enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Kulturkollo Sida 1 av 14

Bryt ihop och kom igen

I veckan är det sammanbrott som står i centrum på Kulturkollo och vi har skrivit under rubriken “bryt ihop och kom igen”. Självklart handlar veckoutmaningen om att presentera kultur på temat.

Fanny skrev om filmen Falling down i inledningsinlägget och det är verkligen ett ruskig film om ett lika ruskigt sammanbrott. Frågan är om huvudpersonen kan sägas komma igen, men det finns glimtar av det innan allt är över. Även om jag aldrig haft ett sådant sammanbrott som Michael Douglas karaktär, men just att bara resa sig och gå kan locka ibland. Ingenting löses genom flykt, men tanken att fly finns där när kaoset blir överväldigande.

Bitterfittan av Maria Sveland är en modern klassiker om en mamma som bryter ihop, flyr och sedan kommer igen. Jag gillade den när jag läste den, men har ännu inte läst uppföljaren. Just som småbarnsförälder borde egentid vara inbyggt i vardagen, men är det sällan i realiteten.

Att poliser i deckare lever destruktivt och bryter samman är inte ovanligt. Charlie Lager som är huvudperson i Lina Bengtsdotters Annabelle försöker döva alla möjliga känslor med alla möjliga drycker och droger. Det blir bättre i andra boken och det känns som att Charlie kommer igen.

Jag har dock inget större hopp om Billy i Hans Rosenfeldts och Michael Hjorths serie där senaste boken heter En högre rättvisa. Han har helt spårat ur och trasslat in sig i så många lögner att jag undrar om det ens är möjligt att bryta ihop och komma igen.

 

 

Photo by Aarón Blanco Tejedor on Unsplash

 

Vad jag tänker på när jag tänker på Lennart Hellsing

Den här veckan ägnar vi oss åt rim och ramsor på Kulturkollo och veckoutmaningen tillägnas kungen av ordlekar Lennart Hellsing som i år skulle ha fyllt 100 år.

När jag tänker på Lennart Hellsing tänker jag på hur han vandrade omkring på Bokmässan i Göteborg i sin gula kostym. Alltid med ett finurligt leende på läpparna. Igår såg jag hur hans fru Yvonne Lombard tilldelades en Hedersguldbagge och tänkte på att de måste varit ett riktigt klurigt par.

Jag tänker också på Krakel Spektakel som hängde och slängde i en gardin tillsammans med kusin Vitamin, men främst tänker jag på hur det gick till när han skulle köpa en klubba. Som barn absolut älskade jag boken Krakel Spektakel köper en klubba med illustrationer av Stig Lindberg, men när jag läste den som vuxen insåg jag hur väldigt sorglig den är.

Som liten tyckte jag också väldigt mycket om berättelsen om den annorlunda staden där glassen var varm och jag sjöng ofta och gärna om den stackars Trollkarlen från Indialand som förvandlade sig till ett glas lemonad och drack upp sig själv. Ett beslut han ångrat i sjuhundra år.

 

Foto: Thron Ullberg

Vad jag tar med mig när jag går i ide

Det snurrar en bild i sociala medier med en fråga om huruvida du skulle kunna tänka dig att vara helt själv på en öde ö under en lång tid om du därefter fick en stor summa pengar. För mig är frågan mycket märklig. Jag hade nämligen gjort det med glädje om förutsättningarna var de rätta. Jag vill att det ska vara en öde ö där det är varmt och det går att få tag på mat och dryck utan större ansträngning och jag vill ha med mig ett obegränsat antal böcker. Om detta uppfylldes skulle jag kunna tänka mig att isolera mig gratis. Bokfabriken sprider en liknande bild där platsen är en stuga i ett snötäckt landskap och förutsättningarna är att du ska stanna där i tre månader med en bokhylla fylld av favoritböcker som sällskap, men ingen telefon och inget internet. För 250 ooo kronor hade jag definitivt gjort det, men jag föredrar värmen.

Veckans tema på Kulturkollo har fått den lite januaritrötta titeln “Låt oss gå i ide” och veckoutmaningen handlar om de tre kulturella saker som vi skulle ta med oss om vi fick fly världen en månad.

Jag skulle ta med mig min Kindle fylld av böcker. Kanske är det lite fusk, men jag fuskar så gärna. En laddningssladd också självklart, eller en solladdare om sådan finns. Om jag fick en månad på mig skulle jag passa på att läsa böcker jag inte riktigt orkar med när vardagen snurrar på. Kanske skulle jag ge mig på ett galet projekt som Shakespeares samlade verk, eller så skulle jag nöja mig med Tolstojs Krig och fred eller kanske Jerusalem av Selma Lagerlöf.

För att varva läsning med annan underhållning hade jag sett till att få med mig en riktigt lång och bra tv-serie. Jag hade valt en jag redan sett, som jag vet är bra, nämligen ER som sändes i 15 säsonger mellan 1994 och 2009.

Om nu de tekniska prylarna skulle svika mig hade jag packat med mig Stad-serien av Per Anders Fogelström, som jag läst en massa gånger, men aldrig tröttnar på.

Med den här packningen hade jag lätt klarat en månad för mig själv. Kanske till och med om väderförutsättningarna var som Göteborg i januari.

 

Photo by Eugen Dubrovin on Unsplash

En veckoutmaning om konspirationer

VM i fotboll / Fotbolls-VM 1958 Sverige Finalen Sverige-Brasilien 2-5

Det finns ett gäng konspirationsteorier som många tror på och en del av dem skrev jag om igår på Kulturkollo. Min favorit är dock Konspiration 58 som går ut på att VM i fotboll 1958 inte alls ägde rum i Sverige och inga matcher spelades alltså på den nybyggda arenan Ullevi. Istället var det i Los Angeles spelarna befann sig, vilket går att se på tv-klippen från finalen mellan Sverige och Brasilien. VM 1958 var ett gigantiskt experiment som gick ut på att testa tv-mediets påverkan och dessutom en del av det kalla kriget. Vilka som låg bakom? CIA självklart.

Eller nej, så var det självklart inte, men filmen Konspiration 58 är verkligen fantastiskt underhållande, men tyvärr verkar den inte längre gå att se på svt.

Sedan håller jag med min kollega som har en teori om att Horace Engdahl är ett konstprojekt. Jag hoppas nästan att det är sant, för det vore bättre än att han på riktigt tycker de åsikter han sprider är rimliga. Frågan är om det inte är hög tid att avluta projektet, som helt klart börjar spåra ur.

Bildligt talat — om bokomslag

Den här veckan handlar Kulturkollos veckoutmaning om bokomslag och uppgiften är att presentera tre favoriter. Svårt att välja, med jag fastnade för de här av tre duktiga formgivare:

En snyggt och genomtänkt omslag av Cia Björk. Jag tycker mycket om typografin och att omslagsbilden som påminner om en gammal tapet. Färgerna och mönstret ger en fin känsla som stämmer väl med bokens innehåll.

Ett enkelt och snyggt omslag designat av Lotta Kühlhorn där månens faser illustrerar tidens gång och dess återkomst. Cirklar som påbörjas och sluts.

Sara R. Acedo har gjort omslaget till Den svavelgula himlen och jag tycker om färgsättningen i kombination med husen och typografin. Hon har för övrigt gjort väldigt många snygga omslag och jag vill passa på att tipsa om den intervju jag gjort med henne på Kulturkollo.

Vem har gjort ditt favoritomslag?

Veckoutmaning om kärlek, lidelse och dyrkan

Det är fokus på kärlek på Kulturkollo den här veckan och utmaningen handlar om kulturella kärlekspar. Så här skriver Fanny:

Kulturen fylls av kärlekspar, oförglömliga, otroliga, förutbestämda, obegripliga och alldeles fantastiska.

Denna vecka vill vi att du listar just sådana par – de oförglömliga, de osannolika, de mest självklara kärleksparen du kan komma på. Tänk litteratur, tänk teater, film, serier eller varför inte ur konstens värld.

Dags att lista kärlekspar alltså.

När det gäller böcker vill jag lyfta fram två klassiska kärlekspar som inte har det så lätt. Jag tänker på Kristina och Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrarepos och Lotten och Henning i Per Anders Fogelströms Stadserie. Kärleken som är så stark, men som även om den är livslång inte får så många år.

Även mer moderna andra kärlekspar får för kort tid tillsammans av skäl de inte kan råda över. Jag tänker till exempel på Rasmus och Benjamin i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar

Sedan finns det de som trasslar till det själva. Inte sällan byggs böcker, filmer och tv-serier kring ett triangeldrama och även om jag egentligen är skeptisk till konceptet gillade jag verkligen serien Felicity som sändes i fyra säsonger 1998-2002. Tjugo år sedan första säsongen alltså, jisses! Felicity valde mellan Noel och Ben. Jag var alltid Team Ben. De här tio fina ögonblicken gjorde mig väldigt nostalgisk och lika rörd.

Här finns en fin artikel med skådespelarna tjugo år efter sista avsnittet, där de bland annat talar om att ta upp serien igen för att se vad som hänt med karaktärerna. Det är en serie jag mer än gärna skulle se!

Här finns ett inlägg med tio andra minnesvärda kärlekspar att älska.

Ensam och stark

Veckans tema på Kulturkollo har varit “ensam är stark” och vi har funderat kring det här med ensamhet, självvald sådan och den sortens ensamhet som mest handlar om att vara bortvald.

Själv tycker jag om att vara ensam, men jag bor inte ensam, har familj, vänner och ett jobb jag trivs med där jag i princip aldrig är ensam. Det är lätt för mig att önska ensamhet.

Mitt behov av tid för mig själv har alltid varit stort. Jag hade vänner under skoltiden, men efter skolan ville jag ofta vara ensam. Det gjorde att jag egentligen aldrig hade någon “bästis” och den gång jag faktiskt hade det och hon ville umgås dagligen orkade jag inte, utan “gjorde slut”.

Konstigt nog var jag väldigt osjälvständig när jag träffade min första pojkvän. Inte alls hälsosamt när jag tänker på det. Självständigheten har kommit mer och mer och speciellt de senaste åren har det varit väldigt viktigt för mig att ha ett eget liv. Min familj är fantastisk, men jag behöver vara mig själv också.

Att bo på hotell i enkelrum är något av det bästa jag vet, men jag har aldrig rest ensam på riktigt. Visst har jag gett mig iväg hemifrån utan sällskap, men alltid på litteraturrelaterade saker där det finns minst en bokbloggare att umgås med. Att resa med Breakfast Bookclub är t.ex. ett perfekt sätt att kombinera ensamresande med mycket sällskap. Senast var vi i Brighton och där gick det utmärkt att slå ihjäl tid utan sällskap, men Annette fanns bara en våning upp på hotellet och ofrivillig ensamhet uppstod inte.

Nästa steg är att resa ensam på riktigt. Utan att träffa någon annan helst. Inte till något isolerat ställe, det hade jag nog inte fixat, men till ett ställe där det funkar bra att vara själv. Utan schema, utan måsten, med ett gäng böcker och gärna havet som sällskap. Jag får klura på det.

Jag har försökt att komma på böcker, filmer eller tv-serier som handlar om en ensam, stark kvinna som ger sig ut i världen av egen fri vilja, utan att fly från något och utan att söka efter en man eller utan att söka i alla fall slutligen hitta sig själv genom en man. Faktiskt kommer jag inte på någon. Gör ni?

Photo by Sweet Ice Cream Photography on Unsplash

 

Om att skriva till varandra

Liksom Anna hade jag en rad brevvänner när jag var tonåring. Många skrev jag till på engelska och de bodde i länder som Bulgarien, USA och Japan. Några av breven hittade jag när mina föräldrar flyttade från mitt barndomshem förra året. Nu skriver jag sällan brev, men skriver gör jag ju varje dag både här, på Kulturkollo och i jobbet.

Det skrivna ordet finns överallt, även om många skriver färre brev och läser färre böcker. Jag föredrar det skrivna ordet framför att lyssna och därför vinner bloggar och tidningar alltid framför booktubers, att läsa böcker framför att lyssna på dem, men faktiskt också att läsa ett långt blogginlägg eller ett längre reportage framför att få ett boktips på instagram. Jag gillar instagram, men vill gärna kunna sjunka ner i en text ordentligt.

I veckoutmaningen finns fem val gällande det skrivna ordet att ta ställning till. Så här lyder utmaningen:

Vad föredrar du och varför? Här kommer fem snabba:

lapp på köksbordet – SMS/WhatsApp/annat(men lappar har helt klart sin charm.)

handskrivet brev – epost/annat (klart att det oftast blir e-post eller sms, men vad fint med handskrivna brev ändå.)

vykort – SMS/FB/messenger/Instagram/SnapChat/annat (Vykort är rätt meningslöst tycker jag nu, trots att jag samlade på dem som barn. Vill egentligen bara få ett sms någon gång när mina nära och kära är borta. Annars är andras resor rätt ointressanta. Undantaget bilder på systersonen då. På FB och Instagram är det helt okej med resebilder, men jag behöver inte få dem på sms och scrollar gärna förbi om det inte är riktigt spännande resor eller riktigt nära resenärer.)

telefonsamtal – SMS/messenger/ annat (Vad som helst utom telefon. Är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli en telefonpratare. Jag är otroligt glad över alla skriftliga möjligheter att komma i kontakt med folk.)

inbjudningskort på papper – digital inbjudan (Bra att sätta på kylskåpet.)

 

Tre fina hundar

Det är hundtema på Kulturkollo och veckans utmaning handlar om att lyfta fram en fiktiv favorithund. Jag hade som alltid svårt att begränsa mig och valde tre hundar, som också får symbolisera tre olika kategorier av litterära (och kulturella) hundar.

Sammy i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian, som blir pojken Willies vän. Att komma som krigsbarn till en helt främmande plats blir lite enklare när han har sällskap. Sammy får symbolisera hunden som räddar människan. Ett vanligt motiv i litteraturen.

Jack i Det lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder travar tappert under vagnen när familjen Ingalls ger sig västerut från det lilla huset i stora skogen, till sitt nya hem mitt på prärien. Han simmar till och med över en flod och håller på att stryka med, men klarar sig. En hund med minst nio liv som får symbolisera hunden som alltid är trogen sin husse.

Svipp i Alla vi barn i Bullerbyn av Astrid Lindgren, som är den arga hunden som ägs av den elaka skomakaren och skrämmer barnen när de går förbi. Olle är dock säker på att han egentligen är en fin hund, som bara behöver kärlek. Svipp får symbolisera den misskötta hunden som får ett bättre liv hos rätt ägare.

 

Photo by Matthew Henry on Unsplash

Nu blir det mässpepp!

På torsdag inleds årets Bokmässa i Göteborg. Lite senare än vanligt, vilket betyder att även vi kommunalarbetare har hunnit få lön. Om det är bra eller dåligt återstår att se.  Självklart ägnar Kulturkollo veckan åt Bokmässan och även här kommer jag att blogga direkt från Svenska Mässan i dagarna fyra.

Veckans utmaning på Kulturkollo handlar om att dela med sig av det som lockar mest på årets mässa. Själv ser jag fram emot att lyssna på författare som Jonas Gardell, Jonas Hassen Khemiri, Jacqueline Woodson och Nawal El Saadawi.

Min seminarieplanering hittar du här och nej, jag kommer troligen inte att orka gå på alla punkter, eller helt enkelt välja något annat om jag känner för det. För även om författarsamtalen är fantastiska är mötet med bokbloggarvänner viktigare. Det kan därför hända att jag hänger på någon trevlig människa till ett seminarium som egentligen inte är ett förstaval, eller helt enkelt prioriterar en kopp kaffe framför annat.

Mest av allt ser jag ändå fram emot att få träffa Maggie O’Farrell, en författare som tillhört mina favoriter sedan jag läste hennes debut After you’d gone som utkom år 2000. Sedan dess har jag läst fyra av hennes följande sex romaner och jag läser just nu den självbiografiska I am, I am, I am, som på svenska heter Ett hjärtslag från döden.

Och så hoppas jag på många trevliga mingel, luncher, middagar och annat trevligt. Det blir kanon det här.

 

Sida 1 av 14

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: