Film

Along for the ride

Sarah Dessens roman Along for the ride (Mycket mer än så) har filmatiseras och finns på Netflix sedan några veckor tillbaka. En somrig bok som blivit en lika somrig film. Vi tas med till det av Dessen skapade fiktiva samhället Colby där Auden (Emma Pasarow) tillbringa sommaren hos sin pappa och hans nya fru. De har precis blivit föräldrar och har en önskan om att Auden ska lära känna sin syster Thisbe. Audens mamma (spelad av en vass Andie MacDowell) är inte imponerad och vill helst hålla henne kvar hemma. De dubbla lojaliteterna ställer till det, men Auden reser ändå till Colby. Där väntar ett sommarjobb i styvmamman Heidis klädaffär och dessutom en ganska trasig liten familj. Det blir smärtsamt tydligt för Auden att hennes pappa Robert (Dermot Mulroney) mest av allt är intresserad av sig själv och såväl frun som de två barnen kommer ganska långt ner på prioriteringslistan. En av sakerna Auden lär sig den här sommaren är att hennes föräldrar inte är mer än människor och det kan vara ett smärtsamt uppvaknande för vilken tonåring som helt.

Det är sommaren före college, en viktig sommar som väldigt ofta skildras i amerikansk ungdomskultur. Sommaren som symboliserar början på vuxenlivet. Auden har fokuserat helt på studier och i Colby väntar ett annat liv. I affären arbetar hon tillsammans med Leah (Genevieve Hannelius), Maggie (Laura Kariuki) och Esther (Samia Finnerty), en relation som är minst sagt avvaktande inledningsvis, men utvecklas till en vänskap som gör Auden både modigare och gladare. När hon träffar Eli (Belmont Cameli) som arbetar i den lokala cykelverkstaden, får hon dessutom sällskap de nätter hon inte kan sova och de är många.

Inledningsvis störde jag mig på att speciellt Belmont Cameli verkligen inte kändes som en tonåring. Det visade sig när jag googlade att han är 24 år, vilket kanske inte är jätteilla när man spelar en 20-åring. Att Emma Passarow är hela 26 år och spelar en 17-åring är egentligen värre, men hon framstår som ganska naiv. När jag väl kom in i filmen slutade jag dessutom bry mig om skådespelarnas ålder och drogs istället med i handlingen. Along for the ride är en bra ungdomsfilm med budskapet att du ska våga vara den du vill vara. Svärtan finns där, men fokus ligger på möjligheter och det är faktiskt ganska trevligt.


Om filmen

Along for the ride, (2022)

Regisserad av Sofia Alvarez

Baserad på en bok av Sarah Dessen, manus av Sofia Alvarez

Veckans kulturfråga v.13 2022

Klassiska böcker har varit ämnet de senaste veckorna och idag tänkte jag istället att vi skulle fokusera på klassiska filmer. I första hand tänker jag nog filmer som är så gamla och uppskattade att de skulle ingå i en filmkanon om en sådan skapades. Vill du hellre tipsa om adaptioner av klassiska böcker går det självklart bra. Bakgrunden till frågan är lite egoistisk, då jag planerar att som avslutning på ett läsprojekt om klassiker låta eleverna se en klassisk film. Kanske kan ni hjälpa mig, då jag är i valet och kvalet.

Vilka klassiska filmer tycker du extra mycket om?

Egentligen har jag sett alldeles för lite klassisk film och dessutom har jag lite svårt att dra en gräns för hur gammal en film borde vara för att räknas som klassisk, men några favoriter har jag som alla har i alla fall nästan 50 år på nacken.

Casablanca från 1942 med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman är en favorit sedan jag såg den på bio 1995 när Cinemateket firade filmens 100-årsjubileum. Otroligt långsam med dagens mått mätt, men en vacker kärlekshistoria. En film man ”ska” ha sett.

Jag absolut älskade Gissa vem som kommer på middag när jag var barn. Filmen från 1967 var Sidney Poitiers genombrottsfilm och Spencer Tracys sista. Jag är osäker på hur filmen har åldrats, men vet att jag uppskattade det faktum att båda föräldraparen inledningsvis var rätt skeptiska till sina barns förhållande och att papporna fann varandra i det.

Om någon tvingar mig att välja en favoritfilm ligger Ettore Scolas Vi som älskade varann så mycket från 1974 nära till hands. En film som snart är 50 år måste väl ändå kvalificera sig som en klassiker? När jag såg den första gången charmades jag totalt av Vittorio Gassman och Stefania Sandrelli. Kanske är det dags att se om den.

Troligen blir det dock Gökboet från 1975 som mina elever får se. En film som är ganska gammal, men känns väldigt modern fortfarande. Milos Forman tilldelades en Oscar för bästa regi, den fick också pris för bästa film och bästa manusbearbetning. Både Jack Nicholson och Louise Fletcher fick Oscars för sina rollprestationer och Brad Dourif nominerades till bästa manliga biroll för sin roll som den unge Billy Bibbit.

Kupé nr 6 som film

Kupé nr 6 blev den tredje filmen för min del på Göteborg Film Festival. Juho Kuosmanens filmatisering av Rosa Liksoms roman från 2012 tilldelades Grand Prix i Cannes och är dessutom Finlands Oscarsbidrag 2022. Kuosmanens presentation av filmen för filmfestivalens besökare är lysande på ett väldigt finskt och fåordigt sätt. Låter jag fördomsfull? Det är jag kanske, men för mig är Kupé nr 6 en väldigt finsk film, med väldigt ryska karaktärer.

Huvudpersonen Laura (Seidi Haarla) i Moskva och där finns hennes kärlek Irina. Istället för att stanna kvar tar hon tåget till Murmansk för att titta på hällristningar och delar då kupé med bland andra Ljoha, en rysk värsting som på ytan inte tycks ha några goda egenskaper. Självklart är det inte så enkelt. Vi får följa med på en resa som på samma sätt är långsam och fylld av händelser. Välspelat, snyggt, men också en aning tråkigt. Vändpunkterna kommer exakt efter 30 minuter och en dryg timme. Däremellan händer det inte jättemycket. Den stora behållningen är Yuriy Borisov som spelar den väldigt arga och ständigt berusade Ljoha. Någonstans mitt i filmen konstaterar han att alla människor borde dödas och det är ungefär så han verkar se på världen. Det är också ungefär då som relationen mellan Laura och Ljoha förändras och blir ärligare. I samband med det blir karaktärerna mer komplexa och filmen får liv. I alla fall ett tag för tempot är onekligen ojämnt. Ibland blixtrar det till och blir väldigt bra, medan det i andra stunder är svårt att hålla fokus. Kanske är det här en film som ska ses på bio för att funka riktigt bra.

Jag har alltid drömt om att åka transibiriska järnvägen, men efter att ha sett Kupé nr 6 är jag helt ärligt väldigt tveksam till att åka tåg i Ryssland. Dels är jag alldeles för rastlös, men också alldeles för osocial för att orka med ständigt sällskap. Speciellt om sällskapet är som det Laura får. Nu blir det bättre än det verkar inledningsvis, men ändå. Det är grått, spartanskt och stundtals kaotiskt. Tror jag tar ett tåg ner till Medelhavet istället. Och så tror jag faktiskt att jag trots detta vill läsa Rosa Liksoms bok, som på beskrivningen låter mycket mer intressant inte minst rent historiskt, än vad filmen var.


Om filmen

Kupé nr. 6, (2021), regisserad av Juho Kuosmanen, 1h 47min

Originaltitel: Hytti nro 6 (Finland)

A Tale of Love and Desire

A Tale of Love and Desire är en film av den tunisiska regissören Leyla Bouzid, numera bosatt i Paris. Det är i Paris berättelsen om Ahmed utspelar sig och det handlar inte bara om kärlek, utan också om litteratur och framför allt poesi. Ahmed (Sami Outalbali) sina rötter i Algeriet och lever ett liv i sin förort, parallellt med de ”riktiga” fransmännen. Att han studerar på universitetet är något som förändrar honom, men också gör honom annorlunda i den miljö han befinner sig i. Han vill vara en god muslim, en god son och en bra student. Han vill höra till och ändå leva ett liv som ger honom möjligheter att komma vidare. Första dagen på Sorbonne träffar han Farah (Zbeida Belhajamor) som kommer från Tunis och rest till Paris för att studera. Hon läser bland annat en kurs om arabisk poesi tillsammans med Ahmed och även om det inte är kärlek vid första ögonkastet så finns känslorna där. Hur Ahmed ska hantera dem är något han funderar mycket på. Farah är långt ifrån hans bild av en muslimsk flicka och lever ett liv som är så mycket friare än det Ahmed har.

Det är så mycket som är bra med A Tale of Love and Desire. Skådespelarinsatserna är fina och jag tycker om att Ahmed till slut vågar diskutera språk och litteratur med sin pappa. Många av de tankar kring identitet och vad som krävs av honom som ung man med rötter i Algeriet finns i hans huvud, men är kanske inte krav som andra ställer på honom. Tillsammans med Farah upptäcker han ett annat Paris än det han tidigare kände till och det både lockar och skrämmer. Detsamma gäller universitetet och som en av hans lärare påpekar är hans tvivel på sig själv mumma för dem som inte tycker att han passar där.

Jag tittar vidare på de filmer som finns tillgängliga digitalt under Göteborg Film Festival, men tyvärr är de möjliga att se under så kort tid att det inte går att uppmana er att gå in där och se A Tale of Love and Desire. Lite snålt kan jag tycka att endast låta filmerna vara tillgängliga under ett dygn, när de går vid flera tillfällen under en längre period på den fysiska festivalen. Oavsett är det kul att kunna se bra, ny, internationell film även om det sker hemma i soffan. Fler texter om film kommer under veckan och jag hoppas att de blir tillgängliga på andra platser efter festivalen.


Om filmen

A Tale of love and desire, (2021), regisserad av Leyla Bouzid, 1h 42min

Originaltitel: Une histoire d’amour et de désir (Frankrike)

Så jävla easy going

Inledningsfilmen på Göteborg Film Festivals 45e upplaga var Så jävla easy going, regisserad av Christoffer Sandler och baserad på en bok av Jenny Jägerfeld från 2014 med titeln Jag är ju så jävla easy going. Filmen utspelar sig till skillnad från boken i Göteborg och vi får följa med huvudpersonen Joanna från lägenheten i Majornas kvarter Vita björn till skolan på Lindholmen och dessutom på en rad cykelturer till Linné via hamnstråket och självklart till Valhallabadet. På ytan är hon en ganska vanlig gymnasieelev, men det finns saker som gör att hon skiljer sig från andra. En är att hon har adhd och att besvären förvärras för att hon inte har råd att hämta ut sin medicin. Hemma sitter pappa i soffan och glor på frågesport (där programledaren är Jenny Jägerfeld) vilket betyder att hans inkomster är i princip obefintliga. Det finns helt enkelt inga pengar till medicin och faktiskt knappt till mat.

Inledningsvis slås jag av hur ensam Joanna verkar vara. Den enda typ kompis hon har är Matheus som är någon form av knullkompis. En minst sagt misslyckad relation, men det finns ändå något fint i den. Matheus vill mer än Joanna och försöker få henne att umgås mer. Den som vinner Joannas hjärta är istället Audrey, som är ny i skolan. Hon och Joanna har tyska tillsammans och börjar hänga lite. Mest handlar det om att Joanna cyklar ner till Bio Capitol där Audrey jobbar, eller råkar befinna sig på Valhalla när Audrey har sagt att hon ska dit. Att berätta om sina känslor eller för den delen om sitt liv är en omöjlighet för Joanna och hon är fullständigt övertygad om att Audrey aldrig skulle orka med henne om hon visste sanningen. Taktiken att undvika sanningen och därmed konflikter skapar dock en rad problem och det blir inte så bra.

Joanna spelas av Nikki Hanseblad och vilket fynd hon är. Hon spelar inte Joanna, utan blir henne. Är henne. Jag blir så övertygad av hennes skådespelarprestationer att jag till och med förlåter stockholmskan. Det här är en skådespelare att hålla ögonen på och jag hoppas verkligen att vi får se mycket mer av henne. Joannas pappa spelas av Shanti Roney och han är som alltid briljant. Scenen med far och dotter på kyrkogården går rakt in i hjärtat. Samtidigt vill jag skrika åt honom att skärpa sig och inse att hans dotter behöver honom. Att hon satt sig i en jäkla situation för att hon försöker lösa problem som bör lösas av den vuxne, inte av barnet.

Boken Jag är ju så jävla easy going innehåller flera helt klockrena beskrivningar av hur det känns att ha adhd. I filmen illustreras det istället med ljud och blinkade ljus istället för beskrivningar av cirkusartister i hjärnan, men det funkar fint och skapar en känsla som mycket väl kan stämma överens med hur det känns att vara Joanna. Utan medicin är hon i händerna på sin diagnos och kan inte fungera eller fokusera. Någon sådan skildring har jag aldrig sett på film innan och den är välkommen. Finast är att Joanna verkligen inte målas upp som något offer, trots att hon på många sätt är det. Istället kör hon på och försöker lösa alla problem hon hamnar i. Med varierande resultat ska tilläggas.

Så jävla easy going är en riktigt bra film som jag hoppas ska nå en bred publik. Det är svårt att inte dra paralleller till Fucking Åmål både gällande innehåll och form, men det här är en mer modern och mer relevant film för dagens unga. Den går säkerligen upp på bio efter festivalen och då rekommenderar jag er verkligen att se den. Bara gör det.


Om filmen

Så jävla easy going, (2021), regisserad av Christoffer Sandler, 1h 31min, Sverige

Don’t look up

När astronomerna Kate Dibiasky och Randall Mindy upptäcker en gigantisk komet som är på väg rakt mot jorden vill de självklart upplysa mänskligheten om det faktum att jorden mycket troligt går under om exakt 6 månader och fjorton dagar. Märkligt nog är att göra något åt det ingenting som någon prioriterar. Istället bildas grupper som förnekar kometen och lever på som vanligt. De uppmanar sina anhängare att inte titta upp i himlen, där det snart med egna ögon går att se kometen som får namnet Dibiaskymeteoriden.

Don’t look up är en satirisk beskrivning av vår samtid och en vass sådan. Media vill underhålla och vågar absolut inte ta ställningen eller sticka ut hakan. Det finns inte rätt eller fel eftersom alla alltid kan hitta en forskare som säger exakt det de vill höra. Skit samma om 99% anser samma sak, alla åsikter måste ändå få exakt samma respekt. Det är neutralt och neutrala ska vi väl vara, eller hur? Att sanningen glöms bort någonstans på vägen spelar liksom ingen roll.

Presidenten tillhör dem som inte riktigt vill tro på vetenskapen och hon hittar en person som säger det hon vill höra. Att han inte är astronom, utan mobiltelefontillverkare, spelar ingen roll. Han har i alla fall en idé och den handlar om att dela kometen i flera delar så att man, när de landar, ska kunna utvinna metallen och göra sig en rejäl hacka. Samtidigt skriker sig främst Dibiasky sig hes om riskerna, men blir avfärdad som hysterisk.

Don’t look up är lite rörig, men rolig i sin övertydlighet. Det är en stjärnspäckad film med skådespelare som Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep och Cate Blanchett i rollerna. Bäst är kanske ändå Jonah Hill som presidentens rådgivare. Det luktar Trumpsupporter lång väg.

Manchester by the Sea

Manchester by the Sea är berättelsen om Lee som arbetar som fastighetsskötare i Boston och bor ensam i en källarlägenhet. Vi förstår nästan direkt att han bär på något och att hans något misslyckande sätt att försöka hantera både sorg och ilska är genom att dricka och slåss. I tillbakablickar syns en bror och en brorson och då dyns Lee i en annan tid och ett annat liv där det faktiskt fanns någon form av lycka och livsglädje. Så får han ett samtal om att hans bror Joe har dött och beger sig därför till Manchester by the Sea, platsen där han tidigare hade ett liv.

Joes son har hunnit bli 16 år och brodern har i sitt testamentet gjort Lee till hans förmyndare. Patrick, som brorsonen heter, vill absolut inte flytta till Boston med sin farbror och Lee blir kvar ett tag. När han själv försöker hantera sorgen ensam har Patrick vänner och flickvänner som finns där för honom. Han släpper ut sin sorg, medan Lee blir ännu mer inbunden. Vi får veta att det fanns en fru som lämnat honom och bit för bit får vi följa Lees gamla liv tills det är över. Det som händer är svårt att ta in helt klart. Ofattbart är vad det är.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig när jag såg Manchester by the Sea, men inte att det skulle vara så jämnsvart och eländigt. Bra också, absolut, men så tragiskt. Så fruktansvärt tragiskt. Casey Affleck belönades med en Oscar för bästa manliga huvudroll och visst är det en gripande roll han gör. Samtidigt är det lite väl lågmält och den bottenlösa sorg som skildras blir något som stannar på ytan. Visserligen är det trovärdigt hur Lee hanterar sitt liv, eller bristen därpå och den mansroll som skildras är tyvärr alldeles för vanlig. Någon form av ljus hade ändå gjort det hela mer komplext och kanske ännu bättre. Små, små korn av hopp blir det i alla fall till slut och det är väl för väl.

Fantastiska rollprestationer gör även Michelle Willams som Lees fru Randi och Kyle Chandler som hans bror Joe. Jag önskar att de hade fått ännu mer plats. Nu blir Manchester by the Sea på gott och ont en enmansshow och som en sådan är den gripande. I några dagar till finns den på Svtplay. Se den, men ta ett djupt andetag först.

Love hard

Natalie Bauer verkar ha hittat den perfekta killen genom en dejting app och de har pratat i timmar. Visst är hon rädd för att han luras, men när han skickar bild efter bild börjar hon bli säker på att det här är på riktigt. När drömprinsen Josh Lin antyder att det hade varit fint att fira jul ihop bestämmer Natalie sig för att överraska honom. Hon åker tvärs över landet och knackar på dörren, helt inställd på att fira en romantisk jul med sitt livs kärlek. Det visar sig dock att den snygge killen hon fått bilder på egentligen är en blyg och lite nördig kille som närmar sig trettio, men ändå bor kvar hemma hos sina föräldrar. Han har använt foton på sin kompis, eller kanske snarare före detta kompis, Tag och självklart flyr Natalie hals över huvud när det uppdagas.

Hon flyr inte längre än till den lokala baren där hon träffar den riktiga Tag, snyggare i verkligheten än på bild och kanske kan han bli hennes pojkvän på riktigt. Josh lovar Natalie att sammanföra henne med Tag mot att hon låtsas vara hans pojkvän under julhelgen. En klassisk historia alltså och det är inte direkt oväntat hur det hela slutar. Grejen är att det inte gör så mycket. Som romantisk julfilm funkar nämligen Love hard väldigt bra, mycket tack vare skådespelarna i huvudrollen. Såväl Nina Dobrev, som spelar Natalie och Jimmy O. Yang, som spelar Josh är riktigt charmiga. Dessutom fylls filmen av en rad roliga biroller. Vill du se en lättsam film som innehåller mer charm än slisk är Love Hard filmen för dig. Titeln anspelar på parets favoritjulfilmer, som båda vävs in i handlingen.

Fem filmer om fotboll

Fotbolls-em pågår och dagens topp 5 handlar därför om fotboll. Filmer får stå i fokus den här gången. Gamla, brittiska filmer.

Det finns bara en Jimmy Grimble handlar om Jimmy som är utsatt och rätt kass på fotboll. Ändå drömmer han om att bli proffs, eftersom det skulle förändra hans liv. När Jimmy hittar ett par magiska fotbollsskor förändras verkligen allt.

Feverpitch är en bok av Nick Hornby, men faktiskt en ännu bättre film med Colin Firth i huvudrollen som fotbollstokig idrottslärare.

Fotboll för buddha såg jag för många år sedan på en filmfestival. Charmig film om två pojkar på ett buddhistkloster som gör allt för att kunna se fotbolls-vm på tv.

Looking for Eric av Ken Loach är en fantastisk berättelse om Eric som hamnar i en depression och får råd av sin idol Eric Cantona.

Skruva den som Beckham handlar om fotboll, vänskap, kärlek och identitet. En film som faktiskt åldrats väl och som jag ofta använt i undervisningen.

 

Fem bra roadmovies

Filmer som till största del utspelar sig under en resa finns det gott om och idag presenterar jag fem sådana som jag tycker mycket om. I brist på ett bra svenskt ord kallar jag dem roadmovies.

Fem bra roadmovies:

Thelma & Louise (1991) är en klassiker som måste vara med såklart. En rätt så brutal historia egentligen, men också en film om sann vänskap som står över allt annat. När det kom var huvudpersonerna kanske mer annorlunda än de hade varit om filmen kom idag, men Susan Sarandons tolkning av Louise är fortfarande en av tidernas bästa.

Resan till Florida (2015) är en fantastisk, fransk film om Claude som är en äldre man som börjar bli senil. Han drömmer om att resa till Florida där hans dotter Alice bor. Att hon är död sedan många år är ingenting någon har hjärta att påminna honom om. Det låter eländigt kanske, men Resan till Florida är tvärtom en både varm och stundtals rolig film.

About Schmidt (2002) handlar om Warren Schmidt (spelad av Jack Nicholson) som blivit pensionär och inte trivs speciellt bra med livet. Hans fru föreslår att de ska köpa en husbil, men Warren är tveksam. Frun får ändå som hon vill, men innan de hunnit använda den dör hon plötsligt. Warren bestämmer sig ändå för att åka med husbilen till sin dotters bröllop.

Dum och dummare (1994) är en film som jag borde avsky, men jag absolut älskade den när den kom och även när jag sett om den i efterhand. Vännerna Lloyd (Jim Carrey) och Harry (Jeff Daniels) reser till Aspen på någon sorts moped och lyckas hamna i den ena märkliga situationen efter den andra.

Det nya landet (2000) sändes som tv-serie, men var också en film. Jag minns att jag verkligen berördes av berättelsen om Ali och Massoud som ger sig ut på en resa genom Sverige för att undkomma myndigheterna som de tror kommer att utvisa dem. Ali älskar sitt nya land, medan Massoud är mycket mer skeptisk. Under resan möter de ett antal människor som gör att synen på det nya landet blir mer komplex och delvis förändrad.

Scroll to Top