Kulturkollo

Billy Lynn’s long halftime walk

Fear is the mother of all emotion. Before love, hate, spite, grief, rage, and all the rest, there was fear, and fear gave birth to them all, and as every combat soldier knows there are as many incarnations and species of fear as the Eskimo language has words for snow. Spend any amount of time in the realms of deadly force and you will witness certain of its fraught and terrible forms.

Billy Lynn och de andra soldaterna i kompaniet Bravo är hjältar. De har krigat i Irak och nu i halvtid åker de på turné i hemlandet för att hyllas som hjältar hyllas bör. Bravo har krigat i Irak i månader, men det är några minuter, filmade och upplagda på YouTube som gjort dem kända. Filmen har nått Bush Administrationen och det är därför en segerturné har ordnats. Det är mötena med de rika och mäktiga som gör mig mest illamående under läsningen. De som aldrig behöver kriga och som visserligen hyllar de unga män som gör det, men som befinner sig på bekvämt avstånd. De som tar de politiska besluten, men inte behöver offra sina liv för att genomföra dem. Vi läsare får inte följa med till Irak, utan nöja oss med att följa Bravo i USA, men kriget är ändå smärtsamt påtagligt.

Under några korta och intensiva dagar får vi lära känna Billy Lynn och det är en känslosam resa för både honom och mig.
Billy är nitton år och han är i Irak som straff för något han gjort. Det tar ett tag innan i får veta, så jag vill inte spoila  det här, men klart är att han vinner mina sympatier. Det är självklart Ben Fountains syfte och trots att Billy Lynn absolut inte är ett offer, så märks det mer och mer att han är ett offer för USA:s sätt att delta i världspolitiken. Det blir smärtsamt tydligt att alla inte behöver kriga och att de som gör det ibland känner samma känsla av kaos som soldaterna i Vietnam många år tidigare. De vet inte egentligen varför de är där och funderar över om de verkligen gör nytta.

Jag har vikt så många hundöron i Billy Lynn´s Long Halftime Walk och många av dem handlar just om konstrasten mellan den rädsla Billy känner och den patriotism som de rika och mäktiga menar att de känner, trots att de aldrig skulle offra sina liv för sitt land. Det är en lågmäld kritik många gånger och Fountain låter den girige filmproducenten personifiera exploateringen av kriget och av soldaterna. Det blir så smärtsamt tydligt att den som inte befunnit sig mitt i striderna, aldrig kan förstå hur kriget påverkar de som inte bara ser allt på avstånd.

Ben Fountain har skrivit en historia som är kritisk till kriget, men som inte nedvärderar de som faktiskt befunnit sig i Irak och både där och under hyllningsturnén framstår som pjäser i ett politiskt spel, där de avhumaniseras. Vem vill egentligen tänka på att det är människor som dör i krig? Människor som har en familj, som älskar och som finner lika delar stolthet och frustration i sin roll som soldat. Billy blir en människa, inte bara för att han är en ung man som funderar mycket, utan kanske mest i relationen till sin familj som han hinner besöka kort. Speciellt relationen till systern är gripande. Och så kärleken som dyker upp under en fotbollsmatch, den är plötslig, intensiv och vacker.

Billy Lynn´s Halftime Walk är ingen lättsmält historia, men en viktig bok. Den har tagit tid att läsa och det gör kanske att den inte når så många läsare som jag skulle önska. Något svenskt förlag borde dock låta översätta boken om Billy Lynn, för det är en riktigt spännande bok. Klart är i alla fall att boken ska bli film under 2016, med den ännu okände Joe Alwyn i huvudrollen. En film av Ang Lee om soldater som varit med i en film,  som en filmproducent vill göra en riktig film av. Men inte med soldaterna i fråga, för de ska tillbaka till Irak för fler månader i helvetet. Kanske är det vetskapen om just det som gör boken än mer hjärtskärande.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo, 2015-05-09

Sedan dess har boken blivit film och finns att hyra på diverse sajter. Däremot har inget svenskt förlag översatt boken. Lite märkligt tycker jag.


Om boken

Billy Lynn’s long halftime walk av Ben Fountain, Ecco Press, (2012)

Just nu i april 2022

Ny månad och även om det på pappret är vår har det blivit vinter här. Fortfarande med en rejäl dos sol och ljus långt in på kvällarna, men minusgrader på nätterna. I mitten av månaden är det påsk och ledigheten är verkligen efterlängtad. De senaste veckorna har varit intensiva och nästa vecka är helt absurd. Skönt att få lite tid att förhoppningsvis hitta tillbaka till läsningen därefter. Så här brukar det vara vid den här tiden på året, men påsken var tidigare förra året och när vi körde just-nu-enkät i april 2021 var det påskafton.

Idag undersöker vi det kulturella nuläget med en just-nu-enkät. Svara gärna du också och kika in hos Helena, Anna och Ulrica som också svarat.

Just nu läser jag väldigt lite som sagt. Målet under mars var att återupptäcka gamla favoriter i Favorittolvan 2022 och därför är Andetag av Jennifer Niven och 1979 av Val McDermid påbörjade. Förhoppningsvis hinner (orkar) jag läsa lite i helgen. Jag ser också fram emot att läsa Den unge Walters lidande av Augustin Erba som just kommit ut.

Just nu tittar jag fortfarande Masterchef Australia, där det närmar sig final. Dessutom tittar jag på andra säsongen av Sweet Magnolias, men den är helt ärligt rätt kass. Även första säsongen var superamerikansk, men hade ändå viss charm. Nu är det bara för mycket. Trots det tittar jag vidare. Det är ändå bara två avsnitt kvar. Sedan sitter jag säkert där även när tredje säsongen kommer (för det lär ju bli en sådan) och beklagar mig för att jag glömt riktigt hur illa jag tyckte om säsong 2.

Just nu lyssnar tant på Tribe Friday som var nominerade till bästa band i P3 Guld och åkte ut raskt ur Melodifestivalen. De beskriver sin musik som indie-emo eller Swedish bubblegum emo och det känns som 1993 igen. Sedan lyssnar jag i små portioner på Thailandssvenskarna av Joakim Medin. Ljudböcker går alltid långsamt för mig, då jag bara lyssnar ibland i bilen, men den är bra.

Jag nu längtar jag efter påsken och att det ska bli vår (igen) men på riktigt den här gången. Förutom allergin är det här verkligen en fantastisk tid på året. Påskekrim längtar jag också efter att sätta tänderna i. Det får bli en sådan utmaning den här månaden.

Tisdagsklubben

Eftersom boken Tisdagsklubben filmatiserats och är bioaktuell repriserar jag mitt inlägg som publicerades på Kulturkollo för nästan exakt sex år sedan. Så här skrev jag då:


I Anna Fredrikssons bok Tisdagsklubben står mat och matlagning i centrum. Huvudpersonen Karin arbetar som kokerska på ett äldreboende och lagar husmanskost så att det står härliga till. Hon lever för att ge andra god mat och det blir ett sätt för henne att visa kärlek och omtanke. Det är under en familjemiddag som hennes man Sten får en stroke och därefter blir livet sig inte likt för någon.

Sten överlever, men behöver vård en längre period. Det är tydligt att han är förändrad och det handlar inte bara om men efter stroken. Allt som hänt har fått honom att ifrågasätta sitt liv och han verkar ha tappat gnistan. Karin uppmanas att ta tjänstledigt från sitt jobb och ersätts av en yngre förmåga, som lagar annan sorts mat. Det är tydligt att statusen för den husmanskost som Karin lagat har låg status hos chefen, även om vi anar att de boende inte klagar. Helt klart är det ändå att den ledighet Karin får, snarare är en chans att bli av med henne. Hon närmar sig pension och är nog ganska konservativ.

Karin har en väninna som hon simmar med varje tisdag, men i övrigt verkar hon inte ha några fritidsintressen. När hon får nys om en matlagningskurs där stjärnkocken Henrik ska lära ut asiatisk matlagning anmäler hon sig. Efter mycket tvekan ska tilläggas och det är inte konstigt egentligen, med tanke på hur personer i hennes närhet reagerar. Dottern vill gärna ha sin mamma hemma i köket, där hon brukar finnas. Att Karin faktiskt är mormor och dottern flyttat hemifrån sedan länge spelar liksom ingen roll. Att kursen är varannan tisdag gör väninnan så sur att hon i princip bryter kontakten. Att Karin väljer bort henne tar nästan överdrivet hårt. På matlagningskursen inser Karin att hon är riktigt duktig på att laga mat. Till och med den till en början mycket vresige kursledaren berömmer henne. På kursen finns också den kända matbloggerskan Monika och de finner konstigt nog varandra. De börjar ses varje tisdag i det de kallar Tisdagsklubben.

Det är lätt att känna igen Karin. Många är de, speciellt kvinnor, som lagar mat åt sina familjer. Kanske istället för att visa sin kärlek på andra sätt. Jag gillar att följa hennes väg mot den självständighet som hon faktiskt når genom matlagningen. Hon får också en ny gemenskap, som inte ersätter familjen, men som helt klart vidgar hennes vyer. Egentligen är maten bara en symbol för hur bunden hon varit till sin familj och hur beroende de varit av henne. Många är de som känner sig hotade av att hon rör sig utanför sitt eget kök och in i ett nytt, okänt.

Anna Fredriksson är bra på att skildra gemenskap och hur viktigt det är att faktiskt våga göra annat än det man är van vid. Nu handlar det om att byta husmanskost mot asiatisk mat, men det kan självklart handla om något helt annat. För Karin blir Tisdagsklubben något omvälvande och det är spännande att följa hennes sena frigörelse, som trots att den går osannolikt snabbt, är ganska charmig.

Mat är bra att mötas kring. Själv har jag inte gått någon matlagningskurs och är inte sugen på det heller, men jag gillar middagar. Mer för sällskapet än maten ska tilläggas. Varje månad träffas soppklubben Punschpralinerna och äter soppa, dricker punsch och vin och babblar om allt möjligt och omöjligt. Det går lika bra med ärtsoppa på burk, som hemlagad soppa. Det är gemenskapen jag vill åt.

Vilka ”matmöten” betyder mycket för dig i vardagen?


Om boken

Tisdagsklubben av Anna Fredriksson, Bokförlaget Forum, (2015), 281 sidor

Just nu i oktober 2021

Jag har just överlevt årets boksmällevecka om än knappt. En lugnare Bokmässa än vanligt, men ändå en intensiv helg, vilket märkts på min energi. Självklart helt värt det. När september nu övergår i oktober och hösten är här på riktigt är det dags att kolla det kulturella nuläget med hjälp av en just-nu-enkät.

Även förra året vid den här tiden kände jag mig ovanligt trög, så kanske är det normaltillståndet. Då läste jag Allt vi har gemensamt av Sanna Torén Björling som var en av de bästa böcker jag läste 2020 och hade just påbörjat  Lisa och Lilly av Mian Lodalen som faktiskt aldrig blev utläst.

Så här ser det ut just nu:

Just nu läser jag lite här och där. På jobbet läser jag Mullbärsträdet i Aleppo av Kadir Meral och den är snart utläst. Hemma varvar jag Hummerns sköld av Caroline Albertine Minor, Så nära att det bränns av Christina Lindström och När livet har andra planer av Anna Alemo.

Just nu tittar jag på Deg på svtplay av Levan Atkin, med bland andra Bianca Kronlöf och Helena af Sandeberg. Är på avsnitt 4 av 6 och gillar, även om jag inte är helt knockad. Den fick mig däremot att ta upp serien Good girls igen och jag är mitt i andra säsongen. Mycket underhållande.

Just nu lyssnar jag på Kvinnor jag tänker på om natten av Mia Kankimäki och det går långsamt. En bra bok och en helt okej uppläsning, men jag hittar bara korta stunder att lyssna. Får se om det blir mer när jag ska rensa växthuset i helgen. Sedan lyssnar jag lite otippat på George Michael då ett klipp dök upp någonstans i mitt flöde. Även om han aldrig varit någon jätteidol finns det en del pärlor i hans produktion, som A different corner, I knew you were waiting (for me) med Aretha Franklin och fantastiska As med Mary J. Blige.

Just nu längtar jag efter att fina höstdagar ska ersätta det eviga regnandet. I helgen är dock planen att hålla mig i växthuset och fixa inför vintern. Mycket ska rensas ut, jord ska fyllas på och jag tänker mig lite vinterodling. Vi får se vad det landar. Ska hur som helst bli skönt med en lugn helg, för därefter väntar några intensiva veckor. Även om Nobelpriset tappat lite av sin glans längtar jag också efter att få veta vem som tilldelas årets pris. Det borde avslöjas på torsdag.

 

Vill du läsa fler just-nu-uppdateringar kan du klicka dig in till Helena, Anna och Ulrica. Svara gärna själv också!

Just nu i september 2021

September, höst och dags för ett just-nu-inlägg. Det är nu ett drygt år sedan Kulturkollo, men vi håller kvar vid traditionen att kolla det kulturella läget första lördagen i månaden. Helena, Ulrica och Anna har också svarat, så kika in hos dem också!

För ett år sedan var jag ungefär lika trött som nu, det slår aldrig fel i terminsstart, och jag läste fantastiska Here is the beehive av Sarah Crossan och tittade på The Letdown, en tv-serie som gärna kunde ha fått fler säsongen. Så himla charmig.

I år ser det ut så här:

Just nu läser jag vidare i serien Ellens val och har hunnit till bok fyra som heter Friheten och är skriven av Moa Eriksson Sandberg. Jag tycker att hon tar över stafettpinnen fint efter Helena Dahlgren som skrev de två första delarna i serien. Jag har också (äntligen) påbörjat Ali Smiths årstidssvit och läser Höst just nu. Mycket bra.

Just nu tittar jag på femte säsongen av The Good Fight(ännu mer skruvad än de andra, men ruskigt bra), liksom femte säsongen av La Casa de Papel, som jag hoppas ska vara bättre än den fjärde, första säsongen av Deg (hur jobbigt är det inte att vänta på avsnitt) och så Alla mot alla med maken.

Just nu lyssnar jag på Vampire Weekend, som jag upptäckte via tv-serien The Chair. Oxford comma är extra bra, gammal låt, men ny för mig. Sedan har jag fastnat i Abba-nostalgi efter att de nya låtarna släppts. Kanske blir det nu jag äntligen ser Mamma Mia? Kan vara den enda som inte gjort det ännu.

Just nu längtar jag efter Bokmässan, där jag har studiobiljett på lördagen, men hotellrum bokade hela helgen och trevliga vänner jag ser fram emot att träffa. Det ska bli fantastiskt. Sedan ser jag väldigt, väldigt mycket fram emot nya böcker av Sally Rooney och Jonas Karlsson.

 

Nu är det er tur! Hur ser det ut för er när det gäller det kulturella läget just nu?

Smartast bland mesar

På väg från jobbet för exakt en vecka sedan hamnade jag mitt i “Djuronsdag” på P3 som hade fågelspecial. Inte ett program jag borde fastnat i eller än mindre tyckt var spännande, men faktum är att jag blev helt fascinerad. Hanna och Jörgen intervjuade nämligen Anders Brodin som är professor teoretisk ekologi, specialist på svenska småfåglar och dessutom aktuell med boken Smartast bland mesar om (håll i er nu) talgoxar. Ett av Anders Brodins största intressen är att studera hur våra småfåglar klarar vintern och en av de fåglar som finns hos oss året runt är just talgoxen, som är duktig på att hamstra mat. De tillhör också de mest framfusiga fåglarna som till och med kan knacka på fönstret om de tycker att fågelmataren behöver fyllas på. Det har jag varit med om. Trots att talgoxen är en mes är de minst av allt mesiga.

Ni som inte känner mig så väl förstår inte hur enormt märkligt det är att jag inte byter kanal när småfåglar är ämnet utan faktiskt höjer volymen och lyssnar med stort intresse. Ännu konstigare är det att jag inte kunde sluta prata om talgoxar när jag kom hem och inte kunde förstå att de andra tre i familjen inte tyckte att det var superspännande att vår smartaste mes faktiskt hade två olika läten, inte bara det  trestaviga “tsi-tsi-dää-tsi-tsi-dää” som bönderna förr tyckte lät som  “lite hö, lite hö” och därför såg som en ren provokation, utan också det tvåstaviga “tita-tita-tita”. Det verkar som att de oftare var trestavig förr, berättade Brodin för mig och jag för make och barn. De brydde sig inte nämnvärt, men jag har lyssnat som en besatt under mina promenader den senaste veckan och kommit fram till att de tvåstaviga är vanligare hos oss, förutom längre ut i skogen då jag faktiskt hörde några trestaviga läten. Det stämmer med teorin Brodin berättade om att deras läten blir tvåstaviga när det finns mycket störande ljud runt dem.

När jag klickade mig in på Storytel och började läsa Smartast bland mesar chockade jag till och med mig själv. Visst har jag med glädje studerat småfåglarna vid fågelbordet utanför köksfönstret (som vi hade tills vi skaffade katter) och visst njuter jag av fågelkvitter så här på våren, men så mycket längre sträcker sig inte mitt intresse för småfåglar. Jo, jag jublar när jag ser årets första sädesärla och tycker att det är riktigt stämningsfullt att se domherrar på vintern, men talgoxar, hur spännande kan de vara egentligen? Väldigt skulle det visa sig.

Jag började läsa och blev mer och mer intresserad av vår vanligaste mes som också är en av våra vanligaste fåglar. Jag har lärt mig att “vår” talgoxe heter Parus major på latin och att den mindre ostasiatiska versionen heter Parus minor. De är inte bara mindre utan också blekare än den större talgoxen. På den amerikanska kontinenten finns det däremot varken talgoxar eller blåmesar, men väl talltita som kallas chick-a-dee på amerikanska, ett onomatopoetiskt namn. Att tita ens var en sorts mes hade jag ingen aning om och helt ärligt (men nu skäms jag lite) visste jag faktiskt inte att talgoxen är en mes, trots att jag har full koll på att den är i princip identisk med blåmesen (något som yngste sonen upplyste mig med med självklarhet och tyckte att jag var sjukt korkad som inte visste det). Nu fattar ni kanske hur lite jag vet (eller visste) om talgoxen. Nu vet jag mer och har till exempel lärt mig att det till synes enformiga lätet inte alls är så enformigt som det kan låta och att frekvensen kan skilja sig åt väldigt mycket beroende på omgivningen. I Japan har en mängd studier gjorts på just talgoxar, eller vad de nu heter på japanska. På latin är det i alla fall Parus minor.

Frågade man Linné hette fågeln just talgoxe, medan bland andra Strindberg kallade arten för solsvärta. Fint, eller hur? Lika fint är det kanske inte att talgoxen gärna kalasar på bin under vinterhalvåret och hänger hos biodlare för att kunna käka bin direkt från kupan. På våren käkar de istället humlor eller fjärilslarver och det är väl inte heller så himla bra i dessa dagar när vi behöver alla insekter som vi kan få. Är de riktigt hungriga kan de till och med hacka sönder huvudet på andra småfåglar för att käka upp deras hjärnor och fladdermöss i vinterdvala ligger också illa till. Och mjölkkapsyler, Brodin berättar om hur hur många vittnat om talgoxarnas mjölktörst som resulterade en svärm av fåglar som följde mjölbilarna i Storbritannien på 20-talet och sönderhackade kapsyler även i Sverige på den tiden vi hade mjölken i flaskor.

Vad finns det då för belägg för att talgoxar är smartast av mesar? En som kommit fram till det är den ungerske forskaren Lajos Sasvári som på 70-talet tränade ett gäng talgoxar, blåmesar och entitor att hitta mat i ett hål som gradvis täcktes av en duk. Talgoxarna klarade det riktigt bra, medan entitorna var rätt tröga. Helt galet vilka forskningsprojekt det finns och ännu mer galet att jag bryr mig det minsta om dem. Det finns många intressanta studier i Smartast bland mesar som verkligen visar hur smarta talgoxar är. Ibland blir det lite väl teoretiskt och träigt, men mest är det oväntat spännande.

En bok om talgoxar som jag slukade och det är inget aprilskämt utan dagens sanning. Så himla märkligt.


Det här inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 1 april 2020 och det var faktiskt inget aprilskämt att jag uppskattade en bok om talgoxar. Faktiskt tänker jag fortfarande på den ibland ett drygt år senare.

Sweet Home Dalarna

Min farmor Märta växte upp i det lilla samhället Moje som är en del av Gagnef i Dalarna. Där bodde hon med sina föräldrar och sina fyra syskon, tre systrar och en bror. Hon och en av systrarna flyttade senare till Göteborg och hon gifte sig med min farfar som var från Vårgårda. Efter att föräldrarna gick bort ärvde syskonen hus och mark i byn och för farmors del betydde det en “sportstuga” som främst användes vid jakt. Den låg fint på höjden med utsikt över Mojesjön och där, i ett rum och kök, tillbringade jag många sommarveckor tillsammans med mina kusiner. Vi var nio personer i den lilla stugan och ändå hände det ofta att vi ungar fick sova i rummet för att köket var fyllt av gästande släktingar.

När jag var lite drygt tio byggdes huset ut och det gamla huset blev två sovrum, medan vi också fick ett stort gemensamt kök och vardagsrum och farmor ett litet eget rum. Nu blev kalasen ännu större och sommarveckorna ersattes ofta av ett rejält påskfirande. Sedan barnen kom har vi varit där väldigt lite, men senast det begav sig fick jag erfara hur viktigt det är med tillhörighet i ett litet samhälle. Jag lyckades köra av vägen, hamnade ute på hea (vägen svängde, men inte bilen) och fastnade i snön. Jag tog mig till ICA för att be om hjälp och fick tala med några gubbar som satt på lagret. Jag förklarade min situation och första frågan var, vem är du i betydelsen”vem är du släkt med”. Jag redogjorde för det och då min farmors bror var en central figur i bygden då han levde fick jag snabb hjälp. Det är möjligt att jag fått det ändå, men släktskapet kändes viktigt.

När vi bestämde oss för att ha ett tema där vi läser oss runt Sverige var Sweet Home Dalarna av Karin Janson som ni förstår ett självklart val för mig. Var i Dalarna den lilla byn ligger är oklart, men det är inte Byvalla som författaren tidigare skrivit om. Kanske har samhället fått låna drag av författarens hemby Stora Skedvi i Säter kommun? Lite synd kan jag tycka att det inte finns något namn på byn, eller ens några geografiska referenser mer än titeln. Visserligen är poängen inte att beskriva miljön i det lilla samhället där huvudpersonen Madde bor, men jag hade gärna fått veta lite mer. Viktigast är förvisso kontrasten mellan Dalarna och Stockholm, eller snarare mellan land och stad.

Oavsett var Madde egentligen bor så är det ett ganska typiskt, svensk samhälle vi förflyttas till där livet lunkar på och den lokala pizzerian är där man hänger. I alla fall så hänger Madde och hennes kompis Klara där och blandar hembränt i sin läsk för att liva upp stämningen. Någon gång går de vidare till Statt. Oftast hänger Madde dock hemma i stugan hon hyr med en påse chips endast i sällskap av sin tv. Ibland kommer grannen Jonte, som också är hennes ex, förbi och det händer att de hamnar i säng. Mer uppskattar hon dock när Jontes son Ville dyker upp.

Jobbet är kanske det Madde tycker bäst om. Hon utbildar sig till hovslagare och är lärling hos Kent, en butter hovslagare med hjärtat på rätt ställe. Han är utan tvekan en karaktär som jag hade velat veta mer om, speciellt med tanke på hans beslut senare i boken. Det jag gillar mest med honom är att han tror på Madde och att han, även om han sällan säger det, verkar bry sig både om henne som person och yrkesman. Som totalt ointresserad av hästar med noll kunskaper om hovslageri blir jag förvånansvärt engagerad i de delar som beskriver Maddes yrke.

Så dyker det upp en främmande man på pizzerian och det är ganska tydligt att han är från Stockholm. Janson driver en hel del med honom i alla fall inledningsvis och det är befogad. Främlingen heter Niklas och vikarierar som brevbärare under sommaren. Han har anknytning till bygden, men är trots allt stockholmare ut i fingerspetsarna. När han får punktering är det Madde som får fixa däckbytet och det händer mer än en gång att han rynkar på näsan åt lokala traditioner.

Trots olikheterna blir Madde och Niklas självklart ett par och det funkar riktigt hyfsat till en början. Så bra att Madde bestämmer sig för att flytta med honom till Stockholm och in i den tvårumslägenhet på Östermalm som han bor i. Om hon i alla fall befann lite i överläge så länge de var i Dalarna så blir läget totalt tvärtom i Stockholm. Madde har inga vänner, inget jobb, inga kontakter och hon passar verkligen inte in. Mer än en gång ifrågasätter hon sitt beslut, men inser samtidigt att hon inte har mycket mer än jobbet som håller henne kvar i Dalarna.

Sweet Home Dalarna är en underhållande berättelse om ett par som inte direkt känns som gjorda för varandra. Jag tycker väldigt mycket om Madde, som är en svensk, lantlig Bridget Jones, men har faktiskt lite svårt att förstå vad hon ser i Niklas. De kulturkrockar som uppstår när en total lantis flyttar till Stockholm är underhållande, men också ganska fördomsfull både mot Madde och mot stockholmare. Jag förstår idén att vända på det ganska vanliga perspektivet där en ung kvinna från stan börjar om på landet, men jag är inte helt förtjust. Med det sagt finns det ändå tillräckligt mycket bra i Sweet Home Dalarna för att jag ska läsa och dessutom fnissa en hel del. Niklas mamma Jill och hennes partner Joppe är till exempel ett helt fantastiskt par. Svärta finns det också och här hade berättelsen gott kunnat stanna till ett tag. Det är inte fel med svärta i feelgood, snarare tvärt om. Sweet Home Dalarna hade kunnat bli en riktigt bra film eller ännu hellre tv-serie där karaktärerna kunnat få utvecklas ännu mer. Då kunde vi dessutom få njuta av Dalarnas vackra natur, oavsett var det nu är Madde bor.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 28 juni 2020. Eftersom Sweet Home Dalarna nu nominerats till Årets Feelgood repriserar jag det här idag.

Just nu i mars 2021

Ännu en månad har gått och nu är det vår, i alla fall enligt almanackan. Eftersom det är första lördagen i månaden kör vi vår gamla kulturkolloutmaning Just nu. Så här har jag det just nu.

Just nu läser jag Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert,  men det går lite trögt. Hoppas den tar sig. Tanken är att helgen ska ägnas åt Stöld av Ann-Helén Laestadius så att jag kan vara med och cirkla om den nästa vecka. Påbörjad är också Peter James senaste bok på svenska Död vid första ögonkastet. Sedan vimlar det av bokslattar både fysiskt och digitalt.

Just nu tittar jag på Vad som än händer på Netflix. Helt okej efter två avsnitt, men jag är inte överväldigad. I helgen planerar jag också att se filmatiseringen av Moxie.

Just nu lyssnar jag på Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez och det i små portioner, då den gör mig riktigt förbannad.

Just nu längtar jag som så många andra efter vår och värme. Lite försmak har vi fått och kvällarna är redan ljusare. Däremot längtar jag inte efter pollensäsongen som redan börjar komma smygande. Från nästa vecka har jag dessutom ett mycket mer behagligt schema än jag haft tidigare i år. Det ser jag verkligen fram emot.

Flera av de forna kulturkollarna har svarat. Kika gärna in hos Anna, Helena och Ulrica och läs deras svar. Det vore också jätteroligt om även du svarar på frågorna.

Just i nu i februari 2021

Goda traditioner ska behållas. Det är första lördagen i månaden och dags för ett just-nu-inlägg.

Just nu läser jag allt och inget. Intensiva veckor gör att jag knappt orkar läsa någonting på vardagarna, men jag har i alla fall hunnit påbörja Caroline Säfstrands Klubben för lyckliga slut och jag har nästan läst ut Annelie Drewsens Prinsen av Porte de la Chapelle. Flera andra påbörjade böcker som Sverigevänner av Arash Sanari och Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj, väntar också på att bli utlästa.

Just nu tittar jag på Göteborg Film Festival i digital form och hoppas hinna se några filmer i helgen. Hittills har jag sett The Father av Florian Zeller med en fantastisk Anthony Hopkins i huvudrollen och charmiga À l’abordage! av Guillaume Brac.

Just nu lyssnar jag på ganska lite. Det blir P3 i bilen på väg till och från jobbet de dagar jag är där, men i övrigt är det mest tystnad som gäller. Ljud och stress passar inte ihop för mig och nu är jag i en period då jag inte ens orkar lyssna på musik eller en podd när jag är ute och promenerar. Senare idag planerar jag dock att se på Melodifestivalen, då då blir det lite musik i alla fall.

Just nu längtar jag efter att vara ledig vecka 7. Vi har inga direkta planer och jag hoppas på fint väder, promenader och mycket lästid.

 

Besvara gärna vår just-nu-enkät du också och/eller kika in hos Anna, Helena och Ulrica för att få veta vad de gör just nu.

 

 

Just nu i december

Första lördagen i månaden och dags för årets sista Just nu.

Så här har jag det denna decemberdag:

Just nu läser jag en rad böcker som kommer ut på Vilja och Nypon förlag i vår. Varje säsong gör jag ett gäng arbetsmaterial till deras böcker och den här gången är det fler än någonsin. Sedan läser jag också En oväntad julklapp av Sara Molin, som är årets första julbok för min del.

Just nu tittar jag på andra säsongen av Virgin River och därefter tänker jag kasta mig över Dash and Lily baserad på Dash & Lilys Book of Dares av David Levithan och Rachel Cohn. När jag har gjort det planerar jag att läsa andra boken i serien som heter The Twelve days of Dash & Lily. Tredje delen Mind the Gap, Dash & Lily har dessutom just kommit ut.

Just nu lyssnar jag på min topplista för 2020 från Spotify, så allt är med andra ord som vanligt.

Just nu längtar jag efter julledighet och en massa lästid. Ska bara överleva två veckors fjärrundervisning först.

 

Flera av mina kulturkollovänner svarar också så kika gärna in hos Anna, Fanny, Helena, Carolina och Ulrica. Och du, glöm inte att svara själv också.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: