespelarna var så mycket äldre än karaktärerna och det gjorde jag inte då, men en karaktär stör mig rejält i Till alla killar: Nu och för alltid och det är äldsta systern Margot som spelas av 32-åriga (!) Janel Parrish. Jag kan köpa att tonåringar gestaltas av skådespelare som är en bit över 20, men om de passerat 30 borde de kanske få andra roller istället. Tur att Margot har en väldigt mycket mindre roll i filmerna än i böckerna, men i den här tredje filmen är hon trots allt med en del.

Till alla killar: Nu och för alltid är en charmig och relativt okomplicerad film om kärlek och vänskap, vilket var precis vad jag behövde just nu. Även om det är slut på böcker att filmatisera, hade jag gärna följt Lara Jean ett tag till. Aka-porr funkar fint i tv-serieform.

 

Dating Amber

Dating Amber är en film av regissören David Freyne som hade svensk premiär på Göteborg Film Festival igår. Den går att se via deras sajt tills ikväll och jag rekommenderar er att göra det. Det är 90-tal och vi får lära känna Eddie och Amber som går på samma katolska skola utanför Dublin. Eddie gör allt för att framstå som den machoman som han tror att hans pappa vill att han ska vara och tränar hårt för att kunna gå med i armén. Med tjejer har han däremot ingen tur alls, vilket hans så kallade vänner retar honom för. Han försöker sig på en hångelstund med en av skolans coola tjejer, men drömmer mest om sin lärare. Att Eddie är gay är dock något han kämpar hårt med att dölja.

Även Amber har skapat en hård yta, men att hon är gay är något de flesta förstått. Om inte annat ser de det som en självklar sak att mobba henne för. När hon och Eddie börjar umgås inser de att de gillar varandra tillräckligt mycket för att bli ihop på låtsas. Att vara ett par gör livet lite enklare och tillsammans vågar de mer än de gjort tidigare. Amber är mer framåt och säkrare i sin sexualitet. Hennes dröm är att flytta till London när hon gått ut skolan. Eddie däremot väljer förträngning som strategi och vågar inte drömma om något annat än att bli som sin pappa.

Eddie spelas av Fionn O’Shea, som gör en helt annan roll än den som Mariannes dominerande och våldsamma pojkvän Jamie i Normal People.  Han är mjuk, sårbar och riktigt bra. Bra var han även i Normal People förvisso, men det är väldigt mycket lättare att sympatisera med Eddie än med Jamie. Filmens riktiga fynd är dock Lola Petticrew som spelar Amber. Hon har också bland annat varit med i filmatiseringen av Rob Doyles fantastiska Here Are The Young Men. Den vill jag se!

Dating Amber är en charmig film som bjuder på både skratt och tårar. Det är en stark berättelse om att våga vara sig själv och att det kanske faktiskt är lättare om man är två.

The Father — en film som berör

På Göteborg Film Festival visas The Father av Florian Zeller med Anthony Hopkins i huvudrollen som en äldre man drabbad av demens. För alla som levt när någon som inte längre lever i denna värld är det här en film för igenkänning, men också sorg. Zeller berättar i en kort intervju innan filmen att han döpte huvudkaraktären till just Anthony för att han drömde att just Anthony Hopkins skulle spela huvudrollen. Så blev det också och vilken rolltolkning han gör den gode Hopkins. Han har redan nominerats till en Golden Globe och jag blir förvånad om det inte blir en Oscarsnominering också.

Anthony är en äldre man som bor ensam i en lägenhet där han bott länge. Han har två döttrar, Anne som hälsar på honom varje dag och Lucy som är konstnär och reser runt jorden. Anne berättar för honom att hon träffat en man och ska flytta till Paris. Eller är det så att Anthony bor hos Anne och hennes man Paul? Att hon ska laga kyckling till middag och att de dagen efter ska träffa Laura, som ska ta hand om Anthony eftersom han har fått problem med minnet och behöver någon hos sig. Laura som är så lik Lucy och som är så trevlig. Men vem är mannen som sitter i Anthonys lägenhet och påstår att han är Paul, trots att han ser ut som någon helt annan? Och vem är kvinnan som går in i lägenheten med en egen nyckel och säger att hon är Anthonys dotter?

The Father skildrar på ett fantastiskt och förskräckligt sätt hur det måste kännas när världen omkring en tappar all logik. När ens läkare och till och med ens dotter påstår att det är något fel på ditt minne när du är helt säker på att det är de som inte har koll. När du vet att din dotter berättat att hon ska flytta till Paris även om du tycker att det är en vansinnig idé eftersom de inte talar engelska där. Du skämtar lite om det hos din läkare och då påstår din dotter att hon inte alls ska flytta. Hon är ju gift. Med Paul. Han som är arg på dig och säger elaka saker. Han som har tagit din klocka och påstår att den är hans. Han som hon skilde sig ifrån för flera år sedan.

Jag känner igen så mycket i Anthony Hopkins skildring av sin namne Anthony, vars värld är i kaos. Hur han blir arg och frustrerad för att en stund senare gråta en skvätt och tacka sin dotter för allt hon gör för honom. Jag vet inte riktigt vad som är sant, var Anthony befinner sig eller vad som egentligen hänt med hans döttrar, men det blir mer och mer logiskt för mig, samtidigt som Anthony själv går mer och mer in i dimman. Några gånger slår jag händerna för ansiktet för att slippa se och för att slippa känna. Aldrig tidigare har jag varit så här nära att förstå hur min pappa måste ha känt när han inte förstod var han befann sig eller varför vi påstod så galna saker som att han skulle ha slutat jobba eller antydde att det var något som helst fel på hans minne. Jag minns hur han verkligen försökte visa att hans minne var perfekt och hur han trodde att han lurade både oss och sin läkare.

Se The Father. Bara gör det. Speciellt om du någon gång haft någon i din närhet som drabbats av demens. Anthony Hopkins gör en fantastisk roll, men även Olivia Colman är fantastisk som hans dotter Anne. Florian Zellers film är obehaglig som den värsta skräckfilm och jag fick ont i både kropp och själ av att se den.

Bäst på film och tv 2020

Isolering har utan tvekan betytt mer tv och även om jag fortfarande inte ser mycket film har det ändå blivit lite, lite mer. År 2021 skulle jag vilja hitta tillbaka in i filmens värld igen.

Idag listar jag ett gäng (16 närmare bestämt) filmer och tv-serier som jag sett och uppskattat under året. Många kom ut just 2020, men inte alla. Jag redovisar dem i bokstavsordning.

Björnstad (2020) en lyckad adaption av Backmans roman, där vissa trådar helt naturligt utforskas mindre, men där huvudkonflikten porträtteras väl.

David Copperfields äventyr och iakttagelser (2020) hade biopremiär i höstas och överraskade mig positivt. En riktigt charmig och rolig historia. Jag har inte läst boken och blev överraskad över hur mycket humor herr Dickens verkar ha haft.

Emma (2020) är en ny och väldigt lyckad filmatisering av Jane Austens roman. Huvudrollen spelas av Anya Taylor-Joy  som också sågs i The Queen’s Gambit.

Greta (2020) en stark film om en flicka som blivit en symbol för en kamp större än någon kunde förutse.

Good Omens (2019) en riktigt bra serie som hela familjen gillade. Spänning och humor i en fin kombination.

Kalifat (2020) en serie som fått kritik både för att porträttera muslimer som terrorister och extremister och för snälla och icke-religiösa. Då har man nog ändå bidragit med en ganska mångfacetterad bild ändå, även om mer behöver göras.

Kärlek & Anarki (2020) charmig och rolig historia om kärlek och bokbranschen.

Liar säsong 2 (2020) var minst lika bra som första säsongen och det blev ännu svårare att veta vem som gick att lita på.

Min pappa Marianne (2020) väljer en lättsam väg för att berätta om något väldigt svårt. Jag tycker att det är rätt väg att gå och imponeras av Rolf Lassgårds skildring av Åke som vill vara Marianne.

Mrs America (2020) handlar om den amerikanska kvinnors kamp för och emot The Equal Rights Amendment (ERA) under 70-talet.

Normal People (2020) det här var årets tv-serie för mig. Otroligt bra och välspelad. Dessutom är musiken fantastisk.

Stateless (2020) är en australiensisk miniserie om en inhemsk kvinna som sätts i ett läger för flyktingar.

The Letdown (2017-2019) finns i två säsonger på Netflix och bjuder på en perfekt mix av kärlek, tristess och föräldraskap.

The Queen’s Gambit (2020) tv-serien som fick alla att vilja spela schack, eller i alla fall tycka att det är ett spännande spel att följa.

Unorthodox (2020) bygger på en sann historia om Esther Shapiro som lämnar sin ultraortodoxa familj i New York och flyr till Berlin.

Älska mig säsong 2 (2020) är mycket svartare, men lika bra som första säsongen och nu längtar jag till säsong 3.

 

Min lista med filmer och tv-serier innehåller fler titlar. Kika gärna på den!

 

 

Photo by blue bird on Unsplash

 

Greta — en film som rörde mig till tårar

Regissören Nathan Grossman debuterar med filmen Greta, en dokumentärfilm som grundar sig på material han samlat genom att följa Greta Thunberg under mer än ett år. Filmen är nu nominerad till en Guldbagge för bästa film och han för Bästa regi.  Fram till juldagen 2021 finns den på svtplay för den som är nyfiken. Jag var kluven till att se måste jag erkänna. Visst har jag följt Greta Thunberg och visst imponeras jag av hennes kamp, men jag var rädd att filmen skulle vara för gränslös och utnyttja den plattform hon skapat. Istället fick jag en film som låter oss förstå anledningen till att Greta Thunberg fått så stor uppmärksamhet som hon fått. Bäst beskriver hon det kanske själv, på sitt torra och lätt cyniska sätt; det handlar helt enkelt om att hon blir inbjuden till olika tillställningar för att politikerna ska få det att se ut som att de gör något.

Det börjar med att en ensam flicka sätter sig utanför Riksdagshuset i Stockholm i augusti 2018 med ett plakat framför sig. På plakatet står det “Skolstrejk för klimatet”. Där börjar en flickas kamp som växer till en folkrörelse och når fler än någon trodde var möjligt. Att Greta Thunberg gör detta för att hon inte ser någon annan utväg blir tydligt nästan direkt. Det finns absolut ingenting som tyder på att hon har en längtan efter att bli känd. Snarare är det något hon hade velat slippa. Gång på gång pratar hon om att det är forskare vi borde lyssna till och att det inte handlar om henne. Som en av initiativtagarna till protesterna i Belgien påpekar var det nog ändå så att världen behövde berättelsen om den lilla flickan som ville förändra världen, för att själv inse att de kunde påverka.

En halvtimme in i filmen sprids Gretas strejk och protest runt världen och det blir tydligt hur mycket hon påverkat och hur viktig frågan är för många unga. En fråga som borde vara viktig för alla. Jag gläds åt ungdomars protester och önskar att fler lyssnade på dem. Samtidigt blir jag riktigt provocerad över vuxna män(niskor) som kallar Greta mentalsjuk, anklagar hennes föräldrar för att exploatera sin dotter och dessutom förneka att det är något fel med klimatet alls. Vi hör dem i Sverige och då befinner de sig ofta långt ut till höger på den politiska skalan. Det jag kan hålla med dem om är att det inte borde vara så att en ung flicka stod i centrum när klimatet diskuterades. Där borde istället våra politiker befinna sig.

Jag grät flera gånger under filmens gång. Grät för att en ensam flicka faktiskt inspirerat en hel värld av unga att protestera och att det är både stor och fint, men också för att det är så tydligt att situationen får henne att må dåligt. Troligtvis handlar det om att jag känner igen min son i Greta. Inte för att han på något sätt kämpar för klimatet, men för att de delar diagnos och därmed såväl driv som ångest och en fixering vid detaljer. Mest drabbas jag av pappa Svantes kamp för att låta dottern göra det hon behöver för att överleva, men samtidigt hindra att hon går över gränsen. De korta stunderna där hon släpper fram ångesten och han försöker finnas där för henne är extra gripande. Det blir så tydligt att kampen inte är något Greta Thunberg har valt. Det är något hon måste göra och jag förstår om hennes föräldrar önskar att hon inte hade behövt.

Ganska ofta blir det riktigt obehagligt och det fokus andra lägger på Greta som person är inte riktigt sunt. När Sverige, som brukar slå sig för bröstet i miljösammanhang, missat 15 av 16 miljömål som skulle varit uppfyllda 2020 är det lätt att förstå att Greta verkligen känner sig som David i en kamp mot Goliat och inse att det inte är ett alternativ att ge upp. Vi behöver våra ikoner, men livet för dem kan inte vara lätt. När Greta Thunberg berättar om möten med kända människor som ett rollspel, där de låtsas kämpa för en bättre värld. När hon bittert konstaterar att det inte spelar någon roll hur mycket hon och andra strejkar, då de som är ansvariga inte ser klimatkrisen som en kris. Det är smärtsamt att se många av scenerna i filmen, men värst är det kanske när Greta seglar över Atlanten och gråter för att hon längtar hem. För att hon har fått för mycket ansvar och en status hon inte vill ha. Då vill jag skrika “how dare you!” till alla politiker, till alla vuxna och faktiskt även lite åt mig själv. Vi måste skärpa oss. Allihop.

Greta är en väldigt mycket mer komplex film än jag förväntade mig och en otroligt stark sådan. Den handlar om så mycket mer än den offentliga Greta och hennes kamp. Den handlar om en värld som älskar henne, där hundratusentals unga som följer henne, men där vuxna både utnyttjar och smutskastar henne för att vinna billiga politiska poänger. Ännu mer handlar den om den flicka och de föräldrar som så tydligt beskriver sin situation i boken Scener ur hjärtat.

Min pappa Marianne

Det var snart sju år sedan Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine kom ut och i år kom filmatiseringen med Rolf Lassgård i huvudrollen, som märkligt nog fått titeln Min pappa Marinne. Filmen är regisserad av Mårten Klingberg och nominerad till två Guldbaggar. Dels är det Rolf Lassgård som nominerats till bästa manliga huvudroll, men även Lena Endre, som spelar hans fru Eva nomineras för sin rollprestation. Två välförtjänta nomineringar, trots att min favorit är Klas Wiljergårds lite galna tolkning av sonen i familjen. Han får symbolisera de frispråkiga som kan tyckas fördomsfulla, men som finns där när det behövs. Finast är kanske kyrkoherden Gunnar, spelad av fantastiska Ralph Carlsson som alltid är bra. Jag hoppas att det finns många Gunnar där ute, som förstår att det viktigaste av allt är att människor får vara de de verkligen är.

Historien börjar när Hanna, spelad av Hedda Stiernstedt, flyttar hem till Alingsås efter att ha missat ett vikariat på DN och dessutom kommit på sin sambo med en kulturjournalist på samma tidning. Dubbelt förnedrad alltså, eller trippelt kanske då det inte är jättekul att flytta hem till sina föräldrar som 28-åring. Barndomsvännerna har både man och barn, vilket inte gör det lättare att relatera till dem. Hannas kloka pappa Lasse påpekar försynt att hon inte vill ha deras liv, men även om hon vet att det är sant vet hon att hon inte heller vill ha det liv hon har. Inte blir det bättre när hon märker att hennes föräldrar grälar och att namnet Marianne dyker upp. Är det så att hennes pappa har en älskarinna?

Min pappa Marianne är en trevlig film om en viktig fråga, lik många brittiska filmer som t.ex. Pride lyckas kombinationen väl. Syftet är inte att problematisera, utan att visa att det är möjligt att både våga vara sig själv och att faktiskt bli accepterad för den man är. Jag tror på konceptet att roa samtidigt som man visar vad som är rätt att göra och hoppas att Rolf Lassgårds Marianne kan få fler att acceptera människor som inte känner sig hemma i det biologiska kön de har tilldelats. Jag tror också att det är viktigt att dottern Hanna får vara precis så besviken och arg som hon är över att förlora sin pappa, för så upplever hon situationen. Om acceptans ska vara trovärdig kan den inte vara allt för enkel att nå.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: