Film

Som stjärnor i natten — filmen

Filmen Som stjärnor i natten börjar på en bro, inte uppe i skolans klocktorn som boken. Theodore Finch är ute och joggar när han ser Violet Markey stå på kanten, redo att hoppa. Han går fram, hon ber honom gå, han klättrar upp och ställer sig bredvid henne på kanten.

Finch är något av ett freak i andras ögon. Han har blivit avstängd från skolan, tvingas gå till kuratorn en gång i veckan och försöker ljuga ihop att allt beror på att hans farmor dött. Fem gånger har han försökt med samma ursäkt. Om han klantar sig igen åker han ut och får ingen examen. Violet tillhör tvärtom de populära. Hon blir bjuden på de rätta festerna och har en cool pojkvän. Ändå är det inte konstigt att hon stod där på kanten av bron. Hon har nämligen mist sin syster och sedan dess har varken vänner eller pojkvän spelat någon roll.

När Finch och Violet får i uppdrag att göra ett projekt i geografi där de besöker och dokumenterar lokala sevärdheter i Indiana. Ett projekt som Violet verkligen inte vill göra då det innefattar att åka bil och hennes syster dog i en bilolycka på bron där Violet tänkte hoppa. Tur då att Finch är beredd att genomföra projektet utan inblandning av bilar.

Balansen mellan filmens Violet och Finch är en annan än den mellan bokens Violet och Finch. Att även Finch vill ta sitt liv är tydligt i boken, men inte i filmen. Där har han istället ett större övertag. Han är den som räddar Violet och tar henne till “all the bright places” som boken heter på originalspråk. Alla speciella platser i Indiana, men också känslomässiga sådana.

Jag tycker om filmatiseringen av Som stjärnor i natten. Justice Smith är riktigt bra som Finch, även om han egentligen inte alls är som jag tänkt mig, men Elle Fanning är verkligen helt fantastisk som Violet. Inte heller hon är som min inre Violet, hon är bättre. Mer mänsklig och mycket lättare att tycka om. Tillsammans skapar de något som tillfälligt håller svärtan borta, men jag måste också varna för fulgråt.

Läs vad jag tyckte om boken Som stjärnor i natten när jag läste den. Spoiler alert: Jag älskade den. Och missa för allt i världen inte den intervju som jag och Fanny gjorde med Jennifer Niven på Bokmässan 2017 då hon höll på att skriva manus till filmen jag just sett. Spoiler alert: Hon var supertrevlig. Det var ett helt fantastiskt möte som jag flera år efteråt tänker på ibland och som jag kommer att bära med mig länge, länge.

 

Emma är riktigt charmig

Jane Austen är ständigt populär och i söndags såg jag den nya filmatiseringen av romanen Emma på fina Bio Roy. Förväntningarna var egentligen inte så stora. Visserligen minns jag att jag tyckte att filmatiseringen från 1996 med Gwyneth Paltrow var ganska bra, men det är långt ifrån min favorit av Austen. I den aktuella versionen kommer humorn fram ordentligt och jag hade riktigt roligt under de två timmar filmen pågick. Dessutom är såväl scenografin som kostymerna fantastiska, vilket bidrar till det positiva helhetsintrycket.

Emma spelas av Anya Taylor-Joy och hon gör ett utmärkt jobb. Lite ytlig och ganska bortskämd, men också med hjärtat på rätt ställe. Hon gör Emma till en mer komplex än jag sett henne tidigare och jag gillar det. Mest fantastisk är ändå Bill Nightys tolkning av Mr Woodhouse, som verkligen lockar till många skratt, utan att för den delen förlöjliga sin rollfigur. Tvärtom gör han det lätt att förstå att Emma omöjligen kan lämna honom ensam. Faktiskt är alla rollprestationer riktigt, riktigt bra och tillsammans lyfter de filmen. Som den ganska så löjlige prästen Mr Elton ser vi Josh O’Connor från till exempel Enkel resa till Korfu och The Crown och den lilla, men viktiga rollen som Miss Bates spelas av fantastiska Miranda Hart.

Ni kan säkert historien. Emma bor med sin far och saknar egentligen ingenting i sitt liv än möjligen sin mor. Hennes äldre syster har gift sig och lämnat hemmet, men det har Emma inga planer på att göra. Hon parar gärna ihop andra, men är ointressant av att själv binda sig. När vi träffar henne första gången ska hennes före detta guvernant Miss Taylor gifta sig och bli Mrs Weston, något Emma tar äran för. För att ersätta det sällskap Miss Taylor gett henne börjar Emma umgås med Harriet Smith, en av eleverna på internatskolan i byn. Harriet är föräldralös och genom att ta hand om henne känner sig Emma behövd. Den påverkan hon har över den yngre flickans kärleksliv blir däremot inte jättebra, men trots några rejäla katastrofer löser sig det mesta. Emmas kärleksliv då? Hon är lite nyfiken på Mr Westons son Frank Churchill som alltid tycks hitta en ursäkt för att att slippa hälsa på sin far och hans nya fru. Närmare än så finns familjens vän George Knightley, äldre bror till Emmas svåger, som är den ende som är riktigt ärlig mot Emma, vilket inte alltid blir så bra.

Jag tycker verkligen att Autumn de Wilde gjort en fin filmversion av Emma och tycker att den gör något nytt av en gammal och välkänd historia. Det är både roligt och vackert, vilket var precis det jag ville ha. Det här är en film som passar perfekt för att drömma sig bort under några timmar. Jag rekommenderar den verkligen.

Till alla killar: PS. Jag gillar dig fortfarande

Egentligen borde jag både sett och skrivit om den här filmen på Alla hjärtans dag, för maken till romantiskt fluff får man leta efter. Det är dock romantiskt fluff när det är som bäst. Till alla killar: PS. Jag gillar dig fortfarande är andra filmen om Lara Jean, baserad på den andra boken av tre. Som film tycker jag att uppföljaren fungerar bättre än föregångaren, kanske för att skådespelarna vuxit in i sina roller och för att det här är en bok som fungerar bättre att renodla.

När filmen börjar är Lara Jean och Peter tillsammans på riktigt och allt är frid och fröjd. I alla fall ett kort tag. Lara Jean känner sig hotad av Peter förra flickvän (och Lara Jeans före detta vän) Genevieve. Hon verkar hela tiden finnas i närheten och Peter umgås mycket mer med henne än vad Lara Jean tycker är acceptabelt. Inte blir det direkt mindre komplicerat då en av de andra mottagarna av Lara Jeans gamla kärleksbrev, John Ambrose, dyker upp och definitivt verkar ha ett gott öga till Lara Jean.

Det jag tycker bäst om i filmen Till alla killar: PS. Jag gillar dig fortfarande är nog när Lara Jean och John Ambrose arbetar tillsammans på äldreboendet Belleview där Lara Jeans syster Margot också jobbat och då lärde känna den fantastiska Stormy, spelad av Holland Taylor. Kanske är det för att berättelsen hinner landa där och inte blir lika fragmenterad som förhållandet med Peter tyvärr blir. När jag läste böckerna förstod jag precis varför Lara Jean föll för honom, men i filmerna är det ärligt talat svårare att förstå. Det är också synd att delarna om Lara Jean och hennes familj nästan försvunnit helt, men samtidigt är det självklart att den som gör en film av en bok måste rensa bort massor. Boken är som vanligt bättre än filmen, men det här är ändå en ganska söt och trevlig film värd att lägga några timmar på. Tredje filmen är redan på gång och den kommer jag med all säkerhet se också. Om inte annat för att jag börjar gilla Lana Condor som spelar Lara Jean.

Marriage story

Jag har svårt att se filmer om skilsmässor. Inte för att jag har erfarenhet av någon, men för att jag tycker att det är så väldigt obehagligt att se människor, som tidigare älskat varandra, vara elaka och själviska. Det brukar hävdas att linjen mellan kärlek och hat är tunn och det verkar stämma.

I Marriage story får vi följa Charlie och Nicole som håller på att separera. Från att ha arbetat på samma teater, han som regissör och hon som skådespelare står det klart att hon vill något mer. Istället för att bo i New York där hans jobb står i centrum tar hon med sig sonen Henry till sin familj i Los Angeles där en roll i en tv-serie väntar. Nu ska Nicole äntligen bli den stjärna hon skulle ha blivit om Charlie inte styrt deras liv. Så ser hennes berättelse ut.

För Charlie kommer separationen som en överraskning, vilket det kanske inte borde ha gjort. Förhållandet går minst sagt på tomgång och han har till och med varit otrogen. Ändå har han en slags romantisk bild av äktenskapet och vill inte vara utan varken fru eller son.

Så startar kampen om vårdnaden och ja, det blir otrevligt.

Många är de som hyllat Marriage story, men riktigt så överväldigad är jag inte. Jag tycker om filmen, när den efter en seg start lägger i ännu en växel och får mig att engagera mig i Charlie, Nicole och inte minst Henry. Hur kan livet fortsätta när det inte blir som det var tänkt? När konflikten blir djupare än den borde? När all ilska som gömts inom dem sipprar ut? Trots allt tycker jag om denna lågmälda skildring av ett kraschat äktenskap och det handlar mycket om att både Scarlett Johansson och Adam Driver gör fantastiska rolltolkningar. Jag förstår verkligen att de båda nominerats till Oscars och tycker i alla fall att Driver verkligen är värd en vinst. Även Johansson är bra, men Driver är fantastisk.

 

Sammanställning av Århundradets kalender

I december har jag delat några kulturella höjdpunkter från de två decennier som gått av detta det 21:a århundradet. Många böcker, men också filmer, tv-serier och låtar som ligger mig varmt om hjärtat. Självklart har mycket bra fått väljas bort, men jag är ändå nöjd med mitt urval och önskar er trevlig läsning så här på juldagen.

1 december Ett litet liv av Hanya Yanagihara

2 december Gilmore Girls

3 december Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

4 december Black Swan

5 december Busters öron av Maria Ernestam

6 december Chasing Pavement med Adele

7 december Fortfarande Alice av Lisa Genova

8 december The Good Wife

9 december Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

10 december Never let me go av Kazuo Ishiguro

11 december Be Mine! med Robyn

12 december Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid

13 december Ett rum i våra hjärtan

14 december Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

15 december Six feet under

16 december Fuck you med Lily Allen

17 december Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

18 december En oväntad vänskap

19 december Grey’s Anatomy

20 december Memorys bok av Petina Gappah

21 december Amélie från Montmartre

22 december Vitsvit av Athena Farrokhzad

23 december Paradisträdgården av Amy Waldman

24 december Håll ut med Bo Kaspers Orkester

 

Saknar du någon bok kan det vara så att jag skrivit om just den under tidigare julkalendrar. Du hittar dem här. Annan kultur kan ha tagits upp bland de kulturella minnen jag skrev om i somras. Dem hittar du här.

Århundradets kalender del 21

Jag måste verkligen ta med ännu en fransk film i Århundradets kalender. En med kanske det mest briljanta anslag jag vet, nämligen Le fabuleux destin d’Amélie Poulain eller Amélie från Montmartre som den svenska titeln blev. Amélie är en nervös ung dam som växt upp med rätt märkliga föräldrar och nu lever ett ganska isolerat liv. Jean-Pierre Jeunet berättar om henne med ett vackert och färgstarkt Paris som fond som verkligen väcker en längtan att besöka staden.

Audrey Tautou fick sitt genombrott och hennes skådespeleri var utan tvekan en stor anledning till succén. Tillsammans med ett fantastiskt manus självklart. Snart dags för filmtema med eleverna i ettan och då visar jag den första kvarten då karaktärerna presenterar sig själva genom att berätta vad de tycker om och inte tycker om. Eller så låter jag dem se hela filmen den här gången.

 

Let it snow på Netflix

Boken Let it snow består av tre löst sammansatta berättelser skrivna av Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle, men när jag nu sett Netflix filmatisering inser jag att den är väldigt löst baserat på de tre redan löst sammanfogade historierna. Jo, det finns ett tåg, en gris, några cheerleaders och en våffelrestaurang, men handlingen i filmen följer verkligen inte den (eller de) i boken. Betyder det att jag tycker att ni ska hoppa över att se Let it snow och läsa boken istället? Jo, egentligen, men samtidigt är filmatiseringen rätt trevlig. Jag gillar den lilla orten som berättelsen utspelar sig i, flera av karaktärerna är charmiga och snön är central. Tyvärr är det en kort film och karaktärerna är många, så något direkt djup bjuds vi inte på. Nu kanske jag å andra sidan har allt för höga förväntningar och eftersom jag definitivt inte tillhör målgruppen kanske jag ska lämna över till andra att avgöra om Let it snow är värd att lägga drygt 90 minuter på. Min svar blir nog trots allt att tja, en och en halv timme är filmen kanske värd, men jag hade klarat mig utan den också.

Århundradets kalender del 18

Dags för en film till och trots att jag ibland får för mig att jag faktiskt inte sett några filmer de senaste femton åren som inte krävt 3D-glasögon eller innehållit animerade element, så finns det en och annan minnesvärd film att lyfta fram. En av dem är den franska filmen The Intouchables (En oväntad vänskap) från 2011 som Olivier Nakache och Éric Toledano har regisserat och skrivit manus till. Ett manus som baserats på Philippe Pozzo di Borgos självbiografi. François Cluzet och Omar Sy spelar huvudrollerna och gör det med den äran, för trots att filmen leker med fördomar och kanske till och med förstärker dem i vissa fall, lär den oss också att fördomar kan komma på skam.

Allvar och humor blandas i en film som jag absolut älskar själv, men också fått en rad elever att uppskatta. Märkligaste upplevelsen var kanske under en filmvisning på Introduktionsprogrammen då filmen var ganska ny. Eleverna hade fått välja olika filmer och vi lärare ansvarade för visningen i respektive klassrum. Till “min” film, som var just En oväntad vänskap kom de coolaste killarna och jag blev för ett ögonblick lite nervös. Hur skulle de reagera på en fransk film? Svaret var att de älskade den och jag fick stå ut med svordomar på franska ett tag efteråt. Driss, som är den som får jobbet som assistent åt den äldre Philippe är ett exempel på att det går att förändra sitt liv om något tror på en och det är ett budskap som är speciellt viktigt för vissa att få se.

Århundradets kalender del 13

Visserligen har det slunkit in en och annan film redan tack vare att många av de böcker jag lyft fram hittills under december blivit filmatiserade. En av de största filmupplevelserna under seklet är dock en film som inte baseras på någon bok. Självklart är det en italiensk sådan dagen till ära.

Filmen heter La stanza de figlio som fått den svenska titeln Ett rum i våra hjärtan, även om en mer korrekt översättning skulle vara Sonens rum eller något liknande. När jag och maken såg den 2001 hade vi ännu inte några barn och det var nog tur. Den största anledningen till att jag faktiskt aldrig sett om den är att den handlar om förlusten av ett bar och sådana filmer är än mer obehagliga att se som förälder. Nu när mina söner båda är tonåringar ska jag definitivt inte göra det.

Ett rum i våra hjärtan är skriven och regisserad av Nanni Moretti, som också spelar rollen som Giovanni Sermonti, en psykolog som ägnar dagarna åt att hjälpa människor i kris. När hans son dör i en dykolycka är det istället han som skulle behöva hjälp att hantera sina känslor. För hur överlever en pappa, eller en mamma för den delen, utan ett av sina barn? Hur överlever en syster utan sin bror?

Det var som sagt många år sedan jag såg filmen om familjen Sermonti, men de har placerat sig i ett rum i mitt hjärta. Kanske ska jag våga mig på att hyra den under jullovet. Jag såg att det gick att göra via TriArt, där det för övrigt finns en massa bra filmer jag verkligen skulle vilja se. Eller så ser jag hans Mia Madre, som också verkar riktigt bra.

Århundradets kalender del 4

Kanske är Black Swan den mest obehagliga film jag sett. Berättelsen om balettdansöserna Nina och Lily som konkurrerar om att bli prima ballerina i ett balettsällskap i New York när den tidigare tvingats gå i pension. När Svansjön ska sättas upp får Nina huvudrollen, men den nya dansösen Lily är ute efter hennes jobb. Det här är en fantastisk film som jag aldrig, aldrig skulle orka se om. Att se Black Swan är nämligen en fantastisk, men otroligt känslomässigt krävande uppgift. Fantastiska skådespelarinsatser, vacker musik och ett väldigt hemskt innehåll.

Black Swan är regisserad av Darren Aronofsky, som nominerades till en Oscar för Bästa regi 2011. Totalt fick Black Swan fem nomineringar och Natalie Portman vann mycket välförtjänt en för Bästa kvinnliga huvudroll.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: