Kristina Sandberg

Sammanställning av Kanonkalendern 2.0

Snart är det december igen och dags för en ny julkalender på bloggen. Innan jag avslöjar årets tema bjuder jag på en sammanställning av förra årets. Mest för att jag själv vill ha en för att få överblick, men kanske kan det glädja någon annan också.

1/12 1984 av George Orwell

2/12 Allt går sönder av Chinua Achebe

3/12 Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson

4/12 Alfabet av Inger Christensen

5/12 Pappa Goriot av Honoré de Balzác

6/12 Andarnas hus av Isabelle Allende

7/12 Hägring 38 av Kjell Westö

8/12 Ett dockhem av Henrik Ibsen

9/12 Hur man botar en fanatiker av Amos Oz

10/12 Samlade dikter 1954-1996 av Tomas Tranströmer

11/12 Att leva av Yu Hua

12/12 Frankenstein, Mary Shelley

13/12 Trollvinter av Tove Jansson

14/12 Anne Franks dagbok och 1947 av Elisabeth Åsbrink

15/12 Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald

16/12 Skuggan över stenbänken av Maria Gripe

17/12 Lasermannen av Gellert Tamas

18/12 Att föda ett barn av Kristina Sandberg och Bara en mor av Ivar Lo-Johansson

19/12 Rötter av Alex Haley och Vända hem av Yaa Gyasi

20/12 The Awakening av Kate Chopin

21/12 Konspirationen mot Amerika av Philip Roth

22/12 Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist

23/12 En vintersaga av William Shakespeare och Tidsklyftan av Jeanette Winterson

24/12 Juloratoriet av Göran Tunström

 

100 bra böcker från 2000-talet enligt O

I torsdags publicerade jag en lista med böcker som en grupp amerikanska kritiker ansåg vara århundradets bästa hittills. Den enda nordiska titel som tog sig in på listan var Knausgårds Min kamp, som jag rent objektivt kan förstå är stor litteratur, men som jag aldrig haft någon önskan att läsa.

Självklart måste jag göra en egen lista, en som med all säkerhet blir ännu mer subjektiv än den som Vulture Magazine tog fram. Mitt läsande styr mitt urval och jag har valt att bara ta med böcker jag läst. Vissa skulle kunna ses som objektivt bra, om litteraturpriser och/eller popularitet gör en bok bra. Min lista har dessutom en rätt rutten könsbalans, till kvinnornas fördel och jag är inte så himla bättre på att undvika det etnocentriska än Vulture Magazines grupp. Det är helt enkelt en samling böcker som jag tycker om. Jag har inte placerat böckerna i ordning, det vore alldeles för svårt.

På Vultures lista samlas skönlitteratur i olika former med sakprosa. På min finns nästan bara skönlitteratur, men några självbiografier och biografier har fått slinka med. Några titlar har min lista gemensamt med originallistan. Jag börjar med dem. Andra finns med på min Topp 100 som reviderades i somras. Vissa finns inte med på någon lista, men är ändå väldigt bra. Vissa kanske var fantastiska när de kom, för att de var så annorlunda då, men har nu fallit lite i glömska. Andra kommer alltid att vara fantastiska.

Här finns i alla fall 100 bra böcker från 2000-talet enligt O:

  1. Never let me go, Kazuo Ishiguro, 2005
  2. Neapelkvartetten, Elena Ferrante, 2011-2015
  3. Konspirationen mot Amerika, Philip Roth, 2004
  4. Billy Lynn’s long halftime walk, Ben Fountain, 2012
  5. Sju årPeter Stamm, 2010
  6. The hate u give, Angie Thomas, 2017
  7. När kejsaren var gudomlig, Julie Otsuka, 2002
  8. Den ovillige fundamentalisten, Mohsin Hamid, 2007
  9. Ghana must go, Taiye Selasi, 2014
  10. Ett nytt land utanför mitt fönster, Theodor Kallifatides, 2001
  11. Stål, Silvia Avallone, 2010
  12. Hur man botar en fanatiker, Amos Oz, 2004
  13. Flickan och skulden, Katarina Wennstam, 2002
  14. Vi är alla helt utom oss, Karen Joy Fowler, 2013
  15. Den drunknadeTherese Bohman, 2010
  16. Presidentens hustru, Curtis Sittenfeld, 2008
  17. Jag ger dig solen, Jandy Nelson, 2014
  18. Lasermannen En berättelse om Sverige, Gellert Tamas, 2002
  19. Den vita staden, Karolina Ramqvist, 2015
  20. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson, 2014
  21. De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg, 2014
  22. Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri, 2015
  23. Memorys bok, Petina Gappah, 2015
  24. Sommarljus, Jón Kalman Stefánsson, 2009
  25. Vitsvit, Athena Farrokhzad, 2013
  26. Det är bara gudarna som är nya, Johannes Anyuru, 2003
  27. Jag, En, David Levithan, 2012
  28. Mississippi, Hillary Jordan, 2008
  29. Frälsningsarmén, Abdellah Taia, 2006
  30. Vända hem, Yaa Gyasi, 2016
  31. Prins Charles känsla, Liv Strömquist, 2010
  32. Efter attentatet, Yasmina Khadra, 2006
  33. Paradisträdgården, Amy Waldman, 2011
  34. Busters öron, Maria Ernestam, 2006
  35. Tillsammans är man mindre ensam, Anna Gavalda, 2004
  36. Kärlek, vänskap, hat, Alice Munro, 2001
  37. Varför vara lycklig när du kan vara normal?, Jeanette Winterson, 2013
  38. En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie, 2006
  39. Vi, Kim Thùy, 2001
  40. Wylding HallElizabeth Hand, 2015
  41. Igelkottens elegans, Muriel Barbery, 2009
  42. Kärlekens geografi, Nina Bouraoui, 2010
  43. Sharp Objects, Gillian Flynn, 2006
  44. No och jag, Delphine de Vigan, 2009
  45. Ett litet liv, Hanya Yanagihara, 2015
  46. Fortfarande Alice, Lisa Genova, 2007
  47. Allt som återstår, Elin Boardy, 2012
  48. Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò, 2017
  49. Den perfekte vännen, Jonas Karlsson, 2009
  50. Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole, 2007
  51. Kärlekens fyra årstider, Grégoire Delacourt, 2016
  52. Pojkarna, Jessica Schiefauer, 2011
  53. Svalornas lek, Zeina Abirached, 2010
  54. Morgon i Jenin, Susan Abulhawa, 2006
  55. Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist, 2004
  56. Svinalängorna, Susanna Alakoski, 2012
  57. En man som heter Ove, Fredrik Backman, 2012
  58. En bön för de stulna, Jennifer Clement, 2012
  59. Att föda ett barn, Kristina Sandberg, 2010
  60. Hausfrau, Jill Alexander Essbaum, 2015
  61. Torka aldrig tårar utan handskar, Jonas Gardell, 2012-2013,  (hela trilogin)
  62. Asfaltsänglar, Johanna Holmström, 2013
  63. Vad jag älskade, Siri Hustvedt, 2004
  64. En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, Diana Janse, 2010
  65. Hey Princess, Mats Jonsson, 2011
  66. Kärlekens historia, Nicole Krauss, 2005
  67. Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, Eli Levén, 2010
  68. Vi ses på Place de la Sorbonne, Justine Lévy, 2011
  69. Dagar i tystnadens historia, Merethe Lindstrøm, 2012
  70. Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, Édouard Louis, 2015
  71. How to be a woman, Caitlin Moran, 2011
  72. En gåtfull vänskap, Yoko Ogawa, 2003
  73. Väldigt sällan fin, Sami Said, 2012
  74. Persepolis, Marjane Satrapi, 2000
  75. Jag är allt du drömt, Ali Smith, 2006
  76. Niceville, Kathryn Stockett, 2009
  77. Berättelser från yttre förortenShaun Tan, 2012
  78. En dag ska jag skriva om den här platsen, Binyawanga Wainaina, 2015
  79. När gud var en kanin, Sarah Winman, 2011
  80. Och i Wienerwald står träden kvar, Elisabeth Åsbrink, 2011
  81. Tretton skäl varför, Jay Asher, 2007
  82. Människoätande människor i Märsta, Aase Berg, 2009
  83. Engelsforstrilogin, Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, 2011-2013
  84. Hägring 38, Kjell Westö, 2013
  85. Mig äger ingen, Åsa Linderborg, 2007
  86. Berlinerpopplar, Anne B Ragde, 2004
  87. Mocka, Tatiana de Rosnay, 2017
  88. Tusen strålande solar, Khaled Hosseini, 2007
  89. Du försvinner, Christian Jungersen, 2014
  90. Det eviga folket är inte rädda, Shani Boianjiu, 2013
  91. Tigern i Galina, Téa Obreht, 2009
  92. En ny tid , Ida Jessen, 2015
  93. Stopptid, Juli Zeh, 2014
  94. Gryningsfeber, Péter Gárdos, 2010
  95. Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian, Sherman Alexie, 2007
  96. Litet land, Gaël Faye, 2016
  97. Comedy Queen, Jenny Jägerfeld, 2018
  98. Brun flicka drömmer, Jacqueline Woodson, 2014
  99. Ett hjärtslag från döden, Maggie O’Farrell, 2017
  100. Alla floder flyter mot havet, Dorit Rabinyan, 2014

 

Vilka böcker skulle återfinnas på din lista? Har vi några favoriter vi delar? Är det några böcker du älskar som saknas på listan?

 

Photo by Aaron Burden on Unsplash

Kanonkalendern 2.0 del 18

Något som är viktigt om man ska sätta ihop en kanon är att olika röster får höras. Det är därför jag har valt att ta med dagens två böcker i Kanonkalendern 2.0. De berättar nämligen om kvinnorna som stannade i hemmet och som därför ofta glöms bort.

Först ut är Att föda ett barn, första delen av Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj. En berättelse som tar sin början i slutet av 30-talet i Örnsköldsvik. Maj är en ung flicka, som väldigt snabbt blir kvinna. Hon är förälskad i Erik, men han vill inte riktigt binda sig. Eller så är det bara Maj han inte vill ha. Hur som helst så lämnar hon honom, eller är det kanske han som lämnar henne, eller lämnar de helt enkelt varandra? De är båda unga och har hela livet framför sig. Maj klarar sig utan Erik.

Istället träffar hon den mycket äldre Tomas och hamnar i säng med honom. Det är inte första gången för Maj och hon vet vad hon gör. Vad hon inte vet då är att denna enda natt ska förändra hennes liv totalt. Maj blir nämligen gravid och några månader senare gifter hon sig med Tomas, en man som hon inte älskar. Han är äldre, förmögen och har varit gift förut. Han är dessutom mammas lilla gullgosse och bor i samma hus som henne om än i en annan lägenhet. Mamman visar med all önskvärd tydlighet att hon tycker sig ha rätt till sin sons tid och att hon inte alls är nöjd med sin nya svärdotter. Hon gör helt klart livet surt för Maj.

Det går att dra paralleller mellan Maj och Rya-Rya i Ivar Lo-Johanssons Bara en mor från 1939. Även Rya-Rya är ung och levnadsglad då berättelsen börjar, men som statarhustru slits hon ut allt för tidigt. Egentligen borde Maj vara tacksam för sitt liv som på många sätt är så mycket bättre än Rya-Ryas, men de delar båda en längtan att få vara mer än bara en fru och en mor.

Det var länge sedan jag läste något av Ivar Lo-Johansson, men när jag var yngre läste jag min gammelmorfars exemplar av Bara en mor ett flertal gånger. Arbetarförfattarna har verkligen påverkat mitt liv och min syn på klass, makt och rättigheter. Teman som är tyvärr är alldeles för aktuella än idag.

Åtta litterära mammor på Mors dag

I dag är det mors dag och dagen till äran bjuder jag på en lista med åtta litterära mammor från böcker jag tyckt om.

Caroline Ingalls, gift med Charles, mamma till Laura, Mary, Carrie och Grace är en mamma som funnits på riktigt och som i böckerna är en cool sådan. Den alldeles för blida tv-serieversionen gör henne inte rättvisa. Tänk bara att ge sig ut i ingenstans på prärien och börja ett nytt liv. Läs om henne i serien som inleds med Det lilla huset i stora skogen.

Lotten Nilsson, gift med Henning Nilsson och mamma till August, Emelie, Gertrud och Olof. Arbetar hårt som tvätterska och gör verkligen allt för att försörja sin familj och ge sina barn ett bra liv. Läs om henne i serien som inleds med Mina drömmars stad.

Åkes mamma, ja vad hon heter vet jag faktiskt inte, men hon glömmer bort och blir en drake. Det är konstigt. Klart är att hon är just Åkes mamma och att hon troligen inte är gift, men har ett väldigt viktigt och krävande jobb. På ett lustigt sätt beskriver Pija Lindenbaum en stor kris och gör det så att det känns. Läs om henne i boken När Åkes mamma glömde bort.

Lovis, gift med Mattis och mamma till Ronja. Hon är mamman som uppfostrar sin dotter till en stark individ och som får kämpa mot en och annan mansgris. Egentligen är det ett klockrent budskap Astrid Lindgren sänder oss om vilket som egentligen är det andra könet. Läs om henne i Ronja Rövardotter.

Maj, gift med Tomas, mamma till Anita och Lasse. En hemmafru som verkligen inte hittat sin plats i livet. En mamma och fru som bara vill vara Maj. I alla fall inte i den första boken i serien som är den enda jag ännu läst. Jag fick ångest av den, men vill läsa vidare. Läs om henne i serien som inleds med Att föda ett barn.

Ruth Galloway, mamma till Kate, lyckas nästan kombinera moderskap med karriär. I alla fall är det inte ett problem som längre ältas och det är skönt. Ruth är arkeolog och hjälper den lokala polisen med vissa fall. Läs om henne i serien som inleds med Flickan under jorden.

Jane, mamma till Ziggy och nyinflyttad i ett ganska så flashigt område. Hennes kvaliteter som mamma ifrågasätts av många och Ziggy får skulden för saker han inte gjort. Läs om henne i boken Stora små lögner.

Mrs Bennet, gift med Mr Bennet, mamma till Jane, Elizabeth, Mary, Catherine och Lydia. Hon är mamma som gör allt för att gifta bort sina döttrar, för vad ska de annars göra med sina liv. Lika anonym som superviktig. Läs om henne i Stolthet och fördom.

 

 

Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg


Dags för sista dagen på Stockholm Literature, som inleds med ett samtal mellan Jamaica Kincaid, Kristina Sandberg och Mats Kempe. 

På Bokmässan knallade jag fram till Tranans monter och frågade vilken bok jag skulle läsa av Jamaica Kincaid inför Stockholm Literature. Jag gick därifrån med ett exemplar av Min mors självbiografi, som Kristina Sandberg skrivit förordet till. Nu har jag tyvärr inte hunnit läsa, men samtalet ska ändå bli mycket intressant att lyssna till. 

Mats Kempe och Kristina Sandberg är gifta. Med varandra, vilket Kincaid förtydligar. De inleder med att berätta om hur de först kom i kontakt med Kincaids författarskap. Författarskapet knockade dem båda och Sandberg menar att läsningen av Kincaid fick henne att förstå hur hon själv skulle skriva. Novellen Girl med alla röster som finns inom och runt oss alla inspirerade henne mycket. Ett citat från novellen finns till och med i en av böckerna om Maj och hon fick tillåtelse av Kincaid, som nu inte alls minns det. Kincaid menar dock att hon alltid tillåter författarkollegor att låna citat från henne. Det är en självklarhet. 

Kincaid berättar om sig själv som läsare och hur hennes tidiga upplevelser av litteratur helt handlade om romaner skrivna på 1800-talet. Hon lärde sig läsa tidigt, inte genom att lära sig alfabetet, utan genom ordbilder. Det var som att orden flyttade in i henne och när hon var 3,5 år hade hon läst allt och ville börja skolan. Hennes mor lät henne börja och påminde henne att hon måste säga att hon var fem, för det var den åldern man skulle vara i för att få börja skolan. Att ljuga om sin ålder för att få börja skolan var väl min första “act of fiction” säger hon. Böckerna de läste i skolan var barnsliga, men vissa meningar fastnade ändå. 

När hon fyllde sju fick hon en ordbok Concise Oxford English Dictionary och hon läste den som om hon läste en skönlitterär bok. Det har påverkat hennes språk mycket. En annan sak som påverkade henne var ett straff i skolan, där hon tvingades kopiera delar av Paradise Lost och fastnade för karaktären Lucifer. En annan stor läsupplevelse var när en lärare gav henne Jane Eyre för att hon skulle läsa istället för att störa sina klasskamrater. Därefter började hon drömma om att vara Charlotte Brontë. Hon låtsade skriva och frysa.

När Jamaica Kincaid berättar om sitt skrivande och det är tydligt allusioner spelar en stor roll, liksom hur dessa passar in i boken. Hon berättar hur det kom sig att en familj bor i Shirley Jacksons hus, inte i Robert Frosts. Bland annat passar en sång in i det hela, I’m sorry Mrs Jackson, en sång av Outkast. Då skrattade hon åt sig själv och hon gillar att vara rolig, även om hon inte tycker att hon är det. Själv tycker jag att hon är vansinnigt rolig, som när hon berättar om amerikanernas besatthet av lyckliga slut och ett “Oprah-moment”. När livet avslutas med döden, finns ju inga lyckliga slut, säger hon. Hon tror gärna på lyckliga slut, men vet inte vad ett sådant är. Kanske kräver vi lyckliga slut av kvinnliga författare, säger Kincaid, för vem klagar på att Dostojevskij inte skriver böcker med lyckliga slut. När du vill avfärda en svart kvinna kallar du henne “angry black woman” även om hon bara säger “åh, vilken vacker blomma”. När män är arga är det däremot konst.kincaid berättar också att hon får kritik för att hon inte skriver tillräckligt mycket om ras och hon menar att för henne är normen att vara svart och därför har hon svårt att problematisera det. Problemet är i så fall makt och diskriminering, inte själva utseendet. Det handlar om människor och mänskliga problem och borde få definieras så. Det hade varit smidigast om européerna bara rest i världen som turister och inte erövrat en massa. Då hade världen sett annorlunda ut. Visst är det konstigt, säger hon, att ni nu är överraskade över att människor flyr till Europa. Ni frågar “Why are you here?”, när vi istället borde fråga “Why were you here?”.

En annan slags kolonialisering handlar om hur vissa saker beskrivits så vackert det är, när saker inte alls är vackra. Som Dovers vita klippor eller Wordsworts påskliljor. Nu har hon planerat en massa påskliljor för att hylla Wordsworth trots allt. De är döda, vita män, men det är faktisk inte deras fel att de är just vita, döda män, som dessutom bara råkade vara en del av kolonisationen.

Vilken fantastisk kvinna Jamaica Kincaid är. Jag är helt golvad.

Om jag vore hemmafru … 

… skulle jag definitivt använda den här kokboken varje dag. Nu kommer jag absolut att bläddra, inspireras och säkert pröva några recept. Gott godis också! 

Utan tvekan är det också dags att läsa vidare om Maj och lära känna henne bättre. 

Programmet är släppt

bdfe7b_fbbdd72cef70465ab201a5781fc406c7-mv2_d_4183_2954_s_4_2

Nästa vecka är det Bokmässa i Göteborg, men höstens nästa stora kulturhändelse för min del är Stockholm Literature som går av stapeln 28-30 oktober på Moderna Museet. Igår släpptes programmet och det finns många intressanta programpunkter.

Första talaren på lördagen är ingen mindre än Ngũgĩ wa Thiong’o, författare från Kenya som brukar ligga högt på bettinglistorna inför Nobelpriset. Just nu ligger han på tredje plats efter Haruki Murakami och Philip Roth, två bra författare som jag inte tror kommer att få priset. Möjligen Roth, men inte Murakami. Betyder det att pristagaren kommer från Kenya. Kanske det. I så fall är det en Nobelpristagare vi lyssnar till.

Under lördagen är de för mig kända författarna annars få, men jag blir nyfiken på Samanta Schweblin från Argentina, som tidigare skrivit noveller och nu släppt sin första roman Räddningsavstånd. Hon samtalar med Jerker Virdborg.

Jag har lite svårt för Daniel Sjödins monologstil då han intervjuar, men vill ändå lyssna till Saša Stanišić, vars Före festen utkom i februari.

Almudena Grandes är en spansk författare, också hon ett nytt namn för mig. I oktober kommer Manolitas tre bröllop, som utspelar sig i Spanien efter inbördeskriget. Hon samtalar med Majgull Axelsson.

Lördagens avslutas med Don DeLillo och honom vill jag verkligen lyssna på. Nu tillhör DeLillo, liksom wa Thiong’o, de författare som jag gillat men ändå bara läst halva böcker av. Hjärnan behöver vara vaken och jag hoppas att jag lyckas läsa något av dessa båda herrar innan 28/10. Det är absolut ett mål. Mest sugen är jag kanske på Falling Man av DeLillo. Don DeLillo samtalar med Daniel Birnbaum, som brukar vara en utmärkt samtalsledare.

Första samtalet på söndagen är ett mellan Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg, som på pappret ser ut som helgens mest intressanta samtal. Säger jag utan att ha läst något av Kincaid, men hon står utan tvekan på läslistan. Kanske blir det senaste boken Min mors självbiografi.

Hiromi Itō uppmärksammade jag då jag gick igenom katalogen med höstens böcker och jag är mycket nyfiken på hennes feministiska poesi. Jag vill verkligen läsa Gratulerar till din förgörelse.

Samtalet mellan Ngũgĩ wa Thiong’o och Sjón verkar också mycket intressant på pappret. Sjón läggs till listan på författare jag vill läsa något av gärna innan Stockholm Literature.

Jag har inte heller läst något av Hélène Cixous, men har förstått att hon är läsvärd. Det värsta med Stockholm Literature är egentligen att många som uppträder där är författare jag vill läsa något av, men som triggar ett lite dåligt samvete. Lyssna går ju å andra sedan att göra oavsett.

Friskt vågat och allt det där. Men först. Bokmässan.

En lista med riktigt bra sommarprogram

ladda ned (4)

Snart sommarledigt för många och innan året Sommar i P1 drar igång tänkte jag tipsa om några favoriter från de senaste åren. Alla gamla program finns som poddversioner här. I min bloggkategori radio har jag skrivit om en hel del bra program.

Sommar 2015

Sanna Lundells program från förra året var ett av sommarens stora överraskningar.

Jag hade inte tänkt lyssna på David Batras program, men är glad att jag gjorde det.

Kristina Sandberg talar om samhällsstrukturer som gjort att män och kvinnor skilts åt enligt det genussystem som Yvonne Hirdman talar om.

Saga Becker har en viktig historia att berätta om vikten av att trots allt försöka vara sig själv.

Seinabo Sey talar om viktfixering, vardagsrasism och kärleken till musiken.

Daniel Poohl påminner om att vi överlevde 90-talet och faktiskt motade bort den utbredda rasismen.

Georgios Karpathakis grundade underbara ADHD och berättar om hur det är att leva med diagnosen.

Arkan Asaad förklarar och lägger till en del till sina böcker. Mycket bra.

Terese Christiansson berättar om allt hemskt hon sett i krigsområden runt om i världen.

Maxida Märak pratar om identitet och hur viktig den samiska är för henne.

 

Sommar 2014

Bea Uusma har utan tvekan en intressant historia att berätta.

En döende Christian Falk fick mig att storgråta.

Athena Farrokhzads program liknar inte något annat.

Therése Söderlind är en av de mest intressanta författare jag lyssnat på, Kjell Westö är en annan.

Johan Croneman var nog året positiva överraskning för mig.

 

Vinter 2013-14

Fredrik Lindströms program om jul och tomtar funkar nog på sommaren också.

 

Sommar 2013

Martin Schibbye pratade och Johan Persson valde musik i ett gripande program.

Sara Danius talade bland annat om telefonsamtalet från Peter Englund.

Johanna Frändén överraskade mig med ett av de bästa sommarprogram jag hört.

Malik Bendjelloui berättade som sitt liv som dokumentärfilmare. Ett allt för kort sådant.

Maria Svelands program om hat och rasism är riktigt starkt.

Kristian Gidlund talade om döden som väntade. Mycket gripande.

Maja Ivarsson berättade om våld och hur hon blivit utnyttjad.

 

Sommar 2012

Sara Bergmark Elfgren talar om nördar och bjuder på grym musik.

Lars Lerin är alltid bra, men den här sommarens program är nog det starkaste.

Jenny Jägerfeld sågar bland annat mindfullness i ett mycket bra program.

Peter Stordalen var en av sommarens mest positiva överraskningar.

Anja Pärson tillhör de sportprofiler som verkligen har något att berätta.

 

Vinter 2011-2012

Bodil Malmsten när hon är som absolut bäst. Skulle vilja lyssna igen.

Hans Rosenfeldt talar om slumpen och val han gjort i livet.

 

Sommar 2011

Yukiko Dukes sommarprogram handlar mycket om Japan.

Patrik Sjöberg talar om det som också berättas om i hans bok. Starkt.

Pia Sundhage sjunger och berättar om varför fotboll är så fantastiskt.

Claes Hultings program var nog ändå det mest gripande under sommaren.

Grät gjorde jag då Timbuktu berättade om bilolyckan han varit med om, men allt var inte sorgligt i programmet.

Maria Wetterstrand talar bland annat om politik och skola.

 

Sommar 2010

Josephine Bornebusch hade mycket bra att säga om att alltid kämpa hårt.

Johannes Anyurus program var ren poesi. Kanske värt en omlyssning.

Johanna Koljonen är alltid bra, så är det bara.

Ulf Malmros bjuder på ett starkt program.

Pär Johansson berättar om sitt jobb med så kallade utvecklingsstörda.

En utmaning om konflikter och kompromisser

Veckans tema på Kulturkollo är konflikter och kompromisser. Det höll på att inte bli någon tisdagsutmaning, då jag är mer än lovligt snurrig just nu och helt glömde bort att det faktiskt är jag som ansvarar för veckan. Det existerar få konflikter i min vardag, men däremot känns det som att jag behöver göra en hel del kompromisser för att få ihop min vardag. Det tar en del på krafterna.

Veckans utmaning handlar om att presentera kulturella verk som beskriver konflikter och kompromisser.

En av de böcker som tagit mycket av min tid och mina tankar den senaste tiden är Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad. Den lättlästa versionen har ganska nyss getts ut av Vilja förlag och jag har varit med och tagit fram en handledning för gemensam läsning av de två versionerna. En anledning till att det var extra roligt att göra det här arbetsmaterialet är att det är en så väldigt viktig bok. Fylld av konflikter och kompromisser. Det är lätt att se hur huvudpersonen Amàr blir ett offer för sin pappas rädsla för konflikter med släkten i Kurdistan, vilket leder till konflikter mellan far och son istället. Amàr pendlar mellan att kompromissa galet mycket och att vägra kompromissa alls. Han gifter sig med sin kusin som släkten vill, men vägrar ändå på många sätt vara gift.

En annan som kompromissar en massa när det kommer till äktenskap är Maj i Kristina Sandbergs böcker. Hon blir gravid och gifter sig därför med Tomas, en äldre man som hon inte alls verkar älska. Ännu mindre tycker hon om hans mor. Det är 30-tal och alternativ finns inte riktigt. Tänk vad många kompromisser som har gjorts för att undvika situationer som på pappret är hemskare än kompromissen, men som kanske egentligen inte alls är det.

Konflikterna är många och hemska i Sommarhuset av Anna Fredriksson. Att arv alltid ska leda till så himla mycket skit är riktigt illa. Tyvärr är det allt för vanligt och jag har på nära håll försökt hålla mig utanför flera konflikter av detta slag. Här bråkar syskonen Eva, Anders och Maja om ett sommarhus som modern lämnat efter sig och som tidigare endast använts av Eva. Det är också hon som alltid funnits där för modern. Betyder det att hon är värd huset, eller ska de dela lika. Det råder det delade meningar om.

 

 

 

 

Fem sommarkvinnor

3530949_2048_1152

Det finns fördelar med att måla hus, i alla fall en. Idag hann jag lyssna på en rad sommarprogram, totalt fem program av fem kvinnor. Många teman hade de gemensamt, men programmen skilde sig också åt.

Sanna Lundell var en av sommarens överraskningar för mig. Jag tror inte att jag hade lyssnat om inte en kollega tipsat om det. Lundell talade om sitt medberoende och hur lång tid det tog innan hon insåg att hon ständigt anpassat sig till andra och deras behov. Hon talade också om hur kvinnans roll mycket har varit att anpassa sig till män och att vi måste tala om mäns våld. Hon undrar hur det är möjligt att våldtäkter ens existerar i ett modernt samhälle. Och när man tänker efter är det faktiskt märkligt att mer energi inte läggs på att motverka mäns våld mot kvinnor. Att det räcker med ett “inte alla män” för att få slut på diskussionen.

Liksom Lundell talar Zara Larsson om feminism, på sjuttonåringens underbart naiva sätt. Jag kan förstå att hennes program provocerar många, men jag tyckte mest att det var uppfriskande att lyssna till en tjej som verkligen vågar ta plats. Kaxigheten är något vi borde värna om. Jag hoppas att Zara Larsson inte stukas av hatare, utan fortsätter ta plats. Hon är ung och ibland kanske tanklös, men att därför hatas och få hot om våld och ännu värre död, är för mig obegripligt. Vad är det för värld vi lever i när unga kvinnor som vågar sticka ut hakan mordhotas? Hur kan någon ens komma på tanken att hota med just våldtäkt. Parallellen till Lundells sommarprat blev tydlig och obehaglig. Larssons hat mot machokulturen är ett hat som jag delar, då den gör livet sämre för såväl män som kvinnor.

Även Kristina Sandberg talar om samhällsstrukturer som gjort att män och kvinnor skilts åt enligt det genussystem som Yvonne Hirdman talar om. Utifrån “sin” hemmafru Maj, berättar hon om hemmafruar och funderar över kvinnoroller i olika tider. Hon talar om hur barn ofta överkompenserar för det de inte fått i sin barndom, när de själva får barn. Damn if you do, damn if you don’t är ett uttryck jag kommer att tänka på då jag lyssnar på Sandbergs program. Det blir så tydligt att kvinnor inte kan göra rätt, inte då och sällan nu. 

Att inte kunna göra eller bli rätt är något Alice Teodorescu tar fasta på i sitt sommarprogram. Hon kallar sig inte feminist, som är så vanligt bland de som istället kallar sig liberaler. Till skillnad från Lundell, Larsson och Sandberg ser hon inte samhällsstrukturer som ett skäl till ojämlikhet och talar istället om individens val som nyckel till framgång. Jag förstår att Teodorescu absolut inte är vänster. Med den uppväxt hon hade i det kommunistiska Rumänien i en totalitär stat kan hon självklart inte bli annat än en motsats till det. Precis som Sandberg talar om i sitt program är det vanligt att överkompensera för det som saknats. Totalitära stater där valfrihet och frihet inte finns skapar säkerligen många som söker just detta. Alla totalitära stater är dock och har inte heller varit styrda av vänsterpolitiker. Det glömmer Teodorescu.

Hon glömmer också att det val som hon gjort och det liv hon skapat inte bara är att välja. Jag är imponerad över det Teodorescu åstadkommit och jag håller helt med henne om att kvinnor borde stötta varandra. Jag håller dock inte med om att det inte skulle finnas något i vårt samhälles struktur som gör att alla inte har samma möjligheter och inte heller att de som kommer hit från andra länder måste uttrycka sin tacksamhet mot det nya landet.

Maxida Märek talar också om förtryck och om att vara en svensk som inte räknas. Hon talar om hur vargar alltid är viktigare än renar och hur pengar är viktigare än samer. Programmet ger mig ett nytt perspektiv på hur det är att leva som minoritet i Sverige. Det spelar liksom ingen roll vilka val individen gör om kollektivets förutsättningar inte finns. Märek har tagit strid för sitt folk och mot nya gruvor. Hon har kallats extremist och terrorist, men allt handlar om överlevnad för det folk hon tillhör. Självmordsstatistiken är skrämmande och hon vet inte vem som försvinner nästa gång. Märek imponerar på mig med sitt driv och sin målmedvetenhet.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: