Månad: maj 2021

Galleriet vid vattnet

Galleriet vid vattnet är Hanna Blixts uppföljare till Glasveranda med sjöutsikt som jag läste tidigare i år. Vi år återigen träffa Nora som nu är gift med Victor och tillsammans planerar de att starta ett galleri med café. Sommaren närmar sig och Nora har bestämt sig för att galleriet ska öppna till midsommar. Med tanke på allt som behöver göras är det väldigt optimistiskt. Inte blir det bättre av att Victors sista bygguppdrag strular och drar ut på tiden. Nora känner sig övergiven, men kämpar på för sig själv och snart får hon hjälp från ett oväntat håll. Parallellt med nutidshistorien tas vi med till sommaren 1963 då Nils, ganska nyinflyttad i Insjön, träffar en flicka som han förälskar sig i. Flickans namn får vi inte veta, men vi vet att hon tycker om att dansa, bär en leksandsdräkt och att Nils blir kär första gången han ser henne.

Det är inget fel på Galleriet vid vattnet, men jag hade önskat att karaktärerna hade fått lov att fördjupas lite mer. Nu får vi egentligen veta väldigt lite om Nora och Victor, väninnan Vega flimrar förbi i bakgrunden och de tre pensionärerna som hjälper Nora med galleriet är gulliga, men vi får ingen chans att lära känna dem. Berättelsen som utspelar sig 1963 och kopplingen till tavlan Nora köpt och älskar är också den fin, men det hinner inte bli mer än en ytlig historia. Jag är dock tillräckligt engagerad för att önska mig en tredje bok om Nora, Victor och de andra. En bok som koncentrerar sig på de karaktärer som redan presenterats. Dem vill jag nämligen gärna veta mer om.

Karantändagboken — tecknad samtidshistoria

För ungefär ett år sedan befann vi oss i början av det som skulle bli en lång pandemi. Jag undervisade på distans och började redan då oroa mig för elevernas mående. Rädslan för smitta var kanske inte överhängande, men oron fanns där gällande äldre släktingar. En oro som ökade ännu mer då min pappa dog av det virus som tog och tar så många liv. I slutet av maj köpte jag en femårsdagbok och varje dag har jag skrivit några rader. Mest handlar det om den slentrianmässiga vardagen och stressen över att inte räcka till.

Karantändagboken av Elin Lucassi börjar i februari 2020 när någonting händer i skidorterna i Alperna. Ett virus sprider sig över världen och i mitten av mars rekommenderar Folkhälsomyndigheterna att alla som kan ska jobba hemifrån. På en presskonferens 17/3 meddelar regeringen att alla gymnasieskolor ska gå över till distansundervisning dagen därpå. Jag minns fortfarande paniken och hur jag satt på kvällen och försökte klura ut hur de digitala mötesverktyg vi hade fungerade och att jag dagen därpå skulle utbilda mina kollegor i någonting som var helt nytt även för mig.

För Elin Lucassi var det hemmajobb som gällde och dessutom en oro över sitt jobb. Ett litet förlag drabbas självklart hårt av pandemin. Från karantänvecka 1 16/3-22/3 får vi vecka för vecka följa hur pandemin drabbar Sverige, världen, men också individen. Det är befriande att läsa om någon annans funderingar kring det som på samma gång liknar mina och är helt annorlunda. De små sakerna som blir gigantiska och de stora som är så otroligt svåra att ta in. Människor som dör illustreras med döskallar på inledningssidan av varje kapitel, tillika karantänvecka. Under karantänvecka 10 dör min pappa. Jag tänker ofta på att det bakom varje siffra i statistiken finns ett helt liv, ett sammanhang och sörjande anhöriga.

Det är en balansgång när man som författare ska porträttera en samtid som är nattsvart och ändå försöka få in humor. Elin Lucassi klarar det utmärkt. Jag frustar av skratt åt småsaker som det faktum att statsepidemiolog är ett klurigt ord att uttala och att smittspårning ger upphov till märkliga situationer. Man måste liksom skratta åt eländet. På samma gång skildrar Lucassi tristessen. Hur dagarna flyter in i varandra. Hur det knappt känns lönt att kamma håret och än mindre klä på sig annat än mysbyxor. Det bästa är kanske blandningen mellan de små, små detaljerna och de stora världshändelserna. “Ja, just det …” är kanske min vanligaste tanke när jag läser, men jag småskrockar också igenkännande många gånger. “Håll i, håll ut, håll avstånd” är mantrat för året som gick och Lucassi beskriver det på ett fint sätt. Jag hoppas att hennes karantändagbok kommer att läsas av många. Den är ett stycke nutidshistoria där ord och bild tillsammans bildar en större helhet.

“Det blev ett år att minnas för evig tid. Ett år att försöka glömma.” avslutar Elin Lucassi sin berättelse och ja, så är det verkligen. Tyvärr räckte det inte med 2020, utan våren har varit minst lika tung. I skolans värld har vi försökt att skapa en så normal tillvaro som möjligt, men ingenting har varit som vanligt. Så sliten som jag är just nu har jag aldrig varit tidigare och då brukar jag vara helt slut i vanliga fall den här tiden på året. Något som blivit tydligt både för mig och mina elever är ändå hur otroligt viktig skolan är. Hur mycket trevligare det är att sitta i ett klassrum, att hänga tillsammans på rasterna och att vara en del av en gemenskap, än att ses på Meet och försöka jobba själva. Snart är det sommarlov och i höst måste det väl ändå vara nästan som vanligt igen?

Fem fina feelgoodpärlor

Jag har ju feelgoodtema i maj och även om jag inte hinner läsa alls så mycket som jag hade önskat, vill jag lyfta fram så många titlar jag kan. Det är anledningen till att jag idag väljer att lista fem feelgoodpärlor skrivna att fyra britter och en amerikan.

A long way down av Nick Hornby inleds en nyårsafton när fyra trasiga figurer träffas på Topper’s Houses tak i London. De är alla där av samma anledning -att ta sitt liv. Istället för att hoppa hittar de en annorlunda gemenskap medan de delar en pizza.

Foursome av Jane Fallon är smart underhållning om fyra vänner vars vänskap prövas rejält av en skilsmässa. Klassisk berättelse, men snyggt skrivet av författaren som också skrivit manus till 90-talsklassikern This Life.

Last Night av Mhairi McFarlane är den senaste boken av författaren som verkligen äger genren. Välskriven feelgood med humor och svärta. Alltid med rapp dialog och karaktärer att förälska sig i. Alla McFarlanes böcker är bra, men berättelsen om Eve är ändå den bästa hittills.

Strandläsning av Emily Henry är en välskriven bok med bra balans mellan mys och svärta. En på många sätt klassisk feelgood om ett litet samhälle och två personer som inte alls verkar komma överens.

The House of new beginnings av Lucy Diamond handlar om Georgie som flyttar till Brighton, trots att hon inte riktigt vill och får vänner bland grannarna. Romantiken får absolut ta plats, men vänskapen är viktigare i denna fina berättelse om ett hus. På svenska har den fått titeln En sommar i Brighton.

 

Fler topplistor hittar du här.

 

En bättre människa

I sin senaste bok En bättre människa tar Eli Åhman Owetz åter med oss till det lilla samhället Söderberga. Den här gången är det byns frissa Kicki, kusin till Erik som träffade Malin i Brevvännerna och var gift med Susanne i Renoveringsobjektet. Jag gillar verkligen idén att låta olika människor från samma fiktiva samhällen stå i centrum och hoppas att vi får läsa många fler böcker därifrån.

Kicki trivs med livet som frisör i sin gammaldags salong med klassisk inredning och stor neonskylt. Hon har tagit över såväl inredning som kunder från salongens tidigare ägare. Som evig singel har Kicki skapat ett liv som hon trivs med och även om hon dejtar ibland vill hon inte ha någon sambo eller några barn. Helst av allt umgås hon med sina vänner och när en tjejhelg krockar med hennes mammas nye mans födelsedag gör hon det (för sig) självklara valet och väljer bort sin mamma. Lite dåligt samvete har hon eftersom modern låter lite sjuk och svag, men det gör hon alltid och Kicki är verkligen inte sugen på en helg hos sin undergivna mamma med sin hemska man Harald. Hon tackar nej, lovar att komma en annan helg och blir kallad egoistisk.

Några dagar senare ringer Harald upp Kicki och berättar att hennes mamma har dött. De hade åkt in till sjukhuset och läkarna upptäckte att cancern hade spritt sig så mycket att det inte fanns något att göra. Den trötthet som Kicki hade hört i sin mammas röst fanns verkligen där denna gång och nu känner hon sig precis så egoistisk som hon blev kallad i det sista samtalet med sin mamma. “Du lever ett väldigt egoistiskt liv du, Kristina. Du har aldrig behövt tänka på någon annan än dig själv. Har du funderat över det en endaste gång?” Så löd de sista orden och de gnager i Kicki.

När Kicki ett tag senare fyller 50 år är det bara två saker hon önskar sig av sina gäster. Riktigt bra, italienskt vin och förslag på hur hon ska göra världen bättre och kanske bli en bättre människa på köpet. Vi får följa Kickis kamp att förändra sitt liv och det går inte alldeles enkelt. En viss skillnad gör hon ändå och det förändrar livet både för henne och andra. Det är en charmig historia Åhman Owetz bjuder på och det är trevligt att återse gamla bekanta och lära känna nya. En bättre människa är inte lika bra som Renoveringsobjektet, men den är mindre förutsägbar och bidrar fint till den värld som författaren skapat. Helt klart trevlig läsning.

Boknostalgi: I don’t know how she does it

I don’t know how she does it av Allison Pearson kom ut 2002, på svenska året efter med titeln 28 timmar på ett dygn och blev senare film med Sarah Jessica Parker. Vi får möta Kate Reddy, som försöker jonglera barn, familj och en karriär. Det går självklart inte att hinna med allt, men ytan behöver vara intakt till varje pris.

Jag hade inga barn när jag läste den, men vet inte om det gjort någon skillnad. Stress kunde jag definitivt relatera till även utan barn och jag minns fortfarande scenen där Kate mitt i natten står och försöker få de köpta pajerna att se hembakade ut. Desperationen är total och visst är det tragiskt att det ska vara så viktigt att framstå som någon som hinner allt.

Efter Pearsons bok har det kommit många fler som handlar om sönderstressade mammor, men det här var på många sätt originalet.

Veckans kulturfråga v. 21 2021

Veckans kulturfråga (eller snarare frågor) handlar om något jag funderat på det senaste, nämligen böcker skrivna på dialekt. Jag har nämligen insett att jag har ganska svårt för det och undrar därför vad ni tycker. Jag ber också om tips på böcker som kanske kan få mig att ändra åsikt.

Vad tycker du om böcker skrivna på dialekt?

Vilka böcker skrivna på dialekt vill du tipsa om?

 

Som jag skrev i mitt inlägg om Bakvatten står språket ofta i vägen för handlingen när jag läser böcker på dialekt. Jag har påbörjat såväl Jag for ner till bror och Testamente, men inte lyckats läsa ut och språket har varit en bidragande orsak. Däremot minns jag med värme Vilhelm Mobergs Utvandrarepos, som inte hade kunnat skrivas på något annat sätt än på dialekt. Jag gillade också hur Jenny Jägerfeld i Min storslagna död lät huvudpersonen förklara att vissa personer uttalade ord på ett speciellt sätt på grund av sin dialekt.

 

Gå med mig till hörnet

Gå med mig till hörnet är en grafisk roman av Anneli Furmark, där vi får möta Elise som i nästan ett kvarts sekel varit gift med Henrik och ganska nöjd med tillvaron. Barnen har flyttat ut och livet är lugnt, skönt om än lite, lite tråkigt. Så träffar hon Dagmar på ett vernissage och allt kastas omkull. Elise drabbas av passion som överraskar och skrämmer henne. En passion som inte går att tänka bort och som inte vill ge sig. Även Dagmar är gift, bor 70 mil bort och har barn tillsammans med kvinnan hon kanske fortfarande älskar. Att lämna ett gammalt, tryggt liv för något nytt och spännande är ingen självklarhet. Inte för någon av dem. Dagmar och Elise träffas på hotell. Kläderna flyger. Känslorna ångar. Visst vill de vara med varandra? Visst vill de våga?

Elise har kanske svårast med de för henne så oväntade känslorna. Hon har ju varit gift med sin man så länge och aldrig tänkt tanken att hon skulle bli förälskad igen och definitivt inte med en kvinna. Vad gör den här kärleken henne till? Att behöva fundera över sin identitet efter att ha passerat 50 är svårt för Elise, men samtidigt vill hon ge sig hän och bara våga vara den hon är just nu utan att behöva definiera sig eventuellt nya jag som tanternas Brookback Mountain. Ännu mer ställs livet på sin spets när även Henrik drabbas av en ny passion.

Jag tycker om hur Anneli Furmark kombinerar ord och bild i denna stillsamma och samtidigt intensiva roman. Det är lätt att engagera sig i Elises öde och jag tycker om hur äktenskapet med Henrik inte målas upp som något hon vill fly. Elise och Henrik älskar varandra, Henrik stöttar Elise när hon träffar Dagmar och kan till och med acceptera att de är tillsammans. Att bryta upp äktenskapet är inte en självklarhet när två personer vuxit samman och byggt ett liv tillsammans. Sällan får uppbrott en så vacker och stillsam plats i en roman och med bilderna som stöd till orden bjuder Anneli Furmark på en berättelse utöver det vanliga.

Udda veckor säsong 1

 

Jag absolut älskar Ana Diaz låt 100 som är vinjettmusiken till första avsnittet av Udda veckor och den sätter tonen som gör att mina förväntningar blir skyhöga. Det finns några rader i den som beskriver småbarnslivet bättre än något annat:

Vi är trötta, men vi är glada
Jävla ungar, men de är våra
Fan vad fina
Ska de inte sova snart?
En puss på pannan
Kom ihåg att du är bra

Serien där vi får träffa Frida (Christine Meltzer) och Jonas (Linus Wahlgren) som skilt sig och ska ha barnen varannan vecka blandar humor och allvar. Yngsta dottern Moa krisar i skolan, mellanbrorsan Benjamin och storasyster Selma smågnabbas med varandra, och mot sin mamma är Selma riktigt otrevlig, alltid med ett soligt leende. Att Jonas inför barnen hävdar att han aldrig ville skiljas, utan att det är Frida som förstört deras liv gör inte direkt saken bättre. Om Selma är team Jonas är Benjamin snarare team Frida och Moa vill bara att allt ska vara som vanligt.

“Aldrig trodde jag att vi skulle hamna här” sjunger Ana Diaz och nej, det trodde inte Jonas och Frida heller. För oss som ser dem utifrån är det kanske inte lika märkligt. Det är tydligt att Frida fixat det mesta, medan Jonas nöjer sig med att vara en “skön kille”. Lite orättvist kanske, men jag är helt klart team Frida i den här röran. Ingen av dem är felfria och båda försöker dölja lite väl mycket för varandra, men Jonas går verkligen över gränsen ett flertal gånger. Samtidigt är det tydligt att han har svårt att skapa en egen relation till barnen och där hamnar han i underläge.

Fridas väninna och arbetskamrat Lotta (Vanna Rosenberg) försöker få henne att leva livet igen och med det menar hon träffa en ny man. Lottas man Mattias tycker mest att det är jobbigt att inte längre kunna hänga med “gänget” det vill säga Frida, Jonas och deras barn. Vilka ska de nu åka på semester med? Och hur ska de kunna orka hänga med 25-åringar när Jonas nu träffat en mycket yngre tjej och Frida strular med en ung barista? Allt är inte som det verkar och allt blir inte som de tänkt sig, men det blir rätt bra ändå även om det går riktigt fel ibland. Eller bra och bra. Hyfsat i alla fall.

Frida jobbar som programledare på fotbollsmagasinet Matchboll tillsammans med jordens största mansgris Dan, spelad av Per Andersson. Fotboll får ta stor plats i serien och det är kul. Extra roligt är att Glenn Hysén får göra ett riktigt kul inhopp som sig själv. Även Jill Johnson har en roll i serien, men hon spelar inte sig själv, utan Jonas nya och hälsosamma flickvän. Dessutom har hon ingenting med fotboll att göra.

Något orealistiskt är det att både Jonas och Frida bor i stora hus efter skilsmässan och inte tycks behöva tänka det minsta på pengar. Skönt för dem absolut, men det blir väl glättigt allt för ofta. Ibland bränner det till, men någon riktig svärta i klass med Älska mig lyckas de inte skapa. Det var säkert inte syftet heller. Det Udda veckor gör bra är att sätta fingret på det svåra med en skilsmässa och då ofta genom ganska dråpliga exempel. Som att Jonas plötsligt blir väldigt hälsosam när han träffat sin nya flickvän och Frida desperat försöker se yngre ut med hjälp av Lottas receptbelagda hemorrojdsalva. Kanske är det trots allt bäst att skratta åt eländet.

Något som serien lyckats riktigt bra med är barnrollerna, där min favorit är den väldigt stora och väldigt lilla sextonåriga Frida. Även Benji, fjortonåringen som börjar träna med AIK (något hans far inte gillar eftersom de FAKTISKT är en djurgårdsfamilj) är riktigt charmig. Det finns alltså mycket att gilla och även om det stundtals känns lite skakigt är de sju avsnitten underhållande och det kan faktiskt räcka fint. Dessutom lovar sista avsnittet lite av den svärta som saknas i säsong 1 kommer att finnas i säsong 2. Missa inte Udda veckor alltså (som också får en andra säsong) på Discovery + och missa inte Ana Diaz sjunga 100 på Allsång på Skansen. Orden går rakt in i hjärtat.

Bokcirkelstips i maj

Dags för månadens bokcirkelstips och som vanligt blandar jag högt och lågt. Klicka på titlarna för att komma till mina inlägg om böckerna.

Solsken och parmesan av Christoffer Holst är en härlig berättelse om en matresa till Italien som inte blir av, men ändå genomförs på ett något oväntat sätt. Trevliga karaktärer, viss svärta och en massa humor. Holst kan konsten att skriva roligt och lättsamt, utan att bli banal.

Svärmodern av Moa Herngren är en otroligt obehaglig och bra bok om Åsa, som verkligen försöker vara en stöttande mor till sin vuxne son, men misslyckas kapitalt. Svärdottern Josefin har en bild av sin svärmor och Åsa en annan. Båda sidorna beskrivs och till slut vet vi inte vem som har rätt. Det här är en bok som leder till intensiva samtal.

Binas historia av Maja Lunde är inte ny, men bra. Berättelsen om bin eller avsaknaden av desamma utspelar sig i tre tider och utan att bli allt för undervisande gör Lunde ett viktigt inlägg i miljödebatten. I framtiden beger vi oss till Kina. Året är 2087, efter “Kollapsen” och alla bin är försvunna. Istället gör människorna det arbete som de skulle ha gjort och arbetar långa dagar för att pollinera träden för att de ska bära frukt och växterna för att de ska ge mat.

Juni, juli, halva augusti av Marie-Louise Marc är berättelsen om läraren Hanna som tillbringar sommaren hos sin mormor i den lilla byn Storsjöhöjden i Jämtland. Visserligen hade hon planerat en semester med vänner, men mormor behöver hjälp och för hennes mamma och syster är det självklart att den som är ensamstående och dessutom har sommarlov är den som ska åka dit. Självklart blir det en trevlig sommar och självklart finns det en charmig granne, men det här är en bra bok i feelgoodgenren som fokuserar på relationen mellan en mormor och ett barnbarn.

Hamnet av Maggie O’Farrell är en fantastisk bok om William Shakespeare och hans familj. Egentligen är det hustrun Ny i pocket och väldigt, väldigt bra. O’Farrell skriver rappt och bra, vilket gör boken lättläst trots sitt ibland tunga innehåll. Fint fokus på föräldrars kärlek till sina barn, något som helt klart är tidlöst. En av förra årets bästa böcker.

 

Fler bokcirkelstips hittar du här.

 

Photo by Polina Kovaleva from Pexels

Dags för final i Eurovision Song Contest

Egentligen vet jag inte om jag kommer att orka se hela kvällens final i Eurovision Song Contest med med megalånga röstningen, men artisternas uppträdanden vill jag i alla fall se. Det är trots allt något speciellt med Eurovision, för även om det ofta är rätt stela programledare och musik jag egentligen inte gillar, så är det en trevlig tradition.

Jag kommer inte att ge mig på någon tippning inför kvällen, utan istället lyfta fram tio låtar som jag tycker om eller tror kommer att gå långt.

Först sju personliga favoriter:

Island som inte har en lika bra låt som förra året, men 10 years är ändå bra och Daði og Gagnamagnið är fantastiska. Älskar hur de använder vindmaskinen och pyrotekniken och hur lyckliga de ser ut på scenen.

Litauen representeras av The Roop som också skulle ha tävlat förra året. Jag gillar årets låt Discoteque riktigt mycket. Den är skönt syntpoppig och sångaren väldigt charmig.

Bulgarien har kanske tävlingens vackraste låt. Även Victoria skulle ha tävlat förra året, då med låten Tears getting sober, också den väldigt bra. I år sjunger hon Growing up is getting old i sann Billie Eilish-anda.

Frankrike bjuder på klassisk fransk schlager och det är inte modernt på något sätt, egentligen en ganska tjatig låt, men jag älskar ändå Voilà. Det ska bli spännande att se hela Barbara Pravis framträdande, i semifinalen fick vi bara ett smakprov.

Portugal har ganska en väl udda låt för att egentligen ha chanser att nå topp-10, men den kan överraska. Jag tycker jättemycket om Black Mambas soul-bluesiga Love is on my side. En låt som är bra på riktigt.

Finland bjuder på en riktigt bra rocklåt. Blind Chanel heter bandet och låten Dark side. Jag hoppas att det går riktigt bra ikväll.

Belgien har en ganska annorlunda låt, men den växer. Hooverphonic heter bandet, som bland annat gjort musik till Killing Eve och Jag vet vad du gjorde förra sommaren. Låten The Wrong Place är suggestiv och snygg. En låt jag troligen kommer att lyssna på även efter tävlingen.

Och tre andra låtar jag tror blir farliga:

Tror att Ukraina och Italien blir farliga, kanske även Cypern, men de tillhör inte mina favoriter. Ukraina tar ut svängarna och bjuder på elektronisk folkmusik, vilket brukar gå hem. Jag har dock väldigt svårt för sångerskan och tycker att det är en rätt jobbig låt att lyssna på. Italiens välstylade rockband har en låt som växer och jag gillar den bättre nu ett några lyssningar än jag gjorde inledningsvis. Kan troligen gå långt. Cypern tävlar med en låt skriven av bland andra Jimmy “Joker” Thörnfeldt och de låter mycket, men är inte speciellt bra.

Sveriges låt har jag faktiskt tröttnat på, för trots att Tusse är fantastisk, är Voices ganska tjatig. Topp 10 blir det ändå.

 

Vilka favoriter har du ikväll?


Uppdatering:

Italien var favoriten som höll hela vägen. Ingen omedelbar favorit för mig, men jag tycker att den växer för varje lyssning. Kul med en rocklåt och kul att ett danskt inslag i bandet.

De följs av Frankrike, Schweiz, Island och Ukraina. Island som klättrade rejält när publiken fick säga sitt. När juryn röstat färdigt var det Schweiz som var i ledningen, men Italien var verkligen folkets favorit.

Sverige och Tusse slutade på 14:e plats och det var väl ungefär som jag trodde. Han fick i alla fall poäng av publiken. Flera länder, däribland Storbritannien och värdlandet Nederländerna , fick noll poäng av tittarna och det kändes ganska grymt. Över huvud taget var det spännande och lite smärtsamt att se hur publikens poäng delades ut.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: