Film

Don’t look up

När astronomerna Kate Dibiasky och Randall Mindy upptäcker en gigantisk komet som är på väg rakt mot jorden vill de självklart upplysa mänskligheten om det faktum att jorden mycket troligt går under om exakt 6 månader och fjorton dagar. Märkligt nog är att göra något åt det ingenting som någon prioriterar. Istället bildas grupper som förnekar kometen och lever på som vanligt. De uppmanar sina anhängare att inte titta upp i himlen, där det snart med egna ögon går att se kometen som får namnet Dibiaskymeteoriden.

Don’t look up är en satirisk beskrivning av vår samtid och en vass sådan. Media vill underhålla och vågar absolut inte ta ställningen eller sticka ut hakan. Det finns inte rätt eller fel eftersom alla alltid kan hitta en forskare som säger exakt det de vill höra. Skit samma om 99% anser samma sak, alla åsikter måste ändå få exakt samma respekt. Det är neutralt och neutrala ska vi väl vara, eller hur? Att sanningen glöms bort någonstans på vägen spelar liksom ingen roll.

Presidenten tillhör dem som inte riktigt vill tro på vetenskapen och hon hittar en person som säger det hon vill höra. Att han inte är astronom, utan mobiltelefontillverkare, spelar ingen roll. Han har i alla fall en idé och den handlar om att dela kometen i flera delar så att man, när de landar, ska kunna utvinna metallen och göra sig en rejäl hacka. Samtidigt skriker sig främst Dibiasky sig hes om riskerna, men blir avfärdad som hysterisk.

Don’t look up är lite rörig, men rolig i sin övertydlighet. Det är en stjärnspäckad film med skådespelare som Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep och Cate Blanchett i rollerna. Bäst är kanske ändå Jonah Hill som presidentens rådgivare. Det luktar Trumpsupporter lång väg.

Manchester by the Sea

Manchester by the Sea är berättelsen om Lee som arbetar som fastighetsskötare i Boston och bor ensam i en källarlägenhet. Vi förstår nästan direkt att han bär på något och att hans något misslyckande sätt att försöka hantera både sorg och ilska är genom att dricka och slåss. I tillbakablickar syns en bror och en brorson och då dyns Lee i en annan tid och ett annat liv där det faktiskt fanns någon form av lycka och livsglädje. Så får han ett samtal om att hans bror Joe har dött och beger sig därför till Manchester by the Sea, platsen där han tidigare hade ett liv.

Joes son har hunnit bli 16 år och brodern har i sitt testamentet gjort Lee till hans förmyndare. Patrick, som brorsonen heter, vill absolut inte flytta till Boston med sin farbror och Lee blir kvar ett tag. När han själv försöker hantera sorgen ensam har Patrick vänner och flickvänner som finns där för honom. Han släpper ut sin sorg, medan Lee blir ännu mer inbunden. Vi får veta att det fanns en fru som lämnat honom och bit för bit får vi följa Lees gamla liv tills det är över. Det som händer är svårt att ta in helt klart. Ofattbart är vad det är.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig när jag såg Manchester by the Sea, men inte att det skulle vara så jämnsvart och eländigt. Bra också, absolut, men så tragiskt. Så fruktansvärt tragiskt. Casey Affleck belönades med en Oscar för bästa manliga huvudroll och visst är det en gripande roll han gör. Samtidigt är det lite väl lågmält och den bottenlösa sorg som skildras blir något som stannar på ytan. Visserligen är det trovärdigt hur Lee hanterar sitt liv, eller bristen därpå och den mansroll som skildras är tyvärr alldeles för vanlig. Någon form av ljus hade ändå gjort det hela mer komplext och kanske ännu bättre. Små, små korn av hopp blir det i alla fall till slut och det är väl för väl.

Fantastiska rollprestationer gör även Michelle Willams som Lees fru Randi och Kyle Chandler som hans bror Joe. Jag önskar att de hade fått ännu mer plats. Nu blir Manchester by the Sea på gott och ont en enmansshow och som en sådan är den gripande. I några dagar till finns den på Svtplay. Se den, men ta ett djupt andetag först.

Love hard

Natalie Bauer verkar ha hittat den perfekta killen genom en dejting app och de har pratat i timmar. Visst är hon rädd för att han luras, men när han skickar bild efter bild börjar hon bli säker på att det här är på riktigt. När drömprinsen Josh Lin antyder att det hade varit fint att fira jul ihop bestämmer Natalie sig för att överraska honom. Hon åker tvärs över landet och knackar på dörren, helt inställd på att fira en romantisk jul med sitt livs kärlek. Det visar sig dock att den snygge killen hon fått bilder på egentligen är en blyg och lite nördig kille som närmar sig trettio, men ändå bor kvar hemma hos sina föräldrar. Han har använt foton på sin kompis, eller kanske snarare före detta kompis, Tag och självklart flyr Natalie hals över huvud när det uppdagas.

Hon flyr inte längre än till den lokala baren där hon träffar den riktiga Tag, snyggare i verkligheten än på bild och kanske kan han bli hennes pojkvän på riktigt. Josh lovar Natalie att sammanföra henne med Tag mot att hon låtsas vara hans pojkvän under julhelgen. En klassisk historia alltså och det är inte direkt oväntat hur det hela slutar. Grejen är att det inte gör så mycket. Som romantisk julfilm funkar nämligen Love hard väldigt bra, mycket tack vare skådespelarna i huvudrollen. Såväl Nina Dobrev, som spelar Natalie och Jimmy O. Yang, som spelar Josh är riktigt charmiga. Dessutom fylls filmen av en rad roliga biroller. Vill du se en lättsam film som innehåller mer charm än slisk är Love Hard filmen för dig. Titeln anspelar på parets favoritjulfilmer, som båda vävs in i handlingen.

Fem filmer om fotboll

Fotbolls-em pågår och dagens topp 5 handlar därför om fotboll. Filmer får stå i fokus den här gången. Gamla, brittiska filmer.

Det finns bara en Jimmy Grimble handlar om Jimmy som är utsatt och rätt kass på fotboll. Ändå drömmer han om att bli proffs, eftersom det skulle förändra hans liv. När Jimmy hittar ett par magiska fotbollsskor förändras verkligen allt.

Feverpitch är en bok av Nick Hornby, men faktiskt en ännu bättre film med Colin Firth i huvudrollen som fotbollstokig idrottslärare.

Fotboll för buddha såg jag för många år sedan på en filmfestival. Charmig film om två pojkar på ett buddhistkloster som gör allt för att kunna se fotbolls-vm på tv.

Looking for Eric av Ken Loach är en fantastisk berättelse om Eric som hamnar i en depression och får råd av sin idol Eric Cantona.

Skruva den som Beckham handlar om fotboll, vänskap, kärlek och identitet. En film som faktiskt åldrats väl och som jag ofta använt i undervisningen.

 

Fem bra roadmovies

Filmer som till största del utspelar sig under en resa finns det gott om och idag presenterar jag fem sådana som jag tycker mycket om. I brist på ett bra svenskt ord kallar jag dem roadmovies.

Fem bra roadmovies:

Thelma & Louise (1991) är en klassiker som måste vara med såklart. En rätt så brutal historia egentligen, men också en film om sann vänskap som står över allt annat. När det kom var huvudpersonerna kanske mer annorlunda än de hade varit om filmen kom idag, men Susan Sarandons tolkning av Louise är fortfarande en av tidernas bästa.

Resan till Florida (2015) är en fantastisk, fransk film om Claude som är en äldre man som börjar bli senil. Han drömmer om att resa till Florida där hans dotter Alice bor. Att hon är död sedan många år är ingenting någon har hjärta att påminna honom om. Det låter eländigt kanske, men Resan till Florida är tvärtom en både varm och stundtals rolig film.

About Schmidt (2002) handlar om Warren Schmidt (spelad av Jack Nicholson) som blivit pensionär och inte trivs speciellt bra med livet. Hans fru föreslår att de ska köpa en husbil, men Warren är tveksam. Frun får ändå som hon vill, men innan de hunnit använda den dör hon plötsligt. Warren bestämmer sig ändå för att åka med husbilen till sin dotters bröllop.

Dum och dummare (1994) är en film som jag borde avsky, men jag absolut älskade den när den kom och även när jag sett om den i efterhand. Vännerna Lloyd (Jim Carrey) och Harry (Jeff Daniels) reser till Aspen på någon sorts moped och lyckas hamna i den ena märkliga situationen efter den andra.

Det nya landet (2000) sändes som tv-serie, men var också en film. Jag minns att jag verkligen berördes av berättelsen om Ali och Massoud som ger sig ut på en resa genom Sverige för att undkomma myndigheterna som de tror kommer att utvisa dem. Ali älskar sitt nya land, medan Massoud är mycket mer skeptisk. Under resan möter de ett antal människor som gör att synen på det nya landet blir mer komplex och delvis förändrad.

Orca — en film om livet just nu

Förra året köpte jag en femårsdagbok som jag försökt att skriva varje dag i. Förra veckan kom jag ikapp mig själv och läste om presskonferensen då regeringen berättade att gymnasieskolorna skulle stängas. Vi hade knappt en dag att ställa om till distansundervisning och på eftermiddagen fick jag veta att jag dagen efter klockan 8.30 skulle utbilda kollegorna i Classroom och Google Meet. Det senare var helt nytt för mig. Ett år senare är det en del av vår ganska tråkiga och distanserade vardag.

Josephine Bornebuschs film Orca utspelar sig i början av pandemin som vi fortfarande lever mitt i. Vi får möta ett antal människor i Stockholm, som till största del kommunicerar via videosamtal. Bornebusch spelar småbarnsmamman Matilda som flyr man och barn och tar in på hotell några kvarter hemifrån. Hon säger att hon är på jobbresa, men sanningen är att hon vill fly sitt liv. Hemma väntar John, spelad av Erik Johansson och barnen som hon självklart älskar, men är så vansinnigt trött på. Det här är bara en av många förbjudna känslor som får ta plats i Orca och jag är glad över att de får göra det. Matildas syster Vida (Vera Vitali) är influencer och systrarna verkar på ytan vara väldigt olika. Vi får också träffa deras pappa, först som psykolog åt en kvinna som jobbar som agent åt skådespelare men sedan som en pappa som flytt. Flykt är på många sätt ett genomgående tema och något som är lätt att fly in i i är datorn.

Orca spelades in på ett smittsäkert sätt med olika skådespelare, ibland hemma hos dem. En stor del av skådespeleriet tar plats på datorskärmen i olika samtal mellan skådespelarna och det hela har klippts ihop i efterhand. Videosamtalen berör. Närheten och avståndet på samma gång som blir så tydligt när en karaktär försöker trösta en annan och säger “Jag vet, du är där och jag är här”. Så som vi levt det senaste året. Långt borta ifrån varandra allt för mycket. Tekniken kan föra oss närmare varandra, men det där avståndet kan aldrig överbryggas.

Egentligen är det för tidigt för mig att se filmer och tv-serier om covid-19, men Orca handlar inte bara om avstånden som pandemin skapar, utan om så mycket mer. Så mycket får plats i samtalen mellan karaktärerna och trots att de är många bryr jag mig om dem allihop. Fantastiska skådespelarinsatser från gamla rävar som Marie Göranzon och Peter Andersson och nya stjärnskott som Alba August och Gustav Lind. Det är en fin film som berör och jag är glad att jag såg den. Trots all svärta väcker den en hel del hopp och hopp är det vi kanske behöver mest av allt just nu.

 

Biggie: I got a story to tell

Sonen lyssnar mycket på hiphop och självklart vill jag lära mig mer om en musikgenre som aldrig varit min. Tillsammans såg vi därför filmen Biggie: I got a story to tell, en dokumentärfilm om artisten The Notorious B.I.G eller Christopher Wallace som han hette. När han debuterade 1994 lyssnade jag främst på indie, men nu har jag via sonen fått lite bättre koll. Om personen bakom musiken visste jag däremot inte mer än att han mördades i mars 1997 och att ingen skyldig har hittats. Det är lätt att sätta likhetstecken mellan kriminalitet och hiphop, men självklart finns det en mer komplex bild av en stor musikgenre än så.

I dokumentärfilmen läggs störst fokus på Wallace uppväxt och de vänner som förblir viktiga för honom livet ut. Vi får ta del av material som hans vän Damion “D-Roc” Butler filmat och vi får även se intervjuer med personer som stod nära honom. Bland annat hans mamma Voletta Wallace, som gör ett ganska märkligt intryck. På samma gång en stark kvinna som flyttat från Jamaica till USA, skaffat en utbildning och uppfostrat sin son själv, men också en ganska märklig mammafigur som inte riktigt verkar ha engagerat sig i sin sons liv. Nu är det en klassiker att skylla kriminalitet på en frånvarande mor och det gör jag verkligen inte. Snarare skyller jag på klass och miljö. I Brooklyn gick lättaste vägen till rikedom via droghandel och där fastnade även Biggie. Ett offer, nej det skulle jag inte säga, men en person som inte såg så många möjligheter i livet. Musiken hade kunnat bli det som förändrade allt och var nog på väg att göra det innan allt tog slut.

Det som berör mig mest är hur Biggie verkar ha tagit hand om de vänner som stod honom nära. Speciellt de som blev en del av Junior M.A.F.I.A. (Junior Masters At Finding Intelligent Attitudes) spelade en stor roll både i hans liv och för hans karriär. Även Sean Combs, med alla sina alias, är viktig både för hans musikaliska genombrott och som vän. Hans fru Faith Evans finns självklart också med. Efter debuten 1994 hann det inte komma ut något mer album, men Life after death släpptes bara dagar efter hans död.

Att lära så länge man lever är en bra grej och jag lär så länge jag har barn. Christopher Wallace öde fascinerar mig och jag hade nog inte förstått riktigt hur stor han var förrän jag såg hur många som följde hans kista genom delar av New York. Konflikterna mellan East coast och West coast präglade 90-talet och bland sonens idolen finns även Tupac som mördades 1996. Filmen tar upp relationen mellan Tupac och Biggie och den del av konflikten som de spelade. Intressant och väldigt sorgligt. Hur som helst rekommenderar jag I got a story to tell. Det är en välgjord film som försöker skildra en komplex person och inte bara en endimensionell stjärna. Kriminaliteten ursäktas inte, det här är ingen idolfilm, utan ett försök att skildra verkligheten så som den var eller i alla fall upplevdes.

Moxie — en film som ger hopp

Jag tyckte mycket om boken Moxie av Jennifer Mathieu när jag läste de sommaren 2019 och nu när den filmatiserats av Amy Poehler ville jag självklart se den. Berättelsen om Vivien (Hadley Robinson) som får nog och börjar protestera mot det faktum att sexuella trakasserier viftas bort och killar skyddas även när de beter sig som svin, är definitivt viktig. Faktiskt blir det också ännu tydligare i filmatiseringen hur killar som Mitchell, kaptenen för skolans fotbollslag, får göra lite som de vill utan att det får konsekvenser. Mitchell spelas förresten av Patrick Schwarzenegger som gör ett lysande porträtt av ett riktigt svin, som själv tror att han är cool och charmig.

Ett inledande samtal mellan Vivien och den nya tjejen Lucy (Alycia Pascual-Peña) visar hur den förstnämnda lärt sig att killar som beter sig illa bara är “störiga” och det bästa är att ignorera dem så att de slutar eller i alla fall börjar trakassera någon annan. Lucy ställer inte upp på det resonemanget, utan påpekar att det är killarna som ska ändra sitt beteende, inte killarna och att hon ämnar fortsätta hålla huvudet högt.

Det är när Vivien ska besvara frågor till sin collegeansökan som hon börjar fundera över vad som egentligen engagerar henne. I bakgrunden står nyheterna på och där talas om #metoo och kvinnor som protesterar. Samtidigt berättar hennes mamma om att det hon själv kämpade för som sextonåring var att krossa patriarkatet. Där någonstans föds Viviens idé om att själv protestera mot den ojämlikhet som hon tvingas stå ut med varje dag. Precis som sin mamma ska hon bli en Rebel girl och hon skapar i hemlighet ut tidningen Moxie där allt hon tänker får ta plats. När första numret landar på skolans tjejtoaletter börjar det hända saker.

Visst är Moxie förenklad och ibland lite överdrivet peppig, men jag gillar samtidigt att tjejerna i huvudrollerna faktiskt engagerar sig för att förändra sin vardag. Det är på skolan de börjar och kanske är det där vi borde börja. Genom att ställa olika krav på tjejer och killar gällande till exempel uppträdande och utseende är vi vuxna en del av problemet. Riktigt så blinda och/eller konflikträdda som filmens rektor Shelly är nog ganska få, men vi gör fel när vi inte inser hur ojämlik vardagen är för många. Faktum är dock att alla framsteg för tjejerna på skolan också betyder mindre makt, status och utrymme för killarna. Där finns en stor anledning till att världen fortfarande är långt ifrån jämställd. När någon vill ha den mat som du anser är din skapas konflikt. Jämställdhet är därför ingen kvinnofråga utan en fråga som måste engagera mer än halva befolkningen. Halva befolkningen hade å andra sidan varit en bra början.

Frågan är när vi kommer så långt i en värld där män som spelar fotboll ses som gudar och kvinnor som håller på med samma sport knappt får lön för sitt arbete. Så ser det ut på Viviens skola och så ser det ut på alla platser. En liten sak kan tyckas, men ett tydligt bevis på att män värderas högre. Det som händer på skolan när alla tjejer (som det verkar) och ett flertal killar sätter ner foten och säger “det räcker nu” är något som jag önskar kunde hända oftare och på fler platser. Det gjordes under #metoo, men nu då?

I Moxie skapas en feministisk kamp som är inkluderande och som välkomnar alla. Vi ser tjejer, transpersoner och killar kämpa för ett bättre samhälle. Tänk om verkligheten kunde bli lite mer inkluderande. Moxie är en film som ger hopp och ja, boken är bättre, men filmen ger energi och jag hoppas att många ser den.

Till alla killar: Nu och för alltid

Nu finns tredje filmen om Lara Jean på Netflix och den baseras självklart på den tredje boken om henne av Jenny Han. När jag läste Nu och för alltid, Lara Jean för nästan exakt två år sedan, konstaterade jag att det egentligen var för sockersött för min smak, men att jag ändå gillade. Detsamma gäller filmen Till alla killar: Nu och för allt.

När filmen börjar befinner sig Lara Jean och hennes familj i Seoul, men snart är det dags att åka hem och påbörja den sista delen av det sista året på high school. Peter och Lara Jean är fortfarande tillsammans och har planer på att studera tillsammans på Stanford. Under en resa till New York förälskar sig Lara Jean i New York och snart börjar hon fundera på var hon egentligen vill studera och vem hon gör sina val för. Just fokuset på att Lara Jean ska välja sitt eget liv är ett självklart, men i sammanhanget ganska ovanligt. Det är viktigt att hitta sin plats i livet och trots att det innebär vissa problem vill Lara Jean gå sin egen väg.

Det är också dags för bröllop i familjen och äntligen får Lara Jeans pappa synas i alla fall lite. Den största skillnaden mellan böckerna och filmerna är annars det stora fokuset på förhållandet mellan Lara Jean och Peter, medan familjen får stå tillbaka nästan helt. Synd, eftersom jag älskar Lara Jeans familj i böckerna, men kanske tur då en av skådespelarna inte håller samma klass som de andra. Lara Jeans pappa, spelad av John Corbett, hade dock mer än gärna kunnat ha fått en större roll.

När jag för ett tag sedan skrev om en ungdomsfilm fick jag frågan om jag inte störde mig på att skådespelarna var så mycket äldre än karaktärerna och det gjorde jag inte då, men en karaktär stör mig rejält i Till alla killar: Nu och för alltid och det är äldsta systern Margot som spelas av 32-åriga (!) Janel Parrish. Jag kan köpa att tonåringar gestaltas av skådespelare som är en bit över 20, men om de passerat 30 borde de kanske få andra roller istället. Tur att Margot har en väldigt mycket mindre roll i filmerna än i böckerna, men i den här tredje filmen är hon trots allt med en del.

Till alla killar: Nu och för alltid är en charmig och relativt okomplicerad film om kärlek och vänskap, vilket var precis vad jag behövde just nu. Även om det är slut på böcker att filmatisera, hade jag gärna följt Lara Jean ett tag till. Aka-porr funkar fint i tv-serieform.

 

Dating Amber

Dating Amber är en film av regissören David Freyne som hade svensk premiär på Göteborg Film Festival igår. Den går att se via deras sajt tills ikväll och jag rekommenderar er att göra det. Det är 90-tal och vi får lära känna Eddie och Amber som går på samma katolska skola utanför Dublin. Eddie gör allt för att framstå som den machoman som han tror att hans pappa vill att han ska vara och tränar hårt för att kunna gå med i armén. Med tjejer har han däremot ingen tur alls, vilket hans så kallade vänner retar honom för. Han försöker sig på en hångelstund med en av skolans coola tjejer, men drömmer mest om sin lärare. Att Eddie är gay är dock något han kämpar hårt med att dölja.

Även Amber har skapat en hård yta, men att hon är gay är något de flesta förstått. Om inte annat ser de det som en självklar sak att mobba henne för. När hon och Eddie börjar umgås inser de att de gillar varandra tillräckligt mycket för att bli ihop på låtsas. Att vara ett par gör livet lite enklare och tillsammans vågar de mer än de gjort tidigare. Amber är mer framåt och säkrare i sin sexualitet. Hennes dröm är att flytta till London när hon gått ut skolan. Eddie däremot väljer förträngning som strategi och vågar inte drömma om något annat än att bli som sin pappa.

Eddie spelas av Fionn O’Shea, som gör en helt annan roll än den som Mariannes dominerande och våldsamma pojkvän Jamie i Normal People.  Han är mjuk, sårbar och riktigt bra. Bra var han även i Normal People förvisso, men det är väldigt mycket lättare att sympatisera med Eddie än med Jamie. Filmens riktiga fynd är dock Lola Petticrew som spelar Amber. Hon har också bland annat varit med i filmatiseringen av Rob Doyles fantastiska Here Are The Young Men. Den vill jag se!

Dating Amber är en charmig film som bjuder på både skratt och tårar. Det är en stark berättelse om att våga vara sig själv och att det kanske faktiskt är lättare om man är två.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: