Grabbarna O gillar

Young Sheldon säsong 1 och 2

Hela familjen O älskade (älskar!) Big Bang Theory och efter att ha sett en massa ströavsnitt från olika säsonger plöjde vi under hösten alla avsnitt i ordning. Tomheten efter sista avsnittet var stor och när yngste sonen föreslog att vi skulle se Young Sheldon bestämde vi oss för att investera i de första två säsongerna på dvd. Lite nervöst var det allt att börja titta på den, då risken fanns för att karaktärerna förstördes, men det faktum att Steve Molaro och Chuck Lorre producerat även denna serie gjorde oss hoppfulla. Dessutom fungerar Jim Parsons som berättare, vilket ger rätt känsla.

Första säsongen börjar när Sheldon är nio år och just börjar High School. En krävande miljö för honom socialt, men definitivt inte kunskapsmässigt. Hans pappa George Cooper Sr. arbetar på skolan som coach för fotbollslaget där hans äldre bror George Jr. är stjärna. Den senare är dock väldigt störd över att hans knäppa lillebror finns på skolan. Georgie tillhör de coola och det gör verkligen inte Sheldon. Det faktum att Sheldon inte alls verkar bry sig är skönt, men skapar också rätt märkliga situationer. Liksom den vuxne Sheldon har han få filter och det hoppar en del omedvetna grodor ur hans mun. För den som kan sin Big Bang Theory är det extra roligt att få förklaringar till vissa saker som den vuxne Sheldon tycker, som att geologer och geologi är något riktigt dåligt.

Castingen av skådespelarna är fantastisk! Barnskådespelare kan vara smärtsamma att se, men de tre syskonen är verkligen trovärdiga och bra. Manuset är dessutom superbt och speciellt Sheldons syster Missy, spelad av Reagan Revord är riktigt rolig. Jag gillar också hur den unge Sheldon framstår som ganska fantastisk och skitjobbig på samma gång. Där har Iain Armitage lyckats. Även Sheldons bror George Jr. spelad av Montana Jordan gör ett riktigt bra jobb och ser till och med ut som Jerry O’Connell som spelar honom som vuxen i några avsnitt i Big Bang Theory. Lite roligt är det allt att ännu en skådespelare från Stand by me finns med i Big Bang Theory, där Wil Wheaton är med som sig själv.

Min favorit är dock Meemaw, Sheldons älskade mormor, som spelas av Annie Potts. Det är lätt att förstå varför Sheldon älskar henne så mycket och hon är verkligen en rollfigur med karaktär. Hon bor granne med familjen Cooper och hänger där mest hela tiden, vilket inte alltid uppskattas av hennes dotter Mary Cooper. Extra rolig casting gällande den här rollfiguren faktiskt, då Zoe Perry som spelar Mary Cooper i Young Sheldon är dotter till Laurie Metcalf som gör det i Big Bang Theory.

Young Sheldon är en självklarhet för fans av Big Bang Theory och en fin familjeserie som är både väldigt rolig och väldigt känslosam. Tyvärr har jag inte hittat den på någon streamingsida, men dvd funkade fint för oss. Nu väntar vi bara på att tredje säsongen ska komma så att vi kan få träffa familjen Cooper igen. Och Tam, Sheldons vän, honom får vi inte glömma. Young Sheldons Leonard, som får stå ut med mycket.

 

The Good Place säsong 1

När vi ser serier tillsammans hela familjen är det ofta humor som står i centrum. Korta, roliga avsnitt som det går att se flera av utan att för den skull behöva sitta för länge i soffan med föräldrarna. Perfekt om du är tonåring som vill vara självständig, men inte alltid. Senaste serien för familjen O är The Good Place, som går att se på Netflix. Där finns två säsonger, trots att tre sänts och en fjärde är på gång. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan i alla fall säsong 3 går att se där.

The Good Place börjar ganska överraskande med att huvudkaraktären dör. Hon heter Eleanor Shellstrop (spelad av Kristen Bell) och är en ganska så vidrig, eller kanske bara mänsklig, person. När hon dör har hon just handlat Margarita Mix och blir strax därefter överkörd på stormarknadens parkeringen. Efter döden dyker hon upp på i väntrummet hos Michael (Ted Danson) som är ansvarig för The Good Place, dit människor som varit goda kommer efter döden. Det vi kallar himlen är i själva verket indelat i flera olika kvarter och Michael har just skapat ett nytt. Alternativet till The Good Place är (kanske lika självklart) The Bad Place, där de döda torteras hela sitt eviga liv. I The Good Place ska allt istället vara precis som de döda önskar. De placeras tillsammans med sin själsfrände i ett hus som är precis som de vill ha det. Eleanor ska bo med Chidi, en professor i etik.

Ganska snart inser Eleanor att någonting blivit fel och att hon inte alls borde vara i The Good Place. Det liv som hon påstås ha levt liknar inte alls hennes och huset, som är spartanskt och fyllt av clowner, är snarare en mardröm än en dröm. För att slippa hamna i The Bad Place bestämmer hon sig för att anstränga sig för att bli en god människa och hon får hjälp av Chidi, som måste ha varit världens tråkigaste föreläsare. En annan utmaning blir att skapa en god relation med grannarna, den överlägsna välgörenhetsdrottningen Tahani och hennes själsfrände munken Jianyu, som avlagt ett tystnadslöfte.

Vi skrattade gott åt The Good Place och har nu börjat se säsong 2. Vändningarna är många och skådespelarna gör ett grymt jobb. Det är också kul att roa sig med att skapa ett eget dröm- och mardrömsställe. Själv hade jag definitivt klarat mig bra utan clownhuset, medan ett gigantiskt bibliotek hade varit min dröm.

Atypical säsong 1 och 2

I våras berättade ena sonen att han sett serien Atypical på Netflix och han ville att jag skulle se de första avsnitten med honom. Det var tydligt att han kände igen sig i huvudpersonen Sam och att serien hade fått honom att förstå att han inte var ensam. Efter de första avsnitten fortsatte jag serien själv, men blev så arg på Sams mamma att jag var tvungen att ta en paus. I höst tog jag så upp den igen och har just sett färdigt de första två säsongerna. Karaktärerna har fått utvecklats och tillåtits bli mer komplexa, vilket gör att jag förstår dem och deras agerande mer.

Sam har asperger, en diagnos som inte ges längre i Sverige, utan istället inkluderas i autismspektrat, vilket jag utan att vara sakkunnig kan tycka är synd. De som fick diagnosen asperger var mer sociala än andra med autism och den delen verkar ha försvunnit i det nya sättet att diagnostisera. Sam klarar sig ganska bra. Han går i skolan, har i alla fall en vän och ett extrajobb. Dessutom finns hans lillasyster alltid där för att försvara honom när någonting går fel. Hon fungerar också som sanningssägare när det behövs och det gör det ganska ofta.

De första två säsongerna handlar om Sams sista år på High School och när hans mamma i slutet berättar om de förhållandevis små drömmar hon haft gällande sin son känner jag så väldigt mycket igen mig. Kanske är det där jag till slut accepterar henne. Att ta examen och sedan studera vidare är stort och något jag verkligen önskar att jag får uppleva för båda mina barn. Hennes syn på sonen skiljer sig från Sams pappas och krocken mellan dem blir ibland brutal. När hon nästan fokuserar för mycket på alla svårigheter vill han i alla fall inledningsvis inte se dem alls.

Vad är då så bra med Atypical? Dels är jag glad att min son fick chansen att se någon som sig själv på tv. Lyteskomik säger vissa, men så tolkar jag det inte alls. Istället får vi möta en annorlunda ungdom som ser världen på ett lite annat sätt än de flesta av oss, men som ändå är lika mycket värd. Så ser det inte alltid ut i verkligheten. Lite skönt är det faktiskt också att få skratta åt hans egenheter och inse att det inte alltid blir som man tänkt, men att det funkar ändå. Det ger hopp. Att ha barn som inte riktigt följer mallen är verkligen inte enkelt och jag förstår paniken hos föräldrarna, som ibland tar sig rätt märkliga uttryck.

Nu ser jag tredje säsongen och Sam har just börjat på college. Det går knackigt i början, men jag hoppas att han löser det.

Tolv säsonger senare

I somras när vi var i Spanien tittade vi en del på den enda engelskspråkiga kanalen där amerikanska humorserier sändes i en salig blandning både mellan och inom serierna. En av dem hade vi nästan glömt bort, nämligen Big Bang Theory. Visst hade vi sett några avsnitt, jag och barnen ganska få, maken desto fler, men vi hade sett långt ifrån alla. Efter semester investerade vi därför i dvd-boxar med alla säsonger och under hösten har vi sett dem tillsammans.

Big Bang Theory handlar om de minst sagt annorlunda vännerna Leonard och Sheldon, vars liv förändras när Penny flyttar in i lägenheten mitt emot. Tidigare har deras umgänge bestått av kollegorna Howard och Ray, men nu öppnas en helt ny värld. Från att knappt ha vågat möta Pennys blick blir kanske främst Leonard en helt ny människa. Men det sker långsamt, långsamt. För Ray är det en utmaning att ens öppna munnen när en kvinna är i närheten om han inte fyller på med alkohol och inte ens då blir det speciellt bra. Den enda som egentligen varit ungefär likadan alla tolv säsonger är Howard. Lite märklig rätt igenom, trots att han faktiskt lyckas gifta sig och få två barn.

Big Bang Theory finns att streama på DPlay och att köpa på SF Anytime. Själv är jag rätt nöjd med dvd, för någon gång skulle jag verkligen vilja se om hela serien. Penny, Leonard, Sheldon och de andra har blivit som vänner, även om jag absolut inte skulle vilja vara i närheten av dem alla i verkligheten. Faktiskt är Big Bang Theory en serie helt utan svaga perioder, trots att den sänts i 281 avsnitt. Om den inletts några år senare än 2007 hade gruppen av vänner säkert sett annorlunda ut, men det är i alla fall en mer heterogen grupp än den som fanns i föregångaren Vänner. Fördomsfull kanske vissa tycker, men vi har med glädje följt de rätt så udda karaktärerna och de har på många sätt hjälpt oss att förklara det annorlunda och inse att den som är annorlunda inte på något sätt är dålig, utan bara just annorlunda. Mina favoriter är Sheldon och Penny och den förstnämnde går att återse i serien Young Sheldon, också den skapad av Chuck Lorre. Har bara lyckats hitta den som DVD på Amazon och det känns lite väl dyrt och meckigt, men gemensamma aktiviteter i familjen får å andra sidan kosta lite.

Vilka familjeserier ser ni? Tipsa gärna om en som är rolig och har korta avsnitt. Vänner har vi börjat på och den funkar ganska fint, men jag tar gärna emot fler förslag.

Black Panther — exotism eller upprättelse?

Familjen O har gått från Pixar till Marvel och jag gillar det faktiskt mer än jag kunnat föreställa mig. Filmer med superhjältar borde verkligen inte vara något för mig, men när hjältarna också visar sig ha humor och hjärta blir det faktiskt riktigt bra.

I helgen såg vi Black Panther, som uppmärksammats massor och nominerats till åtta Oscars och vunnit tre. Förre presidenten Barack Obama lyfte dessutom fram den som en av sina favoritfilmer under förra året och det är väl nästan lika stort som att vinna en Oscar?!

Vad handlade filmen om då?

Huvudpersonen är prins T’Challa av Wakanda, som när hans far dör reser hem till det okända afrikanska landet för att kämpa för den tron han rimligen har rätt till. Dessutom måste han hindra fiender som kommit över artefakter bestående av Wakandas unika metall vibranium.

Jag har alldeles för dålig koll på Marvels universum för att riktigt kunna skriva vettigt om Black Panther känner jag. Det jag kan säga är att det är en underhållande film, inte helt utan djup och dessutom med ett vettigt budskap. Så mycket har jag redan förstått att Marvel brukar syssla med just detta. Lite stör jag dock mig på skildringen av Wakanda, det i hemlighet superrika landet som är både tekniskt välutvecklat och väldigt traditionellt. Det är coolt med alla science-fiction-element som blandas med det traditionella, men jag tycker att skildringen är lite märklig.

Jag litar dock på Obama och inser att jag inte har tolkningsföreträde. Därför hoppas jag att min känsla av exotism i Black Panther inte är något som stör de som skulle kunna känna sig exotifierade (om det nu finns ett sådant ord) eller kanske förminskade. För visst är det skönt som omväxling med en film som faktiskt innehåller i princip bara skådespelare som har sina rötter i Afrika, utan att de behöver spela slavar eller fattiga skurkar.

Black Panther skapades 1966, men det är först nu som han får spela huvudrollen i en film efter att ha introducerats i Captain America: Civil war 2016. Att det sker just nu, när USA har en fullfjädrad rasist som president, är inte så lite symboliskt.

T’Challa spelas av Chadwick Boseman och han gör en habil insats. Ännu mer tycker jag om Michael B. Jordan, som spelar Erik Killmonger, som utmanar honom om tronen. Inte så mycket att jag inte hejar på Black Panther, för det gör jag självklart. Mest av allt gillar jag dock T’Challas lillasyster Shuri, spelad av Letitia Wright, som utan tvekan är filmens coolaste karaktär. Hon var också med i Avengers: Infinity war och har dessutom haft roller i Ready player one och tv-serien Humans.

Jag tycker också om Nakia, spelad av Lupita Nyong’o. Hon har tidigare spelat Maz Kanata i Starwars, såväl tv-serie som filmer, men även om jag lyckats se ett par Marvel-filmer är det många steg kvar innan jag kan uppskatta Starwars.

Captain Marvel — en riktig superhjälte

Jag ska villigt erkänna att jag var riktigt skeptisk till att se filmen Captain Marvel. Superhjältar som räddar jorden är inte riktigt min grej och jag har inte sett några andra Marvel-filmer. Det har däremot andra i min familj och sällskapet fick mig att följa med på bio trots allt.

Captain Marvel handlar om Carol Danvers som var en helt vanlig människa, men nu förvandlats till en mäktig krigare med eldsprutande händer. I filmens inledning slåss hon med sin mentor Yonn-Rogg (spelad av Jude Law) som försöker få henne att kontrollera sina krafter och en dag vinna över honom utan dem. Yonn-Rogg tillhör folket Kree och det är Carol, som kallas Vers av sina Kree-polare, också övertygad om att hon gör. Hennes minnen från ett tidigare liv är i princip utsuddat, men ibland kommer små fragment som både stör och triggar henne.

Kree-folkets största fiender är Skrulls, som är ett folk som kan överta andras utseende och förändra det när de så önskar. Egentligen är de klassiska, gröna rymdmonster och det tar ett tag innan jag kan släppa det. Problemet för mig när jag ser filmer där olika rymdmänniskor finns med är att jag inte kan ta dem på allvar när de är blå eller gröna i ansiktet och andra inte tycks reagera över det. Men tro mig, i Captain Marvel går det faktiskt utmärkt till och med för denna skeptiker att glömma alla märkliga yttre attribut och dras med i historien.

Captain Marvel är såväl humoristisk som spännande och riktigt roligt blir det när Carol hamnar på planet C-53 (den planet vi kallar jorden) och försöker övertyga människorna om att hon är en Kree-krigare som försöker rädda Universum från att tas över av det hemska Skrull-folket. Att det dessutom är 1995 gör att miljön och inte minst musiken är helt fantastisk. Tänk dig en megahjälte som slåss till tonerna av I’m just the girl med No Doubt?! Det blir inte mycket bättre.

Det som gör att jag faktiskt uppskattar Captain Marvel på riktigt är dock inte bara musiken. Faktiskt inte heller det faktum att superhjälten är en kvinna (även om jag är glad att hon är det) utan framför allt att det finns en historia som intresserar mig. Jag vill också veta vad som hände Carol, vem det är hon ser i sina drömmar och varför hon känner igen sig på jorden.

Carol Danvers aka Captain Marvel spelas av Brie Larson, som bland annat spelade huvudrollen i filmatiseringen av Emma Donoghues Room, en roll som gav henne en Oscar. I rollen som Nick Fury, polisen som Carol träffar på C-53 ser vi Samuel L. Jackson och han som vanligt en bra rolltolkning.

Captain Marvel är en film som (oväntat nog) uppskattades av hela familjen O och nu vill till och med jag se kommande filmen Avengers: Endgame, som har premiär i april.

52 bra saker: kalsongdagar

För tre år sedan hade jag som mål att precis som Fiktiviteter skriva om bra saker varje vecka. Det gick sådär. 2016 blev ett tungt år, som följdes av ännu ett och ännu ett. Nu behöver jag verkligen fokusera på det fina i vardagen, för att inte drunkna i det som fortfarande drar ner mitt mående och min energi.

2019 blir det alltså de bra sakernas år och min plan är att presentera ett inlägg varje onsdag med start idag. Totalt 52 bra saker 2019 alltså. Det vore ju hemskt om det inte gick att hitta. Först ut är familjen O:s kalsongdagar.

Vad är då en kalsongdag kanske ni undrar? Det är ett uttryck myntat av grabbarna O som pyttiga små ungar. När jag frågade dem vad de ville göra en ledig dag svarade de väldigt ofta att de ville ha en kalsongdag. Det betydde en lugn och mysig dag när man inte tog på sig ordentliga kläder, utan hängde i soffan och tittade på tv eller läste en bok. En riktigt slö dag alltså. Den här veckan blir det många kalsongdagar. Själv brukar jag inte tillbringa kalsongdagar iklädd just kalsonger (möjligen långkalsongliknande tights), men ni fattar poängen. Mjuka kläder, en varm filt och en bra bok, tv-serie eller film. Det är definitivt en bra sak.

 

Photo by Kelly Sikkema on Unsplash

Välkommen till Jurassic World

När grabbarna O väljer film blir det kanske inte filmer som tilltalar mig, men när vi igår såg Jurassic World: Fallen Kingdom blev jag faktiskt positivt överraskad. Faktiskt tyckte jag också ganska mycket om förra filmen Jurassic World från 2015, så helt oväntat var det inte.

Parken Jurassic World övergavs i slutet av förra filmen, men dinosaurierna har levt kvar på ön Isla Nublar. Nu hotas deras existens av ett vulkanutbrott och Claire Dearing tillhör en grupp som jobbar hårt för att dinosaurierna ska evakueras och få fortsätta sitt liv. Hon blir inbjuden till Benjamin Lockwood, som via sin assistent Eli Mills lovar att hjälpa till att rädda minst elva olika arter till en ny ö, bland dem Blue, världens sista levande velociraptor.

Claire söker upp Owen, som tränade Blue och lyckas övertyga honom att följa med på räddningsoperationen. De reser tillsammans med paleo-veterinären Zia och datateknikern Franklin, två nya karaktärer som jag tyckte mycket om. Visst är de ganska stereotypa på vissa sätt, men överlag tycker jag att Jurassic World: Fallen Kingdom är ovanligt icke-stereotyp för att vara en action-film. Och jisses vilken actionfilm det är. Tempot är sådant att det i normalfall skulle få min hjärna att stänga av, något som ofta händer när jag ser filmer med för snabba klipp. Jag somnar nästan alltid när det blir för mycket, men det här var så spännande att jag satt på helspänn.

Nu visar det sig att syftet med expeditionen inte alls är att rädda dinosaurier till någon ö. Istället är Mills team på jakt efter DNA från Blue till Dr Wu:s nya skapelse, den superduperfarliga indoraptorn och de andra dinosaurierna ska säljas på en spektakulär och självklart hemlig auktion i källaren på Lookwoods gods, helt utan hans vetskap.

Jurassic World: Fallen Kingdom är den andra filmen i en planerad trilogi och jag är helt säker på att sista filmen kommer att bli riktigt spännande den också. Ibland blir det riktigt bra, trots att det är barnen som väljer film.

Mazerunner funkar fint som film

Grabbarna O har läst alla böcker i serien The Maze runner och nu ville de se första filmen. Själv har jag läst första boken, men insåg snart att jag kom ihåg väldigt lite. Någonstans övergick handlingen till bok två och då hängde jag definitivt inte med. Nu spelade det självklart ingen roll om man läst boken eller inte, filmen gick utmärkt att se ändå, men som vanligt får man veta mer i böckerna än i filmen och det var inte alltid helt enkelt att hänga med. Miljön har filmskaparna lyckats riktigt bra med och det var roligt att se Thomas Brodie-Sangster, som var så liten och söt i Love Actually, i en ny roll. Skådespelarna gjorde ett gott jobb överlag skulle jag säga. Däremot var det kanske lite väl intensivt för en actionskeptiker som jag, men ungarna gillade.

Idén med att skicka ungdomar via en hiss till en värld som omges av en labyrint är intressant och när vi i slutet av den första filmen börjar få reda på orsakerna till det blir det ännu mer intressant. Andra filmen Maze Runner: The Scorch Trials finns redan ute och tredje filmen Maze Runner: The Death Cure går på bio nu.

Två O läser Nyckeln

Jag är lite knäpp ibland och vågar inte läsa ut serier av risk för att sakna dem för mycket när jag läst sista raden. Så är det med Nyckeln, tredje och avslutande delen i serien om Engelsfors av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Nu när Lilla O läst de två första delarna och precis börjat på Nyckeln har jag dock bestämt mig för att hänga på. Nu samläser vi alltså denna tegelsten och jag är helt säker på att Lilla O kommer att vinna.

Linda: Innan vi börjar kan vi väl diskutera karaktärerna lite. Vem är din favorit? Själv gillar jag Minoo mest, men jag tyckte om Ida också. Nu är hon död, men verkar finnas med lite ändå.

Lilla O: Varför tycker du att Ida är bra? Hon var ju mobbare förut.

Linda: Det gillade jag inte såklart, men jag gillade hur hon ändrades. Och sen precis när jag började tycka om henne så dog hon.

Lilla O: Jag tror att jag gillar Linnea bäst, men det är dåligt att hon röker. Men egentligen har jag inga favoritkaraktärer, utan favorithändelser. Varför gillar du Minoo bäst?

Linda: Jag tycker om att hon är precis som hon vill. Hon är annorlunda och modig. Vilka händelser gillar du bäst då?

Lilla O: En sak som jag tycker var spännande är blodmånens natt. Det är liksom lite mystiskt på något sätt.

Linda: Jag håller med. Det är då man fattar att det är på allvar och att de är häxor på riktigt. Jag tyckte att det var himla kul att läsa om Positiva Engelsfors i Eld. De blir verkligen mer och mer urflippade. Eller, jag gillar ju inte dem, men det är en intressant idé att skriva om dem.

Lilla O: Det jag inte gillar är att alla blir så arga hela tiden. Det är alltid någon som inte håller med och blir arg.

Linda: Men du, är inte de här böckerna lite för läskiga för dig? Det händer ju en massa hemska saker.

Lilla O: Egentligen är jag bara snart elva år, men jag tycker om att läsa böcker som är för större. Det är inte så läskigt när det är häxor, men det kanske inte är så nödvändigt att så många dör. I alla fall inte redan i första boken.

Linda: Jag håller med. Till exempel hade jag velat veta mer om Elias.

Lilla O: Jag saknar nog mer Rebecka, för henne lärde man känna en del innan hon dog.

Linda: Och nu ska vi läsa Nyckeln? Är du peppad?

Lilla O: Ja, det är jag för Eld slutade väldigt spännande.

Linda: Du kommer att läsa snabbast. Lova att du inte spoilar!

Lilla O: Jag ska försöka!

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: