enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Film Sida 1 av 6

The Day I Lost My Shadow

Efter lite biljettstrul såg vi årets första film på Göteborg Filmfestival och har nu sett 100% fler filmer än vi gjort de senaste åren.

Yom Adaatou Zouli (The Day I Lost My Shadow) är en film skriven och regisserad av Soudade Kaadan som är född i Frankrike, men har sina rötter i Syrien. Filmen utspelar sig i Damaskus 2012 och kriget som hållit på sedan 2011 har med facit i hand just börjat. I huvudstaden har människornas liv självklart påverkats, men det är inte lika illa som i Homs eller i Aleppo.

Huvudpersonen Sana arbetar på ett apotek och bor ensam med sin son Khalil. Maken befinner sig i Saudiarabien och har varit där sedan strax efter sonen föddes. När vi träffar dem första gången skyndar de sig hem till sin lägenhet för att hinna tvätta innan elektriciteten försvinner igen. De hinner få in kläderna i tvättmaskinen och köra igång den, men sedan stannar den. En halvtimmes el är allt de får.

Även gasen är ransonerad och det är när den helt tar slut som Sanas resa tar sin början. Hon tar sig till staden för att skaffa en ny gasbehållare, men när soldater kommer dit tar de med sig alla gasbehållare som finns. I kön står också Reem, en av Sanas kunder och hennes bror Jalal. De bestämmer sig för att ta en taxi och leta efter gas i en grannstad.

Soldater på gatorna och vägtullar på alla möjliga och omöjliga ställen är vardag och när bilen blir stoppad försöker taxichauffören fly. I bilen finns nämligen en kamera med bilder som skulle kunna få honom fängslad. Biljakten som följer slutar i en olivlund och Sana, Geem och Jalal tvingas fortsätta till fots.

När de vandrar bland olivträden gör Sana en upptäckt. Hon märker att Jalal saknar  skugga och blir varse om att en människa som utsatts för något riktigt sorgligt och traumatiskt kan förlora sin skugga. Det är en del av Jalal som kriget tagit. Hans skugga försvann efter att han och hans bror fängslats och han tvingats höra hur brodern torterades så länge att hans röst till slut försvann.

Det är den kallaste vintern någonsin i Syrien och när de fått tag på gas lyckas de inte hinna hem i tid, utan tvingas övernatta utomhus. Under natten försvinner Jalal och på morgonen vägrar Geem lämna platsen. Sana inser att hon måste ta tag i situationen och vandrar tills hon ser ett hus med en bil utanför. Mannen i huset kan inte köra dem eftersom det är fredag och på fredagar är alla vägar stängda. Han lovar dock att ta dem till Damaskus dagen efter.

Han följer med för att hämta såväl Geem som gasbehållarna och kvinnorna får stanna hos honom och hans familj. Geem väljer att följa med till fredagsbönen, som antingen följs av en demonstration eller möjligen är ett kodord för demonstrationen. De andra kvinnorna stannar hemma med barnen och ägnar sig åt att gräva gravar. Att några av männen kommer att vara i behov av sådana är tyvärr självklart.

The Day I Lost My Shadow porträtterar ett fruktansvärt krig utan överdrivet våld och med få ord och få ljud. Vi vet att Sanas son väntar på henne och önskar att hon ska lyckas ta sig tillbaka. Helst av allt med sin skugga i behåll.

52 bra saker: Göteborg Filmfestival

Förr, det vill säga innan barnen, innan huset på landet och innan den stora tröttheten, brukade jag och maken vara flitiga besökare på Göteborg Filmfestival. De senaste åren har vi tyvärr inte lyckats se en ena film, men i år ska vi i alla fall se tre.

The Day I lost my shadow är regisserad av Soudade Kaadan och tilldelades debutantpriset på filmfestivalen i Venedig. Den utspelar sig i ett Syrien drabbat av krig och beskriver hur vardagslivet påverkas.

Our Time utspelar sig i Mexico. Den handlar om ett par som lever ett stilla liv på sin ranch, men det hela verkar utveckla sig till ett svartsjukedrama när en amerikansk cowboy gör entré. Filmen är regisserad av Carlos Reygadas, som också spelar huvudrollen mot sin fru.

An Elephant sitting still är en kinesisk film som utspelar sig i en liten by i norra Kina. Den utspelar sig under en dag när pojken Wei hämnas på sin mobbare och därför tvingas fly. Regissören Hu Bo tog sitt liv 2017 och det här blev hans sista film.

Underbara Dagny

Dagny – om jag sätter mig ner nu dör jag är en dokumentär av Åsa Blanck om den nu 106-åriga bloggaren Dagny Carlsson. En fantastisk och aktiv dam, med en härlig humor i en film som jag verkligen rekommenderar er att se. Åsa Blanck har följt Dagny sedan hon gjorde filmen Livet börjar vid hundra och de trodde nog inte att det skulle bli fler filmer, men så får Dagny erbjudandet om att vara med i en kortfilm och då vill hon ha med sig Åsa på resan. Filmregissören Finn från Åland blir en god vän som verkligen berikar Dagnys liv, trots att hon inledningsvis beskriver honom som den flummigaste människan hon träffat.

Det finaste är kanske att Dagny, som hon säger, “kaxat till sig på gamla dar” och faktiskt fått det självförtroende som hon inte alltid verkar ha haft. Hon är både frispråkig och rolig. Dessutom har hon och verkar ha haft är ett driv och förmågan att resa sig upp och streta vidare, för om hon sätter sig ner så dör hon nog påpekar hon. Kanske är det hemligheten, att faktiskt aldrig gräva ner sig och inte ge upp. Det behöver hända något för att livet ska gå vidare och i Dagnys liv händer det faktiskt en hel del. Bitterheten över uppväxten och mamman som aldrig verkade vara nöjd med henne sitter dock fortfarande kvar som en tagg.

Kungen är stjärnorna och dit satsar Dagny. Han borde ta sig tid att träffa henne tycker hon, men någon statsminister vill hon inte träffa. Och kungen får hon träffa tillsammans med drottningen på slottet. Fint är också mötet med den 106-åriga Amie i Bromma. Hon och Dagny fikar tillsammans och diskuterar vintrarna under första världskriget, män som dricker för mycket och rynkor. Så himla sköna och framför allt lättsamma och glada damer. Att ett gott skratt förlänger livet verkar helt klart vara sant.

Döden kommer att hinna ikapp henne, det vet Dagny och hon hade önskat att hon trodde på ett liv efter detta, men det vet hon inte om det existerar. Klart är att hon kommer att leva på så länge hon kan och det gör hon verkligen med bravur. Nyfikenheten och energin hon besitter är inspirerande och jag önskar att jag hade hälften av det driv hon fortfarande har.

Vill du se mer av Dagny Carlsson, och vem vill inte det, var hon också med i säsongens första avsnitt av Skavlan tillsammans med bland andra Jonas Gardell.

Bild: Aftonbladet/IBL Bildbyrå

 

Crazy Rich Asians

Sommaren 2016 hittade jag av en slump Kevin Kwans bok Crazy Rich Asians, som utspelar sig i Singapore bland den verkliga eliten. Jag tyckte så mycket om den att jag direkt läste fortsättningen China Rich Girlfriend och 2017 kom så Rich People Problems den tredje (och avslutande?) delen om Nick, Rachel och de andra karaktärerna jag älskat och ibland älskat att hata. Nu har Crazy Rich Asians blivit film regisserad av Jon M. Chu och självklart har jag sett den.

Filmen börjar med att ekonomiprofessorn Rachel åker med sin pojkvän Nick för att gå på hans bästa väns bröllop i Singapore. Det är också där hela Nicks släkt bor och Rachel ser fram emot resan, men är samtidigt nervös. När de anländer till flygplatsen inser Rachel att det är mycket hon inte vet om sin pojkvän. Han är inte en vanlig kille som flyger ekonomiklass, utan de förs till en egen avdelning på flygplanen som är lyxigare än vanlig, enkel första klass. Det visar sig att Nick tillhör en av de rikaste familjerna i Singapore och bröllopet de ska på är århundradets bröllop. Att Nick ska gifta sig med en rik arvtagerska är underförstått och mötet mellan hans familj och Rachel blir minst sagt frostigt.

Jag hade höga förväntningar på filmatiseringen av Crazy Rich Asians, men tyvärr infriades de inte riktigt. Jag förstår att en tjock roman med ett myller av karaktärer inte kan återges i en film på två timmar, men det är så otroligt lite kvar. En av mina favoriter i böckerna är Nicks kusin Astrid, som är en av huvudpersonerna, får t.ex. nöja sig med en liten, liten biroll. Det är synd. Med det sagt vill jag ändå lyfta fram en lyckad casting. Skådespelarna är riktigt bra, med undantaget för Awkwafinas tolkning av Peik Lin, som visserligen är skruvad i boken, men i filmen blir i det närmaste en karikatyr. Tänk om Crazy Rich Asians fått bli en tv-serie istället för en film, då hade alla trådar kunnat vara med på ett helt annat sätt. Nu blir det en film om ett par som åker till Singapore för att gå på bröllop, men inte så mycket mer.

Crazy Rich Asians nominerades till en Golden Globe i kategorin Bästa musikal/komedi och Constance Wu för bästa skådespelerska i samma genrer. Det är hon verkligen värd och filmen är absolut ingen dålig film, det är bara det att den ger en så liten bild av den stora romanvärld som Kevin Kwan skapat.

I april ger Loverads/Forum ut Kevin Kwans första bok, som fått titeln Crazy Rich i Asien och jag tycker verkligen att ni ska läsa den hellre än att se filmen eller i alla fall läsa boken först för att ha en chans att hålla koll på alla personer som flimrar förbi i filmatiseringen.

Hustrun på vita duken

Igår hade jag biodejt med Anna och vi såg filmen The Wife baserad på en bok av Meg Wolitzer med en helt fantastisk Glenn Close i huvudrollen.

När boken mest befinner sig inne i hustruns huvud, där minnen av ett äktenskap delges oss, är filmen mer av en studie över ett äktenskap och en familj. Jag tycker om att parets barn får en större roll och jag tycker att de förändringar som gjorts fungerar väl på vita duken. En av de största förändringarna är att det pris författaren Joe Castleman tilldelas inte är det fiktiva Helsingforspriset, utan Nobelpriset. När filmen inleds ligger Joe och Joan Castleman i sängen och väntar på samtalet med stort S från Sverige och Svenska Akademien. Och det kommer. Joe Castleman tilldelas Nobelpriset i Litteratur 1992 och reser till Stockholm tillsammans med sin fru och sin son.

The Wife är en lågmäld och långsam film, men de stora känslorna finns helt klart under ytan. Joan Castleman var själv en begåvning och fick mycket beröm för sina första noveller. Hon var elev hos Joe Castleman och han lämnade sin fru för henne. Båda har offrat en del, men det är helt klart mest synd om Joe. I alla fall enligt honom själv. Han är notoriskt otrogen, men det är inte hans fel. Självklart inte. Hustruns roll är att finnas vid den store kulturmannens sida alldeles oavsett vad han företar sig.

Björn Runge har skapat en filmatisering av en bok som inte kan ha varit helt lätt att översätta från ord till bild. En stor anledning till att det lyckas handlar om miljön och känslan som skapas, men framför allt om skådespelarinsatserna. Glenn Close är makalös och jag hoppas att hon får den Oscar hon så väl förtjänat. Även Jonathan Pryce gör en fin rolltolkning och lyckas göra Joe Castleman både älskansvärd, uppblåst och totalt patetisk på samma gång. Riktigt roligt var det också att se Christian Slater som Nathaniel Bone, som vill skriva en bok om Joe Castleman. En bra film helt enkelt och som vanligt tänker jag att jag borde gå på bio oftare.

Om Lara Jean på Netflix

En plan för helgen var att se filmatiseringen av Till alla killar jag har gillat på Netflix. En bok jag läste i somras och tyckte mycket om, trots att jag inte tillhör målgruppen. Som alltid är boken bättre än filmen, det är ytterst sällan jag inte tycker det. Ibland lyckas filmskaparna oväntat bra, som i filmatiseringen av The Perks of being a Wallflower, men det är verkligen svårt att översätta en bok till en film. Faktiskt tycker jag att det blir mycket bättre när en bok blir tv-serie, som i fallen med 13 reasons why och Big little lies. Då får karaktärerna en chans att utvecklas och bli om inte lika mänskliga som i bokform, så i alla fall nära nog. Nu finns två böcker till i serien, vilket gör att karaktärerna förhoppningsvis får mer tid på sig.

Men åter till Laura Jean och människorna runt henne i filmatiseringen av den första boken av tre. Som kärleksfilm är Till alla killar jag har gillat fin och det är pang på. Breven skickas nästan direkt och strax därefter blir Peter och Lara Jean ihop. De båda spelas av Noah Centineo och Lana Condor, som båda gör en gott jobb. Faktiskt tycker jag över lag att rollbesättningen är bra. Däremot har många av bokens stora roller blivit biroller i filmen.

Jag förstår att det är omöjligt att koka ner en hel bok till en film på under två timmar och förstår att manusförfattarna fokuserar på kärlekshistorien mellan Laura Jean och Peter. De gör det dock på bekostnad av de andra karaktärerna, som är så viktiga i boken. Josh får en väldigt undanskymd roll, Margot försvinner innan vi förstår att hon är en viktig del i Lara Jeans liv och över huvud taget får familjelivet, som var det jag gillade mest i boken, ta mycket liten plats. Kitty är den som är med mest och hon är faktiskt rätt jobbig. MEN för den som inte läst boken och som vill ha en charmig film om kärlek är det här ett bra val. Och det är en film för tonåringar, vilket är helt rätt, det är de som är målgruppen. Själv känner jag mig mest gammal.

Downton finns inom synhåll

Nu har inspelningen av filmen som följer efter tv-serien Downton Abbey. Äntligen får vi veta hur det gått för familjen Crawley och alla runt dem efter julspecialen som sändes här i Sverige i början av 2016. Det sockersöta slutet lovade inte mer, men jag är glad att det ändå blir så. På Imdb går att läsa om ett “Untitled Downton Abbey Project” och 2019 får vi förhoppningsvis se resultatet av Julian Fellowes fortsatta historia.

Enligt Fellowes har det varit en utmaning att få ihop alla skådespelare som varit spridda geografiskt. I en artikel i Good Housekeeping får vi dock veta att han lyckats bra. Till och med Dame Maggie Smith, som varit skeptisk till filmen och sagt: ‘I just think it’s squeezing it dry, do you know what I mean?’, finns med. Kanske är det att mjölka ut för mycket, men jag hoppas och tror att det blir en bra film. En julspecial deluxe.

En som inte finns med i filmen är Lily James, som spelade Lady Rose. Det känns å andra sidan inte superviktigt, då hon visserligen var bra, men inte är en jättecentral karaktär. Anledningen till att hon inte är med är dessutom att hennes karaktär inte finns med i manus, inte att hon tackat nej.

Förutom filmen har Julian Fellowes ett annat project för NBC. Serien heter The Gilded Age och utspelar sig i New York på 1880-talet och det ska finnas kopplingar mellan den och Downton Abbey genom en yngre lady Violet. Även den får premiär 2019.

 

Välkommen till Jurassic World

När grabbarna O väljer film blir det kanske inte filmer som tilltalar mig, men när vi igår såg Jurassic World: Fallen Kingdom blev jag faktiskt positivt överraskad. Faktiskt tyckte jag också ganska mycket om förra filmen Jurassic World från 2015, så helt oväntat var det inte.

Parken Jurassic World övergavs i slutet av förra filmen, men dinosaurierna har levt kvar på ön Isla Nublar. Nu hotas deras existens av ett vulkanutbrott och Claire Dearing tillhör en grupp som jobbar hårt för att dinosaurierna ska evakueras och få fortsätta sitt liv. Hon blir inbjuden till Benjamin Lockwood, som via sin assistent Eli Mills lovar att hjälpa till att rädda minst elva olika arter till en ny ö, bland dem Blue, världens sista levande velociraptor.

Claire söker upp Owen, som tränade Blue och lyckas övertyga honom att följa med på räddningsoperationen. De reser tillsammans med paleo-veterinären Zia och datateknikern Franklin, två nya karaktärer som jag tyckte mycket om. Visst är de ganska stereotypa på vissa sätt, men överlag tycker jag att Jurassic World: Fallen Kingdom är ovanligt icke-stereotyp för att vara en action-film. Och jisses vilken actionfilm det är. Tempot är sådant att det i normalfall skulle få min hjärna att stänga av, något som ofta händer när jag ser filmer med för snabba klipp. Jag somnar nästan alltid när det blir för mycket, men det här var så spännande att jag satt på helspänn.

Nu visar det sig att syftet med expeditionen inte alls är att rädda dinosaurier till någon ö. Istället är Mills team på jakt efter DNA från Blue till Dr Wu:s nya skapelse, den superduperfarliga indoraptorn och de andra dinosaurierna ska säljas på en spektakulär och självklart hemlig auktion i källaren på Lookwoods gods, helt utan hans vetskap.

Jurassic World: Fallen Kingdom är den andra filmen i en planerad trilogi och jag är helt säker på att sista filmen kommer att bli riktigt spännande den också. Ibland blir det riktigt bra, trots att det är barnen som väljer film.

Ett intressant porträtt av Europas Brasilia

Europas Brasilia — ett epos från förorten är en dokumentär av Carl Pontus Hjortén om Hjällbo och boxaren Sagal Hussein, som är född och uppvuxen i förorten som många endast har negativa saker att säga om. Sagal själv tycker att hon haft en bra uppväxt och har svårt att förstå massmedias bild av hennes förort. Visst händer det saker där, men allt är inte hemskt. När Sagal träffar en rad personer och lär sig mer om Hjällbo växer en mer komplex bild fram.

Det finns flera intressanta trådar i Hjorthéns film. Dels handlar det om varför miljonprogrammet inleddes och hur Göteborg gick från en usel bostadsstandard till en mycket bättre på relativt kort tid. Många bodde i hus med utedass på gården och i förorter som Hjällbo fick de ett helt annat liv. Då bodde i princip bara svenskar där. Nu ser det väldigt annorlunda ut.

När Hjällbo byggdes inspirerades arkitekterna av Brasiliens huvudstad Brasilia, som grundades 1960 och Le Corbusiers modernistiska arkitektur. Vi får möta människor som avskyr dessa hus och andra som tycker att arkitekturen är fantastisk. Klart är att bostäder behövdes i det växande Göteborg och det saknades definitivt inte visioner.

Den andra viktiga berättelsen är den om Sagal Hussein och hennes liv. Vi får möta en ambitiös ung kvinna som drömmer om att bli läkare och som älskar boxning. Hon tar med oss till boxningsklubben, men också till sin gamla skola där en av mina kollegor arbetade i många år. Det är just henne Sagal besöker och även om det är ett kort möte är det ett fint sådant. Över huvud taget är Europas Brasilia  en väldigt fin och välgjord film. Jag visade den för mina ettor som en del av vårt projekt kring identitet och det finns verkligen mycket att diskutera kring ursprung, drömmar och inte minst hur vi påverkas av hur andra ser på oss och det ställe där vi växte upp. Film ligger kvar på svtplay i sex månader och jag rekommenderar er verkligen att se den!

Mazerunner funkar fint som film

Grabbarna O har läst alla böcker i serien The Maze runner och nu ville de se första filmen. Själv har jag läst första boken, men insåg snart att jag kom ihåg väldigt lite. Någonstans övergick handlingen till bok två och då hängde jag definitivt inte med. Nu spelade det självklart ingen roll om man läst boken eller inte, filmen gick utmärkt att se ändå, men som vanligt får man veta mer i böckerna än i filmen och det var inte alltid helt enkelt att hänga med. Miljön har filmskaparna lyckats riktigt bra med och det var roligt att se Thomas Brodie-Sangster, som var så liten och söt i Love Actually, i en ny roll. Skådespelarna gjorde ett gott jobb överlag skulle jag säga. Däremot var det kanske lite väl intensivt för en actionskeptiker som jag, men ungarna gillade.

Idén med att skicka ungdomar via en hiss till en värld som omges av en labyrint är intressant och när vi i slutet av den första filmen börjar få reda på orsakerna till det blir det ännu mer intressant. Andra filmen Maze Runner: The Scorch Trials finns redan ute och tredje filmen Maze Runner: The Death Cure går på bio nu.

Sida 1 av 6

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: