Nobelpriset

Älskarinnorna frälste mig

Mitt mål är att när året är slut ha läst något av alla kvinnor som fått Nobelpriset. Nu har jag en oläst, nämligen Grazia Deledda som mottog priset 1926 och jag utgår ifrån att listan fylls på med minst en ny kvinnlig pristagare i höst. En av pristagarna som jag undvikit länge är Elfriede Jelinek. Av någon anledningar har jag fått för mig att hennes böcker inte alls är något för mig. När vi skulle dra och bada i somras och jag behövde en bok i pappersformat hamnade Älskarinnorna i väskan och jag läste, läste och läste tills den tog slut. Jag absolut älskade berättelsen om Brigitte och Paula, som drömmer om ett liv där de faktiskt har ett värde. Dessutom fascinerades jag av Jelineks rappa språk, där versalerna är helt borta och orden liksom rinner fram i ett högt, porlande tempo. Helt fantastiskt. Varför har jag inte fattat att Jelinek är en författare som är helt perfekt för mig?

Brigitte är fabrikssömmerska och Paula butiksbiträde. De drömmer om något mer, ett bättre liv och har båda fått för sig att vägen dit går genom en man. Även om männen de hittar kanske inte är de rätta, binds de till dem då de blir gravida. Livet som kvinna ska innehålla man, äktenskap och barn, men Jelinek visar med all önskvärd tydlighet att dessa tre ingredienser inte är någon garant för ett lyckligt liv. Män kan vara svin, ungar kan vara jobbiga och utan ett eget liv är kvinnor utlämnade till sina män oavsett om de är bra eller dåliga makar. Jelineks ibland ganska naiva ordval gör krocken med den rejäla svärtan än mer brutal. Läsningen är smärtsam, men samtidigt nödvändig.

Älskarinnorna kom ut 1975 och blev Elfriede Jelineks stora genombrott. Jag kan tänka mig att boken landade helt rätt i ett Europa där en ökad frihet för kvinnor var en viktig fråga. Samtidigt som ett nytt liv hägrade, fanns gamla strukturer och könsroller att fastna i. När Jelinek tilldelades Nobelpriset 2004 lämnade ledamoten Knut Ahnlund sin plats i Svenska Akademien i protest. Han menade att priset var ödelagt i och med att en författare som Jelinek fått det. Nu var det inte första gången Ahnlund gick igång; han ville lämna redan 1989 i den så kallade Rushdieaffären, som fick bland annat Kerstin Ekman att avgå. Ahnlund satt dock kvar till 1996, då han lämnade arbetet i Svenska Akademien efter ett storbråk med dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén. Ändå fanns han alltså kvar 2004 och en slutsats att dra är att mansgrisar inom Svenska Akademien definitivt inte är någon ny företeelse.

Är då Elfriede Jelinek värd ett Nobelpris i litteratur, eller är det som Knut Ahnlund menar en författare som “ödelägger” prisets status? Nu har jag bara läst en bok och en svala gör ingen sommar, men jag är redan otroligt imponerad. Jag har inte läst någon bok som liknar Älskarinnorna. Elfriede Jelinek är unik, kanske inte så mycket innehållsmässigt, men rent berättartekniskt och inte minst språkligt. Ni som är Jelinek-experter, vad ska jag fortsätta med?

 

Vad jag ser fram emot

Kulturkollo fokuserar vi på nystart den här veckan och veckoutmaningen handlar om saker vi ser fram emot i höst.

Eftersom jag är en ganska lat person skulle jag gärna har sommarledigt några veckor till och hinna läsa fler av böckerna i min aldrig sinande TBR-hög. Jag gillar också värme mer än höstmörker. Samtidigt händer det en hel del trevliga saker under hösten, som jag inte vill vara utan.

Redan på lördag drar jag och Anna till Louisiana och besöker litteraturfestivalen där. Det är premiärbesök för mig och jag ser mycket fram emot det. Självklart bloggar jag under dagen.

Nästa stora händelse i höst är självklart Bokmässan i Göteborg. Det är bekvämt att den är på hemmaplan, men samtidigt är det svårt att hinna med vardag och fest samtidigt. I år har vi en studiedag inplanerad på torsdag, men fredagen har jag inte riktigt löst ännu. I vanliga fall hade jag kunnat ta ledigt, men just i år är det lite extra svårt.

Kultur jag ser fram emot är filmen Downton Abbey som har premiär i september. Jag är också spänd på att få veta vilka som får Nobelpriset i litteratur för 2018 och 2019. Det brukar avslöjas en torsdag i oktober.

 

Photo by Johannes Plenio on Unsplash

Toni Morrison 1931-2019

När Toni Morrison tilldelades Nobelpriset i litteratur 1993 löd motiveringen: “som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Hon var den första svarta kvinnan någonsin som tilldelades priset och gav därmed röst åt en grupp människor som så ofta varit utan röst och utan makt. Bra författare gör just det. Ger en röst åt dem som inte har någon. Bjuder in läsaren till en värld som är bekant för några, men obekant för andra. Poetisk pregnans, jo det stämmer gott. Språket var det som fascinerade mig med Toni Morrison. Hon var också den författare som faktiskt fick mig att uppskatta det som många andra misslyckats med nämligen magisk realism. Jag köpte det magiska i Morrisons böcker, då de trots allt var så verkliga.

Idag nåddes vi av nyheten att Toni Morrison avlidit 88 år gammal. Hennes sista bok blev Gud hjälpe barnet, som kom ut på svenska 2016. Jag har flera böcker kvar att uppleva, men de jag läst har fastnat i mitt minne. Så här skrev jag om Morrisons kanske mest kända bok Älskade, en bok uppbyggd av fragment, inte helt enkel att ta till sig.

Tänk dig en tavla. En mycket vacker tavla med ett motiv som fängslar dig. Du vet inte vad den föreställer, men du vet att du älskar den. Att den väcker känslor hos dig. Att du inte kan få nog av den. Om någon ber dig beskriva den inser du att det inte går. Du vet bara att du inte kan sluta titta på den.

Ur tavlan träder personer fram. De är hunsade, slagna, förstörda, ägda. De har levt ett liv i fångenskap och vet inte hur det ska bete sig som fria. De vet inte, eller vågar inte, älska sina familjer då familjerna aldrig består. Någon där, någon säljs och någon blir faktiskt fri. De är slavarna som till slut finner frihet, men inte det liv de drömt om.

och om hennes författarskap:

Toni Morrison skriver den afroamerikansk historien. Hon skriver samtidigt om den historia som de vita männen med makt skrivit. Den där USA är möjligheternas land, landet för fria människor där alla kan lyckas bara de kämpar tillräckligt mycket. En värld, strax före inbördeskriget, där de som varit slavar inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Det är ett första försök att börja om från början och leva på riktigt. Mycket har förändrats, men historien finns kvar. Om nuet ska kunna ändras måste även historien skrivas om. Då måste de utan röst få höras. Det är inte så att historien om normen är mest sann, bara mest utbredd. Frågan är hur vi skriver om den i efterhand?

 

Läs resten av inlägget här.

Foto: Michael Lionstar

52 bra saker: Nobelpriset

Igår blev det klart att det blir ett Nobelpris i litteratur 2019 och att det faktiskt kommer att delas ut två pris, då 2018 års pris delas ut i efterhand. Mycket troligt blir det en man och en kvinna som får prisen och så luras alla att tro att Nobelpriset är en jämlik historia.

Men nu skulle det inte handla om allt negativt med Nobelpriset eller ens något gnäll på eländiga gubbar i Svenska Akademien. Istället ska jag fokusera på Nobelpriset som en bra grej, för det tycker jag trots allt att det är.

Ofta uppmärksammas en relativt okänd författare, eller i alla fall en författare som är ny för mig. Ju mer jag läser desto vanligare har det visserligen blivit att jag både hört talas om och läst pristagaren, men egentligen tycker jag att det är bra mycket mer spännande med en okänd författare än en välkänd och de två senaste årens kändispristagare är en trend som jag hoppas bryts. Men tillbaka till det som är bra.

Under flera dagar, kanske till och med veckor innan vinnaren avslöjas i oktober diskuteras litteratur och möjliga pristagare. En levande litteraturdebatt är alltid en bra sak, oavsett vem som till slut vinner. Just nu ser jag extra mycket fram emot att få diskutera just litteratur istället för idiotiska akademiledamöter och könskamp bland stolarna.

Fram för mer samtal och texter om betydande författare och definitivt för mer stjärnglans som Nobelpriset trots allt omges av. Nu ser jag fram emot nya pristagare senare i år, för även om jag ibland (väldigt ofta) låter som Elin Lucassis PK-karaktär nedan gillar jag Nobelpriset i litteratur väldigt mycket. Bäst brukar alla spekulationer och inspirerande lister med tänkbara kandidater vara, men förhoppningsvis får jag ropa ett (dubbelt) äntligen en torsdag i oktober 2019.

 

Dubbla Nobelpris och vissa konsekvenser

Gert Fylking tog sig under flera år in i Börshuset för att skrika “äntligen” när Nobelpristagaren i litteratur avslöjades. Ironiskt självklart, för att visa hur snobbigt det var att “helt okända” författare tilldelades priset. Något som säger mer om Fylkings kunskaper om litteratur än något annat förvisso, men ändå är lite småroligt.

Igår utropade jag ett rejält “äntligen” när det avslöjades att Horace Engdahl tvingas avgå från Nobelkommittén.* Ett krav som framförts av Nobelstiftelsen för att Svenska Akademien ska återfå äran att dela ut Nobelpriset i litteratur. Vi fick också veta att två pris kommer att delas ut i december, ett för 2018 och ett för 2019.

Sedan tidigare har Nobelstiftelsen krävt att Nobelkommittén utökas med personer utanför Svenska Akademien och i november tillkännagavs att författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt översättaren Henrik Petersen kommer att delta i arbetet med att ta fram kommande pristagare.

Nobelstiftelsen skriver i ett pressmeddelande att “Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår” och frågan är om de nöjer sig med att Engdahl lämnar sin plats. Övriga ledamöter som ingår i Nobelkommittén är Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn, där i alla fall Olsson gjort en del osmidiga uttalanden om än inte sedan han tog plats som ständig sekreterare. Vad det verkar kommer dock inga fler att lämna sin plats till förfogande och vem som ersätter Engdahl är ännu oklart.

Själv kan jag, trots min ganska barnsliga lilla jubeldans orsakad av skadeglädje, tycka att petandet ur Nobelkommittén inte är nog. Horace Engdahls beteende det senaste året borde göra att han mister sin stol i Svenska Akademien, men jag inser att det här troligen är de konsekvenser som herr Engdahl kommer att få. Det är i alla fall en tydlig markering från Nobelkommittén och det är bra mycket bättre än den totala brist på agerande som Svenska Akademien stått för i relation till Engdahls många gånger vidriga uttalanden.

 

 

*Jo, jag vet att det säga vara Engdahl som frivilligt avgått, men utan press utifrån hade han aldrig lämnat. Jag är dessutom övertygad om att han inte har en aning om hur obekväm han gjort sig.

Foto: Mickan Palmqvist

På väg mot ett lugn i Svenska Akademien

Så har då Katarina Frostenson lämnat stol 18 i Svenska Akademien, mot en ersättning på 12875 kronor i månaden och fortsatt tillgång till den lägenhet hon bor i som ägs av akademien. Det betyder att Svenska Akademien just nu består av 14 aktiva ledamöter (12 män och 2 kvinnor), då Peter Englund och Kjell Espmark den 10 januari meddelat att de återgår till sitt arbete. Den enda som nu har kvar sin stol utan att aktivt delta i Svenska Akademiens arbete är Sara Danius. Jag hoppas att hon bestämmer sig för att stanna kvar, även om jag förstår om hon väljer att lämna sin plats till förfogande.

Tre stolar är vakanta efter att Sara Stridsberg, Jayne Svennungsson och nu Katarina Frostenson begärt utträde. Jag hoppas att dessa ersätts med tre kvinnor. Något annat vore skandalöst med tanke på den nuvarande könsfördelningen.

 

Foto: Svenska Akademien/SVT

Populära inlägg 2018 och de jag önskat fler läst

Bloggåret 2018 är till ända och i min utvärdering av året har jag främst fokuserat på böcker jag läst, snarare än inlägg jag skrivit. Det har faktiskt varit ett riktigt bra bloggår, med flest besökare sedan 2012. Inga modebloggssiffor, men en trevlig topp. De texter som flest läst kommer att listas i detta inlägg. Det här är alltså inte de inlägg som haft flest läsare i år, utan de inlägg skrivna 2018 som haft flest läsare. Mest populära är nämligen inläggen om Björnstad från 2016 och Sandmannen från 2013 samt sidan med böcker som passar unga läsare, som uppdateras löpande. Jag vill också lyfta några inlägg som inte lyft, men som jag tycker om själv.

Här är 2018 års mest lästa inlägg:

Sammanställningen av årets Novellkalender

Att upptäcka världen genom litteratur, om världslitteratur i undervisningen

20 bra författare fem år senare, om unga, lovande, svenska författare

Alla kulturella VM-spaningar, mitt sommarprojekt

Hatten av för Sara Danius, om hennes sommarprogram

O granskar listan till det alternativa Nobelpriset, en genomgång av de nominerade

Den nya akademien, mina tankar om initiativet

Och sen var hon borta, recension av Lisa Jewells bok

Vem ska få stolarna? om tänkbara ledamöter i Svenska Akademien

Om nya och gamla ord, om nyorden för 2017, allmänbildning och litteraturhistoria

 

Och så finns det inlägg som jag faktiskt är ganska nöjd med, men som få har hittat. Här är några:

Det där med bokserier, om min skepsis till att alla böcker tycks följas av en serie

Konsten att väcka läsglädje, om vikten av att som lärare inte slentrianmässigt välja gamla böcker, utan faktiskt böcker som passar just de elever hen har just nu

Om Meghan och hur mitt humör gjorde skillnad, ett rätt rörigt inlägg om sura damer och vackra prinsessor

Vikten av bra, lättläst litteratur, om rätten till bra böcker för alla

Några tankar om Jila Mossaeds dikter, om vår nyblivna akademiledamot

“På spaning efter det Nobelpris som flytt” eller “På Börshuset intet nytt”, om Nobelpriset som inte delades ut

Ode till Stockholm Literature, om en fin festival som fick fem år och förhoppningsvis kommer igen

 

 

Photo by Nick Morrison on Unsplash

Jag förlänger min Nobelutmaning

Tanken var att jag 2018 skulle läsa något av alla (de är ju rätt få) kvinnor som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Det gick sådär och jag har i år bara läst noveller av Herta Müller, Selma Lagerlöf och Alice Munro. Det betyder att jag har tre kvinnliga nobelpristagare kvar att upptäcka, nämligen Elfriede Jelinek, Svetlana Aleksijevitj och  Grazia Deledda och åtta till att återupptäcka.

Jag har investerat i några av de fina böckerna på bilden ovan och målet är att läsa några av dem i år och att det på bloggen ska finnas minst ett inlägg om någon bok/novell/dikt av varje författare. Det borde jag klara.

Novellkalender enligt O del 11


Nobelpriset delades ut igår och vi hänger kvar i nobelpristagares sällskap. Egentligen är det kanske tråkigt och förutsägbart att ha med Berg som vita elefanter av Ernest Hemingway, men jag tycker mycket om den och därför får den ta plats här.

“Berg som vita elefanter” är en av novellerna i samlingen Män utan kvinnor som gavs ut 1927 och den finns även med i Snön på Kilimanjaro och andra noveller som gavs ut 1942. 

I “Berg som vita elefanter” möter vi en man och en kvinna som sitter på en tågstation. De diskuterar sina resor och det ingrepp som kvinnan funderar på att göra. Med sin berömda isbergsteknik låter Hemingway få ord berätta väldigt mycket och vad som egentligen hänt står att läsa mellan raderna. Det är en novell som inbjuder till diskussion och även om det kanske finns ett “facit” går det definitivt att tolka den på flera olika sätt. 

Novellkalender enligt O del 10

Idag delas Nobelpriset ut, men någon pristagare i litteratur blir det inte. I dagens “lucka” finns dock en novell av en Nobelpristagare, nämligen Alice Munro, som tilldelades priset 2013 den mycket korta motiveringen: “Den samtida novellkonstens mästare”. 

Jag har bläddrat i de två novellsamlingar av Munro som jag äger och bestämde mig till slut för novellen “Tröst” ur boken Kärlek, vänskap, hat som gavs ut på svenska första gången 2003. “Tröst” handlar om Nina, som kommer hem från en tennismatch och hittar sin man Lewis död i sängen. Han har tagit tabletter och flera paket finns kvar på nattygsbordet. 

Novellen handlar dels om Ninas sorg, men kanske mest om den man Lewis var, en lärare i naturkunskap som undervisade om evolutionen i ett samhälle där kreationismen var den enda rätta förklaringen till livets uppkomst. Vi får också höra om Ninas kanske mest passionerade kyss, som inte kom från maken.

Det jag tycker mest om i Alice Munros noveller är språket och de många detaljerna. Huvudpersonerna är kvinnor, men inte kvinnor som syns och hörs, utan tvärtom de som sällan får ta plats.

%d bloggare gillar detta: