Nobelpriset

Mina kulturella helgplaner

Jag är en planerande bloggare och många av de inlägg som dyker upp här har jag funderat en hel del på. Andra är totalt spontana ska tilläggas, men jag lämnar inte jättemycket åt slumpen. För att ha något att skriva om måste jag självklart konsumera kultur och för att hinna med allt jag vill borde dygnet ha minst 48 timmar. I helgen skulle jag till exempel behöva läsa sisådär tio böcker och se i alla fall tre tv-serier. En film eller två hade varit ett trevligt komplement, men där inser jag mina begränsningar. En stor anledning till de lite väl massiva planerna är att jag har många intensiva helger framför mig när jag inte kommer att hinna med så mycket läsning eller tv-tittande. Nästa helg bjuder visserligen på tågresor, men också häng med mina kulturkollovänner och då vill jag självklart hellre hänga med dem än något annat.

Så, hur ser mina kulturella helgplaner ut?

Jag har en hög (kombinerad fysisk och digital) med böcker som nominerats till Augustpriset som jag vill läsa. Bland dem märks Dyksommar av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg och Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld. De nominerade till Årets bästa skönlitterära bok lockar inte jättemycket, med undantaget av Barnet av Olivia Bergdahl som jag också hoppas hinna läsa. Testamente av Nina Wähä har jag påbörjat, men läsningen går otroligt trögt. Jag skulle ändå vilja läsa ut den innan vinnarna avslöjas nästa måndag.

Jag vill också läsa några fler av de nominerade till Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska och översatta kriminalromaner. Den olästa bok som lockar mest är Efter skandalen av Sarah Vaughan. När det gäller böcker från Modernista, som har gett ut flera av de nominerade,  har jag tyvärr helt tappat bort, då de inte återfinns hos någon av de e-bokstjänster som finns och det är där jag hittar merparten av de böcker jag läser. Annars lockar Förlåt oss våra synder av Jo Spain ganska mycket.

Det är ju också Nobelnovember och jag har fått hem både Löparna av Olga Tokarczuk och Berättelse om ett liv av Peter Handke. Trots min skepsis mot vissa åsikter Handke hyser är jag nyfiken på att läsa något av båda dessa pristagare. Sedan finns ju alla “vanliga” böcker som erbjuds till höger och vänster och läslistan är galet lång. Just nu läser jag t.ex En halv värld bort av Mike Gayle och den är riktigt trevlig.

Och så tv-serier. Många har tipsat om Filip och Mona med William Spetz och Anna Granath som finns på SVT play och den vill jag gärna se. Sedan vill yngste sonen att jag ser Atypical och efter en trög start är jag nu sju avsnitt in på första säsongen och tredje säsongen släpptes just på Netflix. Jag håller också på med tredje säsongen av Thirteen reasons why och trots att jag tycker att den går lite på tomgång är jag inte redo att ge upp den.

Hur ser dina kulturella planer för helgen ut?

Några nobelnoveller

Ett sätt att få igång läsningen av Nobelpristagare är att fokusera på kortare texter och ännu mer effektivt blir det när läsningen behöver ske snabbt på grund av ett läsprojekt på jobbet. De senaste veckorna har jag läst en rad noveller av Nobelpristagare, några ur samlingarna Nobeller och Fler Nobeller, men också några av de nobelnoveller Novellix gett ut. Vissa av dem kommer jag att använda med mina elever, men inte alla. Mer om det när projektet är genomfört.

De här novellerna har jag läst. Årtalen inom parentes är de år som författaren tilldelades Nobelpriset.

ur Nobeller

“Fadern”, Björnstjerne Björnson, Norge, (1903)

En kort novell om en far som har en son. Novellen har ett lite klurigt slut och jag gillar den skarpt.

“Lögner”, Frans Emil Sillanpää, Finland, (1939)

En vacker text med många naturbeskrivningar och berättelsen om en gosse som upptäcker lyriken eller något helt annat.

“Sill”, Haldór Kiljan Laxness, Island, (1955)

Inte helt lättläst, men intressant om sillens betydelse.

“Den ordsnabbe”, Elias Canetti, Bulgarien/Storbritannien, (1981)

En rolig liten text som gav mersmak.

“Två berättelser”, Naguib Mahfouz, Egypten, (1988)

“Den sjunde berättelsen” om en kväll på taket och syriska grannar, samt “Den åttonde berättelsen” om gravhelgen.

“Mitt liv med vågen”, Octavio Paz, Mexico, (1990)

En klurig berättelse fylld av metaforer och liknelser och en fråga om vem “hon” är.

“Spegeln”, Harold Pinter, Storbritannien, (2005)

En liten, kort text om ansiktet i spegeln.

Novellix

“Till rum 19” av Doris Lessing, Storbritannien, (2007)

Fantastisk novell om en kvinna som försöker leva eller i alla fall överleva i sitt på ytan perfekta liv.

“Dolly” av Alice Munro, Kanada, (2013)

En fin novell om en gammal kärlek och ett missförstånd.

“En familjemiddag” av Kazuo Ishiguro, Storbritannien, (2017)

Novell om en familj med öppet slut och mycket mellan raderna.

 

Vilka noveller av nobelpristagare kan du rekommendera?

Om Bob Dylan

Jag minns fortfarande hur jag stod där i klassrummet och tappade masken helt när Sara Danius avslöjade att Bob Dylan tilldelats Nobelpriset i litteratur. Kanske svor jag till och med lite. För mig var valet av honom nämligen ingen fantastisk överraskning, utan mer av ett skämt. Nu inser jag att jag får alla Dylanmän av alla kön mot mig, men jag blev inte alls glad över Svenska Akademiens val. Snarare tvärtom. Jag blev faktiskt så förbannad att jag proklamerade den smala litteraturens död och skrev sedan ännu ett inlägg om varför jag tyckte så. Bland annat skrev jag så här:

Språket är engelska. Det är en man. Han är från väst. Alla känner till honom. Hur kul är det på en skala?

 

I essän Om Bob Dylan berättar Sara Danius lite om valet, men mest om varför hon anser att Bob Dylan var ett självklart val och hur hans sånger kan kopplas till de antika rapsoderna. Att lyrik skulle framföras med lyra och nu med gitarr. Jag köper inte argumentationen fullt ut, men ska erkänna att Danius är så skarp att jag faktiskt nästan blir övertygad om att valet inte var helt galet. Nästan. Främst för att jag inser att jag inte levt i den värld Danius och många med henne levt, där Bob Dylan stått för något speciellt. Det övertygar mig å andra sidan möjligen om att han är en stor musiker och textförfattare, men att dessa texter skulle vara värt ett Nobelpris i litteratur ställer jag mig fortfarande frågande till.

Jag lyssnade på Om Bob Dylan i inläsning av Sara Danius själv och det var ett utmärkt sätt att möta texten på. Resonemanget kring valet av Dylan och hans storhet är onekligen intressant och jag tycker om att få veta mer om vad som egentligen hände bakom kulisserna. Danius är både vass och roligt, eller var. Återigen slås jag av hur sorgligt det är att hon inte längre finns ibland oss.

Om Bob Dylan är en smart, lärorik och underhållande bok om vad som egentligen är stor litteratur. Nu vill jag fortsätta att läsa eller lyssna på fler böcker av Sara Danius.

Idag begravs Sara Danius i Storkyrkan i Stockholm. Ärkebiskop Antje Jackelén håller i begravningen och precis som Agneta Pleijel skriver i DN har vi mist en viktig röst. Pleijel beskriver henne som “en fri, udda och ovanlig människa” som var otroligt beläst och som med envishet och engagemang mot alla odds lyckades påbörja en reformering av Svenska Akademin. Det kostade henne rollen som ständig sekreterare, men hon lämnade stol nummer 7 med hedern i behåll, vilket knappast kan sägas om alla ledamöter, varken de kvarvarande eller de som i alla fall hade vett att lämna sin plats. Enanstående kallas Pleijel henne och ja, det var hon verkligen.

 

Nobelnovember

Utmaningen att läsa något av alla nobelpristagare i litteratur är långt mer ständig än Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Nu i november gör jag ett extra ryck och hoppas kunna bocka av några tidigare olästa författare på min lista.

Prio ett är att läsa något av de tre kvinnliga pristagare jag ännu inte läst något av. De är Grazia Deledda (1926), Svetlana Aleksijevitj ( 2015) och Olga Tokarczuk (2018)

Prio två är att läsa alla olästa pristagare på 2010-talet. En lista hittar du här.

Prio tre är valfri oläst pristagare.

 

Här finns en lista över alla nobelpristagare och de jag har läst är markerade. Som ni ser finns det en hel del kvar att göra.

Välkommen till Nobelnovember, häng gärna på och läs en nobelpristagare eller fler under månaden som kommer.

Check på Nobelpristagare?!

Jag har en plan.

Tanken är att jag någon gång ska läsa någonting av alla som mottagit Nobelpriset i litteratur. Att jag läser en hel bok av alla känns osannolikt men en novell eller några dikter borde jag fixa. Kanske mer kvantitet än kvalitet, men det struntar jag faktiskt i. Jag har lånat novellsamlingarna Nobeller och Fler Nobeller och hoppas hitta något intressant i dem.

Första målet i år är att läsa något av de kvinnor som fått priset som jag ännu inte läst något av. De som är kvar att upptäcka är Svetlana Aleksijevitj (2015) och Grazia Deledda (1926). Här räcker det med en kortare text per författare, men eftersom jag just nu läser Kriget har inget kvinnligt ansikte av Aleksijevitj  blir det mycket troligt så att den får representera henne. Det verkar dock vara en bok som behöver läsas i små portioner.

Tanken är sedan att jag ska ta ett årtionde i taget och jobba mig bakåt. De senaste åren ser det ut så här:

2019 Peter Handke, Österrike Är inte en författare som lockar och jag söker något kort.

2018 Olga Tokarczuk, Polen Lånade Spel på många små trummor i onsdags, så den ska jag försöka läsa snarast.

2017 Kazuo Ishiguro, Storbritannien Läst Återstoden av dagen och Never let me go, så check på honom.

2016 Bob Dylan, USA Läst några av hans dikter och självklart lyssnat på hans musik. Check på honom.

2015 Svetlana Aleksijevitj, Vitryssland Har förvisso läst ett gäng artiklar från GP av henne, men det här är en författare jag vill läsa något “riktigt” av. Läsning pågår, men det går väldigt, väldigt långsamt.

2014 Patrick Modiano, Frankrike Har läst en del av Lilla Smycket, men gett upp och lyssnat på Nätternas gräs, som var helt okej.

2013 Alice Munro, Kanada Läst samlingen Kärlek, vänskap, hat och några andra, enstaka noveller. 

2012 Mo Yan, Kina Är så vansinnigt osugen på att läsa något av honom, men trots att jag sett filmatiseringen av hans bok Det röda fältet får jag bita i det sura äpplet. Det får bli en novell. Hoppas han skrivit någon sådan.

2011 Tomas Tranströmer, Sverige En stor favorit som jag läst mycket av. 

2010 Mario Vargas Llosa, Peru Ännu en författare som jag egentligen klarar mig bra utan, men jag ska läsa, jag ska. Tipsa gärna om något kort.

 

Sex författare att upptäcka alltså, innan de första etapperna mot att ha läst något av alla litteraturpristagare är gjord. När första etappen ska vara slutförd? Ingen kommentar. Jag har ju hela livet på mig.

De två nobelpristagarna är utsedda

Innan jag gick till jobbet idag lade jag upp en bild på Instagram föreställande novellsamlingen Spel på många små trummor av Olga Tokarczuk med en fundering om huruvida hon skulle bli en av dagens pristagare. Så blev det. Ett val som känns spännande och jag ser fram emot att läsa något av denna, i alla fall i hemlandet Polen, ganska kontroversiella författare. Tokarczuk har tidigare gett ut böcker på Ellerströms och Ariel förlag, men kommande boken Löparna ges ut av Albert Bonniers förlag. Inte så konstigt att ett större förlag köpte rättigheterna, då den belönades med Man Booker International Prize 2018. Nu fick hon också Nobelpriset i litteratur för samma år.

Nobelpriset för 2019 tilldelades Peter Handke och det är ett i mina ögon mer kontroversiellt val. Att Handke vid ett flertal tillfällen hyllat den före detta serbiske ledaren Slobodan Milošević gör honom till ett redan kritiserat och väldigt kontroversiellt val. Visst är det som Anders Olsson säger att det är litteraturen som ska prisas, men det här känns inte som något riktigt bra val. Björn Wiman säger så här om de två pristagarna “[d]et är lite Dr Jekyll och Mr Hyde – en vänsterradikal och regimkritisk författare och en som är motsatsen om man säger så, en högerradikal politisk dåre som hållit tal vid Miloševićs grav. Det blir lite kluvet.”

Det blev alltså en kvinna och en man, två författare från Europa, som båda har ett ben i filmbranschen och dessutom är de båda två kontroversiellt politiska författare av helt olika anledningar. Ett lite märkligt sätt att säga att det är litteraturen och inte personen som ska prisas. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det är ett bra sätt att försöka vara opolitisk genom att vara just politisk. Inte så smart för en akademi som redan har förlorat en stor del av sitt anseende. Hur som helst finns det i alla fall en ny pristagare jag gärna läser något av och eftersom jag vill läsa något av alla får jag se till att även läsa någon av Handke. Eller kanske se en film. Räknas det?

Snart dags för dubbla nobelpristagare

Imorgon får vi veta vilka som tilldelas Nobelpriset i litteratur och det är två vinnare som presenteras. Efter förra årets kaos verkar debatten kring Svenska Akademien tystnat något, men även om jag är glad över chansen att upptäcka fler pristagare kan jag känna att de kanske borde ha väntat ett år till för att låta en fulltalig akademi utse dem. Samtidigt är jag alltid intresserad av att få bekanta mig med nya nobelpristagare och hoppas att den utökade Nobelkommittén kan utse något mer spännande pristagare än Svenska Akademien lyckats med de två senaste åren de gjorde valen. Det man får ge dem är att de i alla fall lyckats välja pristagare som knappt funnits med i förhandsspekulationerna, men det är också allt.

Två pristagare betyder hoppas jag verkligen minst en ny kvinnlig sådan. Att bara 14 kvinnor har tilldelats priset samtidigt som 95 män har fått det är en smärre katastrof, speciellt med tanke på att väldigt lite har gjorts för att ändra på det de senaste decennierna, när jämställdheten faktiskt gått framåt på andra områden. Sedan handlar det sjävklart om kvalitet, men om två män från västra Europa eller USA vinner blir jag minst sagt trött om än tyvärr inte särskilt överraskad. Faktiskt blir jag ganska trött om två män vinner, oavsett ursprung. Rent slentrianmässigt väljer Svenska Akademien dock män, eftersom en kvinna som vinnare alltid ses som ett undantag eller en inkvotering, som om det inte funnits en lång rad utmärkta kvinnliga kandidater. Av någon konstigt anledning påstås kvinnor inte kunna skriva om det allmänmänskliga, för det är tydligen bara män kapabla till. Män läser böcker av män om män och kvinnor läser böcker av både män och kvinnor om såväl män som kvinnor. Vi har kanske helt enkelt bättre inlevelseförmåga. Därmed inte sagt att kön är det som ska avgöra, vilket det gjort varje år en man fått ta emot priset. Bland mina favoriter finns författare från olika delar av världen och av båda kön.

Vilka kommer då att bli de vinnare som ständige sekreterare Mats Malm avslöjar imorgon klockan 13.00. Här blir det olika namn beroende på om det är pristagare jag tror på eller önskar mig. Mitt hjärta klappar alltid lite extra för Ko Un, den sydkorenske poeten som bland annat skriver dikter som beskriver och presenterar den sydkoreanska befolkningen. Jag hade också tyckt att det vore fantastiskt roligt om Margaret Atwood eller Jamaica Kincaid vann, inte för att de tillhör mina absoluta favoritförfattare, men de är skickliga skribenter som skriver intressanta böcker med ett viktigt innehåll. Det gäller även Maryse Condé, men eftersom hon tilldelades förra årets alternativa Nobelpriset har jag svårt att se henne som en tänkbar vinnare. Lite överraskad är jag över Anne Carsons låga odds och henne ser jag gärna som vinnare. Som vanligt önskar jag mig en poet och coolast hade det varit om vinnaren hette Carol Ann Duffy, vilket tyvärr är otroligt då jag har svårt att se en brittisk hovpoet vinna Nobelpriset. Jag tror också att gamla favoriter som Joyce Carol Oates och Ngũgĩ wa Thiong’o tyvärr gjort sitt som heta kandidater, men har gärna fel.

Vilka tror jag då på? Egentligen både tror och hoppas jag på en lite smalare författare och då kan Olga Tokarczuk vara ett alternativ. Det som talar emot henne är att hon tilldelades Man Booker International Prize förra året. Det som talar för henne är att hon är väldigt kontroversiell i det mer och mer högerpopulistiska Polen och efter två års väldigt opolitiska pristagare, kan jag tänka mig att Svenska Akademien går åt ett annat håll. Den rumänske författaren Mircea Cartarescu är också en tänkbar vinnare och en mer ofarlig sådan. Nobelkommittén får dock gärna gå utanför Europa och en tänkbar kandidat är då Salman Rushdie, även om jag önskar mig en författare som inte skriver på engelska. Kinesiska Can Xue har låga odds och är okänd för mig, men verkar spännande liksom César Aira. I den mardröm jag hade förra veckan vann istället Ismail Kadare och Enrique Vila-Matas. De är säkert skickliga författare, men intresserar mig absolut inte alls. Kanske kan Nawal El Saadawi istället vinna innan hon, som många andra tänkbara pristagare före henne, hinner försvinna från jordelivet. I år är jag extra ledsen över att varken Philip Roth eller Amos Oz hann få priset. De var två självklara kandidater.

Faktiskt tycker jag att själva spekulerandet av vem eller vilka som ska tilldelas priset är roligare än att få veta vinnarna. Nästan alltid blir jag besviken över avslöjandet och tomhet är oftare känslan det väcker snarare än glädjen. Senaste gången jag blev glad på riktigt var nog när Alice Munro vann 2013 och det var också senaste gången jag tippade rätt. Vill ni veta vilka jag valt ut av alla dessa namn är det till Kulturkollo ni ska bege er. Där har jag definitivt bestämt mig för två vinnare.

Vilka vinnare hoppas och tror du på?

Älskarinnorna frälste mig

Mitt mål är att när året är slut ha läst något av alla kvinnor som fått Nobelpriset. Nu har jag en oläst, nämligen Grazia Deledda som mottog priset 1926 och jag utgår ifrån att listan fylls på med minst en ny kvinnlig pristagare i höst. En av pristagarna som jag undvikit länge är Elfriede Jelinek. Av någon anledningar har jag fått för mig att hennes böcker inte alls är något för mig. När vi skulle dra och bada i somras och jag behövde en bok i pappersformat hamnade Älskarinnorna i väskan och jag läste, läste och läste tills den tog slut. Jag absolut älskade berättelsen om Brigitte och Paula, som drömmer om ett liv där de faktiskt har ett värde. Dessutom fascinerades jag av Jelineks rappa språk, där versalerna är helt borta och orden liksom rinner fram i ett högt, porlande tempo. Helt fantastiskt. Varför har jag inte fattat att Jelinek är en författare som är helt perfekt för mig?

Brigitte är fabrikssömmerska och Paula butiksbiträde. De drömmer om något mer, ett bättre liv och har båda fått för sig att vägen dit går genom en man. Även om männen de hittar kanske inte är de rätta, binds de till dem då de blir gravida. Livet som kvinna ska innehålla man, äktenskap och barn, men Jelinek visar med all önskvärd tydlighet att dessa tre ingredienser inte är någon garant för ett lyckligt liv. Män kan vara svin, ungar kan vara jobbiga och utan ett eget liv är kvinnor utlämnade till sina män oavsett om de är bra eller dåliga makar. Jelineks ibland ganska naiva ordval gör krocken med den rejäla svärtan än mer brutal. Läsningen är smärtsam, men samtidigt nödvändig.

Älskarinnorna kom ut 1975 och blev Elfriede Jelineks stora genombrott. Jag kan tänka mig att boken landade helt rätt i ett Europa där en ökad frihet för kvinnor var en viktig fråga. Samtidigt som ett nytt liv hägrade, fanns gamla strukturer och könsroller att fastna i. När Jelinek tilldelades Nobelpriset 2004 lämnade ledamoten Knut Ahnlund sin plats i Svenska Akademien i protest. Han menade att priset var ödelagt i och med att en författare som Jelinek fått det. Nu var det inte första gången Ahnlund gick igång; han ville lämna redan 1989 i den så kallade Rushdieaffären, som fick bland annat Kerstin Ekman att avgå. Ahnlund satt dock kvar till 1996, då han lämnade arbetet i Svenska Akademien efter ett storbråk med dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén. Ändå fanns han alltså kvar 2004 och en slutsats att dra är att mansgrisar inom Svenska Akademien definitivt inte är någon ny företeelse.

Är då Elfriede Jelinek värd ett Nobelpris i litteratur, eller är det som Knut Ahnlund menar en författare som “ödelägger” prisets status? Nu har jag bara läst en bok och en svala gör ingen sommar, men jag är redan otroligt imponerad. Jag har inte läst någon bok som liknar Älskarinnorna. Elfriede Jelinek är unik, kanske inte så mycket innehållsmässigt, men rent berättartekniskt och inte minst språkligt. Ni som är Jelinek-experter, vad ska jag fortsätta med?

 

Vad jag ser fram emot

Kulturkollo fokuserar vi på nystart den här veckan och veckoutmaningen handlar om saker vi ser fram emot i höst.

Eftersom jag är en ganska lat person skulle jag gärna har sommarledigt några veckor till och hinna läsa fler av böckerna i min aldrig sinande TBR-hög. Jag gillar också värme mer än höstmörker. Samtidigt händer det en hel del trevliga saker under hösten, som jag inte vill vara utan.

Redan på lördag drar jag och Anna till Louisiana och besöker litteraturfestivalen där. Det är premiärbesök för mig och jag ser mycket fram emot det. Självklart bloggar jag under dagen.

Nästa stora händelse i höst är självklart Bokmässan i Göteborg. Det är bekvämt att den är på hemmaplan, men samtidigt är det svårt att hinna med vardag och fest samtidigt. I år har vi en studiedag inplanerad på torsdag, men fredagen har jag inte riktigt löst ännu. I vanliga fall hade jag kunnat ta ledigt, men just i år är det lite extra svårt.

Kultur jag ser fram emot är filmen Downton Abbey som har premiär i september. Jag är också spänd på att få veta vilka som får Nobelpriset i litteratur för 2018 och 2019. Det brukar avslöjas en torsdag i oktober.

 

Photo by Johannes Plenio on Unsplash

Toni Morrison 1931-2019

När Toni Morrison tilldelades Nobelpriset i litteratur 1993 löd motiveringen: “som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Hon var den första svarta kvinnan någonsin som tilldelades priset och gav därmed röst åt en grupp människor som så ofta varit utan röst och utan makt. Bra författare gör just det. Ger en röst åt dem som inte har någon. Bjuder in läsaren till en värld som är bekant för några, men obekant för andra. Poetisk pregnans, jo det stämmer gott. Språket var det som fascinerade mig med Toni Morrison. Hon var också den författare som faktiskt fick mig att uppskatta det som många andra misslyckats med nämligen magisk realism. Jag köpte det magiska i Morrisons böcker, då de trots allt var så verkliga.

Idag nåddes vi av nyheten att Toni Morrison avlidit 88 år gammal. Hennes sista bok blev Gud hjälpe barnet, som kom ut på svenska 2016. Jag har flera böcker kvar att uppleva, men de jag läst har fastnat i mitt minne. Så här skrev jag om Morrisons kanske mest kända bok Älskade, en bok uppbyggd av fragment, inte helt enkel att ta till sig.

Tänk dig en tavla. En mycket vacker tavla med ett motiv som fängslar dig. Du vet inte vad den föreställer, men du vet att du älskar den. Att den väcker känslor hos dig. Att du inte kan få nog av den. Om någon ber dig beskriva den inser du att det inte går. Du vet bara att du inte kan sluta titta på den.

Ur tavlan träder personer fram. De är hunsade, slagna, förstörda, ägda. De har levt ett liv i fångenskap och vet inte hur det ska bete sig som fria. De vet inte, eller vågar inte, älska sina familjer då familjerna aldrig består. Någon där, någon säljs och någon blir faktiskt fri. De är slavarna som till slut finner frihet, men inte det liv de drömt om.

och om hennes författarskap:

Toni Morrison skriver den afroamerikansk historien. Hon skriver samtidigt om den historia som de vita männen med makt skrivit. Den där USA är möjligheternas land, landet för fria människor där alla kan lyckas bara de kämpar tillräckligt mycket. En värld, strax före inbördeskriget, där de som varit slavar inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Det är ett första försök att börja om från början och leva på riktigt. Mycket har förändrats, men historien finns kvar. Om nuet ska kunna ändras måste även historien skrivas om. Då måste de utan röst få höras. Det är inte så att historien om normen är mest sann, bara mest utbredd. Frågan är hur vi skriver om den i efterhand?

 

Läs resten av inlägget här.

Foto: Michael Lionstar

%d bloggare gillar detta: