Kulturkollo

Smartast bland mesar

På väg från jobbet för exakt en vecka sedan hamnade jag mitt i “Djuronsdag” på P3 som hade fågelspecial. Inte ett program jag borde fastnat i eller än mindre tyckt var spännande, men faktum är att jag blev helt fascinerad. Hanna och Jörgen intervjuade nämligen Anders Brodin som är professor teoretisk ekologi, specialist på svenska småfåglar och dessutom aktuell med boken Smartast bland mesar om (håll i er nu) talgoxar. Ett av Anders Brodins största intressen är att studera hur våra småfåglar klarar vintern och en av de fåglar som finns hos oss året runt är just talgoxen, som är duktig på att hamstra mat. De tillhör också de mest framfusiga fåglarna som till och med kan knacka på fönstret om de tycker att fågelmataren behöver fyllas på. Det har jag varit med om. Trots att talgoxen är en mes är de minst av allt mesiga.

Ni som inte känner mig så väl förstår inte hur enormt märkligt det är att jag inte byter kanal när småfåglar är ämnet utan faktiskt höjer volymen och lyssnar med stort intresse. Ännu konstigare är det att jag inte kunde sluta prata om talgoxar när jag kom hem och inte kunde förstå att de andra tre i familjen inte tyckte att det var superspännande att vår smartaste mes faktiskt hade två olika läten, inte bara det  trestaviga “tsi-tsi-dää-tsi-tsi-dää” som bönderna förr tyckte lät som  “lite hö, lite hö” och därför såg som en ren provokation, utan också det tvåstaviga “tita-tita-tita”. Det verkar som att de oftare var trestavig förr, berättade Brodin för mig och jag för make och barn. De brydde sig inte nämnvärt, men jag har lyssnat som en besatt under mina promenader den senaste veckan och kommit fram till att de tvåstaviga är vanligare hos oss, förutom längre ut i skogen då jag faktiskt hörde några trestaviga läten. Det stämmer med teorin Brodin berättade om att deras läten blir tvåstaviga när det finns mycket störande ljud runt dem.

När jag klickade mig in på Storytel och började läsa Smartast bland mesar chockade jag till och med mig själv. Visst har jag med glädje studerat småfåglarna vid fågelbordet utanför köksfönstret (som vi hade tills vi skaffade katter) och visst njuter jag av fågelkvitter så här på våren, men så mycket längre sträcker sig inte mitt intresse för småfåglar. Jo, jag jublar när jag ser årets första sädesärla och tycker att det är riktigt stämningsfullt att se domherrar på vintern, men talgoxar, hur spännande kan de vara egentligen? Väldigt skulle det visa sig.

Jag började läsa och blev mer och mer intresserad av vår vanligaste mes som också är en av våra vanligaste fåglar. Jag har lärt mig att “vår” talgoxe heter Parus major på latin och att den mindre ostasiatiska versionen heter Parus minor. De är inte bara mindre utan också blekare än den större talgoxen. På den amerikanska kontinenten finns det däremot varken talgoxar eller blåmesar, men väl talltita som kallas chick-a-dee på amerikanska, ett onomatopoetiskt namn. Att tita ens var en sorts mes hade jag ingen aning om och helt ärligt (men nu skäms jag lite) visste jag faktiskt inte att talgoxen är en mes, trots att jag har full koll på att den är i princip identisk med blåmesen (något som yngste sonen upplyste mig med med självklarhet och tyckte att jag var sjukt korkad som inte visste det). Nu fattar ni kanske hur lite jag vet (eller visste) om talgoxen. Nu vet jag mer och har till exempel lärt mig att det till synes enformiga lätet inte alls är så enformigt som det kan låta och att frekvensen kan skilja sig åt väldigt mycket beroende på omgivningen. I Japan har en mängd studier gjorts på just talgoxar, eller vad de nu heter på japanska. På latin är det i alla fall Parus minor.

Frågade man Linné hette fågeln just talgoxe, medan bland andra Strindberg kallade arten för solsvärta. Fint, eller hur? Lika fint är det kanske inte att talgoxen gärna kalasar på bin under vinterhalvåret och hänger hos biodlare för att kunna käka bin direkt från kupan. På våren käkar de istället humlor eller fjärilslarver och det är väl inte heller så himla bra i dessa dagar när vi behöver alla insekter som vi kan få. Är de riktigt hungriga kan de till och med hacka sönder huvudet på andra småfåglar för att käka upp deras hjärnor och fladdermöss i vinterdvala ligger också illa till. Och mjölkkapsyler, Brodin berättar om hur hur många vittnat om talgoxarnas mjölktörst som resulterade en svärm av fåglar som följde mjölbilarna i Storbritannien på 20-talet och sönderhackade kapsyler även i Sverige på den tiden vi hade mjölken i flaskor.

Vad finns det då för belägg för att talgoxar är smartast av mesar? En som kommit fram till det är den ungerske forskaren Lajos Sasvári som på 70-talet tränade ett gäng talgoxar, blåmesar och entitor att hitta mat i ett hål som gradvis täcktes av en duk. Talgoxarna klarade det riktigt bra, medan entitorna var rätt tröga. Helt galet vilka forskningsprojekt det finns och ännu mer galet att jag bryr mig det minsta om dem. Det finns många intressanta studier i Smartast bland mesar som verkligen visar hur smarta talgoxar är. Ibland blir det lite väl teoretiskt och träigt, men mest är det oväntat spännande.

En bok om talgoxar som jag slukade och det är inget aprilskämt utan dagens sanning. Så himla märkligt.


Det här inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 1 april 2020 och det var faktiskt inget aprilskämt att jag uppskattade en bok om talgoxar. Faktiskt tänker jag fortfarande på den ibland ett drygt år senare.

Sweet Home Dalarna

Min farmor Märta växte upp i det lilla samhället Moje som är en del av Gagnef i Dalarna. Där bodde hon med sina föräldrar och sina fyra syskon, tre systrar och en bror. Hon och en av systrarna flyttade senare till Göteborg och hon gifte sig med min farfar som var från Vårgårda. Efter att föräldrarna gick bort ärvde syskonen hus och mark i byn och för farmors del betydde det en “sportstuga” som främst användes vid jakt. Den låg fint på höjden med utsikt över Mojesjön och där, i ett rum och kök, tillbringade jag många sommarveckor tillsammans med mina kusiner. Vi var nio personer i den lilla stugan och ändå hände det ofta att vi ungar fick sova i rummet för att köket var fyllt av gästande släktingar.

När jag var lite drygt tio byggdes huset ut och det gamla huset blev två sovrum, medan vi också fick ett stort gemensamt kök och vardagsrum och farmor ett litet eget rum. Nu blev kalasen ännu större och sommarveckorna ersattes ofta av ett rejält påskfirande. Sedan barnen kom har vi varit där väldigt lite, men senast det begav sig fick jag erfara hur viktigt det är med tillhörighet i ett litet samhälle. Jag lyckades köra av vägen, hamnade ute på hea (vägen svängde, men inte bilen) och fastnade i snön. Jag tog mig till ICA för att be om hjälp och fick tala med några gubbar som satt på lagret. Jag förklarade min situation och första frågan var, vem är du i betydelsen”vem är du släkt med”. Jag redogjorde för det och då min farmors bror var en central figur i bygden då han levde fick jag snabb hjälp. Det är möjligt att jag fått det ändå, men släktskapet kändes viktigt.

När vi bestämde oss för att ha ett tema där vi läser oss runt Sverige var Sweet Home Dalarna av Karin Janson som ni förstår ett självklart val för mig. Var i Dalarna den lilla byn ligger är oklart, men det är inte Byvalla som författaren tidigare skrivit om. Kanske har samhället fått låna drag av författarens hemby Stora Skedvi i Säter kommun? Lite synd kan jag tycka att det inte finns något namn på byn, eller ens några geografiska referenser mer än titeln. Visserligen är poängen inte att beskriva miljön i det lilla samhället där huvudpersonen Madde bor, men jag hade gärna fått veta lite mer. Viktigast är förvisso kontrasten mellan Dalarna och Stockholm, eller snarare mellan land och stad.

Oavsett var Madde egentligen bor så är det ett ganska typiskt, svensk samhälle vi förflyttas till där livet lunkar på och den lokala pizzerian är där man hänger. I alla fall så hänger Madde och hennes kompis Klara där och blandar hembränt i sin läsk för att liva upp stämningen. Någon gång går de vidare till Statt. Oftast hänger Madde dock hemma i stugan hon hyr med en påse chips endast i sällskap av sin tv. Ibland kommer grannen Jonte, som också är hennes ex, förbi och det händer att de hamnar i säng. Mer uppskattar hon dock när Jontes son Ville dyker upp.

Jobbet är kanske det Madde tycker bäst om. Hon utbildar sig till hovslagare och är lärling hos Kent, en butter hovslagare med hjärtat på rätt ställe. Han är utan tvekan en karaktär som jag hade velat veta mer om, speciellt med tanke på hans beslut senare i boken. Det jag gillar mest med honom är att han tror på Madde och att han, även om han sällan säger det, verkar bry sig både om henne som person och yrkesman. Som totalt ointresserad av hästar med noll kunskaper om hovslageri blir jag förvånansvärt engagerad i de delar som beskriver Maddes yrke.

Så dyker det upp en främmande man på pizzerian och det är ganska tydligt att han är från Stockholm. Janson driver en hel del med honom i alla fall inledningsvis och det är befogad. Främlingen heter Niklas och vikarierar som brevbärare under sommaren. Han har anknytning till bygden, men är trots allt stockholmare ut i fingerspetsarna. När han får punktering är det Madde som får fixa däckbytet och det händer mer än en gång att han rynkar på näsan åt lokala traditioner.

Trots olikheterna blir Madde och Niklas självklart ett par och det funkar riktigt hyfsat till en början. Så bra att Madde bestämmer sig för att flytta med honom till Stockholm och in i den tvårumslägenhet på Östermalm som han bor i. Om hon i alla fall befann lite i överläge så länge de var i Dalarna så blir läget totalt tvärtom i Stockholm. Madde har inga vänner, inget jobb, inga kontakter och hon passar verkligen inte in. Mer än en gång ifrågasätter hon sitt beslut, men inser samtidigt att hon inte har mycket mer än jobbet som håller henne kvar i Dalarna.

Sweet Home Dalarna är en underhållande berättelse om ett par som inte direkt känns som gjorda för varandra. Jag tycker väldigt mycket om Madde, som är en svensk, lantlig Bridget Jones, men har faktiskt lite svårt att förstå vad hon ser i Niklas. De kulturkrockar som uppstår när en total lantis flyttar till Stockholm är underhållande, men också ganska fördomsfull både mot Madde och mot stockholmare. Jag förstår idén att vända på det ganska vanliga perspektivet där en ung kvinna från stan börjar om på landet, men jag är inte helt förtjust. Med det sagt finns det ändå tillräckligt mycket bra i Sweet Home Dalarna för att jag ska läsa och dessutom fnissa en hel del. Niklas mamma Jill och hennes partner Joppe är till exempel ett helt fantastiskt par. Svärta finns det också och här hade berättelsen gott kunnat stanna till ett tag. Det är inte fel med svärta i feelgood, snarare tvärt om. Sweet Home Dalarna hade kunnat bli en riktigt bra film eller ännu hellre tv-serie där karaktärerna kunnat få utvecklas ännu mer. Då kunde vi dessutom få njuta av Dalarnas vackra natur, oavsett var det nu är Madde bor.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 28 juni 2020. Eftersom Sweet Home Dalarna nu nominerats till Årets Feelgood repriserar jag det här idag.

Just nu i mars 2021

Ännu en månad har gått och nu är det vår, i alla fall enligt almanackan. Eftersom det är första lördagen i månaden kör vi vår gamla kulturkolloutmaning Just nu. Så här har jag det just nu.

Just nu läser jag Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert,  men det går lite trögt. Hoppas den tar sig. Tanken är att helgen ska ägnas åt Stöld av Ann-Helén Laestadius så att jag kan vara med och cirkla om den nästa vecka. Påbörjad är också Peter James senaste bok på svenska Död vid första ögonkastet. Sedan vimlar det av bokslattar både fysiskt och digitalt.

Just nu tittar jag på Vad som än händer på Netflix. Helt okej efter två avsnitt, men jag är inte överväldigad. I helgen planerar jag också att se filmatiseringen av Moxie.

Just nu lyssnar jag på Osynliga kvinnor av Caroline Criado Perez och det i små portioner, då den gör mig riktigt förbannad.

Just nu längtar jag som så många andra efter vår och värme. Lite försmak har vi fått och kvällarna är redan ljusare. Däremot längtar jag inte efter pollensäsongen som redan börjar komma smygande. Från nästa vecka har jag dessutom ett mycket mer behagligt schema än jag haft tidigare i år. Det ser jag verkligen fram emot.

Flera av de forna kulturkollarna har svarat. Kika gärna in hos Anna, Helena och Ulrica och läs deras svar. Det vore också jätteroligt om även du svarar på frågorna.

Just i nu i februari 2021

Goda traditioner ska behållas. Det är första lördagen i månaden och dags för ett just-nu-inlägg.

Just nu läser jag allt och inget. Intensiva veckor gör att jag knappt orkar läsa någonting på vardagarna, men jag har i alla fall hunnit påbörja Caroline Säfstrands Klubben för lyckliga slut och jag har nästan läst ut Annelie Drewsens Prinsen av Porte de la Chapelle. Flera andra påbörjade böcker som Sverigevänner av Arash Sanari och Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj, väntar också på att bli utlästa.

Just nu tittar jag på Göteborg Film Festival i digital form och hoppas hinna se några filmer i helgen. Hittills har jag sett The Father av Florian Zeller med en fantastisk Anthony Hopkins i huvudrollen och charmiga À l’abordage! av Guillaume Brac.

Just nu lyssnar jag på ganska lite. Det blir P3 i bilen på väg till och från jobbet de dagar jag är där, men i övrigt är det mest tystnad som gäller. Ljud och stress passar inte ihop för mig och nu är jag i en period då jag inte ens orkar lyssna på musik eller en podd när jag är ute och promenerar. Senare idag planerar jag dock att se på Melodifestivalen, då då blir det lite musik i alla fall.

Just nu längtar jag efter att vara ledig vecka 7. Vi har inga direkta planer och jag hoppas på fint väder, promenader och mycket lästid.

 

Besvara gärna vår just-nu-enkät du också och/eller kika in hos Anna, Helena och Ulrica för att få veta vad de gör just nu.

 

 

Just nu i december

Första lördagen i månaden och dags för årets sista Just nu.

Så här har jag det denna decemberdag:

Just nu läser jag en rad böcker som kommer ut på Vilja och Nypon förlag i vår. Varje säsong gör jag ett gäng arbetsmaterial till deras böcker och den här gången är det fler än någonsin. Sedan läser jag också En oväntad julklapp av Sara Molin, som är årets första julbok för min del.

Just nu tittar jag på andra säsongen av Virgin River och därefter tänker jag kasta mig över Dash and Lily baserad på Dash & Lilys Book of Dares av David Levithan och Rachel Cohn. När jag har gjort det planerar jag att läsa andra boken i serien som heter The Twelve days of Dash & Lily. Tredje delen Mind the Gap, Dash & Lily har dessutom just kommit ut.

Just nu lyssnar jag på min topplista för 2020 från Spotify, så allt är med andra ord som vanligt.

Just nu längtar jag efter julledighet och en massa lästid. Ska bara överleva två veckors fjärrundervisning först.

 

Flera av mina kulturkollovänner svarar också så kika gärna in hos Anna, Fanny, Helena, Carolina och Ulrica. Och du, glöm inte att svara själv också.

Just nu i november

November, november, november. Inte min favoritmånad direkt. Positivt är i alla fall att det snart är jul och att det faktiskt inte regnat varje dag den senaste veckan. Idag firar vi dessutom en fjortonåring och det är trevligt. Eftersom det är första lördagen i månaden är det också dags för utmaningen Just nu.

Just nu läser jag Augustprisnominerade Splendor av Stefan Lindberg och den är bra, men också väldigt märklig. Egentligen skulle jag vilja fortsätta med Flickan som fick en röst av Abi Daré och Hamnet av Maggie O’Farrell, men dessa böcker kräver verkligen en mer utvilad hjärna än jag har just nu.

Just nu tittar jag på Kärlek & anarki med manus av bland andra Alex Haridi som är en slags Den vita stenen fast för vuxna. Jag är också sugen på att ta mig an The Queen’s Gambit om schackspelaren Beth Harmon. Familjen O har börjat följa gamla New Girl (2011-2018) och den är riktigt rolig.

Just nu lyssnar jag på väldigt lite. Tystnad är bra det också och jag går till och med på promenad utan någonting i öronen. Det räcker gott med naturens egna läten just nu. När familjen O spelar spel, vilket just nu sker minst en dag i veckan, turas vi om att välja musik på Spotify och då blir det en del svensk rap (storebror O), mer eller mindre ny rock ibland med tillhörande growl (lillebror O), soul, funk och kanske Tom Waits (maken) samt synthigt 80-tal eller indie-90-tal blandat med nytt som påminner om detta (jag).

Just nu längtar jag efter ett normalt liv. Jag inser att jag egentligen har det bra som bor i hus med min familj, men corona i kombination med mörker är värre än corona under vår och sommar. Faktiskt längtar jag efter december, för den här Grinchen ser otroligt nog fram emot ljus, glögg och kanske till och med lite julpynt. Årets glögg låter faktiskt riktigt spännande! Och så lite kultur också. Jag ser fram emot andra säsongen av Virgin River som släpps på Netflix i slutet av månaden och det ska bli fint att återse Ruth Galloway i Elly Griffiths nya bok Irrbloss.

 

Kika gärna in hos Anna,  FannyHelena och Ulrica för att ta del av deras svar. Sedan vore det extra roligt om du också ville delge ditt kulturella nuläge.

 

Sammanställning av oktobers prisfokus

Mitt fokus under månaden som gått var litterära pris och det har blivit en rad inlägg i ämnet. Två av månadens kulturfrågor har tangerat ämnet en om favoriter bland nobelpristagare i litteratur och en om författare som sällan får priser, men som förtjänar mer uppmärksamhet.

Nobelpristagaren i litteratur 2020 avslöjades första torsdagen i oktober och även om Louise Glück var okänd för mig ser jag fram emot att stifta bekantskap med hennes texter. Några forna kulturkollare tippade vinnaren och ingen av oss gissade rätt. Jag skrev också ett eget inlägg med tankar kring priset.

Mer om Nobelpriset då jag publicerade en lista med 10 bra böcker som fått Nobelpriset och apropå Svenska Akademien så blir de i december fulltaliga efter att två nya ledamöter presenterats. Läs mer om dem här.

Årets bok delades ut 9 oktober och vinnaren var Där kräftorna sjunger. Årets prisutdelning var digital och jag saknade definitivt den trevliga tillställning som utdelningarna på Bokmässan brukar vara.

Den 19 oktober avslöjades de nominerade till årets Augustpris och jag hade inte många rätt när jag tippade dagen innan. Båda listor innehåller dock med säkerhet bra tips på läsning.

Den 25 oktober avslöjade Svenska Deckarakademin de nominerade till priset Årets bästa kriminalroman i tre kategorier, Årets bästa svenska kriminalroman, Årets bästa översatta kriminalroman och Årets bästa debutant.

Den 27 oktober var det dags för Nordiska Rådets litteraturpris 2020 och jag fokuserade på vinnaren i barn- och ungdomsklassen. Läs om vinnarboken Vi är lajon! här.

Recensioner av Humlan Hanssons hemliga liv, nominerad till Augustpriset och Lite död runt ögonen, nominerad till Årets bästa kriminalroman finns också att läsa.

Ett inlägg i serien boknostalgi har det också blivit och det handlar om en tidigare augustprisvinnare.

 

Photo by Sharon McCutcheon on Unsplash

 

Lite död runt ögonen

Eftersom David Ärlemalm nominerats till Svenska deckarakademins pris för årets bästa debut publicerar jag ett inlägg om hans bok Lite död runt ögonen, som jag skrev för Kulturkollo i januari 2020.


Lite död runt ögonen är David Ärlemalms debut och det har sedan den släpptes fått mycket positivt uppmärksamhet, vilket gjorde att jag prioriterade den. Debutanter är alltid spännande och chansen att hitta en ny favorit stor.

Lite död runt ögonen får vi möta Arto, ensamstående pappa till Bodil som går i förskoleklass. Inget konstigt med det kan tyckas om det inte vore så att Arto är före detta missbrukare och att Sofia, hans fru och Bodils mamma dött av en överdos. Han kämpar för att skapa ett bra liv för sig och dottern, men kaoset är överallt och han balanserar på den tunna linje som skiljer det bra i livet och det dåliga. När han får sparken från sitt jobb i ett skolkök efter att rykten spridits om att han skulle ha såld droger till elever står han på ett ben och håller på att välta. Chefen är inte det minsta intresserad av att ta reda på om det finns någon sanning i ryktet, utan vill bara bli av med en obekväm anställt och tysta föräldrarnas protester.

Arto är fullt medveten om att det syns på honom att han levt ett hårt liv och inser någonstans att han aldrig helt kommer ifrån sitt förflutna. Trots detta hittar han snart ett nytt jobb på en lunchrestaurang, men det strular till sig lite och han tvingas klara sig en period utan inkomst. Ditte, en av Sofias vänner, erbjuder honom ett städjobb och där borde det stannat. Arto vill dock ha mer än så och kontaktar två gamla bekantar som säljer stulna bilar. Några snabba stölder, en rejäl betalning och sedan ska han lämna det struliga livet bakom sig en gång för alla.

Det jag tycker om med Lite död runt ögonen är den ärliga beskrivningen av Arto. Det är inte så enkelt att en människa är god eller ond utan snarare i ständig kamp för att skapa ett liv värt namnet. Att bo med Bodil är fantastiskt och Arto älskar verkligen sin dotter, men varje gång någon påminner honom om att han är en pappa som inte går att lita på krymper han en aning. Det kan vara personalen på Bodils skola, socialtjänsten eller andra människor runt honom. Faktum är att de ibland har rätt, Arto är inte alltid en bra pappa, men större delen av tiden har de faktiskt fel. Beskrivningen av relationen mellan far och dotter är riktigt fint skildrad och det går inte att tvivla på Artos kärlek.

Det jag inte tycker riktigt lika mycket om är spänningsmomentet som Ärlemalm väljer att lägga till och som får väl mycket plats i slutet av boken. Berättelsen om Artos kamp hade räckt för att skapa spänning i boken och jag önskar att hans berättelse hade fått fortsätta vara mer lågmäld. Trots detta är Lite död runt ögonen en bra debut och jag är glad att jag fått stifta bekantskap med David Ärleman, en författare jag är säker på att vi kommer att få se mer av.


Inlägget publicerades ursprungliga på Kulturkollo 2020-01-21

Jag stannar i Göteborg

Eftersom jag just missat en resa till Spanien är jag inte riktigt redo att ens drömma om resor just nu. Istället kommer jag idag att stanna i min hemstad Göteborg. Känn ingen sorg, det är en fin stad att vara i. När man går genom staden står det klart att det finns få städer som min. I alla fall när solen skiner och det går att glömma alla dagar med regn på tvären, en göteborgsk tradition som jag är minst sagt skeptisk till.

Vad finns det då för bra böcker om Göteborg? Ganska få egentligen, men jag har ett dussin titlar jag vill lyfta fram. Nio jag läst, en jag läser just nu och två jag vill läsa.

Göteborgs schamaner av Johan Nilsson handlar om Felix som just separerat från sin fru och drömmer sig bort till en tid då livet precis börjat. Året är 1989 och Felix anländer i Göteborg. Han ska bo i en lånad lägenhet på Volrat Thamsgatan, men hänger mest hos sin flickvän Kattis som bor i ett kollektiv där Engelbrektsgatan möter Vasagatan. Där bor också Egil, som står på kontraktet och som trummar sina anhängare i extas, Uffe, som älskar sin skrivmaskin och vill skriva som Céline och därför skriver av Resa till nattens ände och så Jasmine och hennes pojkvän Krister, som istället älskar datorer. Något hemskt händer i lägenheten och 25 år senare vill Felix reda ut hur det hela egentligen gick till. En fin bok om udda karaktärer och en fin göteborgsk miljö.

Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debut och handlar om tvillingarna Mary och Anne. När deras pappa drar på semester under sommaren får de bo i hans lägenhet på Kastellgatan. Det är sommaren då de går från att vara barn till att bli vuxna. Sommaren de träffar Emilia Hagman och tillsammans med hennes grupp deltar i seanser för att hitta den försvunna flickan Wilma. En bok som inte liknar någon annan och en helt fantastisk sådan.

Marcus Birro är kanske inte en person jag nödvändigtvis vill lyfta, men det går inte att komma ifrån att hans bok Att leva och dö som Joe Strummer är fantastisk. Kanske extra så för att han beskriver mitt Göteborg under den korta, men intensiva tid då jag hängde ute långt in på nätterna. Jag tog studenten 1993 och de år jag gick ut som mest var det Kompaniet och Magasinet som gällde, förutom Kårens humanistpubar på torsdagar. Jag ville ha indie, mycket Blur, Oasis och Pulp, kanske lite Broder Daniel. Brorsorna Birro stod ofta i ett hörn på Kompaniet, de udda poeterna som alla kände till, men få kände. I Marcus Birros bok reser en man tillbaka till Göteborg efter tio år för att begrava en gammal vän. Han tänker då tillbaka till just den tid och en stad som också var min.

Även huvudpersonen i Valle Wigers God natt, oktober, hänger huvudpersonen på Kompaniet och det är riktigt kul att läsa om den värld jag upplevde, kanske lite från sidan, men samtidigt mitt i. Wigers huvudperson Adam växer upp i Landala och staden är en tydlig karaktär i boken. Vi får möta en familj som går sönder och en pojke som blir en man som försöker leva vidare trots allt.

Ett annat Göteborg skriver Kadir Meral om i boken Pojken som följer sin skugga där vi träffar Memo som flydde från Kurdistan till Sverige som barn. Familjen hamnade i förorten Angered och där lever de ett liv som på många sätt är mer kurdiskt än svenskt. När han börjar studera på lärarprogrammet i Göteborg förändras hans liv på många sätt. Det här är en bok som verkligen försöker förklara hur förorten fungerar, istället för att skuldbelägga eller måla ut dess invånare som monster. Den är mycket bra.

Johannes Anyuru skriver alltid mer eller mindre uttalat om förorten i Göteborg. I diktsamlingen Omegavandrar han på Hisingen och minns sin döde vän. Det är en av de vackraste diktsamlingar jag läst och även om staden inte spelar huvudrollen finns den alltid där i nuet och i minnena.

På Hisingen bor också Staffan som är huvudperson i Hanna Landahls bok Under två timmar. Titeln är den tid han drömmer om att springa Göteborgsvarvet på och han gör verkligen allt och lite till för att lyckas. Allt för att imponera på en yngre och mer vältränad kollega. Staffan är en rätt hopplös typ, men det går inte att låta bli att tycka om honom. Han försöker så mycket, men ändå lyckas han varken bli den perfekte maken, pappan eller för den delen löparen.

Ragga som du shoppar av Lin Jansson är en riktigt rolig bok om Lovisa som närmar sig 30, men fortfarande lever som en tonåring. Hennes jobb i en vildmarksbutik i Nordstan känns tillfälligt, lägenheten i Västra Frölunda är långt ifrån en dröm och så saknar hon den perfekte pojkvännen, eller någon pojkvän alls faktiskt. Det här är en bok att gapskratta till, men under skrattet finns också väldigt mycket allvar. En riktigt bra bok helt enkelt.

Deckare har det skrivits om Göteborg och en av de författare som jag följt länge (om än inte det senaste) är Åke Edwardson. Innan han skrev om Erik Winter fick han deckarakademins debutantpris för boken Till allt som varit dött om privatdetektiven Jonathan Wide som bodde precis i mina gamla kvarter i Majorna.

Just nu läser jag Samlade verk av Lydia Sandgren som beskrivits som en storslagen debut. Jag har läst ungefär 1/4 och lärt känna huvudpersonen Martin Berg hyfsat väl. I nutid arbetar han som förläggare. I dåtid träffar han sin vän Gustav Becker på gymnasiet, vilket förändrar hans liv. I nutid förbereds en stor utställning om den store konstnären Gustav Becker och det betyder att porträtt av Martins fru och Rakels mamma pryder staden. Än så länge tycker jag att Samlade verk är en bra bok och jag tycker mycket om göteborgsmiljöerna. Däremot finner jag den alldeles för mångordig och omständlig. Få historier kräver mer än 500 sidor för att berättas och jag har redan en känsla av att Sandgrens roman hade kunnat kortats rejält och funkat lika bra om inte bättre. Jag gillar dock Cecilia, den nu försvunna kvinnan, väldigt mycket och hon gör att jag vill läsa vidare.

Och så de jag vill läsa …

Jag har visserligen läst en av Eija Hetekivi Olssons böcker, men inte någon om Miira. Debuten Ingenbarnslandfrån 2012 var riktigt stor då den kom och jag har tänkt tusen gånger att jag borde läsa den. Kanske är det dags nu. Den utspelar sig i förorten Gårdssten där Miira går i finneklass och är arg på allt och alla.

Den stora utställningen av Marie Hermansson utspelar sig 1923 under jubileumsutställningen i Göteborg då Albert Einstein ska hålla sin Nobelföreläsning. Jag har köpt boken signerad, men inte lyckats få tummen ur att läsa den. Dumt.

 

Vilka böcker från Göteborg har jag glömt?

 

Bild: Henrik Sendelbach CC BY-SA 3.0


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 14 april 2020 och känns aktuellt fortfarande. Inga resor på det stundande höstlovet och knappt några i sikte.

Eftersom jag missat flera ungdomsböcker i min sammanställning vill jag nu lägga till Sommarplåga av Hanna Jedvik, som visserligen till största del utspelar sig på en ö i närheten av Göteborg, men huvudpersonen och hennes pappa bor i Majorna. Jag är riktigt nyfiken på På andra sidan bron som är en fristående fortsättning. Även Christina Lindström har skrivit böcker i göteborgsmiljö. Finns det björkar i Sarajevo? utspelar sig bland annat på Liseberg och i Jack ser huvudpersonen med samma namn sin kärlek Freja för första gången när han sitter på en spårvagn och hon ligger på spåret.

10 bra böcker av författare som fått Nobelpriset

Idag bjuder jag på en lista med bra böcker av nobelpristagare i litteratur som tidigare publicerats på Kulturkollo. Listan hade kunnat bli mycket längre, men jag tvingade mig själv att koka den till tio absoluta pärlor. Håller du med, eller hade du velat se andra böcker på listan?


Trots de senaste årens kalabalik i och kring Svenska Akademien går det inte att komma ifrån att Nobelpriset i litteratur är något speciellt. Många av de absolut bästa böcker jag läst är skrivna av nobelpristagare och här är tio favoriter (som krävde att väldigt många fler valdes bort). Årtalen inom parentes är det år författaren tilldelades priset.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Sverige, (1909)

En myllrande berättelse med den före detta prästen Gösta Berling i centrum. En fantastisk bok med så många detaljer att den kan läsas om och om igen.

Lång dags färd mot natt av Eugene O’Neill, USA, (1936)

En fantastisk pjäs som jag både läst och sett. Vi får följa familjen Tyrone under en lång dag och ta del av en mängd konflikter och hemligheter.

Pion av Pearl S. Buck, USA, (1938)

En bok som utspelar sig på 1800-talet i Kina där den unga kvinnan Pion säljs till en judisk familj där hon fungerar som hushållerska. När hon efter några år blir förälskad i sonen David och kärleken visar sig vara besvarad uppstår problem.

I väntan på Godot av Samuel Beckett, Irland, (1969)

Ännu en pjäs som jag absolut älskar. Jag har både läst och sett den flera gånger och är väldigt sugen på att se föreställningen som går på Dramaten just nu där Jonas Karlsson och Johan Ulvesson spelar Estragon och Vladimir.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn, Sovjetunionen, (1970)

En självbiografisk och kontroversiell bok om livet i ett sovjetiskt arbetsläger under 1950-talet som är både välskriven och viktig.

Sena dikter av Wisława Szymborska, Polen, (1996)

En samlingsvolym bestående av Szymborskas tre sista diktsamlingar Ett kolonHär och Nog nu. En fin samling som förstärker min kärlek och beundran till denna fantastiska poet.

Blindheten av José Saramago, Portugal, (1998)

I en stad drabbas större delen av befolkningen av en plötslig blindhet. När de tror att ingen ser dem förändras invånarna till det sämre och gör de mest gräsliga saker för att klara sig själva på bekostnad av andra.

Onåd av J. M. Coetzee, Sydafrika, (2003)

I ett Sydafrika där apartheidsystemet är ett minne blott finns fortfarande en spänning mellan svarta och vita. När universitetsläraren David blir uppsagt från sitt jobb flyttar han till sin dotter Lucy som driver en gård. På landet är konflikten ännu mer tydlig.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, Österrike, (2004)

En fascinerande berättelser om två kvinnor och deras drömmar om ett lyckligt liv och framför allt ett lyckligt äktenskap. Jelineks språk är helt klart något utöver det vanliga.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, Kanada, (2013)

En fantastisk novellsamling om vanliga kvinnors ovanliga öden. Till mina favoriter hör novellerna “Tröst” och “Flytande bro”.

 

Vilka är dina favoritverk av de författare som fått nobelpriset?


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 26 november 2019

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: