enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Noveller (Sida 1 av 3)

Brasilien berättar

Bokförlaget Tranan har gett ut en rad novellsamlingar från olika länder och jag har läst bland annat Brasilien berättar: Ljud av steg — Trettiosju noveller och mikronoveller, för att där hitta passande noveller till min undervisning.

Mina kunskaper om brasiliansk litteratur är helt klart begränsad och en novellsamling av detta slag ger goda chanser att upptäcka nya favoritförfattare. Den som står för både urval och översättning är Örjan Sjögren, som i förordet skriver om hur urvalet gått till. Större delen av novellerna i samlingen är skrivna runt det senaste sekelskiftet, men samlingen tar avstamp i några noveller från 70- och 80-talet. Boken avslutas med korta presentationer av författarna.

En av mina favoriter är den inledande novellen Den andre av Rubem Fonseca, en författare som tillsammans med Clarice Lispector, räknas som den brasilianska novellkonstens grundare. Novellen handlar om en man som jobbar mycket och är otroligt stressad. Utanför arbetsplatsen finns en tiggare, som får en viktig roll i berättelsen. Slutet är öppet, vilket är fallet med många av novellerna i samlingen.

Clarice Lispector respresenteras av den korta novellen Ljud av steg, som också fått ge namn åt samlingen. Där får vi möta en 81-årig kvinna som söker läkare för att fråga om de sexuella drifter hon fortfarande känner. En söt text, men ingen jag kommer att läsa högt för mina elever.

Andra favoritnoveller är Van Goghs öra av Moacyr Scliar, en av Brasiliens mest framstående författare. Novellen kommer från en bok med samma namn från 1989. Tydligen plagierade Yann Martel hans roman Max och katterna i sin Bookerprisbelönade Berättelsen om Pi, men Scliar väckte aldrig åtal. Jag blir dock lite sugen på att läsa Scliars bok för att se hur tydlig kopplingen är.

Mikronovellerna av Fernando Bonassi är riktigt bra och mest tycker jag om Föräldrar och barn, som jag definitivt kommer att använda i undervisningen. Bonassi tillhör de yngre författarna som är representerade i samlingen. Han föddes 1962 i São Paolo. De 10 mikronoveller som finns med i den här boken är hämtade från 100 saker, som publicerades 1998. Även Adriana Lisboa har skrivit mikronoveller och det är ett format jag märker att jag uppskattar. En ögonblicksbild som säger mycket mer än vad orden berättar. Min favorit är Vemod, som liksom de andra nio mikronovellerna av Lisboa är hämtade från Kaligrafier, publicerad 2004. Även Lisboa tillhör en yngre generation brasilianska författare och anses vara en av de största.

En novell med ett annorlunda berättarperspektiv är Rost av Marçal Aquino. Den har dessutom ett oväntat slut som jag gillar skarpt. Rost finns med i novellsamlingen Västernvärldar från 2001.

Jag lägger till Brasilien på listan över länder som jag läst texter från i år och läser vidare i andra samlingar. Det är bra med noveller trots allt, speciellt när samlingarna innehåller texter från flera författare.

 

Äppelträdet — en nobell

Även den längsta resa börjar med ett litet steg brukar det heta och min resa mot att under året läsa texter av alla kvinnor (och gärna fler) som tilldelats Nobelpriset i litteratur börjar med Äppelträdet, en kort novell av Herta Müller. Novellen finns publicerad i samlingen Fler Nobeller: noveller av nobelpristagare.

I Äppelträdet får vi följa med till en by utan namn, där äppelträdet bakom kyrkan är av det annorlunda slaget. Nattvakten upptäcker nämligen att trädet äter upp sin egen frukt och självklart väcker detta stor uppmärksamhet. Flera personer i byn försöker hålla sig vakna för att undersöka om det som nattvakten påstår verkligen är sant.

Det som tilltalar mig med just den här novellen är det sparsmakade, men ändå metaforrika språket. Jag tycker också om hur sagoinspirerad den är och ändå väldigt konkret och verklig. Då jag tidigare försökt närma mig Herta Müllers texter utan att riktigt lyckas är jag glad över denna mycket positiva läsupplevelse. Det gör att jag faktiskt kan tänka mig att ge Müller en chans till och denna gång orka förbi de första kapitlen och slutföra en hel bok.

 

Foto:  Stephanie von Becker

Hägern — noveller om en by

Det var länge sedan jag läste Hägern av Lise Tremblay, men jag hade tänkt att läsa den en gång till innan jag skrev om den. Det har jag sjävklart inte hunnit och nu är det snart dags att summera året, varför jag skriver ett inlägg trots allt. Hägern är dock en bok som jag verkligen skulle vilja läsa ut och faktiskt också äga. Den är nämligen så otroligt fint formgiven.

Jag hade inte tänkt börja med att skriva att jag gillar, trots att jag inte brukar gilla noveller, för jag börjar inse att det är en lögn. Det som är sant är att jag sällan läser noveller, men jag brukar ofta gilla när jag väl gör det. Bäst tycker jag kanske om inledningsnovellen Husvagnen, men alla texterna är bra.

Hägern går att läsa som noveller, men de korta texterna bildar också en helhet. En berättelse om ett litet samhälle och dess invånare. Byn ligger troligen i närheten av Tremblays hemtrakter i Québec, men skulle kunna ligga var som helst i någon av världens avfolkningsbygder. Vi träffar kvinnorna som vill bort, männen som är tysta, buttra och gärna jagar.Sommargästerna dyker upp när det blir varmare och lever ett helt separat liv, utan någon som helst respekt för bygdens traditioner. Sommargäster som hatas av vissa, men som för andra blir beviset på att det finns en helt annan värld. Klichéer kanske, men formade så att de aldrig känns annat än djupt mänskliga.

Vi diskuterade Hägern i Kulturkollo läser och under Stockholm Literature var jag sidekick till Anna som intervjuade Lise Tremblay. Vi lyssnade också på ett samtal med Lise Tremblay, Julia Peirone och Ida Linde. Från att ha varit helt okänd för mig blev Tremblay en författare som hälsade på oss på sin morgonpromenad. Så kan det gå och det är en av de många fantastiska saker med bokbloggandet. Författarmöten, nya vänner som Anna, de andra kulturkollarna och så många andra som gör litteraturfestivaler som Stockholm Literature så mycket roligare. Ja, ja, det är snart nyår och jag blir som vanligt sentimental, men tack till er alla, ni gör mitt liv rikare.

Ett citat om människovärde

Det är roligt att ha lärarstudenter, speciellt när de letar fram texter som är nya för mig och som jag (och eleverna) tycker om. Idag har mina elever läst “Stjärnklart” av Chiep Kim Héang ur Kambodja berättar – Bladen faller långt från stammen. En novell om ett hur en munk dyker upp på en soptipp där en fattig pojke bor.

I år 3 diskuterade eleverna utifrån litteraturvetenskapliga begrepp och hamnade mycket kring motiv och teman. I år 1 handlade det om den dramaturgiska kurvan, men också om karma, öde, slump, förändring och människovärde.

Följande citat var riktigt fint:

“Guld som faller ner i gyttjan är ju fortfarande guld. Ingen törs röra vid honom. I deras ögon är han inte längre guld. Så är det med människovärde, det bestäms av omständigheterna”

 

Det får mig att tänka på krig som gör guld till gyttja och att människor som flyr ofta ses som något sämre. Läkaren blir bidragsberoende och får kanske köra taxi. Den begåvade studenten behöver börja om på ett nytt språk.

Den bortglömda Boktolvan

SilkeScheuermann_KrigEllerFred-721x1024-424x600

Som så mycket annat gällande läsning i år har min traditionella Boktolva hamnat lite i skymundan. Idag läste jag dock en novell av Silke Scheuermann från Novellix, Krig och fred,som är hämtad från novellsamlingen Rika flickor.

Det som är bra med singelnoveller är att det går att pröva en ny författare, utan att behöva läsa en hel bok. När jag läste Scheuermanns tyska kollega Juli Zehs Novellix-novell Den skänkta timmen, blev jag genast taget av språk och stil. Riktigt så blev det inte med Scheuermann. Språket känns lite knöligare och lite för omständligt för min smak.

Själva historien för tankarna till Esther i Lena Anderssons böcker, men Scheuermanns huvudperson har en pojkvän, en som älskar henne och vill flytta ihop med henne. Ändå väljer hon rollen som älskarinna till någon annan och hon funderar mycket på om hon, likt Natasja i Krig och fred, valt fel.

En annan författare vars Novellix gav mersmak är Sylvia Plath, som jag pinsamt nog inte läst något av tidigare. Hennes Johnny Panic och drömbibeln läste jag faktiskt redan i somras, men jag har glömt att skriva om den. Vilken totalt underbart absurd och galen historia det är. Vi får följa mannen som skriver ner andras drömmar till Johnny Panic i en fantastisk liten historia med ett lika fantastiskt omslag. Just omslag är definitivt något Novellix är bra på, förutom innehåll då.

Hittills i år har jag läst fem författare av det som skulle ha blivit tolv, så blir det ibland. Nya tag nästa år.

Lev livet baklänges

benjamin_button-320x451

F. Scott Fitzgerald är dubbelt aktuell just nu, dels med den nya filmatiseringen av The Great Gatsby, men också med novellen Det sällsamma fallet Benjamin Button, som för första gången ges ut på svenska och ingår i Novellix senaste kvartett. Då jag ser alldeles för lite film numera har jag inte sett filmatiseringen av den senare, men det tror jag att jag ska göra nu.

Ni känner kanske till historien om Benjamin Button, mannen som föddes som en mycket gammal man och som sedan levde livet baklänges. Det är pappans syn på sin nyfödde som först delges oss och mamman finns inte ens i bakgrunden. Klart är att det är problematiskt att ha en bebis som har grått hår och skägg och som dessutom hellre röker cigarrer än dricker mjölk. När Benjamin blir yngre försvinner inte problemen, snarare tvärt om. Han lever ett liv som många gånger är lyckat, men som vid andra tillfällen inte alls fungerar.

Fitzgerald kan konsten att med få ord beskriva mycket. Jag har inga problem med att förstå hur en kort novell kan inspirera till en hel film. Däremot är jag nyfiken på den, då jag anar att filmatiseringen är mer “hollywoodifierad” och därmed mindre svart än texten Fitxgerald skrivit.

Äntligen kan jag bidra med en liten droppe i det novellhav Anna håller på att samla ihop till.

Jobbar utomhus

Förbereder morgondagen genom att läsa Ett hål i verkligheten.

20130506-140941.jpg

Tack Johanna för tipset

berattelser-fran-yttre-fororten

Jag är helt säker på att jag inte hade läst Berättelser från yttre förorten om det inte vore för Johanna K. Visst har jag läst om Shaun Tan och visst har jag funderat på att kanske läsa något av honom, men först nu fick jag tummen ur. Vilken tur.

Det är svårt att kategorisera den här boken. Många bilder, men det är ingen bilderbok. En del barnsliga bilder, men det är ingen barnbok. Många korta texter, men det är ingen novellsamling. Berättelser från yttre förorten är helt enkelt en samling texter, mer eller mindre bildsatta, som berättar om de mest underliga och fantastiska saker.

Jag brukar aldrig klippa texter från förlagens hemsidor, men när det gäller Shaun Tans bok måste jag faktiskt göra det, då beskrivningen av den är så fantastisk. Så här står det på Kabusa förlags hemsida:

Shaun Tan gläntar återigen på dörren till de subtila vardagsmysterierna: hemg jorda husdjur, farliga bröllop, strandade sjökor, pyttesmå utbytesstudenter och hemliga rum fyllda med ljuvt mörker. I Berättelser från yttre förorten berikar Shaun Tan vardagen med ett magiskt skimmer. Boken består av en samling korta, häpnadsväckande historier som samspelar med en sagolik, varm och mystisk bildvärld. Här möter vanliga människor udda företeelser, unika händelser som ofta passerar förbi missförstådda eller nästintill oupptäckta.

 

Det går liksom inte att förklara Tans lätt absurda värld. Det är lite som att läsa Murakami. Ingenting är som det ska vara, men allt är ändå helt logiskt. Mest tycker jag nog om berättelsen om Eric, den lilla, lilla utbytesstudenten som väljer att sova i värdfamiljens skafferi och inte alls verkar uppskatta deras ansträngningar, eller den helt vansinniga berättelsen om ett annorlunda bröllop. Fin är också scrap-texten om all världens dikter som gömts i folks byrålådor. Eller förresten, alla texter är bra. Alla berör de mig på ett eller annat sätt.

Och bilderna. Självklart går det inte att gå förbi bilderna. Dova, ofta i gråskala, en del gult, kanske för att matcha omslaget. Absurda. En kvinna som ror en roddbåt på gatan, med ett regnmåls över sig (visserligen kan det kännas så ibland) en gammaldags dykare som vandrar runt i en öde småstad, där vita blomblad rörs av vinden. Bilder som andas undergång, hotfulla tv-apparater som jagar ett stackars par och så de helt underbara pinnfigurerna. Det här är en bok som absolut måste upplevas. MÅSTE!

Nu har jag visserligen bara läst två böcker från tipslistan, men jag är ändå beredd att kalla Bokbloggarutmaningen för min bästa hittills. Om de andra tio böcker är ens hälften så bra som de två jag läst har jag trevlig läsning framför mig. I pipe-line ligger The Age if Miracles och Törst.

Fint skyltat

Det här möttes jag av på mitt bibliotek idag. Blev verkligen sugen på att läsa noveller!

bild (3)

Och så beundrar jag honom ännu mer

Spelreglerna av Jonas Karlsson börjar lite trevande med novellen Utgången, som visserligen  är lite cool då temat återkommer, men som ändå inte lyfter helt. Jag kommer på mig själv med att bli lite besviken. Fortsätter att läsa Högläsning och trots att den har ett smålustigt innehåll och en rolig knorr är jag fortfarande inte imponerad. Spelreglerna då, titelnovellen. Nu ska det väl lyfta. Nu ska jag väl känna igen min idol? Jo det är både smart och skruvat, men jag blir fortfarande inte berörd.

Men så kommer den, Fakturan, en novell som är så genial att jag inte kan sluta prata om den med min stackars make som nickar lite försiktigt, hummar på rätt ställe, men som ju inte har läst novellen. En man får en faktura på 5700000 kronor. Självklart betalar han inte, det måste ju vara ett skämt. Sedan får han en påminnelse och tvingas undersöka saken närmare. Lysande. Absolut lysande.

Lycka för mig är en kort liten text som jag säkert kommer att använda med mina elever. Enkel och en bra grund för en skrivuppgift.

Novellen Karin är en annan favorit. Härligt absurd i sin enkelhet. Bröllop är en ganska hemsk historia om vikten av att tänka på vad man skriver på nätet, då vem som helst kan läsa. Nu börjar Karlsson komma igång på riktigt och novellen Presenten är verkligen helt galen. Den får mig att vilja både gråta och skratta åt den absurda kamp som utkämpas mellan två grannpar. Helt lysande.

Spegelövning lämnar inga större minnen. Början på en avslutning i denna novellsamling som verkligen följer den dramaturgiska kurvan perfekt. Högläsning 2  är som en replik till Den perfekte vännen, titelnovellen i Karlssons förra novellsamling. Här är det en vän som inte ser ut som sig själv, trots att han verkligen hävdar att han inte förändrats. Ännu en absurd historia, men en stillsammare sådan.

Och så den stora finalen, Huvudsaken, om en man som får en böld på ryggen. Inget mer ska avslöjas om denna mycket annorlunda och galna novell. Med varje ord riskerar jag att avslöja för mycket. Den här novellen ska upplevas.

Så ja, jag gillar fortfarande Jonas Karlsson trots att jag var lite besviken ett kort ögonblick. hans texter är någonting extra, men jag gillar honom bäst i de längre novellerna. Faktum är att jag till och med skulle kunna tänka mig att lyssna till den här boken bara för att få höra författaren själv läsa dem. Helt klart vill jag i alla fall höra Fakturan.

 

 

 

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: