enligt O

Tankar från en bokberoende

Etikett: Nobelpriset Sida 1 av 9

52 bra saker: Nobelpriset

Igår blev det klart att det blir ett Nobelpris i litteratur 2019 och att det faktiskt kommer att delas ut två pris, då 2018 års pris delas ut i efterhand. Mycket troligt blir det en man och en kvinna som får prisen och så luras alla att tro att Nobelpriset är en jämlik historia.

Men nu skulle det inte handla om allt negativt med Nobelpriset eller ens något gnäll på eländiga gubbar i Svenska Akademien. Istället ska jag fokusera på Nobelpriset som en bra grej, för det tycker jag trots allt att det är.

Ofta uppmärksammas en relativt okänd författare, eller i alla fall en författare som är ny för mig. Ju mer jag läser desto vanligare har det visserligen blivit att jag både hört talas om och läst pristagaren, men egentligen tycker jag att det är bra mycket mer spännande med en okänd författare än en välkänd och de två senaste årens kändispristagare är en trend som jag hoppas bryts. Men tillbaka till det som är bra.

Under flera dagar, kanske till och med veckor innan vinnaren avslöjas i oktober diskuteras litteratur och möjliga pristagare. En levande litteraturdebatt är alltid en bra sak, oavsett vem som till slut vinner. Just nu ser jag extra mycket fram emot att få diskutera just litteratur istället för idiotiska akademiledamöter och könskamp bland stolarna.

Fram för mer samtal och texter om betydande författare och definitivt för mer stjärnglans som Nobelpriset trots allt omges av. Nu ser jag fram emot nya pristagare senare i år, för även om jag ibland (väldigt ofta) låter som Elin Lucassis PK-karaktär nedan gillar jag Nobelpriset i litteratur väldigt mycket. Bäst brukar alla spekulationer och inspirerande lister med tänkbara kandidater vara, men förhoppningsvis får jag ropa ett (dubbelt) äntligen en torsdag i oktober 2019.

 

Dubbla Nobelpris och vissa konsekvenser

Gert Fylking tog sig under flera år in i Börshuset för att skrika “äntligen” när Nobelpristagaren i litteratur avslöjades. Ironiskt självklart, för att visa hur snobbigt det var att “helt okända” författare tilldelades priset. Något som säger mer om Fylkings kunskaper om litteratur än något annat förvisso, men ändå är lite småroligt.

Igår utropade jag ett rejält “äntligen” när det avslöjades att Horace Engdahl tvingas avgå från Nobelkommittén.* Ett krav som framförts av Nobelstiftelsen för att Svenska Akademien ska återfå äran att dela ut Nobelpriset i litteratur. Vi fick också veta att två pris kommer att delas ut i december, ett för 2018 och ett för 2019.

Sedan tidigare har Nobelstiftelsen krävt att Nobelkommittén utökas med personer utanför Svenska Akademien och i november tillkännagavs att författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt översättaren Henrik Petersen kommer att delta i arbetet med att ta fram kommande pristagare.

Nobelstiftelsen skriver i ett pressmeddelande att “Nobelkommitténs sammansättning kommer att ändras så att inga ledamöter som varit förknippade med det gångna årets händelser längre ingår” och frågan är om de nöjer sig med att Engdahl lämnar sin plats. Övriga ledamöter som ingår i Nobelkommittén är Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn, där i alla fall Olsson gjort en del osmidiga uttalanden om än inte sedan han tog plats som ständig sekreterare. Vad det verkar kommer dock inga fler att lämna sin plats till förfogande och vem som ersätter Engdahl är ännu oklart.

Själv kan jag, trots min ganska barnsliga lilla jubeldans orsakad av skadeglädje, tycka att petandet ur Nobelkommittén inte är nog. Horace Engdahls beteende det senaste året borde göra att han mister sin stol i Svenska Akademien, men jag inser att det här troligen är de konsekvenser som herr Engdahl kommer att få. Det är i alla fall en tydlig markering från Nobelkommittén och det är bra mycket bättre än den totala brist på agerande som Svenska Akademien stått för i relation till Engdahls många gånger vidriga uttalanden.

 

 

*Jo, jag vet att det säga vara Engdahl som frivilligt avgått, men utan press utifrån hade han aldrig lämnat. Jag är dessutom övertygad om att han inte har en aning om hur obekväm han gjort sig.

Foto: Mickan Palmqvist

På väg mot ett lugn i Svenska Akademien

Så har då Katarina Frostenson lämnat stol 18 i Svenska Akademien, mot en ersättning på 12875 kronor i månaden och fortsatt tillgång till den lägenhet hon bor i som ägs av akademien. Det betyder att Svenska Akademien just nu består av 14 aktiva ledamöter (12 män och 2 kvinnor), då Peter Englund och Kjell Espmark den 10 januari meddelat att de återgår till sitt arbete. Den enda som nu har kvar sin stol utan att aktivt delta i Svenska Akademiens arbete är Sara Danius. Jag hoppas att hon bestämmer sig för att stanna kvar, även om jag förstår om hon väljer att lämna sin plats till förfogande.

Tre stolar är vakanta efter att Sara Stridsberg, Jayne Svennungsson och nu Katarina Frostenson begärt utträde. Jag hoppas att dessa ersätts med tre kvinnor. Något annat vore skandalöst med tanke på den nuvarande könsfördelningen.

 

Foto: Svenska Akademien/SVT

Populära inlägg 2018 och de jag önskat fler läst

Bloggåret 2018 är till ända och i min utvärdering av året har jag främst fokuserat på böcker jag läst, snarare än inlägg jag skrivit. Det har faktiskt varit ett riktigt bra bloggår, med flest besökare sedan 2012. Inga modebloggssiffor, men en trevlig topp. De texter som flest läst kommer att listas i detta inlägg. Det här är alltså inte de inlägg som haft flest läsare i år, utan de inlägg skrivna 2018 som haft flest läsare. Mest populära är nämligen inläggen om Björnstad från 2016 och Sandmannen från 2013 samt sidan med böcker som passar unga läsare, som uppdateras löpande. Jag vill också lyfta några inlägg som inte lyft, men som jag tycker om själv.

Här är 2018 års mest lästa inlägg:

Sammanställningen av årets Novellkalender

Att upptäcka världen genom litteratur, om världslitteratur i undervisningen

20 bra författare fem år senare, om unga, lovande, svenska författare

Alla kulturella VM-spaningar, mitt sommarprojekt

Hatten av för Sara Danius, om hennes sommarprogram

O granskar listan till det alternativa Nobelpriset, en genomgång av de nominerade

Den nya akademien, mina tankar om initiativet

Och sen var hon borta, recension av Lisa Jewells bok

Vem ska få stolarna? om tänkbara ledamöter i Svenska Akademien

Om nya och gamla ord, om nyorden för 2017, allmänbildning och litteraturhistoria

 

Och så finns det inlägg som jag faktiskt är ganska nöjd med, men som få har hittat. Här är några:

Det där med bokserier, om min skepsis till att alla böcker tycks följas av en serie

Konsten att väcka läsglädje, om vikten av att som lärare inte slentrianmässigt välja gamla böcker, utan faktiskt böcker som passar just de elever hen har just nu

Om Meghan och hur mitt humör gjorde skillnad, ett rätt rörigt inlägg om sura damer och vackra prinsessor

Vikten av bra, lättläst litteratur, om rätten till bra böcker för alla

Några tankar om Jila Mossaeds dikter, om vår nyblivna akademiledamot

“På spaning efter det Nobelpris som flytt” eller “På Börshuset intet nytt”, om Nobelpriset som inte delades ut

Ode till Stockholm Literature, om en fin festival som fick fem år och förhoppningsvis kommer igen

 

 

Photo by Nick Morrison on Unsplash

Jag förlänger min Nobelutmaning

Tanken var att jag 2018 skulle läsa något av alla (de är ju rätt få) kvinnor som tilldelats Nobelpriset i litteratur. Det gick sådär och jag har i år bara läst noveller av Herta Müller, Selma Lagerlöf och Alice Munro. Det betyder att jag har tre kvinnliga nobelpristagare kvar att upptäcka, nämligen Elfriede Jelinek, Svetlana Aleksijevitj och  Grazia Deledda och åtta till att återupptäcka.

Jag har investerat i några av de fina böckerna på bilden ovan och målet är att läsa några av dem i år och att det på bloggen ska finnas minst ett inlägg om någon bok/novell/dikt av varje författare. Det borde jag klara.

Novellkalender enligt O del 11


Nobelpriset delades ut igår och vi hänger kvar i nobelpristagares sällskap. Egentligen är det kanske tråkigt och förutsägbart att ha med Berg som vita elefanter av Ernest Hemingway, men jag tycker mycket om den och därför får den ta plats här.

“Berg som vita elefanter” är en av novellerna i samlingen Män utan kvinnor som gavs ut 1927 och den finns även med i Snön på Kilimanjaro och andra noveller som gavs ut 1942. 

I “Berg som vita elefanter” möter vi en man och en kvinna som sitter på en tågstation. De diskuterar sina resor och det ingrepp som kvinnan funderar på att göra. Med sin berömda isbergsteknik låter Hemingway få ord berätta väldigt mycket och vad som egentligen hänt står att läsa mellan raderna. Det är en novell som inbjuder till diskussion och även om det kanske finns ett “facit” går det definitivt att tolka den på flera olika sätt. 

Novellkalender enligt O del 10

Idag delas Nobelpriset ut, men någon pristagare i litteratur blir det inte. I dagens “lucka” finns dock en novell av en Nobelpristagare, nämligen Alice Munro, som tilldelades priset 2013 den mycket korta motiveringen: “Den samtida novellkonstens mästare”. 

Jag har bläddrat i de två novellsamlingar av Munro som jag äger och bestämde mig till slut för novellen “Tröst” ur boken Kärlek, vänskap, hat som gavs ut på svenska första gången 2003. “Tröst” handlar om Nina, som kommer hem från en tennismatch och hittar sin man Lewis död i sängen. Han har tagit tabletter och flera paket finns kvar på nattygsbordet. 

Novellen handlar dels om Ninas sorg, men kanske mest om den man Lewis var, en lärare i naturkunskap som undervisade om evolutionen i ett samhälle där kreationismen var den enda rätta förklaringen till livets uppkomst. Vi får också höra om Ninas kanske mest passionerade kyss, som inte kom från maken.

Det jag tycker mest om i Alice Munros noveller är språket och de många detaljerna. Huvudpersonerna är kvinnor, men inte kvinnor som syns och hörs, utan tvärtom de som sällan får ta plats.

Fem nya externa ledamöter utser nobelpristagare

Idag presenterades fem personer som föreslås delta i arbetet med att ta fram nobelpristagaren i litteratur de närmaste två åren. Det är Nobelstiftelsen som presenterat namnen och meningen är att dessa externa ledamöter ska arbeta tillsammans med de fem akademiledamöter som nu ingår i Nobelkommittén.

De externa ledamöter som idag offentliggjorts är författarna Gun-Britt Sundström och Kristoffer Leandoer, litteraturkritikerna Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist samt kritikern och översättaren Henrik Petersen. Jag ska villigt erkänna att min kunskap om de tre som inte är författare är synnerligen begränsad, men på pappret låter det som fem vettiga val.

De fem ordinarie ledamöter från Svenska Akademien, som sedan tidigare sitter i Nobelkommittén, är Horace Engdahl, Per Wästberg, Anders Olsson, Jesper Svenbro och Kristina Lugn och spontant känns det skönt att den gruppen blir mer heterogen både gällande kön, ålder och bakgrund. Dessutom känns ett Nobelpris i litteratur nästa år lite mer sannolikt, förutsatt att Svenska Akademien accepterar Nobelstiftelsens förslag, trots att de avvisade det i somras.

“På spaning efter det Nobelpris som flytt” eller “På Börshuset intet nytt”

Idag skulle Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius ha klivit ut genom dörren i Börshuset och inför samlade journaliser och andra intresserade avslöjat namnet på 2018 års nobelpristagare i litteratur. Sedan skulle jag och många med mig svära lite åt att det återigen gick till en man från ett land i väst. Jag saknar den traditionen.

För se idag blir det inget Nobelpris i litteratur. För första gången sedan 1943 delas inte priset ut och den här gången beror det inte på att Europa står i brand, utan på att en ledamot och hennes man, som just dömts till två års fängelse för våldtäkt,  befinner sig mitt i en förundersökning kring ekonomiska oegentligheter och jäv. Det blir inget Nobelpris i litteratur i år för att vissa har tyckt att det är viktigare att hålla dessa två om ryggen, än att göra sitt jobb. Ett jobb de borde vara stolta över och göra med glädje och kanske också lite förundran över att faktiskt få äran att tillhöra en kulturell institution som funnits sedan 1700-talet.

Ryktet säger att det ikväll sker ännu en omröstning kring Kristina Frostensons vara eller icke vara i Svenska Akademin. Efter den förra omröstningen i april kunde hon sträcka sig så långt att hon tillfälligt lämnade arbetet, mot att Sara Danius tvingades avgå. Målet är att Frostensson nu ska lämna sin plats frivilligt. Det tror jag är naivt, med tanke på att hon klamrat sig fast vid stol nummer 18. Hon ska absolut inte straffas för något hennes man gjort, men för att hon utnyttjat sin position på ett orimligt och inte minst omoraliskt sätt. Respekten för Svenska Akademien borde vara större hos dess ledamöter än den varit hos Frostenson.

Under Bokmässan i Göteborg såg jag Horace Engdahl mitt i händelsernas centrum i Svenska Akademiens monter. Han verkade tycka att han var på helt rätt plats, men själv mådde jag lite illa. I gången utanför montern stod Bo Ralph och han samtalade med Gunnar D Hansson, två av de största föreläsare och lärare jag hade när jag studerade i Göteborg på 90-talet. Att Bo Ralph sällat sig till Engdahl och de andra som i april inte ville utesluta Frostenson gjorde mig besviken. Ja, det är en domstol som dömer och inte några ledamöter i en akademi, men ska det någonsin vara möjligt att återskapa ens en smula av det anseende som Svenska Akademien tidigare haft, måste de i alla fall börja sopa rent framför egen dörr.

För att Svenska Akademien ska kunna börja sitt återuppbyggande av såväl ledamöter som anseende krävs att nya ledamöter kan väljas in. Just nu finns det endast tio aktiva ledamöter och tolv krävs för att nya ska kunna väljas in. De tre avhopparna, med Sara Danius i spetsen, kan tänka sig att medverka, men deras krav för att göra det är att Katarina Frostenson lämnar sin stol till förfogande. De kvarvarande ledamöterna måste alltså välja mellan Frostenson och en fulltalig akademi. Det borde vara ett enkelt val.

Kanske är det här torsdagen när Svenska Akademien, eller det som finns kvar av den, faktiskt tar sitt förnuft till fånga och glömmer allt vad ryggdunkningar och märkliga vänskapsband heter. Kanske kan de faktiskt börja göra något rätt, efter att i så många månader gjort så många fel. Med tanke på att Engdahl fortfarande verkar tycka att Frostenson är en lämplig akademiledamot blir det kanske inte så. Det är inte konstigt att just Engdahl är den som fått mest kritik under det senaste året. Hans agerande har gång på gång varit totalt vettlöst.

 

Äppelträdet — en nobell

Även den längsta resa börjar med ett litet steg brukar det heta och min resa mot att under året läsa texter av alla kvinnor (och gärna fler) som tilldelats Nobelpriset i litteratur börjar med Äppelträdet, en kort novell av Herta Müller. Novellen finns publicerad i samlingen Fler Nobeller: noveller av nobelpristagare.

I Äppelträdet får vi följa med till en by utan namn, där äppelträdet bakom kyrkan är av det annorlunda slaget. Nattvakten upptäcker nämligen att trädet äter upp sin egen frukt och självklart väcker detta stor uppmärksamhet. Flera personer i byn försöker hålla sig vakna för att undersöka om det som nattvakten påstår verkligen är sant.

Det som tilltalar mig med just den här novellen är det sparsmakade, men ändå metaforrika språket. Jag tycker också om hur sagoinspirerad den är och ändå väldigt konkret och verklig. Då jag tidigare försökt närma mig Herta Müllers texter utan att riktigt lyckas är jag glad över denna mycket positiva läsupplevelse. Det gör att jag faktiskt kan tänka mig att ge Müller en chans till och denna gång orka förbi de första kapitlen och slutföra en hel bok.

 

Foto:  Stephanie von Becker

Sida 1 av 9

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: