Nobelpriset

Veckans kulturfråga v.48 2020

I måndags delades Augustpriset ut, förra veckan The Booker Prize och i början av december är det dags för Nobelpriset. Detta är bakgrunden till veckans tvådelade fråga.

Brukar du följa utdelningen av litterära priser? Vilket pris fokuserar du i så fall mest på?

 

Jag är som ni kanske har märkt, en riktig prisnörd och följer noga såväl nomineringslistor som vinnare. Trots att Nobelpriset mist en del av sin forna glans är det ett pris som jag fokuserar mycket på när jag väljer vad jag ska läsa. Årets vinnare Louise Glück står på tur.

Sammanställning av oktobers prisfokus

Mitt fokus under månaden som gått var litterära pris och det har blivit en rad inlägg i ämnet. Två av månadens kulturfrågor har tangerat ämnet en om favoriter bland nobelpristagare i litteratur och en om författare som sällan får priser, men som förtjänar mer uppmärksamhet.

Nobelpristagaren i litteratur 2020 avslöjades första torsdagen i oktober och även om Louise Glück var okänd för mig ser jag fram emot att stifta bekantskap med hennes texter. Några forna kulturkollare tippade vinnaren och ingen av oss gissade rätt. Jag skrev också ett eget inlägg med tankar kring priset.

Mer om Nobelpriset då jag publicerade en lista med 10 bra böcker som fått Nobelpriset och apropå Svenska Akademien så blir de i december fulltaliga efter att två nya ledamöter presenterats. Läs mer om dem här.

Årets bok delades ut 9 oktober och vinnaren var Där kräftorna sjunger. Årets prisutdelning var digital och jag saknade definitivt den trevliga tillställning som utdelningarna på Bokmässan brukar vara.

Den 19 oktober avslöjades de nominerade till årets Augustpris och jag hade inte många rätt när jag tippade dagen innan. Båda listor innehåller dock med säkerhet bra tips på läsning.

Den 25 oktober avslöjade Svenska Deckarakademin de nominerade till priset Årets bästa kriminalroman i tre kategorier, Årets bästa svenska kriminalroman, Årets bästa översatta kriminalroman och Årets bästa debutant.

Den 27 oktober var det dags för Nordiska Rådets litteraturpris 2020 och jag fokuserade på vinnaren i barn- och ungdomsklassen. Läs om vinnarboken Vi är lajon! här.

Recensioner av Humlan Hanssons hemliga liv, nominerad till Augustpriset och Lite död runt ögonen, nominerad till Årets bästa kriminalroman finns också att läsa.

Ett inlägg i serien boknostalgi har det också blivit och det handlar om en tidigare augustprisvinnare.

 

Photo by Sharon McCutcheon on Unsplash

 

10 bra böcker av författare som fått Nobelpriset

Idag bjuder jag på en lista med bra böcker av nobelpristagare i litteratur som tidigare publicerats på Kulturkollo. Listan hade kunnat bli mycket längre, men jag tvingade mig själv att koka den till tio absoluta pärlor. Håller du med, eller hade du velat se andra böcker på listan?


Trots de senaste årens kalabalik i och kring Svenska Akademien går det inte att komma ifrån att Nobelpriset i litteratur är något speciellt. Många av de absolut bästa böcker jag läst är skrivna av nobelpristagare och här är tio favoriter (som krävde att väldigt många fler valdes bort). Årtalen inom parentes är det år författaren tilldelades priset.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Sverige, (1909)

En myllrande berättelse med den före detta prästen Gösta Berling i centrum. En fantastisk bok med så många detaljer att den kan läsas om och om igen.

Lång dags färd mot natt av Eugene O’Neill, USA, (1936)

En fantastisk pjäs som jag både läst och sett. Vi får följa familjen Tyrone under en lång dag och ta del av en mängd konflikter och hemligheter.

Pion av Pearl S. Buck, USA, (1938)

En bok som utspelar sig på 1800-talet i Kina där den unga kvinnan Pion säljs till en judisk familj där hon fungerar som hushållerska. När hon efter några år blir förälskad i sonen David och kärleken visar sig vara besvarad uppstår problem.

I väntan på Godot av Samuel Beckett, Irland, (1969)

Ännu en pjäs som jag absolut älskar. Jag har både läst och sett den flera gånger och är väldigt sugen på att se föreställningen som går på Dramaten just nu där Jonas Karlsson och Johan Ulvesson spelar Estragon och Vladimir.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn, Sovjetunionen, (1970)

En självbiografisk och kontroversiell bok om livet i ett sovjetiskt arbetsläger under 1950-talet som är både välskriven och viktig.

Sena dikter av Wisława Szymborska, Polen, (1996)

En samlingsvolym bestående av Szymborskas tre sista diktsamlingar Ett kolonHär och Nog nu. En fin samling som förstärker min kärlek och beundran till denna fantastiska poet.

Blindheten av José Saramago, Portugal, (1998)

I en stad drabbas större delen av befolkningen av en plötslig blindhet. När de tror att ingen ser dem förändras invånarna till det sämre och gör de mest gräsliga saker för att klara sig själva på bekostnad av andra.

Onåd av J. M. Coetzee, Sydafrika, (2003)

I ett Sydafrika där apartheidsystemet är ett minne blott finns fortfarande en spänning mellan svarta och vita. När universitetsläraren David blir uppsagt från sitt jobb flyttar han till sin dotter Lucy som driver en gård. På landet är konflikten ännu mer tydlig.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, Österrike, (2004)

En fascinerande berättelser om två kvinnor och deras drömmar om ett lyckligt liv och framför allt ett lyckligt äktenskap. Jelineks språk är helt klart något utöver det vanliga.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, Kanada, (2013)

En fantastisk novellsamling om vanliga kvinnors ovanliga öden. Till mina favoriter hör novellerna “Tröst” och “Flytande bro”.

 

Vilka är dina favoritverk av de författare som fått nobelpriset?


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 26 november 2019

Nobelpriset 2020 till Louise Glück

Louise Glück tilldelas Nobelpriset i litteratur 2020. Jag fick min poet och en kvinnlig sådan, men från USA.  Hon tillhör inte de poeter jag tippat (få hade gjort det) och inte heller de jag läst, men jag måste säga att det lockar.

Motiveringen från Svenska Akademien lyder:

”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

Louise Glück debuterade 1968 med diktsamlingen Firstborn och det har därefter blivit elva till. Tre av dem finns utgivna på svenska. Jonas Brun har översatt två av dem Averno från 2006 och på svenska 2017, samtVild Iris från 1992 som kom i svensk översättning för bara några veckor sedan, Stewe Claeson den tredje som heter Ararat. 

Alla utgivna av lilla Rámus. förlag och det känns extra roligt. Böckerna som fanns i lager tog snabbt slut, men kanske får jag ta och beställa en bok eller två för senare läsning. Lite roligt är det också att Glück är Månadens diktare på P1 och att det därför går att lyssna på Saga Gärdes inläsning av dikten “Vesper: Parousia” i översättning av Jonas Brun. Jag tycker mycket om den. Några fler dikter finns att läsa här och Jonas Thente tipsar om fem läsvärda böcker här.

 

Photo by Maurizio Izzo on Unsplash

Mina tankar kring Nobelpriset i litteratur

När fyra forna kulturkollare tippade vinnaren av årets Nobelpris i litteratur konstaterade vi att vårt tålamod med Svenska Akademien börjar ta slut. Mycket handlar om skandalerna kring Jean-Claude Arnault och det faktum att så många ursäktat och skyddat honom, men också om det olämpliga i att året efter en sådan skandal prisa en författare som Peter Handke. Ledamöterna kan tala sig blåa om att Nobelpriset är opolitiskt och att de prisar litteratur, inte författarens åsikter, men det går inte att komma ifrån att valet av en så kontroversiell författare sänkte Nobelprisets status ytterligare.

För mig började det redan när Bob Dylan fick priset 2016. Visst kan jag köpa några av de argument Sara Danius för fram i boken Om Bob Dylan, men för mig försvann en del av skimret redan då. Kanske är jag en litteratursnobb, men jag uppskattar ett pris som lyfter smalare författarskap än de flesta andra priser. Det är också skälet till att jag inte blev speciellt imponerad när Kazuo Ishiguro fick priset året efter. Visserligen med ett japanskt ursprung, men otvivelaktigt en brittisk författare som dessutom redan når en bred publik.

Precis som Ann Lingebrandt skriver i sin text med rubriken Den här gången har Svenska Akademien inte råd att ställa till med en skandal (Sydsvenskan, 2020-10-01) är 2020 något av ett ödesår för Nobelpriset igen.  Vi behöver en värdig pristagare och precis som Lingebrandt påpekar handlar värdighet inte bara om litterära kvaliteter. Priset är inte opolitiskt, vilket situationen för t.ex. Svetlana Aleksijevitj tydligt visar. Jag håller med om att vi behöver fler pristagare som står för något mer än bara en bra bok eller två. Nobelpriset har inte råd med fler Dylans som inte är intresserade av priset eller Handkes som har åsikter som inte bara provocerar, utan faktiskt förnekar folkmord. Att ge priset till en författare som är så tydligt politiskt är en politisk handling och att då ursäkta sig med att litteraturen ska stå i centrum är bara dumt. Svenska Akademien behöver ta ett kliv ut i verkligheten och faktiskt tänka över vilket roll de vill ha i den litterära världen.

Valet av pristagare 2020 är ett ödesval. Som Lingebrandt lyfter måste Nobelpriset bli ett pris för hela världen och det krävs dessutom förnyelse i Nobelkommittén. Att två av fem utomstående ledamöter hoppade av efter endast ett års arbete ser verkligen inte bra ut. Nej, det är inget “världsförbättrarpris”, vilket Lingebrandt också påpekar, men det får inte heller bara vara ett pris för avdankade västerländska författare som akademiledamöterna läst i sin ungdom. Inte ens det här århundradet har priset delats ut till lika många män som kvinnor och den geografiska spridningen är långt ifrån imponerande. Visst finns det författare som bott och verkat i andra världsdelar än Europa och Nordamerika, men de är få. Språken som de skriver på är också ofta språk som kan kopplas till forna kolonialmakter.

Jag tippade i dagens tidigare inlägg och tänkte försöka mig på att bredda listan något (de första fyra på listan hittas också i morgonens inlägg). Ingen ska självklart prisas bara för att de råkar vara kvinnor eller från en annan del av världen än den engelskspråkiga, men med tanke på hur många gånger priset gått till en författare bara för att han råkat vara man från Europa är någon slags kvotering ändå på sin plats. Någon gång måste blicken lyftas. Att de som prisas ska vara “värdiga vinnare”, vilket bland annat betyder stora författare, är självklart, men det behövs en bredd på pristagarna som saknats från början. Då kunde vi skylla på hur världen såg ut, men det funkar inte riktigt längre. Nu tyder ett allt för ensidigt prisande snarare på en rejäl dos inskränkthet.

Ngũgĩ wa Thiong’o kommer från Kenya och numera skriver på sitt modersmål kikuyu, något som bidrog till att han fängslades. En författare som verkligen kämpar för att sprida litteraturen till andra än de som läser på de forna kolonialspråken och det är riktigt viktigt. Jag hade gärna sett honom få Nobelpriset.

Ann Carson är visserligen från Kanada, men är kvinna och poet, vilka båda är underrepresenterade bland forna vinnare. Det som kan tala emot henne är att Rebecka Kärde, en av de tre externa medlemmarna i Nobelkommittén, översatt delar av hennes produktion till svenska. Jag håller ändå en tumme för Carson, som jag visserligen läst för lite av, men ändå tycker är briljant.

Bei Dao är också han poet och kommer från Kina. Det som ligger honom i fatet är att han inte längre är speciellt produktiv, men det har ju inte hindrat Svenska Akademien förr. Att Göran Malmqvist översatt torde inte spela någon roll länge. Det här med översättare är dock lite märkligt kan jag tycka, för en merit som kan ge en plats i Svenska Akademien är just förmågan att översätta litteratur från för oss smalare litteraturländer och då är det inte konstigt om översättaren sitter på en av de 18 stolarna.

Hiromi Itō är en spännande poet från Japan och även om bara en bok översatts till svenska har hon varit stor i sitt hemland sedan 70-talet. Jag lyssnade på henne i samtal med Martina Montelius på Stockholm Literature 2016 och det var ett helt absurt och samtidigt väldigt intressant samtal. Helt klart kommer Svenska Akademien höja sitt anseende hos mig om de väljer att ge priset till en kvinna som skriver dikter om bland annat kvinnors sexualitet.

Jamaica Kincaid från Antigua är en frispråkig och spännande dam som skriver böcker från en miljö som sällan skildras i litteraturen. I alla fall inte i den litteratur som når oss. Kincaid är rolig och vass, något som behövs. Läs gärna den här intervjun från Vi Läser 2:2018.

Han Kang från Sydkorea är i början av sin karriär och egentligen är det nog för tidigt för henne, men även Olga Tokarczuk måste anses vara det. Ska det bli några yngre pristagare måste författare med färre verk väljas. Kang är helt klart speciell och en författare som få inte kan beröras av.

Etgar Keret från Israel är kanske för ung och oerfaren även han, men har skrivit såväl novellsamlingar som självbiografiska böcker och filmmanus. Dessutom har han skrivit flera böcker som vänder sig till yngre läsare och det vore en spännande breddning av pristagarlistan.

Maryse Condé från Guadeloupe vann det alternativa Nobelpriset 2018 och det gör att jag tror att hon diskvalificerade sig för ett äkta pris. Att Svenska Akademien skulle “härma” den grupp som utmanade dem när de själva inte kunde dela ut priset känns otänkbart. Jag blir dock gärna överraskad. Även henne har Vi Läser träffat. Haruki Murakami tackade för övrigt nej till det alternativa priset efter att ha avslöjats som en av de tre nominerade och det kändes som ett strategiskt beslut. Eftersom Murakami kritiserats för sin ibland taskiga syn på kvinnor vore det dock inte något smart val av ge honom Nobelpriset i år.

För övrigt anser jag att Ko Un från Sydkorea är en fantastisk poet, men att välja honom i år vore riktigt smaklöst med tanke på att han under #metoo anklagades för sexuella trakasserier av den yngre poeten Choi Young-mi. Riktigt så världsfrånvända kan väl Svenska Akademien ändå inte vara.

 

Vem blir årets nobelpristagare i litteratur?

I eftermiddag klockan 13 kommer ständig sekreterare Mats Malm att öppna de berömda dörrarna i Börshuset och tillkännage vinnaren av Nobels litteraturpris 2020. Vem vinner? Vi har såklart ingen aning, men fyra forna kulturkollare kan inte motstå tillfället att gissa lite. 

Vi har sedan 2014 konfererat på Kulturkollo om vem vi tror vinner Nobels litteraturpris. 2014 vann Patrick Modiano men det var ingen av oss som gissade på det. 2015 lyckades Helena pricka in rätt gissning på Svetlana Aleksijevitj. 2016 kammade vi hem noll poäng för vem kunde ana att Bob Dylan skulle motta nobels litteraturpris? Lika illa gissade vi dock 2019 då Peter Handke vann och Olga Tokarczuk tilldelades priset för 2018. Med andra ord så är vi inte så lysande på att gissa rätt, men det avskräcker inte oss att göra ett nytt försök 2020.

Vad ska vi tänka på innan spekulationerna skenar? Jo, jag gjorde en egen undersökning på vad som krävs för att vinna litterära priser. Störst chans har du om du är är en europeisk vit man och som är över femtio år. Utomeuropeiska författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är författare som lever i exil i land i Europa. Är du kvinna så finns det en liten chans att vinna förutsatt att du skriver om andra världskriget. Läs hela inlägget här. 


Anna: Ja, vad ska man egentligen tro om det här med nobelpriset i litteratur. Jag hoppas, hoppas att priset i år går till en författare som lockar till läsning, mycket läsning och varför inte Margaret Atwood? Hon har en stor och bred produktion som innehåller både poesi, essäer, skönlitteratur, drama och manus för tv. Jag framhåller och hoppas ständigt på Jamaica Kincaid eftersom hon skriver helt briljant med ett språk som är så noggrant och klart att det är självlysande. Min tredje gissning/förhoppning är att Ngugi wa Thiong’o, som under ett halvt sekel skrivit fantastiska romaner och engagerat sig för rätten att skriva på modersmål och översätta texter till minoritetsspråk, skall uppmärksammas. 


Fanny: Mitt förtroende för Svenska akademien har tyvärr mycket att önska. Alla intriger, fulspel och inte minst förra årets pristagare gör mig mest matt. Men det händer kanske något fint i år? Kanske. 

Jag brukar undanbe mig att gissa i de här sammanhangen. Jag är i ärlighetens namn varken superintresserad eller superengagerad och just nu är jag dessutom superskeptisk. Men jag vill tro gott om människan och att Svenska akademien snart kommer bli något nytt. Något bra. 

Jag har alltid hoppats på Joyce Carol Oates, men hon är månne för ojämn och har för hög produktionstakt. Den som jag verkligen skulle vilja se som pristagare är Margaret Atwood för hennes mångsidighet, språk och blick på världen. Eller kan det bli Nawal El Saadawi, Jamaica Kincaid eller Colm Tóibíns år? 

Vad vet jag?! Sannolikt blir det någon för mig okänd.


Helena: Det finns mycket att säga om Akademien, senaste pristagaren och allt det där, men jag gör inte det idag, jag biter ihop, försöker välja glädjen och önskar mig att vi kan få återgå till det litterära igen. Egentligen tror och tycker jag att det är dags för en poet i år, men jag har så sorgligt dålig koll där så jag tippar romanförfattare istället. Jag hoppas att någon av följande prisas:

Margaret Atwood borde prisas för att hon är så mångsidig, hon skriver såväl poesi och science fiction som historiskt och fantastiskt. Om inte annat kan hon få priset som tröst för att hon måste uppleva en värld som rör sig närmare och närmare det Gilead hon beskrev i Tjänarinnans berättelse för varje dag.

Colm Toibin borde prisas för att han skildrar människor så uppenbart ömsint, kärlek till mänskligheten behöver vi mer av, eller hur? Han är också kombinerat ömsint och kraftfull oavsett om han beskriver HBTQI-liv, kvinnovardag, barns världar, samhällskonflikter eller historiska myter. 

Jamaica Kincaid borde prisas eftersom hon är så himla cool, i såväl sitt sätt att vara och kasta åsikter omkring sig som i sitt skrivande. Hon har ett helt eget sätt att se på och beskriva världen och det borde lyftas fram och hyllas.

Men mest av allt hoppas jag som vanligt på en för mig okänd författare som jag ska vilja lära känna och som kan öppna en ny värld för mig, gärna någon av de där poeterna som jag har så dålig koll på.


Linda: Sanningen är att jag börjar tröttna på Svenska Akademien och alla intriger. Droppen blev förra årets Nobelpris till Peter Handke som mest kändes som en barnslig protest mot dem som försökt styra genom en utökad Nobelkommitté. Det märks också att intresset för priset är mindre än det brukar. Inte lika tidig vadslagning. Inte lika många spekulerande texter. Jag ger de aderton (eller sexton) en chans till och hoppas att de gör ett bra val. 

Om Ngũgĩ wa Thiong’o ska vinna priset någon gång så måste det nog bli i år, eller i alla fall snart. Inte just för att han är gammal, utan för att Per Wästberg är det och jag kan tänka mig att just Wästberg är hans största förespråkare. Lite känns det dock som att det är dags för en poet i år, för nej, Bob Dylan räknas inte. Även om jag egentligen inte önskar mig en pristagare från Nordamerika eller Europa håller jag en tumme för fantastiska Anne Carson och drar också till med den kinesiske poeten Bei Dao. Två väldigt olika poeter från olika delar av världen, som båda har en personlig och speciell röst. 

Nu har jag tippat tre gamlingar men lite kul hade det varit med någon yngre (i alla fall med nobelprismått mätt) författare med en samtida röst. Kanske japanska Yoko Ogawa kan vara något? Jag har visserligen bara läst en bok av henne, men senaste boken The Memory Police verkar mycket intressant och har dessutom nominerats till Man Booker International Prize. Eller varför inte Hiromi Itō en spännande poet, också hon från Japan, som är en av de mest karismatiska författare jag någonsin lyssnat till. Att gubbarna i Svenska Akademien skulle ge priset till en kvinna som skriver dikter om kvinnlig identitet och sexualitet känns dock lite väl långsökt. 


Strax efter klockan 13 vet vi och jag återkommer med kommentarer därefter!

 

Veckans kulturfråga v.41 2020

Jag har fokus på pristagare i oktober och trots allt tillhör ändå Nobelpriset de största priserna. Många märkliga pristagare har det blivit genom åren, men också många riktigt bra. Imorgon avslöjas vem som får priset 2020.

Veckan kulturfråga handlar dock om de som redan prisats och lyder:

Vem är din favorit bland tidigare Nobelpristagare i litteratur? 

 

Om jag måste välja en blir det Tomas Tranströmer som fick priset 2011. Jag grät när hans namn avslöjades och hade elever runt mig som en gång för alla övertygades om att jag är lite, lite galen. Men det finns många bra författare bland pristagarna, det gör det. Får jag nämna några till? Klart jag får, regler är till för att tänjas. Då måste jag lyfta fram Pearl S Buck, som jag tror var den första Nobelpristagare jag läste något av och Olga Tokarczuk som var den senaste för mig nya pristagare som jag läste något av.

 

Fokus på pristagare i oktober

I oktober delas en rad litterära priser ut och andra litteraturpriser avslöjar sina nominerade. Pristagare blir därför mitt fokusområde under månaden som kommer.

9 oktober delas Årets bok ut till tre pristagare, men bara en vinnare. Blir det en favorit som vinner? Får vi en ny bitter andrapristagare?

27 oktober är det dags för Man Booker Prize att delas ut.

Svenska Deckarakademin brukar avslöja sina prisvinnare i slutet av oktober och någon torsdag i oktober presenteras (förhoppningsvis) årets vinnare av Nobelpriset i litteratur. Dessutom borde de nominerade till Augustpriset dyka upp under månaden.

Flera prisutdelningar kommer att kunna följas digitalt och jag hoppas kunna bjuda på några liveinlägg.

Några tillbakablickar till priser som Women’s Prize for Fiction, Comedy Women in Print Prize och Crimetime Awards som delades ut i september kan också dyka upp.

 

 

 

Halvvägs

Halva 2020 har gått och det är verkligen inget år som kommer att gå till historien som annat än ett skitår. Detta nästan oavsett vad som händer i höst. Självklart har min läsning påverkats av läget och jag ligger lite efter. Samtidigt brukar det ofta se ut så innan semestern och eftersom jag skickade in sista delen av ett skrivjobb igår har jag nu semester på riktigt. Det blev i alla fall 13 lästa böcker i juni, så lite flyt börjar allt komma tillbaka. Bara 83 böcker kvar att läsa då …

Hur ser det ut med de övriga läsmålen då?

Jag har läst texter av författare från 17 länder och målet är 26. Inte jättemycket kvar alltså, men å andra sidan är många av de “enkla” litteraturländerna redan avbockade. Jag har gjort en lista att inspireras av och redan läst två av titlarna och påbörjat en.

Boktolvan knallar på och jag har läst böcker av sju författarelistan, som jag för övrigt är väldigt nöjd med.

När det gäller vinnare av Nobelpriset och Women’s Prize for Fiction går det trögare, men det är ju å andra sidan utmaningar som kan räcka hela livet.

Vilka böcker är då bäst hittills i år?

Topp fem av de jag hunnit både läsa och skriva om skulle jag säga är:

The Stranger Diaries av Elly Griffiths

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Snöstorm av Augustin Erba

de av Helle Helle

Daisy Jones & the Six av Taylor Jenkins Reid

 

Hur går det för er med läsningen? Har ni några läsmål? Vilka är de bästa böckerna ni läst i år?

 

Photo by Markus Winkler on Unsplash

 

 

Mina hjältinnor: Olga Tokarczuk

Nobelpriset har tilldelats få kvinnor, men 2018 gjorde Svenska Akademien ett klockrent val när de beslutade att ge priset till den polska författaren Olga Tokarczuk. Jag har just börjat upptäcka henne och läst Styr din plog över de dödas ben, samt påbörjat Löparna som tilldelades Man Booker International Prize 2018.

Det finns några saker som gör Olga Tokarczuk extra viktig. Dels är jag imponerad över hur hon lyckas skriva både väldigt allvarligt och vansinnigt roligt på samma gång, men jag är också glad över att hon befinner sig på en helt annan plats än den polska regeringen som börjar tumma på de demokratiska rättigheterna inte minst för hbtq-personer.

En viktig person och författare. En riktig hjältinna.

 

 

Foto: Lukasz Giza

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: