Kulturkollo

Just nu i november

November, november, november. Inte min favoritmånad direkt. Positivt är i alla fall att det snart är jul och att det faktiskt inte regnat varje dag den senaste veckan. Idag firar vi dessutom en fjortonåring och det är trevligt. Eftersom det är första lördagen i månaden är det också dags för utmaningen Just nu.

Just nu läser jag Augustprisnominerade Splendor av Stefan Lindberg och den är bra, men också väldigt märklig. Egentligen skulle jag vilja fortsätta med Flickan som fick en röst av Abi Daré och Hamnet av Maggie O’Farrell, men dessa böcker kräver verkligen en mer utvilad hjärna än jag har just nu.

Just nu tittar jag på Kärlek & anarki med manus av bland andra Alex Haridi som är en slags Den vita stenen fast för vuxna. Jag är också sugen på att ta mig an The Queen’s Gambit om schackspelaren Beth Harmon. Familjen O har börjat följa gamla New Girl (2011-2018) och den är riktigt rolig.

Just nu lyssnar jag på väldigt lite. Tystnad är bra det också och jag går till och med på promenad utan någonting i öronen. Det räcker gott med naturens egna läten just nu. När familjen O spelar spel, vilket just nu sker minst en dag i veckan, turas vi om att välja musik på Spotify och då blir det en del svensk rap (storebror O), mer eller mindre ny rock ibland med tillhörande growl (lillebror O), soul, funk och kanske Tom Waits (maken) samt synthigt 80-tal eller indie-90-tal blandat med nytt som påminner om detta (jag).

Just nu längtar jag efter ett normalt liv. Jag inser att jag egentligen har det bra som bor i hus med min familj, men corona i kombination med mörker är värre än corona under vår och sommar. Faktiskt längtar jag efter december, för den här Grinchen ser otroligt nog fram emot ljus, glögg och kanske till och med lite julpynt. Årets glögg låter faktiskt riktigt spännande! Och så lite kultur också. Jag ser fram emot andra säsongen av Virgin River som släpps på Netflix i slutet av månaden och det ska bli fint att återse Ruth Galloway i Elly Griffiths nya bok Irrbloss.

 

Kika gärna in hos Anna,  FannyHelena och Ulrica för att ta del av deras svar. Sedan vore det extra roligt om du också ville delge ditt kulturella nuläge.

 

Sammanställning av oktobers prisfokus

Mitt fokus under månaden som gått var litterära pris och det har blivit en rad inlägg i ämnet. Två av månadens kulturfrågor har tangerat ämnet en om favoriter bland nobelpristagare i litteratur och en om författare som sällan får priser, men som förtjänar mer uppmärksamhet.

Nobelpristagaren i litteratur 2020 avslöjades första torsdagen i oktober och även om Louise Glück var okänd för mig ser jag fram emot att stifta bekantskap med hennes texter. Några forna kulturkollare tippade vinnaren och ingen av oss gissade rätt. Jag skrev också ett eget inlägg med tankar kring priset.

Mer om Nobelpriset då jag publicerade en lista med 10 bra böcker som fått Nobelpriset och apropå Svenska Akademien så blir de i december fulltaliga efter att två nya ledamöter presenterats. Läs mer om dem här.

Årets bok delades ut 9 oktober och vinnaren var Där kräftorna sjunger. Årets prisutdelning var digital och jag saknade definitivt den trevliga tillställning som utdelningarna på Bokmässan brukar vara.

Den 19 oktober avslöjades de nominerade till årets Augustpris och jag hade inte många rätt när jag tippade dagen innan. Båda listor innehåller dock med säkerhet bra tips på läsning.

Den 25 oktober avslöjade Svenska Deckarakademin de nominerade till priset Årets bästa kriminalroman i tre kategorier, Årets bästa svenska kriminalroman, Årets bästa översatta kriminalroman och Årets bästa debutant.

Den 27 oktober var det dags för Nordiska Rådets litteraturpris 2020 och jag fokuserade på vinnaren i barn- och ungdomsklassen. Läs om vinnarboken Vi är lajon! här.

Recensioner av Humlan Hanssons hemliga liv, nominerad till Augustpriset och Lite död runt ögonen, nominerad till Årets bästa kriminalroman finns också att läsa.

Ett inlägg i serien boknostalgi har det också blivit och det handlar om en tidigare augustprisvinnare.

 

Photo by Sharon McCutcheon on Unsplash

 

Lite död runt ögonen

Eftersom David Ärlemalm nominerats till Svenska deckarakademins pris för årets bästa debut publicerar jag ett inlägg om hans bok Lite död runt ögonen, som jag skrev för Kulturkollo i januari 2020.


Lite död runt ögonen är David Ärlemalms debut och det har sedan den släpptes fått mycket positivt uppmärksamhet, vilket gjorde att jag prioriterade den. Debutanter är alltid spännande och chansen att hitta en ny favorit stor.

Lite död runt ögonen får vi möta Arto, ensamstående pappa till Bodil som går i förskoleklass. Inget konstigt med det kan tyckas om det inte vore så att Arto är före detta missbrukare och att Sofia, hans fru och Bodils mamma dött av en överdos. Han kämpar för att skapa ett bra liv för sig och dottern, men kaoset är överallt och han balanserar på den tunna linje som skiljer det bra i livet och det dåliga. När han får sparken från sitt jobb i ett skolkök efter att rykten spridits om att han skulle ha såld droger till elever står han på ett ben och håller på att välta. Chefen är inte det minsta intresserad av att ta reda på om det finns någon sanning i ryktet, utan vill bara bli av med en obekväm anställt och tysta föräldrarnas protester.

Arto är fullt medveten om att det syns på honom att han levt ett hårt liv och inser någonstans att han aldrig helt kommer ifrån sitt förflutna. Trots detta hittar han snart ett nytt jobb på en lunchrestaurang, men det strular till sig lite och han tvingas klara sig en period utan inkomst. Ditte, en av Sofias vänner, erbjuder honom ett städjobb och där borde det stannat. Arto vill dock ha mer än så och kontaktar två gamla bekantar som säljer stulna bilar. Några snabba stölder, en rejäl betalning och sedan ska han lämna det struliga livet bakom sig en gång för alla.

Det jag tycker om med Lite död runt ögonen är den ärliga beskrivningen av Arto. Det är inte så enkelt att en människa är god eller ond utan snarare i ständig kamp för att skapa ett liv värt namnet. Att bo med Bodil är fantastiskt och Arto älskar verkligen sin dotter, men varje gång någon påminner honom om att han är en pappa som inte går att lita på krymper han en aning. Det kan vara personalen på Bodils skola, socialtjänsten eller andra människor runt honom. Faktum är att de ibland har rätt, Arto är inte alltid en bra pappa, men större delen av tiden har de faktiskt fel. Beskrivningen av relationen mellan far och dotter är riktigt fint skildrad och det går inte att tvivla på Artos kärlek.

Det jag inte tycker riktigt lika mycket om är spänningsmomentet som Ärlemalm väljer att lägga till och som får väl mycket plats i slutet av boken. Berättelsen om Artos kamp hade räckt för att skapa spänning i boken och jag önskar att hans berättelse hade fått fortsätta vara mer lågmäld. Trots detta är Lite död runt ögonen en bra debut och jag är glad att jag fått stifta bekantskap med David Ärleman, en författare jag är säker på att vi kommer att få se mer av.


Inlägget publicerades ursprungliga på Kulturkollo 2020-01-21

Jag stannar i Göteborg

Eftersom jag just missat en resa till Spanien är jag inte riktigt redo att ens drömma om resor just nu. Istället kommer jag idag att stanna i min hemstad Göteborg. Känn ingen sorg, det är en fin stad att vara i. När man går genom staden står det klart att det finns få städer som min. I alla fall när solen skiner och det går att glömma alla dagar med regn på tvären, en göteborgsk tradition som jag är minst sagt skeptisk till.

Vad finns det då för bra böcker om Göteborg? Ganska få egentligen, men jag har ett dussin titlar jag vill lyfta fram. Nio jag läst, en jag läser just nu och två jag vill läsa.

Göteborgs schamaner av Johan Nilsson handlar om Felix som just separerat från sin fru och drömmer sig bort till en tid då livet precis börjat. Året är 1989 och Felix anländer i Göteborg. Han ska bo i en lånad lägenhet på Volrat Thamsgatan, men hänger mest hos sin flickvän Kattis som bor i ett kollektiv där Engelbrektsgatan möter Vasagatan. Där bor också Egil, som står på kontraktet och som trummar sina anhängare i extas, Uffe, som älskar sin skrivmaskin och vill skriva som Céline och därför skriver av Resa till nattens ände och så Jasmine och hennes pojkvän Krister, som istället älskar datorer. Något hemskt händer i lägenheten och 25 år senare vill Felix reda ut hur det hela egentligen gick till. En fin bok om udda karaktärer och en fin göteborgsk miljö.

Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debut och handlar om tvillingarna Mary och Anne. När deras pappa drar på semester under sommaren får de bo i hans lägenhet på Kastellgatan. Det är sommaren då de går från att vara barn till att bli vuxna. Sommaren de träffar Emilia Hagman och tillsammans med hennes grupp deltar i seanser för att hitta den försvunna flickan Wilma. En bok som inte liknar någon annan och en helt fantastisk sådan.

Marcus Birro är kanske inte en person jag nödvändigtvis vill lyfta, men det går inte att komma ifrån att hans bok Att leva och dö som Joe Strummer är fantastisk. Kanske extra så för att han beskriver mitt Göteborg under den korta, men intensiva tid då jag hängde ute långt in på nätterna. Jag tog studenten 1993 och de år jag gick ut som mest var det Kompaniet och Magasinet som gällde, förutom Kårens humanistpubar på torsdagar. Jag ville ha indie, mycket Blur, Oasis och Pulp, kanske lite Broder Daniel. Brorsorna Birro stod ofta i ett hörn på Kompaniet, de udda poeterna som alla kände till, men få kände. I Marcus Birros bok reser en man tillbaka till Göteborg efter tio år för att begrava en gammal vän. Han tänker då tillbaka till just den tid och en stad som också var min.

Även huvudpersonen i Valle Wigers God natt, oktober, hänger huvudpersonen på Kompaniet och det är riktigt kul att läsa om den värld jag upplevde, kanske lite från sidan, men samtidigt mitt i. Wigers huvudperson Adam växer upp i Landala och staden är en tydlig karaktär i boken. Vi får möta en familj som går sönder och en pojke som blir en man som försöker leva vidare trots allt.

Ett annat Göteborg skriver Kadir Meral om i boken Pojken som följer sin skugga där vi träffar Memo som flydde från Kurdistan till Sverige som barn. Familjen hamnade i förorten Angered och där lever de ett liv som på många sätt är mer kurdiskt än svenskt. När han börjar studera på lärarprogrammet i Göteborg förändras hans liv på många sätt. Det här är en bok som verkligen försöker förklara hur förorten fungerar, istället för att skuldbelägga eller måla ut dess invånare som monster. Den är mycket bra.

Johannes Anyuru skriver alltid mer eller mindre uttalat om förorten i Göteborg. I diktsamlingen Omegavandrar han på Hisingen och minns sin döde vän. Det är en av de vackraste diktsamlingar jag läst och även om staden inte spelar huvudrollen finns den alltid där i nuet och i minnena.

På Hisingen bor också Staffan som är huvudperson i Hanna Landahls bok Under två timmar. Titeln är den tid han drömmer om att springa Göteborgsvarvet på och han gör verkligen allt och lite till för att lyckas. Allt för att imponera på en yngre och mer vältränad kollega. Staffan är en rätt hopplös typ, men det går inte att låta bli att tycka om honom. Han försöker så mycket, men ändå lyckas han varken bli den perfekte maken, pappan eller för den delen löparen.

Ragga som du shoppar av Lin Jansson är en riktigt rolig bok om Lovisa som närmar sig 30, men fortfarande lever som en tonåring. Hennes jobb i en vildmarksbutik i Nordstan känns tillfälligt, lägenheten i Västra Frölunda är långt ifrån en dröm och så saknar hon den perfekte pojkvännen, eller någon pojkvän alls faktiskt. Det här är en bok att gapskratta till, men under skrattet finns också väldigt mycket allvar. En riktigt bra bok helt enkelt.

Deckare har det skrivits om Göteborg och en av de författare som jag följt länge (om än inte det senaste) är Åke Edwardson. Innan han skrev om Erik Winter fick han deckarakademins debutantpris för boken Till allt som varit dött om privatdetektiven Jonathan Wide som bodde precis i mina gamla kvarter i Majorna.

Just nu läser jag Samlade verk av Lydia Sandgren som beskrivits som en storslagen debut. Jag har läst ungefär 1/4 och lärt känna huvudpersonen Martin Berg hyfsat väl. I nutid arbetar han som förläggare. I dåtid träffar han sin vän Gustav Becker på gymnasiet, vilket förändrar hans liv. I nutid förbereds en stor utställning om den store konstnären Gustav Becker och det betyder att porträtt av Martins fru och Rakels mamma pryder staden. Än så länge tycker jag att Samlade verk är en bra bok och jag tycker mycket om göteborgsmiljöerna. Däremot finner jag den alldeles för mångordig och omständlig. Få historier kräver mer än 500 sidor för att berättas och jag har redan en känsla av att Sandgrens roman hade kunnat kortats rejält och funkat lika bra om inte bättre. Jag gillar dock Cecilia, den nu försvunna kvinnan, väldigt mycket och hon gör att jag vill läsa vidare.

Och så de jag vill läsa …

Jag har visserligen läst en av Eija Hetekivi Olssons böcker, men inte någon om Miira. Debuten Ingenbarnslandfrån 2012 var riktigt stor då den kom och jag har tänkt tusen gånger att jag borde läsa den. Kanske är det dags nu. Den utspelar sig i förorten Gårdssten där Miira går i finneklass och är arg på allt och alla.

Den stora utställningen av Marie Hermansson utspelar sig 1923 under jubileumsutställningen i Göteborg då Albert Einstein ska hålla sin Nobelföreläsning. Jag har köpt boken signerad, men inte lyckats få tummen ur att läsa den. Dumt.

 

Vilka böcker från Göteborg har jag glömt?

 

Bild: Henrik Sendelbach CC BY-SA 3.0


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 14 april 2020 och känns aktuellt fortfarande. Inga resor på det stundande höstlovet och knappt några i sikte.

Eftersom jag missat flera ungdomsböcker i min sammanställning vill jag nu lägga till Sommarplåga av Hanna Jedvik, som visserligen till största del utspelar sig på en ö i närheten av Göteborg, men huvudpersonen och hennes pappa bor i Majorna. Jag är riktigt nyfiken på På andra sidan bron som är en fristående fortsättning. Även Christina Lindström har skrivit böcker i göteborgsmiljö. Finns det björkar i Sarajevo? utspelar sig bland annat på Liseberg och i Jack ser huvudpersonen med samma namn sin kärlek Freja för första gången när han sitter på en spårvagn och hon ligger på spåret.

10 bra böcker av författare som fått Nobelpriset

Idag bjuder jag på en lista med bra böcker av nobelpristagare i litteratur som tidigare publicerats på Kulturkollo. Listan hade kunnat bli mycket längre, men jag tvingade mig själv att koka den till tio absoluta pärlor. Håller du med, eller hade du velat se andra böcker på listan?


Trots de senaste årens kalabalik i och kring Svenska Akademien går det inte att komma ifrån att Nobelpriset i litteratur är något speciellt. Många av de absolut bästa böcker jag läst är skrivna av nobelpristagare och här är tio favoriter (som krävde att väldigt många fler valdes bort). Årtalen inom parentes är det år författaren tilldelades priset.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Sverige, (1909)

En myllrande berättelse med den före detta prästen Gösta Berling i centrum. En fantastisk bok med så många detaljer att den kan läsas om och om igen.

Lång dags färd mot natt av Eugene O’Neill, USA, (1936)

En fantastisk pjäs som jag både läst och sett. Vi får följa familjen Tyrone under en lång dag och ta del av en mängd konflikter och hemligheter.

Pion av Pearl S. Buck, USA, (1938)

En bok som utspelar sig på 1800-talet i Kina där den unga kvinnan Pion säljs till en judisk familj där hon fungerar som hushållerska. När hon efter några år blir förälskad i sonen David och kärleken visar sig vara besvarad uppstår problem.

I väntan på Godot av Samuel Beckett, Irland, (1969)

Ännu en pjäs som jag absolut älskar. Jag har både läst och sett den flera gånger och är väldigt sugen på att se föreställningen som går på Dramaten just nu där Jonas Karlsson och Johan Ulvesson spelar Estragon och Vladimir.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn, Sovjetunionen, (1970)

En självbiografisk och kontroversiell bok om livet i ett sovjetiskt arbetsläger under 1950-talet som är både välskriven och viktig.

Sena dikter av Wisława Szymborska, Polen, (1996)

En samlingsvolym bestående av Szymborskas tre sista diktsamlingar Ett kolonHär och Nog nu. En fin samling som förstärker min kärlek och beundran till denna fantastiska poet.

Blindheten av José Saramago, Portugal, (1998)

I en stad drabbas större delen av befolkningen av en plötslig blindhet. När de tror att ingen ser dem förändras invånarna till det sämre och gör de mest gräsliga saker för att klara sig själva på bekostnad av andra.

Onåd av J. M. Coetzee, Sydafrika, (2003)

I ett Sydafrika där apartheidsystemet är ett minne blott finns fortfarande en spänning mellan svarta och vita. När universitetsläraren David blir uppsagt från sitt jobb flyttar han till sin dotter Lucy som driver en gård. På landet är konflikten ännu mer tydlig.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, Österrike, (2004)

En fascinerande berättelser om två kvinnor och deras drömmar om ett lyckligt liv och framför allt ett lyckligt äktenskap. Jelineks språk är helt klart något utöver det vanliga.

Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, Kanada, (2013)

En fantastisk novellsamling om vanliga kvinnors ovanliga öden. Till mina favoriter hör novellerna “Tröst” och “Flytande bro”.

 

Vilka är dina favoritverk av de författare som fått nobelpriset?


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 26 november 2019

Vem blir årets nobelpristagare i litteratur?

I eftermiddag klockan 13 kommer ständig sekreterare Mats Malm att öppna de berömda dörrarna i Börshuset och tillkännage vinnaren av Nobels litteraturpris 2020. Vem vinner? Vi har såklart ingen aning, men fyra forna kulturkollare kan inte motstå tillfället att gissa lite. 

Vi har sedan 2014 konfererat på Kulturkollo om vem vi tror vinner Nobels litteraturpris. 2014 vann Patrick Modiano men det var ingen av oss som gissade på det. 2015 lyckades Helena pricka in rätt gissning på Svetlana Aleksijevitj. 2016 kammade vi hem noll poäng för vem kunde ana att Bob Dylan skulle motta nobels litteraturpris? Lika illa gissade vi dock 2019 då Peter Handke vann och Olga Tokarczuk tilldelades priset för 2018. Med andra ord så är vi inte så lysande på att gissa rätt, men det avskräcker inte oss att göra ett nytt försök 2020.

Vad ska vi tänka på innan spekulationerna skenar? Jo, jag gjorde en egen undersökning på vad som krävs för att vinna litterära priser. Störst chans har du om du är är en europeisk vit man och som är över femtio år. Utomeuropeiska författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är författare som lever i exil i land i Europa. Är du kvinna så finns det en liten chans att vinna förutsatt att du skriver om andra världskriget. Läs hela inlägget här. 


Anna: Ja, vad ska man egentligen tro om det här med nobelpriset i litteratur. Jag hoppas, hoppas att priset i år går till en författare som lockar till läsning, mycket läsning och varför inte Margaret Atwood? Hon har en stor och bred produktion som innehåller både poesi, essäer, skönlitteratur, drama och manus för tv. Jag framhåller och hoppas ständigt på Jamaica Kincaid eftersom hon skriver helt briljant med ett språk som är så noggrant och klart att det är självlysande. Min tredje gissning/förhoppning är att Ngugi wa Thiong’o, som under ett halvt sekel skrivit fantastiska romaner och engagerat sig för rätten att skriva på modersmål och översätta texter till minoritetsspråk, skall uppmärksammas. 


Fanny: Mitt förtroende för Svenska akademien har tyvärr mycket att önska. Alla intriger, fulspel och inte minst förra årets pristagare gör mig mest matt. Men det händer kanske något fint i år? Kanske. 

Jag brukar undanbe mig att gissa i de här sammanhangen. Jag är i ärlighetens namn varken superintresserad eller superengagerad och just nu är jag dessutom superskeptisk. Men jag vill tro gott om människan och att Svenska akademien snart kommer bli något nytt. Något bra. 

Jag har alltid hoppats på Joyce Carol Oates, men hon är månne för ojämn och har för hög produktionstakt. Den som jag verkligen skulle vilja se som pristagare är Margaret Atwood för hennes mångsidighet, språk och blick på världen. Eller kan det bli Nawal El Saadawi, Jamaica Kincaid eller Colm Tóibíns år? 

Vad vet jag?! Sannolikt blir det någon för mig okänd.


Helena: Det finns mycket att säga om Akademien, senaste pristagaren och allt det där, men jag gör inte det idag, jag biter ihop, försöker välja glädjen och önskar mig att vi kan få återgå till det litterära igen. Egentligen tror och tycker jag att det är dags för en poet i år, men jag har så sorgligt dålig koll där så jag tippar romanförfattare istället. Jag hoppas att någon av följande prisas:

Margaret Atwood borde prisas för att hon är så mångsidig, hon skriver såväl poesi och science fiction som historiskt och fantastiskt. Om inte annat kan hon få priset som tröst för att hon måste uppleva en värld som rör sig närmare och närmare det Gilead hon beskrev i Tjänarinnans berättelse för varje dag.

Colm Toibin borde prisas för att han skildrar människor så uppenbart ömsint, kärlek till mänskligheten behöver vi mer av, eller hur? Han är också kombinerat ömsint och kraftfull oavsett om han beskriver HBTQI-liv, kvinnovardag, barns världar, samhällskonflikter eller historiska myter. 

Jamaica Kincaid borde prisas eftersom hon är så himla cool, i såväl sitt sätt att vara och kasta åsikter omkring sig som i sitt skrivande. Hon har ett helt eget sätt att se på och beskriva världen och det borde lyftas fram och hyllas.

Men mest av allt hoppas jag som vanligt på en för mig okänd författare som jag ska vilja lära känna och som kan öppna en ny värld för mig, gärna någon av de där poeterna som jag har så dålig koll på.


Linda: Sanningen är att jag börjar tröttna på Svenska Akademien och alla intriger. Droppen blev förra årets Nobelpris till Peter Handke som mest kändes som en barnslig protest mot dem som försökt styra genom en utökad Nobelkommitté. Det märks också att intresset för priset är mindre än det brukar. Inte lika tidig vadslagning. Inte lika många spekulerande texter. Jag ger de aderton (eller sexton) en chans till och hoppas att de gör ett bra val. 

Om Ngũgĩ wa Thiong’o ska vinna priset någon gång så måste det nog bli i år, eller i alla fall snart. Inte just för att han är gammal, utan för att Per Wästberg är det och jag kan tänka mig att just Wästberg är hans största förespråkare. Lite känns det dock som att det är dags för en poet i år, för nej, Bob Dylan räknas inte. Även om jag egentligen inte önskar mig en pristagare från Nordamerika eller Europa håller jag en tumme för fantastiska Anne Carson och drar också till med den kinesiske poeten Bei Dao. Två väldigt olika poeter från olika delar av världen, som båda har en personlig och speciell röst. 

Nu har jag tippat tre gamlingar men lite kul hade det varit med någon yngre (i alla fall med nobelprismått mätt) författare med en samtida röst. Kanske japanska Yoko Ogawa kan vara något? Jag har visserligen bara läst en bok av henne, men senaste boken The Memory Police verkar mycket intressant och har dessutom nominerats till Man Booker International Prize. Eller varför inte Hiromi Itō en spännande poet, också hon från Japan, som är en av de mest karismatiska författare jag någonsin lyssnat till. Att gubbarna i Svenska Akademien skulle ge priset till en kvinna som skriver dikter om kvinnlig identitet och sexualitet känns dock lite väl långsökt. 


Strax efter klockan 13 vet vi och jag återkommer med kommentarer därefter!

 

Från suffragetter till #metoo från Bokmässan 2019

Under årets digitala mässa kommer jag att flytta bokmässeinlägg från Kulturkollo hit. Det här är ett seminarium från förra året som inte blev riktigt så bra som jag hoppats, men ändå gav en del.


Tema Jämställdhet var på förhand det tema som lockade mig mest på årets Bokmässa och därför är det också naturligt att jag skriver om ett av de seminarier som ingår i temat. Medverkande på seminariet Från suffragetterna till #metoo var Helén Pankhurst, Ida Östensson, Anne Atombo, modererat av en tyvärr lite övertänd Alexandra Pascalidou.

Helen Pankhurst har ett arv att leva upp till. Namnet förpliktigar, men reaktionen från andra kunde vara så är positiv som negativ. Hon tar med oss till 1 oktober 1913 när Sylvia Pankhurst höll tal här i Göteborg. Hon vill också lyfta frågan om hur vi hade valt att kämpa för kvinnors rättigheter då. Vilken ledare hade vi valt, vilka metoder och vilken politisk inriktning? Pankhurst vill ha färre regler för vem som kan kalla sig feminist och att den minsta gemensamma nämnaren måste vara att vi är kvinnor. Kan hon ställa sig bakom sina släktingar användning av våld, undrar Pascalidou? Det var inte det första de gjorde, påpekar Pankhurst och det var faktiskt ingen som dödades av en suffragett och det handlar faktiskt om synen på vad som är tillåtet för kvinnor och även om våld var en liten del av kampen är det vad många fokuserar på.

Anne Atombo är feministisk aktivist och kämpar för mänskliga rättigheter i Kenya. Även om #metoo inte var så stort i just hennes hemland, inspirerade den även om deras kamp såg annorlunda ut. Kampanjen ”my dress, my choice” var stor och handlade om kvinnors rätt att se ut som de ville. Utmaningarna globalt påverkar deras liv, men när suffragetterna kämpade för rösträtt, var många länder i Afrika fortfarande kolonier. När de fick demokratiska rättigheter var det ingen könsskillnad på pappret, även om ojämlikhet självklart finns. Hon berättar t.ex. om hur skatt på mensskydd tagits bort, men ändå är något som å har råd med. Kampen är ibland lik, men skiljer sig också åt. Ofta försöker de inkludera männen i debatten för att kunna få förändring på riktigt.

Är Sverige ett feministiskt paradis? På många sätt, men vi är inte färdiga, säger Ida Östensson, som grundade stiftelsen Make equal och var med och grundade FATTA. Hennes frustration är påtaglig och hon funderar mycket på vilken roll som männen ska ges i jämställdhetskampen. Pankhurst påpekar att få män ens är intresserade av att delta och pekar på de få män som finns i publiken idag. Det är bra att män lyssnar och visad intresse, men de måste inte alltid vara en del av debatten. Samtidigt måste vi sluta se de män som faktiskt deltar som annat än feminister.

Precis som gällande suffragetterna blir fokuset kring #metoo ganska märkligt. Det mesta handlade om stora grupper som faktiskt vågade berätta om orättvisor och övergrepp, men ändå anklagas #metoo för att ha gått för långt för att några män namngetts och anklagats offentligt, något som media egentligen borde ta ansvar för.

Tyvärr får de internationella gästerna lite för lite plats under seminariet, då såväl Pankhurst som Atombo hade kunnat ge andra, nya perspektiv till den debatt som i Sverige har fastnat lite. Jag håller med Pankhurst att det handlar om att förändra normer och att det måste ske brett. Vi kan alla ifrågasätta sexism i vardagen och förhoppningsvis påverka så att det blir strukturella förändringar. De behövs också globala förändringar och en bred kamp för förändring. Dialog är väldigt viktigt, inte minst som inspiration för de som befinner sig längre ifrån jämställdhet än de flesta i Sverige.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 28/9-2019

Mitt möte med Jennifer Niven 2017

Genom mitt bloggande har jag fått chansen att intervju en rad författare. En av de finaste mötena var när jag och Fanny träffade Jennifer Niven 2017. Så är skrev jag då på Kulturkollo.


Ibland tackar man ja till saker som är väldigt, väldigt läskiga, men också väldigt roliga. Att intervjua Jennifer Niven var en sådan sak. Ett möte på bokmässan som gav mig fjärilar i magen, men som blev ett riktigt trevligt sådant med en fantastiskt ödmjuk och varm författare. Att träffa någon som verkligen älskar sitt jobb är alltid uppfriskande och det här är en författare som utan tvekan gör det. Det riktigt lyser om henne när hon talar om sitt skrivande, sina böcker och läsare.

Jennifer Niven är författare till en rad böcker, men de som hon är mest känd för är hennes två ungdomsböcker och det är också de som översatts till svenska. Vi pratar inledningsvis om All the bright places, som på svenska heter Som stjärnor i nattenEn bok som dryper av svärta,  en som också innehåller en hel del humor. Huvudpersonerna Finch och Violet mår båda dåligt av olika anledningar och när de möts kan de stötta varandra. Finch är bipolär och stundtals väldigt deprimerad. Han är också udda och utsatt. Violet är tvärtom en av de populära tjejerna på skolan och att hon döljer sin sorg är kanske naturligt. 

När jag läste All the bright places imponerandes jag av hur realistiskt Niven beskrev Finchs mående. Hur hon fick fram hans depression, utan att för den skull beskriva honom som en deprimerande person. När hon berättar att hon själv vad en pojkvän som tonåring, som tog livet av sig, förstår jag mer hur det kommer sig. Det här var boken hon äntligen vågade skriva och kanske är det därför den blev så ärlig.

Det var när Nivens agent oväntat gick bort 2013 och hon behövda söka en ny sådan, som hon började fundera på att skriva för ungdomar istället för vuxna. Hon behövde en ny idé att presentera. Någon gav henne rådet att skriva om något hon verkligen ville skriva om, men som skrämde henne och då kom idén om All the bright places till. Hon satte skriv för att skriva och sex veckor senare var boken klar, något som hon menar helt klart bevisade att boken behövde bli skriven.

När jag googlade lite inför intervjun hittade jag information om att All the bright places hamnar bland en av alla “banned books” i USA. Anledningen? De explicita sexscenerna. Om jag minns dem? Nej. Annars har boken fått stor spridning och många lärare läser boken med elever. Även jag har rekommenderat den till elever som läst och gillat. Vi talade om hur viktigt det är att det finns böcker om svåra ämnen, då de kan funka som stöd och tröst för ungdomar som bär på samma känslor. Niven berättar hur det skapats communities på nätet för läsare där de ger varandra stöd när de har det svårt. Det svartaste oroar snarare de vuxna än de unga.

Just nu håller Niven på att skriva filmmanus till All the bright places som snart börjar att spelas in. Skådespelare som ska gestalta Violet är utsedd, men rollen som Finch är ännu inte knuten till någon skådespelare. Självklart har Niven några favoriter, men självklart vill hon inte avslöja vilka. När det gäller manuset så är det självklart att vissa scener tas bort och/eller förändras, men det viktiga har varit att hålla kvar samma känsla som i boken.

Nivens senaste bok heter Holding up the universe (Vända världen rätt) och handlar om Libby, “the worlds fattest teenager” och Jack, som helt klart har mer status, men brottas med egna problem. Libby är en blandning av en vän Niven hade i skolan, några släktingar och hennes själv. Hon ville skriva om någon vara yttre kan väcka fördomar, men som är stark, driven och snäll. Att Jack lider av ansiktsblindhet är ingen slump, då Niven har både en kusin och en morbror/farbror som har diagnosen. Jack känner inte igen någon, men det får att ha olika grader av ansiktsblindhet eller prosopagnosi som det heter med ett fint namn.

Av den drömmer Niven om att göra en tv-serie och det kan jag tänka mig skulle funka bra. Hon är vän med Jay Asher, vars bok 13 reasons why blivit tv-serie på Netflix och kanske har det inspirerat henne. Nya projekt då? Ja, det vill författare prata om och även om de vill så får de inte. Vi fick i alla fall veta att det är en egen roman på gång och ett projekt tillsammans med en annan författare. Den senare är just nu ca 170-180 sidor och hyfsat snart färdig.

Med sig till intervjun har Niven sin vän Robbi Davies, som förhoppningsvis kommer ut med en ungdomsbok snart. Kom ihåg var ni hörde hennes namn först! Avslutningsvis fick vi signera Jennifer Nivens exemplar av All the bright places där läsare skrivit hälsningar på väl valda platser. Verkligen en fin idé.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 2017-09-30
I höst kommer Jennifer Niven med en ny bok som heter Breathless. Den ser jag fram emot!

Bonnie-Sue Hitchcock är en vinnare från Bokmässan 2019

 

Jag har ganska nyss kommit i kontakt med och blivit medlem i IBBY-Sverige, men redan förra året var jag med när de delade ut Peter Pan-priset. Det här inlägget är från Bokmässan 2019.


Peter Pan-priset är ett svenskt barnbokspris som delas ut till en författare vars bok har översatts till svenska. Det instiftades 2000 av IBBY-Sverige och Bok- och biblioteksmässan och ges till en mindre känd författare från ett geografiskt område som vi inte läst så mycket om i Sverige

En del av priset är att författaren bjuds in till Bokmässan, där priset också delas ut. Årets pristagare är Bonnie-Sue Hitchcock som skrivit boken Doften av ett hem, översatt till svenska av Helena Hansson, utgiven av Gilla Böcker. Jag var med under prisutdelningen och lyssnade sedan på Bonnie-Sue Hitchcock i samtal med Ann-Helén Laestadius som bland annat handlade om den miljö där deras böcker utspelar sig. Samtalet modererades av en mycket påläst Mats Wänblad, som inledde med ett bildspel från Fairbanks och Soppero, som är författarnas platser och på ytan ganska lika.

Doften av ett hem utspelar sig i Alaska på 70-talet och miljön är otroligt viktig, så viktig att staden Fairbanks nästan blir som en egen karaktär. Alaska som en del av USA är också central, då Ruths, en av huvudpersonernas, pappa dör i en flygolycka då han  är i väg till ett möte som handlar om huruvida Alaska ska bli en delstat eller inte. Flygolyckan formar hela livet för de delar av familjen som är kvar och Ruth och hennes syster växer upp hos sin mormor.

Bonnie-Sue Hitchcock har levt hela sitt liv i Alaska, men tillhör “the non-natives” och berättar att det finns väldigt många olika folkgrupper, ungefär 250 stammar, som är “native” i betydelsen ursprungsbefolkning. Begreppen har förändrats och när Hitchcock växte upp sågs hon som native eftersom hon föddes i Alaska och växte upp där. Nu är hon visserligen från Alaska, men hon tillhör inte ursprungsbefolkningen och är alltså inte native. Tankar kring identitet och tillhörighet är centrala i Doften av ett hem. En av huvudpersonerna, Dora, tillhör ursprungsbefolkningen och har inledningsvis en mycket lägre status. Under seminariet diskuteras frågan om huruvida vem som helst har rätt att skildra situationen för ursprungsbefolkningar, eller om det krävs att man tillhör det folkslag man beskriver. De landar i att en författare måste ha friheten att skriva om andra människor än sin egen grupp, men att det måste göras med respekt. Det tycker jag att Bonnie-Sue Hitchcock har lyckats med.

Dora är Hitchcocks favorit av de fyra huvudkaraktärerna. I boken flyttar hon in hos en annan familj och vi får egentlige veta ganska lite om vad hon varit med om, även om vi anar att det är något hemskt. Hitchcock pratade mycket om vikten av att de övergrepp som aldrig talas om, måste lyftas fram i ljuset. “Issues are real, but the characters are fictional”, säger Hitchcock om sin bok, men det kommer fram att det inte riktigt stämmer. Flera av karaktärerna är baserade på släktingar till Hitchcock. En scen där Ruth dansar och får höra att hon är söt och verkar hålla med leder till att hennes farmor klipper av hennes hår. Att skryta och förhäva sig själv var inget accepterat beteende. Exakt detsamma gjorde Hitchcocks mamma med hennes storasyster, för att hon inte skulle tro att hon var speciell.

Dansen är också viktig för karaktären Alyce, som älskar att dansa, men förväntas fiska med sin pappa hela sommaren och därför riskerar att missa intagningsprovet till den dansskola hon vill gå på. Något de fyra karaktärerna har gemensamt är hur lite de kan styra över sina liv och hur begränsade de är av sin familj och de traditioner och krav som kommer från dem. Den fjärde huvudpersonen Hank rymmer hemifrån tillsammans med sina två bröder, för att komma ifrån sin destruktiva mor. I Doften av ett hem turas de fyra ungdomar om att berätta historien om sina liv och de få drömmar de tillåter sig att ha. Det är välskrivet och framför allt intressant, då jag själv visste i princip ingenting om Alaska och livet där på 70-talet.

FOTO: James Poulson/Daily Sitka Sentinel


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 2019-10-05

Mästerlig kamp mot fördomar från Bokmässan 2015

Lilian Thuram var för mig mest känd som fotbollsspelare, men på Bokmässan 2015 lärde jag mig att han var mycket mer än så. Det här är en text som jag tidigare publicerat på Kulturkollo.


Att jag skulle se Lilan Thuram under Bokmässan var självklart. Att jag dessutom skulle få hälsa på honom (tack Johanna) var inte lika väntat. Inte heller att jag skulle bli så drabbad av ett seminarium. Förutom Lilian Thuram deltog Soraya Post och Staffan Tapper i seminariet Mästerlig kamp mot fördomar, modererat av Lovisa Fhager Havelin. Seminariet inleddes med en kort film om boken Inte en främling, som getts ut av Teskedsorden i samarbete med Norstedts, som fick både mig, Johanna och många fler att gråta en skvätt. Ribban var lagd och det smärtsamma med rasism och annat utanförskap löpte som en röd tråd genom samtalet.

Lilian Thuram var en del av det franska fotbollslag som vann VM 1998 och EM 2000, ett lag som var viktigt för att det bestod av spelare med olika bakgrund. Just vikten av representation av människor som är som du var något Thuram tryckte på flera gånger. I boken Mina svarta stjärnor skriver han om de som historien sällan lyfter fram, de som liknar honom och som kan bli förebilder för barn. Själv hade han inga förebilder som liten som liknade honom. Svarta var inte förebilder. I den strukturella rasismen var de inte en del av ett vi, utan en underlägsen grupp som var dom. Förebilder kan finnas även i vardagen och det är riktigt viktigt att föräldrar lär sina barn att allt är möjligt, men när man tillhör en grupp som av många anses underlägsen är det extra viktigt med förebilder som fått ta plats i samhället. I skolan nämndes svarta endast som slavar, inte som några som kunde åstadkomma saker. Detta, menar Thuram, skapar en kollektiv uppfattning i världen om att svarta är underlägsna och att förändra denna föreställning är svårt. Då krävs representation på riktigt. Han säger att det som definierar oss kan vara en tradition som begränsar. Det gäller ojämlikhet på flera plan, även den mellan män och kvinnor. Att vidga våra kunskaper är viktigt, istället för att som nu fastna i traditioner. Nu arbetar Thuram för att göra just det och arbetar därför mot fördomar kring etnicitet och ursprung i skolan genom sin stiftelse Fondation Lilian Thuram – Éducation contre le racisme .

Soraya Post sitter nu i EU-parlamentet för Feministiskt Initiativ, men även hon växte upp utan förebilder. Även om de kanske egentligen fanns, var det ingen som erkände sin romska bakgrund om en sådan fanns. Post menar dock att alla människor kan vara en förebild och trycker på hur viktigt det är att representanter för olika grupper finns på alla platser i samhället. Hon berättar själv om hur viktigt det var för henne att få en modersmålslärare. Hur stolta hon och de andra romska eleverna var över att det fanns några av “deras sort” i skolan.

Staffan Tapper arbetar med Malmö FF:s projekt Fotboll mot rasism och han inledde med att berätta om hur det var att flytta hem från Italien som liten och inte förstå hur man lekte på svenska. Att prata italienska på gården var inte direkt fruktbart. Nu arbetar han i Malmö, där hundratals unga är på flykt och anländer till staden varje dag. De som kommer hit måste bli en del av ett sammanhang, men Tapper förordar inte separata projekt med endast ensamkommande. Mötet är viktigt liksom de enkla, viktiga förebilderna.

“Den svartes problem har varit bördan av de vitas fördomar”, säger Thuram och på samma sätt har fördomar mot andra grupper i samhället, som romer skapats av den vita majoriteten. Hans påstående att rasism är en ekonomisk konstruktion är intressant. En hierarki utifrån hudfärg säkerställer de vitas överlägsenhet och ger dem (oss) därmed möjligheten att exploatera de som är mindre värda. På samma sätt skapar män kvinnors underlägsenhet för att kunna kontrollera dem. Uppdelningen i vi och dom är en konstruktion med syftet att exploatera andra. De som är rika och har makt är de som har ansvar för den samhällsstruktur som finns. Problemet är inte att vara svart, utan problemet är istället den konstruerade underlägsenheten, fortsätter han och får mig att önska att svenska diskussioner kring rasism kunde vara i alla fall i närheten av den här ärligheten.

Fhager Havelin frågar om känslorna rädsla och skam och Thuram menar att även rädsla är en konstruktion. Barn är smarta, säger han, de har ännu inte lärt sig att det är skillnad mellan människor och är därför inte rädda. Det är vi vuxna som lär dem att dela in världen i vi och dom och därmed skapa fiender som skapar rädslor. Hur många samhällen byggs inte på en gemensam rädsla? Det naturliga är att hjälpa människor i sin närhet som är i behov av hjälp. Barn ser människors behov av trygghet som en naturlig sak, medan det är vi vuxna som försöker lära dem att människor som nu flyr till Europa är hotfulla. Hur kan det finnas människor som går emot det naturliga?, undrar Thuram, som menar att det är viktigt att trycka på det faktum att det naturliga är att vara solidarisk.

Post bygger vidare på Thurams tankar och talar om den maktordning som finns i samhället. Europa är en xenofobisk kontinent, säger hon och menar att vi aldrig gått till botten med rasismen som definitivt inte är något nytt fenomen. Det hon önskar är att de grupper som definieras som ett dom av majoriteten inte bara ska föra sin egen kamp, utan samarbeta i sin kamp för upprättelse. Antisemitism, antiziganism och alla andra anti-ismer är alla rasism. Att splittra de som är dom i små grupper är att söndra och härska. Tillsammans skulle kampen vara mer fruktbar.

Vi behöver arbeta långsiktigt för att grundläggande värderingar och mänskliga rättigheter ska bli självklara. Det räcker inte att de mänskliga rättigheterna skrevs ner 1948 om de bara finns i teorin. De mänskliga rättigheterna är för vita, kontrar Thuram. Post fortsätter att konstatera att vägen mot ett samhälle utan rasism är mycket lång. Exempelvis ser hon den stereotypa bilden av romer som en del av en avhumaniseringsprocess som är en förutsättning för att rasism ska legitimeras. Det är okej att bete sig illa mot den som är exkluderad, den som inte är lika mycket värd. Vad som också är märkligt är att det är de som är utsatta som ska hitta lösningar på sitt eget utanförskap. Romer ska lösa romers situation, kvinnor ta ansvar för jämlikhet mellan könen. Även Thuram håller med om att det är majoriteten som måste hitta lösningen. Om de istället är tysta accepterar de per definition de orättvisor som finns. Precis så tänker jag när det handlar om hur rasismen normaliseras mer och mer i vårt samhälle. Det är så otroligt viktigt att vi som fortfarande tillhör majoriteten verkligen tar vårt ansvar. I en demokrati ska majoriteten bestämma, säger Thuram, men när det handlar om t.ex. rasism är det den lilla, arga minoriteten som fått fritt spelrum. Rasister är inte korkade, säger han, de följer bara traditioner och det behövs utbildning för att förändra dem.

Tapper återgår till att tala om barnen och hur viktigt det är att låta dem fortsätta att veta att alla är lika mycket värda. Han menar också att det är viktigt att våga hjälpa även utanför sina komfortzoner, så att inte hjälper segregerar ytterliga. Att det fria skolvalet och placeringen av vissa skolor i homogena områden skapar problem. Vi måste blandas upp, säger Tapper. Thuram håller med och talar om hur grupperingar och sortering begränsar och att det räcker med en grupp — människor. Alla måste börja se sig själva och andra som människor, oavsett om de tillhör en liten eller stor grupp.

Vidare talar Tapper om rasismen inom fotbollen, något som Thuram fått känna på. Tapper säger att problemen blivit tydligare och att det hela tiden uppstår nya utmaningar, men att arbetet pågår och att föreningslivet är och ska vara en viktig del av samhället.

Avslutningsvis tar Thuram upp språkets roll i vår uppfattning om andra och om det som händer i världen. Vi kan inte bygga vårt samhälle på känslor, säger hand och ord som “flyktingkris” och börda skickar signaler som inte alls är bra. Post inflikar att hon ibland får frågan “vill ni romer blir integrerade” och hur arg, ledsen och provocerad den gör henne. Varför skulle romer vilja vara fattiga och utstötta? Fördomarna om romer är så djupt förankrade att även de som inte alls vill vara elaka slänger ur sig kränkande saker som “du ser inte alls ut som en sån” med anledning av Posts blonda hår, eller “du beter dig inte som en sån”.

I EU har Soraya Post varit med och startat en tvärpolitisk grupp mot rasism. Att samla olika partier kring en så viktig fråga och verkligen skapa en tydlig majoritet som arbetar för mänskliga rättigheter är något jag tror på väldigt mycket. Vi som inte står för de rasistiska åsikter som till exempel Sverigedemokraterna framför får inte låta dem stå oemotsagda.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo under Bokmässan 2015.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: