Film

Dating Amber

Dating Amber är en film av regissören David Freyne som hade svensk premiär på Göteborg Film Festival igår. Den går att se via deras sajt tills ikväll och jag rekommenderar er att göra det. Det är 90-tal och vi får lära känna Eddie och Amber som går på samma katolska skola utanför Dublin. Eddie gör allt för att framstå som den machoman som han tror att hans pappa vill att han ska vara och tränar hårt för att kunna gå med i armén. Med tjejer har han däremot ingen tur alls, vilket hans så kallade vänner retar honom för. Han försöker sig på en hångelstund med en av skolans coola tjejer, men drömmer mest om sin lärare. Att Eddie är gay är dock något han kämpar hårt med att dölja.

Även Amber har skapat en hård yta, men att hon är gay är något de flesta förstått. Om inte annat ser de det som en självklar sak att mobba henne för. När hon och Eddie börjar umgås inser de att de gillar varandra tillräckligt mycket för att bli ihop på låtsas. Att vara ett par gör livet lite enklare och tillsammans vågar de mer än de gjort tidigare. Amber är mer framåt och säkrare i sin sexualitet. Hennes dröm är att flytta till London när hon gått ut skolan. Eddie däremot väljer förträngning som strategi och vågar inte drömma om något annat än att bli som sin pappa.

Eddie spelas av Fionn O’Shea, som gör en helt annan roll än den som Mariannes dominerande och våldsamma pojkvän Jamie i Normal People.  Han är mjuk, sårbar och riktigt bra. Bra var han även i Normal People förvisso, men det är väldigt mycket lättare att sympatisera med Eddie än med Jamie. Filmens riktiga fynd är dock Lola Petticrew som spelar Amber. Hon har också bland annat varit med i filmatiseringen av Rob Doyles fantastiska Here Are The Young Men. Den vill jag se!

Dating Amber är en charmig film som bjuder på både skratt och tårar. Det är en stark berättelse om att våga vara sig själv och att det kanske faktiskt är lättare om man är två.

The Father — en film som berör

På Göteborg Film Festival visas The Father av Florian Zeller med Anthony Hopkins i huvudrollen som en äldre man drabbad av demens. För alla som levt när någon som inte längre lever i denna värld är det här en film för igenkänning, men också sorg. Zeller berättar i en kort intervju innan filmen att han döpte huvudkaraktären till just Anthony för att han drömde att just Anthony Hopkins skulle spela huvudrollen. Så blev det också och vilken rolltolkning han gör den gode Hopkins. Han har redan nominerats till en Golden Globe och jag blir förvånad om det inte blir en Oscarsnominering också.

Anthony är en äldre man som bor ensam i en lägenhet där han bott länge. Han har två döttrar, Anne som hälsar på honom varje dag och Lucy som är konstnär och reser runt jorden. Anne berättar för honom att hon träffat en man och ska flytta till Paris. Eller är det så att Anthony bor hos Anne och hennes man Paul? Att hon ska laga kyckling till middag och att de dagen efter ska träffa Laura, som ska ta hand om Anthony eftersom han har fått problem med minnet och behöver någon hos sig. Laura som är så lik Lucy och som är så trevlig. Men vem är mannen som sitter i Anthonys lägenhet och påstår att han är Paul, trots att han ser ut som någon helt annan? Och vem är kvinnan som går in i lägenheten med en egen nyckel och säger att hon är Anthonys dotter?

The Father skildrar på ett fantastiskt och förskräckligt sätt hur det måste kännas när världen omkring en tappar all logik. När ens läkare och till och med ens dotter påstår att det är något fel på ditt minne när du är helt säker på att det är de som inte har koll. När du vet att din dotter berättat att hon ska flytta till Paris även om du tycker att det är en vansinnig idé eftersom de inte talar engelska där. Du skämtar lite om det hos din läkare och då påstår din dotter att hon inte alls ska flytta. Hon är ju gift. Med Paul. Han som är arg på dig och säger elaka saker. Han som har tagit din klocka och påstår att den är hans. Han som hon skilde sig ifrån för flera år sedan.

Jag känner igen så mycket i Anthony Hopkins skildring av sin namne Anthony, vars värld är i kaos. Hur han blir arg och frustrerad för att en stund senare gråta en skvätt och tacka sin dotter för allt hon gör för honom. Jag vet inte riktigt vad som är sant, var Anthony befinner sig eller vad som egentligen hänt med hans döttrar, men det blir mer och mer logiskt för mig, samtidigt som Anthony själv går mer och mer in i dimman. Några gånger slår jag händerna för ansiktet för att slippa se och för att slippa känna. Aldrig tidigare har jag varit så här nära att förstå hur min pappa måste ha känt när han inte förstod var han befann sig eller varför vi påstod så galna saker som att han skulle ha slutat jobba eller antydde att det var något som helst fel på hans minne. Jag minns hur han verkligen försökte visa att hans minne var perfekt och hur han trodde att han lurade både oss och sin läkare.

Se The Father. Bara gör det. Speciellt om du någon gång haft någon i din närhet som drabbats av demens. Anthony Hopkins gör en fantastisk roll, men även Olivia Colman är fantastisk som hans dotter Anne. Florian Zellers film är obehaglig som den värsta skräckfilm och jag fick ont i både kropp och själ av att se den.

Bäst på film och tv 2020

Isolering har utan tvekan betytt mer tv och även om jag fortfarande inte ser mycket film har det ändå blivit lite, lite mer. År 2021 skulle jag vilja hitta tillbaka in i filmens värld igen.

Idag listar jag ett gäng (16 närmare bestämt) filmer och tv-serier som jag sett och uppskattat under året. Många kom ut just 2020, men inte alla. Jag redovisar dem i bokstavsordning.

Björnstad (2020) en lyckad adaption av Backmans roman, där vissa trådar helt naturligt utforskas mindre, men där huvudkonflikten porträtteras väl.

David Copperfields äventyr och iakttagelser (2020) hade biopremiär i höstas och överraskade mig positivt. En riktigt charmig och rolig historia. Jag har inte läst boken och blev överraskad över hur mycket humor herr Dickens verkar ha haft.

Emma (2020) är en ny och väldigt lyckad filmatisering av Jane Austens roman. Huvudrollen spelas av Anya Taylor-Joy  som också sågs i The Queen’s Gambit.

Greta (2020) en stark film om en flicka som blivit en symbol för en kamp större än någon kunde förutse.

Good Omens (2019) en riktigt bra serie som hela familjen gillade. Spänning och humor i en fin kombination.

Kalifat (2020) en serie som fått kritik både för att porträttera muslimer som terrorister och extremister och för snälla och icke-religiösa. Då har man nog ändå bidragit med en ganska mångfacetterad bild ändå, även om mer behöver göras.

Kärlek & Anarki (2020) charmig och rolig historia om kärlek och bokbranschen.

Liar säsong 2 (2020) var minst lika bra som första säsongen och det blev ännu svårare att veta vem som gick att lita på.

Min pappa Marianne (2020) väljer en lättsam väg för att berätta om något väldigt svårt. Jag tycker att det är rätt väg att gå och imponeras av Rolf Lassgårds skildring av Åke som vill vara Marianne.

Mrs America (2020) handlar om den amerikanska kvinnors kamp för och emot The Equal Rights Amendment (ERA) under 70-talet.

Normal People (2020) det här var årets tv-serie för mig. Otroligt bra och välspelad. Dessutom är musiken fantastisk.

Stateless (2020) är en australiensisk miniserie om en inhemsk kvinna som sätts i ett läger för flyktingar.

The Letdown (2017-2019) finns i två säsonger på Netflix och bjuder på en perfekt mix av kärlek, tristess och föräldraskap.

The Queen’s Gambit (2020) tv-serien som fick alla att vilja spela schack, eller i alla fall tycka att det är ett spännande spel att följa.

Unorthodox (2020) bygger på en sann historia om Esther Shapiro som lämnar sin ultraortodoxa familj i New York och flyr till Berlin.

Älska mig säsong 2 (2020) är mycket svartare, men lika bra som första säsongen och nu längtar jag till säsong 3.

 

Min lista med filmer och tv-serier innehåller fler titlar. Kika gärna på den!

 

 

Photo by blue bird on Unsplash

 

Greta — en film som rörde mig till tårar

Regissören Nathan Grossman debuterar med filmen Greta, en dokumentärfilm som grundar sig på material han samlat genom att följa Greta Thunberg under mer än ett år. Filmen är nu nominerad till en Guldbagge för bästa film och han för Bästa regi.  Fram till juldagen 2021 finns den på svtplay för den som är nyfiken. Jag var kluven till att se måste jag erkänna. Visst har jag följt Greta Thunberg och visst imponeras jag av hennes kamp, men jag var rädd att filmen skulle vara för gränslös och utnyttja den plattform hon skapat. Istället fick jag en film som låter oss förstå anledningen till att Greta Thunberg fått så stor uppmärksamhet som hon fått. Bäst beskriver hon det kanske själv, på sitt torra och lätt cyniska sätt; det handlar helt enkelt om att hon blir inbjuden till olika tillställningar för att politikerna ska få det att se ut som att de gör något.

Det börjar med att en ensam flicka sätter sig utanför Riksdagshuset i Stockholm i augusti 2018 med ett plakat framför sig. På plakatet står det “Skolstrejk för klimatet”. Där börjar en flickas kamp som växer till en folkrörelse och når fler än någon trodde var möjligt. Att Greta Thunberg gör detta för att hon inte ser någon annan utväg blir tydligt nästan direkt. Det finns absolut ingenting som tyder på att hon har en längtan efter att bli känd. Snarare är det något hon hade velat slippa. Gång på gång pratar hon om att det är forskare vi borde lyssna till och att det inte handlar om henne. Som en av initiativtagarna till protesterna i Belgien påpekar var det nog ändå så att världen behövde berättelsen om den lilla flickan som ville förändra världen, för att själv inse att de kunde påverka.

En halvtimme in i filmen sprids Gretas strejk och protest runt världen och det blir tydligt hur mycket hon påverkat och hur viktig frågan är för många unga. En fråga som borde vara viktig för alla. Jag gläds åt ungdomars protester och önskar att fler lyssnade på dem. Samtidigt blir jag riktigt provocerad över vuxna män(niskor) som kallar Greta mentalsjuk, anklagar hennes föräldrar för att exploatera sin dotter och dessutom förneka att det är något fel med klimatet alls. Vi hör dem i Sverige och då befinner de sig ofta långt ut till höger på den politiska skalan. Det jag kan hålla med dem om är att det inte borde vara så att en ung flicka stod i centrum när klimatet diskuterades. Där borde istället våra politiker befinna sig.

Jag grät flera gånger under filmens gång. Grät för att en ensam flicka faktiskt inspirerat en hel värld av unga att protestera och att det är både stor och fint, men också för att det är så tydligt att situationen får henne att må dåligt. Troligtvis handlar det om att jag känner igen min son i Greta. Inte för att han på något sätt kämpar för klimatet, men för att de delar diagnos och därmed såväl driv som ångest och en fixering vid detaljer. Mest drabbas jag av pappa Svantes kamp för att låta dottern göra det hon behöver för att överleva, men samtidigt hindra att hon går över gränsen. De korta stunderna där hon släpper fram ångesten och han försöker finnas där för henne är extra gripande. Det blir så tydligt att kampen inte är något Greta Thunberg har valt. Det är något hon måste göra och jag förstår om hennes föräldrar önskar att hon inte hade behövt.

Ganska ofta blir det riktigt obehagligt och det fokus andra lägger på Greta som person är inte riktigt sunt. När Sverige, som brukar slå sig för bröstet i miljösammanhang, missat 15 av 16 miljömål som skulle varit uppfyllda 2020 är det lätt att förstå att Greta verkligen känner sig som David i en kamp mot Goliat och inse att det inte är ett alternativ att ge upp. Vi behöver våra ikoner, men livet för dem kan inte vara lätt. När Greta Thunberg berättar om möten med kända människor som ett rollspel, där de låtsas kämpa för en bättre värld. När hon bittert konstaterar att det inte spelar någon roll hur mycket hon och andra strejkar, då de som är ansvariga inte ser klimatkrisen som en kris. Det är smärtsamt att se många av scenerna i filmen, men värst är det kanske när Greta seglar över Atlanten och gråter för att hon längtar hem. För att hon har fått för mycket ansvar och en status hon inte vill ha. Då vill jag skrika “how dare you!” till alla politiker, till alla vuxna och faktiskt även lite åt mig själv. Vi måste skärpa oss. Allihop.

Greta är en väldigt mycket mer komplex film än jag förväntade mig och en otroligt stark sådan. Den handlar om så mycket mer än den offentliga Greta och hennes kamp. Den handlar om en värld som älskar henne, där hundratusentals unga som följer henne, men där vuxna både utnyttjar och smutskastar henne för att vinna billiga politiska poänger. Ännu mer handlar den om den flicka och de föräldrar som så tydligt beskriver sin situation i boken Scener ur hjärtat.

Min pappa Marianne

Det var snart sju år sedan Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine kom ut och i år kom filmatiseringen med Rolf Lassgård i huvudrollen, som märkligt nog fått titeln Min pappa Marinne. Filmen är regisserad av Mårten Klingberg och nominerad till två Guldbaggar. Dels är det Rolf Lassgård som nominerats till bästa manliga huvudroll, men även Lena Endre, som spelar hans fru Eva nomineras för sin rollprestation. Två välförtjänta nomineringar, trots att min favorit är Klas Wiljergårds lite galna tolkning av sonen i familjen. Han får symbolisera de frispråkiga som kan tyckas fördomsfulla, men som finns där när det behövs. Finast är kanske kyrkoherden Gunnar, spelad av fantastiska Ralph Carlsson som alltid är bra. Jag hoppas att det finns många Gunnar där ute, som förstår att det viktigaste av allt är att människor får vara de de verkligen är.

Historien börjar när Hanna, spelad av Hedda Stiernstedt, flyttar hem till Alingsås efter att ha missat ett vikariat på DN och dessutom kommit på sin sambo med en kulturjournalist på samma tidning. Dubbelt förnedrad alltså, eller trippelt kanske då det inte är jättekul att flytta hem till sina föräldrar som 28-åring. Barndomsvännerna har både man och barn, vilket inte gör det lättare att relatera till dem. Hannas kloka pappa Lasse påpekar försynt att hon inte vill ha deras liv, men även om hon vet att det är sant vet hon att hon inte heller vill ha det liv hon har. Inte blir det bättre när hon märker att hennes föräldrar grälar och att namnet Marianne dyker upp. Är det så att hennes pappa har en älskarinna?

Min pappa Marianne är en trevlig film om en viktig fråga, lik många brittiska filmer som t.ex. Pride lyckas kombinationen väl. Syftet är inte att problematisera, utan att visa att det är möjligt att både våga vara sig själv och att faktiskt bli accepterad för den man är. Jag tror på konceptet att roa samtidigt som man visar vad som är rätt att göra och hoppas att Rolf Lassgårds Marianne kan få fler att acceptera människor som inte känner sig hemma i det biologiska kön de har tilldelats. Jag tror också att det är viktigt att dottern Hanna får vara precis så besviken och arg som hon är över att förlora sin pappa, för så upplever hon situationen. Om acceptans ska vara trovärdig kan den inte vara allt för enkel att nå.

 

Last Christmas — extra allt och lite till

Jag hade kanske orimliga förväntningar på Last Christmas som var förra årets julfilm med stort J. Namn som Emma Thompson, Lydia Leonard, Michelle Yeoh och Henry Golding kändes som garanter för kvalitet och även om jag inte är ett fan av Emilia Clarke är hon ändå ett känt namn. Det blev inte den fantastiska julfilm jag hade väntat mig och delar av den var riktigt dåliga. Pekoral är ett ord som kommer till mig. Pekoral.

Så, finns det då inga skäl att se Last Christmas? Jo, visst finns det sådana. Musiken är ett skäl och ett ganska stort sådant. Det är inte bara Last Christmas, utan en rad låtar av George Michael som får avnjutas och jag hade glömt hur mycket jag tycker om hans musik. Som hyllning till sångaren i fråga funkar filmen fint.

Huvudpersonen Kate arbetar i en julaffär och den ger julstämning. Hennes jobb på ett center för hemlösa gör också att vi får möta en del charmiga bikaraktärer, som Nathan och Danny och inte minst de två poliserna som patrullerar i närområdet. Många trevliga småscener alltså, men kärlekshistorien som står i centrum funkar verkligen inte och Kates kroatiska familj där Emma Thompson spelar mamman med märklig dialekt och gör sig skyldig till lyteskomik.

Ingen fantastisk film alltså och frågan är om det är värt den lilla julstämning som den lyckas uppbåda. Det här var inte bra alls. Tråkigt, men sant.

Holidate — en charmig (typ) julfilm

Tanken är ju att jag ska se julfilm i december, men den första filmen jag såg visade sig vara en film om högtider snarare än just en film om julfirande. Holidate handlar om Sloane som återigen dyker upp till ett julfirande utan en pojkvän. Hennes tidigare pojkvän Luc har hittat lyckan någon annanstans och Sloane har inte riktigt kommit över henne. Hennes syster och mamma gör verkligen sitt bästa för att skaffa henne en dejt, men istället blir det så att Sloane förpassas till barnbordet.

Jackson är en golfspelare från Australien som tror att han hittat den perfekta dejten för jul och är glad över att slippa fira ensam. Det visar sig dock att tre dejter räcker för att just den här tjejen ska köpa matchande jultröjor och i princip förvänta sig ett frieri. Två skeptiska singlar alltså, som mest av allt vill ha någon att fira alla högtider med. Självklart träffas det och lika självklart gör de upp om att fira nyår ihop. “No strings”, utan bara två vänner som undviker ensamhet. Nyår följs av alla hjärtans dag, som följs av påsk, cinco de mayo och nationaldagen. När det är dags för Sloanes bror att gifta sig bestämmer de sig dock för att ta med andra, för se det är så att de inte riktigt vågar tala om de känslor som börjar växa.

Ni fattar ju varthän det barkar, men faktum är att jag gladeligen tuggar i mig allt förutsägbart med den här filmen. Jag gillar nämligen karaktärerna, både de i huvudrollerna och de i birollerna. Faktum är att jag (nästan) får Fyrabröllopochenbegravningvibbar (inte minst med tanke på slutvinjetten med bilder av alla par i filmen) och det är ett bra betyg. Inte lika charmigt som en brittisk film såklart, men bättre än de flesta amerikanska filmer som försöker vara charmiga och fyndiga. Bäst är kanske Kristin Chenoweth som moster Susan och Sloanes syster Abby, spelad av Jessica Capshaw från Grey’s Anatomy.

Söker du charm i kubik är Holidate ett hett tips. Sjukt smörig, men även en cyniker som jag torkar en tår i slutet.

David Copperfields äventyr och iakttagelser

Jag måste erkänna att jag inte har läst Charles Dickens David Copperfield och inte heller sett någon tidigare filmatisering. En brist i min kulturella bildning helt klart som nu har åtgärdats något, då jag sett Armando Iannucci nya filmatisering av boken som har premiär idag. Huvudrollen spelas av Dev Patel, som också fungerar som vår ciceron, guidandes oss genom sitt eget liv med början vid själva födelsen. Redan då dyker en fantastisk bifigur upp,  nämligen Davids faster Betsey Trotwood (spelad av  Tilda Swindon) som är helt säker på att barnet som föds ska vara en flicka. När så inte är fallet stormar hon iväg.

David Copperfield döps efter sin döda far och lever i skuggan av hans gravsten tillsammans med sin mamma och hushållerskan Peggotty. Att besöka hennes hem i en upp- och nervänd båt på stranden är som att kliva in i ett färggrant och udda paradis. Där träffar han Emily och Ham, adopterade barn till Peggotty och hennes man. När Emily och Ham berättar att de förlovat sig jublar alla och David utbrister att alla borde gifta sig. Åskan som följer får oss att förstå att han inte borde ha sagt så. Även hans mamma har förlovat sig, faktiskt även gift sig med Edward Murdstone och David har nu fått en styvfar. En gräslig sådan ska det visa sig som snart skickar iväg sin styvson till London och inte för att få utbildning som styvfadern påstår, utan för att arbeta. Jobbet tar sig och livet hos det minst sagt udda paret Micawber fungerar trots de ständiga skulderna hyfsat. David växer upp där, men överges när Mr Micawber inte längre kan undvika fogdarna. Ännu mer övergiven blir han när hans mor dör utan att han får veta.

Det är nu han lämnar London och beger sig till Betsey Trotwood som fortfarande är minst lika udda som vid hans födsel. Än mer udda är hennes kusin Mr Dick som bor hos henne. Han är ytterst förvirrad eftersom kung Charles I:s oroliga tankar har placerats i hans hjärna efter att Charles fått sitt huvud avhugget. Scenen där David visar honom sina lappar med tankar, liksom den där de låter lapparna med Charles I:s tankar flyga med hjälp av en drake, skildrar båda ett riktigt fint möte mellan två excentriska män. Från faster Trotwood tar sig unge herr Copperfield vidare till en internatskola som helt klart sett bättre dagar. Där träffar han ännu fler udda personer och några gamla bekanta återkommer.

Den största behållningen av David Copperfield är helt klart de underbara bikaraktärerna som verkligen lyfter filmen. Ingen ont om Dev Patel, han gör en fin rolltolkning, men det är de udda figurerna som gör berättelsen speciell. Jag tycker verkligen om den humoristiska tonen och det myller av människor som alla är en del av David Copperfields liv. Inte visste jag att Dickens kunde vara så rolig. Jag uppskattar också att Iannucci valt skådespelare efter talang och inte efter utseende eller ursprung, vilket ger en oväntad mix, men en välfungerande och bra sådan. Många stora namn märks i rollistan och bland de jag tycker bäst om finns Hugh Laurie som spelar den excentriske mr Dick och Bronagh Gallagher som jag inte sett i någon roll sedan The Commitments. Birollerna är många, men då berättelsen går som i cirklar återkommer de flesta av dem flera gånger. Morfydd Clark spelar till och med två roller, dels Davids mamma och hans kärlek Dora.

Klassisk litteratur är viktig och en bra filmatisering kan vara en genväg till böckernas värld. David Copperfields äventyr och iakttagelser är precis en sådan film och jag tror faktiskt att den kan passa hela familjen.

Eurovision song contest

Om du liksom jag tycker om det svulstiga med Eurovision och vill se en riktigt smörig och lika mysig film om spektaklet ska du inte missa filmen Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga.

Berättelsen tar sin början 1974 när ABBA framträder med Waterloo i Brighton och vinner hela tävlingen. På Island lämnar Lars sorgen över modern bakom sig, reser sig från sin gömda plats i trappan och börjar dansa framför tv:n. Lilla Sigrit som inte talar börjar även hon dansa och någonstans där börjar deras dröm. Mest är det kanske Lars dröm. Kanske helt och hållet. Drömmen om att vinna Eurovision Song Contest.

Många år senare är det slumpen som tar bandet Fire Saga till den isländska uttagningen och för att ta sig därifrån krävs en minst sagt otrolig händelse. Hur som helst ska Lars och Sigrit få tävla och det är självklart stort. Nu kan de bli mer än misslyckade musiker som spelar på den lokala puben och alltid kommer ifrån monsterhiten Ja Ja Ding Dong, som enligt Will Ferrell, en av filmens skapare och huvudrollsinnehavare, ska vara en typisk Eurovisionsång dvs rolig, kitsch, hemsk och bra på en gång. En låt som fastnar varken du vill det eller inte.

Will Ferrell och Andrew Steele har skrivit manuset till Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga och David Dobkin har regisserat. De har lyckats få med en hel del kändisar på bild, men också bakom kulisserna. Molly Sandén är rösten bakom Sigrit, spelad av Rachel McAdams. Eller egentligen sjunger de båda, då Sandén dubblar McAdams i de flesta låtarna. Extra roligt är det att  Graham Norton dyker upp som sig själv och att en rad artister som varit med i Eurovision, däribland Loreen, framför ett pampigt musiknummer. Bäst av alla är ändå Dan Stevens som spelar den ryske, favorittippade sångaren Alexander Lemtov med alla Eurovision attribut och några till. Så långt ifrån Downton Abbey som det går att komma. Helt fantastiskt!

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga är underhållande, snygg och alldeles underbart svulstig och smörig. Precis vad jag behövde en kall sommarkväll när livet kändes lite extra färglöst. Lite extra Eurovision till folket när årets tävling inte blev av är alltid trevligt.

Som stjärnor i natten — filmen

Filmen Som stjärnor i natten börjar på en bro, inte uppe i skolans klocktorn som boken. Theodore Finch är ute och joggar när han ser Violet Markey stå på kanten, redo att hoppa. Han går fram, hon ber honom gå, han klättrar upp och ställer sig bredvid henne på kanten.

Finch är något av ett freak i andras ögon. Han har blivit avstängd från skolan, tvingas gå till kuratorn en gång i veckan och försöker ljuga ihop att allt beror på att hans farmor dött. Fem gånger har han försökt med samma ursäkt. Om han klantar sig igen åker han ut och får ingen examen. Violet tillhör tvärtom de populära. Hon blir bjuden på de rätta festerna och har en cool pojkvän. Ändå är det inte konstigt att hon stod där på kanten av bron. Hon har nämligen mist sin syster och sedan dess har varken vänner eller pojkvän spelat någon roll.

När Finch och Violet får i uppdrag att göra ett projekt i geografi där de besöker och dokumenterar lokala sevärdheter i Indiana. Ett projekt som Violet verkligen inte vill göra då det innefattar att åka bil och hennes syster dog i en bilolycka på bron där Violet tänkte hoppa. Tur då att Finch är beredd att genomföra projektet utan inblandning av bilar.

Balansen mellan filmens Violet och Finch är en annan än den mellan bokens Violet och Finch. Att även Finch vill ta sitt liv är tydligt i boken, men inte i filmen. Där har han istället ett större övertag. Han är den som räddar Violet och tar henne till “all the bright places” som boken heter på originalspråk. Alla speciella platser i Indiana, men också känslomässiga sådana.

Jag tycker om filmatiseringen av Som stjärnor i natten. Justice Smith är riktigt bra som Finch, även om han egentligen inte alls är som jag tänkt mig, men Elle Fanning är verkligen helt fantastisk som Violet. Inte heller hon är som min inre Violet, hon är bättre. Mer mänsklig och mycket lättare att tycka om. Tillsammans skapar de något som tillfälligt håller svärtan borta, men jag måste också varna för fulgråt.

Läs vad jag tyckte om boken Som stjärnor i natten när jag läste den. Spoiler alert: Jag älskade den. Och missa för allt i världen inte den intervju som jag och Fanny gjorde med Jennifer Niven på Bokmässan 2017 då hon höll på att skriva manus till filmen jag just sett. Spoiler alert: Hon var supertrevlig. Det var ett helt fantastiskt möte som jag flera år efteråt tänker på ibland och som jag kommer att bära med mig länge, länge.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: