Nobelpriset

Första nobelläsmålet är klarat

Min (livslånga) läsutmaning att läsa något av alla nobelpristagare i litteratur har nått ett första delmål. Jag har nämligen läst texter av de kvinnor som hittills tilldelats Nobelpriset. Inte hela verk av dem alla, men de flesta.

Selma Lagerlöf (1909) Har jag självklart läst. Lika självklart har jag en hel del kvar att upptäcka.

Grazia Deledda (1926) Har läst en (bra) kortare text som finns i samlingen Nobeller.

Sigrid Undset (1928) För tusen år sedan läste jag Kristin Lavransdotter. Skulle gärna återupptäcka Undset, men får aldrig tummen ur.

Pearl Buck (1938) En av de pristagare jag läst mest av. Länge sedan nu dock.

Gabriela Mistral (1945) Jag har läst en del av hennes dikter, men vill gärna läsa mer.

Nelly Sachs (1966) Också läst för väldigt länge sedan. Kanske dags att återupptäcka.

Nadine Gordimer (1991) Jag har läst och tyckt om ett par av hennes böcker.

Toni Morrison (1993) En riktigt bra författare som jag gärna läser mer av.

Wislawa Szymborska (1996) Fantastisk poet. En av mina stora favoriter.

Elfriede Jelinek (2004) Absolut älskade hennes Älskarinnorna.

Doris Lessing (2007) Läst ett par böcker, men inte de mest kända.

Herta Müller (2009) Har läst några noveller av henne, men ännu ingen roman.

Alice Munro (2013) Har jag läst och älskat.

Svetlana Aleksijevitj (2015) Har läst kortare texter samt delar av Kriget har inget kvinnligt ansikte.

Olga Tokarczuk (2018) Tyckte mycket om Styr din plog över de dödas ben. 

Louise Glück (2020) Har läst dikter av henne, men ännu ingen hel samling.

Nästa delmål är att läsa mig bakåt årtionde för årtionde. Det betyder att Abdulrazak Gurnah, Peter Handke och Mo Yan ligger i pipeline. Gurnah läser jag gärna en roman av, men de andra två känner jag spontant att det räcker med att läsa någon kortare text.

Läget i mina läsutmaningar för 2022

pile of books

Utmaningen i mars som också fick följa med i april, var att läsa böcker av några författare som finns med i min utmaning Favorittolvan 2022. Jag kan direkt konstatera att jag påbörjat många böcker, lagt ännu fler på hög och läst ut några få.

Hittills i år har jag läst böcker av:

Jag har också påbörjat böcker av:

  • Jennifer Niven
  • Linda Åkerström
  • Val McDermid
  • Denise Mina
  • Roddy Doyle

“Bara” att läsa vidare alltså …

I de övriga läsutmaningarna ser det också lite sådär ut. Jag ligger just nu sex böcker efter för att hinna med de 135 böcker som jag har som mål att läsa i år. Egentligen är jag inte speciellt bekymrad då jag vet att lästempot går upp under sommaren.

Gällande läsningens bredd går det också lite sådär. Än så länge har jag läst böcker av författare från sex länder och den svenska dominansen är total. Av de nio böcker på engelska jag har som mål att läsa har jag hittills läst tre.

Några korta texter av olika nobelpristagare har blivit lästa och jag tänkte försöka sammanställa dem i ett inlägg vad det lider.

Hur går det med er läsning och era läsutmaningar för 2022?

Varför är kön så viktigt för män?

Vi vet att män läser mindre än kvinnor och att de traditionellt läser böcker av män om män. Kvinnor däremot läser böcker av både män och kvinnor med huvudpersoner av båda kön. Att män läser mindre beror på att skönlitterära böcker numera ofta skriva av kvinnor, i alla fall om man får tro Åsa Beckman i artikeln “Hela den svenska bokmarknaden har feminiserats” som publicerades i DN igår. Hon inleder med att berätta om hur hon mött en granne som råkar vara man, som beklagat sig över att vinnaren av årets Augustpris är en bok om Sylvia Plath. Utifrån hans kommentar drar Beckman, en kanske rimlig slutsats, att det är det faktum att boken är skriven av en kvinna och handlar om en kvinna som är skälet till mannens skepsis. Så kan det vara såklart, men även jag känner mig skeptisk till just Eufori även om den är skriven av en kvinna och handlar om en kvinna. Det låter helt enkelt inte som min typ av bok, men jag kan självklart ha fel.

Ni kanske provocerades av rubriken? Det var meningen. Det är självklart inte bra med en allt för ojämlik bokutgivning och inte heller att män och pojkar läser allt mindre. Däremot måste vi bort från synen att män är norm och kvinnor undantag. Låt oss ändå, liksom Åsa Beckman, utgå ifrån att grannens skepsis handlar om författarens och huvudpersonens kön. Det är inte otroligt, eftersom vi som sagt vet att män sällan läser böcker av och om kvinnor. Vad handlar då detta egentligen om?

Jag är den förste att uppmärksamma prisvinnares kön, det ska jag erkänna. Att män i alla tider nästan slentrianmässigt prisats för sina litterära verk och att kvinnor förbisetts är ett faktum. Nu var det visserligen 14 år sedan Doris Lessing tilldelades Nobelpriset med motiveringen “den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning” och blev förbannad, både över motiveringen och att priset dröjt så länge, men det är trots allt symptomatiskt för synen på kvinnor som författare.

Om det var ett problem att män fick alla priser förr är det då inte ett lika stort problem att de senaste fyra böcker som tilldelats Augustpriset i den skönlitterära klassen är kvinnor? Inte så länge två av tre pristagare är män, vilket var fallet i år. Däremot är det ett problem att barn- och ungdomsklassen i ofta helt domineras av kvinnor. Vi behöver en variation av röster. Samtidigt blir jag lika störd när vi pratar om att pojkar behöver läsa om pojkar som jag blir av teorin att män inte vill läsa om annat än män. Det må vara sant, men är det verkligen en inställning som vi ska acceptera? Som en bekant skrev på Twitter är det tydligt att Raskolnikovs öde ses som universellt, medan Sylvia Plath och Mrs Dalloway endast rör kvinnor. Den synen måste vi bort ifrån. Är det något skönlitteratur lär oss så är det att sätta oss in i och förstå andra människor. Att känna empati även med dem som inte är som vi och att vidga vår värld. Då kan vi inte lura våra söner att det inte funkar att läsa böcker av och om tjejer.

Jag har en bekännelse till. En kanske inte så överraskande. Jag läser helst böcker skrivna av kvinnor. Egentligen tror jag inte att jag väljer böcker efter kön, men statistiken visar att 2/3 av de böcker jag läser har skapats av en kvinna. Lite kan det bero på att jag undviker allt för tjocka böcker. Jag väljer till exempel bort de stora amerikanerna som Jonathan Franzen, har noll intresse av Karl Ove Knausgårds självbiografiska tegelstenar och Lars Noréns dagböcker lockar inte det minsta. Jag läser däremot mycket ungdomslitteratur och feelgood, som är genrer totalt dominerade av kvinnor. Utöver det väljer jag böcker efter vad som lockar, inte efter vem som skrivit den. Inbillar jag mig.

Oavsett hur vi väljer böcker kvarstår det faktum att Augustprisets skönlitterära kategori må ha vunnits av kvinnor de senaste åren, men männen dominerar fortfarande många litterära priser. Nomineringslistorna är jämnare ska sägas, men de senaste två åren har The Bookerprize for Fiction gått till män, även om de tre priserna åren dessförinnan gått till kvinnor. De senaste tio åren är fördelningen 6-4 till männens fördel. The International Booker har delats ut elva gånger med fördelningen 6-5. Nobelpriset i litteratur är forfarande en rätt ojämställd historia med totalt 16 prisade kvinnor mot 102 män och endast 4 kvinnor sedan 2010. Vill man läsa prisade böcker är det alltså fortfarande ofta män som gäller och även om det är mycket jämnare fördelat numera är det sällan mer än hälften av priserna som går till kvinnor. Om vi återgår till Augustpriset har däremot de senaste tio skönlitterära prisen en fördelning på 3-7 till männens nackdel och jag kan förstå att det leder till reaktioner. Däremot förstår jag inte varför en man inte kan läsa och uppskatta en bok skriven av en kvinna, med en kvinna i huvudrollen. Är det så himla svårt är det dags att börja öva. Tänk på alla kvinnor som i alla tider tränat på att förstå litteratur av och om män. Vilken empatisk kompetens det gett oss.

Abdulrazak Gurnah tilldelas Nobelpriset 2021

Min spontana reaktion när Mats Malm avslöjade årets nobelpristagare i litteratur var “oj” följt av ett “nu måste jag googla”. Helt ärligt är det sällan jag i förväg läst något av de författare som tilldelas Nobelpriset i litteratur, undantaget J.M. Coetzee (2003), Tomas Tranströmer (2011), Alice Munro (2013) och Kazuo Ishiguro (2017), men jag brukar i alla fall ha hört talas om författaren i fråga. Abdulrazak Gurnah var dock ny för mig och han tycks vara lika förvånad över priset som alla andra. Jag är dock nyfiken på hans författarskap och lite imponerad över att Svenska Akademien återigen lyckats hitta en tämligen okänd författare med en på pappret intressant utgivning. Egentligen är det de bästa nobelpristagarna, då det innebär en chans att få upptäcka något riktigt välskrivet och relevant. Säga vad man vill om Svenska Akademien, men många av författarna som fått priset är riktigt bra. Det är bara det att det med säkerhet finns så många bra författare som inte tilldelats priset.

Så fick vi då äntligen en pristagare från Afrika och en som inte har europeiska rötter, även om han bott i Storbritannien under många år. Abdulrazak Gurnah föddes på Zanzibar 1948 och är kanske, som någon skrev på Twitter, den mest kända personen därifrån sedan Freddy Mercury. Som ung flydde han till Storbritannien och är nu bosatt i Canterbury, Kent. Gurnah har tidigare arbetat på universitetet där, men är nu pensionerad. Han debuterade som författare 1987 med romanen Memory of Departure, men genombrottet kom med boken Paradise (1994), som är en av två av hans romaner som översatts till svenska. Paradiset kom ut på svenska 2012 på Celanders förlag, översatt från engelska av Helena Hansson. Boken beskrivs som en “historisk utvecklingsroman” och handlar om 12-årige Yusuf och hans liv i Östafrika i början av 1900-talet. Den nominerades till både Bookerpriset och Whitbread Prize for fiction. Den andra boken som finns i svensk översättning är The Last gift (2011), som kom ut på svenska 2015 med titeln Den sista gåvan. Senaste boken heter Afterlives och kom 2020. Det är också den bok jag planerar att läsa (först) av årets pristagare.

Prismotiveringen lyder:

”för att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och
flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”

En motivering som gör att mitt intresse direkt väcks, då “kolonialismens verkningar och flyktingars öde” verkligen är relevanta perspektiv som fler behöver ta del av. Afterlives handlar till exempel om första världskrigets påverkan på östra Afrika. Intressant verkar också By the sea (2001) som handlar om en asylsökande från Zanzibar som hamnar i en engelsk kuststad.

Vad visste du om Abdelrazak Gurnah innan Mats Malms avslöjande? Vad är din reaktion på att han tilldelats Nobelpriset i litteratur? Har du läst något av honom? Vill du?

 

Veckans kulturfråga v.40 2021

Imorgon avslöjas årets vinnare av Nobelpriset i litteratur och det ska vi självklart uppmärksamma. Själv känner jag mig lite blasé och sörjer att flera av mina favoriter missat priset av den anledningen att de inte längre finns med oss, men det är ändå ett högtidligt ögonblick att se tillkännagivandet. Veckans frågor är två och handlar om den eventuella pristagaren.

Vem vill du se som vinnare av Nobelpriset i litteratur i år?

Vem tror du vinner?

Jag blir väldigt besviken om Svenska Akademien inte lyfter blicken från Europa och USA i år. Möjligen kan jag förlåta dem om Margaret Atwood, Anne Carson eller Jeanette Winterson prisas. Jamaica Kincaid (Antigua och Barbuda) hade varit ett bra val, även om hon förvisso gjort klart att hon inte kommer att ta emot något pris av Svenska Akademien. Kanske är det istället äntligen dags för Ngũgĩ wa Thiong’o (Kenya), som ligger bra till om man får tro spelbolagen. Lägst odds har Haruki Murakami, som förvisso är en bra författare, men ett rätt tråkigt val likafullt. Jag tror inte riktigt på honom faktiskt, då han är lite för mycket av en bästsäljare. Mest av allt hoppas jag trots allt på Jamaica Kincaid, så hon får bli mitt vinnarval.

Så vem tror jag vinner?

En lagom svår, europeisk man. Kanske Javier Marías (Spanien), Mircea Cărtărescu (Rumänien) eller Ismail Kadare (Albanien). Möjligen vänder de sig mot Argentina och väljer César Aira. Honom kan jag i alla fall tänka mig att läsa något av. Anne Carson, poet och författare från Kanada, är den vars odds sjunkit mest de senaste dagarna och den jag höll som stor favorit förra året. Då tilldelades en poet från USA priset, vilket gör att jag har svårt att se att Carson får det i år. Å andra sidan hävdar representanter från Svenska Akademien alltid att varken kön eller ursprung spelar någon roll, så då är det kanske inte omöjligt trots allt. Just detta uttalade brukar snarare vara en ursäkt till att välja ännu en europeisk man, så att kvinnor, dessutom poeter, står som vinnare två år i rad känns inte sannolikt. Blir det en poet tror jag mer på Adonis (Syrien) som tydligen är en av akademiledamoten Jila Mossaeds favoriter. Men nej, det tror jag inte riktigt på. Måste jag välja en, och det måste jag kanske, tippar jag på att Bokförlaget Tranan får jubla då César Aira tilldelas Nobelpriset 2021. De får å andra sidan jubla likafullt om vinnaren heter Jamaica Kincaid.

 

 

 

Skönheten av Gabriela Mistral

Serien med böcker av kvinnliga nobelpristagare i litteratur som gavs ut 2018 är verkligen både vacker och bra. Skönheten av Gabriela Mistral har stått i hyllan sedan den släpptes, men nu fick jag äntligen tummen ur att läsa den. Boken har undertiteln “Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg” och eftersom jag inte läst dikterna i original och det inte är troligt att mina begränsade spanskkunskaper skulle räcka för det, litar jag på att Gullberg gjort ett bra jobb. Klart är i alla fall att dikterna är både fina och berörande.

Skönheten inleds med ett förord av Hjalmar Gullberg med titeln “Hur Lucila Godoy y Alcayaga blev Gabriela Mistral” och där får vi läsa om hur en flicka föddes i den lilla chilenska staden Vicuña av föräldrar med baskiskt ursprung. En berättelse om henne handlar om hur hon skickades hem från skolan för att hon var för obegåvad och istället studerade själv hemma. Studierna måste ha gått bra, då Lucila själv blev lärarinna.

Något som påverkade Lucila mycket var kärleken, sveket och döden. Hon förälskade sig i Romelio Utreta och man vet inte mycket mer om deras förhållande mer än att han svek henne. Efter att ha ertappats med att stjäla pengar tog han senare sitt liv en novemberdag 1909. Det är efter den händelsen som Lucila börjar skriva dikter och blir känd under namnet Gabriela Mistral. Gullberg skriver dramatiskt om den unga kvinnans sorg och hur “hennes mörkt lidelsefulla poesi” spreds “från stad till stad och land till land i det spansktalande Amerika.”

Jag har tidigare läst några få dikter av Gabriela Mistral och tyckt att det var okej, men väl religiöst. Även detta urval innehåller en del religiösa dikter, men mest handlar det om längtan efter kärlek och ett barn. Sonen som aldrig föddes är huvudpersonen i många av texterna och de berör verkligen. Samlingen inleds med dikter ur Sången om en son och andra sånger där vi bland annat kan läsa om sorg och kärlek, men också den känslosamma dikten “Till Judafolket” om judarnas öde. Vacker är den korta dikten “Vaggsång” om att vagga sin son till söms. Just barnlängtan beskrivs på ett så naket och ärligt sätt som jag sällan läst tidigare. Skönheten innehåller också dikter på prosa och även där finns några riktiga guldkorn, som “Min mor” om ett ärligt samtal mellan en mor och en dotter där de förenas och nästan blir som systrar. Något jag tycker mycket om är de korta förklaringar och kommentarer som ges till många av dikterna och bidrar till en större förståelse.

Jag måste säga att jag berördes mycket av dikterna i Skönheten. Visst är det lite melodramatiskt ibland och de religiösa motiven är många, men Mistral bjuder också på ärliga och vackra dikter, inte sällan fyllda med smärta.

 

Veckans kulturfråga v.48 2020

I måndags delades Augustpriset ut, förra veckan The Booker Prize och i början av december är det dags för Nobelpriset. Detta är bakgrunden till veckans tvådelade fråga.

Brukar du följa utdelningen av litterära priser? Vilket pris fokuserar du i så fall mest på?

 

Jag är som ni kanske har märkt, en riktig prisnörd och följer noga såväl nomineringslistor som vinnare. Trots att Nobelpriset mist en del av sin forna glans är det ett pris som jag fokuserar mycket på när jag väljer vad jag ska läsa. Årets vinnare Louise Glück står på tur.

Sammanställning av oktobers prisfokus

Mitt fokus under månaden som gått var litterära pris och det har blivit en rad inlägg i ämnet. Två av månadens kulturfrågor har tangerat ämnet en om favoriter bland nobelpristagare i litteratur och en om författare som sällan får priser, men som förtjänar mer uppmärksamhet.

Nobelpristagaren i litteratur 2020 avslöjades första torsdagen i oktober och även om Louise Glück var okänd för mig ser jag fram emot att stifta bekantskap med hennes texter. Några forna kulturkollare tippade vinnaren och ingen av oss gissade rätt. Jag skrev också ett eget inlägg med tankar kring priset.

Mer om Nobelpriset då jag publicerade en lista med 10 bra böcker som fått Nobelpriset och apropå Svenska Akademien så blir de i december fulltaliga efter att två nya ledamöter presenterats. Läs mer om dem här.

Årets bok delades ut 9 oktober och vinnaren var Där kräftorna sjunger. Årets prisutdelning var digital och jag saknade definitivt den trevliga tillställning som utdelningarna på Bokmässan brukar vara.

Den 19 oktober avslöjades de nominerade till årets Augustpris och jag hade inte många rätt när jag tippade dagen innan. Båda listor innehåller dock med säkerhet bra tips på läsning.

Den 25 oktober avslöjade Svenska Deckarakademin de nominerade till priset Årets bästa kriminalroman i tre kategorier, Årets bästa svenska kriminalroman, Årets bästa översatta kriminalroman och Årets bästa debutant.

Den 27 oktober var det dags för Nordiska Rådets litteraturpris 2020 och jag fokuserade på vinnaren i barn- och ungdomsklassen. Läs om vinnarboken Vi är lajon! här.

Recensioner av Humlan Hanssons hemliga liv, nominerad till Augustpriset och Lite död runt ögonen, nominerad till Årets bästa kriminalroman finns också att läsa.

Ett inlägg i serien boknostalgi har det också blivit och det handlar om en tidigare augustprisvinnare.

 

Photo by Sharon McCutcheon on Unsplash

 

10 bra böcker av författare som fått Nobelpriset

Idag bjuder jag på en lista med bra böcker av nobelpristagare i litteratur som tidigare publicerats på Kulturkollo. Listan hade kunnat bli mycket längre, men jag tvingade mig själv att koka den till tio absoluta pärlor. Håller du med, eller hade du velat se andra böcker på listan?


Trots de senaste årens kalabalik i och kring Svenska Akademien går det inte att komma ifrån att Nobelpriset i litteratur är något speciellt. Många av de absolut bästa böcker jag läst är skrivna av nobelpristagare och här är tio favoriter (som krävde att väldigt många fler valdes bort). Årtalen inom parentes är det år författaren tilldelades priset.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Sverige, (1909)

En myllrande berättelse med den före detta prästen Gösta Berling i centrum. En fantastisk bok med så många detaljer att den kan läsas om och om igen.

Lång dags färd mot natt av Eugene O’Neill, USA, (1936)

En fantastisk pjäs som jag både läst och sett. Vi får följa familjen Tyrone under en lång dag och ta del av en mängd konflikter och hemligheter.

Pion av Pearl S. Buck, USA, (1938)

En bok som utspelar sig på 1800-talet i Kina där den unga kvinnan Pion säljs till en judisk familj där hon fungerar som hushållerska. När hon efter några år blir förälskad i sonen David och kärleken visar sig vara besvarad uppstår problem.

I väntan på Godot av Samuel Beckett, Irland, (1969)

Ännu en pjäs som jag absolut älskar. Jag har både läst och sett den flera gånger och är väldigt sugen på att se föreställningen som går på Dramaten just nu där Jonas Karlsson och Johan Ulvesson spelar Estragon och Vladimir.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn, Sovjetunionen, (1970)

En självbiografisk och kontroversiell bok om livet i ett sovjetiskt arbetsläger under 1950-talet som är både välskriven och viktig.

Sena dikter av Wisława Szymborska, Polen, (1996)

En samlingsvolym bestående av Szymborskas tre sista diktsamlingar Ett kolonHär och Nog nu. En fin samling som förstärker min kärlek och beundran till denna fantastiska poet.

Blindheten av José Saramago, Portugal, (1998)

I en stad drabbas större delen av befolkningen av en plötslig blindhet. När de tror att ingen ser dem förändras invånarna till det sämre och gör de mest gräsliga saker för att klara sig själva på bekostnad av andra.

Onåd av J. M. Coetzee, Sydafrika, (2003)

I ett Sydafrika där apartheidsystemet är ett minne blott finns fortfarande en spänning mellan svarta och vita. När universitetsläraren David blir uppsagt från sitt jobb flyttar han till sin dotter Lucy som driver en gård. På landet är konflikten ännu mer tydlig.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, Österrike, (2004)

En fascinerande berättelser om två kvinnor och deras drömmar om ett lyckligt liv och framför allt ett lyckligt äktenskap. Jelineks språk är helt klart något utöver det vanliga.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, Kanada, (2013)

En fantastisk novellsamling om vanliga kvinnors ovanliga öden. Till mina favoriter hör novellerna “Tröst” och “Flytande bro”.

 

Vilka är dina favoritverk av de författare som fått nobelpriset?


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 26 november 2019

Nobelpriset 2020 till Louise Glück

Louise Glück tilldelas Nobelpriset i litteratur 2020. Jag fick min poet och en kvinnlig sådan, men från USA.  Hon tillhör inte de poeter jag tippat (få hade gjort det) och inte heller de jag läst, men jag måste säga att det lockar.

Motiveringen från Svenska Akademien lyder:

”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

Louise Glück debuterade 1968 med diktsamlingen Firstborn och det har därefter blivit elva till. Tre av dem finns utgivna på svenska. Jonas Brun har översatt två av dem Averno från 2006 och på svenska 2017, samtVild Iris från 1992 som kom i svensk översättning för bara några veckor sedan, Stewe Claeson den tredje som heter Ararat. 

Alla utgivna av lilla Rámus. förlag och det känns extra roligt. Böckerna som fanns i lager tog snabbt slut, men kanske får jag ta och beställa en bok eller två för senare läsning. Lite roligt är det också att Glück är Månadens diktare på P1 och att det därför går att lyssna på Saga Gärdes inläsning av dikten “Vesper: Parousia” i översättning av Jonas Brun. Jag tycker mycket om den. Några fler dikter finns att läsa här och Jonas Thente tipsar om fem läsvärda böcker här.

 

Photo by Maurizio Izzo on Unsplash

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: