Nobelpriset

Mina hjältinnor: Olga Tokarczuk

Nobelpriset har tilldelats få kvinnor, men 2018 gjorde Svenska Akademien ett klockrent val när de beslutade att ge priset till den polska författaren Olga Tokarczuk. Jag har just börjat upptäcka henne och läst Styr din plog över de dödas ben, samt påbörjat Löparna som tilldelades Man Booker International Prize 2018.

Det finns några saker som gör Olga Tokarczuk extra viktig. Dels är jag imponerad över hur hon lyckas skriva både väldigt allvarligt och vansinnigt roligt på samma gång, men jag är också glad över att hon befinner sig på en helt annan plats än den polska regeringen som börjar tumma på de demokratiska rättigheterna inte minst för hbtq-personer.

En viktig person och författare. En riktig hjältinna.

 

 

Foto: Lukasz Giza

Styr din plog över de dödas ben

Så har jag då äntligen bekantat mig med Nobelpristagaren från 2018, den polska författaren Olga Tokarczuk. Helt klart är att jag kommer att läsa mer av henne, men första boken lyssnade jag faktiskt på. Charmiga Styr din plog över de dödas ben finns nämligen som Radioföljetong på P3 och jag rekommenderar den varmt.

Tokarczuk tar oss med till en liten by på den polska landsbygden vid Plaskowyzbergen på gränsen mot Tjeckien. Där bor huvudpersonen Janina Duszejko och lever ett ganska ensligt liv. Hon är en av få bofasta invånare och har som uppgift att sköta grannarnas sommarhus under vintern. Till vardags arbetar hon som lärarvikarie och dessutom översätter hon William Blakes poesi tillsammans med sin vän Dyzio och dessutom ägnar hon hel del tid åt att ställa horoskop. Detta trots att hon egentligen är broingenjör. Det här är en minst sagt annorlunda huvudperson, som är väldigt intressant att följa.

När vi träffar Janina Duszejko för första gången hittar hon en av sina grannar död och det verkar vara så att han är mördad. Fler mäktiga män hittas döda och Janina är helt säker på vad som har hänt. Det är djuren de jagat som hämnas och budskapet till de nu döda männen ,och alla andra i byn som jagar, är att djuren ska respekteras och inte bara ses som något vi människor kan göra vad som helst med.

Styr din plog över de dödas ben liknar ingen annan bok jag läst. Det är på ett sätt en kriminalhistoria, men också en bok som gräver i människor existens och psykologi. Janina Duszejko och hennes vänner alla alla riktiga original och att få lära känna dem är en märklig upplevelse. Berättelsen tar några oväntade vändningar, men det jag tar med mig är just hur karaktärerna skildras. Miljön är annorlunda, karaktärerna och deras relationer väldigt absurda och språket riktigt snyggt. Mitt första möte med Olga Tokarczuk var alltså väldigt lyckat. Hon är utan tvekan en unik författare och väl värd sitt Nobelpris i litteratur.

Läsutvärdering 2019 och några utmaningar för 2020

2019 läste jag 146 böcker och därmed uppnådde jag målet att läsa 135 böcker. År 2020 är målet att läsa 144 böcker, vilket motsvarar 12 böcker i månaden. Det kan vara väl optimistiskt, men jag kör på. Går det så går det.

Som vanligt har jag också målet att läsa böcker av författare från 26 länder och när 2020 är över vill jag att i alla fall femton av länderna ska representeras av fler än en bok. Gärna fler länder utanför västvärlden än 2019 och gärna några för mig nya länder.

Jag fortsätter också med min utmaning att läsa något av alla Nobelpristagare. 2019 bekantade jag mig med Elfriede Jelinek, Bjørnstjerne Bjørnson, Halldór Kiljan Laxness, Frans Emil Sillanpää, Elias Canetti och Naguib Mafouz.

Planen 2020 är att börja med kvinnorna jag har kvar som är:

Grazia Deledda

Svetlana Aleksijevitj

Olga Tokarczuk

Av de två senare har jag påbörjat böcker, så det borde gå hyfsat smidigt. Av Deledda blir det nog en kortare text.

Nästa mål blir att läsa något av alla pristagare från 10-talet och där har jag följande kvar (förutom de två redan nämnda):

Peter Handke

Mo Yan

Mario Vargas Llosa

Läser jag något från dessa sex författare har jag i alla fall sex olika länder representerade. En bra början.

 

I övrigt har jag inte tänkt mig så många utmaningar. Jag läser på helt enkelt och försöker att läsa så brett som möjligt både gällande genrer och geografi.

 

 

Ett läsprojekt om Nobelpriset och några litteraturpristagare

Ibland återanvänder jag arbetsområden som jag är nöjd med om som jag tror fungerar även med nuvarande klasser, men andra gånger vill jag jobba med något nytt som jag inte redan prövat. I år har jag läst Jack i helklass i Svenska 1 för första gången och i Svenska 3 har jag just genomfört ett läsprojekt med kortare texter skrivna av nobelpristagare i litteratur. Vi kommer att läsa hela romaner senare i kursen också (faktiskt har vi börjat med Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler) men just det här projektet handlade mer om allmänbildning än läsning egentligen. Målet var att eleverna skulle få veta mer om Nobelpriset i litteratur och dessutom få smaka lite på några av författarnas texter.

Som förberedelse läste jag kortare texter av flera pristagare, varav några nya för mig och valde ut några som jag trodde skulle passa mina elever. Eftersom mitt mål är att läsa texter av alla pristagare har förberedelserna för det här arbetsområdet verkligen varit ett exempel på hur jag som svensklärare faktiskt kan förena nytta med nöje.

Första texten vi läste tillsammans var en klassisk novell, nämligen “Berg som vita elefanter” av Ernest Hemingway som fick priset 1954. Jag läste novellen högt och eleverna fick sedan i par fundera kring frågeorden var, när, vilka och vad? Just vad som egentligen hände var det som stod i fokus. Vi pratade isbergsteknik och de fick beskriva vad som fanns över och under ytan. Det här är en novell som på ytan är enkel, men som var en utmaning för flera elever. Det finns en sannolik tolkning som de flesta också hittade och höll med om, men några hade svårt att läsa mellan raderna, eller hitta den dolda delen av isberget.

Novell nummer två var “Fadren” av Bjørnstjerne Bjørnson som fick priset 1903. Jag inledde med att berätta att jag själv tyckte om novellen när jag läste den, men att jag fortfarande funderade över vad som egentligen hände och vad slutet betyder. Elevernas uppgift var att först läsa novellen enskilt och fundera kring detta själva. Därefter fick de göra en Chambersanalys i grupper om 2-3 och dessutom fundera kring slutet, novellens teman och dess budskap. Jag var lite orolig att de skulle ge upp, då det verkligen finns väldigt många sätt att tolka novellen på, men det blev riktigt bra samtal i de mindre grupperna där de flesta verkligen närläste och försökte tolka det som stod. Frågor som kom upp var t.ex. Var är barnets mor?, varför vill fadern att sonen ska döpas ensam?, vad menade prästen när han sa att sonen var en välsignelse?, finns sonen på riktigt, eller är det en metafor för en mans förändring?, är han så ensam att han hittar på en son? Några fastnade i det religiösa temat och andra jämförde med Selma Lagerlöf och Kejsarn av Portugallien som också porträtterar en far som lever för sitt barn. Det blev en oväntat bra lektion.

Vi fortsatte med dikten “Vimmelkantig” av Wizlawa Szymborska från diktsamlingen Nära ögat från 1996. Den handlar om slumpen som gjorts oss till just den vi är och att vi hade kunnat tilldelas eller valt en annan dräkt i “naturens garderob”. En dikt fylld av bildspråk och metaforer, men ändå en ganska lättläst dikt om livet och hur det blev som det blev. Jag rekommenderar den och tycker att den leder till många fina samtal.

En lektion ägnades åt de svenska nobelpristagarna i litteratur, men fokus på Tomas Tranströmer. Det jag inte hade koll på var hur många av pristagarna som också satt i Svenska Akademien när de fick priset. Lite märkligt.

Vi lyssnade på, läste och analyserade två dikter av Tomas Tranströmer gemensamt. Först den klassiska “Romanska bågar” och därefter “C-dur”. Analysen gjordes utifrån Joakim Stenshälls (Riksteaterns) modell för scenkonst som kallas “En väv av tecken“. Första steget är att beskriva det man ser, eller i det här fallet det man hört och läst. Jag gick varvet runt och alla elever fick bidra med något de iakttagit. Det kunde handla om form, ordval, karaktärer eller diktjaget. Någon räknade helt enkelt raderna, andra såg upprepningar och/eller metaforer. De som ville fick säga pass, men de flesta valde att säga något. Dikten projekterades på white-boarden och jag kunde stryka under, ringa in och anteckna nyckelord utifrån deras kommentarer.

Steg två handlar om att tolka. Det kan handla om stämningen, känslor som väcks, betydelsen av ordvalen, hur situationen kan tolkas, vilka teman som texten innehåller, vilken betydelse dikten har och vad författarens budskap är. Här lät jag eleverna säga det de tänkte på rakt ut och det funkade fint. Ovanligt många bidrog, kanske för att de redan var inne i dikten efter den mer beskrivande delen.

Tredje och sista steget handlar om reflektion. Då går samtalet lite utanför texten och eleverna får associera, koppla och blanda in egna tankar, känslor och åsikter. De två sista stegen gick ihop lite, men samtalet flöt ändå på ganska bra. Ibland flikade jag in en följdfråga för att få analysen att gå djupare.

Speciellt samtalet kring “Romanska bågar” blev väldigt intressant. Vi fastnade i funderingar kring att vara färdig och om det är detsamma som att vara nöjd eller inte. Är det alltid en fördel att ständigt försöka utvecklas, eller skapar det stress?

Två noveller av Herta Müller “Kungen sover” och “Äppelträdet” blev underlaget till en lektion, tillsammans med Harold Pinters korta text “Spegeln”. Alla tre ur boken Fler Nobeller. Eleverna fick sitta i grupper om fyra och turas om att läsa texterna högt. Uppgiften de fick till Müllers texter var att dels fundera över symboliken som är väldigt tydlig speciellt i “Äppelträdet”, men också analysera hennes språk. Vi gjorde sedan en grammatisk analys av “Kungen sover” och det blev tydligt att den i princip bara innehöll huvudsatser och att nominalfraserna var väldigt enkla. Ändå upplevde eleverna att de fick tydliga beskrivningar och en bra bild av vad som hände. Att använda grammatisk analys för att sätta ord på hur en författare använder språket är något jag gör allt för sällan, men tänker att jag borde göra. Istället för den mycket oprecisa beskrivningen “språket känns hackigt” kunde vi tillsammans hitta ett mycket tydligare sätt att beskriva Müllers språk.

Herta Müller var nog den författare hittills som splittrade gruppen mest. Några absolut älskade hennes sätt att skriva och hur hon använde språket. En elev påpekade t.ex. att hon använde ordet “inte” på ett oväntat sätt och en annan tyckte om de många bibliska kopplingar i “Äppelträdet”.

Pinters text “Spegeln” är väldigt kort och eleverna enades till slut om att den nog ska ses som en monolog. Någon novell tyckte de i alla fall inte att det var och de uppfattade den inte heller som en dikt. Texten handlar om en man som ser sig själv i spegeln och inte känner igen sig själv. Han menar att han “bytt ansikte”, vilket ledde till intressanta samtal kring förändring.

Skolbiblioteket har köpt in ett antal av de noveller av Nobelpristagare som Novellix gett ut och dessa fick eleverna använda när de valde varsin författare att fördjupa sig i. Mest populära valet var Kazuo Ishiguro, följd av Tomas Tranströmer, Bob Dylan, Toni Morrison och John Steinbeck. Uppgiften var att läsa om “sin” författare och sedan presentera hen och någon/några av hens texter i liten grupp. Valet av en ganska enkel uppgift kom sig av att många av klassens elever varit borta då de deltagit i skolan cabaret. Det här var något de kunde fixa själva ganska enkelt och rent krasst var det inte heller någon katastrof att vissa inte hann. Jag är egentligen stenhård med att uppgifter ska göras och det i tid, men här fick jag helt enkelt välja bort strid.

Huvudexaminationen var istället en lyrikanalys. Lektionen innan analyserade eleverna dikter i par och själva provet skrevs i DigiExam. De dikter jag hade valt ut till övningslektionen var “Det är vackrast när det skymmer” av Pär Lägerkvist och “Slutet och början” av Wizlawa Szymborska och på provet fick de välja mellan att analysera  “Nocturne” av Tomas Tranströmer eller “Somliga gillar poesi” av Wizlawa Szymborska, två dikter som de (med 99% säkerhet) såg för första gången.

Alla läsprojekt behöver utvärderas och när jag ser tillbaka på det här är jag ändå ganska nöjd. Kanske hade jag kunnat välja ut några författare och djupdyka lite mer i deras texter och då fått djup, men å andra sidan förlorat bredden. Jag vet inte heller om jag kommer att behålla elevernas författarpresentationer om jag kör projektet igen, då det var mer av en praktisk lösning utifrån de förutsättningar jag hade just i år. Det som gjort mig glad är att de flesta av texterna faktiskt gått hem hos eleverna och vi har haft många intressanta samtal kring text. Nu återstår bara att läsa och bedöma lyrikanalyserna.

 

 

Århundradets kalender del 10

Idag är det Nobeldagen och självklart ville jag därför skriva ett inlägg som anknyter till detta. Det var däremot inte jätteenkelt att hitta böcker av litteraturpristagare från de senaste tjugo åren och ännu svårare att hitta sådana som jag läst, men inte haft med i tidigare julkalendrar. Valet föll till slut på Never let me go av Kazuo Ishiguro, som inte tillhör mina absoluta favoritböcker, men ändå är bra nog att uppmärksamma. Det är dessutom en bok som jag fortfarande tänker på ibland, trots att det var många år sedan jag läste den.

I Never let me go får vi lära känna Kathy, Ruth och Tommy som är elever på Hailsham, en internatskola på den engelska landsbygden. Vi förstår snart att allt inte står riktigt rätt till på skolan, men exakt vad det är som händer klargörs ganska sent. Något som jag tycker är extra spännande är att boken tycks utspela sig både för länge sedan, i nutid eller till och med i framtiden. Det är en dystopisk värld Ishiguro målar upp, men samtidigt något som mitt cyniska jag kan se som sannolikt. Boken blev film 2010 med bland andra Carey Mulligan och Keira Knightley i huvudrollerna. Jag minns den som långsam, men bra.

Vilken nobelpristagarbok från det här århundradet vill du lyfta fram?

Så framstår du som påläst om årets nobelpristagare i litteratur

Man vill ju gärna framstå som påläst vid fikabordet på jobbet, inte minst som litteraturintresserad med även för att imponera på sådana. Varför inte på valfri besserwissersvensklärare?! Jag har därför uppdaterat 2017 års guide till hur du diskuterar nobelpristagare i litteratur på ett kunnigt sätt så att den nu passar de pristagare som tar emot sina diplom ur konungens hand imorgon. Bra att skriva ut och gömma i fickan, alternativt ta en skärmdump av och ha i mobilen vid behov. Den riktigt ambitiöse kanske till och med memorerar valfria repliker. Håll till godo.

Om valen av pristagare:

“Svenska Akademien har ännu en gång valt två författare från Europa. Olga Tokarczuk är visserligen från Polen, men det är ändå två onödigt etnocentriska val. ”

“Det är dags för en (insert t.ex. afrikan, sydamerikan, asiat, karibisk författare, afroamerikan, feminist, gayaktivist) istället för den obligatoriska europeiska, heterosexuella mannen.”

“Det är tydligt att Svenska Akademien arbetar medvetet med att vidga gränsen för vad litteratur är. Båda årets pristagare har skrivit filmmanus och det känns extra spännande.”

“Peter Handke är mer känd för filmatiseringarna av hans böcker än för böckerna själva. Vad blir det nästa år? En serietecknare? Svenska Akademien har verkligen spårat ur.”

“Perfekta pristagare. Nu slipper jag läsa böcker och kan se filmer istället.”

“Olga Tokarczuk vann Man Booker International Prize 2018. Jag tycker verkligen att det är fantasilöst av Svenska Akademien att bara härma andra istället för att göra ett självständigt val.”

“Jag uppskattar verkligen att Svenska Akademien vågar välja två kontroversiella författare och därmed tydligt visa att det är litteraturen och inte personen bakom som ska prisas.”

“Jag förstår inte riktigt hur Svenska Akademien tänkte när de valde två så politiska författare. Borde de inte ha lagt fokus på litteraturen istället?”

“Svenska Akademien visar verkligen hur världsfrånvarande de är genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Svenska Akademien visar verkligen hur högt de värderar litteraturen genom att välja en författare som Peter Handke.”

“Varför har det blivit så många starka reaktioner på valet av Peter Handke? Tänk hur vi framstår inför den polska regeringen med tanke på hur kontroversiell Olga Tokarczuk är i sitt hemland. Det är det ingen som diskuterar. Typiskt kulturvänstern.”

“Hur kan Peter Handke få priset med tanke på de extrema åsikter han uttryckt. Jag förstår inte Svenska Akademiens argument att litteratur skulle stå över politik.”

Om andra tänkbara val:

“Min favorit (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo) kommer säkert att hinna dö innan hen får priset. Jag är så besviken.”

“Min favorit (insert t.ex. Philip Roth, Assia Djebar, Amos Oz) hann dö innan hen fick Nobelpriset. Jag är så besviken.”

“Jag är glad över att Svenska Akademien valde en yngre författare i år. Ett mer spännande val hade dock varit (insert t.ex. Chimamanda Ngozi Adichie, Nina Bouraoui, Chigozie Obioma, Jonathan Safran Foer, Zadie Smith, Juan Gabriel Vásquez, Abdellah Taïa, Ocean Vuong)”

“Jag är besviken över att Svenska Akademien valt en så ung pristagare i år. Det hade varit bättre att välja någon som verkligen betytt mycket för litteraturvärlden under en lång tid, som till exempel (insert t.ex. Nawal el Saadawi, Ngugi wa Thiong’o, Margaret Atwood, Adonis, Jamaica Kincaid, Maryse Condé, Cormac McCarthy, Don DeLillo)

“Varför så politiskt? Jag hade önskat att någon mer ofarlig författare som (insert t.ex. Joyce Carol Oates, Anne Carson, Neil Gaiman, Joan Didion) så att texterna kan få stå i centrum.

“Typiskt att Olga Tokarczuk fick Nobelpriset. Nu kommer det dröja många år innan någon riktig poet som (insert t.ex. Anne Carson, Adonis, Bei Dao, Claudia Rankine, Ocean Vuong, Adam Zagajewski ) får priset.”

“Om Svenska Akademien nödvändigtvis vill ge priset till en polsk författare hade Adam Zagajewski varit ett mycket bättre val. Det är alldeles för få poeter som tilldelats Nobelpriset.”

“Om Svenska Akademin nödvändigtvis vill ge priset till en österrikisk man hade Robert Seethaler varit ett mycket bättre val.”

Lycka till nu! Namedropping är fina grejer.


Eller så får du bara ett befogat spel på Svenska Akademiens totalt verklighetsfrånvända och faktiskt korkade val av Peter Handke som Nobelpristagare 2019 och hyllar Peter Englund som tar avstånd och inte kommer att delta under Nobelveckan, liksom Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström som avsagt sitt ett till synes omöjligt uppdrag. Eller så beklagar du att Olga Tukarczuk behöver dela scen och uppmärksamhet med honom, även om det egentligen inte är synd om någon som vinner ett pris med en prissumma som består av miljoner. Å andra sidan håller jag med Björn Wiman (jag håller ALLTID med Björn Wiman) om att det inte är Peter Handke som ska skämmas. Valet är olämpligt och bortförklaringar är precis som Wiman skriver så dåliga att man vill utbrista “gör er inte dummare än vad ni är”.

Så här skriver Wiman:

Även den som anser att Handke är Guds litterära gåva till mänskligheten borde ha kunnat förutse att valet skulle leda till den typ av protester som är vad Svenska Akademien och Nobelpriset minst av allt behöver just nu. Det krävs heller inget större snille för att förstå att upphöjelsen av den omdebatterade Handke skulle uppfattas som en legitimering av de krafter som vill relativisera de serbiska krigsförbrytelserna under kriget på Balkan, bland annat folkmordet i Srebrenica 1995, där 8.000 pojkar och män mördades.

Jag önskar att de som var en del av den process som ledde till att två pristagare valdes för 2018 och 2019 hade kunnat vinna över de mest olämpliga ledamöter som fortfarande tror att de står för något intellektuellt överlägset och valt någon mer lämplig kandidat än just Peter Handke.  Jag har dock full förståelse över att vissa av de mindre lämpade ser sig själva just som bättre lämpade än alla andra och därför är omöjliga att påverka. Som Peter Englund så snällt svarade mig på Instagram räcker det med enkel majoritet. Alla ledamöter behöver alltså inte vara överens om en pristagare. Med tanke på att 2019 års pristagare definitivt inte är Peter Englunds pristagare har jag full respekt för hans protest.

För övrigt ska jag självklart läsa verk av båda pristagare, men vintertröttheten har gjort att läsningen inte går riktigt i den takt jag tänkt. Jag lyssnar just nu på Styr din plog över de dödas ben och läser Löparna av Tukarczuk och därefter väntar Berättelsen om ett liv av Peter Handke. När de är lästa är planen att blogga om litteraturen i sig, utan någon som helst åsikt om författarna, förutsatt att de inte märks i texterna.

 

Det går inte så bra nu

Den soppa som är Svenska Akademien tycks definitivt inte klarna, eller reda sig eller vilken metafor som nu är att föredra om någon metafor ska användas. Snarare smakar den allt sämre. Igår meddelande nämligen två av de externt utsedda ledamöter i Nobelkommittén att de avgår. Såväl Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström anger skäl för sin tidiga avgång som sker efter halva tiden av det tvååriga uppdrag de fått, men kan inte säga så mycket av hänsyn till den sekretess kring samtalen om och valet av pristagare står under. Båda tycks dock missnöjda med sin roll i den nya Nobelkommittén och det verkar ha kostat mer än det smakat. Sundström är också tydlig med att valet av Peter Handke och det faktum att Svenska Akademien förmedlat att litteratur står över politik inte är något hon kan stå för.

Jag ska erkänna att jag inte är överraskad. De två nu avgående ledamöterna är de jag haft störst respekt för och jag kan förstå om de inte kan ställa upp på vissa ganska märkliga beslut som tagits och inte heller accepterar att finnas med som ett alibi utan reellt inflytande. Förändringsarbetet går helt enkelt för långsamt och i SvD påpekar Leandoer att ett år i hans liv är långt, medan det för Nobelkommittén är ingenting. Som enskild person har han inte tålamod med en väldigt långsamma förändring som kanske krävs när en institution ska moderniseras. Han lyfter också fram att det uppdrag han fått som extern ledamot skiljer sig väldigt mycket från ett vanligt juryuppdrag och jag kan tycka att förändringen och moderniseringen av Svenska Akademien också borde handla en hel del om insyn. Klart är att insyn inte alls är akademiledamöternas kopp te. Per Wästberg säger till DN att han vill att modellen med externa ledamöter ska läggas ner med argumentet att de nyligen invalda inte har en chans att sätta sig in i de nominerade författarna lika grundligt. “Vi som suttit i kommittén länge har ju fördjupat oss i författarskap i många år. Jag har läst Handke och yttrandet mig om det i tio års tid i rad och om Olga i sex års tid”, säger Wästberg och menar att det är omöjligt för de externa ledamöterna att komma ikapp. Samtidigt var de eniga i valet av de två pristagarna, något som trots allt inte får glömmas bort. Vi kan inte heller ha ledamöter som avgår varje gång valet inte faller dem i smaken, men det är å andra sidan inte första gången. Jag respekterar Sundström och Leandoer för sina beslut, som mer än annat visar att de har integritet.

Hur många fler bakslag har Svenska Akademien råd med? Den frågan ställs i DN:s artikel om avhoppen och det är sannerligen en relevant fråga. Jag tror inte ett dugg på Wästbergs lösning att låta allt gå tillbaka till det gamla, för som Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten påpekar tar alla andra Nobelkommittéer hjälp av externa sakkunniga och att Svenska Akademien inte vill göra det säger mer om dem än de externa ledamöterna. Problemet är kanske att Svenska Akademien gärna fortsätter att jobba i det dolda för att på så sätt slippa ifrågasättas, men med allt som hänt de senaste åren är det tydligt att ett sådant agerande inte längre accepteras. Dessutom är det som Björn Wiman skriver att Svenska Akademien behöver göra upp med sin världsfrånvända syn på litteratur och inse att de kanske inte står för den överlägsna kulturella bildning som de så gärna vill göra. Om Nobelpriset ska överleva som ett litterärt och prestigefyllt pris som författare blir hedrade av att tilldelas och som läsarna respekterar måste Svenska Akademien en gång för alla kliva in i det århundrade som snart är tjugo år gammalt. Då duger det inte att prisa författare med tvivelaktiga åsikter och försvara det med att litteraturen står över politiken, för även om de aderton inte förstår det, så gör alla andra det. För mig är det ofattbart att de tog beslutet att ge Nobelpriset i litteratur 2019 till Peter Handke. Att de gör det just nu, efter alla skandaler som varit visar precis hur världsfrånvända de är. Vi kan inte ha ett Nobelpris som mer och mer för tankarna till Kejsarens nya kläder. Det är dags för Svenska Akademien att inse att kejsaren är naken.

 

Foto: Staffan Löwstedt

Mina kulturella helgplaner

Jag är en planerande bloggare och många av de inlägg som dyker upp här har jag funderat en hel del på. Andra är totalt spontana ska tilläggas, men jag lämnar inte jättemycket åt slumpen. För att ha något att skriva om måste jag självklart konsumera kultur och för att hinna med allt jag vill borde dygnet ha minst 48 timmar. I helgen skulle jag till exempel behöva läsa sisådär tio böcker och se i alla fall tre tv-serier. En film eller två hade varit ett trevligt komplement, men där inser jag mina begränsningar. En stor anledning till de lite väl massiva planerna är att jag har många intensiva helger framför mig när jag inte kommer att hinna med så mycket läsning eller tv-tittande. Nästa helg bjuder visserligen på tågresor, men också häng med mina kulturkollovänner och då vill jag självklart hellre hänga med dem än något annat.

Så, hur ser mina kulturella helgplaner ut?

Jag har en hög (kombinerad fysisk och digital) med böcker som nominerats till Augustpriset som jag vill läsa. Bland dem märks Dyksommar av Sara Stridsberg, illustrerad av Sara Lundberg och Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld. De nominerade till Årets bästa skönlitterära bok lockar inte jättemycket, med undantaget av Barnet av Olivia Bergdahl som jag också hoppas hinna läsa. Testamente av Nina Wähä har jag påbörjat, men läsningen går otroligt trögt. Jag skulle ändå vilja läsa ut den innan vinnarna avslöjas nästa måndag.

Jag vill också läsa några fler av de nominerade till Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska och översatta kriminalromaner. Den olästa bok som lockar mest är Efter skandalen av Sarah Vaughan. När det gäller böcker från Modernista, som har gett ut flera av de nominerade,  har jag tyvärr helt tappat bort, då de inte återfinns hos någon av de e-bokstjänster som finns och det är där jag hittar merparten av de böcker jag läser. Annars lockar Förlåt oss våra synder av Jo Spain ganska mycket.

Det är ju också Nobelnovember och jag har fått hem både Löparna av Olga Tokarczuk och Berättelse om ett liv av Peter Handke. Trots min skepsis mot vissa åsikter Handke hyser är jag nyfiken på att läsa något av båda dessa pristagare. Sedan finns ju alla “vanliga” böcker som erbjuds till höger och vänster och läslistan är galet lång. Just nu läser jag t.ex En halv värld bort av Mike Gayle och den är riktigt trevlig.

Och så tv-serier. Många har tipsat om Filip och Mona med William Spetz och Anna Granath som finns på SVT play och den vill jag gärna se. Sedan vill yngste sonen att jag ser Atypical och efter en trög start är jag nu sju avsnitt in på första säsongen och tredje säsongen släpptes just på Netflix. Jag håller också på med tredje säsongen av Thirteen reasons why och trots att jag tycker att den går lite på tomgång är jag inte redo att ge upp den.

Hur ser dina kulturella planer för helgen ut?

Några nobelnoveller

Ett sätt att få igång läsningen av Nobelpristagare är att fokusera på kortare texter och ännu mer effektivt blir det när läsningen behöver ske snabbt på grund av ett läsprojekt på jobbet. De senaste veckorna har jag läst en rad noveller av Nobelpristagare, några ur samlingarna Nobeller och Fler Nobeller, men också några av de nobelnoveller Novellix gett ut. Vissa av dem kommer jag att använda med mina elever, men inte alla. Mer om det när projektet är genomfört.

De här novellerna har jag läst. Årtalen inom parentes är de år som författaren tilldelades Nobelpriset.

ur Nobeller

“Fadern”, Björnstjerne Björnson, Norge, (1903)

En kort novell om en far som har en son. Novellen har ett lite klurigt slut och jag gillar den skarpt.

“Lögner”, Frans Emil Sillanpää, Finland, (1939)

En vacker text med många naturbeskrivningar och berättelsen om en gosse som upptäcker lyriken eller något helt annat.

“Sill”, Haldór Kiljan Laxness, Island, (1955)

Inte helt lättläst, men intressant om sillens betydelse.

“Den ordsnabbe”, Elias Canetti, Bulgarien/Storbritannien, (1981)

En rolig liten text som gav mersmak.

“Två berättelser”, Naguib Mahfouz, Egypten, (1988)

“Den sjunde berättelsen” om en kväll på taket och syriska grannar, samt “Den åttonde berättelsen” om gravhelgen.

“Mitt liv med vågen”, Octavio Paz, Mexico, (1990)

En klurig berättelse fylld av metaforer och liknelser och en fråga om vem “hon” är.

“Spegeln”, Harold Pinter, Storbritannien, (2005)

En liten, kort text om ansiktet i spegeln.

Novellix

“Till rum 19” av Doris Lessing, Storbritannien, (2007)

Fantastisk novell om en kvinna som försöker leva eller i alla fall överleva i sitt på ytan perfekta liv.

“Dolly” av Alice Munro, Kanada, (2013)

En fin novell om en gammal kärlek och ett missförstånd.

“En familjemiddag” av Kazuo Ishiguro, Storbritannien, (2017)

Novell om en familj med öppet slut och mycket mellan raderna.

 

Vilka noveller av nobelpristagare kan du rekommendera?

Om Bob Dylan

Jag minns fortfarande hur jag stod där i klassrummet och tappade masken helt när Sara Danius avslöjade att Bob Dylan tilldelats Nobelpriset i litteratur. Kanske svor jag till och med lite. För mig var valet av honom nämligen ingen fantastisk överraskning, utan mer av ett skämt. Nu inser jag att jag får alla Dylanmän av alla kön mot mig, men jag blev inte alls glad över Svenska Akademiens val. Snarare tvärtom. Jag blev faktiskt så förbannad att jag proklamerade den smala litteraturens död och skrev sedan ännu ett inlägg om varför jag tyckte så. Bland annat skrev jag så här:

Språket är engelska. Det är en man. Han är från väst. Alla känner till honom. Hur kul är det på en skala?

 

I essän Om Bob Dylan berättar Sara Danius lite om valet, men mest om varför hon anser att Bob Dylan var ett självklart val och hur hans sånger kan kopplas till de antika rapsoderna. Att lyrik skulle framföras med lyra och nu med gitarr. Jag köper inte argumentationen fullt ut, men ska erkänna att Danius är så skarp att jag faktiskt nästan blir övertygad om att valet inte var helt galet. Nästan. Främst för att jag inser att jag inte levt i den värld Danius och många med henne levt, där Bob Dylan stått för något speciellt. Det övertygar mig å andra sidan möjligen om att han är en stor musiker och textförfattare, men att dessa texter skulle vara värt ett Nobelpris i litteratur ställer jag mig fortfarande frågande till.

Jag lyssnade på Om Bob Dylan i inläsning av Sara Danius själv och det var ett utmärkt sätt att möta texten på. Resonemanget kring valet av Dylan och hans storhet är onekligen intressant och jag tycker om att få veta mer om vad som egentligen hände bakom kulisserna. Danius är både vass och roligt, eller var. Återigen slås jag av hur sorgligt det är att hon inte längre finns ibland oss.

Om Bob Dylan är en smart, lärorik och underhållande bok om vad som egentligen är stor litteratur. Nu vill jag fortsätta att läsa eller lyssna på fler böcker av Sara Danius.

Idag begravs Sara Danius i Storkyrkan i Stockholm. Ärkebiskop Antje Jackelén håller i begravningen och precis som Agneta Pleijel skriver i DN har vi mist en viktig röst. Pleijel beskriver henne som “en fri, udda och ovanlig människa” som var otroligt beläst och som med envishet och engagemang mot alla odds lyckades påbörja en reformering av Svenska Akademin. Det kostade henne rollen som ständig sekreterare, men hon lämnade stol nummer 7 med hedern i behåll, vilket knappast kan sägas om alla ledamöter, varken de kvarvarande eller de som i alla fall hade vett att lämna sin plats. Enanstående kallas Pleijel henne och ja, det var hon verkligen.

 

%d bloggare gillar detta: